Jämställdhetspolitikens retorik-index

27 mars 2012, av Johan Franson

Analys av Johan Franson.

I Textanalys klär av jämställdhetspolitiken så framgick att regeringen 2005 hade två associationer i sin jämställdhetspolitik och det var kvinnor + arbete och män + våld. Ord som frihet och valfrihet förekom i princip inte.

Detta gjorde mig nyfiken på om det finns en trend och ledde till en analys av tre för jämställdhetspolitiken centrala dokument från 1999, 2005 och 2011. Jag räknar orden kvinnor, män, arbete(t) och våld med hjälp av tjänsten lix.se och sedan skapas en kvot genom att dividera förekomsten av ordet arbete(t) med kvinnor och ordet våld med män.

(Precis som i dokumentet från 2005, är övriga två dokument uppbyggda så att orden våld och arbete dominerar medan ord som frihet och valfrihet knappt existerar.)

Kvoten som fås fram kallar jag ”retorik-index”, då dokumenten är politiska sådana med avsikt att förändra samhället. Vi ser att sedan 1999 har regeringsmaktens vilja att koppla ihop män med våld ökat 750 procent! Och viljan att koppla ihop kvinnor med arbete har ökat 40 procent. Detta spänner över socialdemokratiska och alliansregeringar.

Källor:

Etiketter:  

Textanalys klär av jämställdhetspolitiken

23 mars 2012, av Johan Franson

Krönika av Johan Franson.

Jag sitter och läser Regeringens proposition 2005/06:155 – Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken. Jag vill bättre förstå hur makten tänker, så vad är då inte bättre än att läsa deras instruktioner för hur samhället ska styras. Och eftersom jag nu fått tillfället att skriva lite på denna blogg får det bli en proposition om just jämställdhet.

Hela dokumentet är mer än 200 sidor så jag läser bara valda delar som jag slumpmässigt väljer. Men det är något som känns helt fel. Överallt står det hela tiden samma sak. Kvinnor jobbar för lite. Män, när de nämns, är ett problem och bidrar ej. Ordet familj syns inte till. Problemen staten ser finns överallt, och de enda som kan lösa dessa är – staten. I de stycken som innehåller orden ”kvinnors och mäns” så är innebörden konsekvent att de ska särbehandlas.

Men som sagt, jag har bara skummat dokumentet fram och tillbaka, och det är bara en känsla, jag vill få ett mer exakt mått. Jag hittar tjänsten lix.se som erbjuder en utmärkt statistisk textanalys på enklaste sätt. Jag klipper och klistrar in texten och använder mig av ordräkningen.

Om vi bortser från småord som ”och”, ”att”, ”till” och liknande så är det vanligaste ordet ”kvinnor”. Det förekommer 1059 gånger. Ordet ”män” förekommer 541 gånger. Ordet ”barn” 153 gånger. Orden ”familjer/familj/familjen” förekommer 26 gånger. Som sagt, staten ser inte famlijen. Anmärkningsvärt är också att ordet ”kvinna” alltså i singularis förekommer bara 13 gånger. Propositionen pratar hela tiden om gruppen, om kollektivet. Så där ser vi hur propositionen ser på folket, och vilka de riktar sig till.

Vad vill de att vi ska göra då? Ja, det vanligaste orden efter ”kvinnor”, ”män” och ”regeringen” är orden ”arbetet” och ”arbete”. De förekommer tillsammans 464 gånger. En indikation på vad detta handlar om. Propositionen vill ha ut oss i arbete. De vill ha mera skatteintäkter. ”Oavlönat” arbete är som bekant inte beskattningsbart, och då får inte staten sin del som de sen kan använda för ekonomisk styrning. Så beskattningsbart arbete ska det vara, såklart.

Vad finns det sedan för ord de vill styra med? De borde ju förekomma ofta. Efter orden ”arbetet” / ”arbete” så är det vanligaste ordet, just det – ”våld”. Det förekommer 342 gånger. Och när man läser valda stycken handlar det om att kvinnan måste följa statens instruktioner, dvs förvärvsarbeta mera, för att staten ska kunna skydda kvinnan från mannens våld.

Efter det kommer ord som ”uppdrag”, ”procent”, ”åtgärder”, ”insatser”, ”förslag” och liknande. Det är ord som alla visar vilken viktig roll staten ska ta i detta.

Det är alltså så Proposition 2005/06:155 ser på oss som bor i Sverige. Kvinnor ger inte tillräckligt med skatteintäkter. Män ägnar sig åt våld, och är generellt ett problem. Familjen förekommer inte som begrepp. Generella frågor som energi, miljö, etc. måste särbehandlas efter kön. Och den enda som kan rädda oss är staten.

Ordet ”valfrihet” förekommer 2 gånger, ”frihet” förekommer också 2 gånger. I en text som utgick från individen borde ordet frihet förekomma rikligt. Men det gör det inte. Propositionens jämställdhet handlar alltså inte om frihet.

Jag tar detta igen eftersom det är anmärkningsvärt: ordet ”våld” är alltså 170 gånger vanligare än ordet ”frihet” i propositionen. Och detta ska då spegla jämställdhetspolitiken. Var hamnar vi då? Är detta en spegling av Din verklighetsuppfattning?

