Nu på söndag hålls en demonstration i Stockholm för barns rätt till båda sina föräldrar. Här är lite info:

SÖNDAG 13 MAJ 2012

Demonstrationen hålls på Sergels torg i Stockholm.

Barn behöver både sin mamma och sin pappa. Familjerätt och myndigheter i Sverige ser inte till barnens bästa när de dömer till reglerad vårdnad. Om tillräckligt många får upp ögonen kanske en förändring kan ske.

Samtidigt måste en lagändring ske så att det blir jämställt föräldrar emellan.

Under demonstrationen kommer vi tala om de orättvisor som drabbar våra barn och om de brister som finns.

13 Maj 2012- samling 12:00
Demonstration 13:00 -16:00

13:00 – 13:10 ”Öppningstal”
13:10 – 13:30 ”Tal om Barnfattigdom”
13:30 – 14:00 ”KD Emma”
14:00 – 14:30 ”Musik”
14:30 – 14:50 ”Öppet för korta berättelser från publiken”
14:50 – 15:10 ”Ferat talar om sitt fall”
15:10 – 15:30 ”Joakim berättar om sitt fall”
15.30 – 15:50 ”Huvudtal med Niklas + ev. överlämning av material till representant från regeringen”
15:50 – 16:00 ”Sista låten med Joakim Ramstedt”

Etiketter:  

Familje-BB stängs i Malmö, papporna får sova hemma

24 mars 2012, av Rutger Stjernström

Artikel av Rutger Stjernström.

I dag rapporterar Sydsvenskan och DN om förslaget att stänga familje-BB i Malmö efter sommaren. Istället för att sova med mamman och barnet får papporna åka hem efter förlossningen. Anledningen är att 31 miljoner kronor måste sparas.

I dagsläget kan kvinnor som går igenom en okomplicerad förlossning och som föder friska barn vårdas på familje-BB i Malmö där det finns personal till hjälp dagtid. Där kan även pappan sova över tillsammans med sitt nyfödda barn.

Efter sommaren stängs familje-BB och de åtta vårdplatserna flyttas till vanliga BB. Som regel innebär det tvåbäddsrum för kvinnorna, och papporna kan inte räkna med en sängplats.

Andreas Herbst, chef för förlossningen i Malmö, menar att med en pressad budget får den här typen av mjuka värden stryka på foten hellre än att man tar några medicinska risker.

Det är förstås riktigt. I den bästa av världar kan alla erbjudas allt men ständigt knackar den ekonomiska verkligheten på. I Helsingborg är familje-BB nedlagt sedan ett år tillbaka.

Framöver kommer par som väldigt gärna vill dela den första tiden tillsammans med barnet hänvisas till andra sjukhus, så som Ystad och Lund. Hittills har det inte varit så många som vill sova över.

Dock väcks en del kritik mot besparingen:

Om vi vill att papporna ska ta en aktiv del i barnens uppväxt ska vi inte utestänga dem, säger forskaren Eva Persson om förslaget att stänga familje-BB i Malmö.

Eva Persson har disputerat i medicinsk vetenskap, är barnmorska och ansvarig för barnmorskeprogrammet vid Lunds universitet.

Hennes forskningsresultat visar att pappan betyder mycket för mammans trygghet, och för barnets första tid i livet.

Första veckan efter förlossningen är pappan väldigt viktig för mamman. Våra undersökningar visar att det allra viktigaste för de flesta är att familjen får vara tillsammans.

Eva Persson tror att papporna kan känna sig bortstötta om de måste åka hem efter förlossningen och att mamman automatiskt får ett försprång i relationen med barnet. Försprånget kan vara svårt att ta igen menar Persson.

– Vi kan inte begära att papporna ska vara lika delaktiga när barnet växer upp om vi inte tillåter delaktigheten från början, säger Eva Persson, som inte är säker på att samhället sparar pengar på att dra ned på antalet platser på familje-BB.

Som man och blivande far kan jag emotionellt leva mig in i detta men samtidigt pratar vi om några timmar det första dygnet om man erbjuder tidig hemgång med snar uppföljning.

