Ännu vet ingen om formell kvotering till bolagsstyrelser kommer att bli verklighet i Sverige. Med tanke på att olika former av lagstiftning redan införts i Norge, Spanien, Frankrike, Italien, Island, Belgien och Nederländerna är det högst tänkbart att det kommer även hit. Nivån på kvoteringen blir i så fall troligen 40 procent och inte 50 procent.
Den informella kvoteringen är däremot redan på plats i Sverige, och här är det 50 procent som gäller. Myndigheterna har fått en tydlig uppmaning att man ska ha jämn könsfördelning på alla chefspositioner.
Som bekant tror jag inte på kvotering som politisk åtgärd. Det går emot att den bäst lämpade ska få jobbet. Men om vi för ett ögonblick spelar kvoteringsspelet, och låtsas att vi vill att alla typer av chefs- och maktpositioner i samhället ska avspegla könsfördelningen ute i samhället – var landar vi egentligen då?
En noggrann uträkning (med dessa siffror som underlag) visar att det inte är 50/50-fördelning som gäller. I åldersspannet 18 till 65 år – den ålder man får anses vara arbetsför – är 50,8 procent av befolkningen män och 49,2 procent kvinnor. Således borde fördelningen av chefer rätta sig efter dessa siffror och inte en 50/50-fördelning.
Vad gäller demokratiska val får man istället utgå från hela den vuxna befolkningen och här blir det med all sannolikhet en viss övervikt av kvinnor, vilket då får ligga till grund för könsfördelningen i riksdag, regering, utskott, etcetera. Noggrannhet och rättvisa framför allt!
Verkar hela denna sifferexercis lite onödig? Rent av löjlig? Jag instämmer. Tiden jag lagt på att räkna ut dessa siffror känns som ett meningslöst slöseri med tid. Samtidigt illustrerar uträkningen de absurda konsekvenser som kvoteringstanken får: Millimeterrättvisa på varje litet område i samhället, precis som två barn som bråkar om mittlinjen i bilens baksäte.
Inte sällan kan kvaliteten på en idé bedömas genom att ”skruva upp volymen” och se vart tankegången för oss om den implementeras fullt ut. Kvoteringstanken för oss in i det absurda.
Tack: Går till Niklas som skickade in denna idé! Samt till Nils som tagit fram uppgifter på länder med kvoteringslagar!
Maria Ludvigsson har en skarp penna när det gäller jämställdhetsfrågor, och ett nyligt inlägg på SvD:s ledarblogg är inget undantag. Först ställer hon den retoriska frågan om övervikten av kvinnor i regeringen bör föranleda kvotering? Självfallet är Ludvigsson inte för kvotering men frågan är relevant då många nog inte funderat på att kravet på 50/50-fördelning på sikt kan drabba individer av båda könen, inte bara män.
Inläggets skönaste kommentar är dock följande:
I sammanhanget brukar Rwandas parlament framhållas som världens mest jämställda, med 56% kvinnor. Men den svenska Riksdagen, med en mindre andel kvinnor, är faktiskt mer statistisk jämställd än [Rwandas parlament]. Rwandas könsbalans, med 56% kvinnor är sämre än den svenska med 45% kvinnor.
Det är inte utan jag drar på smilbanden när denna självklara matematik förklaras.
Tipstack: Går till Ulf!
Tips: För er som tycker det är viktigt med barnens rätt till båda sina föräldrar, rekommenderas att delta i den demonstration som ska ske på Sergels Torg i Stockholm den 13 maj. Tiden blir 12.00 till 16.00. Demonstrationen anser att den ojämställda lagstiftningen mellan mammor och pappor inte gynnar barnen, och att barnens bästa inte tillgodoses när allt för många barn separeras från sin ena förälder efter en vårdnadstvist.
I förrgår skrev jag om den nya forskning som visar att kvoteringen till bolagsstyrelser i Norge blivit en dyr affär. Samtidigt är det inte de ekonomiska kostnaderna som gör att kvotering är fel, utan det är de olika spelreglerna för olika individer.
