Förra veckan lyfte feministen och programledaren Hanna Hellquist ämnet jämställdhet i Morgonpasset i P3. Upprinnelsen var de siffror som finns i Statistisk årsbok 2012.

På sin blogg sammanfattar Hellquist vad det hela handlar om:

I boken har statistiken för 2011 sammanställts och svart på vitt är det här otroligt jobbig och sorglig läsning, för alla. För mig är det naturligtvis tråkigt att läsa att Marias man, fortfarande 2011, FORTFARANDE tjänar nästan 9 000 kronor mer än sin hustru, och det är självklart riktigt störande läsning för dem som hävdar att feminismen egentligen inte behövs eftersom vi redan lever i ett jämställt samhälle.

Statistiken anses alltså vara störande för feminist-kritiker. Själv tror jag inte att statistiken är ett dugg störande. Utan det är något annat som stör.

Så här säger Hellquist till P4 Värmland när hon blir intervjuad om detta:

Så här är det, folk blir livrädda när man börjar ifrågasätta deras val och ber dem ta ansvar för sina liv, när man gör det blir folk vansinniga.

Här har vi pudelns kärna. Människor tycker det är helt OK med statistik, och helt OK att olika personer har olika åsikter om denna statistik.

Men när någon säger att de inte får leva som de vill, utan att de måste ”ta ansvar för sina liv” (det vill säga förändra sig efter en viss mall), så blir människor upprörda. Varför ska de inte få leva som de vill i en demokratisk stat?

Fenomenet är egentligen inte nytt. Genusvetare kan till och med få träning i att hantera det ”motstånd” de möter när de vill förändra människors beteenden och livsstil. Ett motstånd är alltså inte att betrakta som att människor drar en gräns för sin personliga integritet, utan det anses vara något som ska brytas ned så människor kan börja leva mer ”rätt”.

Igen, med detta inte sagt att man inte kan få erbjuda föreläsningar i genusfrågor för de som är nyfikna och som har intresse av att förändra sin egen vardag. Problemet är när man vill tvinga sin egen åsikt på andra människor, och kräver att de ska anamma en viss livsstil.

Till Aftonbladet säger Hellquist:

Sverige pekas ofta ut som en förebild när det gäller jämställdhet, men Hanna Hellquist menar att vi inte har kommit så långt.

– Fast kvinnor vill inte gå med på den bilden, och männen vill inte vara en del av den. Alla stretar emot eftersom det är obekvämt, säger hon till Aftonbladet.

Nej, folk stretar inte emot för att det är obekvämt med statistiska skillnader mellan könen. Folk stretar emot eftersom det finns ett krav på att dessa skillnader måste bort, och att de måste förändra en livsstil de trivs med.

De stretar även emot för att begreppet jämställdhet har kidnappats. Jämställdhet betyder inte statistisk likhet mellan könen, det betyder samma spelregler mellan könen och en avsaknad av diskriminering. Således kan vi vara fullt jämställda och ändå har statistiska skillnader mellan kvinnor och män.

Ett resultat av den lilla storm som skapats kring allt detta är hashtagen #sexism på Twitter. Och den hashtagen är väl helt OK, om människor vill berätta om incidenter när de blivit diskriminerade. Men märk väl att detta är något annat än statistiska skillnader mellan könen! Män och kvinnor kan göra olika livsval, även helt utan diskriminering i samhället.

Diskriminering är inte en av huvudförklaringarna till att det i dagens Sverige finns genomsnittliga skillnader hur kvinnor och män lever sina liv. En viktig förklaring är däremot att det mitt bland alla likheter mellan könen även finns vissa olikheter, som slår igenom på statistisk nivå.

Angående roller och normkritik

30 januari 2012, av Pelle Billing

Förra veckan skrev jag om hur mansrollen bör definieras, så att definitionen knyter an till en tydlig verklighet. Om mansrollen är det som en liten minoritet av män gör så hamnar vi i en märklig situation.

I dag skrev jag så om den skam och skuld som ideologiska feminister skapar, i sin iver att få alla att leva efter sin vision (observera att ideologisk och pragmatisk feminism är två olika saker). De går ett steg för långt, och inkränktar då på andra människors fri- och rättighet att skapa sin egen tillvaro, oberoende om denna tillvaro passar in i en viss ideologi.

