I många år har det varit en självklar sanning att relationsvåld utövas av män och att offren är kvinnor. Gradvis utmanas dock denna bild, från flera olika håll.

I går presenterades statistik som visar att antalet kvinnor som döms för misshandel ökar kraftigt. År 2001 var det 602 kvinnor som dömdes och förra året var siffran uppe i 1 103 kvinnor – en ökning med 83 procent. Majoriteten av domarna rör kvinnor som varit våldsamma i hemmet.

Ekots hemsida ges ett exempel:

– Det hände så många gånger och ibland också när jag höll i vår nyfödde son. Hon blev ibland arg när jag tröstade honom och hon blev arg när sonen drog henne i håret, då slog hon eller kastade saker, säger Tobias till TT.

Troligen beror ökningen av domarna till största delen på att män allt mer vågar anmäla att de blivit misshandlade. Som bekant är det tabu för en man att gå till polisen och erkänna att han blir slagen av sin kvinna, så många väljer att lida i det tysta. Mörkertalet är stort, som det brukar heta.

För de som känner till den akademiska forskningen om relationsvåld är den nya statistiken emellertid ingen överraskning. Forskningen har länge visat att relationsvåld är lika vanligt mot båda könen, även om kvinnor oftare drabbas av grövre och upprepad våld.

En av experterna som uttalar sig på Ekots hemsida är Michael Högberg, KBT-terapeut som vid flera tillfällen varit min föreläsningspartner:

– Problemet är att samhället i stort har en tendens att utgå från att kvinnan alltid är offret. Jag kontaktades exempelvis alldeles nyligen av en man som blivit utsatt för våld, men där kvinnan motanklagat honom. Till sist blev det mannen som blev dömd för att det var så orimligt att han också skulle ha blivit misshandlad, säger Michael Högberg.

Som samhälle har vi mycket arbete kvar att göra för att sprida kunskapen om att män kan utsättas för våld av sin partner. Än så länge utgår polis, socialtjänst och allmänheten från att mannen är den skyldige – även om det mesta talar för motsatsen. Ett exempel på detta är polisens checklista vid riskbedömningar, som du finner längst ned i denna artikel.

Till och med när det gäller män som lever i samkönade relationer, har samhället svårt att greppa att det finns manliga offer som behöver stöd och hjälp. Kvinnor som lever i samkönade relationer inkluderas i befintliga strukturer som hjälper misshandlade kvinnor, men för männen är läget svårare.

Boven i dramat är som alltid begreppet ”mäns våld mot kvinnor”, som cementerar föreställningen om att allt partnervåld drabbar kvinnor samt att alla män är potentiella våldsverkare. Detta gör att män som blir utsatta för våld i hemmet har svårt att få hjälp, oberoende av om förövaren är kvinna eller man.

Den stela synen på relationsvåld drabbar emellertid även kvinnor. För när det gäller hjälp till de som utövar våld, är det männen som är välkomna och kvinnorna som är uteslutna.

Malmö är en av de kommuner som har ett program för män som brukar våld i sin relation. Programmet är effektivt, och efter ett års behandling är det hela 80 procent av männen som slutat med sitt våldsamma beteende:

– Det som är det svåraste för männen är att bryta vanan. De använder alltid samma handlingssätt när de hamnar i de här situationerna. Det gäller att hitta sätt att byta ut våldet mot något mer fredligt alternativ, säger Owe Sjölander på samtalsmottagningen.

Det finns alltså bra metoder för att hjälpa den som utövar våld, och frågan är hur svenska samhället kan försvara att våldsamma kvinnor inte får ta del av dessa program? Det framstår onekligen som en form av diskriminering – en diskriminering som är en direkt parallell till att manliga offer för våld inte får ta del av samhällets resurser.

Lösningen på dessa problem är som tur är relativt enkel. Om vi börjar utgå från forskning, fakta och människors behov – i stället för gårdagens könskodade ideologier – så kan fler familjer och fler par få den hjälp de så väl behöver.

Tipstack: Går till Sara1, Access och Kristoffer!

Etiketter:  

Förtydligande om våld och manlighet

28 mars 2012, av Pelle Billing

Häromdagen släpptes den första delen i Jämställdhetspodden. Diskussionen kom att handla om mansrollen och våld.

I videon säger jag att jag aldrig känt någon förväntan på mig att bruka våld. Och det stämmer, i den kontext som det ofta pratas om manlighet och våld i dagens samhälle. Men för att vara riktigt tydlig:

  • Visst finns det fortfarande budskap till män som handlar om våld. Men det är att en riktig man ska kunna slåss för en god sak. Han ska kunna försvara sitt land, sin kvinna, sina barn, sig själv…
  • Som man får jag verkligen inga budskap att jag ska slå kvinnor, eller att jag ska slå folk på måfå när jag är ute på stan. Finns sådana budskap har de gått mig helt förbi.

Filmer kan vara bra indikatorer på vilken idealbild vi har av en viss typ av människa. Och en man som vi ska heja på i en film, slår definitivt inte kvinnor eller barn. Inte heller startar han slagsmål på måfå. Däremot försvarar han gärna kvinnor och barn, och om plikten kallar slåss han för sitt land.

Således är det oerhört viktigt att vara specifik om man vill tala om manlighet och våld i samma andetag. Till och med i fängelser tar man avstånd från våldtäktsmän och barnmisshandlare – och fängelser får väl sägas innehålla samhällets mest primitiva former av manlighet (gängmedlemmar och dylikt). Detta faktum kan vara viktigt att komma ihåg för de instanser i samhället som vill göra en diffus koppling mellan män och våld.

