Gästblogg: Men ursäkta, vad vill vi?

14 april 2012, av Gästblogg

Gästkrönika av Hannah Lemoine.

Ibland undrar jag verkligen vad människor vill när de publicerar texter, både på nätet och på diverse mediala plattformar.

Precis som jag redan i februari ifrågasatte om Svelands beryktade text Hatet som gör mig politiskt deprimerad överhuvudtaget var ett led i att motverka det hon själv uppmärksammade, nämligen hatet mot oliktänkande, eller om den i själva verket bara grävde djupare skyttegravar i det krig mellan feminister och antifeminister som hon själv målar upp, måste jag nu verkligen med djupaste förundring fråga: Vad vill Sophie Gunnarsson när hon väljer att skicka sin text Patriarkatet gör mig upprörd varje dag till publicering i NSD? [Se även gårdagens inlägg – red. anm.]

Vad vill hon uppnå?

Jag tror att hon eventuellt vill förklara någonting om varför hon är upprörd. Hon vill förklara något om sina känslor, om hur det hon ser varje dag påverkar hennes sinnesstämning. Hon vill bli hörd. Hon vill bli förstådd. Precis som alla andra.

Men problemet är att hon, när hon blir publicerad i ett etablerat medium, inte har möjligheten att utgå ifrån att människor ska läsa henne som en människa. De kommer läsa henne som en representant för en ideologi, i det här fallet feminismen. Ingen bryr sig om att hon försöker sätta ord på sina personliga känslor, för hon skriver inte ett brev till en nära vän eller på en personlig blogg.

Om man ska publicera texter i tidningar, och om man har en ideologisk tanke med sin text, måste man iallafall tänka bara ett ögonblick på vilken publik man egentligen riktar sig till. Vilka det är man vill slå an en sträng hos. Och sedan måste man tänka på alla andra. De som ändå kommer vara publik, de man ändå kommer nå, trots att man inte riktar sig till dem. Och hur ens text kommer tas emot av dem.

Och då går det inte an att tänka i extrema termer. Då duger det inte att dela upp människor i “de som håller med” och “de som är emot mig oavsett”. Det gäller att tänka på alla de andra. De som inte är speciellt engagerade i, i detta fallet, jämställdhetsfrågor eller feminism. De som kan komma att känna sig påhoppade ändå, trots att det inte var menat till dem.

Fokus nu. Igen, igen, igen: vad är målet? Vad är drömscenariot? Och hur når vi dit på bästa sätt? Kommer mitt inlägg i debatten vara ett litet litet steg i den riktningen, eller kommer det tvärtom vara ett steg därifrån? Vill jag arbeta mot en förståelse mellan människor av olika kön, etnicitet, sexualitet, ålder, osv? Eller vill jag tvärtom bygga murar mellan dessa?

Jag såg någon Batman-film precis häromdagen. “Some men just want to see the world burn”, sa de. Och jag tänker utgå ifrån att de i just den här meningen inte syftar på “män” utan på “människor”. Vissa kanske bara vill ha krig. Vissa kanske faktiskt inte alls är kapabla att önska sig ett samhälle där vi lyssnar på varandra, trots att det väl är det allra mest grundläggande behovet hos oss allihop: att någon lyssnar.

Och för att någon ska lyssna krävs det att man talar deras språk. Inte att man talar om dem, inte att man talar över deras huvuden, inte att man berättar hur andra ska vara. Att man talar med dem.

Så, Sophie. Jag förstår din upprördhet. Jag blir också kladdad på på krogen, jag irriterar mig också på när någon har försökt stå upp och pissa på en toalett och misslyckats, jag blir också arg över att kvinnor våldtas och misshandlas.

Men jag blir också irriterad på tjejer som kladdar på mina killkompisar när vi är på krogen, jag irriterar mig något så gruvligt på brudar som tror att det är okey att applicera nagellack inne i en buss (vad i helvete alltså?), och jag blir arg över alla barn som blir misshandlade av sina mammor och över alla män som faller offer för andras, både mäns och kvinnors, våld.

Det är svårt att se saker och ting ur andras perspektiv, jag vet. Men om vi ska förvänta oss att andra ska förstå vårt perspektiv är det i allra högsta grad nödvändigt att vi försöker förstå andras också. I detta fallet männens perspektiv. Och vi måste verkligen börja göra skillnad på människor och människor. Göra skillnad mellan de som mår bra och de som inte gör det.

