Som du säkert märkt lägger den här bloggen mycket krut på mansfrågor. Inte för att mansfrågor är viktigare än kvinnofrågor, utan för att de får mindre uppmärksamhet. Ingen av oss verkar i ett vakuum, utan allt sker i en viss kontext. Den svenska kontexten år 2012 är att mansfrågorna fortfarande är i sin linda, medan kvinnofrågorna är väletablerade.

Kvinnofrågorna är dock fortsatt viktiga i samhället. Förvisso får de uppmärksamhet, men sättet de uppmärksammas på och lösningarna som föreslås är ofta ideologiskt drivna. Det som behövs är ett mer pragmatiskt förhållningssätt och lösningar som baserar sig på rådande kunskapsläge.

Jämställdhet 2.0 handlar om en vision där både män och kvinnor möts av en välkomnande attityd i samhället, och där jämställdhetspolitiken bryr sig om båda könens problem. För att nå det målet behövs ett rejält fokus på mansfrågor – men det behövs även ett fokus på viktiga kvinnofrågor och hur dessa kan belysas på ett bättre sätt.

Om mansfrågornas dilemma är att de är okända, är kvinnofrågornas dilemma att de godtyckligt används som politiskt slagträ – istället för att metodiskt och pragmatiskt jobba mot en positiv utveckling.

I dag fortsätter bloggens artikelserie där viktiga kvinnofrågor gås igenom. Tanken är att kvinnofrågorna inte ska ägas av polariserade och radikala element i samhället, utan att framtidens lösningar kommer från konstruktiva och pragmatiska initiativ.

Omänskligt kropssideal

Kroppsideal för kvinnor är en ständigt aktuell fråga. Förra gången jag bloggade om det kom det 230 kommentarer (och inlägget om kroppsideal för män fick över 480 kommentarer).

Varför detta outsinliga intresse för kvinnokroppen? En anledning är historiska, evolutionspsykologiska faktorer. Precis som det varit viktigt för kvinnor att hitta en man som kan försörja och försvara henne och barnen, har det varit viktigt för män att hitta en kvinna som ser frisk ut och icke-gravid. Således vet både kvinnor och män på någon nivå att utseendepressen alltid kommer att vara högre på kvinnan.

Något som evolutionspsykologin däremot inte bjuder är att kvinnor ska svälta sig själva, som många Hollywood-skådespelerskor och fotomodeller gör. Detta kroppsideal har uppstått i vår tid och i vår kultur, och är inte något vi kan lasta tidigare generationer för.

Exakt vad rådande kroppsideal beror på är svårt att säga. Jag har inga färdiga svar att ge. Eventuellt finns en koppling till att när maten finns i överflöd blir det fint att vara smal. Även det manliga kroppsidealet är ju att man ska deffa, om än med mer kvarvarande muskulatur.

Lika lite som att jag kan slå fast vad utseendeidealet beror på, vill jag skuldbelägga någon för att det råder. Av någon anledning har det uppstått och av någon anledning tycker konsumenterna det är acceptabelt. Möjligen handlar det om att kläder ser bättre ut på långa och smala modeller, eller att kroppar tenderar att se bredare ut på film och därför gör att skådespelerskor svälter sig.

(Viktigt att betona i sammanhanget är att kroppar kommer i alla former och storlekar. Att vara smal i sig själv är helt naturligt! Det är inte detta fenomen som menas med fotomodeller och skådespelerskor som bevisligen svälter sig under sin karriär.)

Helt klart är att kroppsidealet som trummas ut i modetidningar och från Hollywood inte är hälsosamt. De flesta måste svälta sig för att uppnå det. Detta kan leda till urkalkat skelett, eller allvarliga tillstånd som anorexi (dock krävs ytterligare faktorer för att det sistnämnda ska uppstå). Förvisso har alla tidningar och filmer rätt att föra fram vilka typer av kroppsideal de vill, men under samma yttrandefrihet har vi rätt att diskutera vad som pågår.