Några timmar kan inte äventyra hela föräldrarelationen, då är det något annat som är mycket mer fel. Persson har ändå en poäng. Att ta bort familje-BB är ett steg tillbaka utifrån mitt jämställdhetsperspektiv. Samtidigt är det inte överlevnad vi pratar om. Att diskutera förlossningsvård i Sverige och utvecklingsländerna hamnar på lite olika plan.

Glädjande i det större sammanhanget är att en fråga som är förknippad med pappor tas upp i både Sydsvenskan och DN. Väldigt glädjande är också att Persson, som både utbildningsansvarig för blivande barnmorskor och forskare inom fältet, ser pappan som en viktig del i familjen.

Samhällets gängse syn är annars att från den dag barnet kommer till världen är mannen i första hand är försörjare och kvinnan i första hand förälder. Förhoppningsvis är vi snart där att Sverige klarar av en mer komplex syn på kvinnor och män som BÅDE potentiella försörjare och förälder.

Etiketter:  

Pappa vill utveckla sin föräldraroll, men hur göra?

27 februari 2012, av Pelle Billing

Tendensen är tydlig i vårt samhälle. Moderna män nöjer sig inte med att vara familjens plånbok, utan vill ha en nära och god relation med sina barn. Men vad krävs för att detta ska bli möjligt?

Mäns och kvinnors frigörelse går i vågor. Först var det kvinnorna som krävde lika rättigheter, tillträde till arbetsmarknaden och fri abort. Nu är det männens tur, och några viktiga teman är mäns hälsa (att vara mindre förbrukningsbar) samt föräldraskapet.

Vad gäller föräldraskapet finns det rent juridiskt åtgärder som krävs för att förbättra pappors status. Reformer som att ogifta män ska kunna få automatisk gemensam vårdnad om sitt eget barn – samt att presumtiva fädrar ska kunna be om faderskapstest – behöver implementeras i svensk lagstiftning.

Faderskapet är dock så oändligt mycket mer än juridiska frågor. Det handlar om det dagliga livet och att utveckla en god och nära kontakt med sitt barn. Nuvarande generation pappor värderar relationen till barnet högt.

Detta handlar inte om någon kamp med mamman om vem som står barnet närmast. Utan det handlar om att få en tillräckligt bra relation så att djupa band kan knytas. Inte heller handlar det om att föräldrarna i alla lägen måste ha exakt samma roll. Precis som att kvinnor och män i genomsnitt väljer olika typer av förvärvsarbeten kan det finnas genomsnittliga skillnader i hur man är förälder.

Om de grundläggande förutsättningarna för ett gott föräldraskap är tillfredsställda brukar pappor vara nöjda; det är åtminstone den input som jag fått i mitt kontaktnät. Frågan är då vad som kan bryta förutsättningarna att vara pappa (och nu pratar jag inte om vårdnadstvister och dylikt)?

Fråga Insidan i DN ger ett bra exempel. Så här skriver en pappa i sin fråga:

Sedan födseln av vår dotter för tre år sedan har min sambo tagit väldigt mycket kommando över hennes uppfostran. Vi har olika syn på uppfostran, jag har en vilja att min dotter utvecklas självständigt och min sambo ser gärna att hon är kvar som hennes lilla tjej så länge som det går och har aldrig gett varken vänner eller släktingar förtroende att hjälpa till som barnvakt mm. Hon ammade länge (ca 2,5 år) och kan fortfarande inte somna utan bröstet som alltid har varit trösten vid gråt och trötthet. Under dessa tre år har jag nattat vår dotter ett fåtal tillfällen då det annars bara är gråt och skrik efter mamma.

Problemet är ganska uppenbart. Men behöver inte vara psykolog eller psykiater för att inse vad som pågår.

Mamman knyter barnet till sig på ett nära vis. För nära. Ett sådant monopoliserande av dottern förefaller vara mer för mammans egen skull än för barnet.

Att amma i 2,5 år är också ett observandum. De allra flesta ammar i 6-12 månader. Visst går det att amma längre men helhetsbilden här blir ändå besvärande.

Vad blir svaret från DN:s expert? Oerhört försiktigt. Om det finns kritik mot mamman är den väldigt inlindad.

Varför denna oförmåga att tala ur skägget? Därför att vi omedvetet tillskriver mamman tolkningsföreträde vad gäller barnen. Detta är hennes maktsfär.

