I förrgår skrev jag om den nya forskning som visar att kvoteringen till bolagsstyrelser i Norge blivit en dyr affär. Samtidigt är det inte de ekonomiska kostnaderna som gör att kvotering är fel, utan det är de olika spelreglerna för olika individer.

Styrelseproffset Peggy Bruzelius sammanfattar det hela väl i SvD:

- Jag är så trött på pratat om fler kvinnor i styrelserna. 24 procent – det är väl en ganska rimlig andel med tanke på underlaget, det är 17-18 procent kvinnor i ledningsgrupperna idag, säger hon.

Det Bruzelius antyder är att kvinnor redan har det lika lätt som män att bli utsedda till styrelser, i förhållande till hur många kvinnor som har vandrat den väg som krävs för att bli aktuell för ett styrelseuppdrag. Att i det läget införa kvotering skulle innebära att meritokratin sätts ur spel. Den mest rättvisa och funktionella tumregeln vi känner till i samhället är nämligen att sträva mot att den bäst lämpade ska få jobbet.

Bruzelius konstaterar vidare:

- Visst, det finns män som bromsar. Men framför allt är det kvinnorna som tackar nej. Jag vet inte hur många gånger jag har mött kvinnor som tackat nej till topposter för att de har andra prioriteringar i livet. Som mentor kan jag bli besviken. Men på ett mänskligt plan…tja, jag kan förstå dem, säger Peggy Bruzelius

Här har vi kärnan i debatten om topposter i näringslivet. Det handlar inte (längre) primärt om att kvinnor diskrimineras, utan om att kvinnor tackar nej till de högre och mer krävande posterna. Varför sker detta?

Bruzelius är inne på det mänskliga planet och det tror jag är en viktig förklaring. Färre kvinnor vill ge upp den nära kontakten med familjelivet, där man dagligen har hyggligt med tid att umgås med sina barn. Bara risken att man skulle kunna få ge upp detta gör att man tackar nej.

Kvinnor får heller inte samma status-boost av att nå upp till toppen som män får. En man som nått toppen får respekt av andra män, och har större chans att ses som attraktiv av kvinnor. För en kvinna sker inte samma sak, även om hon givetvis kan vinna människors respekt och beundran via sina prestationer. Men själva statuslyftet sker helt enkelt tydligare och djupare för en man – precis som evolutionspsykologin förutspår.

Frågan är hur vi ska förhålla oss till detta? Jag lämnar den frågan öppen till kommentarsfältet. Som vanligt håller vi god ton och fokuserar på det intellektuella utbytet!

Tipstack: Går till Gunnar och Leif!

Etiketter:  

Både i går och i förrgår lyfte bloggen den trend som så sakteliga växer sig starkare i media. Nämligen att allt fler kvinnor ifrågasätter traditionella feministiska sanningar, eller det man skulle kunna kalla vår tids politiska feminism.

Ytterligare en kvinna som sällar sig till dessa rebeller är SvD:s näringslivsreporter Therese Larsson. Hon tar tjuren vid hornen och sätter ett frågetecken efter begreppet glastak. Enligt Larsson finns det även andra faktorer som behöver övervägas:

Är det verkligen bara männens fel som inte släpper fram alla duktiga damer till ledande positioner, eller är det dags att vi tar på oss del av skulden? Själv känner jag till en rad svenska tjejer som efter Handels och toppjobb i London valt att bli hemmafruar eller jobba halvtid. Undersökningar visar dessutom att tjejer i familjebildande ålder ofta tycker att det räcker med en mellanchefsposition eller ett jobb som tillåter fokus på barnen, medan papporna fortsätter att sträva uppåt. Samma kvinnor som sedan klagar på kvinnolöner och glastak och att männens arbete syns mer.

Det här stämmer väl med min egen erfarenhet. Många kvinnor vill slippa en stressig toppkarriär när barnen kommer, och kliver helt frivilligt av ekorrhjulet. Med detta inte sagt att kvinnor inte är intresserade av företagande, men inte sällan föredras livsstilsföretag som man delvis kan driva från hemmet.

