DN belyser män som offer för övergrepp

03 oktober 2012, av Pelle Billing

Stegvis börjar mansfrågorna göra sitt inträde i debatten. Allt oftare kan man läsa artiklar som handlar om mäns specifika utsatthet.

I en nylig DN-artikel lyfter två psykoterapeuter hos RFSU-kliniken att det fortfarande är svårt för samhället att erkänna att män kan vara offer för sexuella övergrepp:

Debatten i samband med Patrik Sjöbergs bok kom omedelbart att fokusera på förövare. Perspektivet med pojken/mannen som offer var oerhört svårt att hålla kvar, och man gled i stället hela tiden över till att diskutera mannen som för­övare, menar Inger Björklund och Suzanna Boman.

– Det finns ett tabu emot att tala om män som offer. För den som varit utsatt blir det svårt att berätta om något som förnekas. Ju mer vi börjar kunna benämna en före­teelse, desto mer möjligt blir det att berätta. Nu finns i alla fall en öppning i samhället för att börja diskutera de utsatta pojkarnas och männens situation, säger Suzanna Boman.

Ja, det är fortfarande svårt att tala om att vissa män är offer för den här typen av övergrepp. Frågan är varför? Jag tror det finns två olika anledningar:

  1. En grundbult i mansrollen är att man ska vara stark och beskyddande, inte att någon annan ska ha lyckats kränka ens egna gränser.
  2. I princip hela vårt samtal om jämställdhet fram till i dag, har handlat om kvinnors problem och utsatthet. Vi är alltså ovana att tänka på män i dessa sammanhang.

Det är inte bara som offer för sexuella övergrepp som männen behöver komma med på kartan, utan även när det gäller försäljning av sexuella tjänster:

Suzanna Boman säger att när prostituerade skildras i medierna är det alltid flickornas eller de unga kvinnornas berättelser som lyfts fram. Detta trots att olika rapporter visar att det är fler unga män än unga kvinnor som har erfarenhet av att sälja sex. Killarna och de unga männen göms undan i de här sammanhangen.

Förvisso ska övergrepp och prostitution inte blandas ihop. Det är två olika saker. Men att män inte syns i dessa roller beror delvis på samma orsaker.

Att fler unga män än kvinnor har erfarenhet av att sälja sex stör bilden av att sexförsäljning uppstår som en konsekvens av en könsmaktsordning. Således blir vi tvingade att söka mer nyanserade och komplexa orsakssamband, och det kan initialt upplevas som jobbigt.

Slutligen lyfter DN-artikeln fram en viktig ledtråd till hur man kan få fler män att söka den hjälp de behöver:

Men på senare tid har det skett en förändring. Numera händer det allt oftare att män som söker hjälp berättar att de blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn och unga, säger Inger Björklund. En förklaring kan vara att RFSU på sin hemsida berättar att män som utsatts för sexuella övergrepp är välkomna att söka hjälp, menar hon.

En så enkel åtgärd som att tydligt klargöra att även män är välkomna, ger alltså resultat.

Förhoppningsvis kan ungdomsmottagningar, socialtjänster, psykiatriska mottagningar och andra instanser i samhället som erbjuder hjälp och stöd – bli lika tydliga på sina hemsidor. Bloggen har ju dragit sitt strå till stacken, för att detta ska bli verklighet vad gäller offer för våld i hemmet.

Tips: Hannah Lemoine skriver i dag om mäns sexualitet. På hennes blogg kan även hitta ett nyligt foto på Hannah och mig, om du scrollar ner en bit i inlägget.

Etiketter:  

Vita medelålders män och deras sexualitet

22 mars 2012, av Pelle Billing

Kunskapskanalen (SVT) sände i går en dokumentär om fem medelålders vita män och deras sexualitet. Så här beskrivs programmet.

Vi möter fem män i 60-års åldern vars livsöden skiljer sig åt, men gemensamt är deras prestigelösa och ärliga hållning till sina erotiska behov och vikten av att leva ut sin sexualitet på egna villkor.