Min egen yttrandefrihet vill jag använda till att sticka ut hakan lite. Min gissning är nämligen att tjejer och unga kvinnor tror att det kroppsideal de ser i tidningar är det som killar och män vill ha. Och ja, de flesta människor brukar anpassa sig till det som anses attraktivt hos dem man vill attrahera (oberoende av kön och sexualitet). Inom feministiska rörelser är det ibland populärt att säga att kvinnor inte ska bry sig om vad män vill ha, men riktigt så fungerar inte världen.

Därför tror jag att det skulle göra stor skillnad för unga kvinnor om de faktiskt fick höra mer om vad män attraheras av. Och sanningen är att spännvidden på vad män gillar är bred. Det är bara att titta på internet och vad som hände när porren demokratiserades. Om man kan föreställa sig en viss vikt eller kroppsform på en kvinna så finns det pornografi med sådana kvinnor på nätet.

Detta låter onekligen tolerant och livsbejakande. Det finns någon för alla, etcetera. Samtidigt brukar en del kvinnor säga till mig att de aldrig fått så mycket uppmärksamhet på krogen som när de gick ner 5-10 kilo i vikt. Betyder detta att Hollywood och fotomodellerna trots allt har rätt?

Jag tror inte det. Om det finns en preferens hos majoriteten av män så är det att kvinnor ska sin ”naturliga” vikt. Det vill säga det viktintervall som är hälsosamt för en person. Hos vissa innebär det mer underhudsfett, och hos andra mindre. Vi är alla födda med olika kroppar och olika benstommar.

Min tes är alltså att det kroppsideal som män av kött och blod föredrar, är både mer mänskligt och har större spännvidd än det ideal som framförs av diverse medier. Således skulle ett sätt att undergräva det omänskliga kroppsidealet för kvinnor vara att kloka män faktiskt vågar prata om detta, och ger unga kvinnor en alternativ verklighetsbeskrivning.

Sådär ja. Nu har jag nog gjort många som läser upprörda på ett eller annat sätt. Ordet är fritt nedan, men behåll din artighet och värdighet när du skriver!

Etiketter:  

Tankar om kroppsideal och dubbelmoral

05 februari 2012, av Pelle Billing

Föga kunde jag ana att ett par uppmaningar om att bedöma ett kroppsideal för kvinnor och ett kroppsideal för män skulle leda till hundratals kommentarer inom något dygn (i skrivande stund nära 500 kommentarer sammanlagt).

Uppenbarligen är det ett ämne som berör, vilket är förståeligt då det tangerar områden som sexualitet, självkänsla och sociala hierarkier.

Några av de punkter som framträtt i kommentarerna är:

  • Vissa är smala i sig själva, och de är duktigt trötta på att höra att detta är ohälsosamt eller ett sjukt ideal. Anta inte att en smal person svälter sig själv!
  • Kvinnliga fotomodeller är ofta ovanligt långa, därav ser de ännu smalare ut än de är.
  • En manlig fotomodell ska inte bara vara snygg, utan även utstråla rätt dos av självsäkerhet och social dominans. Det är heller ingen nackdel om han är etablerat framgångsrik i sin vardag (så som David Beckham).
  • Idealet för kvinnliga fotomodeller är trots allt sådant att nästan alla måste svälta sig för att uppnå det. Risk finns för urkalkning av skelettet vilket ger benskörhet i framtiden.
  • Även om inte David Beckham är så biffig är upptränade muskler vanligt förekommande på manliga kalsongmodeller. Således duger det inte nödvändigtvis med en vanlig (vältränad) kropp hos män heller. Fördelen är att idealet inte är medicinskt farligt, förutsatt att man avstår från anabola steroider.

I dagens samhälle objektifieras både kvinnor och män i det offentliga rummet. Såväl med avseende på utseende som på framgång. Dock finns det en tydlig skillnad i att kvinnor objektifieras hårdare vad gäller utseende, och män hårdare vad gäller framgång (vilket i sin tur har evolutionspsykologiska förklaringar som vi kan gå in på närmare en annan gång).