Tips: Hannah utvecklar också sitt resonemang om män och våld i sitt blogginlägg om podden. Uppenbarligen kände vi båda behov av att förtydliga.

Etiketter:  

Länsstyrelsen Norrbotten släpper följande goda nyhet:

Länsstyrelserna och Rikspolisstyrelsen har inlett ett samarbete som syftar till att hjälpa unga män och pojkar som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. Fokus kommer att ligga på att sprida kunskap och skapa dialog med olika aktörer i samhället.

– Tidigare har man i huvudsak betraktat unga män och pojkar som förövare snarare än som brottsoffer i samband med hedersrelaterat våld och förtryck. Vår förhoppning är att synliggöra en problematik som har hamnat i skymundan, säger Juno Blom, utvecklingssamordnare på Länsstyrelsen i Östergötland.

Tänk hur enkelt det är att bry sig om båda könen! Det är bara att sluta låtsas som att pojkar och män inte kan vara utsatta.

All cred till Länsstyrelserna och Rikspolisstyrelsen som nu tar detta steg i rätt riktning!

Tipstack: Går till AV, som ofta skriver kloka kommentarer som uppskattas av bloggcommunityn.

Etiketter:  

Våld – könsskillnader och gränssättning

19 mars 2012, av Pelle Billing

Sista dagarna har det skrivits en del om våld på bloggen. David Holman skrev om pojkars lekar i skolan som innefattar våld, och jag skrev om hur kvinnojourerna försöker koppla våld till manlighet. Vad är egentligen vad? Hur kan vi säga att pojkar är mer våldsamma än flickor, samtidigt som vi inte vill koppla män till våldsutövande?

Till att börja med så är jag övertygad om att män har en högre tendens att vara (fysiskt) våldsamma än kvinnor, rent medfött. All kunskap vi har tyder på detta, och den som vill komma med en annan åsikt har hela bevisbördan på sig. Det finns ingen känd kultur där kvinnorna är mer våldsamma.

Samtidigt ska mäns våldsbenägenhet inte överdrivas. De flesta män utövar aldrig våld och generellt sett krävs en form av utsatthet – verklig eller upplevd – för att män (eller kvinnor) ska ta till våld. En pojke som får växa upp i en dräglig miljö och som har en rimlig chans att kunna försörja sig som vuxen blir ytterst sällan våldsutövande, om han inte har en medfödd psykiatrisk störning.

Kvinnojourernas försök att koppla manlighet till våld skjuter således brevid målet. Manlighet leder inte till våld, en havererad manlighet leder till våld. En lyckad socialisationsprocess hos en pojke medför att han blir medveten om sin förmåga att använda våld, men också att han lär sig tygla denna förmåga och endast ge uttryck för den under kontrollerade former (sport, kampsport, självförsvar, etcetera).

Som vi nog alla sett leker pojkar mer fysiskt aktiva lekar än flickor. Pojkar är i genomsnitt mer motoriskt aktiva och har ett större behov av kraftfulla fysiska lekar (könsskillnaderna ska dock inte överdrivas, och de individuella skillnaderna är stora).

Viktigt att betona är att det finns olika typer av fysiska lekar som pojkar utövar, med olika inslag av våld. Låt mig ge en översikt:

  1. Lekar där milt våld förekommer, men under kontrollerade former (spela fotboll).
  2. Lekar som är väldigt fysiska, men egentligen inte särskilt våldsamma (böghögen) .
  3. Lekar som är fysiska, och innefattar en kraftmätning (herre på täppan, låtsasbrottning).
  4. Lekar som har våld som sin främsta komponent (viking eller nåd, reaction, min kuk).

Frågan är vilka typer av lekar som vuxenvärlden ska sanktionera, och vilka vi ska klassa om oönskade? Jag hävdar att det framför allt är den fjärde kategorin som vi ska tygla. Lekar som bara går ut på att slåss har definitivt ingen plats i skolan, där alla barn har rätt att känna sig fysiskt trygga.

Kategori två och tre leder till att pojkarna får utforska sina fysiska gränser, och lär sig var gränsen går. Det är lekar där slag inte är tillåtna, och där risken för skada är minimal. Att tillåta dessa lekar (men sätta stopp för dem när de går överstyr) ser jag som en rimlig kompromiss, åtminstone vad gäller skolan.

Var gränsen går i hemmet får föräldrarna bestämma. Om man vet att sonen och hans kompisar kan hanter det, kan det självfallet vara OK att tillåta fler lekar. Och om sonen verkligen gillar att slåss kanske man ska sätta honom i en kampsport (som även är noga med disciplinen).

Självfallet kommer vi aldrig att kunna styra vad pojkarna gör när ingen vuxen ser dem. Men genom att sätta upp gränser som är lagom stränga så lär vi dem vad som gäller i vuxenvärlden, och att det finns konsekvenser om man går över gränsen.

Sammanfattningvis handlar det om att pojkarna behöver lära sig empati och respekt för andra människor – utan att vi hämmar och förtrycker deras naturliga impulser. Exakt var gränsen går i olika sammanhang beror på de vuxnas värderingar, men så länge vi är medvetna om att det är en balansgång blir det troligen ganska bra i slutändan.

Och kom ihåg:

Manlighet leder inte till våld, en havererad manlighet leder till våld.

Lästips: Let kids be kids: As new playground equipment is made safer, injury numbers remain constant

Etiketter:  

Följande står att läsa i ett nyligt pressmeddelande från de båda riksorganisationerna för kvinnojourer:

Mellan 90-95 procent av allt våld i vårt samhälle begås av män och normer kring maskulinitet är tätt förknippade med våldsutövning.

Landets tjejjourer och kvinnojourer kommer fortsätta att arbeta med konsekvenserna av mäns och killars våld, och med sviterna av ett ojämställt samhälle.

