Ibland, eller egentligen ganska ofta, framstår jämställdhetsdebatten som historielös. Frågor om varför inte fler män kallar sig feminister, eller varför unga kvinnor inte längre vill kalla sig feminist, flyter runt i media utan att knyta an till den tid som varit. Av någon anledning saknas förbindelse till vår samtidshistoria.

Men låt oss börja från början. För några hundra år sedan uppstod kvinnorörelsen, det som i dag kallas för feminismen. Länge var detta en rörelse för kvinnors lika rättigheter i samhället. Möjligen kan man så här i efterhand ha åsikter om att det inte fanns någon rörelse som tog sig an männens jämställdhetsproblem, men detta kan egentligen inte lastas kvinnorörelsen.

Efter en seg startsträcka fick kvinnorörelsen stort genomslag och uppnådde alla sina mål (åtminstone i Sverige). Kvinnor fick samma lagliga rättigheter som män, rätten till abort infördes och barnomsorg till starkt subventionerat pris blev en självklarhet. Allt det som krävdes för att ge kvinnor laglig, ekonomisk och sexuell frihet åtgärdades. Egentligen var det en frihetsrörelse av smått episka proportioner och i dag stödjer i princip alla dessa förändringar, man som kvinna.

Vad gjorde då Sverige när allt detta fixats? Firade man i 10 år? Sa man att nu kanske vi även får kasta ett öga på vad männen har för behov i samhället? Från ett logiskt, mänskligt och progressivt perspektiv hade en sådan fortsättning varit högst rimlig. Istället hände något helt annat. Från 1990 och framåt debuterade den mest aggressiva feminism som världen någonsin skådat. Svensk radikalfeminism blev plötsligt en naturlig och integrerad del av såväl media som politikens mittfåra.

Plötsligt var känslan att kvinnor hade det sämre än någonsin, medan män var förtryckande, patriarkala våldsverkare som borde skämmas över sitt historiska arv. För de som upplever det påståendet som en överdrift rekommenderas att titta på ett knippe citat från media samt att läsa ett par regeringsdokument om jämställdhet. En eller två sådana attacker mot gruppen män är i sig anmärkningsvärda – och att det just var i landet Sverige det sattes i system är inte annat än skamligt. Våra barn och barnbarn som en dag ska fälla sin dom över vår tid kommer med all sannolikhet att undra hur det kunde vara legitimt och nästan lite trendigt att hetsa så mot en grupp i samhället.

Men det var inte bara männen som var i skottgluggen. Kvinnor mötte nu en värld där man var tvungen att försvara att man inte jobbade heltid eller att man tog ut större delen av föräldraledigheten. Indirekt restes krav på att om du var ”en duktig kvinna” skulle du utnyttja alla möjligheter som fanns, vilket ledde till ett galet bollande av jobb, familj, hobby och vänner. Kvinnors duktighetskomplex fick sig en steroidinjektion som heter duga.

Efter denna samtidshistoriska resa landar vi i 2010-talets Sverige. Vi landar här och nu. Efter de senaste två decenniernas udda samhällsklimat börjar det som hänt så smått ifrågasättas. Fler män börjar äntligen tycka att mansförakt och manshat är oacceptabelt. Kvinnor börjar fråga sig varför den kvinnliga sfären värderas så lågt. Varför ska hushållsarbete vara kvinnoförtryckande medan makens mekande med bilen inte är mansförtryckande? Så smått börjar människor stå upp för rätten till sin egen vardag, även om denna vardag inte passar in i den sociala ingenjörskonst som länge setts som tabu att bryta mot.

Fortfarande verkar dock samhället oförmöget att se hur den politik vi fört och den tidsanda vi haft påverkat oss. Är det egentligen konstigt att pojkar presterar sämre i skolan eller att en mindre grupp unga män ”näthatar”? Visst kan dessa fenomen ha många orsaker men om vi erkänner den mansbild vi målat upp de senaste 20 åren är det knappast konstigt att det kommit en reaktion. På samma vis är det konstigt att vi blir helt tagna på sängen av tjejers stressymptom och duktighetskomplex. Om de fått växa upp med budskapet att kvinnor ska ta för sig är det ganska naturligt att de ger allt för att få de bästa betygen och komma in på de bästa utbildningarna.

