Ögonblicksbilder från andra världskriget

14 mars 2012, av Pelle Billing

Det finns inget bättre sätt att förstå manlig utsatthet än att leva sig in i krig och konflikter. Det finns siffror på att så många som hälften av männen kan ha dött en våldsam och för tidig död i ursprungsbefolkningar.

I andra världskriget dog inte en sådan hög andel män, fast i absoluta siffror var dödstalet överväldigande (självfallet dog även kvinnor).

Sverige deltog inte i andra världskriget. Istället lät vi nazisterna utnyttja vårt land för transporter, något som kan ha förlängt kriget. Vad hände med självkänslan hos svenska män när vi lät våra grannländer stå upp mot en totalitär och farlig regim, medan vi själva var undfallande? Har vi som land gjort upp med det val som gjordes?

Tipstack: Går till Jan, för Youtube-klippen!

Etiketter:  

Överlevde i bil i två månader

21 februari 2012, av Pelle Billing

En person som gör fastighetsaffärer hamnar i ekonomisk knipa. Kanske rasar mer eller mindre allt ihop som ett korthus. Personen sätter sig i sin bil, kör mer än 100 mil norrut och parkerar ute på vischan. Efter två månaders svält och misär kommer en polis på skoter till undsättning.

Låter berättelsen som det handlar om en man eller kvinna? Min gissning är att de allra flesta säger man. Men varför är det så? Varför är detta ett mer manligt än kvinnligt beteende?

För det första är åtgärden drastisk. Män tar oftare till mer drastiska åtgärder, vare sig det handlar om självmord eller att riskera allt för att bygga ett stort företag.

Att slå på stort har både en fram- och baksida. Som samhälle tenderar vi att hylla män som via drastiska satsningar bygger ett framgångsrikt företag. Samtidigt fördömer vi exakt samma män för att deras leverne och företag förstör miljön. Vi har alltså ett kluvet förhållande till detta beteende.

För det andra handlar berättelsen om en person som känner sig manad att fly när en ekonomisk krasch blir oundviklig. I genomsnitt är detta något som tar hårdare på en man.

Självfallet är det inte kul för någon människa att gå från framgångsrik till utblottad (om det nu var det som hände), men för män är de sociala konsekvenserna större. Sedan urminnes tider har mannens roll varit att försvara och försörja, och misslyckas han i denna roll blir han lätt knäckt, åtminstone tillfälligt.

Den skam som en man känner när han förlorar hela sin ekonomi kan möjligen liknas vid det en kvinna känner om hon skulle bli utpekad som en synnerligen dålig mamma, alternativt om hon skulle vakna en morgon och vara 50 kilo tyngre. Detta eftersom våra genomsnittliga krav och förväntningar på kvinnor tenderar att vara annorlunda än för männen.

Finns det då något sätt för män att lindra pressen från sig själva och från samhället? Någon universallösning finns tyvärr inte, och det är naivt och tro att samhället kan designas om över en natt, när vi har att göra med tendenser som sitter djupt både kulturellt och evolutionspsykologiskt.

Samtidigt kan männen nog lära sig en del från kvinnorörelsen. I den rörelsen gjorde kvinnor uppror mot att bara vara utseendeobjekt, och jobbade aktivt för att även ses som tänkande subjekt. Vidare ville man inte spä på myten om den goda modern, utan strävade mot att kvinnor fritt skulle kunna förvärvsarbeta (observera att jag här inte talar om de senaste två decenniernas radikalfeminism i Sverige).

Män kan på liknande vis arbeta för att inte bara vara framgångsobjekt, utan även kännande subjekt som lyssnar till sina önskemål och hittar sin inre kompass. Vidare kan uppror göras mot en livssituation där man ständigt måste förvärvsarbeta och inte får träffa sina barn i den utsträckning som önskas. På så vis växer livsutrymmet och mannen (om han lever med en kvinna) kan på ett bättre sätt förhandla om livspusslet, utan att foga sig i allt som partnern önskar.

Som alla nog vet vid det här laget är jag en skarp kritiker av vår tids politiska feminism. Den fördömer män för vilka de är, och skuldbelägger kvinnor om de inte lever ”rätt”. Som ideologi har den ingen framtid.