Ja, det är viktigt även för medelålders vita män att leva ut sin sexualitet på egna villkor.

Men  självfallet skulle SVT aldrig sända ett sådant program. Jag bytte kön på programdeltagarna. I verkligheten handlade programmet om vita medelålders kvinnor och deras sexualitet.

Den dagen mitt fiktiva exempel blir verklighet, så har vi verkligen kommit någon vart med att se alla människor som just människor, och inte bara som företrädare för en viss grupp. För självfallet ska man kunna visa en nyfiken och positiv dokumentär om människors sexualitet, oberoende om det handlar om kvinnor eller män.

Förr var det kvinnors sexualitet som var tabu, i dag är det männens. Eller som Berglin skrev om onani: ”Den kvinnliga är befriad lust, medan mannens är skamlig nöd”. Enough said.

Etiketter:  

I går kväll hittade jag ett knippe intressanta siffror efter ett Twitter-utbyte med Hannah Lemoine, som letade efter liknande siffror.

Det handlar alltså om hur många kvinnor och män det finns i varje årskull. Det borde väl vara mer eller mindre jämt fördelat, eller?

Knappast. En snabb huvudräkning ger mig att det finns mer än 50 000 män extra i åldersintervallet 17-36 år. Anledningen är framför allt att det föds fler pojkar, men till viss del även att det invandrar fler män i detta åldersintervall.

Åldersspannet 17-36 år är godtyckligt valt, men det är en tid i livet där många parar ihop sig till en tvåsamhet och eventuellt bildar familj. Det är även en demografisk grupp där många är ute på dejtingmarknaden som singlar. Om det finns 50 000 extra män gör det marknaden något ofördelaktig för männen.

Rent matematiskt kommer 50 000 män att antingen bli utan fast partner, eller om de vill förbli singel kommer de att ha en viss uppförsbacke på dejtingmarknaden.

Betyder detta att vi borde rekommendera män att hitta en fru utomlands, om de inte hittar någon i Sverige? Och hur lätt är det egentligen att fördöma sexköp om det är enda chansen för en del män att hitta sex?

Frågorna som väcks är många. Vad tycker du?

Etiketter:  

OK för kända män att vara sviniga?

27 februari 2012, av Pelle Billing

Hittar en krönika i Nyheter24 som fångar mitt öga. Det är journalisten Quetzala Blanco som skriver om kända mäns svinighet.

Jag bestämmer mig för att läsa hela texten. Vem lockas inte av en sådan snaskig rubrik?

Inledningen förvånar mig, minst sagt. Blanco återger vad en musiker sagt till henne under en intervju:

– Du har fantastiska bröst, ska vi knulla? Varför inte förena nytta med nöje, journalistslynor som du måste smörjas, sa en musiker jag intervjuade en gång. Jag skrattade bort det och några timmar och drinkar senare hade han fått rätt.

En möjlig reaktion skulle vara att klassa musikerns beteende som ett förminskande, en sexualisering och verbala sexuella trakasserier. Hon var ju där för att arbeta och då kanske man inte vill bli kallad journalistslyna och få ett erbjudande om sex.

Blanco tycker dock det är OK, och har även sex med mannen. Hennes ärlighet kring detta är befriande och jag har egentligen ingen kritik att rikta mot henne (de flesta skulle nog inte stått för det öppet, utan bara skrivit om situationen om de känt sig kränkta).

Samtidigt får mig händelsen att tänka på den klassiska sketchen från Saturday Night Live (kopian som finns på Youtube är spegelvänd):

Vilka variabler är det som styr vad som är sexuella trakasserier? Om vi jämför en känd, attraktiv man som gör ett visst närmande med en okänd, mindre attraktiv man som gör ett identiskt närmande – är då kriterierna identiska? Har båda samma chans att ”åka dit”?

Sista frågan är retoriskt ställd. Handlingsutrymmet är inte detsamma för olika män.

På ett sätt kan jag förstå detta. En viktig del av det romantiska/sexuella spelet mellan människor är att förstå vilket handlingsutrymme som finns i en viss situation. Särskilt för män (som oftast har rollen att driva situationen vidare) är detta viktig kunskap. Det kan dock upplevas som svårnavigerat territorium – som så många andra sociala situationer.

