Artikel av David Holman.
Det var med glädje jag började läsa följande artikel. Det är inte ofta man så klart och tydligt erkänner pojkarnas utsatthet i förskolan.
Mår pojkarna sämre eller ser man deras problem tydligare – och tidigare?
– En kvalificerad gissning: det handlar om både och, säger Henrik Andershed.
Artikeln poängterar flera saker som vi inom denna rörelse tidigare tagit upp – så som att pojkarna är de som har svårt i en skola som är anpassad efter flickor. Fortsättningen på citatet ovan är:
Utagerande och normbrytande beteende är dubbelt så vanligt hos pojkarna. De pojkar som har problem upplevs som mer krävande av pedagogerna, de syns mer och stör gruppen. [min markering]
Här är då frågan, vad gör lärare för att hjälpa dessa pojkar? Jag har full förståelse för att vuxna finner barn som är utagerande som problematiska och krävande. Dock har jag inte förståelse för att man beskyller pojkarna för detta beteende på det vis som numera görs från statligt håll (anti-pluggkultur).
Och vad menas med ”problem”? Enligt Henrik Andershed, professor och forskningsledare på Örebro universitet, manifesterar sig dessa problem i högre ålder som missbruk och svårigheter på arbetsmarknaden – vilket tydligen ska gå att koppla till lägre åldrarna. Jag undrar om det högre självmordsantalet bland pojkar även går att koppla till samma problem? Och hur är det med betygen egentligen? Inte nog med att pojkar presterar sämre på grund av en flickanpassad skola, de blir ju dessutom betygsdiskriminerade. Är detta ett av de problem som det talas om, tro?
Artikeln påpekar att studien ännu är i sin linda och behöver några år på sig att växa, möjligen årtionden. Detta är oturligt men tyvärr nödvändigt inom vetenskapen. Låt oss inte trampa i samma klaver som vissa genusvetare och feminister genom att kräva förändring mot vårt politiska mål bara för att det passar oss. Låt oss först ha lite på fötterna!
Tips: Läs även Ivar Arpis artikel på Newsmill om pojkkrisen i skolan.
(Krönika av David Holman.)
Aftonbladet publicerade en artikel i början av februari som behandlade pojkars ”maktlekar”, vilka Skolverket nu fått i uppdrag av regeringen att granska. Dessa lekar beskrivs som ett fruktansvärt otyg:
Maktlekar på svenska skolgårdar kan gå ut på att du straffas med våld för att du rycker till – eller att agera ”slav” åt en dominant ledare.
Det blir allt vanligare att lekarna filmas och läggs ut på sociala medier som Facebook och Youtube.
Här var jag beredd att ge Aftonbladet en ryggdunk och hålla med dem om att detta inte är rätt och bör stoppas. En annan del i dessa så kallade maktlekar är att pojkar tydligen sms:ar varandra och säger att de ska ta tjejer på brösten, något som självklart inte bör vara tillåtet.
Så varför går jag inte ut lika starkt mot det första om att vara slav och liknande? Först och främst så handlar det om att de vill ha en nolltolerans, något som aldrig är bra. Nolltolerans leder ingen vart och hämmar endast.
Nolltoleransen mot att ta tjejer på brösten leder till att pojkar som är nyfikna på tjejers kroppar och får tillåtelse från denna tjej råkar illa ut, trots att ingen skada skett. Förbjud övergreppet, inte handlingen.
Men ”maktlekarna” då? Är inte de övergrepp? Inte nödvändigtvis. Här är en lista på lekarna som pojkarna har för sig:
Viking eller nåd
Två personer slår varandra hårdare och hårdare tills den ena ger upp och ber om nåd.Böghögen
Om en kille ramlar eller blir fälld slänger sig andra personer på honom och skriker ”böghög”.
Slavleken
En person utses till kung över de andra som blir slavar som får i uppdrag att göra tjänster åt kungen. Om de inte lyder blir de slagna eller utstötta.Min kuk
Personen frågar en kompis ”Känner du honom?”. Säger kompisen då ”Vem?” blir svaret ”Min kuk” och så får initiativtagaren slå.Reaction
Den som rycker till av ett låtsasutfall mot ansiktet är lovligt byte för riktiga slag.
Jag har lekt de flesta, möjligen alla, av dessa lekar. Böghögen (förutom det tveksamma namnet? – red. anmärkning) var otroligt rolig minns jag, och vi slutade när någon signalerade att de inte kunde få någon luft. Det är det viktiga, att det finns vissa regler som gör att leken är säker samt att man inte ger sig på samma person varje gång.
Jag ser inget fel i dessa lekar så länge de inte går överstyr och blir till mobbing. Är det till exempel bara en person som är slav så är det ju något som är allvarligt fel och det är ett övergrepp som ska stoppas. Men gissa vad? Denna lek övar dig även på ledarskap.
Resten – där det går ut på att slå varandra – är pojkars sätt att leka. Jag ser inte problemet med det, så länge det inte övergår till ett övergrepp så klart. Det ska finnas något vis att sätta stopp för det och samtliga ska vara med på noterna, annars är det mobbing och mobbing ska vi sätta stopp för.
Så snälla regeringen, sluta hämma pojkars lek bara för att ni inte gillar den. Sätt upp regler som skyddar deltagarna istället för att skapa en ”nolltolerans”, var väldigt tydliga med reglerna samt var väldigt hårda med att utfärda straff mot dem som inte håller sig till reglerna. Det är vägen att gå är jag övertygad om, inte någon nolltolerans.