Samtidigt gäller det att komma ihåg att vissa kvinnor faktiskt siktar på en toppkarriär i näringslivet, så vi bör ständigt se individen och inte tro oss veta vem det är vi har framför sig på basen av kön. Enligt Larssons artikel gäller det även för dessa karriärssugna kvinnor att börja tro mer på sin egen förmåga:

Muriel Niederle, professor i experimentell ekonomi på Stanforduniversitetet i USA, har tillsammans med kollegan Lise Vesterlund gjort en serie experiment där kvinnor och män under fem minuter fick addera en serie av fem tvåsiffriga tal. Enkel matematik utan könsskillnader. Deltagarna placerades i grupper om fyra och fick sedan välja om de ville få 50 cent var för varje rätt svar, eller om de hellre ville ha en turnering där den med flest rätt fick två dollar svaret, och där de andra gick lottlösa. En klar majoritet av männen, 73 procent, föredrog att vinnaren fick allt, medan en majoritet av kvinnorna ville bli belönad för varje rätt svar. Bara 35 procent föredrog turneringen. Forskarna konstaterade att lågpresterande män ofta hade en övertro på sig själva, samtidigt som högpresterande kvinnor inte vågade tro att de skulle vinna. Slutsatserna blev att män inte bara har bättre självförtroende, de uppskattar även själva tävlingsmomentet och risktagandet mer. En förklaring till att de oftare söker sig till chefspositioner.

Alla människor jag träffat i toppositioner har en god tro på sin egen förmåga, oavsett kön. De har även en förmåga att vara hårda när det behövs. Mjuka egenskaper i all ära (de behövs verkligen!) men på toppen behövs även hårda nypor ibland.

Hur ska kvinnor förbättra sitt självförtroende i arbetslivet? Gissningsvis uppfostras tjejer i dag väldigt annorlunda jämfört med för några decennier sedan. De får lära sig att de kan göra precis vad de vill. De har även massa kvinnliga förebilder som tidigare inte fanns. Rimligen kommer självförtroendet i arbetslivet att förbättras hos kommande generationer kvinnor – och personligen tror jag att vi redan är på god väg i Sverige.

Sammantaget är det befriande att läsa Larssons analys. Kvinnor och män skapar tillsammans det samhälle vi har. Antingen kan man välja att vara nöjd med hur samhället ser ut – och om man vill ifrågasätta något gäller det att se hur båda könen bidrar till att skapa den aktuella situationen.

Det känns helt enkelt lite omodernt att ensidigt lägga ansvaret på männens axlar. Att se kvinnor som vuxna, medskapande aktörer borde vara en självklarhet för alla som ser kvinnan som jämbördig mannen.

Lästips: I dag rekommenderar jag även varmt att läsa Johan Lundbergs exposé över Sveland, nyttiga idioter, politiskt våld och hat.

Etiketter:  

Toppjobb är tuffa, om någon nu glömt det

30 mars 2012, av Pelle Billing

Påfrestningarna med att ha en ministerpost lyftes i Aftonbladet, i samband med Sten Tolgfors avgång som försvarsminister:

Att våra ministrar ser lite trötta ut allt eftersom åren går är kanske inte så konstigt.
– En genomsnittlig riksdagsledamot arbetar 60 timmar per vecka. Det motsvarar 1,5 heltidstjänst och det är snittvärdet. Det betyder att det finns de som arbetar betydligt mer, säger Lennart Levi.
Han tror att en minister säkert jobbar ännu längre dagar.
– Att de mer eller mindre jobbar hela sin vakna tid är säkert en korrekt beskrivning.

Men även positiv stress kan vara av ondo.
– Den kallas ibland för honungsfällan. Med god egenmakt och höga krav blir man tänd. Det är spännande och det man gör är jätteviktigt. Det är så roligt att man glömmer tid och rum, jobbar ständigt och sover för lite. Många tror att allt är frid och fröjd, men det sliter också.
Om man jämför arbetet som minister med toppjobb inom näringslivet – hur stor är skillnaden?
– Näringslivstoppar får mycket högre lön än ministrar. Dessutom är de ju chefer i verklig bemärkelse.

Toppjobb är som sagt krävande, på alla sätt och vis. De fungerar lite olika och är olika välbetalda beroende på bransch, men gemensamt är att man mer eller mindre alltid arbetar.

Detta kan vara värt att komma ihåg i kvoteringsdiskussionen. Det handlar alltså om att kvotera in människor till en livsstil som sliter.

Tips: Läs även Lena Mellins artikel i samma tidning, där hon kallar Tolgfors för ”vek och ynklig”. Frågan är om hon skulle kallat en avgående kvinnlig minister för ”bitchig och manipulativ”? Eller hade det varit sexistiskt?