Att ge kvinnor samma rättigheter som män var bra. Att bygga ut barnomsorgen var bra. Att ge möjligheten till abort var bra. Att ändra lagstiftningen så att gemensam vårdnad efter en separation blev enklare var bra. Men mycket annat som skett i jämställdhetens namn de senaste 20 åren kan inte ursäktas. Om begreppet jämställdhet ska återvinna sin trovärdighet måste dessa övertramp erkännas samt upphöra.

Tack: Går till Matte Matik för sista länken!

Etiketter:  

Intervjuad av Radiofontänen, lyssna online

16 april 2012, av Pelle Billing

För ett par veckor sedan blev jag intervjuad av Radiofontänen,  som är ett närradioprogram från Fontänhuset i Malmö. Fontänhuset är en verksamhet för människor som har, eller har haft, kontakt med psykiatrin.

Den som intervjuade mig var Pär Träff, och han gjorde ett mycket bra jobb. Tack vare varierade frågor fick jag i slutändan möjlighet att måla upp en ganska bra bild av Jämställdhet 2.0.

Min målgrupp när jag pratade var de som aldrig hört talas om dessa idéer. Således lotsar jag varsamt in lyssnarna i ett nytt sätt att se på jämställdhet (eller möjligen överraskar dem med att Jämställdhet 2.0 inte redan är standard i jämställdhetspolitiken).

Du kan lyssna på intervjun i sin helhet här (och en klippt version finns en bit in i detta program).

Etiketter:  

Jämställdhet 2.0 lyfts i SVT

14 april 2012, av Pelle Billing

För ett par dagar sedan hade Sverige idag ett inslag om den nya jämställdhetsrörelsen (börja titta vid 7:40). Begreppet Jämställdhet 2.0 nämndes vid ett par tillfällen och syntes i bild, så det börjar få fäste.

Inslaget gav en relativt fragmentarisk bild av vad Jämställdhet 2.0 handlar om – med ett par felaktigheter – men trots allt var det ingen total svartmålning (som till exempel i den nyliga kulturdebatten i DN).

Det positiva är att det blir allt mer omöjligt att ignorera att många svenskar vill se en ny typ av jämställdhetspolitik.

Tipstack: Går till Mattias, Joakim och Thomas!

Uppdatering: Se även ett längre inslag i Östnytt där Correns ledarskribent Marika Formgren intervjuas. Hon säger korrekta fakta om vad den nya jämställdhetsrörelsen handlar om! (länk från MX i kommentarerna)

Etiketter:  

Att lämna dagens politiska feminism bakom sig

08 mars 2012, av Pelle Billing

Correns ledarsida är som bekant i framkant när det gäller att utveckla nya tankar om könsfrågor och jämställdhet. Idag berättar ledarskribenten Marika Formgren om sin resa in in feminismen, men framför allt om sin resa ut ur den.

Vad kan få en kvinna att lämna feminismen? I det här fallet var det verkligheten som gjorde sig påmind:

Att bli mamma var avgörande. Graviditet, förlossning och amning gör det svårt att tro på dogmen att alla könsskillnader är socialt konstruerade. Dessutom är tjusningen med kvoterad föräldraförsäkring större när man är 17 år och försörjd av föräldrarna än när man med bäbis och sambo vänder och vrider på dagar, kronor och krävande chefer. På dagis är det viktiga trygga och varma fröknar (även Peo är en fröken, enligt barnen). Genuspedagogiska experiment som gör fröknarna stirriga och signalerar till barnen att vissa intressen och lekar inte duger betackar jag mig för.

Vissa typer av ideal är lättare att anamma så länge man själv inte drabbas av dem. Social ingenjörskonst som med stora penseldrag förändrar verkligheten må låta bra – men i praktiken är konsekvenserna ofta svåra att överblicka och den lilla människan kan komma i kläm.

Förvisso finns det feminister som inte vill ha kvoterad föräldraförsäkring och som inte vill göra plötsliga och oförsiktiga genusexperiment på dagis, men i den rådande politiska feminismen är dessa linjer väletablerade.

