Anekdot motsäger det oskrivna bladet

12 mars 2012, av Pelle Billing

SvD skriver om spermadonatorer. En dansk man har fått kontakt med den svenska kvinna som fått en dotter med honom som donator. Av en slump får den biologiska pappan och mamman kontakt:

De utbytte fotografier och likheten mellan Linnea och donatorn var uppenbar – även i fråga om personlighet och intressen. Linnea är till exempel väldigt intresserad av simning och ”Mårten” tävlingssimmade flera gånger i veckan som barn.

Till skillnad från mig är Linnea också väldigt öppen, utåtriktad och tävlingsinriktad. Det är tydligen hennes genetiska pappa också, säger Maria och fnissar upprymt.

Så mycket för det oskrivna bladet. Kanske snart dags att acceptera det biologiska arvets betydelse?

I sammanhanget rekommenderar jag genomgången av den norska TV-serien Hjernevask.

Tipstack: Går till Access och Johan!

Fixat: Alla kommentarer syns nu på samma sida igen.

Etiketter:  

Häromdagen gjorde skådespelaren Claes Malmberg ett något kontroversiellt uttalande i TV. Jag har transkriberat den relevant passagen från Nyhetsbyrån i SVT (28/2). Det hela börjar efter cirka 19 minuter, och programledare är Sara Wennerblom Arén:

Claes Malmberg: Jag har tänkt så här. Jämställdhet har jag som sagt ingenting emot eftersom jag har en politisk uppfattning som bygger på jämlikhet mellan människor oavsett om det är klass eller kön. Så att det är inga bekymmer. Men däremot så tror jag att vi kommer att kunna skratta lite förhoppningsvis inom en tioårsperiod åt den här mer stalinistiska feminismen som bygger…

Programledare: Stalinistiska?

Claes Malmberg: Ja, jag tycker att det är det. Det finns väldiga likheter mellan extremvänstern på 70-talet och vissa delar av liksom de som i dag uttalar sig om de feministiska frågorna. Som bygger väldig mycket på konflikt, det bygger på att alla män bär skuld för övergrepp mot kvinnor, att alla män överhuvud taget är…

Programledare: Det är lite hårddraget.

Claes Malmberg: Nä, men så säger man ju, till exempel. Eller man säger att hela könsidentiteten bygger på att det är en uppfostringssak så att säga. I så fall så skulle det innebära att en kvinna med små bröst, om hon hade fått tidigare lära sig att hon var kvinna hade utvecklat större bröst. Medan om hon då trott att hon var kille…

Programledare: Du kallar inte dina barn för hen?

Claes Malmberg: Jag kallar dem inte för hen. Och framför allt så tror jag att det handlar liksom om detta… och alla de här, vad ska jag säga, personerna som då är någon slags konsulter. Genuskonsulter för barn, och lär dem hur de ska leka och hur de ska vara. Alla de här idiotakademikerna. Vad ska jag säga… kosmetiska diskussionerna som egentligen inte handlar om nånting. Och jag skulle också önska att jämställdhetsdebatten vidgades, så att människor som kommer från andra kulturer, som har en annan religion, som har ett annat sätt, att de också fick… I går såg jag ett TV-program om romer till exempel, som har en omöjlig situation att ta sig in på arbetsmarknaden i vårt land. Inte bara i vårt land utan i hela Europa.

Frågan är om ”stalinistiska” är rätt term. Däremot är det väkänt känt att radikalfeminismen (som dominerar svensk feminism) rakt av bygger på marxismen.

Vad innebär det att en känd skådespelare säger så här i TV? Är det en uppluckring av feminismens tolkningsföreträde som vi börjar se? Håller det på att bli tillåtet att ha en egen åsikt om jämställdhet, utan att huka sig?

Tipstack: Går till Sofia!

Y-kromosomen stabil i 25 miljoner år

26 februari 2012, av Pelle Billing

Goda nyheter för alla män:

Männen kan pusta ut. På 25 miljoner år har den manliga Y-kromosomen nämligen bara förlorat en enda gen, konstaterar en grupp amerikanska forskare i tidskriften Nature.
Detta, hoppas forskarna, ska sätta punkt för en diskussion om att den manliga Y-kromosomen är på väg att försvinna.

Uppenbarligen har y-kromosomen ett mycket stort överlevnadsvärde för mänskligheten om bara en enda gen tappats på 25 miljoner år.

Män är således behövda och har något unikt att bidra med. Vilket kan vara trevligt att höra som konstrast till teorierna om att nästan allt är en social konstruktion.

