I UNT recenserar Kjell Vowles antologin Men. Mannens frigörelse från mannen. Jag har inte läst boken, men vill belysa ett citat från recensionen:

Precis som att vi män givetvis inte ska känna en kollektiv skuld för de dåd som Auvinen, Breivik och Merah har utfört, kan vi inte heller bortse från att det är i princip bara män som utför grova våldsbrott. Kriminalvårdens statistik för 2010 visade att 95 procent av alla våldsbrottsdömda var män.

Detta är något vi som män måste diskutera och förhålla oss till just som män.

Ja, låt oss diskutera detta. Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?

Jag raljerar lite här, men bara lite. För frågan är varför ”den manliga kulturen” brukar hållas ansvarig för det som går snett hos män, medan jag nästan aldrig hör någon hålla ”den kvinnliga kulturen” ansvarig för det som går fel hos kvinnor. Det känns lite obalanserat. Indirekt impliceras att männens värld skapas inifrån männen, medan kvinnornas värld skapas av yttre strukturer.

En mer rimlig verklighetsbeskrivning är att både män och kvinnor – ja, varje individ faktiskt – påverkas av såväl inre drivkrafter som yttre omständigheter. Slutresultatet blir den människa vi ser framför oss. För gruppen män innebär det en överrepresentation av fysisk aggression, för gruppen kvinnor en överrepresentation av mobbning och utfrysning.

Frågan är om lösningen på det våld som vissa män uppvisar är att göra pojkars och mäns livsvillkor bättre, eller att demonisera gruppen män? Tyvärr görs ofta det senare, under täckmantel av det förra. Tesen är att genom att bli av med ”rådande maskulinitet”, så ”slipper män sin våldsamhet”.

Jag tolkar Vowles artikel som att män borde ta avstånd från sin manlighet, istället för att förstå den bättre – och lära sig integrera den i sig själv (boken titel implicerar tveklöst detsamma). Men att ta avstånd från en viktig del av sig själv fungerar inte. Och att utgå ifrån att manlighet i sig är en patologi, är minst sagt en tveksam människosyn.

Är det egentligen någon som ifrågasätter att män och manlighet varit viktiga för att utveckla vår civilisation? Precis som kvinnor och kvinnlighet har varit viktiga. Det är dumt att kasta ut babyn med badvattnet.

Förvisso finns det ett spektrum av manligheter och ett spektrum av kvinnligheter, och förvisso överlappar de varandra på olika vis. Världen är mångfacetterad och flexibel. Men trots detta är begreppen manlighet och kvinnlighet användbara, relevanta och meningsfulla. Att vilja dekonstruera och avveckla de manliga egenskaperna hos män, eller de kvinnliga egenskaperna hos kvinnor, må göras i all välmening – men det är en alltför förenklad världsbild för att hantera den komplexitet vi lever i.

Den organiska, biologiska delen av oss lyser igenom hur pass civiliserade och utvecklade vi än må bli. Att blunda för (”dekonstruera”) detta löser inget. Människor behöver acceptera alla delar av sig själv och integrera det till en fungerande helhet.

Tips: Läs även Mats Olsson tankar om antologin.

Tipstack: Går till Carl och I!

Etiketter:  

Följande står att läsa i ett nyligt pressmeddelande från de båda riksorganisationerna för kvinnojourer:

Mellan 90-95 procent av allt våld i vårt samhälle begås av män och normer kring maskulinitet är tätt förknippade med våldsutövning.

Landets tjejjourer och kvinnojourer kommer fortsätta att arbeta med konsekvenserna av mäns och killars våld, och med sviterna av ett ojämställt samhälle.

I första meningen konstateras (felaktigt) att 90-95 procent av allt våld begås av män, och i samma mening påstås att maskulinitet är tätt förknippat med våldsutövning. Man skapar här en bild av att män i allmänhet utövar våld mot kvinnor i allmänhet. Vips har gruppen män demoniserats och ska stå där med hundhuvudet.

