Nyligen kunde man läsa en intressant nyhet i svenska och norska tidningar. Snygga kvinnor har svårare att bli kallade till anställningsintervjuer, allt enligt ny forskning:

Snygga kvinnor som skickade med ett foto i sin ansökan hade sämre möjligheter att få komma på intervju än sina mindre attraktiva konkurrenter. Det blev särskilt tydligt när det handlade om ansökningar som skickades direkt till den arbetsplats där man sökte jobb, jämfört med om man skickade sin ansökan till en rekryteringsbyrå. En snygg kvinna fick napp först efter i snitt elva skickade CV:n medan en mindre snygg fick komma på intervju med i genomsnitt 7 skickade CV:n.

Hur kan detta komma sig? Normalt förutsätter nog de flesta av oss att det är en fördel att se bra ut. Forskarnas förklaring är följande:

Orsaken måste vara en annan. Personalavdelningar, med ansvar för rekrytering, brukar ofta vara kvinnodominerade, löd forskarnas hypotes. Och mycket riktigt. Det visade sig att 93 procent av dem som gjorde urvalet av vilka som skulle få komma på intervju var kvinnor.

Forskarnas slutsats var att avundsjuka låg bakom tendensen att kvinnor väljer bort snygga kvinnliga kandidater.

Vad kan vi då lära oss av detta? Till att börja med ska man inte dra alltför stora slutsatser av en enskild studie. Resultaten måste kunna upprepas för att anses vara etablerad.

Trots allt väcker forskningen ett par tankar hos mig:

  • Om det är kvinnor som väljer bort kvinnor, endast på grundval av utseende, är det då så att könen egentligen konkurrerar mer inom sin grupp än mellan grupperna? Det är allmänt känt att män konkurrerar på alla möjliga vis, och uppenbarligen gör kvinnor det också.
  • Vad innebär det att det nästan alltid är kvinnor som väljer vilka som ska få komma till intervju? Det förefaller vara en stark kvinnlig maktpost i samhället. Att kvinnor har makten här ser jag inte som ett problem, det är bara intressant att samhället mest verkar bry sig om manliga maktsfärer och inte kvinnliga.

Tipstack: Går till Petter, Andreas, Johannes och Sara!

Uppdatering: Ser att jag tidigare bloggat om denna forskning. Av någon anledning har samma forskningsrapport kommit i ropet igen, från en något annorlunda vinkling.

Etiketter:  

De senaste åren har kritiken mot vår tids politiska feminism växt sig allt starkare. Bland de som helst vill vara utan denna kritik, har strategin varit att utmåla de nya åsikterna som ”näthat” eller ”kränkta män”. Allt för att inte behöva diskutera sakfrågorna.

Enda problemet är att många som vill se nytänkande i jämställdhetspolitiken är kvinnor. Ja, det kan till och med vara så att det finns fler kvinnliga än manliga debattörer som ifrågasätter status quo.

Att erkänna kvinnornas krav på förändring låter sig dock inte göras. Varför då? Jo, till en kvinna kan man nämligen inte säga:

  • Du förstår inte en kvinnas perspektiv.
  • Du är en bitter, kränkt man.
  • Du ser inte dina egna privilegier.

En kvinna som vill förändra jämställdhetspolitiken är helt enkelt livsfarlig för sina meningsmotståndare. Kanske är det därför man försöker låtsas som att dessa kvinnor inte existerar.

Under rubriken Var e brudarna? lyfter Correns ledarskibent Marika Formgren just detta fenomen:

Min kollega Maria Björk Hummelgren och jag har många gånger kritiserat feminismen. Bloggaren Tanja Bergkvist kritiserar genusvetenskapen hårdare än Pär Ström och Pelle Billing gör. Axess temanummer om feminism innehöll inte bara texter av Johan Lundberg och Roland Poirer Martinsson, som man kan tro när man läser Sveland och hennes anhängare, utan även kritiska texter av Maria Eriksson och Maria Ludvigsson.

Och det finns många fler kvinnor som kritiserar feminismen, men vi nämns aldrig av feministerna. De håller krampaktigt fast vid bilden av ett ”feministhat” som uteslutande kommer från män. Vore jag feminist skulle jag kalla detta osynliggörande en härskarteknik.

Precis så är det. När Maria Sveland, Natalia Kazmierska, Ann Heberlein och Anna-Klara Bratt vill försvara sin egen ideologi, gör de det genom att måla upp alternativet som kvinnoförakt.