Etiketter:  

Peter Dalle uttalar sig i Lokaltidningen Mitt i Stockholm (följande citat saxat ur Mitt i Täby 20/3):

Filmen är en internationell produktion med skådespelare från olika länder. Större delen av de cirka 30 miljoner kronor filmen kostade fick man från finansiärer utomlands. Först i slutskedet gick Svenska filminstitutet(SFI) in med stöd. Och enligt Peter lär det inte bli några fler filmer i Sverige för hans del, mycket på grund av filminstitutets jämställdhetspolicy.
- Eftersom jag har fel kön får jag inga medel från SFI och det är helt vansinnigt och konstigt att det man har mellan benen ska styra fördelningen av pengarna. Alla ska så klart ha samma möjlighet men i min värld borde de bästa manusen vara dem som är aktuella.
De filmmanus som Peter under åren har skrivit, bland annat en satir om hur teven påverkar vårt samhälle och en rysare, har han stoppat i lådorna.
- Det går inte att förverkliga dem i Sverige så länge institutet är inblandade. Och att söka pengar utomlands är ännu krångligare.

Problemet som Dalle är inne på är att om fler män än kvinnor satsar på att producera film, blir det snedfördelat och orättvist om det ställs krav på 50/50-fördelning mellan könen när anslagen ska fördelas.

Så här skriver Svenska Filminstitutet om sin policy:

I nuvarande filmavtal finns ett jämställdhetsmål som innebär att andelen kvinnor på nyckelfunktioner, det vill säga yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara minst 40 procent bland de projekt som får stöd.

I det filmavtal som börjar gälla den 1 januari 2013 är jämställdhetsmålet tydligare formulerat: ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”.

Detta stela synsätt som fokuserar på kollektiv identitet gör att Sverige går miste om talanger som kunde ha producerat bra filmer, men som inte får finansiering för att de har fel kön.

Tipstack: Går till Ola och En Elak Jävel!

Etiketter:  

I Sydsvenskan får ett flertal skånska företagsledare tillfälle att uttala sig om hur de stödjer kvinnor i sin verksamhet. Tyvärr visar det sig att det inte bara handlar om att ha en uppmuntrande attityd mot kvinnorna – eller att befordra dem på samma villkor som männen – utan tydligen innebär en positiv syn på kvinnor att de ska få specialförmåner.

Här är några exempel på företagsledarnas uttalanden:

Lars Renström, koncernchef Alfa Laval:

Ett år efter att vårt första internationella utvecklings- och mentorprogram för kvinnor avslutades har hela 90 procent av deltagarna blivit befordrade.

Ett särskilt utvecklings- och mentorprogram för kvinnor, där nästan alla blir befordrade? För mig låter det mer som en dagisklass än som ett internationellt företag.

Hur kommer kvinnorna att betraktas av sina manliga medarbetare när man inte vet vilka som faktiskt förtjänat sin befordran? Snacka om att göra kvinnorna en björntjänst.

Bert Nordberg, vd Sony ­Mobile:

Mitt mål är fortfarande att varje person i ledningsgruppen utser minst en kvinna till sina respektive team. [...] Som ett led i detta arbete har jag därför infört att minst hälften av deltagarna i alla våra ’talent management- program’ ska utgöras av kvinnor.

Minst hälften av påläggskalvarna ska vara kvinnor? I bransch som långt fler män söker sig till? Ett sådant ojämställt och orättvist förfarande kommer endast att skapa en misstänksamhet mot kvinnorna, precis som i Alfa Laval. Det var knappast detta som var syftet.

Hans Möller, vd Ideon Center:

Vi har i dagsläget 60 procent kvinnor i företags­ledningen och 50 procent i bemanning. Styrelsen är inte okej ännu, men vi jobbar på en större förändring. Målet är minst 30 procent kvinnor där. Och jag tror fortfarande på kvotering.

Hur kan det behövas särskilda satsningar på kvinnor om de är 60 procent i företagsledningen och 50 procent i bemanningen? Företagsledningen torde vara minst lika viktig som styrelsen vad gäller makt och inflytande.

Sammantaget visar dessa exempel att samhällets och företagsvärldens iver att få in fler kvinnor på chefspositioner, leder till särbehandling och orättvisor.