I andra meningen talas det om ”mäns och killars våld”, som om att våldsutövning är något generellt och allmänt i denna grupp. Igen, så är syftet att skapa en associationskedja mellan våld, maskulinitet och män. Förfarandet sker med en mix av implicita och explicita påståenden, och blandas upp med tveksamma procentsatser (med tanken på fördelningen av partnervåld är det ytterst tveksamt att män utövar 90 procent eller mer av allt våld).

Strategin som används här är oerhört effektiv, och svår att försvara sig mot tills man inhämtar korrekt forskning och fakta, samt inser att från radikalfeministiskt håll skickas ständigt små giftpilar mot män och manlighet. Tyvärr har deras retorik blivit rumsren och den allmänt accepterade i dessa sammanhang, och att förändra detta är en av vår tids viktigaste uppgifter – åtminstone om man bryr sig om kommande och nuvarande generationer män.

Tipstack: Går till Sara!

Etiketter:  

Häromdagen gjorde skådespelaren Claes Malmberg ett något kontroversiellt uttalande i TV. Jag har transkriberat den relevant passagen från Nyhetsbyrån i SVT (28/2). Det hela börjar efter cirka 19 minuter, och programledare är Sara Wennerblom Arén:

Claes Malmberg: Jag har tänkt så här. Jämställdhet har jag som sagt ingenting emot eftersom jag har en politisk uppfattning som bygger på jämlikhet mellan människor oavsett om det är klass eller kön. Så att det är inga bekymmer. Men däremot så tror jag att vi kommer att kunna skratta lite förhoppningsvis inom en tioårsperiod åt den här mer stalinistiska feminismen som bygger…

Programledare: Stalinistiska?

Claes Malmberg: Ja, jag tycker att det är det. Det finns väldiga likheter mellan extremvänstern på 70-talet och vissa delar av liksom de som i dag uttalar sig om de feministiska frågorna. Som bygger väldig mycket på konflikt, det bygger på att alla män bär skuld för övergrepp mot kvinnor, att alla män överhuvud taget är…

Programledare: Det är lite hårddraget.

Claes Malmberg: Nä, men så säger man ju, till exempel. Eller man säger att hela könsidentiteten bygger på att det är en uppfostringssak så att säga. I så fall så skulle det innebära att en kvinna med små bröst, om hon hade fått tidigare lära sig att hon var kvinna hade utvecklat större bröst. Medan om hon då trott att hon var kille…

Programledare: Du kallar inte dina barn för hen?

Claes Malmberg: Jag kallar dem inte för hen. Och framför allt så tror jag att det handlar liksom om detta… och alla de här, vad ska jag säga, personerna som då är någon slags konsulter. Genuskonsulter för barn, och lär dem hur de ska leka och hur de ska vara. Alla de här idiotakademikerna. Vad ska jag säga… kosmetiska diskussionerna som egentligen inte handlar om nånting. Och jag skulle också önska att jämställdhetsdebatten vidgades, så att människor som kommer från andra kulturer, som har en annan religion, som har ett annat sätt, att de också fick… I går såg jag ett TV-program om romer till exempel, som har en omöjlig situation att ta sig in på arbetsmarknaden i vårt land. Inte bara i vårt land utan i hela Europa.

Frågan är om ”stalinistiska” är rätt term. Däremot är det väkänt känt att radikalfeminismen (som dominerar svensk feminism) rakt av bygger på marxismen.

Vad innebär det att en känd skådespelare säger så här i TV? Är det en uppluckring av feminismens tolkningsföreträde som vi börjar se? Håller det på att bli tillåtet att ha en egen åsikt om jämställdhet, utan att huka sig?

Tipstack: Går till Sofia!

Tveksamt uttalande från känd sexolog

12 februari 2012, av Pelle Billing

På Twitter kan man stöta på lite allt möjligt. Till exempel följande uttalande av sexologen Katarina Janouch:

Att ha ett samtal om sexuell prestationsångest är väl helt OK. Om det framförs på ett seriöst och nyanserat sätt, alltså. Men nu står det brevid ytterligare ett påstående, som är allt annat än seriöst och nyanserat.

Att män är rädda för starka kvinnor är ungefär lika sant som att kvinnor bara kan tända på ”bad boys”. Det vill säga inte alls särskilt sant.