För de som våldtar, de som slåss, de som kladdar på krogen alldeles för fulla, de som utför destruktiva handlingar… Det är personer som inte mår okey. För en människa som mår bra, en människa som känner att den har ett värde i livet, som tycker om sig själv och som har empati och förståelse för andra människor, gör inte sådana saker.

Det är inte kön vi ska fokusera på när vi snackar om destruktiva handlingar. För könet är enbart relevant i förhållande till hur vi blivit upplärda att hantera vår frustration, vilka vägar vi lärt oss att gå, vilka kommunikationsbanor vi fått veta existerar. Könet är enbart relevant till hur människor väljer att uttrycka sin frustration.

Män som mår bra är inte elaka mot andra. Det samma gäller kvinnor, men konsekvenserna och symptomen på det psykiska illamåendet skiljer sig åt. Vill vi komma till rätta med mäns våld, exempelvis, så borde vi inte fokusera enbart på de vis som män uttrycker sina problem. Vi borde fokusera på problemen i sig. Varför? Visa mig gärna en enda man som utövat våld utan att ha en fruktansvärt problematisk bakgrund eller en psykisk problematik av något slag. Visa mig den personen.

Människor som mår bra och känner sig trygga har inget behov av att hävda sig, av att trycka ner andra, av att utöva varken fysiskt eller verbalt våld och/eller makt mot andra. Människor som mår bra vill att andra ska må bra.

Så då är frågan: vill vi att män ska sluta utöva våld? Eller vill vi att män ska må bra?

Ja, det var en ledande fråga. Och ni vet alla vad mitt svar kommer vara. Och följdfrågan är således: Hur fan arbetar vi med det?

Och där har jag inga övergripande och orakelmässiga svar. Jag vet bara att jag tror att om vi slutar fokusera på symptomen och sätter in vår kraft där den verkligen behövs, det vill säga på människors psykiska välbefinnande, så kommer vi bli av med en väldig massa problem i vårt samhälle.

För problemet är inte enbart, som jag läste tidigare idag, att män har sociala normer kring våld som gör dem mer benägna att ta till våld där inga andra kommunikationsmedel presenterats för dem – problemet ligger till största delen i den psykiska ohälsa som tvingar dem ut i det beteendet från början.

Människor som mår bra utövar inte våld. Varken mot andra eller mot sig själva. Så enkelt tror jag att det är.

Men rätta mig för guds skull om jag har fel.

Etiketter:  

Nyligen har en Facebook-grupp mot näthat och mobbing bildats – Vardagshjältar mot nätmobbing.

Initiativet är lovvärt. Både mobbing och näthat är otrevliga fenomen som vi klarar oss alldeles utmärkt utan. Jag provade därför att gå med i gruppen.

För att bättre förstå vad gruppen egentligen står för, testade jag att ställa en fråga. Jag frågade om gruppen kommer att ta aktiv ställning mot det näthat som etablerade skribenter står för i våra stora medier. Som exempel gav jag att Maria Sveland (DN), Natalia Kazmierska (AB) och Anna-Klara Bratt (DN), alla försökt koppla mig till massmördaren Breivik. Värre nätmobbing har jag svårt att tänka mig – det skulle möjligen vara att kalla någon för Hitler i Sveriges största publikationer.

Svaret blev att gruppen inte kommer att syssla med detta område. Utan fokus ska ligga på privatpersoner som blir utsatta näthat och som kan behöva stöd. Detta fokus är lovvärt eftersom privatpersoner står helt ensamma, medan jag som publik person kan få en annan typ av stöd.

Å ena sidan förstår jag alltså deras inriktning. Å andra sidan diskvalificerar de sig själva från att göra någon större nytta i samhället. Vår tids förebilder är de som får utrymme att skriva i våra största tidningar och prata i våra stora radio- och TV-kanaler. Om en del av dessa personer sysslar med näthat – utan att samhället reagerar på ett kraftfullt sätt – hur kan vi då någonsin kräva av privatpersoner att de ska sluta med sitt näthat?

Vardagshjältarna mot nätmobbing missar chansen att bli en grupp som medierna kunde citera när en känd mediapersonlighet missbrukar sin makt till att mobba andra människor. De reducerar sig själva till en mer marginell grupp som kan ”städa upp och blockera” lite när ett nätdrev sätter igång. Förvisso kan detta vara ett viktigt stöd för vissa privatpersoner som drabbas, men jag kan inte undgå att känna att de missat chansen att påverka samhället på en djupare nivå.