Ursprunglig källa: Nature.

Tipstack: Går till Ella!

Etiketter:  

Förra veckan lyfte feministen och programledaren Hanna Hellquist ämnet jämställdhet i Morgonpasset i P3. Upprinnelsen var de siffror som finns i Statistisk årsbok 2012.

På sin blogg sammanfattar Hellquist vad det hela handlar om:

I boken har statistiken för 2011 sammanställts och svart på vitt är det här otroligt jobbig och sorglig läsning, för alla. För mig är det naturligtvis tråkigt att läsa att Marias man, fortfarande 2011, FORTFARANDE tjänar nästan 9 000 kronor mer än sin hustru, och det är självklart riktigt störande läsning för dem som hävdar att feminismen egentligen inte behövs eftersom vi redan lever i ett jämställt samhälle.

Statistiken anses alltså vara störande för feminist-kritiker. Själv tror jag inte att statistiken är ett dugg störande. Utan det är något annat som stör.

Så här säger Hellquist till P4 Värmland när hon blir intervjuad om detta:

Så här är det, folk blir livrädda när man börjar ifrågasätta deras val och ber dem ta ansvar för sina liv, när man gör det blir folk vansinniga.

Här har vi pudelns kärna. Människor tycker det är helt OK med statistik, och helt OK att olika personer har olika åsikter om denna statistik.

Men när någon säger att de inte får leva som de vill, utan att de måste ”ta ansvar för sina liv” (det vill säga förändra sig efter en viss mall), så blir människor upprörda. Varför ska de inte få leva som de vill i en demokratisk stat?

Fenomenet är egentligen inte nytt. Genusvetare kan till och med få träning i att hantera det ”motstånd” de möter när de vill förändra människors beteenden och livsstil. Ett motstånd är alltså inte att betrakta som att människor drar en gräns för sin personliga integritet, utan det anses vara något som ska brytas ned så människor kan börja leva mer ”rätt”.

Igen, med detta inte sagt att man inte kan få erbjuda föreläsningar i genusfrågor för de som är nyfikna och som har intresse av att förändra sin egen vardag. Problemet är när man vill tvinga sin egen åsikt på andra människor, och kräver att de ska anamma en viss livsstil.

Till Aftonbladet säger Hellquist:

Sverige pekas ofta ut som en förebild när det gäller jämställdhet, men Hanna Hellquist menar att vi inte har kommit så långt.

– Fast kvinnor vill inte gå med på den bilden, och männen vill inte vara en del av den. Alla stretar emot eftersom det är obekvämt, säger hon till Aftonbladet.

Nej, folk stretar inte emot för att det är obekvämt med statistiska skillnader mellan könen. Folk stretar emot eftersom det finns ett krav på att dessa skillnader måste bort, och att de måste förändra en livsstil de trivs med.

De stretar även emot för att begreppet jämställdhet har kidnappats. Jämställdhet betyder inte statistisk likhet mellan könen, det betyder samma spelregler mellan könen och en avsaknad av diskriminering. Således kan vi vara fullt jämställda och ändå har statistiska skillnader mellan kvinnor och män.

Ett resultat av den lilla storm som skapats kring allt detta är hashtagen #sexism på Twitter. Och den hashtagen är väl helt OK, om människor vill berätta om incidenter när de blivit diskriminerade. Men märk väl att detta är något annat än statistiska skillnader mellan könen! Män och kvinnor kan göra olika livsval, även helt utan diskriminering i samhället.

Diskriminering är inte en av huvudförklaringarna till att det i dagens Sverige finns genomsnittliga skillnader hur kvinnor och män lever sina liv. En viktig förklaring är däremot att det mitt bland alla likheter mellan könen även finns vissa olikheter, som slår igenom på statistisk nivå.

Feminismen och skammen

30 januari 2012, av Pelle Billing

Det finns två typer av feminism. Åtminstone för denna diskussion. Ideologisk feminism och pragmatisk feminism. Den senare vill bara att kvinnor inte ska hämmas ute i samhället på grund av sitt kön – vilket är en väldigt rimlig önskan. Den ideologiska feminismen är en annan femma.

Det den säger är att män är problematiska, och att män behöver förändra sig. Det går alltså inte att acceptera män i sin nuvarande form, men med ett annat samhällssystem och med en annan uppfostran kan de bli acceptabla.

Detta kanske framstår som generöst. Den ideologiska feminismen säger ju inte att män i sig är problematiska. Bara att de behöver socialiseras om till en ny typ av man. Individuella män ska inte ta åt sig utan det är mansrollen som är problemet.