Osäkerhet kring det sociala samspelet är en sak. Speleglerna kring något som är ett socialt tabu (sexuella trakasserier) bör däremot vara rimligt tydliga. Lagligt sett finns väl en hygglig tydlighet men även kulturellt behövs det någon typ av enkla överenskommelser att förhålla sig.

Vad tycker du? Var går gränserna? När övergår flörtande och närmande i sexuella trakasserier? Kan man testa det mesta så länge man respekterar ett avvisande? Dela med dig av dina tankegångar nedan.

Etiketter:  

Om rollerna var ombytta på ett uteställe

26 februari 2012, av Pelle Billing

Hur skulle det se ut om männen betedde sig som kvinnor och kvinnorna betedde sig som män på en bar? Här är svaret:

Intressant att notera är att:

  • En kvinna får sig en örfil för att hon tafsar.
  • En man är helt självcentrerad och talar om sitt ex när en kvinna vill prata med honom, men hon försöker ändå.
  • Kvinnorna bjuder på drinkar.
  • Kvinnorna blir nobbade av männen.

Ombytta roller, med andra ord.

Samtidigt får männen stå ut med oönskad uppmärksamhet och tafsande från kvinnornas håll – vilket framstår som påträngande och ständigt närvarande.

En illustrativ video som dessutom kan ge ett gott skratt. Eller vad tyckte du?

Gästblogg: Helene Bergman (del 2)

01 februari 2012, av Gästblogg

Om du missat del 1 så läs gärna den först. Fler texter av Helene finner du på hennes blogg.

Presentation:
Journalist, debattör och fri feminist som alltid tar de utsattas parti oavsett kön. Har arbetat som journalist sedan 1968 i dagspress. Från 1979 på Sveriges Radio, som nyhetschef, reporter och programledare bland annat på det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen.

Har bott i Bangladesh och där arbetat med ett journalistiskt projekt om kvinnor som används som försöksdjur i medicinsk forskning. Har gjort ett antal reportageresor i Afrika, Asien och Mellanöstern. Bodde och arbetade (under cover som journalist) i ett år i Zimbabwe.

Lever nu i Göteborg och ibland i Turkiet.

Renläriga feminister och sexmotståndare

Feminismen har i grunden alltid handlat om den kvinnliga sexualiteten, där kvinnor tagit sig den självklara rätten att definiera den – på gott och ont! Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera den, under täckmantel av något annat. Precis som religionen och det patriarkala samhället gjort i alla tider.

Vi 40-talister uppfostrades i en värld av romantik och blev vuxna i ett totalt sexualfixerat samhälle.

Den sexuella grenen av feminismen utvalde sig själva till moralens väktare och har fortsatt på den vägen fram till i dag, då män utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnorna med sin sexuella frihet som offer.

Definitionen görs av den numera upphöjda statsfeminism som råder i dagens Sverige.

Den sexuella revolutionen på 70-talet, innebar till en början ett sexuellt bejakande av den kvinnliga sexualiteten. Böcker skrevs som ”Våra kroppar. Våra jag.” Bh:ar slängdes, den kvinnliga orgasmen hyllades, byte av partner tilläts och porren blev fri.

Då hände något! Jungfrun måste kunna skiljas från horan. Riktiga feminister, läs ärbara kvinnor, började klä sig i velourkläder och fotriktiga skor, slutade sminka sig och lät håret försvinna i huvuddukar. Allt för att inte betecknas som sexobjekt utan som hjärna.
Allt för att inte kunna bli beskyllda för att vara horor utan hjärna, men kvinnor med hjärna, fast utan sexualitet.

Den skulle åtminstone inte synas, på sin höjd anas och om den var nödvändig ske i slutna rum.

Den kvinnliga sexigheten och flirten med män förbjöds inom feminismen. Barn fick vi föda, men ligga med män var inte längre så populärt. Vi kunde inte ens tala om det! Så urbota tråkigt det blev.