I första meningen konstateras (felaktigt) att 90-95 procent av allt våld begås av män, och i samma mening påstås att maskulinitet är tätt förknippat med våldsutövning. Man skapar här en bild av att män i allmänhet utövar våld mot kvinnor i allmänhet. Vips har gruppen män demoniserats och ska stå där med hundhuvudet.

I andra meningen talas det om ”mäns och killars våld”, som om att våldsutövning är något generellt och allmänt i denna grupp. Igen, så är syftet att skapa en associationskedja mellan våld, maskulinitet och män. Förfarandet sker med en mix av implicita och explicita påståenden, och blandas upp med tveksamma procentsatser (med tanken på fördelningen av partnervåld är det ytterst tveksamt att män utövar 90 procent eller mer av allt våld).

Strategin som används här är oerhört effektiv, och svår att försvara sig mot tills man inhämtar korrekt forskning och fakta, samt inser att från radikalfeministiskt håll skickas ständigt små giftpilar mot män och manlighet. Tyvärr har deras retorik blivit rumsren och den allmänt accepterade i dessa sammanhang, och att förändra detta är en av vår tids viktigaste uppgifter – åtminstone om man bryr sig om kommande och nuvarande generationer män.

Tipstack: Går till Sara!

Etiketter:  

Som du säkert märkt lägger den här bloggen mycket krut på mansfrågor. Inte för att mansfrågor är viktigare än kvinnofrågor, utan för att de får mindre uppmärksamhet. Ingen av oss verkar i ett vakuum, utan allt sker i en viss kontext. Den svenska kontexten år 2012 är att mansfrågorna fortfarande är i sin linda, medan kvinnofrågorna är väletablerade.

Kvinnofrågorna är dock fortsatt viktiga i samhället. Förvisso får de uppmärksamhet, men sättet de uppmärksammas på och lösningarna som föreslås är ofta ideologiskt drivna. Det som behövs är ett mer pragmatiskt förhållningssätt och lösningar som baserar sig på rådande kunskapsläge.

Jämställdhet 2.0 handlar om en vision där både män och kvinnor möts av en välkomnande attityd i samhället, och där jämställdhetspolitiken bryr sig om båda könens problem. För att nå det målet behövs ett rejält fokus på mansfrågor – men det behövs även ett fokus på viktiga kvinnofrågor och hur dessa kan belysas på ett bättre sätt.

Om mansfrågornas dilemma är att de är okända, är kvinnofrågornas dilemma att de godtyckligt används som politiskt slagträ – istället för att metodiskt och pragmatiskt jobba mot en positiv utveckling.

I dag startar därför en artikelserie på bloggen, där viktiga kvinnofrågor ska gås igenom. Tanken är att kvinnofrågorna inte ska ägas av polariserade och radikala element i samhället, utan att framtidens lösningar kommer från konstruktiva och pragmatiska initiativ.

Våld i nära relationer

Vad vet vi egentligen om våld mot kvinnor i nära relationer? Några snabba fakta:

  • Om allt våld i nära relationer inkluderas är skillnaderna små mellan kvinnor och män.
  • Det är 2-3 gånger så vanligt att kvinnor skadas av våldet. Detta för att män är starkare och lättare kan utöva ett grövre våld.
  • Vad gäller rädsla är det cirka fyra gånger så vanligt att kvinnor känner det under pågående våld.

Våld mot kvinnor i nära relationer är således ett samhällsproblem som behöver tas på allvar. Det fina är att i Sverige tas redan problemet på stort allvar. Det mindre fina är att området delvis har kidnappats av ideologiska krafter – vilket inte gynnar de misshandlade kvinnorna.

Några tydliga siffror på hur många kvinnor (och män) som misshandlas just i Sverige har vi inte. Men om man tittar på stora, nationella studier från Norge och Storbritannien bör det handla om 4-6 procent av kvinnor och män som är utsatta för någon typ av våld årligen. Viktigt att komma ihåg är att en stor del av detta våld handlar om en enstaka örfil, knuff eller att ett objekt kastas på en.

Den första åtgärden för att bättre hjälpa misshandlade kvinnor skulle således vara att göra en stor nationell studie där allt våld i nära relationer mäts på ett noggrant sätt. Ett sådant underlag skulle inte bara ge oss siffror på hur många kvinnor (och män) som upplever en viss typ av våld, utan skulle även kunna undersöka vilka riskfaktorerna är för att bli utsatt för våld.

Enligt studier som gjorts utanför Sverige är vanliga sociala riskfaktorer:

  • Separation.
  • Små barn.
  • Ekonomiska problem.
  • Drog- eller alkoholmissbruk.
  • Handikapp eller dålig hälsa.

Till dessa sociala riskfaktorer får läggas psykologiska riskfaktorer. Allt talar för att människor med personlighetsstörningar är rejält överrepresenterade vad gäller utövandet av våld i nära relationer.

Sedan vet vi även att vad gäller det upprepade våldet (så kallad ”intimate terror”) så föregås det ofta av en nedbrytningsprocess. Den ena parten tar gradvis kontroll över förhållandet genom att nedvärdera, kritisera, isolera och till slut misshandla den andra parten.

En vanlig teori i Sverige är att våld mot kvinnor är knutet till patriarkala strukturer. Att vissa män slår vissa kvinnor skulle alltså vara ett tecken på en könsmaktsordning där män är överordnade. Stämmer egentligen detta?

I västvärlden är den totala utsattheten för våld i nära relationer ganska lika mellan könen, och detta talar i sig emot att en könad maktordning skulle ligga bakom våldet. Om så var fallet skulle man förvänta sig en stor överrepresentation av män som förövare.