Styrelseproffset Peggy Bruzelius sammanfattar det hela väl i SvD:
- Jag är så trött på pratat om fler kvinnor i styrelserna. 24 procent – det är väl en ganska rimlig andel med tanke på underlaget, det är 17-18 procent kvinnor i ledningsgrupperna idag, säger hon.
Det Bruzelius antyder är att kvinnor redan har det lika lätt som män att bli utsedda till styrelser, i förhållande till hur många kvinnor som har vandrat den väg som krävs för att bli aktuell för ett styrelseuppdrag. Att i det läget införa kvotering skulle innebära att meritokratin sätts ur spel. Den mest rättvisa och funktionella tumregeln vi känner till i samhället är nämligen att sträva mot att den bäst lämpade ska få jobbet.
Bruzelius konstaterar vidare:
- Visst, det finns män som bromsar. Men framför allt är det kvinnorna som tackar nej. Jag vet inte hur många gånger jag har mött kvinnor som tackat nej till topposter för att de har andra prioriteringar i livet. Som mentor kan jag bli besviken. Men på ett mänskligt plan…tja, jag kan förstå dem, säger Peggy Bruzelius
Här har vi kärnan i debatten om topposter i näringslivet. Det handlar inte (längre) primärt om att kvinnor diskrimineras, utan om att kvinnor tackar nej till de högre och mer krävande posterna. Varför sker detta?
Bruzelius är inne på det mänskliga planet och det tror jag är en viktig förklaring. Färre kvinnor vill ge upp den nära kontakten med familjelivet, där man dagligen har hyggligt med tid att umgås med sina barn. Bara risken att man skulle kunna få ge upp detta gör att man tackar nej.
Kvinnor får heller inte samma status-boost av att nå upp till toppen som män får. En man som nått toppen får respekt av andra män, och har större chans att ses som attraktiv av kvinnor. För en kvinna sker inte samma sak, även om hon givetvis kan vinna människors respekt och beundran via sina prestationer. Men själva statuslyftet sker helt enkelt tydligare och djupare för en man – precis som evolutionspsykologin förutspår.
Frågan är hur vi ska förhålla oss till detta? Jag lämnar den frågan öppen till kommentarsfältet. Som vanligt håller vi god ton och fokuserar på det intellektuella utbytet!
Tipstack: Går till Gunnar och Leif!
Peter Dalle uttalar sig i Lokaltidningen Mitt i Stockholm (följande citat saxat ur Mitt i Täby 20/3):
Filmen är en internationell produktion med skådespelare från olika länder. Större delen av de cirka 30 miljoner kronor filmen kostade fick man från finansiärer utomlands. Först i slutskedet gick Svenska filminstitutet(SFI) in med stöd. Och enligt Peter lär det inte bli några fler filmer i Sverige för hans del, mycket på grund av filminstitutets jämställdhetspolicy.
- Eftersom jag har fel kön får jag inga medel från SFI och det är helt vansinnigt och konstigt att det man har mellan benen ska styra fördelningen av pengarna. Alla ska så klart ha samma möjlighet men i min värld borde de bästa manusen vara dem som är aktuella.
De filmmanus som Peter under åren har skrivit, bland annat en satir om hur teven påverkar vårt samhälle och en rysare, har han stoppat i lådorna.
- Det går inte att förverkliga dem i Sverige så länge institutet är inblandade. Och att söka pengar utomlands är ännu krångligare.
Problemet som Dalle är inne på är att om fler män än kvinnor satsar på att producera film, blir det snedfördelat och orättvist om det ställs krav på 50/50-fördelning mellan könen när anslagen ska fördelas.
Så här skriver Svenska Filminstitutet om sin policy:
I nuvarande filmavtal finns ett jämställdhetsmål som innebär att andelen kvinnor på nyckelfunktioner, det vill säga yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara minst 40 procent bland de projekt som får stöd.
I det filmavtal som börjar gälla den 1 januari 2013 är jämställdhetsmålet tydligare formulerat: ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”.
Detta stela synsätt som fokuserar på kollektiv identitet gör att Sverige går miste om talanger som kunde ha producerat bra filmer, men som inte får finansiering för att de har fel kön.