Samtidigt finns det en tidigare kvinnorörelse, en sundare kvinnorörelse – som vi tyvärr inte ser mycket av i media, även om den lever kvar i större utsträckning på gräsrotsnivå. Från denna rörelses idéer kan även männen hitta verktyg för att göra sin egen vardag mer dräglig, och inte vara fast i en lika trång kostym.

För visst är det orimligt att en man ska känna sig tvungen att sitta och skämmas i en bil mitt i kalla vintern, bara för att han misslyckats med att prestera?

Etiketter:  

Angående roller och normkritik

30 januari 2012, av Pelle Billing

Förra veckan skrev jag om hur mansrollen bör definieras, så att definitionen knyter an till en tydlig verklighet. Om mansrollen är det som en liten minoritet av män gör så hamnar vi i en märklig situation.

I dag skrev jag så om den skam och skuld som ideologiska feminister skapar, i sin iver att få alla att leva efter sin vision (observera att ideologisk och pragmatisk feminism är två olika saker). De går ett steg för långt, och inkränktar då på andra människors fri- och rättighet att skapa sin egen tillvaro, oberoende om denna tillvaro passar in i en viss ideologi.

För att förenkla, tydliggöra och sammanfatta vad dessa inlägg handlar om, så skrev jag en serie punkter på Twitter tidigare idag. Jag tänker att de kan ge en snabb översikt av vad det här handlar om, så publicerar därför punkterna här som ett eget inlägg.

Etiketter:  

Feminismen och skammen

30 januari 2012, av Pelle Billing

Det finns två typer av feminism. Åtminstone för denna diskussion. Ideologisk feminism och pragmatisk feminism. Den senare vill bara att kvinnor inte ska hämmas ute i samhället på grund av sitt kön – vilket är en väldigt rimlig önskan. Den ideologiska feminismen är en annan femma.

Det den säger är att män är problematiska, och att män behöver förändra sig. Det går alltså inte att acceptera män i sin nuvarande form, men med ett annat samhällssystem och med en annan uppfostran kan de bli acceptabla.

Detta kanske framstår som generöst. Den ideologiska feminismen säger ju inte att män i sig är problematiska. Bara att de behöver socialiseras om till en ny typ av man. Individuella män ska inte ta åt sig utan det är mansrollen som är problemet.

I själva verket är det allt annat än generöst. För vad är egentligen mansrollen om inte summan av de beteenden och livsstilar som män uppvisar? Mansrollen är det som en majoritet av män gör. En sågning av mansrollen är således en sågning av individuella män, och inte bara någon abstrakt entitet.

Intressant i sammanhanget är ordet “patriarkat”, som också kritiseras hårt av den ideologiska feminismen. För de tidiga feministerna betydde patriarkat framför allt en samhällsordning. Man kämpade mot staten, och mot ett samhällsskick som inte tillät abort eller att kvinnor skulle ha lika tillgång till arbetsmarknaden.

Under de tidiga feministernas fana kunde således kvinnor och män stå enade, utan att enskilda män pekades ut. Kampen gällde helt enkelt att kvinnor skulle få samma rättigheter som män enligt lagen. Förvisso kan man ha åsikter om att mansfrågorna fortfarande låg och slumrade, men det förtar inte något av den rättfärdiga kamp som dessa kvinnor och män förde.

Numera betyder patriarkatet något annat. När all lagstiftning väl var fixad för kvinnorna, och staten dessutom hade anammat en jämställdhetspolitik som stödde kvinnors väg ut ur hemmet, kunde staten inte längre vara måltavlan. Istället vändes vreden mot individuella män – under täckmantel av begreppen patriarkat och mansrollen.

Patriarkat och mansrollen blev omskrivningar för att “vi kan inte acceptera hur män lever sina liv”. De livsval som kvinnor och män gemensamt förhandlade fram i familjer – där kvinnan ofta hade minst lika mycket att säga till om som mannen – blev till patriarkala strukturer och något som varje man skulle bära hundhuvudet för.

Till detta tillkom lustiga generaliseringar. Att en liten minoritet män utövade våld eller övergrepp mot kvinnor togs som intäkt för en problematisk mansroll (översatt till vanlig svenska: varje individuell man skulle bära skammen). Att den stora majoriteten män aldrig krökte ett hår på en kvinna var ointressant i sammanhanget – retoriken var redan etablerad och ideologin levde sitt eget liv.

