Tidigare i dag la jag upp två Youtube-klipp från filmer som visar dramatiserade scener från andra världskriget. Dels för att ge en känslomässig koppling till vad manlig utsatt innebär i sin mest extrema form. Dels för att spekulera i om andra världkriget påverkade svenska män på något vis.

En grovhuggen tes är att Sveriges undfallenhet inför Nazityskland kan ha varit knäckande för svenska mäns självkänsla. Även om länder som Norge och Danmark inte hade något annat val än att slåss – de blev ju invaderade – så vet de i efterhand att de på någon nivå stod upp mot Hitler.

Självfallet ska dagens svenska män inte känna någon kollektiv skuld för det som hände i historisk tid. Inte heller ska de flesta män som levde under andra världskriget känna någon skuld – majoriteten satt trots allt inte i beslutsfattande positioner när det väl gällde.

Men ett nationellt agerande kan ändå få återverkningar på kollektiv nivå. Även om det delvis var slumpartade händelser som ledde fram till att vi inte blev invaderade, och att de som styrde landet valde att vara undfallande, så hände ändå det som hände. Vi lät Nazityskland frakta material och trupper för att fortsätta kriga mot de allierade, som bland annat bestod av demokratiska stater som Storbritannien och USA.

Var vill jag komma med allt detta? Poängen är att jag vill förstå varför svenska män varit så undfallande mot radikalfeminismen. Mer än i något annat land har männen i Sverige låtit radikalfeminismen få ett reellt och betydande inflytande över media, politiken, skolan, högskolan och ja, till och med näringslivet. Varför har just Sverige låtit det gå längre än alla andra? Varför har så många svenska män intagit en passiv och lätt masochistisk hållning?

Självfallet talar jag inte här om att stödja de reformer som syftat till att ge kvinnor samma spelregler som män. Utan jag talar om den djupt negativa bild av män som blivit standard i samhället. Varför var det inte fler män som gjorde uppror när dessa tankar först kom in på arenan?

På intet sätt tror jag att andra världskriget ensamt kan förklara att Sverige hade sämre immunförsvar mot radikalfeminismen än något annat land. En förklaring som nog är viktigare är att vi var så vana vid att prata klasskamp, att vi redan hade färdiga tankestrukturer för att tala könskamp (även om det egentligen är två helt olika fenomen).

Men ändå. Kan andra världskriget ha lämnat en form av kollektiv skugga över svenska män? Och om det är så, vad ska vi göra åt det? Ibland räcker det faktiskt att bli medveten om något, att fullt ut acceptera att det hände, för att sedan släppa det och gå vidare.

Detta är som sagt bara en tes, och jag är väldigt intresserad av att höra vad just du tycker om detta. Kan du identifiera dig med resonemanget? Tror du att andra världskriget kan vara en faktor? Eller känns det helt irrelevant?

Ordet är som alltid fritt nedan.

Häromdagen gjorde skådespelaren Claes Malmberg ett något kontroversiellt uttalande i TV. Jag har transkriberat den relevant passagen från Nyhetsbyrån i SVT (28/2). Det hela börjar efter cirka 19 minuter, och programledare är Sara Wennerblom Arén:

Claes Malmberg: Jag har tänkt så här. Jämställdhet har jag som sagt ingenting emot eftersom jag har en politisk uppfattning som bygger på jämlikhet mellan människor oavsett om det är klass eller kön. Så att det är inga bekymmer. Men däremot så tror jag att vi kommer att kunna skratta lite förhoppningsvis inom en tioårsperiod åt den här mer stalinistiska feminismen som bygger…

Programledare: Stalinistiska?

Claes Malmberg: Ja, jag tycker att det är det. Det finns väldiga likheter mellan extremvänstern på 70-talet och vissa delar av liksom de som i dag uttalar sig om de feministiska frågorna. Som bygger väldig mycket på konflikt, det bygger på att alla män bär skuld för övergrepp mot kvinnor, att alla män överhuvud taget är…

Programledare: Det är lite hårddraget.

Claes Malmberg: Nä, men så säger man ju, till exempel. Eller man säger att hela könsidentiteten bygger på att det är en uppfostringssak så att säga. I så fall så skulle det innebära att en kvinna med små bröst, om hon hade fått tidigare lära sig att hon var kvinna hade utvecklat större bröst. Medan om hon då trott att hon var kille…

Programledare: Du kallar inte dina barn för hen?