Tipstack: Går till Ola och En Elak Jävel!
Häromdagen skrev jag följande:
Programmet fick mig även att tänka på det här med könsfrågor. När jag växte upp – och tittade på Sportspegeln och andra sportsändningar – var Hultling ofta nyhetsankare eller programledare. Hon var ett av de mest kända ansiktena på sportredaktionen.
Inte en enda gång tänkte jag på att Hultling var kvinna. Eller att hon skulle vara mindre (eller mer) kompetent. Eller att hennes kön hade något att göra med henne som sportreporter. Hon var uppenbarligen duktig, och mer än så var inte intressant att bedöma.
I dag är läget ett annat. När det kommer in nya, unga kvinnor på olika sportredaktioner kan jag inte undgå att ställa mig frågan: “Har hon tagit sig dit på egna meriter eller har de fått skäll för att de hade för lite kvinnor?”. Det vår politiska feminism lett till är alltså att jag kan fundera på en kvinnas meriter, på ett sätt som jag aldrig (aldrig!) gjorde på 80-talet. Det var väl knappast det som var syftet?
I dag tipsas jag om följande på Twitter:
Länken i bilden går till följande sida:
Vi kör den tisdagen den 10 april kl 18.00, då får alla som anmäler sig komma hit och visa upp sig; det blir en studioövning och ett litet sportallmänbildningstest. Och det är bara tjejer som får anmäla sig.
Om nu någon tror att detta exempel utgör en udda fågel, så kolla in följande citat från tidningen Journalisten:
Enligt SVTs jämställdhetspolicy ska andelen kvinnor och män inom varje programkategori vara 50/50.
Kvotering, kön framför kompetens och i det aktuella fallet ett uteslutande av män, är helt acceptabelt i dagens samhälle. Tro inte annat än att detta innebär ett steg bakåt vad gäller kampen mot diskriminering.
Tipstack: Går till I!
Det må vara kuriosa men de norska skidskyttedamernas krav på jämställdhet får mig att dra på smilbanden. Symbolhandlingar kan ibland vara väl så effektiva.
I söndags fick Jörgen Brink en bil som belöning när han slog rekord i Vasaloppet. Däremot fick norskan Vibeke Skofterud ingen bil när hon blev snabbaste dam någonsin på sträckan.
För att råda bot på denna ojämställdhet lovade både BMW och Volkswagen att Skofterud skulle få en bil. Plötsligt hade hon inte bara fått en bil utan två!
Där kunde denna jämställdhetshistoria slutat, och cynikerna kunde proklamerat att jämställdhet börjar glida mot ”minst lika bra för kvinnor” istället för ”lika bra för båda könen”.
Men det ingen hade räknat med var de norska skidskyttedamernas känsla för rättvisa:
När de norska skidskytteherrarna på torsdagen, den internationella kvinnodagen, höll presskonferens under VM i Ruhpolding valde de norska damerna att kuppa. Med bland andra guldmedaljören Tora Berger i spetsen tågade damerna in på pressmötet med en banderoll med budskapet ”Full jämställdhet – ge Brink en bil till”.
– Vi har hört att Skofterud fick två bilar, och Brink bara en. Det strider mot våra jämställdhetsprinciper så vi är för en extra bil till Brink, säger landslagsåkaren Synnøve Solemdal till Dagbladet.
– Vi är för jämställdhet åt båda håll. Det är lika mycket det allt handlar om, säger Solemdal.
De kuppande norska kvinnorna har helt rätt. Ska det mätas, vägas och räknas i jämställdhetens namn ska det självfallet göras konsekvent. Om en extra bil åt en vinnande man är fel, är även en extra bil åt en vinnande kvinna fel. Om vi ska kvotera till bolagsstyrelser och chefsposter ska vi även kvotera till förskolan och gruvorna.
Sedan kan man även ha åsikten att inte allt måste vägas och mätas, utan att det viktiga är rättvisa spelregler för alla individer. Då slipper man den här typen av detaljer. Men om man väljer att ge sig in i det kvantitativa jämställdhetstänket gäller det att vara konsekvent.
Vilken hållning väljer du?