För att förenkla, tydliggöra och sammanfatta vad dessa inlägg handlar om, så skrev jag en serie punkter på Twitter tidigare idag. Jag tänker att de kan ge en snabb översikt av vad det här handlar om, så publicerar därför punkterna här som ett eget inlägg.

Etiketter:  

Feminismen och skammen

30 januari 2012, av Pelle Billing

Det finns två typer av feminism. Åtminstone för denna diskussion. Ideologisk feminism och pragmatisk feminism. Den senare vill bara att kvinnor inte ska hämmas ute i samhället på grund av sitt kön – vilket är en väldigt rimlig önskan. Den ideologiska feminismen är en annan femma.

Det den säger är att män är problematiska, och att män behöver förändra sig. Det går alltså inte att acceptera män i sin nuvarande form, men med ett annat samhällssystem och med en annan uppfostran kan de bli acceptabla.

Detta kanske framstår som generöst. Den ideologiska feminismen säger ju inte att män i sig är problematiska. Bara att de behöver socialiseras om till en ny typ av man. Individuella män ska inte ta åt sig utan det är mansrollen som är problemet.

I själva verket är det allt annat än generöst. För vad är egentligen mansrollen om inte summan av de beteenden och livsstilar som män uppvisar? Mansrollen är det som en majoritet av män gör. En sågning av mansrollen är således en sågning av individuella män, och inte bara någon abstrakt entitet.

Intressant i sammanhanget är ordet “patriarkat”, som också kritiseras hårt av den ideologiska feminismen. För de tidiga feministerna betydde patriarkat framför allt en samhällsordning. Man kämpade mot staten, och mot ett samhällsskick som inte tillät abort eller att kvinnor skulle ha lika tillgång till arbetsmarknaden.

Under de tidiga feministernas fana kunde således kvinnor och män stå enade, utan att enskilda män pekades ut. Kampen gällde helt enkelt att kvinnor skulle få samma rättigheter som män enligt lagen. Förvisso kan man ha åsikter om att mansfrågorna fortfarande låg och slumrade, men det förtar inte något av den rättfärdiga kamp som dessa kvinnor och män förde.

Numera betyder patriarkatet något annat. När all lagstiftning väl var fixad för kvinnorna, och staten dessutom hade anammat en jämställdhetspolitik som stödde kvinnors väg ut ur hemmet, kunde staten inte längre vara måltavlan. Istället vändes vreden mot individuella män – under täckmantel av begreppen patriarkat och mansrollen.

Patriarkat och mansrollen blev omskrivningar för att “vi kan inte acceptera hur män lever sina liv”. De livsval som kvinnor och män gemensamt förhandlade fram i familjer – där kvinnan ofta hade minst lika mycket att säga till om som mannen – blev till patriarkala strukturer och något som varje man skulle bära hundhuvudet för.

Till detta tillkom lustiga generaliseringar. Att en liten minoritet män utövade våld eller övergrepp mot kvinnor togs som intäkt för en problematisk mansroll (översatt till vanlig svenska: varje individuell man skulle bära skammen). Att den stora majoriteten män aldrig krökte ett hår på en kvinna var ointressant i sammanhanget – retoriken var redan etablerad och ideologin levde sitt eget liv.

Och här befinner vi oss i dag. I ett politiskt och medialt klimat där en urspårad retorik och ideologi har upphöjts till självklar sanning. Där man under täckmantel av “mansrollen” och “patriarkat” kan attackera mäns identitet och självkänsla. Vissa tror nog de gör något gott när de anammar denna retorik, men tro inte annat än att det är ett skambeläggande av individuella män.

Märk väl att ideologiska feminister inte uppmanar män till någon gradvis form av personlig utveckling. Om så var fallet hade det väl varit OK, även om sådan utveckling oftast behöver komma inifrån. Nej, detta handlar om ett upplägg där män är underkända tills de förändrar sig efter en mall som passar den ideologiska feminismen. Hur män själva vill leva sina liv verkar inte ens vara en del av agendan. Männen är inte tillfrågade, trots att vi lever i en demokrati där alla rimligen får leva precis hur de vill så länge de håller sig inom lagens råmärken.