I själva verket är det allt annat än generöst. För vad är egentligen mansrollen om inte summan av de beteenden och livsstilar som män uppvisar? Mansrollen är det som en majoritet av män gör. En sågning av mansrollen är således en sågning av individuella män, och inte bara någon abstrakt entitet.

Intressant i sammanhanget är ordet “patriarkat”, som också kritiseras hårt av den ideologiska feminismen. För de tidiga feministerna betydde patriarkat framför allt en samhällsordning. Man kämpade mot staten, och mot ett samhällsskick som inte tillät abort eller att kvinnor skulle ha lika tillgång till arbetsmarknaden.

Under de tidiga feministernas fana kunde således kvinnor och män stå enade, utan att enskilda män pekades ut. Kampen gällde helt enkelt att kvinnor skulle få samma rättigheter som män enligt lagen. Förvisso kan man ha åsikter om att mansfrågorna fortfarande låg och slumrade, men det förtar inte något av den rättfärdiga kamp som dessa kvinnor och män förde.

Numera betyder patriarkatet något annat. När all lagstiftning väl var fixad för kvinnorna, och staten dessutom hade anammat en jämställdhetspolitik som stödde kvinnors väg ut ur hemmet, kunde staten inte längre vara måltavlan. Istället vändes vreden mot individuella män – under täckmantel av begreppen patriarkat och mansrollen.

Patriarkat och mansrollen blev omskrivningar för att “vi kan inte acceptera hur män lever sina liv”. De livsval som kvinnor och män gemensamt förhandlade fram i familjer – där kvinnan ofta hade minst lika mycket att säga till om som mannen – blev till patriarkala strukturer och något som varje man skulle bära hundhuvudet för.

Till detta tillkom lustiga generaliseringar. Att en liten minoritet män utövade våld eller övergrepp mot kvinnor togs som intäkt för en problematisk mansroll (översatt till vanlig svenska: varje individuell man skulle bära skammen). Att den stora majoriteten män aldrig krökte ett hår på en kvinna var ointressant i sammanhanget – retoriken var redan etablerad och ideologin levde sitt eget liv.

Och här befinner vi oss i dag. I ett politiskt och medialt klimat där en urspårad retorik och ideologi har upphöjts till självklar sanning. Där man under täckmantel av “mansrollen” och “patriakat” kan attackera mäns identitet och självkänsla. Vissa tror nog de gör något gott när de anammar denna retorik, men tro inte annat än att det är ett skambeläggande av individuella män.

Märk väl att ideologiska feminister inte uppmanar män till någon gradvis form av personlig utveckling. Om så var fallet hade det väl varit OK, även om sådan utveckling oftast behöver komma inifrån. Nej, detta handlar om ett upplägg där män är underkända tills de förändrar sig efter en mall som passar den ideologiska feminismen. Hur män själva vill leva sina liv verkar inte ens vara en del av agendan. Männen är inte tillfrågade, trots att vi lever i en demokrati där alla rimligen får leva precis hur de vill så länge de håller sig inom lagens råmärken.

Vissa män löser sin situation genom att ställa upp på premisserna. Genom att bli en god man, en man som också tror på ideologisk feminism, kan man få komma in i värmen. Det kanske verkar som en god idé – särskilt om man helt ärligt tror på jämställdhet mellan könen – men i praktiken är det lite som att kissa på sig mitt i vintern för att hålla värmen.

Den man som bekänner sig till den ideologiska feminismen får massa cred och ryggdunkningar, men han har samtidigt byggt sin egen bur. Behovet av att ständigt bevisa sig god nog tar aldrig slut, för han är ju trots allt fortfarande en man, och det är en brist.

Just detta att hans eget kön blivit till hans största brist leder till ett behov av att fördöma eller till och med gå till attack mot andra män (eller kvinnor). Officiellt görs detta som en del av den ideologiska feminism han tror på, men det handlar även att bli av med sin egen skam. Precis som när vatten langas för att släcka en brand, vill han inte stå kvar med sin hink full av skam. Därmed måste den ständigt förpassas till andra män. Till exempel kan grupper som Vita kränkta män skapas, för då får man själv ett andrum som icke-kränkt vit man. Ännu en dag där skammen till synes landade hos någon annan.

Männen tillskrivs skam, kvinnorna skuld

När pragmatisk feminism spårar ur och blir ideologisk feminism kommer alltså skambeläggandet av män som ett brev på posten. Om detta var avsikten eller inte spelar egentligen inte så stor roll, för resultatet är detsamma.