Formgren uppvisar även större självinsikt än många, när hon klarar av att förhålla sig till sin egen roll och nuvarande position:

Allra störst roll tror jag att själva vuxenblivandet spelade. Den feministiska offerkoftan passade fint när jag var ung, vilsen, utan jobb, inkomst eller säkra framtidsplaner. För varje steg mot ett ansvarstagande vuxenliv passade den dock sämre. I dag, när jag som ledarskribent har viss makt, vore det pinsamt om jag såg mig själv som underordnad och förtryckt.

Ja, tänk om våra ledande feministiska skribenter var lika tydliga med den makt de själva innehar. Då skulle omedelbart samtalet om jämställdhet bli mer komplext. Om båda könen kan nå den typen av positioner i samhället så är ensidiga könsmaktsteorier otidsenliga.

En av grundbultarna i Jämställdhet 2.0 är just att se att könsrollerna förändras och utvecklas i samklang med samhällsekonomin och välståndet. I dag är det många kvinnor som har maktpositioner i samhället – och det är färre män som dör på jobbet – tack vare vår teknoekonomiska utveckling. Att blunda för sådana basala mekanismer är inte en seriös ingång i jämställdhetsfrågan.

Slutligen förtäljer Formgren vad hon läser för jämställdhetsskribenter i dag:

Nina Björk är förvisso fortfarande läsvärd, men vill jag läsa någon med liberal grundsyn som problematiserar könsrollerna på ett smart sätt väljer jag jämställdistbloggaren Pelle Billing.

Tack för förtroendet! Bloggen ska förvalta det väl och fortsätta sin utveckling.

Tips: Läs även Carina Glennings kåseri över Fru Gårman i samma tidning.

I början på året påbörjades betatestningen av en plattform för jämställdhet. Nu fortsätter den processen.

Syftet med att ta fram en plattform för jämställdhet är inte att den ska vara komplett. Syftet är att fokusera på det som verkligen saknas i jämställdhetspolitiken. Således kommer den att innehålla fler mans- än kvinnofrågor, inte för att det ena är viktigare än det andra, utan för att samhället redan arbetar med kvinnofrågorna.

Plattformen är heller ingen ideologisk översikt. Ideologiskt tycker jag att könsneutral lagstiftning är helt centralt, och jag står för pojkars rätt att ha sina könsorgan i fred – hur kontroversiellt det än må vara bland de som vill utöva rituell omskärelse.

En plattform måste dock vara pragmatisk och konkret. Eller snarare: syftet med denna plattform är att den ska vara pragmatisk och konkret. Man kan även tänka sig en systerplattform som mer handlar om ideologiska byggstenar – men det är inte ämnet för dagen.

Så även om könsneutral lagstiftning är en grundprincip är det ganska diffust som politiskt förslag. Om någon säger ”könsneutral lagstiftning!” så kommer omedelbart frågan ”vilken lag ska åtgärdas?”. Därför är det bättre att specificera vilka lagar som är viktigast att ändra och de flesta kan nog hålla med om att det är lagstiftningen kring föräldraskap.

Förslagen ska också vara möjliga och rimliga att få implementerade inom en till två mandatperioder. Vad gäller förbud mot rituell omskärelse av pojkar tror jag chanserna för detta är små. På ena sidan står ett oenat Sverige, på andra sidan två världsreligioner. Vem vinner på kort sikt?

Detta betyder inte att det inte ska jobbas även för långsiktiga frågor, och jag tar regelbundet debatten om omskärelse. Dock faller frågan utanför ramen för denna plattform och passar troligen bättre i det dagliga opinionsbildande arbetet.

Efter en omfattande feedback förra gången det begav sig, ser listan över huvudpunkterna ut som följer:

Barn har rätt till båda sina föräldrar
– Ogifta män ska automatiskt få gemensam vårdnad om sitt barn när faderskapet är fastställt.
– En presumtiv fader ska ha rätt att göra faderskapstest.
– Delat barnbidrag mellan föräldrarna.

Lämplighet ska gå före kön
– Den bäst lämpade ska få jobbet. Den bäst lämpade ska komma in på utbildningen.
– Kvotering strider mot denna princip.

Mäns hälsa behöver utredas
– Det är mest män som omkommer på jobbet, tar sitt liv, är hemlösa samt dör en för tidig död.