Claes Malmberg: Jag kallar dem inte för hen. Och framför allt så tror jag att det handlar liksom om detta… och alla de här, vad ska jag säga, personerna som då är någon slags konsulter. Genuskonsulter för barn, och lär dem hur de ska leka och hur de ska vara. Alla de här idiotakademikerna. Vad ska jag säga… kosmetiska diskussionerna som egentligen inte handlar om nånting. Och jag skulle också önska att jämställdhetsdebatten vidgades, så att människor som kommer från andra kulturer, som har en annan religion, som har ett annat sätt, att de också fick… I går såg jag ett TV-program om romer till exempel, som har en omöjlig situation att ta sig in på arbetsmarknaden i vårt land. Inte bara i vårt land utan i hela Europa.

Frågan är om ”stalinistiska” är rätt term. Däremot är det väkänt känt att radikalfeminismen (som dominerar svensk feminism) rakt av bygger på marxismen.

Vad innebär det att en känd skådespelare säger så här i TV? Är det en uppluckring av feminismens tolkningsföreträde som vi börjar se? Håller det på att bli tillåtet att ha en egen åsikt om jämställdhet, utan att huka sig?

Tipstack: Går till Sofia!

Ivar Arpi om dagens politiska feminism

22 februari 2012, av Pelle Billing

Om du inte redan sett den vill jag rekommendera Ivar Arpis (redaktör Axess magasin) artikel på SVT Debatt. Här är ett smakprov:

Att driva tesen att det är vanliga män som våldtar, utför våldtäkter eller slår är viktigt för vänsterfeminismen. Viruset som anses härja är nämligen manligheten i sig, trots att forskning tydligt visar att det finns vissa grupper, till exempel redan kriminellt belastade och psykiskt sjuka, som är mer sannolika vad gäller sexköp, våld och våldtäkt. I den feministiska berättelsen om manssamhället får inte mäns egna berättelser plats och män får finna sig i att reduceras till statister, eller förövare. Därför kan män som bäst bli gäster i feminismen och därför duger inte dagens feminism som jämställdhetsprojekt [...]

Läs gärna hela artikeln.

Relaterade artiklar på bloggen:

Etiketter:  

Ytterligare ett bottennapp på DN Kultur

22 februari 2012, av Pelle Billing

För två veckor sedan skrev Maria Sveland en märklig artikel i DN, där de flesta politiska åsikter som avviker från hennes egna kopplades ihop med norske massmördaren Breivik. Hur en sådan urvattning av hans hemska dåd skulle uppfattas av anhöriga till offren verkade Sveland inte ha tänkt igenom.

Artikelns innehåll var inte värt att bemöta så jag använde mitt svar till att berätta om min syn på framtidens jämställdhetspolitik.

Idag skriver Feministiskt Perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt en artikel i precis samma anda som Sveland. Igen, så är grundtemat att den som inte tycker som henne borde inte få tycka något alls – och gör de det kallar hon dem för Breivik!

Både Bratt och Sveland framstår som demokratiskt omogna när de inte kan acceptera att många människor har andra åsikter om jämställdhet än de själva. Istället för att komma med argument för sin egen sak så säger de vuxenversionen av att ”du är dum”, vilken lyder ”du är som Breivik”.

Av någon anledning har de svårt att acceptera att samhällsopinionen växlar över tiden, och att många människor idag har testat radikalfeminismen och insett att den inte fungerar för dem. Därför är människor redo för något nytt, vilket i Bratts och Svelands värld ses som en personligt riktad provokation.

Bratt går till och med så långt som att undra:

[...] var finns försvararna av feminismens och feministers självklara rätt att få existera i en demokrati?

Till att börja med skrivs denna fras i DN, så uppenbarligen har hon fortfarande gott svängrum att uttrycka sina åsikter. Hon är även chefredaktör på en tidning som erhåller presstöd för att kunna sprida sitt budskap.

Att klaga på sitt demokratiska utrymme, eller sin rätt att få existera i en demokrati, framstår därför som något överdrivet.

