I måndags gästbloggade Kristian Stålne om en av de genus-barnböcker som blivit trendiga de senaste åren. Med satiren som verktyg visade han hur krystade och motsägelsefulla bokens värderingar var.

Gissningsvis är det inte den typen av bok som får pojkar intresserade av läsning – och som bekant är det i första hand pojkarnas läskunskaper som är ett orosmoment inför framtiden.

Därför var det ytterst glädjande att höra talas om ett nytt förlag som ska göra barnböcker som med all sannolikhet kommer att tilltala många pojkar (och säkert en del flickor också). Och detta utan att göra böcker som fokuserar på krig eller som vill sälja massa dyra leksaker som många föräldrar inte har råd med.

Läs nedan hur förlaget presenterar sig, och kolla gärna in smakproven:

Nytt förlag ska locka nya läsare

24 procent av alla killar och 10 procent av alla tjejer lämnar grundskolan som så svaga läsare att de inte kan tillgodogöra sig kunskaper i andra ämnen (PISA 2009). Redan som 15–16-åringar är deras livschanser alltså kraftigt beskurna!

Vilken roll spelar utbudet av barnböcker för det här förhållandet?

I januari 2012 startade vi Pintxo Förlag. Bakom förlaget står Mattias Nykvist och Magnus Bäckberg, tillsammans har vi 20 års erfarenhet från Bonnierförlagen och Norstedts.

Som småbarnspappor har vi slagits av hur dåligt företrädda flera stora intresseområden är inom barnboksutgivningen, det gäller inte minst sport och vad man kallar aktiv fritid.

Zlatans självbiografi är den enda bok mängder av tjejer och killar läst av den enkla anledning att det också är den enda bok som lockat dem till läsning.

Med Pintxo Förlag vill vi nå en stor grupp barn som idag har svårt att hitta något som intresserar dem i bokhyllan. Barn som befinner sig i den kritiska ålder i vilken läsvanor och läsförmåga grundläggs.

Eftersom vi kommer från ett annat håll och med andra erfarenheter, vill vi med Pintxo Förlag komplettera de andra förlagens utgivning. Som förlaget med bollkänsla kan vi med kunskap, kärlek och respekt närma oss ämnen och karaktärer som går den homogena gruppen barnboksförläggare förbi.

Vår målsättning är att ge ut underhållande böcker av hög kvalitet. Lockande böcker som kan konkurrera med spel och filmer vad gäller barnens uppmärksamhet och tid.

I början av sommaren släppte vi vår första bok – ”Lilla landslaget”. I boken, som vänder sig till 6- till 10-åringar, möter läsaren Zlatan, Lotta Schelin, Kim Källström m.fl. – som jämnåriga knattespelare! Se blädderprov här.

I slutet av augusti kommer första boken om ”Kent Agent”, rafflande spänningslitteratur för 4- till 7-åringar! Se blädderprov här.

Bästa hälsningar,

Mattias & Magnus

Pintxo Förlag

Vad tycker du om detta nya förlag? Är det ett bra sätt att få fler pojkar (och flickor) att läsa?

Etiketter:  

Norsk debattör skriver om jämställdhetens baksida

15 augusti 2012, av Pelle Billing

En mycket god vän till mig, Eivind Figenschau Skjellum, har i dag skrivit en artikel om jämställdhet i norska Dagbladet. Temat är jämställdhetens eller jämställdhetspolitikens baksida, och den norska rubriken är Likestillingens skyggeside.

Eivind driver bland annat sajten Masculinity Movies, och han leder även olika mansgrupper.

Jag rekommenderar alla att läsa hela artikeln. Här på bloggen vill jag dock lyfta ett par olika citat. Först och främst ett avsnitt om hur allt fler män är missnöjda med både den traditionella och den ”jämställda” mansrollen:

Som mann er jeg ikke tilfreds med å skulle velge mellom å tre inn i en gammel kjønnsrolle som macho, overarbeidet forsørger med undertrykt følelsesliv eller en ny kjønnsrolle som en sensitiv mann som alltid smiler, setter konsensus foran sannhet, søker forståelse selv når han blir angrepet og prater kvinner etter munnen for å «sanke poeng». Den mannen har jeg, som så mange andre samtidsmenn, vært – og det var en vond opplevelse som jeg fremdeles jobber med å legge bak meg.