Frågan är då om kvinnorna som kritiserar rådande jämställdhetspolitik föraktar sig själva? Hypotesen känns något långsökt eftersom kvinnor som Maria Ludvigsson, Alice Teodorescu, Susanna Popova, Tanja Bergkvist, Marika Formgren, Carina Glenning, Maria Eriksson och Maria Björk Hummelgren inte kan beskrivas som annat än självständiga och med god självkänsla.

Vad händer med dagens politiska feminism när kvinnorna inte längre vill ha den?

Etiketter:  

Viktiga kvinnofrågor del 3: Våldtäkt

28 mars 2012, av Pelle Billing

Som du säkert märkt lägger den här bloggen mycket krut på mansfrågor. Inte för att mansfrågor är viktigare än kvinnofrågor, utan för att de får mindre uppmärksamhet. Ingen av oss verkar i ett vakuum, utan allt sker i en viss kontext. Den svenska kontexten år 2012 är att mansfrågorna fortfarande är i sin linda, medan kvinnofrågorna är väletablerade.

Kvinnofrågorna är dock fortsatt viktiga i samhället. Förvisso får de uppmärksamhet, men sättet de uppmärksammas på och lösningarna som föreslås är ofta ideologiskt drivna. Det som behövs är ett mer pragmatiskt förhållningssätt och lösningar som baserar sig på rådande kunskapsläge.

Jämställdhet 2.0 handlar om en vision där både män och kvinnor möts av en välkomnande attityd i samhället, och där jämställdhetspolitiken bryr sig om båda könens problem. För att nå det målet behövs ett rejält fokus på mansfrågor – men det behövs även ett fokus på viktiga kvinnofrågor och hur dessa kan belysas på ett bättre sätt.

Om mansfrågornas dilemma är att de är okända, är kvinnofrågornas dilemma att de godtyckligt används som politiskt slagträ – istället för att metodiskt och pragmatiskt jobba mot en positiv utveckling.

I dag fortsätter bloggens artikelserie där viktiga kvinnofrågor gås igenom. Tanken är att kvinnofrågorna inte ska ägas av polariserade och radikala element i samhället, utan att framtidens lösningar kommer från konstruktiva och pragmatiska initiativ.

Våldtäkt

Det finns olika saker att säga om våldtäkt men om man ska ha ett konstruktivt fokus är det framför allt två frågor som ska besvaras:

  1. Hur kan samhället minska våldtäkterna?
  2. Hur kan risken att hamna i en riskabel situation minimeras?

Den första frågan har vi redan besvarat relativt väl i Sverige. Vi har en stark lagstiftning mot våldtäkt. Vi har en stark kulturell enighet om att våldtäkt är förkastligt (till och med i fängelser har våldtäktsmän låg status och riskerar att bli misshandlade). Vi är medvetna om stadsplaneringens betydelse för att hitta trygga stråk utomhus (men här finns det en del kvar att göra).

Om någon döms, eller ens misstänks, för våldtäkt får denne räkna med att stötas ut socialt och troligen flytta till en annan landsända. Att begå en våldtäkt innebär således att riskera hela sitt sociala kontaktnät.

Självfallet kan man alltid göra mer i preventivt syfte, men i stora drag kan vi vara nöjda med hur långt vi faktiskt nått. Därför kommer resten av denna text att fokusera på riskfaktorer för våldtäkt, och hur man kan minimera risken att bli utsatt (utan att göra avkall på livets nöjen). Ett viktigt förtydligande är att översikten av riskfaktorer fokuserar på heterosexuella våldtäkter mellan vuxna där kvinnan är offret.

En välciterad vetenskaplig artikel listar följande riskfaktorer för våldtäkt mellan personer som dejtar eller är i början av ett förhållande:

Variables that appear to be risk factors are the man’s initiating the date, paying all the expenses, and driving; miscommunication about sex; heavy alcohol or drug use; ”parking”; and men’s acceptance of traditional sex roles, interpersonal violence, adversarial attitudes about relationships, and rape myths.

Här listas framför allt riskfaktorer hos heterosexuella män, för att de ska begå våldtäkt. Fascinerande nog är det bland annat traditionellt ”romantiska” och ”ridderliga” beteenden som inkluderas. Om mannen initierar träffen, betalar för allt, är den som kör och har en statisk bild av könsroller så ökar risken för våldtäkt.

Samtidigt listas andra faktorer där det är lättare att se en direkt koppling till våldtäkt. Hög alkoholkonsumtion (eller andra droger) faciliterar alla möjliga problem, och så även våldtäkt. Detta även enligt Brå och ytterligare en forskningsrapport.

