Dagens gästbloggare är Fredrik Sandberg, eminent skribent hos Mansnätverket. Så här presenterar han sig på den sajten:
Ordmärkande musiknörd och engagerad pappa, som önskar att hans söner får växa upp i en värld där religiöst förtryck och diskriminering på grund av kön eller sexualitet inte längre existerar.
Fredriks gästinlägg är ett svar på den nyliga artikel i Feministiskt Perspektiv som tog upp Mansnätverket.
Feministiskt Perspektiv har missförstått Mansnätverkets syfte och arbetsmetoder
Jag heter Fredrik Sandberg, och är en av skribenterna på Mansnätverket.org.
Med risk för att låta som en dålig tandkrämsreklam är jag även pappa, och utan att göra anspråk på att vara en perfekt människa försöker jag göra mitt bästa för att vara en god familjefar. Jag har med mina två söner tagit ut klart mer pappaledighet än genomsnittet, sammanlagt cirka 11 månader, och har gått ner i arbetstid på mitt yrke så jag kan tillbringa mer tid med familjen. Visst trillar även jag ibland dit på de traditionella könsrollerna, och jag skulle ljuga om jag sade annat är att det är min fru som är familjens projektledare. På det hela taget ser jag dock ingen anledning att skämmas över den mansroll jag representerar.
Likaså försöker jag hålla humanistiska värderingar högt, så som kritiskt tänkande, vetenskaplighet och lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett etnicitet eller kön. I de olika omgångar jag bloggat på nätet har jag därför återkommande behandlat ämnen som den skadliga inverkan av religiös fundamentalism (framför allt på kvinnors rättigheter) och vikten av tolerans mot människor av annan sexuell läggning eller etnicitet.
Så har vi ju det här med att jag även är kritisk mot radikalfeminismen.
Även om jag alltid kommer att uppmuntra klassisk, liberal feminism och dess strävan efter lika rättigheter oavsett kön, kan jag inte annat än se den radikalfeministiska teorin som både vetenskapligt ogrundad och i förekommande fall rent misandrisk. Jag har läst stora mängder facklitteratur och vetenskapliga rapporter inom de områden som berörs, och ingenstans hittar jag hållbara bevis för att ett ”patriarkalt förtryckarsamhälle” skulle existera här i Norden. Ändå ser jag nästan dagligen medieinslag med huvudtema att något är de eländiga männens fel.
Som pappa till två pojkar, vill jag inte att de skall behöva växa upp förbisedda (eller, i värsta fall, utpekade som förtryckare) i olika typer av rättighets- eller jämlikhetsdiskussioner. Därför har jag av två anledningar valt att engagera mig i den framväxande mansrörelsen:
1. Att lyfta fram de många viktiga mansfrågor som idag ges liten uppmärksamhet, så som pappors rättigheter, pojkars svårigheter i skolan, social utslagning och arbetsplatssäkerhet. Jag vill inte att mina pojkar skall växa upp som ”förbrukningsbara”.
2. Att kasta ljus över det orättvisa i att kollektivt skuldbelägga män, och utpeka oss som förtryckare alldeles oavsett våra individuella livssituationer och –val.
Detta borde knappast ses som vare sig särskilt upprörande eller kvinnofientligt. Därför blir jag otroligt besviken när jag läser vad Feministiskt Perspektiv (FP) skriver i sin kartläggning av vad de definierar som mansrörelsen, en grupp de verkar uppfatta som sina fiender. [Originalartikeln kan bara läsas av betalande prenumeranter på FP, men en återgivelse av innehållet hittar du HÄR]
Jag kan naturligtvis inte svara för varenda manlig röst i genusdebatten, men som skribent för Mansnätverket anser jag mig i alla fall kunna svara för oss. För det första har FP helt fel uppfattning om vad vi har för syfte. Ja, vår site är avsedd att vara en samlingsportal för information och länkar som rör mansfrågor, men nej, den är inte avsedd att kanalisera någon fientlighet gentemot feminister. Mansnätverket har konstruktiva mål, inte destruktiva.
Vidare kallar FP oss som engagerar oss i mansfrågor för ”antifeminister”, en term som ingen av Mansnätverkets skribenter nyttjar om sig själv. Enligt vissa definitioner skulle jag förmodligen till och med kunna räknas som feminist, även om jag nog själv skulle kalla mig ”humanist”. Oavsett vilket är det lika okonstruktivt att kalla Mansnätverkets skribenter för antifeminister som det är att kalla alla feminister för ”manshatare” – det stämmer helt enkelt inte. Att sedan som FP börja slänga sig med fraser som ”antifeministisk ideologi” är närmast absurt. Är en sådan fras verkligen att likställa med att jag som engagerad pappa vill säkerställa goda livsvillkor för mina söner …?
Jag säger inte att det inte finns en och annan tvivelaktig figur i mansrörelsens bakvatten. Extremister finns det i alla åsiktsläger, så säkert även i detta. Visst kan jag hålla med om att vissa kommentatorer i bloggosfären har en allt annat än trevlig ton, och självklart fördömer jag utan förbehåll den individ som hotade Turteaterns medlemmar på grund av deras uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest (oavsett hur obehagligt sagda manifest än må te sig för mina manliga ögon).
Dock verkar det minst sagt en smula okonstruktivt att döma oss andra utifrån en liten klick missanpassade individer. En av anledningarna till att jag valde att skriva för Mansnätverket är just de vibbar av framåtanda, fredlighet och konstruktivitet jag fick av de involverade personerna. Flertalet av oss lever lyckligt med våra familjer, och är inte alls de bittra vårdnadstvist-förlorare som FP målar upp oss som (vilket för övrigt verkar lite respektlöst gentemot känslorna hos de som faktiskt har förlorat en vårdnadstvist). Dessutom är antydningarna om obskyra högerkopplingar fullständigt grundlösa.
Vad är egentligen anledningen till all denna fientlighet mot mig och mina medskribenter? Varför verkar FP tro att vi vill kvinnor illa?
Jag har ärligt talat inget bra svar. Allt jag vet är att mina och Mansnätverkets mål är konstruktiva; vi vill nå framsteg genom en jämlikhetsdebatt där båda könens perspektiv tillmäts lika stor vikt. Tydligen är detta tillräckligt för att FP förutom dunkla antydningar även skall hänfalla åt något som närmast liknar åsiktsregistrering. Det är sorgligt, upprörande – och i ärlighetens namn även en smula skrämmande… Jag är fullt medveten om hur lätt det är att smutskasta någon i den digitala ålder vi lever i, och har ingen lust att utsätta min familj för obehag bara för att andra inte delar mina åsikter.
Därför hoppas jag att Sveriges alla feminister snart en gång för alla inser att mansrörelsen (åtminstone den jag och Mansnätverket företräder) inte vill vara deras fiender; vi börjar bara bli ganska många som är trötta på att utmålas som det. Visst kommer vi säkert att även framledes ha olika åsikter i en del frågor, men det är skillnad på att ha olika utgångspunkter och på öppen konflikt.
Det är bara tillsammans som vi verkligen kan åstadkomma ett jämlikt samhälle. Den gemensamma grund vi kan bygga detta samhälle på kommer aldrig att kunna läggas förrän vi slutar indela könen i förövare och offer, och istället ser varandra som de individer vi är. Oavsett om du kallar dig mansaktivist eller feminist är det alltså dags att ta ställning: är det verkligen könskrig du vill ha, eller är du beredd att söka fred?