Att DN:s expert är man gör inte det hela lättare. För honom att kritisera en kvinna i hennes mammaroll är kontroversiellt. Han har all anledning att vara försiktig i sitt svar.

Med detta inte sagt att svaret inte innehåller en del bra tips, som kan vara konstruktiva för pappan. Men expertutlåtandet visar lite var vi befinner oss i förhållande till pappafrågorna. Vi har en bit kvar att vandra, helt enkelt.

Tipstack: Går till Sara!

Etiketter:  

Daniel Pernikliski är krönikör i Aftonbladets Wendela-sektion, och inte sällan skriver han om föräldraskap.

Idag är han väldigt rakt på sak när han talar om föräldrar som officiellt sett vill dela lika på allt som har att göra med barnet:

Jag gick på babysim med min dotter, från det att hon var tre månader, och det brukade vara ganska tomt på pappafronten där, men det fanns ett par som ofta kom dit tillsammans, som också delade lika på föräldraledigheten. I caféet, efter simpasset, satt vi en gång och talade om hur bra det var för alla parter med ett jämlikt föräldraskap. Bättre för barnet, bättre för förhållandet, bättre för yrkeslivet och så vidare. Mitt under samtalet började deras lille pojke att gråta, och inom loppet av tre sekunder hade mamman ryckt honom ur famnen på pappan för att trösta honom.

Troligen är inte Pernikliski den enda som haft liknande erfarenheter. Jag har själv sett det i min omgivning. Det är lättare att prata sig varm för en princip än att verkligen implementera den.

Pernikliski talar om att mammor ska våga släppa ansvaret för barnen, och det är ett sätt att uttrycka det hela. Ett annat är att säga att mammor ska våga släppa makten över barnen – för att använda ett språk som är vanligt förekommande i jämställdhetsdiskursen.

En viktig brasklapp för alla som tror på Jämställdhet 2.0 är dock att varje par, varje familj, får leva som de vill. Det är ingen naturlag att föräldrarna ska dela lika på omvårdnaden av barn och på förvärvsarbetandet. Lösningarna kan variera från familj till familj och inom samma familj över tiden.

Men om ett par väljer att spelreglerna ska vara att allt delas exakt lika. Föräldraansvar, föräldramakt, förvärvsarbetande, hushållsarbete. Då blir det skevt om mamman ändå förväntar sig att vara boss över hemmet och barnen.

Lev som ni vill kära människor, men stå för era överenskommelser!

Etiketter:  

Hanne Kjöller ger pappafrågorna ny fart

19 februari 2012, av Pelle Billing

För tre veckor sedan skrev DN:s ledarskribent Hanne Kjöller en uppmärksammad text om vårdnadstvister. Kjöller hade plöjt dokumentationen till en lång och utdragen vårdnadstvist och kommit fram till att socialsekreterarna hade tagit mammans parti på ett osunt och rättsvidrigt sätt.

Två slutsatser framkom från detta ärende:

  1. Det kan löna sig att röva bort barnet från den andra föräldern som har gemensam vårdnad. Om barnet hinner rota sig på ny ort kommer domstolen troligen att döma att barnet ska bo kvar där. Alltså belönas föräldern som har brutit mot lagen.
  2. Upprepade anmälningar om sexuella övergrepp kan också löna sig. Även om den andra föräldern (pappan) blir frikänd varje gång så hinner tiden gå. Pappan tappar gradvis kontakten med sitt barn, och när domen sedan faller ligger detta honom till last.

Kjöllers observation är från ett enskilt fall. Men alla som arbetar med pappafrågor eller känner till papparörelsen vet att problematiken är utbredd.

Ingen rök utan eld, brukar det heta. Och det är svårt att tänka sig att papparörelsen skulle uppstått om det inte fanns reella problem som papporna stötte på hos socialtjänstens familjerätt och i tingsrätten.

I Sverige är vi generellt sett bra på kvinnofrågor och dåliga på mansfrågor. Så när en papparörelse uppstår spontant, men ingen mammarörelse, är det i sig ett starkt observandum på vilket kön som i genomsnitt blir mest motarbetat av myndigheterna i dessa frågor.