Skon klämmer istället någon annanstans. I tjugo år verkade radikalfeminismen utan något annat politiskt alternativ. Nu har andra alternativ vuxit fram – alternativ som människor gillar – och det är frustrerande.

Idéer som att människor får leva som de vill inom våra demokratiska och lagliga ramar provocerar. En sådan frihet går inte ihop med en utopisk vision om att kvinnors och mäns val ska likriktas, vad gäller yrke, föräldraskap, intressen och andra livsval. Fakta om viktiga mansfrågor ses också som problematiska, eftersom de stör den radikalfeministiska världsbilden.

Men sakfrågorna kan Bratt och Sveland inte diskutera, för då är de osäkra på om de egentligen har särskilt brett stöd för sina åsikter. Bättre att i så fall lägga ut dimridåer, i ett försöka att tysta sina meningsmotståndare.

Tyvärr kommer de inte lyckas med detta. Jag respekterar deras rätt att uttrycka sina åsikter, och kommer att fortsätta att uttrycka mina.

Etiketter:  

DO:s beslut om Turteatern nu officiellt

13 februari 2012, av Pelle Billing

I slutet av förra året satte Turteatern upp en föreställning baserad på Valerie Solanas SCUM-manifest, en bok har som kritiserats för sitt manshat och sin uppmaning om att alla män bör avrättas.

Förutom en allmän kritik mot SCUM-föreställningens politiska budskap, fanns det en mer avgränsad kritik mot hur föreställningen gick till rent praktiskt. Män och kvinnor blev nämligen anvisade olika platser beroende på sitt kön; kvinnor fick sitta bekvämt och män på hårda stolar.

Utifrån denna särbehandling på basen av kön anmäldes föreställningen till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Anmälaren har nu skickat svaret till mig, och så här lyder själva beslutet:

Av din anmälan framkommer att män och kvinnor blivit anvisade var sin kö och olika platser i teaterlokalen. Det finns därmed inget som tyder på att du blivit sämre behandlad än någon annan som såg föreställningen i fråga. DO gör därmed bedömningen att de omständigheter du anmält inte kan anses vara ett missgynnande i lagens mening. DO avslutar därför ditt ärende.

Beslut i detta ärende har fattats av Ulrika Dietersson efter föredragning och förslag av Anna Fritshammar.

Goddag yxskaft. Frågan var om det var diskriminerande att dela upp publiken utifrån kön och ge dem olika sittplatser. Svaret på det kan omöjligen bli att förfarandet var OK för att det gällde alla män.

Antingen är det tillåtet att ge olika kvalitet på sittplatser baserat på kön eller så är det inte det. Men i svaret tar man inte ens ställning till frågan, vilket är förvånande. Ett avvisande av anmälan som inte tar upp själva frågeställningen blir i slutändan väldigt otillfredsställande.

Kan det vara så att själva frågan var för laddad? Själv är jag ingen juridisk expert så jag kan inte svara på det. Någon som kan upplysa mig i kommentarerna?

Etiketter:  

Jag vet varför Maria Sveland är så arg

08 februari 2012, av Pelle Billing

I dagens DN får Maria Sveland utrymme att skriva en lång artikel om… ja, om saker hon är missnöjd med. Det som upprör henne är inte så specifikt utan det är en salig blandning av allt möjligt.

Timbro buntas ihop med Breivik, och Carl Bildt med nationalsocialismen. Allting hänger på något vis ihop i en typ av konspiration som Sveland känner av som ”ett ordlöst fladder i bröstkorgen”.

Jag är en av de personer som får sig en känga av henne:

Just hatet mot det så kallat politiskt korrekta, eller kulturmarxismen, är ett genomgående tema bland antifeministiska bloggare som Pär Ström och Pelle Billing. I deras värld råder en stats- och medie­feminism som utövar en hegemonisk kontroll över åsikter och värderingar. Och eftersom gränserna långsamt förskjutits kallar ingen Pär Ström eller Pelle Billing för de extremister de faktiskt är, tvärtom bjuds de in till tv-soffor och debatter och erbjuds utrymme på olika forum.

Citatet – och artikeln som helhet – säger mer om Maria Sveland än det gör om någon annan. Får jag möjligen drista mig att föreslå en foliehatt som skydd i vardagen?

