Påfrestningarna med att ha en ministerpost lyftes i Aftonbladet, i samband med Sten Tolgfors avgång som försvarsminister:
Att våra ministrar ser lite trötta ut allt eftersom åren går är kanske inte så konstigt.
– En genomsnittlig riksdagsledamot arbetar 60 timmar per vecka. Det motsvarar 1,5 heltidstjänst och det är snittvärdet. Det betyder att det finns de som arbetar betydligt mer, säger Lennart Levi.
Han tror att en minister säkert jobbar ännu längre dagar.
– Att de mer eller mindre jobbar hela sin vakna tid är säkert en korrekt beskrivning.
Men även positiv stress kan vara av ondo.
– Den kallas ibland för honungsfällan. Med god egenmakt och höga krav blir man tänd. Det är spännande och det man gör är jätteviktigt. Det är så roligt att man glömmer tid och rum, jobbar ständigt och sover för lite. Många tror att allt är frid och fröjd, men det sliter också.
Om man jämför arbetet som minister med toppjobb inom näringslivet – hur stor är skillnaden?
– Näringslivstoppar får mycket högre lön än ministrar. Dessutom är de ju chefer i verklig bemärkelse.
Toppjobb är som sagt krävande, på alla sätt och vis. De fungerar lite olika och är olika välbetalda beroende på bransch, men gemensamt är att man mer eller mindre alltid arbetar.
Detta kan vara värt att komma ihåg i kvoteringsdiskussionen. Det handlar alltså om att kvotera in människor till en livsstil som sliter.
Tips: Läs även Lena Mellins artikel i samma tidning, där hon kallar Tolgfors för ”vek och ynklig”. Frågan är om hon skulle kallat en avgående kvinnlig minister för ”bitchig och manipulativ”? Eller hade det varit sexistiskt?
Är det någon mer än jag som blir fundersam över dessa satsningar från Malmö Stad? 4,5 miljoner satsas på jämställdhet:
Könsuppdelad statistik – 1,5 miljoner.
Jämställdhetsanalyser – 1,2 miljoner.
Modeller för jämställdhetsintegrering – 0,8 miljoner.
Jämställd budget – 0,6 miljoner.
Arbetsträning – 0,4 miljoner.
Vad är en jämställd budget? En budget där könen fått exakt lika mycket i bidrag, eller en budget där könen betalat exakt lika mycket i skatt?
Vad har arbetsträning att göra med jämställdhet? Frågorna är kort sagt många.
Jämställdhetsintegrering är också ett tveksamt koncept. Det innebär att jämställdhet ska integreras i allt beslutsfattande (får något annat perspektiv vara så allomfattande?). Måhända låter det vackert att alltid integrera jämställdheten, men i praktiken handlar det om att ställa könen mot varandra:
Då ett jämställdhetsperspektiv integreras i verksamheten säkerställs likvärdig service, resursfördelning och inflytande för kvinnor och män.
Likvärdigt inflytande är en omskrivning för lika mycket makt mellan könen. Tänkande känns igen från ideologier där klasser ställs mot varandra och ska ha lika mycket makt.
Likvärdig resursfördelning är också ett kollektivt och oflexibelt verktyg. Rimligen ska resursfördelningen bygga på behov och målsättning, inte att grupperna män och kvinnor i alla lägen ska få exakt lika mycket resurser.
Diagnosen kan inte bli annan än att i jämställdhetens namn kan lite vad som helst klubbas igenom. Drivkraften är den utopiska visionen om ett samhälle där kvinnor och män gör samma yrkesval, alltid delar lika på föräldraledigheten och tjänar exakt lika mycket pengar.
Enda problemet med denna vision är att den har ungefär lika stora chanser att lyckas som den kommunistiska utopin. Med detta inte sagt att beslutsfattarna är kommunister! Långt därifrån. Problemet är istället att man blivit blind för att jämställdheten blivit knuten till starkt kollektivistiska visioner, på ett sätt som inte förekommer på andra politiska områden.
Gör om, gör rätt – kan väl vara ett sammanfattande omdöme om dagens jämställdhetspolitik.