Och här befinner vi oss i dag. I ett politiskt och medialt klimat där en urspårad retorik och ideologi har upphöjts till självklar sanning. Där man under täckmantel av “mansrollen” och “patriarkat” kan attackera mäns identitet och självkänsla. Vissa tror nog de gör något gott när de anammar denna retorik, men tro inte annat än att det är ett skambeläggande av individuella män.

Märk väl att ideologiska feminister inte uppmanar män till någon gradvis form av personlig utveckling. Om så var fallet hade det väl varit OK, även om sådan utveckling oftast behöver komma inifrån. Nej, detta handlar om ett upplägg där män är underkända tills de förändrar sig efter en mall som passar den ideologiska feminismen. Hur män själva vill leva sina liv verkar inte ens vara en del av agendan. Männen är inte tillfrågade, trots att vi lever i en demokrati där alla rimligen får leva precis hur de vill så länge de håller sig inom lagens råmärken.

Vissa män löser sin situation genom att ställa upp på premisserna. Genom att bli en god man, en man som också tror på ideologisk feminism, kan man få komma in i värmen. Det kanske verkar som en god idé – särskilt om man helt ärligt tror på jämställdhet mellan könen – men i praktiken är det lite som att kissa på sig mitt i vintern för att hålla värmen.

Den man som bekänner sig till den ideologiska feminismen får massa cred och ryggdunkningar, men han har samtidigt byggt sin egen bur. Behovet av att ständigt bevisa sig god nog tar aldrig slut, för han är ju trots allt fortfarande en man, och det är en brist.

Just detta att hans eget kön blivit till hans största brist leder till ett behov av att fördöma eller till och med gå till attack mot andra män (eller kvinnor). Officiellt görs detta som en del av den ideologiska feminism han tror på, men det handlar även att bli av med sin egen skam. Precis som när vatten langas för att släcka en brand, vill han inte stå kvar med sin hink full av skam. Därmed måste den ständigt förpassas till andra män. Till exempel kan grupper som Vita kränkta män skapas, för då får man själv ett andrum som icke-kränkt vit man. Ännu en dag där skammen till synes landade hos någon annan.

Männen tillskrivs skam, kvinnorna skuld

När pragmatisk feminism spårar ur och blir ideologisk feminism kommer alltså skambeläggandet av män som ett brev på posten. Om detta var avsikten eller inte spelar egentligen inte så stor roll, för resultatet är detsamma.

Skam och skuld är två skilda begrepp, och det är väldigt medvetet som jag benämner mäns situation inom den ideologiska feminismen som ett skambeläggande. Skam är en känsla av att det är något fel på ens egen person, att något man faktisk är inte borde få finnas.

Det den ideologiska feminismen föreskriver är att män inte kan bli accepterade och inbjudna i värmen förrän de i grunden förändrat vilka de är. Därav är det ett skambeläggande. För inte ens en man som själv blir ideologisk feminist är fri från sin arvssynd, och det vet han. Han är man, och det är inte oproblematiskt. Endast ett könsbyte skulle ge full lindring av hans belägenhet.

Skuld handlar istället om att de handlingar man utför inte duger – inför en själv eller inför andra. Däremot behöver man inte i grunden förändra sin identitet eller sin person. Skuld kan vara väl så besvärande, men den är inte lika djup och långtgående som skam.

Om män skambeläggs av den ideologiska feminismen, så skuldbeläggs kvinnor. De behöver inte känna att deras kön är “fel”, men väl att deras handlingsutrymme begränsas. Ve den kvinna som är för traditionellt kvinnlig, hon kan närmast räkna med att få gliringar bakom sin rygg av de ideologiska feministerna.

Ett annat sätt som kvinnor känner skuld – men som inte kan lastas den ideologiska feminismen – är att de borde utnyttja alla möjligheter som idag finns. Alla alternativ att göra superkarriär, vara supermamma och vara superkompis kan leda till ständig stress. De möjligheter som den pragmatiska feminismen skapade kan kännas som skyldigheter, för att räknas som en duktig, modern kvinna.