En pragmatisk ansats för att hjälpa våldsutsatta kvinnor bör således fokusera på de sociala och psykologiska riskfaktorer som är kända. Att jaga efter maktordningar som förklaringsmodell kan göra att kvinnorna inte får den hjälp de behöver, samt att de blir rädda för män i allmänhet – vilket torde vara ytterst besvärande psykologiskt sett.

Mina konkreta förslag för att bättre arbeta med våld mot kvinnor i nära relationer är följande:

  • Ge kommunerna det övergripande ansvaret för att hjälpa alla som utsatts för våld i hemmet. Visst kan man samarbeta med kvinnojourer, men det fråntar inte kommunen dess ansvar för behandling och tillgänglighet.
  • De kommunala insatserna mot våld i hemmet ska grunda sig på forskning och fakta. Vare sig kommunen själv gör insatsen eller överlåter det hela åt en kvinnojour, ska detta gälla. Ideologier som inte fått stöd i forskningen hör inte hemma i denna känsliga och viktiga verksamhet.
  • Även kvinnor som utövar våld i sin nära relation ska kunna söka behandling hos sin kommun.

Vad tycker du om dessa åtgärder? Är de det bästa sättet att hjälpa kvinnor som misshandlas i sitt hem? Lämna dina tankar och förslag nedan.

Etiketter:  

Det internationella nätverket för IMD (International Men’s Day) har nu bestämt vilka fokusområden som gäller för 19 november i år.

I ett pressmeddelande berättas att de fem områden som kommer att uppmärksammas är:

  1. Att förbättra mäns medellivslängd.
  2. Att hjälpa män söka hjälp (framför allt vad gäller psykisk hälsa och prevention av självmord).
  3. Att förbättra pojkars utbildning.
  4. Att ifrågasätta passiviteten inför våld mot män.
  5. Att framhäva pappors betydelse, och manliga förebilder i allmänhet.

Tillsammans med Carl Piaf är jag svensk koordinator för internationella mansdagen 2012. Hur tycker du att dagen ska uppmärksammas i Sverige? Kan du själv bidra på något vis?

En tanke är att ordna någon typ av evenemang i de tre stora städerna, samt övriga städer där det finns minst två eldsjälar. Det behöver inte vara speciellt avancerat, bara det syns nere i centrum och annonseras ut i förväg med pressmeddelande (ett allmänt pressmeddelande kan skrivas för Sverige, och sedan anpassas till respektive ort).

Redan 2011 gjorde vi en mindre grej i Malmö, så dagen finns redan i Sverige. Målet nu är att bygga vidare och på sikt att få dagen officiellt erkänd.

Här är hela pressmeddelandet från det internationella nätverket:

2012 INTERNATIONAL MEN’S DAY: HELPING MEN AND BOYS LIVE LONGER, HAPPIER, HEALTHIER LIVES

In the run up to International Men’s Day 2012 (Monday 19th November) we’re asking supporters of the day to focus on five key challenges that will help us improve the health and wellbeing of men and boys all over the world.

Some of the universal health issues that men and boys in all countries around the globe face include lower life expectancy, difficulty accessing mental health services, educational disadvantages, lack of male role models and tolerance of violence against men and boys.

To help us focus our collective minds upon helping men and boys live longer, happier, healthier lives, the five key challenges that the International Men’s Day team is inviting men and women all over the world to address are:

1. IMPROVING MEN’S LIFE EXPECTANCY:

From the moment a boy is born he can expect to live a shorter life than his female counterparts in all but four countries on the planet. There is also a huge gap in life expectancy between rich and poor countries with men in Mozambique reaching an average age of 38 while in Iceland, Israel and Switzerland men live twice as long until the age of 80. There are also huge gaps in life expectancy within countries, with men born in the poorest parts of the United Kingdom, for example, dying 10 years sooner than their fellow countrymen in the wealthiest parts of the capital city. Boys are not genetically programmed to die young so our first challenge this International Men’s Day is to ask countries taking part to consider how we can help all men and boys live longer, happier, healthier lives – no matter how poor they are and no matter what country they are born in.

2. HELPING MEN GET HELP:

Every year poor mental health drives over three quarters of a million people to commit suicide – and around two thirds of them are males. Men and boys all over the world can find it more difficult to access help for mental and emotional health problems and most prison populations include a significant number of men with mental health issues. This International Men’s Day we are asking participating countries to consider how we can help more men and boys get the help and support they need and to take action on behalf of the hundreds of thousands of men who will take their own lives this year.

3. IMPROVING BOYS’ EDUCATION:

Poor education is linked to poor health outcomes later in life so improving boys’ education will also help men and boys live longer, happier healthier lives. This International Men’s Day we are asking people to explore why boys in richer countries are underperforming girls and also less likely to be in education, and why tens of millions of boys in poorer countries are still not completing a primary education? How can we address truancy and poor literacy rates which leave boys prone to adult unemployment, substance abuse, obesity, depression and poverty? What action can we take to focus on boys’ education in a way that closes the gap between girls and boys, addresses the gaps between rich boys and poor boys, and helps us to improve the long-term health and wellbeing of all men and boys.

4. TACKLING TOLERANCE OF VIOLENCE AGAINST MEN AND BOYS:

Violence has a major impact on men’s health all over the world. Every year over half a million people die from violence and 83% of them are men and boys. The same proportion of the global burden of disease (ill-health, disability or early death) from violence is borne by boys and men. [1] Yet while there are now a number of deserved global campaigns to tackle violence against women and girls, there are no such campaigns to help men and boys. Why are we so tolerant of violence and abuse against boys and men and why do we still tolerate a world where we send boys and young men to fight wars on behalf of the adults in power? This International Men’s Day we are asking for actions we can take to help men and boys live in a less violent world and challenge our collective global tolerance of violence against men and boys.