Gräv gärna fram kloka eller okloka saker ur propositionen ovan! Kommer ni till kompletterande slutsatser? Eller är det någon som gjort en textanalys på någon annan proposition? Kommentera gärna!

Etiketter:  

Att lämna dagens politiska feminism bakom sig

08 mars 2012, av Pelle Billing

Correns ledarsida är som bekant i framkant när det gäller att utveckla nya tankar om könsfrågor och jämställdhet. Idag berättar ledarskribenten Marika Formgren om sin resa in in feminismen, men framför allt om sin resa ut ur den.

Vad kan få en kvinna att lämna feminismen? I det här fallet var det verkligheten som gjorde sig påmind:

Att bli mamma var avgörande. Graviditet, förlossning och amning gör det svårt att tro på dogmen att alla könsskillnader är socialt konstruerade. Dessutom är tjusningen med kvoterad föräldraförsäkring större när man är 17 år och försörjd av föräldrarna än när man med bäbis och sambo vänder och vrider på dagar, kronor och krävande chefer. På dagis är det viktiga trygga och varma fröknar (även Peo är en fröken, enligt barnen). Genuspedagogiska experiment som gör fröknarna stirriga och signalerar till barnen att vissa intressen och lekar inte duger betackar jag mig för.

Vissa typer av ideal är lättare att anamma så länge man själv inte drabbas av dem. Social ingenjörskonst som med stora penseldrag förändrar verkligheten må låta bra – men i praktiken är konsekvenserna ofta svåra att överblicka och den lilla människan kan komma i kläm.

Förvisso finns det feminister som inte vill ha kvoterad föräldraförsäkring och som inte vill göra plötsliga och oförsiktiga genusexperiment på dagis, men i den rådande politiska feminismen är dessa linjer väletablerade.

Formgren uppvisar även större självinsikt än många, när hon klarar av att förhålla sig till sin egen roll och nuvarande position:

Allra störst roll tror jag att själva vuxenblivandet spelade. Den feministiska offerkoftan passade fint när jag var ung, vilsen, utan jobb, inkomst eller säkra framtidsplaner. För varje steg mot ett ansvarstagande vuxenliv passade den dock sämre. I dag, när jag som ledarskribent har viss makt, vore det pinsamt om jag såg mig själv som underordnad och förtryckt.

Ja, tänk om våra ledande feministiska skribenter var lika tydliga med den makt de själva innehar. Då skulle omedelbart samtalet om jämställdhet bli mer komplext. Om båda könen kan nå den typen av positioner i samhället så är ensidiga könsmaktsteorier otidsenliga.

En av grundbultarna i Jämställdhet 2.0 är just att se att könsrollerna förändras och utvecklas i samklang med samhällsekonomin och välståndet. I dag är det många kvinnor som har maktpositioner i samhället – och det är färre män som dör på jobbet – tack vare vår teknoekonomiska utveckling. Att blunda för sådana basala mekanismer är inte en seriös ingång i jämställdhetsfrågan.

Slutligen förtäljer Formgren vad hon läser för jämställdhetsskribenter i dag:

Nina Björk är förvisso fortfarande läsvärd, men vill jag läsa någon med liberal grundsyn som problematiserar könsrollerna på ett smart sätt väljer jag jämställdistbloggaren Pelle Billing.

Tack för förtroendet! Bloggen ska förvalta det väl och fortsätta sin utveckling.

Tips: Läs även Carina Glennings kåseri över Fru Gårman i samma tidning.

Häromdagen gjorde skådespelaren Claes Malmberg ett något kontroversiellt uttalande i TV. Jag har transkriberat den relevant passagen från Nyhetsbyrån i SVT (28/2). Det hela börjar efter cirka 19 minuter, och programledare är Sara Wennerblom Arén:

Claes Malmberg: Jag har tänkt så här. Jämställdhet har jag som sagt ingenting emot eftersom jag har en politisk uppfattning som bygger på jämlikhet mellan människor oavsett om det är klass eller kön. Så att det är inga bekymmer. Men däremot så tror jag att vi kommer att kunna skratta lite förhoppningsvis inom en tioårsperiod åt den här mer stalinistiska feminismen som bygger…

Programledare: Stalinistiska?

Claes Malmberg: Ja, jag tycker att det är det. Det finns väldiga likheter mellan extremvänstern på 70-talet och vissa delar av liksom de som i dag uttalar sig om de feministiska frågorna. Som bygger väldig mycket på konflikt, det bygger på att alla män bär skuld för övergrepp mot kvinnor, att alla män överhuvud taget är…

Programledare: Det är lite hårddraget.

Claes Malmberg: Nä, men så säger man ju, till exempel. Eller man säger att hela könsidentiteten bygger på att det är en uppfostringssak så att säga. I så fall så skulle det innebära att en kvinna med små bröst, om hon hade fått tidigare lära sig att hon var kvinna hade utvecklat större bröst. Medan om hon då trott att hon var kille…

Programledare: Du kallar inte dina barn för hen?