Vissa män löser sin situation genom att ställa upp på premisserna. Genom att bli en god man, en man som också tror på ideologisk feminism, kan man få komma in i värmen. Det kanske verkar som en god idé – särskilt om man helt ärligt tror på jämställdhet mellan könen – men i praktiken är det lite som att kissa på sig mitt i vintern för att hålla värmen.

Den man som bekänner sig till den ideologiska feminismen får massa cred och ryggdunkningar, men han har samtidigt byggt sin egen bur. Behovet av att ständigt bevisa sig god nog tar aldrig slut, för han är ju trots allt fortfarande en man, och det är en brist.

Just detta att hans eget kön blivit till hans största brist leder till ett behov av att fördöma eller till och med gå till attack mot andra män (eller kvinnor). Officiellt görs detta som en del av den ideologiska feminism han tror på, men det handlar även att bli av med sin egen skam. Precis som när vatten langas för att släcka en brand, vill han inte stå kvar med sin hink full av skam. Därmed måste den ständigt förpassas till andra män. Till exempel kan grupper som Vita kränkta män skapas, för då får man själv ett andrum som icke-kränkt vit man. Ännu en dag där skammen till synes landade hos någon annan.

Männen tillskrivs skam, kvinnorna skuld

När pragmatisk feminism spårar ur och blir ideologisk feminism kommer alltså skambeläggandet av män som ett brev på posten. Om detta var avsikten eller inte spelar egentligen inte så stor roll, för resultatet är detsamma.

Skam och skuld är två skilda begrepp, och det är väldigt medvetet som jag benämner mäns situation inom den ideologiska feminismen som ett skambeläggande. Skam är en känsla av att det är något fel på ens egen person, att något man faktisk är inte borde få finnas.

Det den ideologiska feminismen föreskriver är att män inte kan bli accepterade och inbjudna i värmen förrän de i grunden förändrat vilka de är. Därav är det ett skambeläggande. För inte ens en man som själv blir ideologisk feminist är fri från sin arvssynd, och det vet han. Han är man, och det är inte oproblematiskt. Endast ett könsbyte skulle ge full lindring av hans belägenhet.

Skuld handlar istället om att de handlingar man utför inte duger – inför en själv eller inför andra. Däremot behöver man inte i grunden förändra sin identitet eller sin person. Skuld kan vara väl så besvärande, men den är inte lika djup och långtgående som skam.

Om män skambeläggs av den ideologiska feminismen, så skuldbeläggs kvinnor. De behöver inte känna att deras kön är “fel”, men väl att deras handlingsutrymme begränsas. Ve den kvinna som är för traditionellt kvinnlig, hon kan närmast räkna med att få gliringar bakom sin rygg av de ideologiska feministerna.

Ett annat sätt som kvinnor känner skuld – men som inte kan lastas den ideologiska feminismen – är att de borde utnyttja alla möjligheter som idag finns. Alla alternativ att göra superkarriär, vara supermamma och vara superkompis kan leda till ständig stress. De möjligheter som den pragmatiska feminismen skapade kan kännas som skyldigheter, för att räknas som en duktig, modern kvinna.

Kvinnors ideologiska ok i denna kontext inte lika tungt som männens, eftersom de inte behöver ifrågasätta hela sitt kön och sin könsidentitet, men oket kan bli ganska j-a tungt ändå.

Sammantaget har vi i dagens Sverige en situation där en stor del av den manliga befolkningen går och hukar sig, medan en betydande del av kvinnorna har tydliga gränser för hur de får vara för att befinna sig inne i värmen.

Min övertygelse är att det är denna dynamik som gör att fler och fler män och kvinnor reagerar. Det är därför vi ser “arga män på nätet som är upprörda över feminismen”. Jag ursäktar inte hatiskt språk eller personangrepp, men att tro något annat än att de har god anledning att vara arga tyder på en bristande förståelse för roten till deras ilska.

Vad är då lösningen på detta? Det finns bara en lösning, och det är att befria män och kvinnor från sina ok. Män ska kunna ha en positiv identitet som män, och vara välkomnade av samhället och sin kultur. Kvinnor ska kunna bete sig som de vill, utan att falla utanför ramen för det acceptabla.