Att mannen har en acceptans för partnervåld, konfliktfyllda förhållanden och tror på myter om att kvinnor vill bli våldtagna, kan ses som relativt självklara riskfaktorer för våldtäkt. En man med sådan syn på sex och förhållanden bör man hålla sig långt ifrån.

Andra studier där riskfaktorer för våldtäkt studerats, har kunnat identifiera följande riskfaktorer hos kvinnan:

Ingen av dessa riskfaktorer torde vara särskilt överraskande eller svåra att förstå.

Brottsförebyggande rådet (Brå) beskriver i en av sin rapporter hur våldtäkterna fördelar sig mellan olika scenarier:

När det gäller våldtäkter mot offer som är 15 år eller äldre är det vanligaste relationsmönstret att offret har eller har haft en nära relation till gärningsmannen (32 procent). Näst vanligast är att offret och gärningsmannen är ytligt bekanta (27 procent) genom att de exempelvis träffats under en kväll. I denna kategori är många av våldtäkterna relaterade till nöjeslivet. Det tredje vanligaste är att offret är obekant med gärningsmannen (20 procent). Många av våldtäkterna i denna kategori är överfallsvåldtäkter. Därutöver förekommer det att gärningsmannen är en familjemedlem, släkting, nära bekant eller arbets- eller studiekamrat till offret, men det är generellt sett mindre vanligt.

Varför har de anmälda våldtäkterna ökat de senaste 10-20 åren? Så här skriver Brå:

Brå:s slutsats är att den markanta ökningen av våldtäktsanmälningar mellan 1995 och 2006 främst förklaras av en förhöjd anmälningsbenägenhet av framför allt mindre grova våldtäkter av obekanta eller ytligt bekanta personer som tidigare bortförklarats och bagatelliserats, men nu tolereras i mindre utsträckning. Att fler väljer att anmäla är en mycket positiv utveckling. Under de senaste åren har dessutom ökningstrenden förstärkts av en ändrad lagstiftning. Samtidigt är en faktisk ökning av vissa våldtäktstyper sannolik. En förändrad tillfällesstruktur med större möjlighet till tillfälliga möten genom ett utökat nöjeslivsutbud och genom ett större Internetanvändande skulle kunna bidra till en ökning av våldtäkter av obekanta och ytligt bekanta – parallellt med en ökad anmälningsbenägenhet av dessa fall.

Även en utvidgning av våldtäktsbegreppet har bidragit till fler anmälda våldtäkter:

I april 2005 ändrades sexualbrottslagstiftningen på så sätt att våldtäktsdefinitionen vidgades till att omfatta
exempelvis fall då offret befunnit sig i så kallat hjälplöst tillstånd (genom kraftig berusning, medvetslöshet, sömn eller liknande). Sådana händelser rubricerades tidigare som sexuellt utnyttjande.

Hur ska man då skydda sig? Utifrån forskningen kan man härleda några allmänna råd.

Vid dejting: Dejta nykter eller drick måttligt. Åk inte bil. Betala för dig själv.

I utelivet: Drick med måtta. Gå inte hem med någon om du på förhand vet att du inte vill ha sex (=sunt förnuft).

I relationer: Om våld förekommer i relationen ökar risken för våldtäkt. Överdrivet kontrollbehov bör leda till att man drar öronen åt sig.

Min gissning är att män kan använda sig av ungefär samma allmänna råd, för att minska risken för att bli falskanmäld för våldtäkt. Dock behövs en hel del forskning innan man säkert kan uttala sig om detta.

Etiketter:  

Vad är egentligen kvinnors respektive mäns största problem i vår kultur? Nu pratar jag alltså inte mans- och kvinnofrågor eller politiska sakfrågor. Utan vad vi möter dagligen i vår kultur.

Min åsikt om detta är följande:

  • Kvinnor möts av motstridiga budskap, som inte kan tillfredställas samtidigt. När en kvinna blir mamma, ställs detta på sin spets. Å ena sidan ska hon vara den stora, goda modern som hela tiden är med barnet. Å andra sidan ska hon vara en modern karriärskvinna som arbetar heltid. Det är en fysisk omöjlighet att tillfredsställa dessa två krav.
  • Män demoniseras.  På daglig basis får män höra att de orättfärdigt tjänar för mycket pengar, att de slår kvinnor, att de är våldtäktsmän, att de är pedofiler och att de måste göra om sig från grunden för att möjligen ses som goda människor. Detta är mobbing på gruppnivå men ändå har de som deltar i mobbingen godhetsföreträdet.