5: PROMOTING FATHERS AND MALE ROLE MODELS

Fathers and male role models play a vital role in helping boys make a healthy, happy and positive transition from boyhood to manhood. How can we give boys a right to family life that gives them an equal opportunity to know and experience both their father and mother and ensure that their role as a future father is equal to girls’ role as future mothers? Giving boys a range of positive life choices in terms of family, work and leisure can help us reduce the number of boys whose choices are limited and end up poor, illiterate, unemployed, homeless, imprisoned and isolated. This International Men’s Day we are asking what actions we can take to give all boys access to a variety of male role models and ensure their country’s laws and practices give them an equal right to fatherhood, with all the support they need to be the best fathers they can be.

Addressing each of these challenges will help us to help men and boys all over the world to live longer, happier, healthier lives, which is why we are inviting supporters of International Men’s Day to join us in taking on one of more of these five key challenges in 2012.

Om du har idéer på hur dagen kan uppmärksammas så låt oss veta nedan! Hojta även till om du vill vara en person som är ansvarig eller medansvarig i din egen stad.

För fem dagar sedan lanserades en utmaning på bloggen.

Utifrån Jan Angners framgångsrika medborgarförslag i Norrköpings kommun väcktes tanken att samma förslag kan skickas in till många olika svenska kommuner. Om Norrköpings kommun kan fås att välkomna alla människor som utsätts för våld i hemmet, så borde fler kommuner kunna bli övertygade om samma sak.

Ibland är allt som behövs en liten knuff som är svår att motstå. Ett medborgarförslag är just en sådan knuff. Inte sällan är det lättare att inleda en förändring lokalt, istället för nationellt, eftersom rikspolitiker av förståeliga skäl dras med större prestige och ett större mått av ideologi.

Så här långt har flera i communityn hakat på (inklusive jag själv), och många stora och små kommuner har kontaktats. Här är de städer där ett medborgarförslag har skickats:

  • Norrköping (Jan Angner)
  • Stockholm – samtliga stadsdelsnämnder (Nobbe)
  • Malmö (Pelle)
  • Gävle (Maukonen)
  • Uppsala (Paul Berglund)
  • Örnsköldsvik (Marcus)
  • Göteborg (Magnus Karlsson)
  • Halmstad (Utanför)
  • Varberg (Erik)
  • Hägersten-Liljeholmens Stadsdelsförvaltning i Stockholm (Omar Damouk)
  • Järfälla (Jens)

Själv skrev jag ut mitt förslag, lade det i en genomskinlig folder och lämnade in det över disk i går. Kändes som en viktig symbolhandling att öppet stå för denna princip.

Här är de kommuner som kontrollerats och funnits ha hyggligt inbjudande sidor för båda könen. Således behövs inget förslag:

Det är en kommun som för närvarande undersökes närmare:

  • Luleå (Jo)

Här är en kommun som tydligen inte tar emot medborgarförslag:

  • Ludvika (Markus)

Det går fortfarande bra att claima din kommun och låta oss veta att du skickar in medborgarförslag! I förra inlägget finns en enkel mall att följa, så det går på några minuter att få i väg ett förslag.

Ett annat tips som inkommit är att skicka insändare till sin lokaltidning, och det är också en bra typ av vardagsaktivism. Många bäckar små är det som leder till Jämställdhet 2.0. Inte ett plötsligt jordskred.

En trevlig spinoff-effekt av detta bloggprojekt är att två tappra individer nu sitter och kartlägger samtliga kommuners hemsidor vad gäller hjälp vid våld i hemmet. Detta kan ge en hel del intressanta effekter när de är klara. Varför erbjuder vissa kommuner inte hjälp till utsatta män? Varför erbjuder vissa kommuner inte hjälp till kvinnor som slår? Mediavinklingarna kan bli många, och även intressera kvinnojourerna.

Det vi landar i är att individ alltid ska gå före kön, och alla individer ska få samma möjlighet till hjälp av sin kommun. Detta är en central princip för Jämställdhet 2.0, och borde vara en central princip för alla seriösa jämställdhetsaktivister.

Etiketter:  

Utmaning! Klarar vi det som Norrköping lyckats med?

05 januari 2012, av Pelle Billing

Jan Angner är verksam i pappabarn.se, och en förkämpe för att barn ska ha samma rätt till båda sina föräldrar.

Strax före julhelgerna beslöt han sig för att genomföra ett till synes enkelt stycke vardagsaktivism. Han skickade helt enkelt in ett medborgarförslag till kommunen.

Förslaget gick ut på att alla människor (kvinnor, män, barn) ska ha rätt till samma stöd och hjälp när de blivit utsatta för våld i hemmet. Ganska självklart, egentligen. I Sverige diskriminerar vi inte efter kön, sexualitet, etnicitet eller något annat.

I Norrköpings kommun, där Jan är bosatt, såg verksamheten inte ut på detta vis. Utan kommunens hemsida vände sig till kvinnor och barn, och exkluderade män. Många av oss har blivit så vana vid att det ser ut på det viset att vi hemmablint inte tänker på att det är en form av diskriminering, som är olaglig.

Jan gjorde dock slag i saken, och skrev ihop ett koncist medborgarförslag (se nedan). Hör och häpna, så genomfördes hans förslag! Idag är kommunens hemsida könsneutral i sin utformning, och alla är välkomna att söka.

Jag har därför en utmaning till dig i dag. Låt oss börja året på ett konstruktivt vis. Låt oss skicka in samma medborgarförslag till flera olika kommuner.

