Oväntat mothugg i lönedebatten

20 februari 2012, av Pelle Billing

Vad vet vi egentligen om kön och lön inom och mellan branscher? Inte så mycket som vill framhållas i den rådande diskursen. Utifrån en diskussion i DN granskas olika argument.

Nyligen har ett replikskifte i tre delar skett på DN Debatt. Först ut var fem förbundsordföranden för fackförbund som organiserar personal inom vård och socialt arbete:

  • Annelie Nordström, förbundsordförande Kommunal.
  • Sineva Ribeiro, förbundsordförande Vårdförbundet.
  • Christin Johansson, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR.
  • Anna Hertting, förbundsordförande Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund LSR.
  • Annika Strandhäll, förbundsordförande Vision.

Dessa fem kvinnor krävde rättvisa löner, vilket underförstått innebär att lönerna idag inte är rättvisa. Deras huvudsakliga argument fanns redan i ingressen:

Orsaken är en strukturell lönediskriminering; yrken som i huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken där män dominerar.

Detta synsätt är så vanligt att det närmast ses som en sanning. Ju fler män desto högre lön, och vice versa för kvinnor. Vi värderar män högre än kvinnor och därför ser vi manliga branscher som mer värdefulla – vilket är en strukturell diskriminering.

Problemet här är att korrelation lätt blandas ihop med kausalitet. Med andra ord kan det stämma att det finns ett samband mellan många män och högre lön i en bransch, men sambandet behöver inte bero på männens närvaro.

Lika troligt – och enligt mig mer troligt – är att män överger branscher där lönen är på nedåtgående. Alternativt aldrig ger sig in i branscher där lönen alltid varit låg.

Så har till exempel skett bland gruppen läkare. Deras lön har sjunkit stadigt de senaste decennierna, och med tiden har färre och färre män med höga betyg valt att använda dessa betyg till en läkarkarriär. Kvinnor med höga betyg (som även är fler) verkar däremot inte ha något emot yrket – som är fantastiskt tryggt och trots allt har en lön som räcker till ett gott medelklassliv.

Som jämförelse kan anges att unga kvinnor med sina goda betyg valt att inte ta över civilingenjörs- eller civilekonomutbildningarna. På den förstnämnda dominerar männen och på den andra är könsfördelningen jämn.

När de fem förbundsordföranden pratar om strukturell lönediskriminering är det alltså en fin term för något som inte har verifierats. Det räcker inte med att titta på lönenivån för att sedan ropa varg och hävda diskriminering. Om män prioriterar inkomst och kvinnor trygghet och flexibilitet, är det inte diskrimering som leder till skillnaderna i lön.

Med detta inte sagt att lönerna i vissa (kvinno)branscher inte kan diskuteras. I så fall handlar det om en mer nyanserad och subtil diskussion. Hur viktig är vår hälsa för oss? Hur mycket är vi redo att betala för att ha kompetent personal som tar hand om vår hälsa? Ju viktigare hälsa anses vara för oss, desto mer villiga kommer vi att vara på att lägga pengar på den typen av tjänster – privat eller via skattesedeln.

Här skulle samtalet om kön och lön normalt sett tagit slut. Men den här gången hände något oväntat. Replik kom från Svante Nycander, författare och före detta chefredaktör för DN.

Han förfäktar den i könsdebatten ovanliga ståndpunkten att det kanske är industriarbetarna som är den underbetalda gruppen. Att säga att det kanske är männen som tjänar för lite är som att svära i kyrkan, tro inte något annat.

Bortom rubriksättningen visar det sig dock att Nycander endast vill problematisera de påståenden som ofta görs i debatten. Till att börja med hänvisar han till siffror som motsäger att det finns direkt lönediskriminering mellan könen, inom en och samma bransch:

Medlingsinstitutet redovisar för varje sektor en könsskillnad i löner som inte kunnat förklaras av skillnader i ålder, utbildning och arbetsuppgifter. I medel­tal är den mellan fem och sex procent. Man betonar att siffran inte är ett mått på könsdiskriminering.