Claes Malmberg: Jag kallar dem inte för hen. Och framför allt så tror jag att det handlar liksom om detta… och alla de här, vad ska jag säga, personerna som då är någon slags konsulter. Genuskonsulter för barn, och lär dem hur de ska leka och hur de ska vara. Alla de här idiotakademikerna. Vad ska jag säga… kosmetiska diskussionerna som egentligen inte handlar om nånting. Och jag skulle också önska att jämställdhetsdebatten vidgades, så att människor som kommer från andra kulturer, som har en annan religion, som har ett annat sätt, att de också fick… I går såg jag ett TV-program om romer till exempel, som har en omöjlig situation att ta sig in på arbetsmarknaden i vårt land. Inte bara i vårt land utan i hela Europa.

Frågan är om ”stalinistiska” är rätt term. Däremot är det väkänt känt att radikalfeminismen (som dominerar svensk feminism) rakt av bygger på marxismen.

Vad innebär det att en känd skådespelare säger så här i TV? Är det en uppluckring av feminismens tolkningsföreträde som vi börjar se? Håller det på att bli tillåtet att ha en egen åsikt om jämställdhet, utan att huka sig?

Tipstack: Går till Sofia!

Är det någon mer än jag som blir fundersam över dessa satsningar från Malmö Stad? 4,5 miljoner satsas på jämställdhet:

Könsuppdelad statistik – 1,5 miljoner.

Jämställdhetsanalyser – 1,2 miljoner.

Modeller för jämställdhetsintegrering – 0,8 miljoner.

Jämställd budget – 0,6 miljoner.

Arbetsträning – 0,4 miljoner.

Vad är en jämställd budget? En budget där könen fått exakt lika mycket i bidrag, eller en budget där könen betalat exakt lika mycket i skatt?

Vad har arbetsträning att göra med jämställdhet? Frågorna är kort sagt många.

Jämställdhetsintegrering är också ett tveksamt koncept. Det innebär att jämställdhet ska integreras i allt beslutsfattande (får något annat perspektiv vara så allomfattande?). Måhända låter det vackert att alltid integrera jämställdheten, men i praktiken handlar det om att ställa könen mot varandra:

Då ett jämställdhetsperspektiv integreras i verksamheten säkerställs likvärdig service, resursfördelning och inflytande för kvinnor och män.

Likvärdigt inflytande är en omskrivning för lika mycket makt mellan könen. Tänkande känns igen från ideologier där klasser ställs mot varandra och ska ha lika mycket makt.

Likvärdig resursfördelning är också ett kollektivt och oflexibelt verktyg. Rimligen ska resursfördelningen bygga på behov och målsättning, inte att grupperna män och kvinnor i alla lägen ska få exakt lika mycket resurser.

Diagnosen kan inte bli annan än att i jämställdhetens namn kan lite vad som helst klubbas igenom. Drivkraften är den utopiska visionen om ett samhälle där kvinnor och män gör samma yrkesval, alltid delar lika på föräldraledigheten och tjänar exakt lika mycket pengar.

Enda problemet med denna vision är att den har ungefär lika stora chanser att lyckas som den kommunistiska utopin. Med detta inte sagt att beslutsfattarna är kommunister! Långt därifrån. Problemet är istället att man blivit blind för att jämställdheten blivit knuten till starkt kollektivistiska visioner, på ett sätt som inte förekommer på andra politiska områden.

Gör om, gör rätt – kan väl vara ett sammanfattande omdöme om dagens jämställdhetspolitik.

Uppdatering: Den här artikeln visar väldigt väl att Malmös jämställdhetsplan bygger på en skev syn på jämställdhet. Löneskillnader anses automatiskt vara diskriminering, och ordet jämställdhet definieras inte (men används som om att könen måste vara statistiskt identiska för att vara jämställda).

Etiketter:  

Gästblogg: Helene Bergman (del 1)

31 januari 2012, av Gästblogg

Presentation:
Journalist, debattör och fri feminist som alltid tar de utsattas parti oavsett kön. Har arbetat som journalist sedan 1968 i dagspress. Från 1979 på Sveriges Radio, som nyhetschef, reporter och programledare bland annat på det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen.

Har bott i Bangladesh och där arbetat med ett journalistiskt projekt om kvinnor som används som försöksdjur i medicinsk forskning. Har gjort ett antal reportageresor i Afrika, Asien och Mellanöstern. Bodde och arbetade (under cover som journalist) i ett år i Zimbabwe.

Lever nu i Göteborg och ibland i Turkiet.

(Fler texter finner du på Helenes egen blogg. /Pelle)

Kvinnokampen kidnappades, förvrängdes till statsfeminism

Aldrig kunde jag, som i många år ledde Sveriges Radios legendariska
kvinnoprogram Radio Ellen, förutspå att en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet, skulle slå över i en radikalfeminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar och diskuterar Rut-avdragets vara eller inte vara.

En radikalfeminism som totalt saknar samhällsanalys och istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. En radikalfeminism som inte solidariserar sig varken med tredje världens kvinnor eller de förtryckta kvinnorna i Sverige.

För mig är det icke-feminism och egoism!