För kvinnorna innebär detta att ingen kan lita på att de tagit sig fram på egna meriter – vilket är en katastrof för de kvinnor som faktiskt skulle tagit sig fram av egen kraft. För männen innebär det att de utsätts för strukturell diskriminering.

Hur borde man då jobba med jämställdhet i ett företag? Magnus Dahl, vd Aspekta, har det rätta receptet:

Jag lovar att även fortsättningsvis behandla ­kvinnliga och manliga medarbetare lika, se till deras individuella förutsättningar oberoende av kön, ställa samma krav och ge samma typ av återkoppling.

Mina damer och herrar, om ni vill göra karriär i Skåne rekommenderar jag Aspekta.

Tipstack: Går till Sara!

Etiketter:  

En jämn könsfördelning får aldrig ifrågasättas

23 februari 2012, av Pelle Billing

Jag läser en debattartikel i Aftonbladet. Det är skriven av Sofia Arkelsten och två moderater till.

Förväntar mig egentligen inte att läsa något nytt. Efter ett tag börjar man kunna vad som står i debattartiklarna om jämställdhet genom att läsa rubriken och se vem som undertecknat.

I vanlig ordning handlar denna artikel om att det bör strävas efter jämn könsfördelning på alla toppositioner. Hur många kvalificerade kandidater det finns av respektive kön är ointressant. Om 90 män och tio kvinnor söker tjugo tjänster ska alltså alla tio kvinnor få var sin tjänst. Ologiskt, men förväntat.

En fras får mig dock att hoppa till:

Debatten om den låga andelen kvinnor i börsbolagens styrelser flammar upp varje år och trots att Svensk kod för bolagsstyrning säger att en jämn könsfördelning ska eftersträvas har nästan ingenting förändrats.

Säger Svensk kod för bolagsstyrning att en jämn könsfördelning ska eftersträvas? WTF?

För att kontrollera surfar jag in på Kollegiet för svensk bolagsstyrning. Och visst, när jag läser dokumentet står det följande på sidan 16:

Styrelsen ska ha en med hänsyn till bolagets verksamhet, utvecklingsskede och förhållanden i övrigt ändamålsenlig sammansättning, präglad av mångsidighet och bredd avseende de bolagsstämmovalda ledamöternas kompetens, erfarenhet
och bakgrund. En jämn könsfördelning ska eftersträvas.

Näringslivet har alltså i självmant anammat en människosyn där kön kan vara viktigare än lämplighet och kompetens. Trist, milt sagt.

Frågan är om näringslivet förstår vad det handlar om? Målet är att uppnå 50/50-fördelning av män och kvinnor, oberoende om det är fler män som är intresserade och drivna att nå upp till toppen. Motsatsen till meritokrati, med andra ord.

Om Moderaterna och näringslivet inte känner till det, så kan jag bedriva lite folkbildning. Det fanns ett namn för 50/50-principen, innan den kläddes i könsliga kläder. Den kallades för kommunism.

Etiketter:  

Löfven ny partiordförande för S, men varför?

28 januari 2012, av Pelle Billing

Igår lanserades Stefan Löfven officiellt som ny partiledare för Socialdemokraterna. Partiet verkar så här långt ha gjort ett bra val med tanke på att 58 procent av väljarna har stort förtroende för honom.

Samtidigt kan det vara svårt att förstå varför partiet valde en man? Som Genusnytt sammanfattat så anser media att det var ett ”gubbigt” val, och Socialdemokraterna själva är ju ett radikalfeministiskt parti.

Hur kan ett parti som kämpar mot ett upplevt mansvälde själva välja en man som partiledare? Är inte det en självmotsägelse?

Man skulle ju kunnat tänka sig att Socialdemokraterna rensade ut männen helt från alla ledande positioner, som kompensation för att det finns fler manliga ledare i privata näringslivet. Det skulle varit en åtgärd som följer av de uttryckta värderingarna.

Nu verkar det istället som att de verkligen älskar sina män och vill ha dem på ledande positioner – samtidigt som de gillar att klaga på att sagda män blir väl många och väl ”gubbiga” i längden. Det är lite som att äta upp kakan och ändå ha den kvar.

Själv kan jag förstå att partiet vill utnyttja de ledartalanger som för tillfället finns tillgängliga. Att pragmatiskt välja den som passar bäst för stunden, oberoende av kön, är helt i linje med Jämställdhet 2.0. Men i så fall kanske det är dags att sluta klaga på könet på den ledare man valt?