Skam och skuld är två skilda begrepp, och det är väldigt medvetet som jag benämner mäns situation inom den ideologiska feminismen som ett skambeläggande. Skam är en känsla av att det är något fel på ens egen person, att något man faktisk är inte borde få finnas.

Det den ideologiska feminismen föreskriver är att män inte kan bli accepterade och inbjudna i värmen förrän de i grunden förändrat vilka de är. Därav är det ett skambeläggande. För inte ens en man som själv blir ideologisk feminist är fri från sin arvssynd, och det vet han. Han är man, och det är inte oproblematiskt. Endast ett könsbyte skulle ge full lindring av hans belägenhet.

Skuld handlar istället om att de handlingar man utför inte duger – inför en själv eller inför andra. Däremot behöver man inte i grunden förändra sin identitet eller sin person. Skuld kan vara väl så besvärande, men den är inte lika djup och långtgående som skam.

Om män skambeläggs av den ideologiska feminismen, så skuldbeläggs kvinnor. De behöver inte känna att deras kön är “fel”, men väl att deras handlingsutrymme begränsas. Ve den kvinna som är för traditionellt kvinnlig, hon kan närmast räkna med att få gliringar bakom sin rygg av de ideologiska feministerna.

Ett annat sätt som kvinnor känner skuld – men som inte kan lastas den ideologiska feminismen – är att de borde utnyttja alla möjligheter som idag finns. Alla alternativ att göra superkarriär, vara supermamma och vara superkompis kan leda till ständig stress. De möjligheter som den pragmatiska feminismen skapade kan kännas som skyldigheter, för att räknas som en duktig, modern kvinna.

Kvinnors ideologiska ok i denna kontext inte lika tungt som männens, eftersom de inte behöver ifrågasätta hela sitt kön och sin könsidentitet, men oket kan bli ganska j-a tungt ändå.

Sammantaget har vi i dagens Sverige en situation där en stor del av den manliga befolkningen går och hukar sig, medan en betydande del av kvinnorna har tydliga gränser för hur de får vara för att befinna sig inne i värmen.

Min övertygelse är att det är denna dynamik som gör att fler och fler män och kvinnor reagerar. Det är därför vi ser “arga män på nätet som är upprörda över feminismen”. Jag ursäktar inte hatiskt språk eller personangrepp, men att tro något annat än att de har god anledning att vara arga tyder på en bristande förståelse för roten till deras ilska.

Vad är då lösningen på detta? Det finns bara en lösning, och det är att befria män och kvinnor från sina ok. Män ska kunna ha en positiv identitet som män, och vara välkomnade av samhället och sin kultur. Kvinnor ska kunna bete sig som de vill, utan att falla utanför ramen för det acceptabla.

Förändringen kommer att ske en person i taget. Kvinna för kvinna, man för man. Så när du är redo att ställa dig upp och säga att “nu struntar jag i den ideologiska feminismens kvävande regler” – är vi ett steg närmare ett bättre samhälle.

Med detta inte sagt att trånga könsnormer inte existerar, eller att vi inte kan arbeta för att utveckla vår kultur. Visst kan vi blir mer tillåtande mot människors individuella uttryck, särskilt när dessa uttryck avviker från majoritetens beteende. Här är vi fortfarande mitt i en resa, och vi lurar oss själva om vi tror att vi bor i en kultur som redan är öppen och tolerant nog.

Inte heller finns det något förbud att prata strukturer, inte ens de könskodade strukturer som vissa upplever som begränsande. Men istället för att prata om att riva strukturer, är det bättre att prata om att utvidga eller utöka strukturerna, så att fler livsstilar och uttryck blir inkluderade. Pratet om att riva strukturer är i slutändan ett angrepp mot de som gillar vissa livsstilar, och det är ett angrepp mot människors demokratiska rättighet att leva som de vill (inom lagens råmärken).

Således är det önskvärda en konstruktiv process – en process som både respekterar de som vill leva inom rådande normer, och de som vill utforska nya livsstilar.

Epilog

Syftet med denna artikel är inte att skambelägga individuella ideologiska feminister. En viss sådan effekt kanske är oundviklig, och det må i så fall vara hänt, för artikeln behövde skrivas.

Du som är ideologisk feminist, kan det vara så att din kamp egentligen handlar om att du ska få leva ditt liv som du vill? Att du ska få ha en rollfördelning eller ett personligt uttryck i din vardag som passar dig, utan att bli skambelagd från omvärlden? Denna kamp kan jag stödja dig i! Du har rätt att leva som du vill. Du har rätt att gå utanför rådande normer.