Vi urfeminister från 70-talet kämpade för vår sexuella frihet för att kunna ta ansvar för våra egna liv, men också för att kunna njuta tillsammans med männen, bli kamrater med dem, inte för att förgöra dem.

Den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva, en förutsättning för att inte vara ekonomiskt beroende av män. Först då hade vi nått vår totala frihet. Det var också då vi hade möjlighet att säga nej om vi kände oss utnyttjade såväl ekonomiskt som sexuellt.

Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla och oberoende. Under valspråket: ”Gråt inte kämpa!” gick vi ut i kvinnokamp under 70-och 80-talen. Övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.

Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få så kallade nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte, på sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.

När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.

De som ändå blev med barn utan att vara gifta hamnade inte bara på mödrahem utan också ute i den sociala kylan, med förstörd framtid. Vem ville gifta sig med en ensamstående mamma?

P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädsla för att bli med barn. Kondom, javisst! Men såå pinsamt! Det sexuella samhällsklimatet var inte öppet som nu. Vi visste ju inte ens om att det fanns porr.

Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda.

Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: ”Ropen skalla, daghem åt alla!” Energi frigjordes, energi som vi använde för att kämpa mot det patriarkala förtrycket som genomsyrade arbetsplatserna, statsförvaltningen, universiteten och media.

Vi definierade patriarkatet som en samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.

Personligen blev jag feminist när den tidning jag arbetade på, Handelstidningen i Göteborg, gick i konkurs och fackordföranden sa till mig att ”Du behöver ju inte något nytt jobb som reporter. Du är ju gift! Din man kan försörja dig!” Då kände jag det patriarkala förtrycket in på min bara hud.

Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbetet och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan, såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte.

Vi krävde fri abort! Måste man göra abort fick man åka till Polen. Den fria aborten blev inte lag i Sverige förrän 1975. Då var jag 29 år, hade fött min dotter, skilt mig, var ensamstående mamma, jobbade heltid som journalist och var feminist. Världen hade kommit närmare med televisionen som visade Vietnamkrigets offer och studentupproren världen över.

Jag engagerade mig i Chilekommittén och kvinnogrupper. Vi var inte bara samhällsmedborgare utan även världsmedborgare. Hur hade vi tid? Tja det var inte så mycket design och nya kök. Istället la vi energi på att förändra samhället så att alla skulle få plats.

Vi hyllade de mänskliga rättigheterna, allas lika värde oberoende av kön. Vi krävde lika lön för lika arbete, lika möjligheter som männen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycks mig dagens historielösa sex- och feministdebatt absurd. De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?

Pratar om Rut-avdrag och har slutat ta ansvar för sin egen sexualitet eller till och med för sina egna liv. Istället förlitar de sig på rättsväsendet och dagen efterpiller, livligt påhejade av radikalfeministerna som utmålar dagens unga kvinnor som dumma våp och alla män som förövare.

Det känns som om den naturliga självbevarelsedriften tagits över av staten och makten!

Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.

Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

Den rådande totalitära könsideologin anammades också av medierna som nu går statens ärenden. Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.

I nästa bloggavsnitt avslöjar jag spelet bakom de feministiska gardinerna.

(Del 2 publiceras i morgon – så se till att återvända då! /Pelle)

Etiketter:  

Feminismen och skammen

30 januari 2012, av Pelle Billing

Det finns två typer av feminism. Åtminstone för denna diskussion. Ideologisk feminism och pragmatisk feminism. Den senare vill bara att kvinnor inte ska hämmas ute i samhället på grund av sitt kön – vilket är en väldigt rimlig önskan. Den ideologiska feminismen är en annan femma.

Det den säger är att män är problematiska, och att män behöver förändra sig. Det går alltså inte att acceptera män i sin nuvarande form, men med ett annat samhällssystem och med en annan uppfostran kan de bli acceptabla.

Detta kanske framstår som generöst. Den ideologiska feminismen säger ju inte att män i sig är problematiska. Bara att de behöver socialiseras om till en ny typ av man. Individuella män ska inte ta åt sig utan det är mansrollen som är problemet.

I själva verket är det allt annat än generöst. För vad är egentligen mansrollen om inte summan av de beteenden och livsstilar som män uppvisar? Mansrollen är det som en majoritet av män gör. En sågning av mansrollen är således en sågning av individuella män, och inte bara någon abstrakt entitet.

Intressant i sammanhanget är ordet “patriarkat”, som också kritiseras hårt av den ideologiska feminismen. För de tidiga feministerna betydde patriarkat framför allt en samhällsordning. Man kämpade mot staten, och mot ett samhällsskick som inte tillät abort eller att kvinnor skulle ha lika tillgång till arbetsmarknaden.

Under de tidiga feministernas fana kunde således kvinnor och män stå enade, utan att enskilda män pekades ut. Kampen gällde helt enkelt att kvinnor skulle få samma rättigheter som män enligt lagen. Förvisso kan man ha åsikter om att mansfrågorna fortfarande låg och slumrade, men det förtar inte något av den rättfärdiga kamp som dessa kvinnor och män förde.