Viktigt att notera är att det finns bråkstakar hos båda könen. Det är alltså inte så att pappor nödvändigtvis är änglar. Utan det är systemet vi skapat som är snedvridet. Om en pappa rövar bort ett barn eller misshandlar sin fru så agerar samhället snabbt och kraftfullt. Men om en mamma rövar bort ett barn eller kommer med upprepade falska anklagelser om våld eller sexuella övergrepp kan det i slutändan gynna hennes status som mamma.

I en uppföljande artikel i DN noterade Kjöller att egenmäktighet med barn (det vill säga att röva bort ett barn), har fördubblats var tionde år sedan 1980. Vi har alltså att göra med ett problem som växer, inte ett problem som är i avtagande eller som samhället har fått bukt med.

Till detta kan läggas att vårdnadstvisterna ökat rejält (PDF) sedan ändringen i Föräldrabalken 2006, vilket förstärker bilden av ett problem som för närvarande går åt fel håll (tack till Jan Angner för statistiken över vårdnadstvister).

Ändringen som gjordes i Föräldrabalken 2006 var att göra det lättare att driva konflikter och kräva enskild vårdnad efter en separation. Målet var att skydda misshandlade kvinnor men resultatet blev snarare att konfliktdrivande kvinnor kunde missbruka systemet.

Kjöllers två artiklar ledde även till ett inslag i SVT Debatt i torsdags kväll. Där framkom flera viktiga punkter via Hanna Kjöller och Per Frennbro från minpappa.nu.

Det positiva med Debatt var att vårdnadstvisterna faktiskt fick komma till i media, annars har journalister av tradition tagit avstånd från dessa frågor då det anses vara privata konflikter. Det negativa var att det inte blev en helhetbild av vårdnadstvisterna och att det inte framkom att även före en tvist har pappor svaga lagliga rättigheter. Kjöller och Frennbro gjorde dock en god insats utifrån den begränsade tid de hade.

Som framkommit i bloggens diskussion kring en Plattform för jämställdhet finns det lagändringar som behöver göras för att ge papporna mer rättvisa spelregler långt före en vårdnadstvist uppstått:

Barn har rätt till båda sina föräldrar
– Ogifta män ska automatiskt få gemensam vårdnad om sitt barn när faderskapet är fastställt.
– En presumtiv fader ska ha rätt att göra faderskapstest.
– Delat barnbidrag mellan föräldrarna.

Många känner inte ens till att vi har ojämställda lagar vad gäller föräldraskap. Ett vanligt antagande är att så kan det väl inte se ut i Sverige år 2012. Men det kan det, och det gör det. Troligen är det vår tids viktigaste jämställdhetsfråga.

Kjöllers engagemang har bidragit till att väcka medvetenheten ute i landet om att det finns problem i systemet kring vårdnadstvister. I förlängningen kan detta bara vara positivt för pappafrågorna som helhet.

Etiketter:  

Som bloggen rapporterade om i går har professor Annica Dahlström lämnat sina uppdrag för Hjärnfonden. Detta efter protester mot hennes uttalande om att pappor är farliga för sina spädbarn.

Det var inga diskreta uttalanden som gjordes. Här är ett citat:

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Här på bloggen har några varit upprörda över att hon fått avgå, med tanke på att Dahlström kämpat för att biologiska könsskillnader ska erkännas. Därför vill jag göra några förtydliganden:

  • Det är oerhört positivt att män och pappor protesterar när män pekas ut som farliga för spädbarn.
  • Forskningen stödjer inte att män skulle vara farliga för små barn. Den som hävdar detta har bevisbördan på sig.
  • Visst är det viktigt att den biologiska komponenten av könsskillnader kommer in i jämställdhetsdebatten. Men detta ska göras sakligt och metodiskt, och utan grundlösa anklagelser mot endera könet.
  • Dahlström valde själv att lämna sina uppdrag hos Hjärnfonden. Hon kunde valt att korrigera sina uttalanden istället – om hon blivit felciterad eller om hon ändrat uppfattning. Om hon ansåg sig ha bevis för sina uttalanden kunde hon också presenterat dessa.

Jag är för en fri och öppen debatt, samtidigt är det så att den som ger sig in i leken får leken tåla. Säger man att män är farliga för sina barn, utan att kunna backa upp detta med forskning, får man räkna med ett proteststorm. Felet här ligger inte hos dem som protesterar.