Fick ett tips på en studie gjord i Danmark där man tillfrågade barnen själva om de trivdes eller inte på förskolan. Så här säger studien enligt SVT:
[...] det är en påtaglig skillnad mellan pojkar och flickor. Tio procent av flickorna är mindre glada över att vara på förskolan. Motsvarande siffra för pojkarna är tjugo procent.
Det är dubbelt så många pojkar som flickor som vantrivs i en studie på 3000 barn, en väldigt bra samling alltså. Märk väl, detta är självskattning, siffror kan och brukar stiga eller sjunka om man gör andra empiriska studier.
Frågan ställdes även till förskollärarna och de gav inte samma siffror. Men deras uppskattning visade samma diskrepans mellan flickor och pojkar: 2,6% av flickorna och 7,3% av pojkarna ansågs vantrivas.
Vad är Danmarks reaktion? Pratar de om en ”anti-pluggkultur”? Inte då, här pratar man om exakt det man bör prata om, pedagogiken:
Enligt danska barn- och utbildningsministern Christine Antorini bör man se till att pedagogiken på ett bättre sätt hjälper pojkarna såväl i skolan som i förskolan.
Otroligt, här pratar man om att hjälpa pojkarna. Jag vet ju inte exakt på vilket vis och möjligen är jag är naiv i min uppfattning.
Men om de verkligen menar vad de säger och det handlar om att ändra pedagogiken till ett sådant sätt som gynnar pojkar och får dem att vilja engagera sig i skolan, finns bara ett ord som passar: Halleluja!
(Skrivet av David Holman.)
När Pelle bestämde sig för att bjuda in fler att skriva på hans blogg blev jag glad. Det är en av de mer populära bloggarna i Sverige och att tacka nej till en sådan möjlighet var inte möjlig. Jag skickade ett mejl och sa att jag gärna bloggar om skolan och pojkars (samt ibland flickors) situation där. Detta är mitt första av, förhoppningsvis, många inlägg på detta tema.
Som första inlägg tänkte jag därför blicka lite bakåt och se vad som kommit upp det senaste året om pojkars situation i skolan. Det har pratats mycket om en “anti-pluggkultur” bland pojkar, bland annat av Nyamko Sabuni i soffan hos Godmorgon Sverige samt av Torbjörn Messing i Lärarnas Nyheter som talar för DEJA (Delegationen för jämställdhet i skolan):
– Frågan vi ställer oss är: Varför är det så? Jo, för att pojkar och flickor socialiseras in i olika roller, delvis för att pedagogerna har skilda förväntningar på dem.
Torbjörn Messing hävdar att den ambitiösa flicknormen möter sin motsats i pojkarnas »antipluggkultur«. Och eftersom utvägen ur dessa normer handlar om att bryta samhälleligt konstruerade roller så får lärarens biologiska kön en underordnad betydelse.
Att kön skulle få en underordnad betydelse på en post med sådan makt känns något konstigt och främmande med tanke på allt annat vi hör från staten om hur viktigt det är med jämn könsfördelning i arbetslivet.
Utifrån samma material (DEJA:s rapport om pojkars och flickors situation i skolan) kommer följande insiktsfulla kommentar från bloggerskan Morrica:
Slutsatser från DEJA:
Flickor får bra betyg i skolan. Pojkar får andra sorters betyg.
Flickor stressar sönder i skolan. Pojkar ägnar sig åt andra aktiviteter än skolan.
Slutsats från Morrica:
Skolan passar inte för eleverna.
Slutsats från DEJA:
Vi behöver stötta flickorna så att de orkar stressa på ett tag till, och pojkarna så att de engagerar sig lite mer i skolan.
Mycket bra sammanfattning av situationen, varken pojkar eller flickor trivs.
Som avslutande poäng har jag ett nyhetsinslag från Lilla Aktuellt som tyvärr inte ligger uppe längre men som jag bloggade om i april förra året. Följande sas i ett nyhetsinslag riktat till barn:
Om vi fortsätter så här kommer vi hela tiden att främja flickornas lärande för att flickorna är de i dag som kanske passar bäst in i skolan, säger Mia Heikkilä som har jobbat i regeringens delegation för jämställdhet i skolan.
Sådan ärlighet är befriande.
Annars brukar situationen för flickor/kvinnor anses handla om strukturer som håller dem nere och konspirerar emot dem. För pojkar/män handlar det om deras egen oförmåga att klara sig själva (”anti-pluggkultur).
Att pojkar inte vill gå till skolan är endast naturligt när allt samhället gör är att beskylla pojkar och se dem som ett hot mot ordningen och mot flickorna, en poäng jag kommer återvända till i senare inlägg. Det är alltså inte någon “anti-pluggkultur” bland pojkar utan en anti-pojkkultur bland skolor.
Flickor trivs bättre på förskolan än pojkar, de får oftare tröst och mindre skäll av personalen. Det visar en ny stor studie från Danmark.
3000 barn på 140 förskolor runt om i Danmark har tillfrågats med hjälp av ett frågeformulär med ”smileys”, sura och glada ansikten. Resultatet visar att det finns betydande skillnader mellan könen. Dubbelt så många pojkar som flickor trivs mindre bra på förskolan.
Dessa siffror är oroväckande. Hur reagerar ni som är föräldrar på att pojkarna behandlas sämre än flickorna och därmed även mår sämre?
Vad anledningen är framkommer inte, så där finns inga säkra slutsatser att dra. Men min högst subjektiva åsikt är att det kan ha med att göra med den negativa syn på pojkar, män och manlighet som råder i vårt samhälle. Aktiviteter som många pojkar tycker om anses vara störande, röriga och lite för svåra att kontrollera. Således hämmas en del pojkar i den utvecklingsbana som för dem skulle vara mest naturlig.
Uppdatering: Läs även om det i Politiken (Tack för tipset, O!)