Men frågan är vad det är med just mina texter och just mina mediaframträdanden som gör Sveland så arg? För hon vet ju att jag anses vara en balanserad debattör med eftertänksamma idéer. Svaret är enkelt. Hon känner på sig att en stor del av svenska folket gillar mina idéer, och att en liten del av svenska folket gillar hennes idéer.

Således är den radikala ideologi hon företräder på väg ut, och det känns hotfullt. Ingen av oss gillar att förlora makt, särskilt inte när vi befunnit oss högt uppe.

Därav behovet av att klumpa ihop mig (och flera andra) med massmördaren Breivik. För en saklig debatt på jämställdhetsområdet vet hon att hon förlorar.

Läs även: Repliker av Johan Lundberg och Pär Ström.

Uppdatering: Marika Formgren på Corren skriver att Sveland är deprimerad av åsiktspluralism.

Etiketter:  

Gudrun Schyman uttalar sig om det faktum att Vänsterpartiet inte bara får en man som partiledare, utan även som partisekreterare:

- Vänsterpartiet bidrar ju till att det blir en gubbröra. Jag tycker att det här sänker Vänsterpartiets trovärdighet som feministiskt parti.

På litet utrymme lyckas Schyman att:

  1. Vara misandrisk. Hur kul skulle hon tycka det var om Feministiskt Initiativ beskrevs som en hönsgård? Inte jättekul. Då kan det vara en god idé att även visa den manliga delen av befolkningen vanlig, medmänsklig respekt.
  2. Vara osaklig. Hur kan två män i partitoppen på något sätt innebära mansvälde, när Vänsterpartiets ledning i övrigt domineras av kvinnor? Och måste ett feministiskt parti styras av kvinnor?

Med vänner som Gudrun Schyman, behöver inte den feministiska rörelsen några fiender.

Etiketter:  

I november förra året blossade det upp en debatt om SCUM-föreställningen på Turteatern. Upprördheten gällde inte att en liten teater satt upp en text från en kvinna med tveksam psykisk hälsa. Det konstnärliga skapande är som bekant fritt.

Nej, upprördheten gällde att de ville visa detta för gymnasieklasser.

SCUM-manifestet är en grov text som beskriver män som biologiska olyckor och föreskriver att hela manligheten ska utplånas. En utvidgad version av förintelsen, om du så vill. Vissa tolkar texten som satir, andra inte. Oberoende av avsikten är budskapet magstarkt även för en vuxen man.

Att killar som ännu inte fyllt arton skulle tvingas titta på en sådan föreställning, i ett samhällsklimat som redan skuld- och skambelägger män och manlighet, gjorde att många kände behovet att protestera.

Således organiserades ett Facebook-evenemang för att fredligt manifestera sitt missnöje. Idén att ordna ett evenemang kläcktes av en person i denna bloggs kommentarsfält, en annan person skapade evenemanget på Facebook och sedan spred det sig snabbt. Ett helt normalt förlopp utifrån dagens sociala medier, med andra ord. Själva manifestationen blev aldrig av – dels för att syftet att skapa debatt ansågs uppnått, dels för att den fredliga demonstrationen fick ett antal trovärdiga hot om våld.

Här kunde historien om SCUM-protesten slutat. Dock fanns det en fristående aktör som valde ett helt annat sätt att protestera. Den anonyme bloggaren Medborgare X skrev ett blogginlägg med titeln En mördad feminist är en bra feminist. Inlägget tolkades som satir av vissa, och som ett reellt mordhot av andra. I media beskrevs det som ett faktiskt mordhot, och polisanmälan gjordes.

För första gången ger nu Medborgare X en intervju där han berättar om varför han skrev inlägget, och om avsikten var satir eller inte. Intervjun har gjorts via mejlkorrespondens, och citaten är Medborgare X egna ord – inte någon journalistisk tolkning. Mina tankar och kommentarer kommer efteråt.

Varför debatterar du jämställdhet på nätet?

Jämställdhet är inte det enda jag diskuterar på nätet. Jag har ett generellt intresse av politiska frågor och speciellt då sådant som rör samhällselitens, i min mening, allt för stora intresse och inflytande över vanligt folks vardag. I och med radikalfeminismen intågande så har även jämställheten blivit ett område där en liten samhällselit anser sig ha rätt att detaljstyra vanligt folks vardag.