Uppdatering: Den här artikeln visar väldigt väl att Malmös jämställdhetsplan bygger på en skev syn på jämställdhet. Löneskillnader anses automatiskt vara diskriminering, och ordet jämställdhet definieras inte (men används som om att könen måste vara statistiskt identiska för att vara jämställda).
Jämställdhet är sedan länge ett prioriterat område i svensk politik. I praktiken innebär det att kvinnofrågor står högt på agendan och anses viktiga.
Det faktum att bara kvinnofrågorna betonas är det som lett till en ny jämställdhetsrörelse, där kravet är att båda könens frågor ska inkluderas. Den här bloggen är en del av den rörelsen.
Samtidigt är det inte bara av godo för kvinnofrågorna att de fått en så gudalik status i det politiska samtalet. Smarta politiker har insett att de kan använda kvinnofrågorna till att motivera sin egen politik. Steg ett blir då att identifiera vad som ska drivas igenom, och steg två att sätta ihop en retorik om hur detta kan gynna kvinnor.
Ett bra exempel på detta fenomen är ett nyligt replikskifte på SvD Brännpunkt. Sofia Arkelsten, Moderaternas partisekreterare, hävdar att jobbskatteavdraget har gynnat kvinnor mest:
Enligt Riksdagens utredningstjänst har utvecklingen av den genomsnittliga arbetsinkomsten för både män och kvinnor under perioden 2006–2010 varit mycket positiv, allra mest för kvinnor. Mellan åren 2000 och 2005 låg andelen av kvinnors inkomst som kommer från arbete i princip stilla kring 72,5 procent. År 2010 hade andelen stigit till 77,3 procent, det vill säga en ökning på 4,8 procentenheter sedan 2005. Motsvarande ökning för männen är 1,9 procentenheter.
Kvinnor har gynnats mest, alltså är Moderaternas politik av godo! Andra partier, som kanske inte vill ha ett jobbskatteavdrag, måste nu förklara varför de är kvinnofientliga och inte vill att kvinnor ska få större ekonomisk frihet.
Lena Sommestad, ordförande för S-kvinnor, tar sig an utmaningen. I sitt svar hävdar hon att Moderaternas jobbskatteavdrag egentligen är mer positivt för män, och därmed förkastligt:
Vad är då effekterna av den borgerliga regeringens politik? En granskning av de data som Arkelsten hänvisar till visar att mäns bruttoinkomst ökade i snitt dubbelt så mycket som kvinnors under borgerlighetens första mandatperiod. Kvinnors inkomster ökade 8 000 kronor om året mot mäns 16 000 kronor.
Vem som har rätt kan vi lämna därhän. Det är måhända en intressant diskussion men inte relevant för detta resonemang.
Poängen är att istället för att prata om hur förslagen påverkar alla människor, selekteras kvinnorna ut. För om politiken kan framställas som kvinnovänlig anses den vara moraliskt högtstående. Indirekt är det enligt samma tankegång bra om män missgynnas av ett förslag, åtminstone i relativa termer i förhållande till kvinnor.
Vad är då problemet med detta? Två uppenbara problem finnes:
- Kvinnofrågorna missbrukas i den politiska diskursen. Man ropar varg om och om igen, för att få igenom förslag vars egentliga upprinnelse inte handlar om gruppen kvinnor. Risken är att ingen lyssnar till slut, när det faktiskt är en viktig kvinnofråga som behöver belysas.
- Mäns situation belyses inte som en viktig politiskt fråga. Hur gruppen män påverkas av ett förslag nämns bara om de blir mindre gynnade än kvinnor, och då anses förslaget bra. Att indirekt ge män en känga är alltså något att vara stolt över utåt. Hur förvridet är det, vid närmare eftertanke?
Kvinnofrågorna som slagträ i politiken är ett otyg, och det är en fråga som såväl kvinnor som män kan göra gemensam sak i att avvisa.
Jämställdhetpolitiken är ett ideologiskt laddat område. Ändå pratas det förvånansvärt lite ideologi i jämställdhetsdebatten. Många starka åsikter finnes, men de kopplas sällan till en politisk idétradition.