Visst, det finns säkert vissa män som är rädda för starka kvinnor, och det går säkert att hitta kvinnor som bara tänder på ”bad boys”. Men det är knappast normen eller genomsnittet.

Män är inte rädda för starka kvinnor. Däremot är många män ointresserade av kvinnor som inte kan kompromissa eller se till andras behov. Om en kvinna uppvisar sådant beteende och tycker att det är ett tecken på att hon är en stark kvinna, så kan hon nog bli besviken – och visst är det praktiskt att skylla på männen.

Motsvarande insikt för män som tror att kvinnor bara tänder på ”bad boys” är att inse att så inte är fallet – men däremot tänder kvinnor sällan på mesiga och undfallande män. Att ha en egen vilja, en egen åsikt och en egen riktning i livet är bra för alla individer, och för heteromän är det dessutom avgörande ingredienser för att vara attraktiv för kvinnor.

Uppdatering: Om Katarina Janouch känner att hon blivit missförstådd på något vis är hon varmt välkommen att kontakta mig för att klarlägga vad hon egentligen menar.

Etiketter:  

Gudrun Schyman uttalar sig om det faktum att Vänsterpartiet inte bara får en man som partiledare, utan även som partisekreterare:

- Vänsterpartiet bidrar ju till att det blir en gubbröra. Jag tycker att det här sänker Vänsterpartiets trovärdighet som feministiskt parti.

På litet utrymme lyckas Schyman att:

  1. Vara misandrisk. Hur kul skulle hon tycka det var om Feministiskt Initiativ beskrevs som en hönsgård? Inte jättekul. Då kan det vara en god idé att även visa den manliga delen av befolkningen vanlig, medmänsklig respekt.
  2. Vara osaklig. Hur kan två män i partitoppen på något sätt innebära mansvälde, när Vänsterpartiets ledning i övrigt domineras av kvinnor? Och måste ett feministiskt parti styras av kvinnor?

Med vänner som Gudrun Schyman, behöver inte den feministiska rörelsen några fiender.

Etiketter:  

Helt vanlig svensk man tar bladet från mun

02 februari 2012, av Pelle Billing

Sent igår kväll hade Matte Matik en alldeles lysande monolog på Twitter. Han struntade helt enkelt i föreskriften att män ska vara tysta och stoiska (för att vara Riktiga Män™), och berättade om några av sina erfarenheter.

Som hashtag använde han #sexism, något som jag skrev om i går. Här kommer ett urval av anekdoterna, med mina kommentarer efteråt.

Som leg läkare är jag inte det minsta förvånad. En viss subgrupp sjuksköterskor har ett horn i sidan till män (medan många andra syrror är helt underbara), och ingenstans finns fler av detta släkte än bland barnmorskorna. Fråga mig inte varför.

I ett större perspektiv handlar detta om att reproduktionen numera är en kvinnlig maktsfär, och hemmet är av tradition en kvinnligt kodad domän. Den man som bryter sig in på dessa områden anses inte sällan försöka kontrollera kvinnan, vilket är ett effektivt sätt att tysta honom.

Detta är troligen ett exempel från en operationssal, och inte från BB. Här handlar det om en kvinna som är så trygg i att hon har statsfeminismen på sin sida att hon kränker pappan som står i samma rum. Hon tar sig rätten att bedriva någon form av könskamp i en situation där det verkligen inte passar sig.

Är könskrig det en förälder vill koppla till sitt barns födelse? Man baxnar.

Rent faktamässigt stämmer inte detta. Mäns biologi är något mer ”flyktig” än kvinnors. Därav att vi ser fler manliga än kvinnliga genier, och fler manliga än kvinnliga idioter. Men att mäns biologi skulle vara sämre är bara nonsens – ordet hon letar efter är ”annorlunda”.

Möjligen ser lärarinnan detta som ett sätt att ge igen för de manliga tänkare som ansett kvinnan vara mindre kapabel. Att hon inte har vett att förstå att hon i denna kontext attackerar och skambelägger pojkar tyder på att radikalfeminismen fått sådant tolkningsföreträde att empatin flugit ut genom fönstret.