Processen är enkel, då Jan redan försett oss med en mall:

  1. Googla fram din kommuns information om våld i nära relationer (kallas ibland våld mot kvinnor och barn).
  2. Om den inte är könsneutral så byter du ut ord och fraser i Jans förslag nedan, så det passar din kommun.
  3. Googla fram var du ska skicka in ditt medborgarförslag (kan ibland göras elektroniskt, annars via snigelpost).

Jan klarade av att kontakta en kommun på egen hand. Hur många klarar vi av här på bloggen?

Jag tar Malmö, så det är en kommun (förslaget är klart från min sida – ska skicka in det senare i dag). Vilken kommun tar du? Låt oss veta i kommentarsfältet!

Medborgarförslag om jämställd ”Frideborg”-verksamhet.

Norrköpings kommun har, i likhet med många kommuner, en verksamhet till hjälp för kvinnor och barn som utsätts för våld och övergrepp från män. I Norrköping kallas den ”Frideborg” och presenteras på kommunens hemsida. Enl denna så finns verksamhet också för män, men bara för sådana som står för våld/övergrepp (med syftet att bota dem).

Någon verksamhet som riktar sig till män och barn som drabbas av våld/övergrepp från kvinnor finns inte.

Norrköpings kommuns vuxna befolkning består till hälften av män. De har rätt att få del av kommunens service i samma mån som kvinnor.

Barn ska självklart få stöd och skydd av kommunen oavsett om de blir utsatta för våld/övergrepp av kvinna/mamma eller av man/pappa.

Varför Frideborg inte är könsneutralt organiserad kan bero på att kommunens beslutsfattare inte vet om att våld/övergrepp förekommer av kvinnor också? Eller vill man vara ”Politiskt Korrekt”? Inget av skälen är dock acceptabla. Diskriminering av någon grupp medborgare är inte tillåtet enl kommunallagen.

Betr våld/övergrepp är mörkertalen stora. Kanske är mäns våld/övergrepp mer vanligt förekommande? Men som framgår nedan är kvinnors våld/övergrepp betydande. Ett gott samhälle tar tag i viktiga problem även om de inte berör en majoritet.

Omfattningen av kvinnors våld/övergrepp visas bl a av följande underlag:

1 Enligt BRÅ rapport 2009:12 ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer” är det relativt liten könsskillnad när det gäller utsatthet för relationsvåld. Kvinnor utsätter sina män för relationsvåld i ungefär samma omfattning som männen utsätter sina kvinnor. Mäns våld mot kvinnor tenderar att vara grövre och mer återkommande än kvinnors våld mot män. Kvinnors våld mot män tenderar att vara av mer psykisk karaktär än mäns våld mot kvinnor. Vidare kan man läsa: “Enligt vissa både nordiska och andra frågeundersökningar uppger lika många män som kvinnor att de blivit utsatta för någon form av partnervåld”. (När detgäller våldutsatthet i allmänhet är risken dubbelt så stor att män råkar ut för våld jämfört med risken för kvinnor).

2 I BRÅ rapport 2000:15 ”Barnmisshandel” anges att 1/3 av förövarna är kvinnor.

3 I BRÅ rapport 2008:23 (sidan 382-384) står: ”De små barnen misshandlas oftast av kvinnor som av åldern att döma sannolikt var deras vårdnadshavare… Sammantaget pekar detta mot att det är mödrarna eller andra kvinnor som tar hand om barnen som står för den största delen av misshandeln mot de mindre barnen”.

4 Att det förekommer sexövergrepp av kvinnor på barn kan man läsa om i DN 31 mars 2011 som ägnade ett helt uppslag åt ämnet. Bl a intervjuades Rädda Barnens chefspsykolog Olof Risberg.

Jag har talat med en tjänsteman på Frideborgs mansmottagning (den för män som slår och som ska botas). Han bekräftade problemet med kvinnors våld, kände väl till det, men hänvisade till Socialnämndens inriktning för verksamheten: Det lär vara politiskt bestämt att det i Norrköping INTE ska finnas någon verksamhet dit män kan vända sig om de utsätts för våld av kvinnor, eller verksamhet dit pappor kan vända sig då deras barn utsätts för våld/övergrepp av mammor.

Det förefaller alltså som Norrköpings kommun HAR kunnig personal som förstår problemen och som KAN göra skillnad om behovet erkänns. Det torde därför inte vara förenat med någon kostnad att inom Frideborgs ram öppna även för män och barn som drabbas av våld från kvinnor: Det behövs bara beslut att sådan mottagning ska finnas och lägga till information på Norrköpings kommuns hemsida.

Mitt förslag är:

Inriktningen av Frideborgs verksamhet ändras så den

• blir könsneutral

• omfattar (erbjuder stöd till) alla kommunens medborgare, inkl barn, oavsett kön på förövaren.

Med vänlig hälsning

Etiketter:  

Hjernevask del 4: Våld

03 januari 2012, av Pelle Billing

Här fortsätter genomgången av den norska TV-serien Hjernevask (se även del 1del 2del 3del 5 och del 7).

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 4 Våld

I Norge är det invandrare från länder med hederskultur som toppar våldsstatistiken. Är detta en slump eller finns det ett samband mellan hederskultur och en ökad nivå av våld?

Den gode Eia börjar med att samtala med norska kriminologen Hedda Giertsen. Hon säger att vi uppfattar vissa kulturer som mer våldsamma för att de har ett annat sätt att prata, gestikulera och kommunicera – men de är egentligen inte mer våldsamma.