Uppdatering: Jag vill vara tydlig med att gruppen kommer säkert att göra nytta utifrån sitt fokusområde. För de som vill jobba mot näthat på detta vis är gruppen säkert bra, och jag vill betona att jag inte sagt åt någon att inte gå med – bara att den inte passar för mig, som individ. Jag har även redigerat bort sista biten av det ursprungliga inlägget, då det inte tillförde något till min huvudsakliga poäng.

Etiketter:  

Som läsare av denna blogg vet du att jag ofta pratar om vikten att se flera perspektiv och förklaringsmodeller. Ett barn som föds kommer inte bara att påverkas av en faktor, utan av ett flertal, till exempel dessa:

  • Kulturella mönster (sociologi)
  • Biologiska koder (naturvetenskap)
  • Det teknoekonomiska samhällssystemet (ekonomi, ekonomisk historia)

Således är jag väl medveten om de strömningar som finns inom sociologin, genusvetenskapen och liknande discipliner. Jag tror bara inte att de kan göra något allomfattande anspråk på att förklara verkligheten. De sociologiska disciplinerna har en viktig pusselbit att komma med, men det finns andra pusselbitar som är lika viktiga.

I går publicerades en bra text på Newsmill som går igenom hur de postmoderna strömningarna inom sociologin och genusvetenskapen har fått gå alltför långt, och fått göra alltför omfattande anspråk för att sitta inne med den enda riktiga förklaringsmodellen. Paradoxalt nog har den modell som säger sig ifrågasätta normer och auktoriteter upphöjt sig själv till absolut norm och auktoritet.

Claes Andersson, forskarassisten på Chalmers, är den som står bakom artikeln. Jag känner igen flera av hans resonemang så troligen har vi delvis läst samma författare och teoretiker.

Här följer ett urval av viktiga citat:

Den postmoderna andan kännetecknas av en djup misstänksamhet mot auktoriteter, generaliseringar och särskilt mot de berättelser som samhället motiverar sig själv genom. Normer är det värsta man vet. Man upplever att man har genomskådat samhället och att dess orättvisor finns inskrivna i våra interaktioner, i hur vi uttrycker oss, i våra värderingar, osv. Vi vidmakthåller allt detta bara genom att leva,och inte minst genom att öppna munnen. Alla är syndare och det finns alltid rum för att bli lite mer nitisk.

Känns denna tvångströja igen? Allt du säger kan reproducera gamla normer och föreställningar. Ingenting kommer från dig själv eller är äkta – utan du är bara en papegoja som upprätthåller kulturella och samhälleliga mönster.

Samtidigt är problemet inte att man börjat granska normer eller ifrågasatt absoluta sanningar från det traditionella samhället. Problemet är att man går så långt att allting blir relativt och allt alltid ska ifrågasättas:

Men om man nu skall vara rättvis så kan man trots allt säga att postmodern teori bygger på mycket viktiga insikter om hur människan och samhället verkligen fungerar. Jag förespråkar absolut inte att allt detta skall kastas ut genom fönstret och de har helt rätt i att vi är betydligt mer socialt konstruerade än vad vi tidigare trodde och att vi genom alla tider upprättat absoluta kategorier på ett sätt som inte är sunt.

Problemet med postmodern teori ligger mer i att analyskvarnen inte har någon avstängningsknapp. Det som börjar som något djupt och insiktsfullt tuggar sig snart ned till paranoia, relativism och inte minst en brinnande oförsonlighet. Den som inte har ”sett ljuset” så att säga tenderar att uppleva det som kommer ut ur kvarnen (gärna på kultursidor) som gnälligt, repetetivt, pretentiöst och helt utan vettiga proportioner. Den som är upplyst däremot upplever sig gå från klarhet till klarhet i varenda upplevelse! Så till det facila priset av kanske 120 poäng på universitetet så kan du alltså göra dig till åklagare, domare och bödel för mänsklighetens samlade kunskap. Det är inte konstigt att det är populärt – och det är inte heller konstigt att många känner en djupt rotad olust inför det.

Vad ska man säga? Att den postmoderna analysknappen inte har någon avstängningsknapp är en bra sammanfattning.

Köper man dessa ständigt mer krävande teorier vet man aldrig vad som är OK att säga eller OK att göra. Denna situation har lett till det skämtsamma uttrycket ”vart han än vänder sig har han snoppen fram” om starkt feministiska män (ursprungligen myntat av Rutger Stjernström). För dessa män gör allt för att hamna rätt och vara duktiga, men i slutändan kan de inte komma ifrån att de är en del av (det upplevda) problemet.