Däremot har du inte rätt att kräva att alla andra anpassar sig efter din vision. Den trenden slutar här, och den slutar nu.

Som bloggen rapporterade om i går har professor Annica Dahlström lämnat sina uppdrag för Hjärnfonden. Detta efter protester mot hennes uttalande om att pappor är farliga för sina spädbarn.

Det var inga diskreta uttalanden som gjordes. Här är ett citat:

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Här på bloggen har några varit upprörda över att hon fått avgå, med tanke på att Dahlström kämpat för att biologiska könsskillnader ska erkännas. Därför vill jag göra några förtydliganden:

  • Det är oerhört positivt att män och pappor protesterar när män pekas ut som farliga för spädbarn.
  • Forskningen stödjer inte att män skulle vara farliga för små barn. Den som hävdar detta har bevisbördan på sig.
  • Visst är det viktigt att den biologiska komponenten av könsskillnader kommer in i jämställdhetsdebatten. Men detta ska göras sakligt och metodiskt, och utan grundlösa anklagelser mot endera könet.
  • Dahlström valde själv att lämna sina uppdrag hos Hjärnfonden. Hon kunde valt att korrigera sina uttalanden istället – om hon blivit felciterad eller om hon ändrat uppfattning. Om hon ansåg sig ha bevis för sina uttalanden kunde hon också presenterat dessa.

Jag är för en fri och öppen debatt, samtidigt är det så att den som ger sig in i leken får leken tåla. Säger man att män är farliga för sina barn, utan att kunna backa upp detta med forskning, får man räkna med ett proteststorm. Felet här ligger inte hos dem som protesterar.

I dag publiceras för övrigt en debattartikel i SvD, där man redogör för att barn är lika trygga hos sin pappa som hos sin mamma.

Fyra forskare på Institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska institutet, har helt enkelt undersökt hur ofta barn blir skadade när de vårdas av mamman respektive pappan. Resultatet har publicerats i Journal of Epidemiology and Community Health. Här är det de fann:

När vi granskade alla förstfödda svenska barn åren 1988–89 hade 817 råkat ut för olyckor som krävde inläggning på sjukhus medan mamma var hemma, mot 67 när pappa var hemma. I proportion till de uttagna dagarna löpte barnen 12 procent lägre risk att skadas när fadern hade ansvaret.

Då man justerar för olika sociodemografiska faktorer försvinner denna statistiska skillnad, eftersom familjer där pappor valde att vara hemma ofta var mer socialt gynnade. Slutsatsen kan inte bli någon annan än att män och kvinnor, som kön betraktade, är lika bra eller dåliga på att skydda små barn mot allvarliga skador.

En forskningsrapport är inget slutgiltigt bevis, men det framstår onekligen som att Dahlström varit ute och cyklat med sina slutsatser.

Om vi ska gå efter den forskning vi känner till, är det alltså lika tryggt att låta pappan vårda barnet som att låta mamman göra det.

Jag vill betona att erbjudandet jag gav till Annica Dahlström igår (via mejl och på bloggen), om att få uttala sig ocensurerat och oredigerat här på bloggen, kvarstår. Hon är varmt välkommen att förklara vad hon egentligen menar, och om hon på något vis ändrat uppfattning om mäns förmåga som föräldrar. Vi kan alla göra misstag – vilket jag vet av egen erfarenhet – så det finns ingen anledning att vara långsint eller att demonisera någon.

Tipstack: Går till Gunnar!

Etiketter:  

För en knapp vecka sedan skrev jag om att professor Annika Dahlström anser att pappor är farliga för sina spädbarn. Blogginlägget byggde på en fem år gammal artikel i Aftonbladet, som fått nytt liv i sociala medier.

I dag rapporterar så GP att Annika Dahlström avgått från Hjärnfonden, som en konsekvens av den storm som uppstått:

Det är denna fem år gamla artikel som nu har börjat cirkulera på sociala medier på nätet. Debatten om könet och föräldrarollen har flammat upp på nytt. Mängder av mejl har under de senaste dagarna kommit till Dahlström själv, till Göteborgs universitet och till stiftelsen Hjärnfonden.

Det är huvudsakligen upprörda och arga män som hört av sig, småbarnspappor har känt sig kränkta och påhoppade och anklagar Dahlström för att vara omodern. En namninsamling mot Dahlströms roll i styrelsen för Hjärnfonden sägs också ha startat.