Kvinnors ideologiska ok i denna kontext inte lika tungt som männens, eftersom de inte behöver ifrågasätta hela sitt kön och sin könsidentitet, men oket kan bli ganska j-a tungt ändå.

Sammantaget har vi i dagens Sverige en situation där en stor del av den manliga befolkningen går och hukar sig, medan en betydande del av kvinnorna har tydliga gränser för hur de får vara för att befinna sig inne i värmen.

Min övertygelse är att det är denna dynamik som gör att fler och fler män och kvinnor reagerar. Det är därför vi ser “arga män på nätet som är upprörda över feminismen”. Jag ursäktar inte hatiskt språk eller personangrepp, men att tro något annat än att de har god anledning att vara arga tyder på en bristande förståelse för roten till deras ilska.

Vad är då lösningen på detta? Det finns bara en lösning, och det är att befria män och kvinnor från sina ok. Män ska kunna ha en positiv identitet som män, och vara välkomnade av samhället och sin kultur. Kvinnor ska kunna bete sig som de vill, utan att falla utanför ramen för det acceptabla.

Förändringen kommer att ske en person i taget. Kvinna för kvinna, man för man. Så när du är redo att ställa dig upp och säga att “nu struntar jag i den ideologiska feminismens kvävande regler” – är vi ett steg närmare ett bättre samhälle.

Med detta inte sagt att trånga könsnormer inte existerar, eller att vi inte kan arbeta för att utveckla vår kultur. Visst kan vi blir mer tillåtande mot människors individuella uttryck, särskilt när dessa uttryck avviker från majoritetens beteende. Här är vi fortfarande mitt i en resa, och vi lurar oss själva om vi tror att vi bor i en kultur som redan är öppen och tolerant nog.

Inte heller finns det något förbud att prata strukturer, inte ens de könskodade strukturer som vissa upplever som begränsande. Men istället för att prata om att riva strukturer, är det bättre att prata om att utvidga eller utöka strukturerna, så att fler livsstilar och uttryck blir inkluderade. Pratet om att riva strukturer är i slutändan ett angrepp mot de som gillar vissa livsstilar, och det är ett angrepp mot människors demokratiska rättighet att leva som de vill (inom lagens råmärken).

Således är det önskvärda en konstruktiv process – en process som både respekterar de som vill leva inom rådande normer, och de som vill utforska nya livsstilar.

Epilog

Syftet med denna artikel är inte att skambelägga individuella ideologiska feminister. En viss sådan effekt kanske är oundviklig, och det må i så fall vara hänt, för artikeln behövde skrivas.

Du som är ideologisk feminist, kan det vara så att din kamp egentligen handlar om att du ska få leva ditt liv som du vill? Att du ska få ha en rollfördelning eller ett personligt uttryck i din vardag som passar dig, utan att bli skambelagd från omvärlden? Denna kamp kan jag stödja dig i! Du har rätt att leva som du vill. Du har rätt att gå utanför rådande normer.

Däremot har du inte rätt att kräva att alla andra anpassar sig efter din vision. Den trenden slutar här, och den slutar nu.

Mansrollen är det som en majoritet av män gör

25 januari 2012, av Pelle Billing

Igår skrev jag följande serie betraktelser på Twitter. Det är något jag funderat på en längre tid, så jag vill dela med mig av dem även på bloggen.

Mitt resonemang är alltså att mansrollen finns, men att den bestäms av det som män faktiskt gör. En roll är något abstrakt, men inte något som har eget liv. Utan den bestäms av faktiska handlingar och faktiska beteenden från individuella människor (män, i det här fallet).

För att kontrollera om något är en del av mansrollen kan man helt enkelt fråga sig om en majoritet av män utövar beteendet:

  • Är våld mot kvinnor en del av mansrollen? Nej, för de flesta män slår inte kvinnor.
  • Är offentliga tårar en del av mansrollen? Nej, för de flesta män gråter inte offentligt.
  • Är kvinnohat en del av mansrollen? Nej, för de flesta män älskar kvinnor och vill leva med dem (även de flesta bögar älskar kvinnor, även om de inte vill leva med dem).
  • Är självuppoffring en del av mansrollen? Ja, för de flesta män gör uppoffringar för sin familj och sitt samhälle.