Förändringen kommer att ske en person i taget. Kvinna för kvinna, man för man. Så när du är redo att ställa dig upp och säga att “nu struntar jag i den ideologiska feminismens kvävande regler” – är vi ett steg närmare ett bättre samhälle.

Med detta inte sagt att trånga könsnormer inte existerar, eller att vi inte kan arbeta för att utveckla vår kultur. Visst kan vi blir mer tillåtande mot människors individuella uttryck, särskilt när dessa uttryck avviker från majoritetens beteende. Här är vi fortfarande mitt i en resa, och vi lurar oss själva om vi tror att vi bor i en kultur som redan är öppen och tolerant nog.

Inte heller finns det något förbud att prata strukturer, inte ens de könskodade strukturer som vissa upplever som begränsande. Men istället för att prata om att riva strukturer, är det bättre att prata om att utvidga eller utöka strukturerna, så att fler livsstilar och uttryck blir inkluderade. Pratet om att riva strukturer är i slutändan ett angrepp mot de som gillar vissa livsstilar, och det är ett angrepp mot människors demokratiska rättighet att leva som de vill (inom lagens råmärken).

Således är det önskvärda en konstruktiv process – en process som både respekterar de som vill leva inom rådande normer, och de som vill utforska nya livsstilar.

Epilog

Syftet med denna artikel är inte att skambelägga individuella ideologiska feminister. En viss sådan effekt kanske är oundviklig, och det må i så fall vara hänt, för artikeln behövde skrivas.

Du som är ideologisk feminist, kan det vara så att din kamp egentligen handlar om att du ska få leva ditt liv som du vill? Att du ska få ha en rollfördelning eller ett personligt uttryck i din vardag som passar dig, utan att bli skambelagd från omvärlden? Denna kamp kan jag stödja dig i! Du har rätt att leva som du vill. Du har rätt att gå utanför rådande normer.

Däremot har du inte rätt att kräva att alla andra anpassar sig efter din vision. Den trenden slutar här, och den slutar nu.

Intervjuad av Feministiskt Perspektiv

27 januari 2012, av Pelle Billing

Tidigare i veckan blev jag kontaktad av Edda Manga från Feministiskt Perspektiv. Hon ville intervjua mig.

Först var jag skeptiskt till detta, med tanke på att deras tidning kallar mig för antifeminist och har beskrivit min verksamhet och Mansnätverkets verksamhet på ett felaktigt vis. Risken var stor för ytterligare felaktigheter, som jag såg det.

Men efter att noga ha frågat Manga om syftet fick jag ändå intrycket av att hon ville låta mig komma till tals. Att frågorna blir tuffa är givet i en intervju-situation, men så länge ens svar får stå i hyggligt oförändrad form så är det ändå helt OK.

Sagt och gjort så träffades vi på Malmö Central i onsdags kväll. Intervjun blev relativt lång och fick brytas av att Manga skulle ta tåget hem igen. Dagen efter togs sedan kort av en frilansande fotograf.

Intervjun är nu publicerad i senaste numret av Feministiskt Perspektiv. Även om det självfallet har klippts bort en hel del av intervjun och av mina svar, så tycker jag att det hela gjorts på ett schysst vis. Jag fick möjlighet att rätta sakfel efteråt, och mina svar representerar hyggligt väl det jag faktiskt sa. Således ska Manga ha all heder för att hon sköter sitt jobb på ett professionellt vis.

Läs gärna hela intervjun men jag vill kommentera några passager specifikt. Självfallet fick jag frågan om Pär Ström, och valde att svara på följande vis:

Pär Ström pekar på dubbelmoralen i hur media rapporterar om könsfrågor. Han rapporterar om allt som inte rapporteras om. Det säger han själv, det är den obelysta delen som han pratar om, som en komplettering. Jag tycker det är bra, det är viktigt att han gör det. Sen har han som sagt valt ett annat tonläge och det beror på hur man är som person.

Egentligen vill jag inte uttala mig om Pär Ström, eftersom jag är rädd för att det kommer att felciteras eller vändas mot honom eller mig. Dock tycker jag att det som skrevs stämmer hyggligt väl överens med det jag sa.