Precis så. Om man fortsätter korrigera för faktorer som risktagande, övertid, pendlingsavstånd, ansvarsområden, etcetera visar det sig att kvinnor får samma lön för samma arbete. Numera finns alltså inga tecken på att en kvinna och en man som utför samma jobb får olika lön för detta.

Förutom att jämföra löner inom samma bransch, ger Nycander svar på tal vad gäller den påstådda strukturella lönediskrimineringen mellan branscher. Här tar han upp två punkter som skulle kunna medföra att en industriarbetare tjänar mer än en vårdanställd:

  • Industriarbetaren är verksam inom en konjunkturkänslig bransch vilket ökar risken för uppsägning, till exempel i vårt rådande ekonomiska klimat.
  • Det är längre pendlingsavstånd för att arbeta inom industrin. Vårdcentralen och sjukhuset ligger ofta i stan, medan industrierna ligger utanför.

Detta är två bra exempel på vad som styr lönesättningen i en bransch. Andra faktorer är hur farlig branschen är och hur ”otrevlig” arbetsmiljön är. Även här är det förståeligt att industriarbetaren får en något högre lön som kompensation.

Viktigt att komma ihåg är även att löneskillnaden mellan manliga och kvinnliga LO-jobb inte alltid är så stor som man kan tro.

Nycanders argumentation må ha varit oväntad men den fick inte gå oemotsagd. I en slutreplik ville de fem förbundsordföranden diskutera kompetens och ansvar – ett viktigt steg i rätt riktning. Ibland är det sunt med lite mothugg för att tvingas att vässa sina argument.

Det första argumentet är dock ett slag under bältet:

Inte ens Svante Nycander kan mena att kvinnor måste tjäna 4.400 kronor mindre än män varje månad?

Denna siffra kommer från Medlingsinstitutets rapport, och är inte ett mått över löneskillnader inom de diskuterade yrkena. Siffran hänvisar till den genomsnittliga löneskillnad som finns mellan heltidsarbetande män och heltidsarbetande kvinnor. Det är även en helt okorrigerad siffra vad gäller de variabler som nämnts i denna text.

Således för de fram en siffra som inte är relevant för att att jämföra en industriarbetares lön med en undersköterskas. Bättre kan ni!

Som tur är kommer även några goda argument längre ned i texten:

De [våra medlemmar] har samhällsansvar, orimligt hög arbetsbelastning, tvingas ofta jobba på underbemannade arbetsplatser och exponeras för stor risk att skadas i jobbet. Det är dessutom vanligare med otrygga visstidsanställningar och dåliga arbetsvillkor i kvinnodominerade branscher. Eller att socialsekreterare tillhör ett av de yrken som är mest utsatta för hot och våld.

Just så ska man argumentera! Genom att beskriva arbetsvillkoren samt varför de anställda verkligen behövs, kan man få till stånd en diskussion om lönesättning. Argumenten kan användas såväl individuellt som kollektivt i förhandlingar med arbetsgivaren (i Sverige kanske framför allt kollektivt, vad gäller dessa branscher).

Det gäller att förklara varför personal som har viss utbildning och erfarenhet inte enkelt kan ersättas, och att humankapitalet är betydande. Att hänvisa till ”vi känner oss diskrimerade!” åstadkommer däremot väldigt lite i ett lönesamtal.

Låt oss hoppas att detta är startskottet på en ny typ av debatt om löner. En debatt som inte präglas av pajkastning och upprördhet, utan där varje bransch sakligt framför sina argument i löneförhandlingarna.

Om denna argumentation sker på ett bra vis är det inte bara arbetsgivarna man kan få att lyssna, utan hela svenska folket. Som berördes ovan kan människor bli redo att satsa mer på sin hälsa om de påminns om hur viktig vårdpersonalen är, och det kan leda till en större marknad för hälsorelaterade tjänster, såväl privat som offentligt.

Etiketter:  

Skogsarbete överraskande exempel på lönebildning

09 februari 2012, av Pelle Billing

Nyligen skrev DN om skogsarbete, och hur farligt det är. Efter en storm med omkullblåsta träd blir läget än mer utsatt, och riskerna ökar ytterligare.