Hur ställer sig bloggen till dessa två fenomen? Vad gäller demoniseringen av män har det länge varit en huvudfråga, och kommer så att förbli tills demoniseringen försvinner.

Vad gäller motstridiga krav på kvinnor så håller bloggen gradvis på att ta sig an kvinnofrågor mer och mer. Inte för att ingen annan talar om kvinnofrågorna, utan för att radikala element har kidnappat dem – och bidrar till de omänskliga kraven på kvinnorna.

Etiketter:  

Skavlan väcker tankar om könsfrågor

21 mars 2012, av Pelle Billing

För några dagar sedan sändes i vanlig ordning pratshowen Skavlan. Denna gång var sportjournalisten Katarina Hultling gäst, och hon berättade om sin tappra kamp mot den bröstcancer hon drabbats av. Efter operation av bröst och lymfkörtlar så genomgår hon nu cellgiftsbehandling för att försöka ta död på varenda cancercell.

Självfallet önskar jag Hultling all lycka till i sin kamp, och att hon ska bli helt frisk igen.

Programmet fick mig även att tänka på det här med könsfrågor. När jag växte upp – och tittade på Sportspegeln och andra sportsändningar – var Hultling ofta nyhetsankare eller programledare. Hon var ett av de mest kända ansiktena på sportredaktionen.

Inte en enda gång tänkte jag på att Hultling var kvinna. Eller att hon skulle vara mindre (eller mer) kompetent. Eller att hennes kön hade något att göra med henne som sportreporter. Hon var uppenbarligen duktig, och mer än så var inte intressant att bedöma.

I dag är läget ett annat. När det kommer in nya, unga kvinnor på olika sportredaktioner kan jag inte undgå att ställa mig frågan: “Har hon tagit sig dit på egna meriter eller har de fått skäll för att de hade för lite kvinnor?”. Det vår politiska feminism lett till är alltså att jag kan fundera på en kvinnas meriter, på ett sätt som jag aldrig (aldrig!) gjorde på 80-talet. Det var väl knappast det som var syftet?

Dagens politiska feminism är kvinnors största fiende i arbetslivet.

Etiketter:  

En av de mest slående inkonsekvenserna i svensk jämställdhetspolitik är synen på den kvinnliga kroppen. Ibland har kvinnan rätt till sin kropp och ibland dikterar staten att hon alls inte har rätt till den.

En snabb översikt:

  • Abort. Kvinnan har rätt att besluta över sin egen kropp.
  • Insemination. Kvinnan har rätt att besluta över sin egen kropp.
  • Surrogatmödraskap. Kvinnan har inte rätt att besluta över sin egen kropp.
  • Sexuella tjänster. Kvinnan har inte rätt att besluta över sin egen kropp.

Hur kan det ha blivit så inkonsekvent? Saknar våra politiska partier etisk och ideologisk kompass?

Svaret är ja, om vi talar jämställdhet. Vår tids jämställdhetspolitik styrs inte av sammanhängande principer, eller att vissa rättigheter och skyldigheter gäller i alla lägen.

Särskilt vad gäller sexualiteten, reproduktionen och den kvinnliga kroppen är det svårt att förstå hur man kommit fram till sina ståndpunkter. Enda sättet att förstå det hela är egentligen att kontrollera om en man gynnas av situationen.

En abort är framför allt till för kvinnan själv. Om hon inte vill ha kvar fostret kan hon ta bort det. Även insemination gynnar kvinnan själv. Om det inte finns en man hon vill bli gravid med, så kan hon bli gravid ändå. Således är abort och insemination godkända av både stat och radikalfeminister.

Surrogatmödraskap är däremot en annan femma. Här är det oftast minst en man som blir lycklig pappa. Samma sak med sexuella tjänster. Ofta är det en man som köper sig en form av tillfredsställelse. Således är båda fenomenen förbjudna.

Regeln vad gäller kvinnors rätt att besluta över sin kropp är alltså följande: Kvinnor får besluta över sin egen kropp, så länge det inte kan misstänkas gynna gruppen män alltför mycket.

Om jag var kvinna skulle jag vara mäkta upprörd att staten tog sig dessa friheter att bestämma över min kropp. Tipset till svenska politiker kan inte bli annat än att gå tillbaka till sina egna ideologiska rötter, och fundera på vad man egentligen står för – utan några radikalfeministiska griller i huvudet.

Som du säkert märkt lägger den här bloggen mycket krut på mansfrågor. Inte för att mansfrågor är viktigare än kvinnofrågor, utan för att de får mindre uppmärksamhet. Ingen av oss verkar i ett vakuum, utan allt sker i en viss kontext. Den svenska kontexten år 2012 är att mansfrågorna fortfarande är i sin linda, medan kvinnofrågorna är väletablerade.