Jag får även möjlighet att ge en mer konstruktiv syn på vad jämställdhet är:

Jämställdhet är till att börja med lika rättigheter och lika skyldigheter. Det är grundbulten. Men man måste lägga till att det inte ska finnas diskriminering i samhället. Om man söker ett jobb ska man inte diskrimineras på grund av kön eller sexuell läggning. Det som ska avgöras är vem som är mest lämpad. Meritokrati om du så vill.

Den som vill säga emot mig här får det lite svårt. På vilket sätt vill man tumma på lika rättigheter och lika skyldigheter? På vilket sätt vill man göra avsteg från att den bäst lämpade ska få jobbet? När en tydlig definition ges på det här viset så är det andra typer av jämställdhetsaktivister som blir svaret skyldiga.

Även misandrin i media berörs:

EM: Tycker du att män är angripna?

PB: Definitivt. Det är inte bara som jag tycker. Jag kan ge dig hur många citat som helst på hur män i generella termer angrips i media på ett sätt som ingen annan grupp i samhället skulle få angripas.

Jag får även möjlighet att kommentera ”mäns våld mot kvinnor”, ”könsmaktsordningen”, mansfrågor, hemlöshet, ”kritiska maskulinitetsstudier” och mycket annat.

Även om intervjun inte är perfekt så är den tillräckligt bra för att ge en annan bild av vad den nya jämställdhetsrörelsen egentligen handlar om. Således är jag glad över att jag ställde upp.

Jag lämnar er med ett sista citat:

EM: Hur skulle du i positiva termer beskriva din kamp?

PB: Jag kämpar för huvudsakligen två saker. Det ena är att vi har en jämställdhetspolitik i Sverige där vi vid sidan av kvinnofrågorna tar in de viktigaste mansfrågorna så att vi får en mer komplett jämställdhetspolitik. Det andra är att vi ska sluta med de mansföraktande uttalandena, generaliseringarna i media, att vi ska ha samma respekt för alla och att det ska inkludera män, även vita män. En media där misandrin, som jag kallar det, har försvunnit.

Jag står för jämställdhet 2.0, inget annat. Det känns bra att Feministiskt Perspektivs läsare nu fått en bättre bild av detta.

Plattform för jämställdhet – betatestning

12 januari 2012, av Pelle Billing

För tre år sedan började jag skriva om könsfrågor. Först på min engelska blogg och sedan här på den svenska, som snabbt blev mitt huvudfokus.

Drivkraften var att skriva ner de idéer jag tyckte saknades. Och att korrigera de motsägelsefulla övertygelser om jämställdhet som flyter runt.

Sedan dess har bloggen varit ett forum och en megafon för de nya idéer som behövs för att göra jämställdheten mer människovänlig och mindre diskriminerande. Jag är själv en idédriven person vilket gjorde det extra naturligt att börja i den änden.

Med tiden har dock ett nytt behov vuxit fram. Behovet att att kort och koncist kunna presentera de åtgärder som behövs för att jämställa jämställdheten, samt korrigera det som drabbar båda könen negativt.

Så jag satte mig och skrev ner de åtgärder som behövs. Resultatet blev en prydlig lista med 20 punkter – ett destillat av allt som stötts och blötts här sedan starten. Riktigt nöjd blev jag med resultatet.

Sedan visade jag listan för mitt eminenta bollplank och insåg att den var för lång och otymplig. Flera av förslagen byggde även på att man satt sig in i en verklighet som många i Sverige ännu inte känner till. Och då är det svårt att relatera till det hela.

Utmaningen blev således att korta listan. En plattform för jämställdhet kan ha fem till sju punkter, inte 20. Dessutom gäller det att alla förslag innebär ett steg åt rätt håll, inte fyra. Om inte svenska folket och våra politiker kan relatera till vår plattform blir den ointressant.

Således började jag stryka och sålla. Även hjärtefrågor fick gå bort. Inte bort från bloggen eller bort från den långsiktiga visionen. Utan bort från det som är rimligt att implementera politiskt de närmaste fem åren.

En sådan hjärtefråga är omskärelse av pojkar och gossebarn. Jag har länge drivit frågan att barn inte ska kunna läggas under kniven och få sitt framtida sexliv påverkat (och kommer fortsätta driva den!). Dock är sannolikheten inte så stor att en lagändring görs de närmaste fem åren.