Slutligen lyfter Claes Andersson frågan om barn som oskrivna blad:

För att komma åt knäppheten i påståendet att små pojkar och små flickor är identiska oskrivna blad så anser jag därför att man måste dra upp frågan om hur man tycker att man kommit fram till denna spektakulära insikt. Den är ju både kontraintuitiv och tvärs emot vad man naturvetenskapligt kan stödja. Har man kommit på det på ett sätt som vi som inte har sett ljuset kan acceptera? De frälsta kommer givetvis att tycka att vi är allt möjligt osmickrande när vi ställer den frågan, men det måste vi tyvärr strunta i.

Rätt fråga är alltså om de som hävdar att biologi är oviktigt har fog för att hävda detta. Om observationen är att pojkar och flickor beter sig olika samt att kvinnor och män beter sig olika, kan inte grundantagandet vara att allt detta uppnås av sofistikerad kulturell programmering. Vill man hävda en sådan extrem ståndpunkt bör man ha en hel del på fötterna.

Avslutningsvis vill jag bara säga att många av mina belackare tror att jag inte känner till – eller åtminstone inte har förstått – rådande tankegångar i sociologin eller genusvetenskapen. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

Jag förstår precis vad det handlar om och en gång i tiden var jag ganska övertygad om att de tankegångarna förklarade det mesta. Men sedan gick jag vidare, insåg komplexiteten som låg bortom den postmoderna världsbilden och landade i något som är betydligt mer spännande och dynamiskt.

Förhoppningsvis är det fler och fler som vill göra den resan bland de som i dag trampar vatten i den absoluta relativismens oändligt djupa träsk.

Etiketter:  

Hur man formar samhället runt tabun

28 februari 2012, av Johan Franson

(Krönika av Johan Franson.)

Jag åker tunnebana, det är ganska mycket folk, jag står upp bland folk jag inte känner, alla tittar ner i sina telefoner. Tunnelbanan bromsar in oväntat och jag tar ett steg framåt för att hålla balansen och råkar omfamna personen framför mig. Det är rejält pinsamt. För att visa att jag absolut inte gjorde det med avsikt så ber jag om ursäkt. Tydligt. Så att alla hör det när de tittar upp från sina telefoner. Jag markerar ytterligare genom att ställa mig längre från personen som råkade ut för min oönskade uppmärksamhet, jag sträcker på mig lite extra för att visa att jag är en socialt respektabel person. Jag har brytit ett socialt tabu, och detta var inget jag gjorde avsiktligt.

Vår tillvaro är fylld av tabun. De skiftar ganska mycket över tiden och i olika kulturer. Att inte tro på en Gud är ett exempel på något som nästan alltid varit ett mycket starkt tabu, men idag inte är det längre. Barnaga är exempel på ett starkt tabu idag, men något som inte alltid varit tabu. Under en stor del av vår historia har det ansetts som en nödvändig metod för att förbereda våra barn för en ganska hård och auktoritär verklighet. När jag skriver den senaste meningen känner jag instinktivt att jag måste markera att jag tar starkt avstånd från detta, så nu skriver jag det: barnaga är oacceptabelt, och måste stävjas på alla vis. Jag skriver det inte för att jag egentligen behöver, utan för att jag inte vill riskera att någon missuppfattar min ståndpunkt. Att komma nära ett starkt tabu genom att ens nämna det är socialt mycket riskfyllt. Nu skriver jag också en text alla kan läsa, så det är bäst jag är tydlig.

Det är så här vi fungerar, vi åker storslalom runt våra starka tabun. Vi tar ut ordenligt med avstånd. Ingenting får riskeras. Att åka runt så här är att vara politiskt korrekt. De flesta är det, vi reflekterar inte så mycket över det. Faktum är att tillvaron erbjuder betydligt mer frihet än dessa stora svängar ger, ändå så är det storslalom som gäller. I varje ögonblick påverkas vi av våra tabun, detta är helt centralt i våra liv.

En del tabun blir efter ett tag lagar, men inte alla. Lagar som inte bygger på sociala tabun kan vara svåra att få folk att efterleva, men det finns gott om sådana också. Politiker som vill skapa nya sociala normer med lagar – sådant kan vara rejält irriterande. Konstruerade tabun, som sedan följs upp av lagar är läskigt.

