Stegvis börjar mansfrågorna göra sitt inträde i debatten. Allt oftare kan man läsa artiklar som handlar om mäns specifika utsatthet.
I en nylig DN-artikel lyfter två psykoterapeuter hos RFSU-kliniken att det fortfarande är svårt för samhället att erkänna att män kan vara offer för sexuella övergrepp:
Debatten i samband med Patrik Sjöbergs bok kom omedelbart att fokusera på förövare. Perspektivet med pojken/mannen som offer var oerhört svårt att hålla kvar, och man gled i stället hela tiden över till att diskutera mannen som förövare, menar Inger Björklund och Suzanna Boman.
– Det finns ett tabu emot att tala om män som offer. För den som varit utsatt blir det svårt att berätta om något som förnekas. Ju mer vi börjar kunna benämna en företeelse, desto mer möjligt blir det att berätta. Nu finns i alla fall en öppning i samhället för att börja diskutera de utsatta pojkarnas och männens situation, säger Suzanna Boman.
Ja, det är fortfarande svårt att tala om att vissa män är offer för den här typen av övergrepp. Frågan är varför? Jag tror det finns två olika anledningar:
- En grundbult i mansrollen är att man ska vara stark och beskyddande, inte att någon annan ska ha lyckats kränka ens egna gränser.
- I princip hela vårt samtal om jämställdhet fram till i dag, har handlat om kvinnors problem och utsatthet. Vi är alltså ovana att tänka på män i dessa sammanhang.
Det är inte bara som offer för sexuella övergrepp som männen behöver komma med på kartan, utan även när det gäller försäljning av sexuella tjänster:
Suzanna Boman säger att när prostituerade skildras i medierna är det alltid flickornas eller de unga kvinnornas berättelser som lyfts fram. Detta trots att olika rapporter visar att det är fler unga män än unga kvinnor som har erfarenhet av att sälja sex. Killarna och de unga männen göms undan i de här sammanhangen.
Förvisso ska övergrepp och prostitution inte blandas ihop. Det är två olika saker. Men att män inte syns i dessa roller beror delvis på samma orsaker.
Att fler unga män än kvinnor har erfarenhet av att sälja sex stör bilden av att sexförsäljning uppstår som en konsekvens av en könsmaktsordning. Således blir vi tvingade att söka mer nyanserade och komplexa orsakssamband, och det kan initialt upplevas som jobbigt.
Slutligen lyfter DN-artikeln fram en viktig ledtråd till hur man kan få fler män att söka den hjälp de behöver:
Men på senare tid har det skett en förändring. Numera händer det allt oftare att män som söker hjälp berättar att de blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn och unga, säger Inger Björklund. En förklaring kan vara att RFSU på sin hemsida berättar att män som utsatts för sexuella övergrepp är välkomna att söka hjälp, menar hon.
En så enkel åtgärd som att tydligt klargöra att även män är välkomna, ger alltså resultat.
Förhoppningsvis kan ungdomsmottagningar, socialtjänster, psykiatriska mottagningar och andra instanser i samhället som erbjuder hjälp och stöd – bli lika tydliga på sina hemsidor. Bloggen har ju dragit sitt strå till stacken, för att detta ska bli verklighet vad gäller offer för våld i hemmet.
Tips: Hannah Lemoine skriver i dag om mäns sexualitet. På hennes blogg kan även hitta ett nyligt foto på Hannah och mig, om du scrollar ner en bit i inlägget.
I en debattartikel i Aftonbladet i dag, av doktorand Annelie Siring och docent Jari Kuosmanen från institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet, står följande att läsa:
Mycket av forskningen kring sexhandeln har utgått från de samhälleliga strukturer som antas göra män till förövare och kvinnor till utsatta och offer. Flertalet svenska och nordiska studier visar dock att fler män än kvinnor har erfarenhet av att sälja sex. Något överraskande verkar inte den här typen av resultat ha påverkat politiken eller synen på sexhandeln; det är kvinnor som nästan alltid länkas till säljarpositionen.
Denna tystnadens och uteslutningens kultur har att göra med att traditionella könsmaktsanalyser inte fångar mäns och transpersoners erfarenheter av sex mot ersättning. De passar helt enkelt inte in i de politiska perspektiv och forskningsmässiga ansatser som hittills har dominerat fältet.