I dag publiceras för övrigt en debattartikel i SvD, där man redogör för att barn är lika trygga hos sin pappa som hos sin mamma.

Fyra forskare på Institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska institutet, har helt enkelt undersökt hur ofta barn blir skadade när de vårdas av mamman respektive pappan. Resultatet har publicerats i Journal of Epidemiology and Community Health. Här är det de fann:

När vi granskade alla förstfödda svenska barn åren 1988–89 hade 817 råkat ut för olyckor som krävde inläggning på sjukhus medan mamma var hemma, mot 67 när pappa var hemma. I proportion till de uttagna dagarna löpte barnen 12 procent lägre risk att skadas när fadern hade ansvaret.

Då man justerar för olika sociodemografiska faktorer försvinner denna statistiska skillnad, eftersom familjer där pappor valde att vara hemma ofta var mer socialt gynnade. Slutsatsen kan inte bli någon annan än att män och kvinnor, som kön betraktade, är lika bra eller dåliga på att skydda små barn mot allvarliga skador.

En forskningsrapport är inget slutgiltigt bevis, men det framstår onekligen som att Dahlström varit ute och cyklat med sina slutsatser.

Om vi ska gå efter den forskning vi känner till, är det alltså lika tryggt att låta pappan vårda barnet som att låta mamman göra det.

Jag vill betona att erbjudandet jag gav till Annica Dahlström igår (via mejl och på bloggen), om att få uttala sig ocensurerat och oredigerat här på bloggen, kvarstår. Hon är varmt välkommen att förklara vad hon egentligen menar, och om hon på något vis ändrat uppfattning om mäns förmåga som föräldrar. Vi kan alla göra misstag – vilket jag vet av egen erfarenhet – så det finns ingen anledning att vara långsint eller att demonisera någon.

Tipstack: Går till Gunnar!

Etiketter:  

I en fyra år gammal artikel som just nu cirkulerar i sociala medier, intervjuas professor Annica Dahlström. Hon är en av få tunga akademiker i Sverige som vågar tala om medfödda könsskillnader och den kunskap som nu formligen exploderar från år till år.

Ni som följt genomgången av norska serien Hjernevask, vet att det mesta i dag talar för att de könsskillnader vi ser mellan könen är en blandning mellan arv och miljö. Vilken proportion det är mellan medfött och förvärvat kan variera beroende på vad som studeras, men att bortse från antingen arv eller miljö är en grov förenkling.

Således stödjer jag Dahlström i hennes gärning när hon vill ha en dialog om den biologiska komponenten. Många upplever det som befriande när de får bekräftat att det finns genomsnittliga skillnader på gruppnivå mellan könen, då de inte kunnat få ihop sina observationer och sin intuition med att nästan allt skulle vara socialt konstruerat.

Kunskapen om medfödda skillnader kan alltså vara något frihetsskapande, och inte bara något som låser – vilket renodlade socialkonstruktivister ibland hävdar. Självfallet kan en del tycka att det är begränsande att acceptera eller ens prata om det biologiska, men det är ingen given sanning att alla instämmer i detta.

Om vi ska ha en dialog om medfödda skillnader måste den dock vara nyanserad, stringent och utgå ifrån de data vi har. Svepande uttalanden som det inte finns stöd för har ingen plats i samtalet.

Därför är det med viss besvikelse jag läser intervjun med Annica Dahlström i Expressen. Här är ett utdrag:

Du antyder i boken att män ofta skadar sina barn fysiskt. Hur då?

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Låt mig först klargöra att jag uttalar mig inte om huruvida män är lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Kanske är män sämre. Evolutionärt sett är det till och med troligt att kvinnor i genomsnitt är bättre på vård av spädbarn.

Men detta är något helt annat än att kalla pappor för olämpliga eller till och med farliga.

I vårt samhälle är män hjärnkirurger, urmakare och reparatörer av mobiltelefoner. Dessa yrken kräver tålamod, finmotorik och precision på en nivå som vida överskrider omhändertagandet av ett spädbarn. Är det någon som avstår sin operation för att läkaren är en man?

Även män som inte har dessa typer av specialiserade uppgifter är ofta händiga eller har någon hobby som kräver viss motorisk färdighet. Påståendet om att män inte skulle klara av att hålla, klä eller mata ett barn på ett tryggt och förutsägbart sätt är därmed grundlöst.