I Sverige är jämställdhet viktigt. Vare sig du är politiker, journalist eller bara sitter i fikarummet på jobbet – så är jämställdhet en dimension du måste förhålla dig till.
De rapporter jag får från skolorna är att jämställdheten är allorstädes närvarande. Utan att blinka kan unga (manliga) lärare prata om mäns tusenåriga förtryck av kvinnor, och när specialarbeten ska göras kan man inom vilket ämne som helst fokusera på jämställdhetsaspekten.
Med tanke på att jämställdhetsperspektivet genomsyrar vårt samhälle, kan tyckas att det borde finnas en ideologisk medvetenhet om vilken typ av jämställdhet som förespråkas. Tyvärr är så inte fallet, åtminstone inte lika ofta som kunde önskas.
Hur ser egentligen varje politisk ideologi – varje politisk idétradition – på jämställdhet? Om vi istället för att börja med färdig åsikter om jämställdhet, börjar med de gamla -ismerna, var landar vi då? Låt oss titta på fyra väletablerade politiska spår och härleda vilket syn på jämställdhet som passar ihop med det ideologiska ramverket.
Konservatismen står generellt för stabilitet, kontinuitet och en gradvis utveckling av samhället. Ideologin betonar även kultur, traditioner och sedvänjor. Familjen anses vara samhällets kanske viktigaste enhet, och att det finns vissa skillnader mellan könen ses som naturligt och okontroversiellt.
Översatt i jämställdhetstermer innebär det:
- En positiv syn på sambeskattning. Genom att gifta par beskattas gemensamt blir det lättare att ha en hemmaförälder.
- Vårdnadsbidrag. I linje med sambeskattningen underlättar detta att föräldrarna själva ska kunna uppfostra barnen och ha tid att fokusera på hemmet. Om kvinnor oftare väljer att vara hemma ses det som en naturlig konsekvens av medfödda könsskillnader.
Liberalismen håller den individuella friheten högst av allt. Yttrandefrihet, demokrati, äganderätt, marknadsekonomi och meritokrati bidrar till individens friheter. Vad dessa möjligheter används till är sedan upp till varje person – liberalismen gör inget anspråk på att kontrollera utfallet. Statlig inblandning i den privata sfären bör minimeras.
Översatt i jämställdhetstermer innebär det:
- Den bäst lämpade bör få jobbet, vare sig det handlar om en chefsposition eller ett helt vanlig jobb. Meritokrati, helt enkelt. Ingen kvotering, vare sig den är officiell eller inofficiell.
- Alla får ha vilka yrken och intressen de vill. Ingen strävan efter 50/50-fördelning mellan könen. Utfallet är helt upp till varje individ.
- Dagar i föräldraförsäkringen ska kunna överlåtas fritt mellan föräldrarna. Låt individen göra vad hon eller han vill med sina dagar. (Beroende på liberal inriktning kan man också vilja avskaffa föräldraförsäkringen, men socialliberalismen är trots allt den vanligaste inriktningen.)
Socialdemokratin är en reformistisk variant av socialismen. Grundläggande värden är jämlikhet, solidaritet, demokrati och internationalism. Inkomstklyftor bör minskas med hjälp av en aktiv politik. Rent allmän anses en aktiv politik vara ett bra sätt att utveckla samhället. Människor har kvar sina individuella friheter, men genom lagstiftning och skatteskalor kan samhället formas.
Översatt i jämställdhetstermer innebär det:
- En positiv syn på kvoterad/individualiserad föräldraförsäkring. Genom att dagar inte kan överlåtas mellan föräldrarna uppmuntrar man båda att ta ut en rejäl föräldraledighet. Samtidigt är ingen tvingad att ta ut någon föräldraledighet. Klassisk socialdemokratisk politik.
- Ingen kvotering av chefer eller styrelseledamöter i privata bolag, men gärna i statligt ägda. Det privata ägandet respekteras, men balanseras upp av statliga bolag där staten kan implementera sin egen ideologi.