Barn klagar på sina egna val, vuxna människor står för det de gör. Dags för Socialdemokraterna att växa upp och stå för sina val.

Etiketter:  

Finansmannen Christer Gardell intervjuas på E24:

Till något helt annat. Du är med i rekryteringsbolaget Women Executive Search, som inriktar sig på rekrytering av kvinnor till chefsnivå och styrelser. Hur kommer det sig att du är engagerad i det?

–Jag fick en fråga och jag tyckte att det var ett piggt initiativ. Jag tror att det är bra att ha den typ av firma som går utanför de traditionella rekryteringsfirmorna som är väldigt fokuserade på medelålders vita män. Jag tycker att det är viktigt att få fler kvinnor i ledande befattningar.

I ditt eget bolag är fem av fem styrelseledamöter män. Samtliga av bolagets sex partner är också män. Vore det inte bra att börja på hemmaplan?

– Jo, vi söker kvinnor, och har gett en del kvinnor erbjudanden. Men vi har några stycken och skulle gärna ha fler.

I styrelsen?

–Nej, i företaget.

Gardells företag heter Cevian Capital, och en snabb kontroll visare att intervjuaren har rätt. Det är bara män som är styrelseledamöter och partners.

Personligen respekterar jag Gardells och Cevian Capitals rätt att själva anställa den kompetens de vill ha och tycker sig behöva. De känner sin verksamhet bättre än någon annan, och kan utifrån detta bedöma vem som är lämplig.

Tydligen är inte Gardell lika säker på att andra firmor klarar av att anställa den bäst lämpade personen. Utan de kan nog behöva sig en spark i ändan av Women Executive Search. Som så ofta i jämställdhetsfrågan anses andra behöva styras utifrån, medan man själv har koll på sitt liv och sin verksamhet.

Jag funderar också på hur kvinnor upplever det att bli värvade av Women Executive Search. Är det lite grann som att bli uppringd av Arbetsförmedlingen och bli erbjuden en datakurs?

Skämt åsido så önskar jag Christer Gardell all lycka till i sitt arbete, och jag hoppas att han kan ställa sig bakom att den bästa lämpade alltid ska få jobbet – oberoende av kön, sexualitet, etnicitet – och utan någon kvotering.

Etiketter:  

Plockar du upp en dagstidning i Sverige kan du få intrycket att det knappt går att starta företag som kvinna. Glastak, diskriminering och osynliga strukturer anses hindra dig på ett effektivt sätt.

För att motverka dessa upplevda hinder finns numera en uppsjö av särskilda bidrag och chefsutbildningar där endast kvinnor är välkomna. Genusnytt är väl den svenska blogg som mest regelbundet rapporterar om dessa former av könade specialsatsningar.

Intentionen hos de som startat dessa satsningar är troligen god, men effekten blir ofta motsatsen till det som avsågs. Signalerna som sänds ut är dels att kvinnor inte klarar sig utan specialstöd, dels att diskrimineringen är riktigt utbredd.

Såvitt vi vet finns det inte längre något glastak i Sverige, även om det behövs mer forskning på området för att uttala sig säkert. Hur är det med diskriminering av kvinnor som startar företag? Min gissning är att det fortfarande kan finnas en viss ovana vid kvinnliga entreprenörer i vissa branscher, men någon systematisk diskriminering har jag svårt att tänka mig. Gissningsvis skulle tidningarna vara fulla av skräckhistorier om sådant förekom.

Den duktiga amerikanska skribenten Sarah Lacy, som tidigare täckte nystartade företag i Silicon Valley för den stora och inflytelserika bloggen Techcrunch, är ett exempel på en kvinna som nu startat eget. Detta är hennes åsikt om diskriminering som kvinnlig entreprenör:

For the record: I experienced zero sexism during the process of raising money for PandoDaily. And that’s remarkable, considering I actually took my newborn baby on most pitch meetings with me.

I’m not saying there’s no sexism in the Valley. Like many women, I’ve certainly experienced it here and there, mostly from sad people who aren’t happy with the point they’re at in their own careers. But as I’ve said before, it’s on the margins, it’s nothing a determined entrepreneur can’t overcome and it’s something that should make you stronger.

Hon kunde alltså ta med sig sin baby till riskkapitalisterna och ändå satsade de på henne!

Än mer intressant är hennes inställning. Att finns det rester av diskriminering här och var är något som ska göra en starkare, inte något som ska få en att ge upp. Troligen var det den attityden som gjorde att hon fick den finansiering som krävdes.