Dödsfall är tyvärr en del av arbetet, särskilt i röjningsarbetet efter en storm:

Det är ett extremt farligt arbete. Det visar inte minst erfarenheterna efter stormen ”Gudrun” 2005. Då var det Småland och södra Sverige som drabbades värst. Åren direkt efter stormen inträffade 18 döds­olyckor i samband med arbete i skogen.

Jämfört med samtliga branschers genomsnitt har skogsbranschen mer än 20 gånger så många dödsfall på jobbet, en betydande riskökning.

Bland skogsarbetarna är 90 procent män, vilket gör det till ett av de yrken som har mest ensidig könsfördelning. Detta torde inte komma som någon överraskning då de flesta yrken med hög risk för dödsfall eller akut skada domineras av män.

Att mäns hälsa och trygghet på arbetsplatsen är en viktig jämställdhetsfråga är redan välkänt, bland de som har en progressiv inställning till könsfrågor. Men frågan är vad skogsarbete kan lära oss om lönebildning?

Enligt SCB:s statistik tjänar en skogsarbetare i genomsnitt cirka 23 500 kronor. Inte en jättehög lön kan tyckas. Vad tjänar vård- och omsorgspersonal (undersköterska, vårdbiträde, etc), som jämförelse? 22 400 kronor, enligt samma statistik från SCB.

Det dessa två yrkeskategorier har gemensamt är att ingen av dem kräver någon högskoleutbildning. Gemensamt är även att båda verksamheterna kan ge förslitningsskador på sikt. Där slutar likheterna.

Den ena stora skillnaden mellan skogsarbetare och vård- och omsorgspersonal är att det förstnämnda sker i en ogästvänlig utomhusmiljö, som på vintertid blir extra besvärlig. Den andra stora skillnaden är att skogsarbete leder till en risk för dödsfall och akut skada som vida överstiger risken för vårdpersonal.

Som kompensation för utomhusarbetet och de fysiska riskerna får alltså en skogsarbetare 1 100 kr extra i månaden. Tycker någon på allvar att detta är för mycket? Själv tycker jag det är för lite.

Som brasklapp bör tilläggas att vård- och omsorgspersonal har ett ansvar för människors välbefinnande, vilket bör påverka lönesättningen på något vis. Men frågan är om det kan jämföras med den fysiska fara och den ogästvänliga miljö som en skogsarbete möter dagligen.

Jag är väl medveten om att detta bara är ett enskilt exempel. En jämförelse mellan två yrkeskategorier är inte ett tillräckligt underlag för generella slutsatser. Dock blev jag förvånad över resultatet.

Min ursprungliga intention med detta blogginlägg var nämligen att förklara att det finns en rimlig anledning till att farliga, mansdominerande utomhusjobb har en lön som är flera tusenlappar högre än trygga, kvinnodominerade  inomhusjobb. Men den ambitionen kom på skam när det bara skilde en dryg tusenlapp mellan kategorierna.

Inom LO talas det en hel del om jämställdhetspotter, utifrån det faktum att kvinnodominerade yrken inom LO-kollektivet får lägre genomsnittlig lön, trots att det inte är någon väsentlig skillnad i utbildningsnivå. Stefan Löfven fick en del skäll för att han som Metallordförande motsatte sig dessa potter.  Men faktorerna det talas tyst om är de fysiska risker och den arbetsmiljö som de mansdominerade arbetsplatserna tenderar att ha.

Det LO borde fundera över är vad ett människoliv är värt? Vilken riskpremie är rimlig för de människor som utför de farliga jobb som samhället är så beroende av?

Jämställdhetspotter i all ära, men är det inte dags även för riskpotter? I så fall kan slutresultatet nog bli plus minus noll.

För övrigt: Jag kommer att få skriva replik på Maria Svelands artikel från igår. Kommer i DN nästa vecka. Ivar Arpi, vik redaktör på Axess, kritiserar Svelands artikel på Newsmill.

Etiketter:  
Google