Ja, vad ska man säga om detta? Min slutsats kan inte bli annan än att mans- och papparörelsen växer i styrka. För ett par år sedan hade det varit otänkbart att en person som attackerat män hade varit tvungen att avgå på grund av protester. Detta bådar gott inför framtiden.

Samtidigt ska inte Annika Dahlström demoniseras. Vi vet inte om hon blivit felciterad eller vinklad på ett visst sätt i den ursprungliga artikeln. Sådant händer ganska ofta. Det är också lätt att överdriva när man vill införa en ny idé i samhället, och Annika Dahlström kan ha gjort det misstaget i sin iver att bevisa att det finns medfödda skillnader mellan könen.

Således känner jag ingen skadeglädje över att Dahlström fått gå, och om hon vill ge en reviderad syn på pappor och män så är åtminstone den här bloggen öppen för att intervjua henne eller låta henne skriva en gästblogg.

Min egen syn på saken är som bekant att det finns medfödda skillnader mellan könen. Men att dessa skillnader skulle göra att män inte klarar av att ta hand om spädbarn är befängt. Män är ju urmakare, kirurger och hantverkare – vilket torde vara fullt tillräcklig finmotorik för att vårda ett spädbarn.

Tipstack: Går till Gunnar!

Läs även: Maukonen skriver om detta.

Etiketter:  

I en fyra år gammal artikel som just nu cirkulerar i sociala medier, intervjuas professor Annica Dahlström. Hon är en av få tunga akademiker i Sverige som vågar tala om medfödda könsskillnader och den kunskap som nu formligen exploderar från år till år.

Ni som följt genomgången av norska serien Hjernevask, vet att det mesta i dag talar för att de könsskillnader vi ser mellan könen är en blandning mellan arv och miljö. Vilken proportion det är mellan medfött och förvärvat kan variera beroende på vad som studeras, men att bortse från antingen arv eller miljö är en grov förenkling.

Således stödjer jag Dahlström i hennes gärning när hon vill ha en dialog om den biologiska komponenten. Många upplever det som befriande när de får bekräftat att det finns genomsnittliga skillnader på gruppnivå mellan könen, då de inte kunnat få ihop sina observationer och sin intuition med att nästan allt skulle vara socialt konstruerat.

Kunskapen om medfödda skillnader kan alltså vara något frihetsskapande, och inte bara något som låser – vilket renodlade socialkonstruktivister ibland hävdar. Självfallet kan en del tycka att det är begränsande att acceptera eller ens prata om det biologiska, men det är ingen given sanning att alla instämmer i detta.

Om vi ska ha en dialog om medfödda skillnader måste den dock vara nyanserad, stringent och utgå ifrån de data vi har. Svepande uttalanden som det inte finns stöd för har ingen plats i samtalet.

Därför är det med viss besvikelse jag läser intervjun med Annica Dahlström i Expressen. Här är ett utdrag:

Du antyder i boken att män ofta skadar sina barn fysiskt. Hur då?

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Låt mig först klargöra att jag uttalar mig inte om huruvida män är lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Kanske är män sämre. Evolutionärt sett är det till och med troligt att kvinnor i genomsnitt är bättre på vård av spädbarn.

Men detta är något helt annat än att kalla pappor för olämpliga eller till och med farliga.

I vårt samhälle är män hjärnkirurger, urmakare och reparatörer av mobiltelefoner. Dessa yrken kräver tålamod, finmotorik och precision på en nivå som vida överskrider omhändertagandet av ett spädbarn. Är det någon som avstår sin operation för att läkaren är en man?

Även män som inte har dessa typer av specialiserade uppgifter är ofta händiga eller har någon hobby som kräver viss motorisk färdighet. Påståendet om att män inte skulle klara av att hålla, klä eller mata ett barn på ett tryggt och förutsägbart sätt är därmed grundlöst.

Visst kan man forska mer om ämnet, och i detalj bedöma hur duktiga kvinnor respektive män är på att sköta spädbarn. Och som jag skrev skulle det inte förvåna mig om kvinnor i genomsnitt är lite bättre på detta. Men en snabb och enkelt omvärldsanalys visar att män är fullt kapabla att sköta en baby, och det var det frågan gällde.

Lärdomen från detta är som sagt att dialogen om arv kontra miljö måste föras på ett resonerande och nyanserat vis. Även om en grupp är bättre på en färdighet, kan den andra gruppen vara fullt kompetent och lämplig för uppgiften.

Tipstack: Går till Ella och Diana!