Kvinnofrågorna är dock fortsatt viktiga i samhället. Förvisso får de uppmärksamhet, men sättet de uppmärksammas på och lösningarna som föreslås är ofta ideologiskt drivna. Det som behövs är ett mer pragmatiskt förhållningssätt och lösningar som baserar sig på rådande kunskapsläge.

Jämställdhet 2.0 handlar om en vision där både män och kvinnor möts av en välkomnande attityd i samhället, och där jämställdhetspolitiken bryr sig om båda könens problem. För att nå det målet behövs ett rejält fokus på mansfrågor – men det behövs även ett fokus på viktiga kvinnofrågor och hur dessa kan belysas på ett bättre sätt.

Om mansfrågornas dilemma är att de är okända, är kvinnofrågornas dilemma att de godtyckligt används som politiskt slagträ – istället för att metodiskt och pragmatiskt jobba mot en positiv utveckling.

I dag fortsätter bloggens artikelserie där viktiga kvinnofrågor gås igenom. Tanken är att kvinnofrågorna inte ska ägas av polariserade och radikala element i samhället, utan att framtidens lösningar kommer från konstruktiva och pragmatiska initiativ.

Omänskligt kropssideal

Kroppsideal för kvinnor är en ständigt aktuell fråga. Förra gången jag bloggade om det kom det 230 kommentarer (och inlägget om kroppsideal för män fick över 480 kommentarer).

Varför detta outsinliga intresse för kvinnokroppen? En anledning är historiska, evolutionspsykologiska faktorer. Precis som det varit viktigt för kvinnor att hitta en man som kan försörja och försvara henne och barnen, har det varit viktigt för män att hitta en kvinna som ser frisk ut och icke-gravid. Således vet både kvinnor och män på någon nivå att utseendepressen alltid kommer att vara högre på kvinnan.

Något som evolutionspsykologin däremot inte bjuder är att kvinnor ska svälta sig själva, som många Hollywood-skådespelerskor och fotomodeller gör. Detta kroppsideal har uppstått i vår tid och i vår kultur, och är inte något vi kan lasta tidigare generationer för.

Exakt vad rådande kroppsideal beror på är svårt att säga. Jag har inga färdiga svar att ge. Eventuellt finns en koppling till att när maten finns i överflöd blir det fint att vara smal. Även det manliga kroppsidealet är ju att man ska deffa, om än med mer kvarvarande muskulatur.

Lika lite som att jag kan slå fast vad utseendeidealet beror på, vill jag skuldbelägga någon för att det råder. Av någon anledning har det uppstått och av någon anledning tycker konsumenterna det är acceptabelt. Möjligen handlar det om att kläder ser bättre ut på långa och smala modeller, eller att kroppar tenderar att se bredare ut på film och därför gör att skådespelerskor svälter sig.

(Viktigt att betona i sammanhanget är att kroppar kommer i alla former och storlekar. Att vara smal i sig själv är helt naturligt! Det är inte detta fenomen som menas med fotomodeller och skådespelerskor som bevisligen svälter sig under sin karriär.)

Helt klart är att kroppsidealet som trummas ut i modetidningar och från Hollywood inte är hälsosamt. De flesta måste svälta sig för att uppnå det. Detta kan leda till urkalkat skelett, eller allvarliga tillstånd som anorexi (dock krävs ytterligare faktorer för att det sistnämnda ska uppstå). Förvisso har alla tidningar och filmer rätt att föra fram vilka typer av kroppsideal de vill, men under samma yttrandefrihet har vi rätt att diskutera vad som pågår.

Min egen yttrandefrihet vill jag använda till att sticka ut hakan lite. Min gissning är nämligen att tjejer och unga kvinnor tror att det kroppsideal de ser i tidningar är det som killar och män vill ha. Och ja, de flesta människor brukar anpassa sig till det som anses attraktivt hos dem man vill attrahera (oberoende av kön och sexualitet). Inom feministiska rörelser är det ibland populärt att säga att kvinnor inte ska bry sig om vad män vill ha, men riktigt så fungerar inte världen.

Därför tror jag att det skulle göra stor skillnad för unga kvinnor om de faktiskt fick höra mer om vad män attraheras av. Och sanningen är att spännvidden på vad män gillar är bred. Det är bara att titta på internet och vad som hände när porren demokratiserades. Om man kan föreställa sig en viss vikt eller kroppsform på en kvinna så finns det pornografi med sådana kvinnor på nätet.