Men kampen och saken överskuggade allt – då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Tyvärr var den kampen nödvändig för att vi kvinnor skulle få det vi strävade efter, nämligen samma mänskliga rättigheter som männen redan hade.

Problemet var bara att några av oss längtade med våra kroppar efter fienden som var männen.

Men som de revolutionärer vi var löste vi det i smyg så att inte våra feministiska systrar märkte det. Tala om kvinnligt förtryck! Jag förstod aldrig varför jag som kvinna inte kunde få bejaka hela mig, såväl min kropp, som min hjärna och själ. Det värsta var att nu var det inte längre männen som förtryckte, utan mina medsystrar.

Det var särskilt uttalat i Sverige. Utomlands träffade jag feminister som bejakade sin kvinnlighet utan att för den skull göra avkall på sin feminism.

Ska man kunna förändra ett samhälle måste media vara med. Då behövdes det fler kvinnor som hördes i media och ämnen som berörde kvinnor måste lyftas fram. Jag jobbade på lokalradion och startade det första kvinnoprogrammet, Amanda. Namnet som betyder ”hon som bör älskas som den kvinna hon är”.

Lokalradion var ny, frihet, experiment och leklusta var tillåtet. Vi blandade allvarliga ämnen, med flärdreportage. Kunde spela Dolly Parton, efter ett reportage om mammografi.

Amanda väckte sådan uppståndelse att både Expressen och SVTs Aktuellt gjorde reportage med rubriker som: ”Nu är palestinasjalarna och de fotriktiga skorna borta och högklackat och nätstrumporna på”.

Vi som jobbade med Amanda hade roligt och skrattade mycket. På kvällarna dansade jag samba och älskade med min man.

I samma veva startade dåvarande Riksradion sitt eget kvinnoprogram, Radio Ellen. Med fler lyssnare, högre status och ett internationellt kvinnoperspektiv. Så klart att jag tackade ja, när jag fick erbjudande om att vara med i Radio Ellens redaktion.

Radio Ellen var ett utmärkt program, en feministisk opinionsbildare, där kvinnor såväl nationellt som internationellt fick komma till tals. När FNs kvinnokonferens hölls i Nairobi 1985 sände vi direkt hem till Sverige. Vi tog upp surrogatmödraskap, provrörsbefruktning, organexport, användandet av fattiga kvinnor i Bangladesh som försöksdjur för medicinsk forskning mm.

Men där odlades också myterna om att kvinnor var mer fredliga än män, att kvinnor skulle vara mer solidariska än män, att kvinnor på det stora hela skulle vara godare än män.

När jag ville göra reportage om kvinnliga gerillasoldater stoppades jag. Det passade inte i Radio Ellen.

Det som saknades var den kritiska analysen av feminismen. Den saknas fortfarande. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia. Där har dagens feminister slagit fast vad som är politiskt korrekt att diskutera.

Detta har cementerat feminismen, vilket innebär att vi nu har fått ett slags maktmatriarkat, en statsfeminism som ersatt det tidigare patriarkatet. Nu har könet i maktsfären bara bytts ut. Att ersätta en maktideologi med en annan är ingen lösning för att få goda relationer mellan kvinnor och män.

Etiketter:  

Vad är feministisk porr?

08 januari 2012, av Pelle Billing

Frågan är relevant, då begreppet börjat etablera sig de senaste åren. Mest känd är Dirty Diaries, en samling kortfilmer av olika regissörer. Men även tidigare har feministiskt porr funnits på agendan.

Själv är jag inte insatt nog i ämnet för att uttala mig. Dock tänker jag ändra på detta, och skriva mer om det längre fram.

Till dess vill jag rekommendera Ivar Arpis inlägg i ämnet, från igår kväll. Han skriver ofta bra i jämställdhetsfrågor, och därför är hans åsikt om detta ämne intressant. Här är ett smakprov:

Vissa säger att etiketten ”feministisk” innebär att porren ska utmana könsnormer. Det finns en konflikt mellan politiken och erotiken (som för övrigt liknar konflikten mellan politik och estetik inom konsten). Ska feministisk porr bedömas efter hur kåt man blir eller hur mycket den utmanar?