Inklippt i denna intervju får vi se Zinedine Zidane. fransk storstjärna och lagkapten i VM-finalen i fotboll 2006, som skallade italienaren Materazzi i bröstet efter att denna kallat hans syster för hora. Zidane blev utvisad, och hans lag förlorade finalen trots att Zidane själv gett dem ledningen med 1-0 före utvisningen. En mycket dyr konsekvens för att försvara sin systers heder, med andra ord.

För att söka svar på frågan om hederskulturer leder till mer våld, åker Eia till New York och träffar socialpsykologen Richard Nisbett. Denne är uppvuxen i sydstaterna, nämligen El Paso, Texas. Men när han flyttade till Boston i nordöstra USA för att gå på college, insåg han att där dödade inte vuxna medelklassmänniskor varandra – vilket de gjort på hans hemort.

Statistiken visar att mord är fyra gånger vanligare i sydstaterna. Extra överrepresenterat är mord som sker efter en upplevd förolämpning eller kränkning (till exempel en kärlekstriangel eller ett bråk i en bar).

Nisbett och hans kollegor fann att attityden till våld skilde sig på tre punkter i sydstaterna:

  1. Hur lämpligt det är med våld som svar på en förolämpning.
  2. Hur lämpligt det är med våld som svar på ett hot mot ens hem eller familj.
  3. Föräldrars attityd till våld i sin barnuppfostran (ska barnet slå ett annat barn som stör, eller säga till läraren?).

I ett specifikt experiment testades hur amerikaner från nord respektive syd reagerade på en provokation. De från syd blev mer röda i ansiktet, och fick även förhöjda kortisolnivåer i blodet, vilket indikerar en högre stressnivå. Även testosteronnivåerna steg hos sydstatsborna (manligt könshormon, så det var alltså män som testades).

Sammantaget indikerar detta att sydstatsborna förberedde sig på slagsmål, medan någon sådan förberedelse inte skedde hos nordstatsborna. Flera liknande experiment från Nisbett har gett liknande resultat.

När Nisbett började föreläsa om sina resultat var han orolig för hur personer från södra USA skulle reagera. Men ingen av dem tog illa vid sig. De enda som klagade var politiskt korrekta personer från norra USA. Sydstatsborna var stolta över hur de var, och hade inget emot att det kartlades.

Hur uppstår då en hederskultur, där människorna är benägna att ta till våld? Enligt Nisbett handlar det om samhällen där man håller sig med djur som en viktig del av försörjningen. Sent jordbruk, med andra ord. Om någon stjäl dina djur så kan du inte längre försörja din familj, därför måste du projicera en aura av tuffhet samt vara redo att ta till våld mot inkräktare. Att lita på polisen räcker inte, om det ens finns en fungerande polismyndighet.

När samhället sedan utvecklas vidare, moderniseras och färre och färre livnär sig på djur – så förändras kulturen. En ytterst viktig faktor är att det parallellt etableras ett våldsmonopol hos staten, där medborgarna kommer överens om att endast staten (polisen) får utöva våld. Därmed bryts de hämndspiraler som är vanliga i hederskulturer.

Ett intressant exempel på våldsmonopolets effekt kommer från Kanada, där polisen gick ut i full strejk 1969. På en dag rånades fem banker och hundratals butiker plundrades. De butiksägare som klarade sig var de som hade vapen och försvarade sig. Ryktet spred sig snabbt att dessa skulle man lämna i fred.

I Norge behöver man bara gå tillbaka till 1600-talet för att hitta en hederskultur. Erling Sandmo, historiker vid Oslo Universitet, berättar om de hedersdraman som föregick på den tiden. Siffrorna för mord var 10 eller till och med 100 gånger högre än dagens siffror.

Vad var det som ledde till en förändring? Ja, det var knappast genpoolen, utan i första hand måste det har varit samhälleliga och kulturella faktorer. Gissningsvis handlar det om att färre och färre var jordbrukare, våldsmonopol infördes och nya normer uppstod om när våld var OK att använda.

Men vad fanns egentligen före hederskulturen? Fanns det samhällen som levde helt fredligt före vi började ploga upp marken och skaffa oss massa ägodelar och boskap som skulle försvaras? Eia talar med två norska kvinnor som tror att det fanns en fredlig sådan kultur, före våldets inträde. Epoken som åsyftas är med all sannolikhet de kulturer som bygger på ett tidigt jordbruk, då människorna inte fått de stora patriarkala religionerna ännu (judendom, kristendom, islam). Istället trodde man på bland annat moderjord-gudinnor.

För att få svar på om detta stämmer åker Eia till Boston, och elituniversitetet Harvard, där Steven Pinker håller till. Pinker är evolutionspsykolog, och mycket känd inom sitt område.

Han berättar att i en studie över skelett från historisk tid kunde man på 13 procent se tecken på att de dött en våldsam död (och detta är då bara de som dött en så våldsam död att det nått in i skelettet). Och när ursprungsbefolkningar i vår tid studeras, finner man att 15 till 60 procent av männen dör av mord eller krigsföring.

Inte så våldsbefriat, med andra ord.

Trots detta uppfattar många att vår tid är den mest våldsamma av andra. Men det beror på att vår tolerans för våld minskat drastiskt, och varje våldshandling ses numera som upprörande.

Parallellt med det minskade våldet, och den minskade toleransen för våld, så tänker vi fortfarande på våld. I en undersökning svarade över 75 procent av männen och 60 procent av kvinnorna att de fantiserat om att mörda någon de ogillar. Särskilt hämndbegär kan trigga dessa tankar. Vadan detta?

Mycket talar för att behovet av hämnd är något som kan minskas rejält av våldsmonopol och ett våldmående samhälle. Men att radera ut det helt förefaller svårt. Det är en djupt liggande mänsklig intuition att den som skadar oss eller vårt barn själv ska straffas. Därav uttryck som ”rättmätigt” straff.