Den feministiska rörelsen har lärt oss mycket om hur kvinnor upplever objektifiering av kvinnokroppar i media och det offentliga rummet. För kvinnor kan det kännas som en fullkomlig hysteri att kvinnors kroppar eller klädsel ständigt ska granskas och bedömas.

Män anses här slippa undan. Istället talas det om att den manliga blicken definierar kvinnan i det offentliga rummet.

Låt mig väldigt tydlig markera att detta feministiska resonemang är en partiell sanning. Det är en del av verkligheten – som är viktig att känna till – men det är fel att den fått representera hela verkligheten på detta område.

Mäns framgång objektifieras ständigt i vårt samhälle. Det sägs att tidningarna bara skriver om män, och struntar i kvinnorna (vilket leder till så kallade genusgrupper hos vissa tidningar). Men vilka män är det som det skrivs om? Män med makt. Män med inflytande. Män med pengar.

Om man inser att objektifieringen av män primärt handlar om mäns framgång, och inte mäns utseende, blir det tydligt att den feministiska analysen bara når halva vägen fram för att upplysa oss om vad som pågår. Precis som att kvinnor i media kan granskas med avseende på utseende och klädsel, granskas män med avseende på framgång och social dominans.

Den genomsnittlige mannen känner sig inte nödvändigtvis peppad av att många män syns i det offentliga rummet. Utan precis som att kvinnor kan tolka bilder och analyser som att man inte duger, kan män känna precis likadant.

Det är lite som Hannah Lemoine tecknat i en av sina WTF-serier, som bygger på en verklig händelse (alla WTF-serier gör det). Läs den! Incidenten handlar om kropplig objektifiering av båda könen, men principen är samma som diskuteras här.

Män förutsätts bli peppade och känna sig framgångsrika när bilder visas på framgångsrika män. Fast med samma logik borde kvinnor känna sig peppade och smala när de ser en bild på en smal kvinna. Och så funkar det inte riktigt enligt den feministiska analysen, eller hur?

Detta är en form av dubbelmoral vi behöver tala mer om.

Etiketter:  

Kroppsideal för männen då?

03 februari 2012, av Pelle Billing

Igår blev det en minst sagt livlig diskussion kring en bild på en smal, kvinnlig fotomodell. Över 150 kommentarer på ett dygn.

Och männen då? Vilka kroppsideal möter en man när han är ute och går? Bilden nedan tog jag för en stund sedan på ett shoppingcenter i centrala Malmö.

Min spontanta reaktion är att Beckham ser ut att vara i god form men inte på något sätt undernärd. Bilden ser ut att vara photoshoppad, kanske framför allt vad gäller skuggorna under ”paketet”.

Vad får du för tankar och åsikter? Ordet är fritt nedan!

Etiketter:  

Vad tycker du om detta kroppsideal?

02 februari 2012, av Pelle Billing

Jag tycker hon ser ut som att hon behöver ett rejält mål mat.

Hur påverkas flickor av att den här typen av bilder sitter över hela stan?

(Disclaimer: Visst kan det vara så att just denna kvinna är ovanligt smal i sig själv, men det förändrar inte frågeställningen.)

Etiketter:  

I Aftonbladet skriver 22-årige Tommy Lagestam om sin ätstörning. Att kräkas upp maten blev en form av beroende.

När han sedan skulle söka hjälp, kände han sig osynlig:

Jag ville söka hjälp. Jag visste att jag aldrig skulle kunna bli hel igen om jag inte fick hjälp. Så jag började googla. Jag sökte från klinik till klinik, självhjälpsidor och ungdomsmottagningar. Med väldigt få undantag möttes jag av texten ”Många unga kvinnor drabbas av ätstörningar.” Det kan vara den mest skrämmande mening jag någonsin har läst. Det var den sista bekräftelsen på att jag inte var normal. Män ska inte drabbas av ätstörningar. Män ska inte må dåligt. Jag ska inte må dåligt. I hundratals år har det varit ett socialt accepterat tankesätt att män ska vara någon sorts känslolös klippa. Inte känna, bara arbeta och ha makt.