I USA finns sedan en längre tid en levande alternativ scen. Det räcker med enkla googlesökningar för att slippa bort från vad som brukar kallas för ”mainstream”-porren. Vad det är mer exakt är svårt att få svar på, i en tid när alla kan klicka sig fram och få utlopp för de mest obskyra preferenser. Det som förvånade, och irriterade, mig med Dirty diaries var att upphovsmakarna tycktes helt ovetande om det som pågår i bland annat San Francisco i USA. Där produceras exempelvis filmer med enbart par som har sex med varandra, och det finns en uppsjö av kvinnliga regissörer.

Läs hela inlägget här. Rekommenderas.

Tips 1: Håll ögonen öppna den närmaste veckan då ett nytt projekt lanseras på bloggen.

Tips 2: Nya WTF-serier ligger upp hos Hannah Lemoine. Både roliga och informativa. Läs här, här och här.

Etiketter:  

Hjernevask del 5: Sex

06 januari 2012, av Pelle Billing

Här fortsätter genomgången av den norska TV-serien Hjernevask (se även del 1del 2del 3del 4 och del 7).

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 5 Sex

Finns det några medfödda genomsnittliga skillnader mellan mäns och kvinnors sexualitet? Eller är det bara olika uppfostran som ger olika utfall?

Till att börja med konstateras att kvinnlig sexualitet hyllas i norsk media (dildos, kvinnliga orgasmer, osv). Den som säger detta är ingen mindre än genusforskaren Jörgen Lorentzen. Den kvinnliga sexualiteten har aldrig varit lika fri som i dagens Skandinavien.

Samtidigt kvarstår skillnader mellan könen. Psykolog Leif Edward Ottesen Kennair frågade 1 000 unga kvinnor och män hur många sexuella partners de hade lust att ha under sin livstid. Männen svarade 25, och kvinnorna sju.

I en annan studie, utförd i Storbritannien av psykologiprofessorn Anne Campbell, undersöktes huruvida personer var nöjda med sitt one night stand, dagen efter. Över 80 procent av männen svarade ja, men endast hälften av kvinnorna. Vad berodde detta på?

Kvinnorna upplevde att de blivit använda eller utnyttjade. Och en del män upplevde också att de utnyttjat kvinnan. Det låter kanske lite konstigt i vårt moderna samhälle där alla äger sin egen sexualitet.

Norska sexologen Gro Isachsen har dock en förklaring. Dels är brittiska män dåliga älskare, dels är det gamla normer om kvinnans sexualitet som kvarstår. Vilka eventuella belägg hon har för det förra påståendet framgår inte.

Även norska feministen Martine Aurdal som skriver i Dagbladet anser att kvinnors sexualitet fortfarande formas av gamla förväntningar. Tjejtidningar lär ut att sex och kärlek hör ihop. Detta är alltså en motsatt trend till att kvinnors frigörelse och sexualitet hyllas i samma tidningar.

Bland de intervjuade socialkonstruktivisterna finns en konsensus kring att om vi bara får väck förväntningarna på kvinnors och mäns sexualitet så kommer de att bli mer eller mindre identiska.

Denna föreställning utmanas när Eia besöker psykologiprofessor Richard Lippa vid California State University. Det han funnit när han studerat 200 000 människor i 53 olika länder, är att intresset för tillfälligt sex förvisso varierar mellan olika länder. Till exempel är intresset större i moderna länder som Norge, Sverige, Storbritannien, USA och Frankrike. Det som däremot inte varierar är att det alltid finns ett tydligt gap mellan könen.

Lippas fynd stämmer bäst överens med att det är en blandning mellan arv och miljö som styr könens lust att ha tillfälligt sex.

För att få mer kött på benen pratar Eia även med David Buss, psykologiprofessor i Austin, Texas. Denne har gjort en stor tvärkulturell undersökning med 12 000 kvinnor och män i 50 olika kulturer. Syftet var att undersöka hur många sexpartners män och kvinnor i genomsnitt vill ha.