Varför inte? Tja, på ena sidan står två världsreligioner och på andra sidan står spridda aktivister världen runt. Sverige är ett litet land och det är tveksamt om vi kommer att gå först i denna fråga. Generellt sett är Sverige inte (längre) ett land som går först med progressiv lagstiftning.

En annan fråga som fick stryka på foten var kravet att faderskapstesta alla nyfödda. Jag ser fortfarande detta som en viktig rättighet för barnen (rätten till båda sin föräldrar), men det är idag för radikalt för att införas. Däremot kan kravet på att män ska ha en okränkbar rätt att be om ett sådant test, ställas.

Dessa exempel ger jag så ni ska förstå hur jag tänkt. För jag vill nämligen ha er feedback på detta första beta-utkast till plattform. Inte bara vill ha, utan behöver. Många hjärnor tänker bättre än en eller några.

Så när ni ger er feedback kom ihåg att det handlar om förslag som svenska folket snabbt och enkelt ska relatera till, och som politiker ska kunna genomföra utan att alienera sina väljare. Det räcker alltså inte att en idé är ”rätt”, den måste också ”funka”. Sådan är övergången från idéer till konkreta och praktiska förslag.

Vad ska då plattformen användas till? The sky is the limit. Den ska kunna användas till valrörelsen 2014, för att officiellt fråga alla riksdagspartier vad de tycker om respektive förslag. Den ska kunna hänvisas till när folk frågar varför det plötsligt ställs krav på ny jämställdhetspolitik. För mig personligen ska den utgöra en kompass om vad som är extra viktigt att trycka på vid mediaframträdanden.

Som du förstår är plattformen något väldigt viktigt, och inte något hastverk. Därför är det ett beta-utkast som publiceras idag, och utifrån kloka förslag ska den formas och modifieras.

Utkastet är ett ramverk, i punktform. Och det är här de svåra, avgörande besluten ska tas. När ramverket sedan är (hyggligt) spikat kommer jag att skriva en bloggpost om varje punkt som fördjupning och förklaring. Sedan ska allt länkas permanent så det enkelt går att hitta när man surfar in på bloggen.

Slutligen ska även ett lättläst och vackert PDF produceras – så om du är professionell grafisk designer och känner att du vill göra detta så vill jag väldigt gärna få kontakt med dig.

Nog med förklaringar. Jag klistrar in punkterna nedan. Sedan behöver jag input från alla er som verkligen bryr sig om riktig förändring. Det är dags att gå bortom kritiken och ha ett eget alternativ att lägga fram.

Barn har rätt till båda sina föräldrar
– Samboende män som får barn ska ha samma rättigheter och skyldigheter som gifta män.
– En presumtiv fader ska alltid ha rätt att be om faderskapstest.
– Delat barnbidrag mellan föräldrarna.

Meritokrati är jämställdhet
– Den mest lämplige ska få jobbet. Den mest lämplige ska komma in på utbildningen
– Ingen kvotering, det strider mot meritokratin

Mäns och kvinnors historiska uppoffringar ska synliggöras på samma sätt
– Kvinnors större brist på frihet har motsvarats av mäns större brist på fysisk trygghet.
– Varje år dör 50 män på sitt jobb för att hålla igång vår infrastruktur.

Alla som utsätts för våld har rätt till hjälp
– Varje kommun ska vara skyldig att erbjuda hjälp och stöd till de kvinnor, män och barn som utsätts för våld i hemmet.

En genusvetenskap utan överdriven ideologi
– Överväg ett namnbyte om ämnet ska vara tvärvetenskapligt på riktigt, vilket det bör vara.

Jämställ kungahuset
– Kalla regenterna för kung respektive drottning, och deras gemåler för prinsessa respektive prins.

Revision 1 utifrån feedback:

Barn har rätt till båda sina föräldrar
– Ogifta män ska automatiskt få gemensam vårdnad om sitt barn när faderskapet är fastställt.
– En presumtiv fader ska ha rätt att göra faderskapstest.
– Delat barnbidrag mellan föräldrarna.

Lämplighet ska gå före kön
– Den bäst lämpade ska få jobbet. Den bäst lämpade ska komma in på utbildningen.
– Kvotering strider mot denna princip.