Ett av de mest eftersatta områdena på jämställdhetsområdet är mäns kroppliga integritet. Om en kvinna slår eller knäar en man på film är det roligt, om en man gör samma sak mot en kvinna vet vi att vi ska hata honom och se fram emot att hjälten dödar honom. Känns inte som ett helt sunt paradigm, om man säger så.

Sexuella gränser och män är två begrepp som sällan nämns i samma mening, om det inte handlar om att män ska respektera kvinnors gränser. Lär vi våra pojkar att deras gränser är viktiga? Att de kan säga nej precis när de vill?

Att en kvinnlig lärare kan gå in lite som hon tycker i pojkarnas omklädningsrum, medan en manlig lärare inte kan göra samma hos flickorna, är ett bra exempel på att vi ännu inte börjat fundera på det här med mäns kroppsliga gränser och integritet.

Ännu en relevant faktor i sammanhanget är myten att alla pedofiler är män. Denna myt är för övrigt en central del i det radikalfeministiska teoribygge som i Sverige utmålat män som onda. Andra byggstenar är ”mäns våld mot kvinnor” och en allomfattande ”könsmaktsordning” som bara vill se maktordningar som gynnar män.

Vad tycker du om Matte Matiks berättelser? Har du själv exempel att dela med dig av? Ordet är fritt nedan!

Tips: På Twitter kan män prata om sina upplevelser av att vara män och människor under hashtagen #killgruppen. Inspirerade av detta initativ har även #tjejgruppen skapats, för kvinnor som vill göra samma sak. Lite kul att männen för en gångs skull var först med ett sådant initiativ, och det kan vi tacka Cimon Lundberg för.

Etiketter:  

Intervjuad av Feministiskt Perspektiv

27 januari 2012, av Pelle Billing

Tidigare i veckan blev jag kontaktad av Edda Manga från Feministiskt Perspektiv. Hon ville intervjua mig.

Först var jag skeptiskt till detta, med tanke på att deras tidning kallar mig för antifeminist och har beskrivit min verksamhet och Mansnätverkets verksamhet på ett felaktigt vis. Risken var stor för ytterligare felaktigheter, som jag såg det.

Men efter att noga ha frågat Manga om syftet fick jag ändå intrycket av att hon ville låta mig komma till tals. Att frågorna blir tuffa är givet i en intervju-situation, men så länge ens svar får stå i hyggligt oförändrad form så är det ändå helt OK.

Sagt och gjort så träffades vi på Malmö Central i onsdags kväll. Intervjun blev relativt lång och fick brytas av att Manga skulle ta tåget hem igen. Dagen efter togs sedan kort av en frilansande fotograf.

Intervjun är nu publicerad i senaste numret av Feministiskt Perspektiv. Även om det självfallet har klippts bort en hel del av intervjun och av mina svar, så tycker jag att det hela gjorts på ett schysst vis. Jag fick möjlighet att rätta sakfel efteråt, och mina svar representerar hyggligt väl det jag faktiskt sa. Således ska Manga ha all heder för att hon sköter sitt jobb på ett professionellt vis.

Läs gärna hela intervjun men jag vill kommentera några passager specifikt. Självfallet fick jag frågan om Pär Ström, och valde att svara på följande vis:

Pär Ström pekar på dubbelmoralen i hur media rapporterar om könsfrågor. Han rapporterar om allt som inte rapporteras om. Det säger han själv, det är den obelysta delen som han pratar om, som en komplettering. Jag tycker det är bra, det är viktigt att han gör det. Sen har han som sagt valt ett annat tonläge och det beror på hur man är som person.

Egentligen vill jag inte uttala mig om Pär Ström, eftersom jag är rädd för att det kommer att felciteras eller vändas mot honom eller mig. Dock tycker jag att det som skrevs stämmer hyggligt väl överens med det jag sa.

Jag får även möjlighet att ge en mer konstruktiv syn på vad jämställdhet är:

Jämställdhet är till att börja med lika rättigheter och lika skyldigheter. Det är grundbulten. Men man måste lägga till att det inte ska finnas diskriminering i samhället. Om man söker ett jobb ska man inte diskrimineras på grund av kön eller sexuell läggning. Det som ska avgöras är vem som är mest lämpad. Meritokrati om du så vill.