Jag vill rekommendera Maria Ludvigssons inlägg om kvotering på SvD:s ledarblogg. Där dissekerar hon den senaste tidens kvoteringsdebatt på ett bra vis.
Läs gärna hela, men här är ett utdrag:
Av Blomdahls fyra teser om kvinnor, kris och männens ansvar, förstår vi inte mycket mer än att Blomdahl är en hängiven särartsfeminist. Hon hävdar mäns och kvinnors väsensskilda natur och att en jämförelse mellan könen fullständigt skulle falla ut till kvinnornas absoluta fördel. Vanligt hos särartsfeminister är att tillskriva kvinnor alldeles särskilda och ädla egenskaper som egentligen gör oss kvinnor mer lämpliga än män att ratta det mesta.
Jag skulle vilja påstå att i svensk mainstream-feminism finns ett starkt drag av att framställa kvinnan som lika kompetent som män på alla vis, men med fördelen att hon är mindre våldsam och bryr sig mer om miljön, barnen och framtiden.
När detta påtalas som särartsfeminism och mansförakt blir svaret att ”det beror ju bara på hur vi uppfostrar barnen!”. Så tydligen uppfostras män till defekta kvinnor som inte gör någonting bättre utan bara sämre.
Synsättet påvisar hur snett vi hamnat i samtalet om jämställdhet. För människor som annars är kloka och sammanhängande kan säga den här typen av resonemang utan att blinka.
En övning för dem som fastnat i en negativ syn på män kan vara att lista fem positiva egenskaper hos män. Vare sig dessa anses vara konstruerade, medfödda eller en blandning. Detta blir självfallet en subjektiv lista, precis som att omdömena om kvinnors positiva egenskaper är något subjektivt.
Den som bara klarar att lista positiva egenskaper hos kvinnor bör nog ta sig en ordentlig funderare på sin människosyn.
Tips: Om du inte läst gårdagens inlägg om förslag till platform för jämställdhet, så gör det! Din feedback behövs.
Igår rapporterade bloggen hur tre av Alliansens kvinnoförbund (alla utom Moderatkvinnorna) stödjer inofficiell kvotering i näringslivet, samt att statliga pengar ska överföras till de företag som tar in fler kvinnor.
Inte särskilt jämställt med andra ord, utan istället ett fokus på grupperna kvinnor och män alltid måste ha samma utfall ute i samhället. Rättvisa och jämställdhet handlar ju om att varje individ ska ha samma spelregler för att lyckas i arbetslivet.
Replikerna på kvinnoförbundens debattartikel är dock inte att de övergett jämställdheten, utan att de borde förespråka kvotering mer öppet.
Socialdemokraterna Anna Hedh (EU-parlamentariker) och Lena Sommestad (ordförande S-kvinnor) tycker att kvotering är ett gott jämställdhetspolitiskt instrument. Allianskvinnorna måste ”ta ställning till den vassa frågan om kvotering”. Sommestad och Hedh hänvisar till lagstiftning i Norge, Spanien, Island och Frankrike.
Jesper Sundewall, forskare och revisor vid Riksrevisionen, skriver att bolagen omedelbart borde öka antalet kvinnor i sina styrelser, om de vill undvika kvotering. Det borde inte ta längre tid än det tar att kalla till extra bolagsstämma. Varför en anställd vid Riksrevisionen bedriver jämställdhetspolitik framgår inte av artikeln.
Tre medlemmar i Centerns partistyrelse anser att dörren till kvotering inte ska stängas, och vidare bör arbetsmarknaden för ingenjörer och industriarbetare omedelbart reformeras så att den innehåller hälften kvinnor. Åtminstone är det så jag förstår artikeln utifrån det stundtals svårtolkade nyspråk som jämställdhetsdebatten numera innehåller.
Sammantaget visar dessa artiklar att jämställdhetsdebatten hamnat på fel spår. Diskriminerande åtgärder så som kvotering benämns som jämställdhet, och människors fria yrkesval underkänns. Frågan är var man ska trumma fram alla kvinnor som ska bemanna styrelser, ingenjörsposter och industriarbeten? Är det mammalediga kvinnor som ska få sin föräldraförsäkring förkortad?