Visst är det så. På grund av den seglivade föreställningen om en ensidig könsmaktsordning som står över alla andra sociala mönster, syns inte männen som säljer sex till i första hand andra män (eller transpersoner som säljer/köper sex).
Till och med när kunskapen om män som säljer sex finns, lyckas man glömma bort dem. Ett exempel på detta kommer från två nyliga artiklar i DN. I ena artikeln skriver man:
Enligt en ny undersökning från Linköpings universitet har cirka 1,5 procent svenska ungdomar någon gång sålt sex, fler pojkar än flickor.
Svart på vitt. Pojkarna är för många för att glömmas bort. Men vad händer sedan när exempel ges och ungdomar kartläggs? Jo, då pratar man om flicka A, B, C, D, E och F. Pojkarna lyser med sin frånvaro.
Därför är det glädjande och behövligt att forskare utan genusbaserade skygglappar forskar på sexköp. Endast genom fritt kunskapssökande kan vi lära oss mer om kön, sociala frågor och sexköp. Forskarnas egna ord beskriver detta väl:
Vi är mycket medvetna om att dessa nya och mer inkluderande perspektiv utmanar sexhandelns position som en viktig symbol för den traditionella könsmaktsanalysen. Vi är också beredda på att vårt mer värdeneutrala perspektiv kan möta motstånd hos personer som på förhand ser försäljning och köp av sex som helt oproblematiskt, eller totalt förkastligt, utan att lyssna på dem som har egen erfarenhet av dessa verksamheter. Men själva är vi övertygade om att deras inifrånkunskaper är ytterst viktiga på detta relativt nya kunskapsfält.
Precis så. Kunskapen kommer med tiden. A priori-föreställningar om könsmaktsordningar gör oss blinda för de komplexa sociala och könsliga mönster som finns i samhället.
Tipstack: Går till Rebecca, Joel, Patrik och ConZor!
En av de mest slående inkonsekvenserna i svensk jämställdhetspolitik är synen på den kvinnliga kroppen. Ibland har kvinnan rätt till sin kropp och ibland dikterar staten att hon alls inte har rätt till den.
En snabb översikt:
- Abort. Kvinnan har rätt att besluta över sin egen kropp.
- Insemination. Kvinnan har rätt att besluta över sin egen kropp.
- Surrogatmödraskap. Kvinnan har inte rätt att besluta över sin egen kropp.
- Sexuella tjänster. Kvinnan har inte rätt att besluta över sin egen kropp.
Hur kan det ha blivit så inkonsekvent? Saknar våra politiska partier etisk och ideologisk kompass?
Svaret är ja, om vi talar jämställdhet. Vår tids jämställdhetspolitik styrs inte av sammanhängande principer, eller att vissa rättigheter och skyldigheter gäller i alla lägen.
Särskilt vad gäller sexualiteten, reproduktionen och den kvinnliga kroppen är det svårt att förstå hur man kommit fram till sina ståndpunkter. Enda sättet att förstå det hela är egentligen att kontrollera om en man gynnas av situationen.
En abort är framför allt till för kvinnan själv. Om hon inte vill ha kvar fostret kan hon ta bort det. Även insemination gynnar kvinnan själv. Om det inte finns en man hon vill bli gravid med, så kan hon bli gravid ändå. Således är abort och insemination godkända av både stat och radikalfeminister.
Surrogatmödraskap är däremot en annan femma. Här är det oftast minst en man som blir lycklig pappa. Samma sak med sexuella tjänster. Ofta är det en man som köper sig en form av tillfredsställelse. Således är båda fenomenen förbjudna.
Regeln vad gäller kvinnors rätt att besluta över sin kropp är alltså följande: Kvinnor får besluta över sin egen kropp, så länge det inte kan misstänkas gynna gruppen män alltför mycket.
Om jag var kvinna skulle jag vara mäkta upprörd att staten tog sig dessa friheter att bestämma över min kropp. Tipset till svenska politiker kan inte bli annat än att gå tillbaka till sina egna ideologiska rötter, och fundera på vad man egentligen står för – utan några radikalfeministiska griller i huvudet.