Numera betyder patriarkatet något annat. När all lagstiftning väl var fixad för kvinnorna, och staten dessutom hade anammat en jämställdhetspolitik som stödde kvinnors väg ut ur hemmet, kunde staten inte längre vara måltavlan. Istället vändes vreden mot individuella män – under täckmantel av begreppen patriarkat och mansrollen.

Patriarkat och mansrollen blev omskrivningar för att “vi kan inte acceptera hur män lever sina liv”. De livsval som kvinnor och män gemensamt förhandlade fram i familjer – där kvinnan ofta hade minst lika mycket att säga till om som mannen – blev till patriarkala strukturer och något som varje man skulle bära hundhuvudet för.

Till detta tillkom lustiga generaliseringar. Att en liten minoritet män utövade våld eller övergrepp mot kvinnor togs som intäkt för en problematisk mansroll (översatt till vanlig svenska: varje individuell man skulle bära skammen). Att den stora majoriteten män aldrig krökte ett hår på en kvinna var ointressant i sammanhanget – retoriken var redan etablerad och ideologin levde sitt eget liv.

Och här befinner vi oss i dag. I ett politiskt och medialt klimat där en urspårad retorik och ideologi har upphöjts till självklar sanning. Där man under täckmantel av “mansrollen” och “patriarkat” kan attackera mäns identitet och självkänsla. Vissa tror nog de gör något gott när de anammar denna retorik, men tro inte annat än att det är ett skambeläggande av individuella män.

Märk väl att ideologiska feminister inte uppmanar män till någon gradvis form av personlig utveckling. Om så var fallet hade det väl varit OK, även om sådan utveckling oftast behöver komma inifrån. Nej, detta handlar om ett upplägg där män är underkända tills de förändrar sig efter en mall som passar den ideologiska feminismen. Hur män själva vill leva sina liv verkar inte ens vara en del av agendan. Männen är inte tillfrågade, trots att vi lever i en demokrati där alla rimligen får leva precis hur de vill så länge de håller sig inom lagens råmärken.

Vissa män löser sin situation genom att ställa upp på premisserna. Genom att bli en god man, en man som också tror på ideologisk feminism, kan man få komma in i värmen. Det kanske verkar som en god idé – särskilt om man helt ärligt tror på jämställdhet mellan könen – men i praktiken är det lite som att kissa på sig mitt i vintern för att hålla värmen.

Den man som bekänner sig till den ideologiska feminismen får massa cred och ryggdunkningar, men han har samtidigt byggt sin egen bur. Behovet av att ständigt bevisa sig god nog tar aldrig slut, för han är ju trots allt fortfarande en man, och det är en brist.

Just detta att hans eget kön blivit till hans största brist leder till ett behov av att fördöma eller till och med gå till attack mot andra män (eller kvinnor). Officiellt görs detta som en del av den ideologiska feminism han tror på, men det handlar även att bli av med sin egen skam. Precis som när vatten langas för att släcka en brand, vill han inte stå kvar med sin hink full av skam. Därmed måste den ständigt förpassas till andra män. Till exempel kan grupper som Vita kränkta män skapas, för då får man själv ett andrum som icke-kränkt vit man. Ännu en dag där skammen till synes landade hos någon annan.

Männen tillskrivs skam, kvinnorna skuld

När pragmatisk feminism spårar ur och blir ideologisk feminism kommer alltså skambeläggandet av män som ett brev på posten. Om detta var avsikten eller inte spelar egentligen inte så stor roll, för resultatet är detsamma.

Skam och skuld är två skilda begrepp, och det är väldigt medvetet som jag benämner mäns situation inom den ideologiska feminismen som ett skambeläggande. Skam är en känsla av att det är något fel på ens egen person, att något man faktisk är inte borde få finnas.

Det den ideologiska feminismen föreskriver är att män inte kan bli accepterade och inbjudna i värmen förrän de i grunden förändrat vilka de är. Därav är det ett skambeläggande. För inte ens en man som själv blir ideologisk feminist är fri från sin arvssynd, och det vet han. Han är man, och det är inte oproblematiskt. Endast ett könsbyte skulle ge full lindring av hans belägenhet.

Skuld handlar istället om att de handlingar man utför inte duger – inför en själv eller inför andra. Däremot behöver man inte i grunden förändra sin identitet eller sin person. Skuld kan vara väl så besvärande, men den är inte lika djup och långtgående som skam.

Om män skambeläggs av den ideologiska feminismen, så skuldbeläggs kvinnor. De behöver inte känna att deras kön är “fel”, men väl att deras handlingsutrymme begränsas. Ve den kvinna som är för traditionellt kvinnlig, hon kan närmast räkna med att få gliringar bakom sin rygg av de ideologiska feministerna.

Ett annat sätt som kvinnor känner skuld – men som inte kan lastas den ideologiska feminismen – är att de borde utnyttja alla möjligheter som idag finns. Alla alternativ att göra superkarriär, vara supermamma och vara superkompis kan leda till ständig stress. De möjligheter som den pragmatiska feminismen skapade kan kännas som skyldigheter, för att räknas som en duktig, modern kvinna.

Kvinnors ideologiska ok i denna kontext inte lika tungt som männens, eftersom de inte behöver ifrågasätta hela sitt kön och sin könsidentitet, men oket kan bli ganska j-a tungt ändå.