Visst kan man forska mer om ämnet, och i detalj bedöma hur duktiga kvinnor respektive män är på att sköta spädbarn. Och som jag skrev skulle det inte förvåna mig om kvinnor i genomsnitt är lite bättre på detta. Men en snabb och enkelt omvärldsanalys visar att män är fullt kapabla att sköta en baby, och det var det frågan gällde.

Lärdomen från detta är som sagt att dialogen om arv kontra miljö måste föras på ett resonerande och nyanserat vis. Även om en grupp är bättre på en färdighet, kan den andra gruppen vara fullt kompetent och lämplig för uppgiften.

Tipstack: Går till Ella och Diana!

Etiketter:  

Metro rapporterar att faderskapstesterna ökar i Skåne. Troligen inget dramatiskt med detta; sannolikt beror det på att fler barn har fötts.

De som ber om ett test har god statistisk anledning att göra det:

Av alla faderskapstest som kom in till Rättsmedicinalverket under 2011 kunde man utesluta att pappan var far till barnet i 18 procent av fallen.

Dock ska det kommas ihåg att detta är de som är uttalat osäkra inför faderskapet, så det är inga siffror som kan extrapoleras till befolkningen i allmänhet.

I ett tvärsnitt av befolkningen är troligen en av 25 pappor inte den biologiska pappan, trots att de tror att så är fallet. Bland de män som känner sig trygga i att de är den biologiska pappan, sjunker siffran till en av 50.

Metro rapporterar om hur faderskapstesterna går till i Sverige:

Ett faderskapstest genom DNA-prov sker oftast när någon av föräldrarna tvekar om vem som är pappan till barnet. Det normala är att testet genomförs på kommunens familjerättsbyrå, där barnet, mamman och den eventuella pappan får gnugga sig med en ”topps” på insidan av kinden.

Detta låter väldigt ”svenskt” och strömlinjeformat. Ordning och reda pengarna på fredag. Förutom att så inte är fallet.

Den egentliga berättelsen är att den presumtiva fadern inte har någon rätt att kräva testning, han kan bara be om det. Och en man som tror sig vara far till ett barn som föds av en gift kvinna, har inga rättigheter alls.

Skriften Att fastställa faderskap från Socialstyrelsen, klargör vad som gäller:

En utomstående man som anser sig vara far till ett barn som fötts under ett äktenskap har ingen rätt att begära en utredning om faderskapet.

För att socialnämnden ska påbörja en utredning måste det framstå som lämpligt att det utreds vem som är far till ett barn som är fött under ett äktenskap. Nämnden måste därför pröva om det är befogat att påbörja en utredning. Om exempelvis en makes misstankar om att han inte är far till barnet skulle framstå som uppenbart obefogade, bör socialnämnden kunna vägra att göra en utredning.

Det är moderns upplysningar som ska vara utgångspunkten i en faderskapsutredning.

Den som helt saknar rättigheter är alltså en man som inte är gift eller sambo med en kvinna, men som ändå misstänker att han kan vara fadern. Han är beroende av mammans goodwill för att få göra ett faderskapstest.

En man som är gift eller sambo, och fastställd som juridisk far, kan begära en faderskapsutredning och ha goda chanser att få det gjort. Men det är ingen absolut rättighet att få sitt faderskap testat, utan det måste anses rimligt och lämpligt av socialnämnden.

För er som gillar att verifiera fakta i själva lagstiftningen så är det Föräldrabalken som gäller: 2 kap 9 § respektive 3 kap 5 §.

Själv anser jag att ett rimligt steg framåt i svensk lagstiftning är att ge den presumtive fadern en okränkbar rättighet till faderskapstest, och en utomstående man rätt att kräva testning om han presenterar rimliga skäl för sin sak.

Vad tycker du?

Etiketter:  

Malin Lennartsdotter Hall är en politiker som vågar gå mot strömmen. I november rapporterade bloggen att hon skrivit en artikel om våld i hemmet, där slagna män för en gångs skull inkluderades (att inkludera kvinnor och barn är helt okontroversiellt och görs mer eller mindre alltid).

I en ny artikel (från december) visar hon att detta inte var någon slump. Ämnet som nu avhandlas är barns rätt till båda sina föräldrar.