Etiketter:  

Hjernevask del 7: Arv eller miljö

18 januari 2012, av Pelle Billing

Här fortsätter genomgången av den norska TV-serien Hjernevask (se även del 1del 2del 3del 4 och del 5).

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 7 Arv eller miljö

Vän av ordning kanske undrar hur del 7 kan komma efter del 5? Varför ingen genomgång av del 6? Anledningen är att del 6 inte har någon uppenbar relevans för könsfrågor, till skillnad från övriga avsnitt.

Därför kastar vi oss direkt in i avsnitt 7. Temat där är ”född sån eller blivit sån?” – det vill säga arv eller miljö. Frågeställningen sammanfattar det som hela serien handlat om.

De flesta människor utgår nog ifrån att vi är en blandning mellan arv och miljö. Men i serien har genusvetarna och sociologerna varit påfallande ointresserade av biologiska förklaringsmodeller, eller till och med negativt inställda till dem.

Sociolog Tom Colbjörnsen berättar att inom hans forskningsfält finns en stark kod om att inte prata biologi eller ens antyda att biologiska förklaringmodeller kan vara intressanta. Den som tar upp något sådant riskerar att bli utfryst. Inte särskilt vidsynt, med andra ord.

En anledning till att biologin anses ointressant är att den ändå inte går att påverka. Men detta avvisar Simon Baron-Cohen, som forskar på autism. Genom att vara medvetna om biologiska handikapp hos vissa barn kan specifik pedagogik sättas in. Således kan man tänka sig att pedagogiken även kan anpassas till drag som finns hos alla människor, eller en stor subgrupp av människor.

Evolutionspsykolog Steven Pinker belyser att om det finns signifikanta medfödda skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor (vilket det finns), så är det ett omänskligt mål att ha en jämn könsfördelning av civilingenjörer. Avvisandet av biologi kan alltså vara människofientligt, och svensk jämställdhetspolitik är här ute på tunn is.

En annan anledning till biofobin är att man tror att resultaten ska missbrukas. Tesen är att människor forskar på biologiska orsaker för att sedan rensa bort det som inte är bra – ungefär som Hitler och Nazityskland. Och om inte forskarna missbrukar forskningsresultaten så gör andra krafter det.

Forskaren Simon LeVay har dock funnit att människor som tror att homosexualitet har en biologisk bas är mer toleranta och öppna mot homosexuella. Om det är medfött är det ju naturligt, och homofoba föräldrar behöver inte vara oroliga för att en homosexuell lärare ska påverka deras barns sexualitet.

Vidare återges ett mycket gripande fall som liknar berättelsen om David Reimer. I programmet får vi möta en ung, norsk man (Viktor) som är adopterad från Sydamerika. Då han föddes med en förkrympt penis opererades denne bort, och han uppfostrades som flicka.

Tesen var att könsidentitet konstrueras de första åren i livet, och därför kan ett barn socialiseras till vilket kön som helst, bara man börjar medan det är ett spädbarn.

Verkligheten är dock en annan, och könsidentitet förefaller vara en av de variabler som är närmast helt medfödd. Detta ledde till att det var stört omöjligt att uppfostra Viktor till flicka och kvinna. I 16-årsåldern krävde han svar från sin läkare och fick det. Idag lever han som man och har stegvis återskapat sin kropp till att bli manlig.

Resultatet av att läkarvetenskapen idag har skakat av sig teorierna om att könsidentitet kan konstrueras, är att problematiken kring könsidentitet försvunnit. Idag undersöker man hur hjärnan påverkats under graviditeten, och låter sedan barnet växa upp som sitt eget kön. Depression, ångest och andra problem har därmed försvunnit hos dessa patienter.

Eia sammanfattar programserien med en reflektion över att många genusvetare och sociologer avfärdar biologin som en faktor eftersom det inte passar in i deras politiska ideologi. De vill att människan ska vara formbar, så att samhället kan designas på ”bästa möjliga sätt”.

Men den mänskliga naturen är bångstyrig. Den har inte vett nog att försvinna. Den har inte vett nog att vara politiskt korrekt.

Mitt i lilla Skandinavien där politiker, genusvetare och media är övertygade om människans och könens formbarhet, envisas kvinnor och män med att bete sig olika. De väljer olika jobb, är hemma olika länge med sina barn och har olika intressen.

Det är som att folket skriker ut till sina politiker att vi är som vi är, inte som ni vill att vi ska vara. Låt oss hoppas att politikerna snart lyssnar. För det skulle göra deras egen gärning bra mycket enklare och mer effektiv.