Kommunismen förespråkar ett samhälle där produktionsmedeln ägs gemensamt och där klassamhället är upplöst. Upplösta klasser innebär att alla har samma lön och levnadsstandard. Ideologiskt är kommunismen revolutionär och icke-demokratisk form av socialismen.
Översatt i jämställdhetstermer innebär det:
- Inga löneskillnader bör finnas mellan könen, inte ens om de utför helt olika typer av jobb.
- Könskvotering ska vara standard i alla bolag. Bolagen ägs självfallet av staten…
- En strävan mot 50/50-fördelning av könen på samhällets alla områden är självklar. Det klasslösa samhället ska följas av det könslösa samhället.
Vad kan vi lära oss av denna genomgång? Mer än vi kanske skulle vilja…
Att konservatismen har en svag ställning i Sverige är allmänt känt, och därför är det föga förvånande att vårdnadsbidrag endast förespråkas konsekvent av Kristdemokraterna – även om ett par andra borgerliga partier stödjer tanken på en mer passiv nivå. Vad gäller sambeskattningen avskaffades den i Sverige för 40 år sedan och i dag vill inget parti återinföra den – inte ens KD.
Än så länge domineras spelreglerna för jämställdheten av liberalismens tankegångar, men de är under hård attack från så gott som alla riksdagspartier. Meritokrati råder, men krav finnes på att införa kvotering till bolagsstyrelser. Inofficiellt finns redan en form av kvotering till chefs- och styrelseposter i statliga bolag. Även vad gäller vanliga positioner i privata sektorn finns en syn att man gärna ska anställa en kvinna istället för en man, om hon åtminstone har nästan lika bra kvalifikationer.
Föräldraförsäkringen kan än så länge fördelas fritt, så när som på två månader – men inom flera partier finns en stark opinion att åtminstone tredela ledigheten.
Det som är problematiskt här är inte att liberala värderingar är hotade. Det problematiska är att den grundsyn som attackerar värderingarna inte är socialdemokratiska till sin natur, utan kommunistiska.
Det anses idag fullt rimligt att sträva mot en 50/50-fördelning av könen på samhällets alla områden. Ordet jämställdhet betyder just 50/50-fördelning i sin nya definition. Löneskillnader mellan könen anses automatiskt vara av ondo, även om könen valt olika typer av arbeten som ställer olika typ av krav. Dessa synsätt är härledda ur kommunismen, eller om man så vill, marxismen.
En socialdemokratisk ideologi innefattar inte de absoluta ställningstaganden som görs i dagens jämställdhetsdiskurs. Tanken på att könen kan och bör vara identiska är en direkt parallell till det klasslösa samhället, inte ett samhälle där staten via morötter och piskor uppmuntrar en viss typ av utveckling.
Ibland undras det varför motståndet mot jämställdhetspolitiken, genuspedagogiken och mediefeminismen är så starkt. Varför är människor så upprörda? Varför stormar det i alla kommentarsfält? Den mest uppenbara förklaringen är att man uppifrån försöker införa jämställdhetsprinciper som är kommunistiska till sin natur, vilket upplevs som en kränkning av den privata sfären hos medborgare som vant sig vid sina friheter.
De som spyr ut sitt hat på nätet ska inte ursäktas, men att fördöma utan att försöka förstå tyder på en självgodhet och intellektuell utarmning som känns igen från… just det, från forna kommunistiska länder i östblocket.
Igår lanserades Stefan Löfven officiellt som ny partiledare för Socialdemokraterna. Partiet verkar så här långt ha gjort ett bra val med tanke på att 58 procent av väljarna har stort förtroende för honom.
Samtidigt kan det vara svårt att förstå varför partiet valde en man? Som Genusnytt sammanfattat så anser media att det var ett ”gubbigt” val, och Socialdemokraterna själva är ju ett radikalfeministiskt parti.
Hur kan ett parti som kämpar mot ett upplevt mansvälde själva välja en man som partiledare? Är inte det en självmotsägelse?
Man skulle ju kunnat tänka sig att Socialdemokraterna rensade ut männen helt från alla ledande positioner, som kompensation för att det finns fler manliga ledare i privata näringslivet. Det skulle varit en åtgärd som följer av de uttryckta värderingarna.