Men är detta ämne egentligen viktigt, kanske någon nu undrar? Får inte de flesta föräldrar gemensam vårdnad efter en separation idag?

Visst, på pappret är gemensam vårdnad det som dominerar efter en separation. Men vad gäller boende, så bor mer än hälften av alla barn enbart med mamman efter en separation. Växelvis boende är på intet sätt en norm, även om det ibland framställs på det viset.

Vad gäller den mindre andel separationer där även själva vårdnaden blir enskild (juridiskt sett, alltså), så tillfaller den modern i 90 procent av fallen. Läs gärna mer om dessa siffror i SCB:s temarapport.

Lennartsdotter Hall frågar sig om vårdnadstvister alls bör avgöras i domstol:

Ska verkligen vårdnadstvister lösas i domstol? En tvist i en domstol är en rättslig tvist och handlar om vem av parterna som har rätt. Kan man döma rätt eller fel i en konflikt som egentligen handlar om att två vuxna människor slutat älska varandra? Barn ska inte användas som vapen i den väpnade konflikt som en vårdnadstvist ibland kan liknas vid.

Det är problematiskt att det i dag är så lätt att använda barnen som slagträ. En hostning om att mannen är våldsam eller på annat vis olämplig, gör att en hel karusell sätts igång som inte sällan slutar illa för mannen – hur oskyldig han än är.

Min åsikt är att gemensam vårdnad med växelvis boende bör vara normen vid en separation, och om föräldrarna inte kan komma överens implementeras detta automatiskt. Ifall föräldrarna kommer överens om någon annan modell så är det givetvis OK – frivilliga överenskommelser ska uppmuntras. Ett barn som är stort nog att uttrycka sin åsikt ska också kunna påverka processen.

Om ena föräldern är missbrukare, våldsam eller på annat sätt olämplig ska så klart polisanmälan och åtal kunna följa. Detta ska då ske med samma rättssäkerhet som samhället eftersträvar i alla mål. Barnen kan behöva skyddas tillfälligt i preventivt syfte, men vid friande dom är det den vanliga normen som gäller (växelvis boende eller frivillig överenskommelse).

Mitt förslag är alltså likt den lagstiftning vi har om föräldraledighet. Respektive förälder har hälften var, om inte en frivillig överenskommelse görs om att överlåta dagar. Samma modell borde vara ytterst lämplig efter en separation.

Lennartsdotter Hall funderar i liknande banor:

Många förespråkar och strider för en mer jämställd föräldraledighet där papporna ska ta ett större ansvar och vara hemma mer med sina barn. Hur kommer det sig att detta synsätt helt saknas när man kommer till en vårdnadstvist? Då förs ett helt annat resonemang och majoriteten av papporna berövas den speciella känslan, rätten och skyldigheten att vara pappa.

Mycket bra fråga. Tyvärr kan jag inte ge något positivt svar.

Anledningen till att lagstiftningen (föräldrabalken) har gått bakåt på detta område är den negativa mansbild vi har. Utan att överdriva kan det kallas för en form av demonisering av män, där en viss misstänksamhet om våldsamhet anses befogat i en vårdnadstvist, tills motsatsen är bevisat.

Problemet är att undantaget gjorts till norm. Ungefär så här går tankeprocessen:

Fakta. Den stora majoriteten av svenska män slår aldrig sin partner eller sina barn. En liten minoritet gör det.
Slutsats. Män är våldsamma. Mansrollen bejakar våld. Anklagelser om våldsamhet är sanna tills motsatsen är bevisad.

Vem drabbas i slutändan av detta konstiga resonemang? Ja, självfallet alla män som bor i Sverige. Men också tusentals barn som inte får träffa sina pappor. Undrar vad de kommer att anse om samhället när de blir vuxna?

Tips: Läs Genusnytts rapport om könsfördelning bland de barn som dog i fångläger under finska inbördeskriget. I gammelmedia benämns de som barn, trots att 97,5 procent var pojkar. Det är lite som att rapporteringen om krigsvåldtäkter skulle göras könsneutral.

Tips 2: Häng med på vardagsaktivismen i förra inlägget! Kan Norrköping så kan hela Sverige.

Etiketter:  
Google