Tabun ändras alltså över tiden, och är inte av naturen givna. De är centrala för våra liv. Vissa tabun förtjänar sin grundmurade status (till exempel barnaga). Andra är mer diskutabla. Vem är det som egentligen skapar dessa? Och hur ser processen ut för att införliva nya tabun, eller utöka området (ännu större svängar tack!) runt befinliga tabun? Alltså, om man fattar det, då har man makt! Intressant! En makt som är starkare än lagstiftande makt. För människor som vill kontrollera andra människor är det här godis.

Att på något vis sympatisera med Breivik är starkt tabu. Det är viktigt att aldrig komma i ett sammanhang där det på något sätt kan uppfattas som att man sympatiserar med hans gärningar, vad han skrivit, eller någonting över huvud taget som har med honom att göra. Bäst att inte ens nämna hans namn. Vara tyst. Här är ett misstag inte lika enkelt åtgärdat som när jag tappade balansen i tunnelbanan. Misstag får inte ske. Ett sådant här starkt och helt oexploaterat tabu är jungfrulig mark för den som vill styra andra människors svängar genom livet. Maria Sveland ser tillfället och skriver en artikel på DN Kulturdebatt. Hon utnyttjar det faktum att Breivik var kritisk till feminismen i sitt manifest. Hon vill införliva kritik mot feminismen som en liten satellit som cirklar kring det massiva Breivik-tabut. Och eftersom vi är så benägna att ta ut svängarna så tänker hon att på detta vis kommer fler dra sig för att kritisera feminismen. Bättre att inte kritisera feminismen, än att riskera att smittas av Breivik-tabut är den undermedvetna tanken som ska sätta sig i folks huvuden. Men fungerar det? Ja, det gör det. Det inte bara fungerar, utan det fungerar alldeles utmärkt.

Så de som angrips i den artikeln är inte främst de som namnges utan det är Du. Det är Din rätt att få uttrycka dig och att ha alternativa åsikter som angrips. Maria Sveland vill inte att Du ska få tala och tycka fritt, eller i alla fall begränsa det inom vissa områden.

De reaktioner som sen kommer på artikeln, den kritik som följer, riskerar att bara befästa det utökade tabut. Detta eftersom man skriver i ett ”inte-format”. Man skriver att det inte alls är som Maria Sveland påstår. Det är inte alls så att kritik mot feminismen har något med Breivik att göra. Men det man åstadkommer är bara att stärka kopplingen genom upprepning. Och man låter Maria Sveland bestämma vilka begrepp som ska kopplas ihop. Det är kladdigt sådant här. Strikt logik gäller inte. Pragmatiska människor skyggar, och börjar ta ut svängen lite extra. Knepet har börjat att fungera.

Här tycker jag Pelle Billing i sitt svar gör helt rätt. Genom att helt enkelt tala om var han står någonstans. Flytta fokus från det kladdiga till det det som gäller. Tummen upp för det.

Jag tycker också det finns anledning till eftertanke för de som irriterar sig på vissa tabun, som de inte tycker borde finnas. Att man aggressivt reagerar, genom att prata i ”inte-format”. Man vill att det ”inte” ska ske. Istället för att konstruktivt beskriva den värld man vill leva i. Det senare kan man göra i ett helt annat mer angenämt tonläge, och den stora mängden pragmatiska människor tenderar att lyssna mer. Och i slutändan söker vi ju lösningar, och inte vad vi ”inte” ska göra.

Exemplets makt är stor så jag tar ett om kvotering. Det finns helt klart en stark trend i samhället till inofficiell kvotering. Det håller på att byggas upp ett tabu kring att inte ”lyfta fram kvinnor”, som det heter med den typen av retorik. Och många reagerar på detta, med all rätt, men sen kan man undra hur man ska reagera. Vi har alltså en situation där fler och fler först ser till kön och sedan till kompetens. Det låter ju inte så smart, men de gör det av fri vilja. Det finns inga lagar som tvingar dem. Jag i min roll som arbetsgivare ser inga problem i detta, jag ser i stället en möjlighet i att de som jag konkurrerar med om kvalificerade medarbetare helt plötsligt har blivit dummare. Tack säger jag, bara sådär, manna från himlen. Om någon annan väljer att anställa en mindre lämplig person, betyder det att den mera lämpliga personen kan anställas av mig istället. Duktiga personer är det mycket ont om, jag välkomnar alla som är kvalificerade, jag kan garantera är att jag inte kommer titta på kön, ras, etnicitet eller sexuell lägning. Varför skulle jag göra det, det är ju korkat. Så länge vi kan slippa lagar inom området, vilket vore synnerligen illa, så finns möjligheten till frihet, det är bara att ta den.