Nu verkar det istället som att de verkligen älskar sina män och vill ha dem på ledande positioner – samtidigt som de gillar att klaga på att sagda män blir väl många och väl ”gubbiga” i längden. Det är lite som att äta upp kakan och ändå ha den kvar.
Själv kan jag förstå att partiet vill utnyttja de ledartalanger som för tillfället finns tillgängliga. Att pragmatiskt välja den som passar bäst för stunden, oberoende av kön, är helt i linje med Jämställdhet 2.0. Men i så fall kanske det är dags att sluta klaga på könet på den ledare man valt?
Barn klagar på sina egna val, vuxna människor står för det de gör. Dags för Socialdemokraterna att växa upp och stå för sina val.
I spekulationerna kring vem som ska bli Socialdemokraternas nästa partiledare har Aftonbladet publicerat en översikt av möjliga namn. Själva idén är god och jag gillar hur de verkligen anpassar sin layout till den elektroniska världen.
Ett par av texterna förbluffar däremot. Nämligen de om Veronica Palm och Carin Jämtin.
En av Veronica Palms och Carin Jämtins främsta meriter är alltså att de är kvinnor. Inte att de har en viss egenskap eller att de uträttat något av vikt. Finns det något mer förolämpande sätt att beskriva en toppolitiker?
Avsikten är med alla sannolikhet att det ska ses som något positivt att vara kvinna. För då är man inte gubbig, tillhör inte patriarkatet och är definitivt inte en vit medelålders man (möjligen en vit medelålders kvinna).
Problemet är att den kvinnovänliga avsikten i slutändan blir misogyn. Kvinnan beskrivs inte i termer av sin kompetens, lämplighet eller sina förmågor. Utan en viktig sådan egenskap som kunde ha listats trängs ut av ”meriten” kvinna.
Samma princip kommer att leda till att en eventuell ny kvinnlig ledare för Socialdemokraterna inte kommer att få en ordentlig chans som ledare. Utan hon kommer att kvävas av alla frågor om hur det känns att vara kvinna i den positionen och alla glada tillrop om att det verkligen var dags för en kvinna till på den positionen. Allt detta kommer att minska fokus på hennes politik, ledarskap och vision för framtiden.
Death by feminist love bombing – kanske ett uttryck att anamma för kvinnor som råkar ut för detta?
Frågan måste tyvärr ställas, då Aftonbladet listat henne på sjunde plats över Sveriges 100 mest maktlösa personer:
7 Nyamko Sabuni
Den 1 januari 2011 blev minister Sabuni av med sitt departement . Dessutom erkänner hon inte strukturellt förtryck av kön och kallar sig inte feminist. Men skam den jämställdhetsminister som ger sig.
En minister i Sveriges regering anses alltså vara maktlös, bara för att hon inte bedriver en viss politik. Möjligen är detta lite svårt att förstå för dem av oss som ser ministerposter som ett betydande maktinnehav.
Aftonbladets bedömning måste dock förstås som en konsekvens av tidningens värderingar. En kvinna som inte anser sig vara strukturellt förtryckt är mer förtryckt i deras värld – eftersom hon inte uppmärksammat de osynliga krafter som motarbetar henne.
Märk väl att strukturellt förtryck i radikalfeminismens och Aftonbladets värld inte betyder att båda könen haft roller som påverkat och begränsat dem på olika sätt (vilket otvetydigt är sant). Utan det betyder att kvinnor alltid anses ha ett generellt underläge mot män, utan att vidare analys krävs.
Sedan är frågan om Sabuni egentligen står så långt ifrån Aftonbladet som de tror? Min bedömning är att den största skillnaden är orden som används. Sabuni fokuserar stenhårt på mäns våld mot kvinnor, vilket är radikalfeminismens paradfråga, och grunden för att hävda könsmaktsordningen. Så egentligen har hon samma grundsyn som Aftonbladet, även om språket är ett annat.
Paradoxen är alltså att Sabuni varken är maktlös enligt vanliga demokratiska värderingar, eller enligt radikalfeministiska värderingar.
Tipstack: Går till Johan!