Att könskoda olika tillstånd eller olika former av utsatthet är farligt. Vi vet hur illa det gått i många kommuner när de ska hjälpa personer som utsatts för våld i hemmet.

Tommy Lagestam blev osynlig då han tillhör fel kön. Vården och övriga hjälpinstanser hade kunnat skriva ”många kvinnor och en del män drabbas av ätstörningar”, och vips hade det varit mer inbjudande.

Självfallet ska samma princip gälla när män är i majoritet. I de fallen ska inte kvinnor uteslutas. Dock upplever jag inte att detta är något stort problem.

Har du någon gång sett information om hemlöshet, självmord eller dödsfall på arbetsplatser som specifikt vänder sig till män medan kvinnor exkluderas? Jag har inte det.

Och gott så. Låt oss nu bara hoppas att samma princip kan appliceras på de tillstånd där kvinnor är i majoritet. Alla medborgare har samma rätt till hjälp, oberoende av kön, etnicitet, sexualitet, etc.

Tänk att detta så ofta glöms bort i vår iver att hjälpa kvinnor.

Etiketter:  

I diskussionstråden om vem som sätter idealet för Hollywood-skådespelerskor, kom en serie kommentarer från Lisa. Kommentarerna finner jag så intressanta att jag lyfter dem till ett eget inlägg.

Jag kan bara dela med mig av en replik jag fick av en manlig kurator som jag gick till för att få hjälp med min anorexi:

- Har du egentligen någon koll på vad män vill ha?

Det var en ganska kaxig kommentar. Men den hade större effekt på mitt mående än mycket annat haft. Man kan tycka att han borde sagt till mig att jag inte borde bry mig om vad män vill ha över huvud taget. Men nånstans så var han ärligare än de som påstår att det är oviktigt att vara attraktiv. Och hans råa replik fick mig att tänka att jag kanske inte måste ha ett BMI på 18 för att vara fin. Att jag kanske till och med är finare med några kilon mer än jag har idag.

Vilken typ av samtalsterapi som fungerar för en viss person kan skilja. Men principen som tas upp är intressant.

De flesta av oss bryr oss trots allt om vad andra människor tycker – i synnerhet den grupp människor som vi själva blir attraherade av. Kanske är det då bättre att vara ärlig med detta, än att klämkäckt konstatera att sådant ska man inte bry sig om?

I Lisas fall var det i alla fall bättre med den ärliga vägen:

Jag har gått i samtal hos en kvinnlig kurator tidigare. Hennes arbetssätt gick ut på att tycka synd om mig som i egenskap av kvinna var ett offer för samhällets skeva normer. Jag kallade mig själv feminist vid den tidpunkten, men blev ändå så frustrerad över att hon la hela förklaringen på mitt kön. Det gjorde mig bara till ett maktlöst offer på något sätt. Den manlige kuratorn däremot bemötte mig som människa och inte förtryckt kvinna i första hand. Han diskuterade mina tankar om kroppsideal med mig på ett ärligt sätt och försökte ge mig verktyg att hantera dom istället för att snacka könsmaktsordningen en timme i veckan.

Här börjar det bli riktigt intressant. Den kurator som kör med ”raka rör” gör att klienten känner sig sedd som människa och individ, medan kuratorn som fokuserar på kön och samhällsnormer inte gör någon större nytta.

Kanske är det detta som gör att många psykologer (enligt min erfarenhet) är skeptiska till att ta in för mycket samhällsideologi i sitt arbete? Huvudfokuset behöver förbli på individen, om individen ska utvecklas. Visst kan kultur och samhälle beröras som en del i en förklaringsmodell, men man får inte fastna i dem.