Vän av ordning kanske undrar om det sistnämnda bara är en del av mansrollen? Förvisso inte, kvinnor gör också uppoffringar för sin familj och sitt samhälle – även om det finns genomsnittliga skillnader i typen av uppoffring. Alla uppoffringar behövs dock och det är helt onödigt att ha någon typ av tävling här.

Den viktigaste poängen är att det inte går att gömma sig bakom diffusa påståenden om mansrollen eller patriarkatet. Förr må vi ha haft en samhällsordning där kvinnor begränsades av lagar och konventioner (ett de facto-patriarkat, utgående från staten). I dag finns det emellertid inga lagar kvar som diskriminerar kvinnor. Inte en enda. Så den som vill hävda kvinnoförtryck från ett patriarkat måste mena att individuella män – ja, till och med en majoritet av individuella män – förtrycker kvinnor. För om förtrycket inte utgår från en statsapparat så utgår det från männen själva.

Om man vill hävda att vi i dag har ett patriarkat som förtrycker kvinnor innebär det att man hävdar att en majoritet av män förtrycker kvinnor. Åsikten är legitim, och i ett fritt land har man all rätt att framföra den. Dock ska man då komma ihåg att åsikten innebär att man troligen har ett flertal män i sitt eget liv som aktivt förtrycker kvinnor. Kanske till och med män som står en nära.

Jag efterlyser alltså inte att människor ska ändra uppfattning (även om det vore trevligt i en del fall), utan bara att man ska ta konsekvenserna av det man säger. Följ resonemanget till sin slutpunkt och stå fullt ut för implikationerna. För då kan vi ha en ärlig debatt – och ett ärligt samtal – om hur vi ser på kön, könsroller och jämställdhet.

Inget av detta förhindrar nämligen en diskussion om vad som påverkar mansrollen, eller hur den skulle kunna utvecklas i framtiden. Som jag skrev i ett par uppföljnings-tweets:

Sammanfattningsvis är mitt budskap alltså:

  1. Ja, vi kan diskutera mansrollen. Men då måste rollen definieras utifrån de beteenden som en majoritet av män uppvisar.
  2. Ja, mansrollen påverkas av ”yttre” faktorer (till exempel av farliga arbetsuppgifter och förväntan att vara huvudförsörjare). Även detta kan vi diskutera, så länge vi inte tillskriver mansrollen egenskaper som de flesta män inte uppvisar.
Etiketter:  

Första numret av New Male Studies nu ute!

16 januari 2012, av Pelle Billing

Som jag tidigare rapporterat har det skapats en internationell tidning för mansfrågor. New Male Studies är namnet.

Publikationen leds av psykologiprofessor Miles Groth från Wagner College i New York, och på advisory board finner man toppnamn som Roy F Baumeister, Warren Farrell, Paul Nathanson och Katherine Young. Även en viss Pelle Billing är rådgivare och ser till att Sverige är representerat.

Jag har inte hunnit läsa numret ännu, eftersom jag nyss upptäckte att det kommit ut. Men det finns en hel del spännande och matnyttigt att sätta tänderna i. Här är en översikt av innehållet:

VOLUME 1 ISSUE 1 2012

Misandry and Emptiness: Masculine Identity in a Toxic Cultural Environment
Paul Nathanson and Katherine K. Young

Towards an Integrated Perspective on Gender, Masculinity, and Manhood
John A. Ashfield

The Bold, Independent Woman of Today and the “Good” Men and Boys in Her Life: A Sampling of Mainstream Media Representations
Peter Allemano

Moral Panic: Males Studies and the Spectre of Denial
Robert Kenedy

But Are the Kids Really All Right? Egalitarian Rhetoric, Legal Theory and Fathers
Katherine K. Young and Paul Nathanson

Meeting Men: Intimacy and College Men Centers
Miles Groth

Manliness, Gentlemanliness, and the Manhood Question in George Eliot’s Adam Bede
Dennis Gouws

Boaz Behaving Badly
Malina Saval

BOOK REVIEWS

Roy Baumeister, Is There Anything Good about Men? How Cultures Flourish by Exploiting Men. Reviewed by Miles Groth

Paul Lonardo, Strike IX: The Story of a Big East College Forced to Eliminate Its Baseball Program and the Team that Refused to Lose. Reviewed by Dennis Gouws