Skillnaderna var stora, och bestående mellan kulturer. Ett typvärde för män var 16-18 sexpartners, och för kvinnor 4-5 stycken.

Buss menar även (och han är inte den förste att säga detta) att en ledtråd om manlig sexualitet fås från homosexuella män. Hur många sexpartners har män, när kvinnor inte är grindvakter? En undersökning från San Francisco har visat att 28 procent av männen haft fler än 1 000 (sic) sexpartners, medan endast två procent av de lesbiska haft mer än 100.

Den biologiska förklaringen till mäns och kvinnors olika aptit för sexuella partners är relativt enkel. Kvinnor kan bli gravida, män kan det inte. Evolutionärt sett har sex varit riskabelt för kvinnor men inte för män.

Således har promiskuösa män lämnat fler barn efter sig, men inte promiskuösa kvinnor. Detta har med tiden selekterat fram fler promiskuösa män än kvinnor. Vad gäller kvinnor är det snarare de som varit försiktiga med sin sexualitet, och fokuserat på att få mannen att stanna och engagera sig i barnen, som lämnat flest avkomlingar efter sig.

Ytterligare en studie från Buss har undersökt om statusen på kvinnor respektive män går upp eller ned vid många sexpartners. I alla 17 kulturer som undersöktes ökade statusen med många sexpartners hos män, och minskade hos kvinnor.

Varför då? En faktor är att män aldrig kan veta säkert om de är far till ett barn. Mama’s baby, papa’s maybe. Och den bästa prediktorn för otrohet är antalet sexpartners före äktenskap/familjebildning. Genom historien har det legat i mäns intresse att välja en kvinna som inte haft många partners före familjebildningen. Därmed sjunker promiskuösa kvinnor i status.

Forskning visar även att män upprörs extra mycket av sexuella otrohet, och kvinnor av emotionell otrohet. Båda scenarierna är upprörande för de flesta, men könsskillnaden finns där.

Mot slutet tas fenomenet svartsjuka upp. Finns det någon biologisk grund till detta? Tja, det är kanske det mest logiska sammanhanget i hela programmet. Vem fick mest avkomma: män som var svartsjuka eller män som inte var det?

På samma vis kan man resonera att kvinnor som var svartsjuka inte tappade sin mans arbetskapacitet och resurser till en annan kvinna, vilket skulle minska chansen för hennes avkomma att överleva.

Detta till trots är det inte en god idé att erkänna sin svartsjuka (vilket få personer gör). Svartsjuka indikerar låg status och osäkerhet, vilket kan få partnern att tro att han eller hon skulle kunna göra sig ett bättre kap  någon annanstans – lite krasst uttryckt.

Den här typen av evolutionära samband är ofta krassa till sin natur, och om man tror de utgör hela verkligheten kan man närmast tappa tron på mänskligheten. Samtidigt finns det många andra mänskliga dimensioner, så som medmänsklighet, förlåtelse och empati. Dock blir det lättare att förstå sig själv och världen om även det krassa erkänns.

Det jag ständigt återkommer till är att sådant vi känner till kan vi förhålla oss till, medan det som förnekas styr oss, och kanske till och med kontrollerar oss. De forskare som vill intala oss att allt är konstruerat och totalt formbart – i detta fall sexualiteten – gör oss alla en otjänst. Om vi inte vet att det finns en medfödd dimension i oss, som innehåller någon typ av preferenser, blir det svårare att förstå oss själva.

För att lära känna sig själv och sin omvärld mår man ofta bra av att få ett brett spektrum av perspektiv: sociologiska, psykologiska, biologiska, evolutionspsykologiska, antropologiska, osv. Att kultur och socialkonstruktivism skulle vara mer eller mindre det enda som styr vårt beteende och våra preferenser är en av vår tids stora förvanskningar, och Harald Eia gör en jätteinsats när han ger oss den pusselbit som saknas.