Det finns en hel del frihet, bara man inte ställer sig i kön för att åka storslalom nerför backen tillsammans med alla andra. Sociala tabun finns av en orsak, men vissa kan man faktisk bryta, och man kan också åka runt bland de som bör finnas på sätt som bryter det ”politiskt korrekta” mönstret. Moral och integritet är viktigt, och man bör tänka igenom vad man står för. Då blir det också enklare när man då och då går emot någon konvention av hur saker och ting nödvändigtvis ska vara.

Om du vill ha mera frihet, börja med dig själv. Stå för vem du är. Stå för vad du tycker. Visa respekt och lyssna och lär, på samma vis du önskar att andra lyssnar till dig. Det är ganska enkelt, men samtidigt otroligt svårt. Men det kan vara bra att komma tillbaka till efter de ständiga tillkortakommande och misslyckanden man är full av, eller i alla fall jag är full av.

Är du fortfarande med? Tack för att du läste denna text. Jag återkommer med mer senare om det finns intresse. En intressant diskussion skulle vara att höra vilka (sociala) tabun ni låter styra era liv av, och speciellt tabun som ni inte vill ha där, men som ni ändå låter er styras av. Där någonstans börjar den personliga friheten, och också yttrandefriheten. Skriv gärna kommentarer runt det nedan!

Etiketter:  
Etiketter:  

Vad är Jämställdhet 2.0?

15 februari 2012, av Pelle Billing

Ibland får jag frågan vad Jämställdhet 2.0 betyder? Det korta svaret är att det handlar om nästa steg i jämställdhetspolitiken. Den politik som förts de senaste två decennierna har med tiden visat sig otillräcklig för att möta vår tids utmaningar.

Till att börja med handlar det om att sluta fred med vår historia. Könsrollerna förr må ha varit trånga och inskränkta, men syftet med detta var inte att förtrycka människor. Syftet var att skapa förutsättningar för överlevnad och samhällsutveckling.

Med detta inte sagt att kvinnor (och män) inte kunde förtryckas, bara att könsrollerna inte uppkom i syfte att förtrycka någon. I en tidigare essä, skriver jag mer om detta.

Vidare handlar det om människors rätt att välja sin egen livsstil. Detta borde vara en självklarhet i dagens samhälle, men på jämställdhetsområdet utmanas denna princip. Människor skam- och skuldbeläggs för att de lever på fel sätt i vardagen.

Missförståndet här är att jämställdhet skulle handla om 50/50-fördelning mellan könen överallt i samhället. Vilket inte är sant.

Jämställdhet handlar om lika rättigheter och skyldigheter, samt att slippa diskriminering. Hur människor sedan lever i ett sådant rättfärdigt samhälle är upp till dem själva.

Kvinnofrågorna bör även få sällskap av mansfrågorna. Visst är det bra att det skapats en stark medvetenhet i Sverige om kvinnors utmaningar och behov. Jämställdhet 2.0 innebär att kvinnofrågorna fortsatt tas på allvar i jämställdhetpolitiken.

Samtidigt vet vi mindre om mäns specifika utmaningar, troligen för att män inte pratar så mycket om detta. Detta håller dock på att förändras och kunskap finns numera om viktiga mansfrågor.

Nästa steg är att denna kunskap ska spridas mer brett till politiker och allmänheten, så att även mansfrågorna blir en del av jämställdhetpolitiken.

Slutligen bör samhället uppmuntra en positiv grundsyn på båda könen. Historiskt sett har en del tänkare haft en förvirrad bild av kvinnor. Idéer som att kvinnor inte klarar av intellektuellt arbete hör hemma på historiens sophög och det är bra att vi förpassat dem dit.

De senaste 20 åren har det istället seglat upp en negativ mansbild. Av någon anledning får en liten minoritet av män sätta agendan för vår mansbild, vilket givetvis är galet. I ett progressivt samhälle är det dags att kasta även dessa vanföreställningar på historiens sophög.

På bloggen pågår det olika projekt för att komma närmare målet om Jämställdhet 2.0. Dessutom kommer regelbundet olika krönikor, analyser och kommentarer av aktuella nyheter.

Tycker du det låter intressant? Välkommen att börja följa bloggen, till exempel via Twitter, Facebook eller RSS. Här finns en levande community som hela tiden växer och utvecklas.

Etiketter:  
Google