Varför är du anonym?

På grund av tidigare erfarenheter av att blogga under eget namn.

Hur länge har du bloggat?

Jag startade min första blogg 2004 eller 2005, då under eget namn. Även där diskuterade jag aktuella samhällsfrågor, inklusive jämställdhet. Jag upptäckte ganska snart att just jämställdhetsfrågorna var något som väckte väldigt ont blod bland många som kallade sig feminister. Det fanns en kodex som absolut inte fick ifrågasättas. De gånger jag bröt mot kodexen så drabbades jag också av massiva attacker. Till slut blev det så omfattande att jag kände mig tvungen att stänga ner bloggen och dra mig tillbaka.

I samband med Gömda-skandalen upplevde jag att medias nedtystande av avslöjandet och ensidiga försvar av Liza Marklund var så ohederligt att jag inte längre kunde sitta tyst. Då valde jag att återigen starta en blogg, men nu under en pseudonym.

Vem är du utanför nätdebatten?

Jag är en helt vanlig vit medelålders man, med jobb och familj, men som också har ett stort intresse för hur samhället utvecklar sig. Tyvärr finns det mycket att önska på den punkten med allt mer övervakning, moralism, detaljstyrning och en samhällselit som står allt längre från vanligt folk.

Varför gav du dig in i debatten om SCUM-föreställningen?

Därför att SCUM-manifestet inte är ett konstverk som alla andra. Det är ett också verk som hyllas av en politisk ideologi, feminismen, och av mängder av representanter för denna politiska ideologi. Därmed är det också ett politiskt verk. Dessutom sattes verket upp på en teater som har ett uttalat politiskt syfte. Det gör att det som uttrycks på scenen inte enbart är ett konstnärligt budskap, utan också ett politiskt budskap. Ett feministiskt budskap!

Vad var ditt syfte med inlägget som av SCUM-produktionen och polisen tolkades som mordhot?

Syftet var att skapa en spegelbild av det budskap som Turteatern och alla de kulturjournalister som hyllar SCUM-manifestet förmedlar. Detta för att dels försöka uppmärksamma hur vidrigt budskapet är för mottagarna, men även för att visa vilken dubbelmoral som råder i samhället när den typen av uttalanden riktas mot män och icke-feminister jämfört med kvinnor och feminister.

Du hävdar alltså att det inte var menat som ett faktiskt mordhot?

Att det var satir och spegling framgick tydligt i inlägget:

“Men feministerna tycker bara att Valerie Solanas manshat är en humoristisk ironi. Ingenting som man ska ta på allvar. Så varför inte då på samma sätt uppmana till mord och utrotning av feminister?”

Kort sagt skulle man kunna säga att mitt inlägg om SCUM-föreställningen var ett lackmustest. Om SCUM-manifestet klassas som satir av feminister och kulturjournalister, så måste naturligtvis även min text göra det.

Var går gränsen för satir? Har du inte passerat den gränsen när individuella personer och deras adresser skrivs ut i ett inlägg om mord?

Det är en bra fråga. Med tanke på de hot som tidigare har riktats mot Pär Ström och Per Gudmundson i satirens namn så går det tydligen alldeles utmärkt att rikta den typen av uttalanden mot namngivna personer i etablerade media. Om det är rätt eller fel är inte min sak att avgöra. Det avgör makteliten och de tycker uppenbarligen att det är OK. Om journalister, politiker och kulturpersoner ägnar sig åt detta så måste ju i rimlighetens namn även vanligt folk få göra samma sak. I varje fall i en demokrati…

Några utskrivna adresser har aldrig funnit i inlägget på Medborgarperspektiv. Det enda som fanns var länkar till offentliga uppgifter som vem som helst snabbt kan hitta på websidor som Eniro, Hitta eller Ratsit.

Kan du trots allt förstå att länkade adresser i en text om mordhot kan uppfattas som obehagligt av de utpekade?

Även jag står namngiven i telefonkatalogen och är därmed en av alla de män som vet att jag omfattas av de massmord som SCUM-manifestet propagerar för. Jag vet hur obehagligt det är. Varför skulle de som förespråkar och hyllar denna typ av massmord på män behandlas på ett annorlunda sätt?