(En nörd-kommentar till detta avsnitt är att de spelar R.E.M.-låten The One I Love när Eia ska prata med David Buss om tillfälligt sex. Låten handlar inte om kärlek, som många tror, utan om en slit-och-släng attityd till sex. Bra jobbat, Eia och NRK.)

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

  1. Jämställdhetsparadoxen
  2. Föräldraeffekten
  3. Homo/hetero
  4. Våld
  5. Sex
  6. Ras
  7. Arv eller miljö
Etiketter:  

Hjernevask del 3: Homo-hetero

01 januari 2012, av Pelle Billing

Här fortsätter genomgången av den norska TV-serien Hjernevask (se även del 1del 2del 4del 5 och del 7).

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 3 Homo-hetero

Varför blir vissa homosexuella, och andra heterosexuella?

Avsnittet börjar med en liten undersökning av huruvida människor har en så kallad gaydar. Det vill säga kan man identifiera vem som är heterosexuell och vem som är homosexuell i en grupp?

Forskaren Gerulf Rieger – som själv är homosexuell – har kommit fram till att människor gissar rätt i 80 procent av fallen. Kroppsspråk och rösten är de markörer som ger ledtrådarna.

En sådan typ av forskning kanske framstår som lite ytlig och populistiskt. Det var min egen första tanke, i alla fall. Tittarna hemma i TV-soffan vill höra om termen gaydar är sann eller inte.

Men det visar sig att det finns ett djupare syfte. Gerulf Rieger hävdar att anledningen till att homosexuella män i genomsnitt ger uttryck för fler feminina beteenden är att detta känns äkta för dem. Att det kommer inifrån. Det skulle alltså finnas skillnader mellan homo- och heterosexuella som sträcker sig bortom sexualiteten.

Richard Lippa är nästa forskare. Han har undersökt 200 000 personers jobbpreferenser. Gillar du att arbeta med människor (till exempel socionom) eller med objekt (till exempel ingenjör)? Det visar sig att homosexuella män oftare (än heterosexuella) dras till att jobba med människor. Och vad gäller homosexuella kvinnor föredrar de oftare att jobba med objekt, än de heterosexuella.

Ett konkret exempel är en undersökning bland amerikanska professionella dansare som visade att hälften av männen var homosexuella medan ingen av kvinnorna var det.

Samtidigt handlar det om genomsnittliga skillnader mellan grupperna, vilket är viktigt att betona. På individnivå kan det se ut precis hur som helst vad gäller kroppsspråk och jobbpreferenser. Vissa homosexuella män rör sig maskulint, pratar maskulint och arbetar som ingenjör eller bilmekaniker.

Vidare talar Harald Eia med forskaren Simon LeVay, som redan 1991 gjorde en studie över hypothalamus hos homosexuella män. Hypothalamus är en region i hjärnan som sitter under thalamus, och som reglerar funktioner så som hunger, törst, sömn och sexualitet.

En viss del i hypothalamus (en viss nucleus) kallas för INAH3, och innan LeVay gjorde sin forskning var det klarlagt att den i genomsnitt var större hos män än hos kvinnor. Hans forskning visade dock något oväntat; att hos homosexuella män hade INAH3 samma storlek som hos kvinnor.

Djurstudier förstärker värdet av detta fynd, eftersom de visar att denna skillnad mellan bög och straight uppstår redan i livmodern, och inte på grund av miljöpåverkan efter födseln.

De tre norska sociologer/genusvetare som intervjuas i programmet tar avstånd från att homosexualitet skulle vara något medfött. Enligt dem är det något som är plastiskt och som man själv kan styra.

Eia ger sig dock inte, utan undersöker om det finns skillnader i barnaåren. Någon speciell miijöpåverkan är ju inte speciellt trolig. Samhället tenderar att anta att alla barn är heterosexuella, och behandlar dem därefter.

Forskaren Glenn Wilson berättar att när ett barn uppvisar ”childhood gender non-conformity” – det vill säga att barnet uppvisar ett beteende som är typisk för andra könet – är chansen 75 procent att barnet blir homosexuell som vuxen. Det kan till exempel handla om pojkar som mest vill leka med dockor, eller flickor som mest vill leka med bilar.