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

  1. Jämställdhetsparadoxen
  2. Föräldraeffekten
  3. Homo/hetero
  4. Våld
  5. Sex
  6. Ras
  7. Arv eller miljö
Etiketter:  

Paolo Roberto om feminism

17 januari 2012, av Pelle Billing

För några år sedan var Paolo Robert med i P3 Populär, och fick då en fråga om feminism av Hanna Fahl. Resten är, som man säger, historia.

Klippet har setts över 100 000 gånger på Youtube:

Jag utgår i från att många läsare redan lyssnat på det. Själv har jag hört det mer än en gång.

Man kan tycka vad man vill om Paolo Roberto och hans åsikter i allmänhet. Det är inte det som är poängen.

Poängen är att han använde sitt mediautrymme som kändis till att snacka ner dagens feminism – och som han gjorde det. Han verkligen pulveriserade en grundläggande tankegång i den samtida svenska feminismen.

Roberto exponerade det omedvetna antagande som Hanna Fahl, och en hel drös andra mediafeminister gör. Nämligen att ”jag vet ju precis vad som är bäst för mig, mitt liv och min familj – men andra personer kan nog behöva kvotera sin föräldraförsäkring, fösas in på vissa utbildningar och rent allmänt genusuppfostras”.

Allt detta framkommer tydligt om du lyssnar på klippet. Men här om dagen upptäckte jag att Sanna Rayman transkriberat dialogen på SvD:s ledarblogg. Och för mig blev budskapet ännu tydligare genom att läsa det.

Så för er som läser bättre än ni lyssnar (det vill säga ni som är som mig), kommer här Raymans transkription:

- Hur ställer du dig till feminism till exempel?

- Jag är militant motståndare, det finns militanta feminister jag är militant motståndare till feminism.

- Men gud hur menar du då?

- Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda.

Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. Men det finns en jätteskillnad.

En gång i tiden skulle jag ha kunnat säga i feminismens linda att jag nog var feminism, men ju mer det har blivit ockuperat, det har blivit taget av de här militanta vänstermänniskorna

- Men det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?

- Ja, men feminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna. Det är bara att titta på sånt här som föräldraförsäkringen, jag menar, vem är det som är hemma med barnen? Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika folk i Sverige och vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.

- Oj oj oj, alltså jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.

- Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill för jag har rätt! Och jag ser ju det bara på dina händer nu att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara och det är inte bra. Det är farligt för Sverige.

- Så du är inte för t.ex. delad föräldraförsäkring?

- Jag är väldigt för det. Men folk ska välja själv. Det är en väsentlig skillnad. Jag är också demokrat.

- Tror du inte att samhället behöver puffa på jämställdheten då?

- Jag kan berätta så här. Vet du vad den största tjänsten man skulle kunna göra jämställdheten är? I snitt är män fyra år äldre än sin partner och då har man kommit fyra år längre i karriären. Sen när man ska välja i ett par vem som ska vara hemma, då väljer man den som man rent ekonomiskt tjänar på.

- Men är inte det taskigt då, att pengar ska avgöra vem som får hänga med sin unge?

- Jo, det är det. Men så är världen. Pengar är pengar. Sen vill jag säga så här också. Min fru var hemma med våra barn. De första 6 månaderna då ska man ju vara hemma för då ska man amma. Ska pappan ta över då när det roliga börjar? När man får sova på nätterna, när man får gå ut och dricka öl, sitta på nåt fik med barnet och dricka cappucino? Fan, då tycker jag att mamman ska få vara hemma och vila upp sig. Om hon vill. Men om man vill det så måste man få dela upp det själv. Varför kan man inte prata om det här i sitt förhållande?Om min fru hade velat att jag skulle vara hemma då hade hon sagt till mig: Paolo nu får du vara hemma, nu är det min tur att jobba!

- Ja, fast jag kan tycka att samhället verkligen behöver hjälpa till för att folk ska….

- Varför då? Varför kan inte du prata med din kille? Då kanske du ska byta kille i såna fall.

- Mmmja, men nu pratar jag inte om mig personligen….

- Nä, men vem pratar du om då?! Det är intressant med feminismen som alltid pratar åt andra. Nu får du väl prata för dig själv!

- Okej men till exempel om det skulle vara en ekonomisk fråga, då skulle ju jag jobba och så skulle min kille vara hemma för att jag tjänar mer pengar.

- Jamen bra, då får du göra som du vill, och så får jag göra som jag vill.

Google