Sammantaget har vi i dagens Sverige en situation där en stor del av den manliga befolkningen går och hukar sig, medan en betydande del av kvinnorna har tydliga gränser för hur de får vara för att befinna sig inne i värmen.

Min övertygelse är att det är denna dynamik som gör att fler och fler män och kvinnor reagerar. Det är därför vi ser “arga män på nätet som är upprörda över feminismen”. Jag ursäktar inte hatiskt språk eller personangrepp, men att tro något annat än att de har god anledning att vara arga tyder på en bristande förståelse för roten till deras ilska.

Vad är då lösningen på detta? Det finns bara en lösning, och det är att befria män och kvinnor från sina ok. Män ska kunna ha en positiv identitet som män, och vara välkomnade av samhället och sin kultur. Kvinnor ska kunna bete sig som de vill, utan att falla utanför ramen för det acceptabla.

Förändringen kommer att ske en person i taget. Kvinna för kvinna, man för man. Så när du är redo att ställa dig upp och säga att “nu struntar jag i den ideologiska feminismens kvävande regler” – är vi ett steg närmare ett bättre samhälle.

Med detta inte sagt att trånga könsnormer inte existerar, eller att vi inte kan arbeta för att utveckla vår kultur. Visst kan vi blir mer tillåtande mot människors individuella uttryck, särskilt när dessa uttryck avviker från majoritetens beteende. Här är vi fortfarande mitt i en resa, och vi lurar oss själva om vi tror att vi bor i en kultur som redan är öppen och tolerant nog.

Inte heller finns det något förbud att prata strukturer, inte ens de könskodade strukturer som vissa upplever som begränsande. Men istället för att prata om att riva strukturer, är det bättre att prata om att utvidga eller utöka strukturerna, så att fler livsstilar och uttryck blir inkluderade. Pratet om att riva strukturer är i slutändan ett angrepp mot de som gillar vissa livsstilar, och det är ett angrepp mot människors demokratiska rättighet att leva som de vill (inom lagens råmärken).

Således är det önskvärda en konstruktiv process – en process som både respekterar de som vill leva inom rådande normer, och de som vill utforska nya livsstilar.

Epilog

Syftet med denna artikel är inte att skambelägga individuella ideologiska feminister. En viss sådan effekt kanske är oundviklig, och det må i så fall vara hänt, för artikeln behövde skrivas.

Du som är ideologisk feminist, kan det vara så att din kamp egentligen handlar om att du ska få leva ditt liv som du vill? Att du ska få ha en rollfördelning eller ett personligt uttryck i din vardag som passar dig, utan att bli skambelagd från omvärlden? Denna kamp kan jag stödja dig i! Du har rätt att leva som du vill. Du har rätt att gå utanför rådande normer.

Däremot har du inte rätt att kräva att alla andra anpassar sig efter din vision. Den trenden slutar här, och den slutar nu.

Detta är vår tids kvinnoförakt

24 januari 2012, av Pelle Billing

I spekulationerna kring vem som ska bli Socialdemokraternas nästa partiledare har Aftonbladet publicerat en översikt av möjliga namn. Själva idén är god och jag gillar hur de verkligen anpassar sin layout till den elektroniska världen.

Ett par av texterna förbluffar däremot. Nämligen de om Veronica Palm och Carin Jämtin.

En av Veronica Palms och Carin Jämtins främsta meriter är alltså att de är kvinnor. Inte att de har en viss egenskap eller att de uträttat något av vikt. Finns det något mer förolämpande sätt att beskriva en toppolitiker?

Avsikten är med alla sannolikhet att det ska ses som något positivt att vara kvinna. För då är man inte gubbig, tillhör inte patriarkatet och är definitivt inte en vit medelålders man (möjligen en vit medelålders kvinna).

Problemet är att den kvinnovänliga avsikten i slutändan blir misogyn. Kvinnan beskrivs inte i termer av sin kompetens, lämplighet eller sina förmågor. Utan en viktig sådan egenskap som kunde ha listats trängs ut av ”meriten” kvinna.

Samma princip kommer att leda till att en eventuell ny kvinnlig ledare för Socialdemokraterna inte kommer att få en ordentlig chans som ledare. Utan hon kommer att kvävas av alla frågor om hur det känns att vara kvinna i den positionen och alla glada tillrop om att det verkligen var dags för en kvinna till på den positionen. Allt detta kommer att minska fokus på hennes politik, ledarskap och vision för framtiden.

Death by feminist love bombing – kanske ett uttryck att anamma för kvinnor som råkar ut för detta?

Etiketter:  

Paolo Roberto om feminism

17 januari 2012, av Pelle Billing

För några år sedan var Paolo Robert med i P3 Populär, och fick då en fråga om feminism av Hanna Fahl. Resten är, som man säger, historia.

Klippet har setts över 100 000 gånger på Youtube:

Jag utgår i från att många läsare redan lyssnat på det. Själv har jag hört det mer än en gång.

Man kan tycka vad man vill om Paolo Roberto och hans åsikter i allmänhet. Det är inte det som är poängen.