Detta låter onekligen tolerant och livsbejakande. Det finns någon för alla, etcetera. Samtidigt brukar en del kvinnor säga till mig att de aldrig fått så mycket uppmärksamhet på krogen som när de gick ner 5-10 kilo i vikt. Betyder detta att Hollywood och fotomodellerna trots allt har rätt?

Jag tror inte det. Om det finns en preferens hos majoriteten av män så är det att kvinnor ska sin ”naturliga” vikt. Det vill säga det viktintervall som är hälsosamt för en person. Hos vissa innebär det mer underhudsfett, och hos andra mindre. Vi är alla födda med olika kroppar och olika benstommar.

Min tes är alltså att det kroppsideal som män av kött och blod föredrar, är både mer mänskligt och har större spännvidd än det ideal som framförs av diverse medier. Således skulle ett sätt att undergräva det omänskliga kroppsidealet för kvinnor vara att kloka män faktiskt vågar prata om detta, och ger unga kvinnor en alternativ verklighetsbeskrivning.

Sådär ja. Nu har jag nog gjort många som läser upprörda på ett eller annat sätt. Ordet är fritt nedan, men behåll din artighet och värdighet när du skriver!

Etiketter:  

I Sydsvenskan får ett flertal skånska företagsledare tillfälle att uttala sig om hur de stödjer kvinnor i sin verksamhet. Tyvärr visar det sig att det inte bara handlar om att ha en uppmuntrande attityd mot kvinnorna – eller att befordra dem på samma villkor som männen – utan tydligen innebär en positiv syn på kvinnor att de ska få specialförmåner.

Här är några exempel på företagsledarnas uttalanden:

Lars Renström, koncernchef Alfa Laval:

Ett år efter att vårt första internationella utvecklings- och mentorprogram för kvinnor avslutades har hela 90 procent av deltagarna blivit befordrade.

Ett särskilt utvecklings- och mentorprogram för kvinnor, där nästan alla blir befordrade? För mig låter det mer som en dagisklass än som ett internationellt företag.

Hur kommer kvinnorna att betraktas av sina manliga medarbetare när man inte vet vilka som faktiskt förtjänat sin befordran? Snacka om att göra kvinnorna en björntjänst.

Bert Nordberg, vd Sony ­Mobile:

Mitt mål är fortfarande att varje person i ledningsgruppen utser minst en kvinna till sina respektive team. [...] Som ett led i detta arbete har jag därför infört att minst hälften av deltagarna i alla våra ’talent management- program’ ska utgöras av kvinnor.

Minst hälften av påläggskalvarna ska vara kvinnor? I bransch som långt fler män söker sig till? Ett sådant ojämställt och orättvist förfarande kommer endast att skapa en misstänksamhet mot kvinnorna, precis som i Alfa Laval. Det var knappast detta som var syftet.

Hans Möller, vd Ideon Center:

Vi har i dagsläget 60 procent kvinnor i företags­ledningen och 50 procent i bemanning. Styrelsen är inte okej ännu, men vi jobbar på en större förändring. Målet är minst 30 procent kvinnor där. Och jag tror fortfarande på kvotering.

Hur kan det behövas särskilda satsningar på kvinnor om de är 60 procent i företagsledningen och 50 procent i bemanningen? Företagsledningen torde vara minst lika viktig som styrelsen vad gäller makt och inflytande.

Sammantaget visar dessa exempel att samhällets och företagsvärldens iver att få in fler kvinnor på chefspositioner, leder till särbehandling och orättvisor.

För kvinnorna innebär detta att ingen kan lita på att de tagit sig fram på egna meriter – vilket är en katastrof för de kvinnor som faktiskt skulle tagit sig fram av egen kraft. För männen innebär det att de utsätts för strukturell diskriminering.

Hur borde man då jobba med jämställdhet i ett företag? Magnus Dahl, vd Aspekta, har det rätta receptet:

Jag lovar att även fortsättningsvis behandla ­kvinnliga och manliga medarbetare lika, se till deras individuella förutsättningar oberoende av kön, ställa samma krav och ge samma typ av återkoppling.

Mina damer och herrar, om ni vill göra karriär i Skåne rekommenderar jag Aspekta.

Tipstack: Går till Sara!

Etiketter:  

Som du säkert märkt lägger den här bloggen mycket krut på mansfrågor. Inte för att mansfrågor är viktigare än kvinnofrågor, utan för att de får mindre uppmärksamhet. Ingen av oss verkar i ett vakuum, utan allt sker i en viss kontext. Den svenska kontexten år 2012 är att mansfrågorna fortfarande är i sin linda, medan kvinnofrågorna är väletablerade.