Andrea Edwards har sagt att hon blev väldigt påverkad av det hon uppfattade som ett mordhot. Vad tänker du kring att ditt inlägg påverkat människors vardag på det viset?

Det låter väldigt bra att hon blev påverkad. Då kanske hon och de andra som hyllar SCUM-manifestet börjar inser hur jag och andra män känner det när de propagerar för en politiskt ideologi som förespråkar massmord på män. Tyvärr verkar hon inte ha blivit speciellt påverkad i realiteten, då hon bara någon vecka senare i Eftersnack till SVT Debatt den 24 november 2011 uttrycker att 16-åriga gymnasiepojkar är mansgrisar. Det verifierar istället att den misandri hon uttrycker på Turteaterns scen står hon också för som privatperson.

Så här i efterhand, skulle du vilja ändra på något i din text om SCUM-teatern, utifrån den feedback du fått från omvärlden?

Nej, inte så länge som journalister, politiker och kulturpersoner dagligen sprider misandri i media, själva ägnar sig åt så kallade satiriska hot mot namngivna politiska motståndare eller startar mediadrev mot enskilda namngivna personer på grund av privata moralfrågor. Det är dessa journalister, politiker och kulturpersoner som tillhör de privilegierade i samhället och det är de som representanter samhällseliten med all dess makt. Då ska de också föregå med gott exempel i samhället och leva som de lär. Annars har de ingen som helst trovärdighet.

Det brukar sägas att det är OK att sparka uppåt. Då borde dessa privilegierade personer tåla småsparkar från en liten enskild medborgare som bara får sin röst hörd via en blogg.

Hur vill du bli uppfattad som bloggare och debattör framöver?

Som den arga, besvikna och missnöjda samhällsmedborgare jag är.

Jag har ingen anledning att böja rygg och tyst underordna mig maktelitens vilja att styra mitt och andra vanliga människors liv. Allra minst feministiska representanter för makteliten som öppet hyllar massmord på män.

Mina egna tankar om intervjun är att jag bedömer Medborgare X som trovärdig i att texten var menad som satir, och inte något faktiskt mordhot. Det finns ingenting som tyder på att något reellt hot förelåg. Samma bedömning gör till exempel den feministiska bloggaren Johanna Sjödin.

Med detta sagt är jag väldigt kritisk till hans text. Att göra en satir över ett samtida, kontroversiellt fenomen är ett fullt tillåtet grepp i min värld. Men att länka till namngivna personers adresser är ett steg för långt. Gör man det får man nästan räkna med att satiren kan missförstås som – eller åtminstone misstänkas vara – ett reellt hot.

Jag tycker också det är synd att så mycket fokus hamnade på Medborgare X text, istället för de fredliga protester som vill ha en debatt om var gränsen går för angrepp på pojkar och män. Som bekant är män den sista grupp i samhället som man relativt fritt kan attackera i media, utan att det anses problematiskt.

Vems fel var det att fokuset på den viktiga diskussionen försvann? Som jag ser det får både Medborgare X och media ta på sig en del var av ansvaret. Den förra för att han drev satiren för långt, och media för att den behandlar en satir mot en ”gullegris” på ett helt annat sätt än en satir som riktar sig mot ett ”hatobjekt” (Per Gudmundson, Pär Ström, osv).

När rökridåerna lagt sig efter den upptrissade mediarapporteringen kring SCUM-debaklet, så kvarstår emellertid en viktig fråga. När ska vi slippa uttryck som gubbvälde, gubbslem och gubbig i media? När ska killar inte behöva riskera att de slussas till en föreställning med ytterst radikal politisk ideologi?

Sverige är ett ovanligt land med sin negativa syn på män och manlighet, och den diskussionen pockar fortfarande på vår uppmärksamhet.

Etiketter:  

Alla är inte Happy, happy

16 januari 2012, av Pelle Billing

I boken Happy Happy: en bok om skilsmässa ville de radikalfeministiska redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam ge en bild av skilsmässor som en positiv och berikande erfarenhet.

Och visst kan det vara så. Livsöden och skilsmässor ser olika ut för olika personer, och en genomgången kris blir ofta berikande i slutändan – även om den inte var önskad.