I Sverige är den politiska retoriken antingen inriktad på att tilltala alla, eller att tilltala kvinnor. En hel del reformer beskrivs som kvinnovänliga, som ett sätt att motivera dem.
Vill Alliansen sänka skatten? Bra för kvinnor, som får mer kvar i plånboken. Vill oppositionen höja skatten? Bra för kvinnor som arbetar i offentlig sektor.
Vissa partier säger uttalat att det är kvinnliga väljare de framför allt vänder sig till.
Således var det befriande att bli tipsad av Glen Poole från The Men’s Network i Storbritannien, att de nyligen var med på BBC 4 och pratade om The Men’s Vote:
There’s been much political talk recently about attracting the women’s vote. The Tories are said to be losing their traditional strength among women. Labour have been trying to exploit this. It’s the latest episode in a contest for women’s votes visible in the last election, as leaders courted the so-called Mumsnet vote and addressed issues said to concern women in particular.
But what about the male vote? Why is that never talked about in the same way? Do men vote differently to women? Can they be won over by particular language, certain policies and so on? Why don’t parties spend their energy trying to appeal to men? Or do they privately plan how to improve their appeal to male voters, but avoid trumpeting it for fear of alienating women?
[mina markeringar]
Ja, varför är det så populärt att tala om kvinnors röster, men inte mäns? De är ju trots allt lika mycket värda när de räknas ihop.
Är det möjligen så illa att man inte tror att män skräms bort av fokus på kvinnor, men att kvinnor kan skrämmas bort av fokus på män? I så fall har vi ett demokratiskt bekymmer att ta oss an.
Vad tror du detta beror på? Varför fiskar inte politikerna specifikt efter mäns röster, när de gör det med kvinnors? Låt oss höra dina resonemang nedan.
Jonas Sjöstedt har idag valts till ny partiledare för Vänsterpartiet.
I ett vanligt parti i ett vanligt land skulle detta varit ett av de mer okomplicerade och självklara valen man kan tänka sig. En kandidat är erfaren, välkänd och populär, medan de andra kandidaterna är relativt okända och obeprövade.
Vänsterpartiet är dock inte ett vanligt parti i ett vanligt land. De är ett radikalfeministiskt parti i Sverige. Och då ändras spelreglerna.
Kan en man ensamt leda detta parti? Eller går man då emot sina ideal? Är Vänsterpartiet nu dåliga radikalfeminister?
Dessa frågor leder till att företrädare för partiet halvt slår knut på sig själva. Särskilt männen. Var de än vänder sig har de snoppen fram, så att säga.
En sådan företrädare är Kalle Larsson, som sitter i Vänsterpartiets partistyrelse. Han säger:
– Men som feministiskt parti kan vi förstås inte ledas av en enda man hur länge som helst. Jag är missnöjd med partiets feministiska profil, där har vi ett problem som vi måste lösa, sade Kalle Larsson.
Ja, i den kontext som Vänsterpartiet lever i är detta ett problem. Vad göra?
Jag föreslår att Kalle Larsson tänker igenom det han säger en gång till. Vill han vara del av ett parti där hans eget kön är problematiskt? Vill han vara med om att avskaffa sig själv, så att säga?
För märk väl att den lösning som Larsson implicerar är att männen behöver bli färre, för att kompensera för valet av manlig partiledare. Och om Larsson tänker den tanken till sitt slut, vad innebär det då för hans egen position?
Talk is cheap. Om Larsson menar allvar med sina resonemang, har han inget annat val än att avgå. Allt annat innebär att han är med och för vidare en patriarkal tradition i partiet – och det är just det han inte vill.
Andra män i Vänsterpartiet som är oroliga över den radikalfeministiska profilen borde göra likadant. Mindre snack och mer verkstad, helt enkelt.
Alternativet är att dessa män börjar fundera på om det trots allt kan vara OK att arbeta för vänsterpolitiska idéer, även om snoppen hänger där den hänger. Det är nämligen möjligt att lägga masochismen åt sidan, och stå upp för både sig själv och sina ideal.
Valet kan de bara göra själva, men de kan inte ha kakan och samtidigt äta upp den.