Poängen är att han använde sitt mediautrymme som kändis till att snacka ner dagens feminism – och som han gjorde det. Han verkligen pulveriserade en grundläggande tankegång i den samtida svenska feminismen.

Roberto exponerade det omedvetna antagande som Hanna Fahl, och en hel drös andra mediafeminister gör. Nämligen att ”jag vet ju precis vad som är bäst för mig, mitt liv och min familj – men andra personer kan nog behöva kvotera sin föräldraförsäkring, fösas in på vissa utbildningar och rent allmänt genusuppfostras”.

Allt detta framkommer tydligt om du lyssnar på klippet. Men här om dagen upptäckte jag att Sanna Rayman transkriberat dialogen på SvD:s ledarblogg. Och för mig blev budskapet ännu tydligare genom att läsa det.

Så för er som läser bättre än ni lyssnar (det vill säga ni som är som mig), kommer här Raymans transkription:

- Hur ställer du dig till feminism till exempel?

- Jag är militant motståndare, det finns militanta feminister jag är militant motståndare till feminism.

- Men gud hur menar du då?

- Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda.

Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. Men det finns en jätteskillnad.

En gång i tiden skulle jag ha kunnat säga i feminismens linda att jag nog var feminism, men ju mer det har blivit ockuperat, det har blivit taget av de här militanta vänstermänniskorna

- Men det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?

- Ja, men feminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna. Det är bara att titta på sånt här som föräldraförsäkringen, jag menar, vem är det som är hemma med barnen? Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika folk i Sverige och vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.

- Oj oj oj, alltså jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.

- Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill för jag har rätt! Och jag ser ju det bara på dina händer nu att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara och det är inte bra. Det är farligt för Sverige.

- Så du är inte för t.ex. delad föräldraförsäkring?

- Jag är väldigt för det. Men folk ska välja själv. Det är en väsentlig skillnad. Jag är också demokrat.

- Tror du inte att samhället behöver puffa på jämställdheten då?

- Jag kan berätta så här. Vet du vad den största tjänsten man skulle kunna göra jämställdheten är? I snitt är män fyra år äldre än sin partner och då har man kommit fyra år längre i karriären. Sen när man ska välja i ett par vem som ska vara hemma, då väljer man den som man rent ekonomiskt tjänar på.

- Men är inte det taskigt då, att pengar ska avgöra vem som får hänga med sin unge?

- Jo, det är det. Men så är världen. Pengar är pengar. Sen vill jag säga så här också. Min fru var hemma med våra barn. De första 6 månaderna då ska man ju vara hemma för då ska man amma. Ska pappan ta över då när det roliga börjar? När man får sova på nätterna, när man får gå ut och dricka öl, sitta på nåt fik med barnet och dricka cappucino? Fan, då tycker jag att mamman ska få vara hemma och vila upp sig. Om hon vill. Men om man vill det så måste man få dela upp det själv. Varför kan man inte prata om det här i sitt förhållande?Om min fru hade velat att jag skulle vara hemma då hade hon sagt till mig: Paolo nu får du vara hemma, nu är det min tur att jobba!

- Ja, fast jag kan tycka att samhället verkligen behöver hjälpa till för att folk ska….

- Varför då? Varför kan inte du prata med din kille? Då kanske du ska byta kille i såna fall.

- Mmmja, men nu pratar jag inte om mig personligen….

- Nä, men vem pratar du om då?! Det är intressant med feminismen som alltid pratar åt andra. Nu får du väl prata för dig själv!

- Okej men till exempel om det skulle vara en ekonomisk fråga, då skulle ju jag jobba och så skulle min kille vara hemma för att jag tjänar mer pengar.

- Jamen bra, då får du göra som du vill, och så får jag göra som jag vill.

Ett konkret exempel på statsfeminism

02 januari 2012, av Pelle Billing

Det kom ett tips om en hemsida. Sajten handlar om jämställd skola och förskola. Länsstyrelsen i Värmland är den myndighet som står bakom projektet.

Jag tänker belysa en del av det som står på sidan, då den är ett gott exempel på hur statsfeminismen ser ut i dagens Sverige. Dessutom visar den att statsfeminismen inte bara finns på nationell nivå utan även regionalt.

Till att börja med slås det fast att genus ska integreras i alla ämnen:

Uppdraget att arbeta med genus, jämställdhet och likabehandling har även ett didaktiskt perspektiv, det vill säga att integrera ett genusperspektiv i syfte, mål och innehåll i ämnesundervisningen. Olika ämnen kan hitta ett starkare stöd i ämnets kursplaner för att integrera genus, men det är ett ansvar för alla ämnen på alla stadier.

Genus och jämställdhet ska inte bara vara ett tillägg till ämnen, utan de ska förändra syftet, målet och innehållet i själva ämnet. Det ska alltså inte ”transplanteras på” som ett tillägg, utan påverka ämnet från grunden.

Strategin är inte unik för skolan, eller för Värmland, utan det kallas för jämställdhetsintegrering och är Sveriges övergripande strategi för jämställdhetspolitiken.

Något jag uppskattar är den intellektuella ärlighet som uppvisas när genus och jämställdhet nämns som två olika begrepp på sidan. För det är två skilda saker.