NEW MALE STUDIES: AN INTERNATIONAL JOURNAL ~ ISSN 1839-7816 ~ VOL. 1, ISSUE 1, 2012, PP. 1-120
© 2012 AUSTRALIAN INSTITUTE OF MALE HEALTH AND STUDIES. HTTP://NEWMALESTUDIES.COM

För er bekvämlighets skull har jag laddat upp PDF-filen här på servern. För att snabbt och enkelt läsa eller spara numret är det bara att klicka på denna länk: New Male Studies, vol 1, no 1 (2012)

Etiketter:  

I fredags kväll gick ett kryssningsfartyg på grund utanför den italienska västkusten.

När livbåtarna skulle fyllas utspelade sig följande scenario:

”For me, the worst part of the whole ordeal” was when a lifeboat crew member told those boarding that it was ”women and children first,” said passenger Benji Smith of Boston.

”All these families who were clinging to each other had to be separated,” Smith told CNN.

Kvinnor och barn först, med andra ord. Även familjefädrar förväntades släppa kvinnor utan barn samt äldre kvinnor före sig. Regeln är så självklar att CNN inte problematiserar uttalandet vidare.

Ibland har den feministiska rörelsen dragit paralleller mellan sin kamp för frigörelse och de svarta slavarnas kamp i USA. Underförstått är att kvinnor och svarta har mycket gemensamt i det förtryck de varit utsatta för. Men är det någon som tror att det varit gångbart med en regel där svarta fick fylla livbåtarna före de vita?

Det finns en djup lärdom om traditionella könsroller i den här typen av tragiska olyckor. Män och kvinnor har inte levt i en ensidig maktasymmetri, utan i ett komplext samspel av olika arbetsuppgifter, ansvarsområden och uppoffringar. Män har haft mer makt i den publika sfären, medan kvinnor – som ses i denna olycka – har haft en betydande överlevnadsmakt.

I svensk jämställdhetspolitik finns ett starkt fokus på maktaspekter, utifrån ett anammande av radikalfeministiska tankegångar. I sig behöver inte detta vara problematiskt, men då vill det till att överlevnadsmakten kallas vid sitt rätta namn, så att politiken breddas.

Tipstack: Går till T!

Etiketter:  

Vilken positiv mansbild vill du föra fram?

13 januari 2012, av Pelle Billing

Fick tips om en artikel från i somras, som jag missade när den kom. Det är Åsa Moberg som skriver, och citatet talar för sig själv:

Kvinnofrågor har diskuterats ett par hundra år. Nu är det dags för mansfrågorna. Vad ska de unga männen göra med sin överskottsenergi i ett samhälle som omvandlats så att auktoriteterna i deras liv är kvinnor? Det börjar på dagis och fortsätter genom skola och universitet. För att inte tala om strulpellarna som faller ut ur skolsystemet och hamnar i en kvinnodominerad socialbyråkrati.

När värnplikten avskaffades försvann den sista manliga tvångsstrukturen. Det var bra. Nu är det dags att skapa en ny mansdominerad struktur för att lyfta fram den goda manlighet som vi alla behöver möta.

Ja, vad är en god manlighet? Det är relativt lätt att kritisera den negativa mansbild som fått fäste i Sverige de senaste 20 åren. Men om vi glömmer det för ett ögonblick. Om vi bannlyser diskussionen om hur det ser ut idag.

Vad vill vi ha för mansbild i samhället och i media? Vad vill vi ha för manliga förebilder? Vilken förebild vill du själv vara som man?

Du som är kvinna, vad tycker du om detta?

Själv vill jag se män som visar både styrka och sårbarhet. Som står för det de tror på, vare sig det är populärt eller inte. Som engagerar sig i den kommande generationen och således blir till förebilder. Som inte låter någon flyktig ideologi åt det ena eller andra hållet diktera vem de är eller hur de ska leva sitt liv. Och som mitt i allt detta tillåter sig att njuta av livet!

I denna diskussionstråd är jag helt ointresserad att höra klagomål på hur det ser ut i dag. Det jag vill höra är din positiva vision om framtiden! You go gubbs :)

Tipstack: Går till Sara!

Etiketter:  
Google