Min gissning är dock att när ordet skilsmässa nämns, så tänker fler på det skådespelerskan Maria Lundqvist ger uttryck för:

Har det gett en frihetskänsla eller mest känts ensamt?
- En konkret skilsmässa mellan man och kvinna är något stort, det är som att dö en stund faktiskt. Men jag tror att man upplever liknande smärta, skuld och tankar och framför allt en ensamhetskänsla även inom relationen när barnen flyttar hemifrån, eller när någon som står en nära dör. Alla dessa uppbrott är jättejobbiga och ensamhetskänslan knockar en, säger hon.

Möjligen skulle man kunna tillägga att samma upplevelse inträffar om det är två män eller två kvinnor som skiljer sig.

”Som att dö en stund” beskriver väl det trauma och den stress det innebär att förlora den vuxenrelation som är viktigast för en. Även om man sedan kommer ut på andra sidan är en skilsmässa inget beslut som fattas lättvindigt eller impulsivt.

Happy happy har en delvis annan inställning, då den är ”en bok som vill stärka och inspirera alla som tagit steget – och alla som kanske funderar på att ta det…”. Om boken getts ut i ett konventionellt och gammeldags land hade jag förstått syftet med detta. Men i Sverige och västvärlden känns det lite som att sparka in en öppen dörr. När nära hälften av äktenskapen slutar med skilsmässa är det rimligen inte brist på uppmuntran som är det stora problemet.

Varför har då boken getts ut? Jag har svårt att se något annat än en ideologisk agenda. Man gillar inte tvåsamheten som norm, trots att de flesta människor strävar efter att leva i en tvåsamhet.

Vare sig det är avsiktligt eller inte ges också bilden att kvinnor är Happy, happy när de slipper sina män. Och om inte det är radikalfeministisk ideologi så vet jag inte vad som är det.

Etiketter:  

Jonas Sjöstedt har idag valts till ny partiledare för Vänsterpartiet.

I ett vanligt parti i ett vanligt land skulle detta varit ett av de mer okomplicerade och självklara valen man kan tänka sig. En kandidat är erfaren, välkänd och populär, medan de andra kandidaterna är relativt okända och obeprövade.

Vänsterpartiet är dock inte ett vanligt parti i ett vanligt land. De är ett radikalfeministiskt parti i Sverige. Och då ändras spelreglerna.

Kan en man ensamt leda detta parti? Eller går man då emot sina ideal? Är Vänsterpartiet nu dåliga radikalfeminister?

Dessa frågor leder till att företrädare för partiet halvt slår knut på sig själva. Särskilt männen. Var de än vänder sig har de snoppen fram, så att säga.

En sådan företrädare är Kalle Larsson, som sitter i Vänsterpartiets partistyrelse. Han säger:

– Men som feministiskt parti kan vi förstås inte ledas av en enda man hur länge som helst. Jag är missnöjd med partiets feministiska profil, där har vi ett problem som vi måste lösa, sade Kalle Larsson.

Ja, i den kontext som Vänsterpartiet lever i är detta ett problem. Vad göra?

Jag föreslår att Kalle Larsson tänker igenom det han säger en gång till. Vill han vara del av ett parti där hans eget kön är problematiskt? Vill han vara med om att avskaffa sig själv, så att säga?

För märk väl att den lösning som Larsson implicerar är att männen behöver bli färre, för att kompensera för valet av manlig partiledare. Och om Larsson tänker den tanken till sitt slut, vad innebär det då för hans egen position?

Talk is cheap. Om Larsson menar allvar med sina resonemang, har han inget annat val än att avgå. Allt annat innebär att han är med och för vidare en patriarkal tradition i partiet – och det är just det han inte vill.

Andra män i Vänsterpartiet som är oroliga över den radikalfeministiska profilen borde göra likadant. Mindre snack och mer verkstad, helt enkelt.

Alternativet är att dessa män börjar fundera på om det trots allt kan vara OK att arbeta för vänsterpolitiska idéer, även om snoppen hänger där den hänger. Det är nämligen möjligt att lägga masochismen åt sidan, och stå upp för både sig själv och sina ideal.

Valet kan de bara göra själva, men de kan inte ha kakan och samtidigt äta upp den.

Etiketter:  
Google