Vår tids rättvisa innehåller således ett element av hämnd, även om vi inte uttrycker det i de termerna. Fängelsestraff är en form av institutionaliserad hämnd, även om vi helst vill kalla det för kriminalvård.

Mot slutet kommer Eia in på det faktum att män står för cirka 90 procent av det grova och upprepade våldet i samhället. Varför är det så?

Igen så får vi lyssna på kriminolog Giertsens förklaring. Hon pratar om hur vi är uppfostrade, och vad som är viktigt för oss. Kvinnor får lära sig visa omsorg och ta hand om andra – men inte att bryta ned, skada och slå. En socialkonstruktivistisk teori, med andra ord.

Steven Pinker, å sin sida, utmanar denna föreställning. För vilka budskap är det som små pojkar får höra i vår kultur? Det är knappast att de ska slå sina syskon, sina kompisar eller någon annan. Tvärtom gör vi allt för att socialisera pojkar bort från våldet.

Pinker berättar även att i alla kulturer är det pojkarna som sysslar med så kallat ”rough-and-tumble play”, det vill säga att bråka och brottas med varandra – halvt på skoj och halvt för att se vem som är starkast. Detta tyder på ett större intresse hos pojkar för våld, även om föräldrarna inte uppmuntrar det.

Med detta inte sagt att pojkars och mäns större intresse för våld måste leda till våldsutövande som skadar någon. Jag tänker själv på det faktum att stora skaror medelklassmän lever välordnade liv och aldrig utövar våld. När män inte längre förväntas bemanna våldsamma yrken, eller dra ut i dödliga krig, så kan mäns oönskade våldsamhet minskas.

En annan reflektion jag gör är att mäns våld ofta triggas av manlig konkurrens. Om män måste konkurrera om mat – eller om att uppnå en viss status för att chans för att bilda familj – ökar våldet. Således har fattiga samhällen mer våld än rika, och polygama kulturer mer våld än monogama.

Vidare i programmet frågar Eia kriminolog Giertsen om mäns dödliga våld mot kvinnor. Varför uppstår det? Hon svarar att det finns något i den norska mansrollen som öppnar för att detta är en legitim möjlighet.

Norska våldsforskaren Ragnhild Björnebekk förnekar dock detta kategoriskt. Om det var en del i mansrollen hade det enligt henne varit långt fler män som brukat dödligt våld på detta vis. Jag instämmer själv i denna bedömning. I Sverige dödas 17 kvinnor per år av sin man, och dessa män är nästan alltid psykiskt sjuka eller drogberoende (alltså inte några vanliga män som lever efter vanliga normer).

Björnebekk berättar att studier på norska män visar att de inte godtar våld. Således är det en myt att deras värderingssystem skulle godkänna våld mot kvinnor, eller våld mot någon individ. De som brukar våld går alltså emot det de lärt sig.

Eia vill förstå varför vissa norska män dödar sina kvinnor, och åker till Austin, Texas för att hitta svar. Där talar han med psykologiprofessor David Buss. Han utgår från ett evolutionspsykologisk perspektiv, och resonerar att i forntida små samhällen och byar var det en katastrof för mannen om kvinnan lämnade honom, eftersom det signalerade till andra kvinnor att han inte var önskvärd. Även inför de andra männen framstod han som svag.

Kort sagt kunde en man som blev lämnad av en kvinna få färre avkomlingar, jämfört med en man som till varje pris försvarade sitt rykte, kanske till och med genom att hellre döda kvinnan än att låta henne gå. Ett rykte gick sällan att reparera i små stammar och klaner.

Tesen är denna mörka del hos människan lever kvar, under alla våra civiliserade lager och strukturer, eftersom den en gång i tiden hade ett överlevnadsvärde. Och det gör oss gott att erkänna att det finns en sådan mörk sida, så vi kan hantera den och kontrollera den. Om vi låtsas att människan är 100 procent god av naturen kan vi hamna väldigt snett.

I vanlig ordning låter Eia en av de ensidigt socialkonstruktivistiska forskarna från Norge titta på vad de andra forskarna berättat. Kriminolog Giertsen konstaterar att hon inte har något empiriskt stöd för att mansrollen skulle tillåta våld. Istället ställer hon frågan varför biologi är viktigt? Varför ska vi bry oss om det?

Min reflektion är att denna strategi är det som absoluta socialkonstruktivister använder när de målats in i ett hörn. Först säger de att det inte finns något bevis för att biologi påverkar oss, och när de sedan fått ta del av den kunskap som finns byter de strategi och säger att varför ska vi bry oss om detta. Fascinerande.

Eia förtydligar att han inte nödvändigtvis vill propagera för biologin, men att han heller inte vill förkasta den. Utan det intressanta är att förstå vilka våldsamma impulser som kan finnas hos människan, och utifrån detta inrätta samhället så att risken för våld minimeras.

Jag tänker likadant. Som alltid är det ett samspel mellan det medfödda/det evolutionära, och den miljö vi vistas i. Först om vi förstår hur människan är funtad, och vad som triggar våld i oss, kan vi arbeta förebyggande. Ganska enkelt och självklart egentligen.

Om nu bara denna insikt kunde nå den svenska religionen om mäns våld mot kvinnor, och deras tro på att manliga normer legitimerar detta våld. Don’t hold your breath, men om 5-10 år kanske…

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

  1. Jämställdhetsparadoxen
  2. Föräldraeffekten
  3. Homo/hetero
  4. Våld
  5. Sex
  6. Ras
  7. Arv eller miljö
Etiketter:  
Google