Mäns hälsa behöver utredas
– Det är mest män som omkommer på jobbet, tar sitt liv, är hemlösa samt dör en för tidig död.

Alla som utsätts för våld har rätt till hjälp
– Varje kommun ska vara skyldig att erbjuda hjälp och stöd till de kvinnor, män och barn som utsätts för våld i hemmet.

En genusvetenskap utan ideologiska preferenser
– Överväg ett namnbyte om ämnet ska vara tvärvetenskapligt på riktigt, vilket det bör vara.

Det sista kan tyckas vara kuriosa och oviktigt. Men det ofta sådana punkter som röner mest uppmärksamhet och diskussion, och gör att en lista blir en snackis.

Ordet är fritt nedan. Sound off!

Etiketter:  

Vem har godhetsföreträdet?

04 januari 2012, av Pelle Billing

Att gå mot strömmen är aldrig lätt. Särskilt inte i Sverige, där konsensus-anda råder på många områden.

Ett sådan område är kultursfären, där utövarna närmast förväntas vara åt vänster politiskt. Man kan alltså säga att vänstern där har tolkningsföreträdet.

Inte nog med att vänstern har tolkningsföreträdet inom det kulturella, utan den har även lagt beslag på godheten. Att vara vänster är att vara godhjärtad, empatisk och att bry sig om sina medmänniskor. Högern är istället kall, girig och kommersiell.

Om detta skriver Bengt Ohlsson idag en artikel i DN, som redan blivit omdiskuterad. Den är helt enkelt lite för träffsäker för att gå obemärkt förbi. Jag rekommenderar verkligen att läsa den.

På andra områden kan det vara andra ideologier som har tolkningsföreträdet. Om du umgås med evangeliskt kristna i USA får du nog räkna med att ge uttryck för starka högeråsikter och abortmotstånd, om du ska bli sedd som en god och empatisk människa. Varje tid och varje plats har sin utmaning.

Vad är då så intressant med allt detta? Jo, för inom svenska jämställdhetsområdet finns både ett tolkningsföreträde och ett godhetsmonopol. Godhetsföreträde, om du så vill.

Att stödja en jämn fördelning av män och kvinnor inom samhällets alla områden är gott. Att prata om mäns våld mot kvinnor är gott. Att slå hål på gubbväldet med lite fyndiga rubriker är gott.

Däremot är du inte riktigt lika empatisk om du talar om meritokrati på arbetsmarknaden, en forskningsbaserad syn på våld i hemmet och att inget av könen ska attackeras i media. Risken är då att du är lite kall, eller kanske till och med en ung, arg man som är orolig över att hans privilegier kommer att försvinna.

Den största uppförsbacken på vägen mot Jämställdhet 2.0 är just denna. Att du ska säga rätt saker för att vara god, och för att få en fribiljett in i värmen. Det är därför så många människor med kloka åsikter inte vågar säga något. Av rädsla för att straffas i sin karriär eller av omtanke om sin familj.

Själv pratar jag om det nya, det oönskade, det pragmatiska och det framåtsyftande i jämställdhetsdebatten. Jag gör det för att det behövs, och för att jag verkligen tror på dessa idéer (förutom att de har en god förankring i kunskap och forskning).

Men mest av allt gör jag det för att jag verkligen vill människor gott. Jag vill att människor ska ha det bra, och kunna känna sig nöjda, kreativa, fria och trygga i vardagen. För de som fortfarande är fast i Jämställdhet 1.0 kanske detta ter sig som oförståelig och ogripbart, men så är det.

Min drivkraft är inte ilska, eller att ha rätt eller att trycka dit någon. Min drivkraft är att frigöra potentialen i varje man, kvinna och barn i Sverige. Det är en djup kärlek till människan och hennes möjligheter som får mig att sätta mig vid tangentbordet, och skriva om morgondagens idéer och morgondagens jämställdhetspolitik.

Ingen behöver hålla med mig. Men du som verkligen inte tycker som mig. Fundera en sekund på om det kan vara så att jag gör detta för ett högre syfte, för att göra gott – hur osannolikt det än framstår för dig som lever på insidan av godhetsföreträdet.

Etiketter:  
Google