Hennes avslutande ord lämnar inga tvivel om den inställning hon vill se hos entreprenörer, kvinnliga såväl som manliga:

Being an entrepreneur is about overcoming obstacles. It’s not a job title delivered to you on a silver platter – it’s one you run a gauntlet to steal for yourself.

Översätttning: Att vara entreprenör handlar om att övervinna hinder. Det är inte en titel som levereras på silverfat – utan en titel som du kämpar med näbbar och klor för att göra till din.

Jag är inte förvånad över att det går bra för henne (så här långt alltså).

Kanske kan hon komma till Sverige och ta ett snack med vår näringsminister och övriga nyckelpersoner som tror att kvinnor behöver specialhjälp för att komma någon vart. Jag tror hon skulle inspirera fler kvinnor än bidragen gör.

Etiketter:  

Igår rapporterade bloggen hur tre av Alliansens kvinnoförbund (alla utom Moderatkvinnorna) stödjer inofficiell kvotering i näringslivet, samt att statliga pengar ska överföras till de företag som tar in fler kvinnor.

Inte särskilt jämställt med andra ord, utan istället ett fokus på grupperna kvinnor och män alltid måste ha samma utfall ute i samhället. Rättvisa och jämställdhet handlar ju om att varje individ ska ha samma spelregler för att lyckas i arbetslivet.

Replikerna på kvinnoförbundens debattartikel är dock inte att de övergett jämställdheten, utan att de borde förespråka kvotering mer öppet.

Socialdemokraterna Anna Hedh (EU-parlamentariker) och Lena Sommestad (ordförande S-kvinnor) tycker att kvotering är ett gott jämställdhetspolitiskt instrument. Allianskvinnorna måste ”ta ställning till den vassa frågan om kvotering”. Sommestad och Hedh hänvisar till lagstiftning i Norge, Spanien, Island och Frankrike.

Jesper Sundewall, forskare och revisor vid Riksrevisionen, skriver att bolagen omedelbart borde öka antalet kvinnor i sina styrelser, om de vill undvika kvotering. Det borde inte ta längre tid än det tar att kalla till extra bolagsstämma. Varför en anställd vid Riksrevisionen bedriver jämställdhetspolitik framgår inte av artikeln.

Tre medlemmar i Centerns partistyrelse anser att dörren till kvotering inte ska stängas, och vidare bör arbetsmarknaden för ingenjörer och industriarbetare omedelbart reformeras så att den innehåller hälften kvinnor. Åtminstone är det så jag förstår artikeln utifrån det stundtals svårtolkade nyspråk som jämställdhetsdebatten numera innehåller.

Sammantaget visar dessa artiklar att jämställdhetsdebatten hamnat på fel spår. Diskriminerande åtgärder så som kvotering benämns som jämställdhet, och människors fria yrkesval underkänns. Frågan är var man ska trumma fram alla kvinnor som ska bemanna styrelser, ingenjörsposter och industriarbeten? Är det mammalediga kvinnor som ska få sin föräldraförsäkring förkortad?

Skämt åsido så finns det en diskrepans här mellan politikernas vision om att alltid ha hälften kvinnor i traditionellt manliga yrken, och folkets vision om att styra sin egen vardag och välja yrke efter eget huvud. Vem är det som bestämmer i slutändan?

Gissningsvis tror dessa politiker att de försvarar en god och viktig vision om att få in hälften kvinnor i traditionellt manliga yrken. De vill göra gott. Därför är det viktigt att påtala för dem att människor faktisk tycker de är ganska bra på att styra sina egna liv. Kvinnor som väljer humaniora och samhällsvetenskap är ofta nöjda med sitt val, och har ingen lust att bli inkvoterade av politiker.

Vidare är människors moraliska intuition att den mest lämplige ska få jobbet, och inte någon som är inkvoterad. Det folk vill veta är att de har samma chans som alla andra att nå till toppen, om de uppnår de kvalifikationer och den lämplighet som krävs.

Därför är mitt välvilliga tips till dessa politiker att anamma den vision som finns i Jämställdhet 2.0:

Meritokrati är jämställdhet.

Så pass enkelt är det, och som politiker slipper man därmed trassla in sig in motsägelsefulla argument om att ens väljare inte vet sitt eget bästa.

Etiketter:  
Google