Genus handlar om två principer. Den första är att könsskillnader huvudsakligen är en social konstruktion. Den andra är att vi lever i ett så kallat genussystem. Teorin om genussystemet finns beskrivet i en statlig utredning:

Enligt denna teori verkar ett socialt mönster som kallas för genussystem genom två principer: ”könens isärhållande” (att manligt och kvinnligt inte ska blandas) och ”den manliga normens primat” (att mannen ses som människan och kvinnan som den sekundära och avvikande, vilket innebär en hierarkisk ordning).

Varje gång termen genus används ska man alltså komma ihåg att innebär en viss övertygelse om social konstruktion, samt om maktförhållanden mellan könen. Det är alltså ingen neutral term, utan en term som är framsprungen ur en ideologisk övertygelse.

Det är möjligt att arbeta med jämställdhet utan att använda sig av termen genus, därmed bör jämställdhet och genus bevaras som separata begrepp. Sedan är det en annan femma att genus-begreppet är en central del i svensk jämställdhetspolitik. Min poäng är att så behöver inte vara fallet; det står inte hugget i sten.

Låt oss nu gå över och titta på några konkreta exempel på sidan. Först och främst slås jag av hur ordet kvinna konsekvent skrivs framför ordet man. En skitsak, kan tyckas. Men detta är en viktig regel i statsfeministiska sammanhang. Själv brukar jag blanda mellan ordningsföljderna, beroende på sammanhang och poäng, men sådan pragmatik ser jag inte här.

Vidare ges instruktioner i att statistik gärna kan studeras i samhällsorienterade ämnen:

Studera statistik; kvinnors andel i olika länders parlament, regeringar, förvärvsarbetande, mäns våld mot kvinnor, människohandel , samt sök förklaringar och orsaker till den statistiska bilden.

En betydande enögdhet uppvisas här. Till exempel nämns inte mäns uppoffringar historiskt sätt eller i nutid. Ingen statistisk kartläggning av självmord, hemlöshet eller dödsfall på arbetsplatser föreslås – vare sig i Sverige eller andra länder. Personligen tycker jag det är problematiskt att våra experter på jämställdhet uppvisar en sådan okunskap om mansfrågor. Hur ska pojkarna förstå männens historiska och nutida roll, den roll de gradvis kommer att stöta på mer och mer?

Även frasen ”mäns våld mot kvinnor” används – vilket känns tråkigt. Själv mår jag lite dåligt varje gång jag läser den, då den rent språkligt innebär att män i allmänhet slår kvinnor i allmänhet. Visst kan eleverna få lära sig om våld i hemmet, men utan denna fras och med forskningens resultat som grund.

Ytterligare exempel visar på oförståelsen för mansfrågor:

Arbeta med diskrimineringslagstiftning, till exempel sexuella trakasserier på sommarjobbet.

Visst kan detta perspektiv lyftas. Om det görs på rätt sätt kan det vara viktig information för framför allt tjejerna att få med sig. Men borde då inte samtidigt lyftas att framför allt killarna kan hamna på tunga och farliga arbetsplatser? Tyvärr känns det ånyo som en enögdhet.

Extra lustigt blir det när man strax nedanför frasen om sexuella trakasserier föreslår följande:

Illustrera matte med kroppsövningar för att träna samarbete, till exempel hur många elever ryms på en kvadratmeter?

Jag tvivlar inte på att övningen kan vara rolig men är det inte en lek som bättre görs av barnen själv, på frivillig basis? Att trycka kropparna mot varandra så hårt som möjligt känns som ett dåligt sätt att lära ut kroppslig autonomi, vilket väl var poängen med att tala om sexuella trakasserier.

Vidare i texten kommer förslag på så kallade kompensatoriska åtgärder. Dessa åtgärder antar att pojkar och flickor är på ett visst sätt, eller att alla påverkas på ett visst sätt, och därför ska man kompensera för detta i speciella grupper. Följande förslag ges:

Träna flickor i argumentation och pojkar i reflektion.

Träna självförsvar med flickorna.

Träna flickor att improvisera, och uttrycka kraftiga känslor i en bild.
Träna pojkar att arbeta omsorgsfullt och planerat.

Jag skulle som pojke gärna lärt mig självförsvar, argumentationsteknik, improvisation och att uttrycka kraftiga känslor i bild. Det verkar vara fantastiskt bra kunskaper! Vilket idiot (ursäkta språket) tror att pojkarna lär sig detta naturligt?

Fler exempel från texten skulle kunna lyftas, men jag nöjer mig med denna genomgång. Förhoppningsvis ger den en bra bild av det behov som finns av att reformera och vidareutveckla svensk jämställdhetspolitik, så att båda könen blir synliga och känner sig välkomna.

Personligen tycker jag det är både lustigt och intressant att de variabler som kvinnorörelsen verkligen har velat motverka – nämligen kvinnors osynlighet i samhället och känslan av att inte vara välkommen – nu återupprepas i jämställdhetspolitiken. Syftet var väl att vi skulle komma vidare, och inte skapa en ny version av det gamla. Eller?

Tipstack: Går till Sara!

Google