Den som vill säga emot mig här får det lite svårt. På vilket sätt vill man tumma på lika rättigheter och lika skyldigheter? På vilket sätt vill man göra avsteg från att den bäst lämpade ska få jobbet? När en tydlig definition ges på det här viset så är det andra typer av jämställdhetsaktivister som blir svaret skyldiga.

Även misandrin i media berörs:

EM: Tycker du att män är angripna?

PB: Definitivt. Det är inte bara som jag tycker. Jag kan ge dig hur många citat som helst på hur män i generella termer angrips i media på ett sätt som ingen annan grupp i samhället skulle få angripas.

Jag får även möjlighet att kommentera ”mäns våld mot kvinnor”, ”könsmaktsordningen”, mansfrågor, hemlöshet, ”kritiska maskulinitetsstudier” och mycket annat.

Även om intervjun inte är perfekt så är den tillräckligt bra för att ge en annan bild av vad den nya jämställdhetsrörelsen egentligen handlar om. Således är jag glad över att jag ställde upp.

Jag lämnar er med ett sista citat:

EM: Hur skulle du i positiva termer beskriva din kamp?

PB: Jag kämpar för huvudsakligen två saker. Det ena är att vi har en jämställdhetspolitik i Sverige där vi vid sidan av kvinnofrågorna tar in de viktigaste mansfrågorna så att vi får en mer komplett jämställdhetspolitik. Det andra är att vi ska sluta med de mansföraktande uttalandena, generaliseringarna i media, att vi ska ha samma respekt för alla och att det ska inkludera män, även vita män. En media där misandrin, som jag kallar det, har försvunnit.

Jag står för jämställdhet 2.0, inget annat. Det känns bra att Feministiskt Perspektivs läsare nu fått en bättre bild av detta.

Vad är en feministisk fråga? När Ulla Andersson idag vill skärpa Vänsterpartiets feministiska profil, listar hon några frågor som hon anser viktiga:

  • En väl fungerande allmän och offentligt finansierad äldreomsorg.
  • Vinstdrivande bolag i välfärden ska förbjudas.
  • En trygg arbetsmarknad där de anställdas inflytande över arbetet ska ökas.

Min motfråga blir om detta alls är feministiska frågor? För mig låter det som klassiskt vänsterpolitiska frågor.

Ta till exempel vinstdrivande bolag i välfärden. Jag är övertygad om att både bland feminister, jämställdister, kvinnorättsaktivister och mansrättsaktivister så finns vitt skilda åsikter. Ställningstagandet bygger framför allt på allmänpolitiska åsikter, inte på jämställdhetspolitiska.

Att som Ulla Andersson försöka inordna allt fler frågor under ett feministiskt paraply framstår för mig som dels ett marknadsföringstrick, dels ett sätt att tillskansa sig makt. I den politiska sfären har feministiska frågor och kvinnofrågor en särskild status, och genom att paketera något som feministiskt blir det svårare för såväl partikamrater som politiska motståndare att argumentera emot.

Maktspelet torde därmed fungera väl för Andersson, och hon är inte den enda som använder denna strategi idag. Politiker i båda blocken gör sig skyldiga till en gynocentrisk ompaketering. Ett annat exempel är Alliansens argument om att skattesänkningar är bra för kvinnor.

Frågan är däremot hur väl Andersson och andra lyckas med marknadsföringsaspekten? Hur långt kan man driva fokuset på kvinnor innan båda könen börjar få nog?

För mig personligen har det redan gått för långt och det är idag svårt för mig att hitta ett parti jag känner mig bekväm med. Vänsterpartiet gör det dock lätt för mig att sortera bort dem, då jag uttalat inte är en av deras målgrupper:

Vänsterpartiet står rak i ryggen och med gott själv­förtroende när socialdemokratin har tappat kompassen. Det är vi som är självklara företrädare för kvinnor, för LO-kollektivet och för unga som vill få jobb och starta sitt arbetsliv på ett tryggt sätt.

Tack för ett tydligt besked Ulla Andersson! Nu vet vi att förutom män som vill ha sitt första jobb och män i LO-kollektivet så vill ni inte ha några manliga röster.

Etiketter:  
Google