Skämt åsido så finns det en diskrepans här mellan politikernas vision om att alltid ha hälften kvinnor i traditionellt manliga yrken, och folkets vision om att styra sin egen vardag och välja yrke efter eget huvud. Vem är det som bestämmer i slutändan?
Gissningsvis tror dessa politiker att de försvarar en god och viktig vision om att få in hälften kvinnor i traditionellt manliga yrken. De vill göra gott. Därför är det viktigt att påtala för dem att människor faktisk tycker de är ganska bra på att styra sina egna liv. Kvinnor som väljer humaniora och samhällsvetenskap är ofta nöjda med sitt val, och har ingen lust att bli inkvoterade av politiker.
Vidare är människors moraliska intuition att den mest lämplige ska få jobbet, och inte någon som är inkvoterad. Det folk vill veta är att de har samma chans som alla andra att nå till toppen, om de uppnår de kvalifikationer och den lämplighet som krävs.
Därför är mitt välvilliga tips till dessa politiker att anamma den vision som finns i Jämställdhet 2.0:
Meritokrati är jämställdhet.
Så pass enkelt är det, och som politiker slipper man därmed trassla in sig in motsägelsefulla argument om att ens väljare inte vet sitt eget bästa.
De tre ordförandena för Liberala kvinnor (Bonnie Bernström), Centerkvinnorna (Gunilla Hjelm) och Kristdemokratiska Kvinnoförbundet (Maria Fälth) har skrivit en debattartikel om hur andelen kvinnor ska ökas i bolagsstyrelser och resten av näringslivet.
Officiellt sett motsätter de sig kvotering – vilket är bra – men samtidigt lyckas de motsätta sig meritokrati. Hur lyckas de med detta?
Till att börja med lyfter de statligt ägda bolag som ett föredöme:
Nästan hälften, 49 procent, av styrelseledamöterna, 39 procent av ordförandena och 25 procent av de verkställande direktörerna är kvinnor i de företag som är helägda av staten. Här har politiken tagit sitt ansvar och regeringens aktiva åtgärder för att öka andelen kvinnor i de statligt ägda företagens ledningar har varit framgångsrika.
Översatt till vanlig svenska har man här sysslat med en inofficiell kvotering, vilket Nyamko Sabuni talat relativt öppet om när jag lyssnat på henne. Man kan ha olika åsikter om detta, men det är lite lustigt att lyfta fram det som ett föredöme om man säger sig vara emot kvotering.
Vidare föreslås staten fondera samt äska pengar till de privata bolag som sköter sig. Det vill säga de bolag som har en jämn könsfördelning i styrelsen och bland chefer ska få ett ekonomiskt tillskott av staten. Igen så kan man ha olika åsikter om huruvida sådana åtgärder är bra, men märk väl att de frångår principen om meritokrati.
Min egen slogan är att meritokrati är jämställdhet, så utifrån det kan ni gissa vad jag själv tycker om dessa förslag.
I artikeln lyfts även frågan om kvinnors ägande, från perspektivet att deras lägre andel av finansiella tillgångar gör det svårt att starta företag. Min gissning är att skribenterna inte kollat upp att redan 2007 ägde kvinnorna 43 procent av de finansiella tillgångarna, enligt SCB:s förmögenhetsstatistik. Till viss del förstärks kvinnors ägande av änkor som ärvt sina makar, men siffrorna är ändå viktiga för att ge lite perspektiv.
Glädjande i sammanhanget är att Moderatkvinnorna förefaller hålla fast vid principen om meritokrati, då de avstår från att underteckna artikeln. Man kan bara gissa hur pass kontroversiellt detta beslut var. En enad front för Alliansen kvinnoförbund hade ju varit bra mycket starkare.
Sammantaget är trenden i samhället att mer och mer av jämställdhetspolitiken handlar om att räkna kön, istället för att fokusera på meritokrati. Detta är olyckligt, eftersom det i längden kommer att sätta ett frågetecken efter kompetensen hos kvinnor i chefsbefattning – även om de kommit dit på egna meriter.
Tipstack: Går till Sven!