Kvinnofrågorna är dock fortsatt viktiga i samhället. Förvisso får de uppmärksamhet, men sättet de uppmärksammas på och lösningarna som föreslås är ofta ideologiskt drivna. Det som behövs är ett mer pragmatiskt förhållningssätt och lösningar som baserar sig på rådande kunskapsläge.

Jämställdhet 2.0 handlar om en vision där både män och kvinnor möts av en välkomnande attityd i samhället, och där jämställdhetspolitiken bryr sig om båda könens problem. För att nå det målet behövs ett rejält fokus på mansfrågor – men det behövs även ett fokus på viktiga kvinnofrågor och hur dessa kan belysas på ett bättre sätt.

Om mansfrågornas dilemma är att de är okända, är kvinnofrågornas dilemma att de godtyckligt används som politiskt slagträ – istället för att metodiskt och pragmatiskt jobba mot en positiv utveckling.

I dag startar därför en artikelserie på bloggen, där viktiga kvinnofrågor ska gås igenom. Tanken är att kvinnofrågorna inte ska ägas av polariserade och radikala element i samhället, utan att framtidens lösningar kommer från konstruktiva och pragmatiska initiativ.

Våld i nära relationer

Vad vet vi egentligen om våld mot kvinnor i nära relationer? Några snabba fakta:

  • Om allt våld i nära relationer inkluderas är skillnaderna små mellan kvinnor och män.
  • Det är 2-3 gånger så vanligt att kvinnor skadas av våldet. Detta för att män är starkare och lättare kan utöva ett grövre våld.
  • Vad gäller rädsla är det cirka fyra gånger så vanligt att kvinnor känner det under pågående våld.

Våld mot kvinnor i nära relationer är således ett samhällsproblem som behöver tas på allvar. Det fina är att i Sverige tas redan problemet på stort allvar. Det mindre fina är att området delvis har kidnappats av ideologiska krafter – vilket inte gynnar de misshandlade kvinnorna.

Några tydliga siffror på hur många kvinnor (och män) som misshandlas just i Sverige har vi inte. Men om man tittar på stora, nationella studier från Norge och Storbritannien bör det handla om 4-6 procent av kvinnor och män som är utsatta för någon typ av våld årligen. Viktigt att komma ihåg är att en stor del av detta våld handlar om en enstaka örfil, knuff eller att ett objekt kastas på en.

Den första åtgärden för att bättre hjälpa misshandlade kvinnor skulle således vara att göra en stor nationell studie där allt våld i nära relationer mäts på ett noggrant sätt. Ett sådant underlag skulle inte bara ge oss siffror på hur många kvinnor (och män) som upplever en viss typ av våld, utan skulle även kunna undersöka vilka riskfaktorerna är för att bli utsatt för våld.

Enligt studier som gjorts utanför Sverige är vanliga sociala riskfaktorer:

  • Separation.
  • Små barn.
  • Ekonomiska problem.
  • Drog- eller alkoholmissbruk.
  • Handikapp eller dålig hälsa.

Till dessa sociala riskfaktorer får läggas psykologiska riskfaktorer. Allt talar för att människor med personlighetsstörningar är rejält överrepresenterade vad gäller utövandet av våld i nära relationer.

Sedan vet vi även att vad gäller det upprepade våldet (så kallad ”intimate terror”) så föregås det ofta av en nedbrytningsprocess. Den ena parten tar gradvis kontroll över förhållandet genom att nedvärdera, kritisera, isolera och till slut misshandla den andra parten.

En vanlig teori i Sverige är att våld mot kvinnor är knutet till patriarkala strukturer. Att vissa män slår vissa kvinnor skulle alltså vara ett tecken på en könsmaktsordning där män är överordnade. Stämmer egentligen detta?

I västvärlden är den totala utsattheten för våld i nära relationer ganska lika mellan könen, och detta talar i sig emot att en könad maktordning skulle ligga bakom våldet. Om så var fallet skulle man förvänta sig en stor överrepresentation av män som förövare.

En pragmatisk ansats för att hjälpa våldsutsatta kvinnor bör således fokusera på de sociala och psykologiska riskfaktorer som är kända. Att jaga efter maktordningar som förklaringsmodell kan göra att kvinnorna inte får den hjälp de behöver, samt att de blir rädda för män i allmänhet – vilket torde vara ytterst besvärande psykologiskt sett.