Översättning: Som man är jag inte nöjd med att välja mellan att träda in i en gammal könsroll som macho, överarbetad försörjare med ett undertryckt känsloliv eller en ny könsroll som en känslig man som alltid ler, sätter konsensus före sanning, söker förståelse till och med när han blir angripen, och pratar inställsamt med kvinnor för att ”plocka poäng”. Den mannen har jag, som så många andra samtida män, varit – och det var en dålig upplevelse som jag fortsatt jobbar med att lägga bakom mig.

Någon som känner igen sig i Eivinds upplevelse? Jag gör helt klart det. Varken den traditionella eller den ”jämställda” mansrollen duger längre för mig.

Hur kan vi då röra oss framåt? Hur kan män och kvinnor hitta något bortom det traditionella och bortom det politiskt korrekta? Eivind Figenschau Skjellum pekar på att en hegeliansk dialektik (tes, antites, syntes) kan vara en vägvisare:

Hegel hevder at alle vekstprosesser skjer i tre trinn. Det starter med en tese, som i denne sammenheng er representert av gamle kjønnsroller. Veksten skjer videre inn i en antitese, en motsats og protestreaksjon mot tesen, i vårt tilfelle feminisme og nye kjønnsroller. Vekstprosessen avsluttes i en syntese, der tese og antitese integreres i en høyere helhet.

Översättning: Hegel hävdar att alla utvecklingsprocesser sker i tre steg. Det startar med en tes, som i detta sammanhang representeras av gamla könsroller. Utvecklingen går sedan vidare in i en antites, en motsats och en protestreaktion mot tesen, i detta fall feminismen och nya könsroller. Utvecklingsprocessen avslutas sedan i en syntes, där tes och antites integreras i en högre helhet.

Precis så. Vi behöver frihet att utrycka dem vi är, även om denna frihet innebär att män och kvinnor är delvis annorlunda i sitt beteende och sina preferenser. Ett samhälle som gör rum för en sådan mänsklig frihet har gått bortom såväl de gamla könsrollerna som de androgyna, politiskt korrekta idealen.

Självfallet får de som vill leva med traditionella eller androgyna könsroller göra det. Poängen är att vi inte längre ska låsa in människor i någon av dessa roller, utan att alla fritt får utforska vad som passar för dem.

Etiketter:  

I UNT recenserar Kjell Vowles antologin Men. Mannens frigörelse från mannen. Jag har inte läst boken, men vill belysa ett citat från recensionen:

Precis som att vi män givetvis inte ska känna en kollektiv skuld för de dåd som Auvinen, Breivik och Merah har utfört, kan vi inte heller bortse från att det är i princip bara män som utför grova våldsbrott. Kriminalvårdens statistik för 2010 visade att 95 procent av alla våldsbrottsdömda var män.

Detta är något vi som män måste diskutera och förhålla oss till just som män.

Ja, låt oss diskutera detta. Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?

Jag raljerar lite här, men bara lite. För frågan är varför ”den manliga kulturen” brukar hållas ansvarig för det som går snett hos män, medan jag nästan aldrig hör någon hålla ”den kvinnliga kulturen” ansvarig för det som går fel hos kvinnor. Det känns lite obalanserat. Indirekt impliceras att männens värld skapas inifrån männen, medan kvinnornas värld skapas av yttre strukturer.

En mer rimlig verklighetsbeskrivning är att både män och kvinnor – ja, varje individ faktiskt – påverkas av såväl inre drivkrafter som yttre omständigheter. Slutresultatet blir den människa vi ser framför oss. För gruppen män innebär det en överrepresentation av fysisk aggression, för gruppen kvinnor en överrepresentation av mobbning och utfrysning.

Frågan är om lösningen på det våld som vissa män uppvisar är att göra pojkars och mäns livsvillkor bättre, eller att demonisera gruppen män? Tyvärr görs ofta det senare, under täckmantel av det förra. Tesen är att genom att bli av med ”rådande maskulinitet”, så ”slipper män sin våldsamhet”.