Mot slutet av programmet presenteras en tes om varför homosexualitet är medfödd. Vad är det egentligen som leder till de skillnader som olika forskare observerat? Kortfattat handlar det om ett testosteronbad som manliga foster utsätts i livmodern. Denna hormontopp anses var något lägre hos de foster som senare föds till homosexuella män – och påverkar alltså inte deras hjärnor i samma utsträckning.

Tesen är dock något otillfredsställande, eftersom jag inte ser några hårda data som presenteras. Goda data finns för att homosexualitet har en stark medfödd komponent, men om det handlar om gener eller miljön i livmodern (testosteronnivå eller annat) verkar inte vara fastställt ännu.

Vidare konstateras att manliga enäggstvillingar där den ena är homosexuell, innebär en 50-procentig chans att även brodern är det. Hos vanliga bröder ökar också chansen, även om siffrorna är lägre.

Sådana studier talar igen för en medfödd komponent, men är annars ganska svåra att bena ut. Är det enäggstvillingarnas gener som gör att båda ofta bli homosexuella? Eller är det den gemensamma miljön i livmodern? Fast är egentligen miljön samma? Det är inte en självklarhet, ens hos enäggstvillingar.

Glenn Wilson nämner även epigenetik, ett relativt nytt och ytterst spännande forskningsfält. Epigenetik handlar om att gener slås av eller på att andra, regulatoriska gener. Av- och påslagandet kan i sin tur påverkas av miljön i livmodern eller miljön efter födseln.

Vår arvmassa och vår miljö existerar alltså i ett intimt samspel, i ständig växelvis påverkan, och därför är det så urbota dumt (ursäkta språket) att tro att människan antingen är totalt formbar eller totalt förutbestämd.

Vad kan vi lära oss av detta tredje avsnitt av Hjernevask?

När Eia till sist frågar en av de mer sociologiskt inriktade forskarna om hon kan nämna någon forskning på varför homosexualitet inte går att gissa sig till hos en person, blir hon svarslös. Istället tillstår hon att det nog kan finnas ett mönster av att barn som blir homosexuella redan tidigt känner sig annorlunda.

Viktigt för henne att poängtera är att detta är oviktig data. Varför ska man bry sig om ett sådant mönster? Underförstått att det är öppnare och mer tolerant att inte bry sig. Jag skulle vilja hävda att det är motsatsen. Genom att synliggöra och ta på allvar de upplevelser homosexuella har som vuxna och som barn, accepteras de som de är.

På liknande vis innebär den forskning som visar att homosexualitet har en stark medfödd komponent, en förklaring för de som är homosexuella. Istället för att trassla in sig i skuldbeläggande teorier om att det skulle bero på en viss typ av föräldrar, finns det en förklaring som är enklare och mer självklar.

Framför allt stämmer forskningen med homosexuellas egen upplevelse av att deras sexualitet alltid funnits där, och att den kommer inifrån, inte utifrån. Och varför ska vi konstruera någon typ av tabu just kring denna typ av sexualitet, eller förneka någon sin egen upplevelse?

Den politiska korrektheten slår här knut på sig själv, och i förlängningen på de homosexuella. Det finns ingen motsättning mellan att fullt ut ge utrymme för olika sexualiteter i samhället, medan man även erkänner sexualitetens biologiska bas hos oss alla. Inte heller behöver det vara kontroversiellt att erkänna att det finns genomsnittliga skillnader i yrkespreferens – precis som vi vet att heterosexuella kvinnor och män har olika preferenser.

Flera av de som tagit fram denna nya kunskap är själva homosexuella, så det är inte något försök att kategorisera utifrån. Det är en drivkraft att förstå sig själv, vilken åtminstone jag har full förståelse för.

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

  1. Jämställdhetsparadoxen
  2. Föräldraeffekten
  3. Homo/hetero
  4. Våld
  5. Sex
  6. Ras
  7. Arv eller miljö
Etiketter:  
Google