Mina konkreta förslag för att bättre arbeta med våld mot kvinnor i nära relationer är följande:

  • Ge kommunerna det övergripande ansvaret för att hjälpa alla som utsatts för våld i hemmet. Visst kan man samarbeta med kvinnojourer, men det fråntar inte kommunen dess ansvar för behandling och tillgänglighet.
  • De kommunala insatserna mot våld i hemmet ska grunda sig på forskning och fakta. Vare sig kommunen själv gör insatsen eller överlåter det hela åt en kvinnojour, ska detta gälla. Ideologier som inte fått stöd i forskningen hör inte hemma i denna känsliga och viktiga verksamhet.
  • Även kvinnor som utövar våld i sin nära relation ska kunna söka behandling hos sin kommun.

Vad tycker du om dessa åtgärder? Är de det bästa sättet att hjälpa kvinnor som misshandlas i sitt hem? Lämna dina tankar och förslag nedan.

Etiketter:  

Kvinnofrågor slagträ i den politiska debatten

29 februari 2012, av Pelle Billing

Jämställdhet är sedan länge ett prioriterat område i svensk politik. I praktiken innebär det att kvinnofrågor står högt på agendan och anses viktiga.

Det faktum att bara kvinnofrågorna betonas är det som lett till en ny jämställdhetsrörelse, där kravet är att båda könens frågor ska inkluderas. Den här bloggen är en del av den rörelsen.

Samtidigt är det inte bara av godo för kvinnofrågorna att de fått en så gudalik status i det politiska samtalet. Smarta politiker har insett att de kan använda kvinnofrågorna till att motivera sin egen politik. Steg ett blir då att identifiera vad som ska drivas igenom, och steg två att sätta ihop en retorik om hur detta kan gynna kvinnor.

Ett bra exempel på detta fenomen är ett nyligt replikskifte på SvD Brännpunkt. Sofia Arkelsten, Moderaternas partisekreterare, hävdar att jobbskatteavdraget har gynnat kvinnor mest:

Enligt Riksdagens utredningstjänst har utvecklingen av den genomsnittliga arbetsinkomsten för både män och kvinnor under perioden 2006–2010 varit mycket positiv, allra mest för kvinnor. Mellan åren 2000 och 2005 låg andelen av kvinnors inkomst som kommer från arbete i princip stilla kring 72,5 procent. År 2010 hade andelen stigit till 77,3 procent, det vill säga en ökning på 4,8 procentenheter sedan 2005. Motsvarande ökning för männen är 1,9 procentenheter.

Kvinnor har gynnats mest, alltså är Moderaternas politik av godo! Andra partier, som kanske inte vill ha ett jobbskatteavdrag, måste nu förklara varför de är kvinnofientliga och inte vill att kvinnor ska få större ekonomisk frihet.

Lena Sommestad, ordförande för S-kvinnor, tar sig an utmaningen. I sitt svar hävdar hon att Moderaternas jobbskatteavdrag egentligen är mer positivt för män, och därmed förkastligt:

Vad är då effekterna av den borgerliga regeringens politik? En granskning av de data som Arkelsten hänvisar till visar att mäns bruttoinkomst ökade i snitt dubbelt så mycket som kvinnors under borgerlighetens första mandatperiod. Kvinnors inkomster ökade 8 000 kronor om året mot mäns 16 000 kronor.

Vem som har rätt kan vi lämna därhän. Det är måhända en intressant diskussion men inte relevant för detta resonemang.

Poängen är att istället för att prata om hur förslagen påverkar alla människor, selekteras kvinnorna ut. För om politiken kan framställas som kvinnovänlig anses den vara moraliskt högtstående. Indirekt är det enligt samma tankegång bra om män missgynnas av ett förslag, åtminstone i relativa termer i förhållande till kvinnor.

Vad är då problemet med detta? Två uppenbara problem finnes:

  1. Kvinnofrågorna missbrukas i den politiska diskursen. Man ropar varg om och om igen, för att få igenom förslag vars egentliga upprinnelse inte handlar om gruppen kvinnor. Risken är att ingen lyssnar till slut, när det faktiskt är en viktig kvinnofråga som behöver belysas.
  2. Mäns situation belyses inte som en viktig politiskt fråga. Hur gruppen män påverkas av ett förslag nämns bara om de blir mindre gynnade än kvinnor, och då anses förslaget bra. Att indirekt ge män en känga är alltså något att vara stolt över utåt. Hur förvridet är det, vid närmare eftertanke?

Kvinnofrågorna som slagträ i politiken är ett otyg, och det är en fråga som såväl kvinnor som män kan göra gemensam sak i att avvisa.

Etiketter:  
Google