Lisa har också intressant reflektioner om hur män och kvinnor reagerat på hennes vikt. Observationerna stämmer med det som många manliga kommentatorer på bloggen gett uttryck för:

Jag har dock svårt att uttala mig om skillnad i uppmärksamhet från män relaterat till min vikt. Min känsla är dock att jag fick lika mycket uppskattning av män när jag vägde 10 kg mer, men att feedbacken jag får från andra kvinnor sen jag blev sjuk är det som förändrats.

Jag får fler kommentarer från kvinnor om att jag ser bra ut nu när jag är smal(are). Men även syrliga kommentarer om att jag är för smal. Trots att jag väger ungefär som Hollywoodstjärnorna de tycker är vackra. Jag tolkar de flesta av dessa kommentarer som avundsjuka eller missunnsamma och bara ett fåtal som ärligt omtänksamma om min hälsa.

Från män som känt mig en längre tid och sett min förvandling får jag höra att jag var snyggare innan jag gick ner i vikt. Vägde då ca 65 kg till mina 170 cm och är nu närmare 50-strecket.

Skönt att höra att Lisa har vettiga män omkring sig. Framför allt skönt att höra att många män inte låtit sig påverkas av det sjuka Hollywood-idealet, som inte är ett dugg bra för fortplantning – om vi nu ska vara evolutionspsykologiska för ett ögonblick (en underviktig kvinna kan förlora mensen).

Vad får du för reflektioner av Lisas berättelse? Kan fokuset på kön göra att vi glömmer individen, trots att målsättningen med könsarbetet var att börja se individen?

Tänk på att Lisa själv läser bloggen så var extra respektfull nu när hon varit så generös med sin personliga berättelse!

Etiketter:  

Vem sätter idealet för Hollywood-skådespelerskor?

03 januari 2012, av Pelle Billing

Nyligen frågade jag vem som gillar förstorade bröst, och svaret var ganska entydigt. De flesta män och kvinnor svarade att de fördrog bröst utan implantat. Ändå är och förblir bröstförstoring en lukrativ industri.

Detta fick mig att fundera på var vissa ideal kommer i från. Bröstoperationer är inte riskfria (operationer är aldrig det), och kanske skulle färre välja att utsätta sig för denna risk om de visste att det ideal som syns i media inte nödvändigtvis är det som alla, eller ens de flesta, instämmer i.

Ett annat fenomen som jag funderat på (och som jag diskuterade på Twitter igår kväll) är att en betydande andel av Hollywood-skådespelerskor väljer att svälta sin kropp till den grad att det är negativt för deras hälsa. Till exempel kan benstommen kalkas ur och ge en besvärande benskörhet några decennier senare.

Uppenbarligen finns det en upplevd vinst med att svälta sin kropp på detta vis, annars skulle de inte göra det. Frågan är var idealet kommer ifrån? Är det inom Hollywood som det blir lättare att få en roll om man är överdrivet smal? Eller är den fansen världen runt som kräver svältande kroppar?

Att idealet skulle vara hugget i sten framstår som osannolikt. Marilyn Monroe ansågs vara världens sexigaste kvinna på sin tid, och så här såg hon ut:

Jämför detta med Lindsay Lohan, som har genomgått den förändring som visas på bilden nedan (från höger till vänster):

Anledningen till att jag tar upp det här är inte att kvinnors kroppar godtyckligt ska bedömas med ”före och efter”-bilder. Utan det handlar om att vi riskerar få ett ideal som är direkt farligt för den generation flickor som nu växer upp. Detta måste vi få prata om.

Det handlar även, misstänker jag, om att vi håller på att få detta ideal i onödan. För mitt intryck är att de flesta män inte uppskattar självsvält hos kvinnor.

Samtidigt får jag rapporter från vissa kvinnor att de får mer uppmärksamhet från män i perioder där de gränsat mot undervikt. Vad är det egentligen som pågår här?

För att bena ut det hela lite mer behöver jag din input. Har du en viss erfarenhet eller åsikt som kvinna? Vad tycker du som man om kvinnor som gradvis svälter sig allt smalare? Föredrar du Lindsay Lohan före eller efter? Ordet är fritt nedan.

Etiketter:  
Google