Jag tolkar Vowles artikel som att män borde ta avstånd från sin manlighet, istället för att förstå den bättre – och lära sig integrera den i sig själv (boken titel implicerar tveklöst detsamma). Men att ta avstånd från en viktig del av sig själv fungerar inte. Och att utgå ifrån att manlighet i sig är en patologi, är minst sagt en tveksam människosyn.

Är det egentligen någon som ifrågasätter att män och manlighet varit viktiga för att utveckla vår civilisation? Precis som kvinnor och kvinnlighet har varit viktiga. Det är dumt att kasta ut babyn med badvattnet.

Förvisso finns det ett spektrum av manligheter och ett spektrum av kvinnligheter, och förvisso överlappar de varandra på olika vis. Världen är mångfacetterad och flexibel. Men trots detta är begreppen manlighet och kvinnlighet användbara, relevanta och meningsfulla. Att vilja dekonstruera och avveckla de manliga egenskaperna hos män, eller de kvinnliga egenskaperna hos kvinnor, må göras i all välmening – men det är en alltför förenklad världsbild för att hantera den komplexitet vi lever i.

Den organiska, biologiska delen av oss lyser igenom hur pass civiliserade och utvecklade vi än må bli. Att blunda för (”dekonstruera”) detta löser inget. Människor behöver acceptera alla delar av sig själv och integrera det till en fungerande helhet.

Tips: Läs även Mats Olsson tankar om antologin.

Tipstack: Går till Carl och I!

Etiketter:  

Tidigare i dag la jag upp två Youtube-klipp från filmer som visar dramatiserade scener från andra världskriget. Dels för att ge en känslomässig koppling till vad manlig utsatt innebär i sin mest extrema form. Dels för att spekulera i om andra världkriget påverkade svenska män på något vis.

En grovhuggen tes är att Sveriges undfallenhet inför Nazityskland kan ha varit knäckande för svenska mäns självkänsla. Även om länder som Norge och Danmark inte hade något annat val än att slåss – de blev ju invaderade – så vet de i efterhand att de på någon nivå stod upp mot Hitler.

Självfallet ska dagens svenska män inte känna någon kollektiv skuld för det som hände i historisk tid. Inte heller ska de flesta män som levde under andra världskriget känna någon skuld – majoriteten satt trots allt inte i beslutsfattande positioner när det väl gällde.

Men ett nationellt agerande kan ändå få återverkningar på kollektiv nivå. Även om det delvis var slumpartade händelser som ledde fram till att vi inte blev invaderade, och att de som styrde landet valde att vara undfallande, så hände ändå det som hände. Vi lät Nazityskland frakta material och trupper för att fortsätta kriga mot de allierade, som bland annat bestod av demokratiska stater som Storbritannien och USA.

Var vill jag komma med allt detta? Poängen är att jag vill förstå varför svenska män varit så undfallande mot radikalfeminismen. Mer än i något annat land har männen i Sverige låtit radikalfeminismen få ett reellt och betydande inflytande över media, politiken, skolan, högskolan och ja, till och med näringslivet. Varför har just Sverige låtit det gå längre än alla andra? Varför har så många svenska män intagit en passiv och lätt masochistisk hållning?

Självfallet talar jag inte här om att stödja de reformer som syftat till att ge kvinnor samma spelregler som män. Utan jag talar om den djupt negativa bild av män som blivit standard i samhället. Varför var det inte fler män som gjorde uppror när dessa tankar först kom in på arenan?

På intet sätt tror jag att andra världskriget ensamt kan förklara att Sverige hade sämre immunförsvar mot radikalfeminismen än något annat land. En förklaring som nog är viktigare är att vi var så vana vid att prata klasskamp, att vi redan hade färdiga tankestrukturer för att tala könskamp (även om det egentligen är två helt olika fenomen).

Men ändå. Kan andra världskriget ha lämnat en form av kollektiv skugga över svenska män? Och om det är så, vad ska vi göra åt det? Ibland räcker det faktiskt att bli medveten om något, att fullt ut acceptera att det hände, för att sedan släppa det och gå vidare.

Detta är som sagt bara en tes, och jag är väldigt intresserad av att höra vad just du tycker om detta. Kan du identifiera dig med resonemanget? Tror du att andra världskriget kan vara en faktor? Eller känns det helt irrelevant?

Ordet är som alltid fritt nedan.

Google