Alla som utsätts för våld har rätt till hjälp
– Varje kommun ska vara skyldig att erbjuda hjälp och stöd till de kvinnor, män och barn som utsätts för våld i hemmet [under etiketten medborgarförslag kan du läsa om bloggens pågående projekt kring denna fråga]

En genusvetenskap utan ideologiska preferenser
– Överväg ett namnbyte om ämnet ska vara tvärvetenskapligt på riktigt, vilket det bör vara.

Det finns helt säkert förbättringar och kompletteringar som kan göras. Dela med dig av dina tankar nedan!

När den översiktliga listan är spikad kommer en serie blogginlägg skrivas, för att förtydliga, förklara och exemplifiera varje punkt. Sedan kommer en PDF sammanställas av professionell grafisk designer, för spridning i olika sammanhang.

Min tanke är att Jämställdhet 2.0 (eller vad man än vill kalla den nya syn på jämställdhet som nu växer fram) behöver lättillgängliga dokument och slagfärdiga one-liners. Dels för att presentera för de som ännu inte känner till dessa viktiga frågor, dels för att använda i samtalet med de som motsätter sig att det finns viktiga frågor som ännu inte ingår i jämställdhetspolitiken. Här skapar vi en del av det materialet!

Etiketter:  

David Eberhard är en svensk psykiater som gjort sig känd via sin bok I trygghetsnarkomanernas land, och den senare Ingen tar skit i de lättkränktas land.

Han är regelbundet aktiv i samhällsdebatten och gör nu ett tydligt ställningstagande i jämställdhetsfrågan. Uppenbarligen har Maria Svelands och Anna-Karin Bratts märkliga artiklar på DN Kultur – där alla som inte delar deras åsikter anses vara som norske massmördaren Breivik – inspirerat till den replik som idag publiceras på Newsmill.

Eberhard börjar med att konstatera att Breivik-ropen i debatten bör ses som en ny variant på Godwins lag (”den som liknar sin åsiktsmotståndare vid nazister kan anses ha förlorat diskussionen”). De polariserade vänsterfeministerna Sveland och Bratt har likt en del andra svenska debattörer börjat använda Breivik som slagträ istället för Hitler:

Behring Breivik fungerar uppenbarligen lika bra i sammanhanget. Och precis som med Hitler borde kletandet av hans namn på motståndarens åsikter ge omedelbart rött kort från debatten. Effekten tycks ha blivit motsatt. Den ene efter den andre vill sätta på sig sin emotionella narrskrud och på fullt allvar skylla normala meningsmotståndare för att vara personlighetsstörda massmördarwannabes.

Emotionell narrskrud är ett bra epitet i sammanhanget. För om man är så överdriven, tendensiös och respektlös (mot de anhöriga till Breiviks offer) att man liknar vanliga deltagare i samhällsdebatten vid en massmördare – då har man självmant tagit på sig sin narrskrud. Det går alldeles utmärkt att slippa detta epitet genom att sluta ropa Breivik och börja argumentera på seriöst manér.

Eberhard påtalar även det narcissistiska i Bratts (och Svelands) artikel:

Om man inte håller med Bratt är man per automatik någon som hatar henne och hennes gelikar. Det är faktiskt så det brukar låta när en gravt narcissistisk patient påtalar att inte alla i världen förstår dennes storhet.

Självfallet ska man inte dra paralleller mellan patienter och sina meningsmotståndare. Men min gissning är att Eberhard specifikt menar att Bratts och Svelands artiklar innehåller narcissistiska tankegångar, inte att de som personer är narcissister. Distinktionen är viktig, och det är så jag ser det i alla fall.

Vidare klargör Eberhard att han inte har något emot ett konstruktivt jämställdhetsarbete:

Om jämställdhetsarbetet gick ut på att alla män och kvinnor skulle beredas samma möjligheter och tog hänsyn till de medfödda olikheter som alla, utom extremfeministerna, vet om finns, skulle vi sannolikt få en närmast hundraprocentig landsomfattande konsensus kring att detta är viktiga frågor.

Det är precis detta jag brukar säga själv. I Sverige stödjer i princip alla att vi ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och en avsaknad av diskriminering. Problemet med jämställdhetsdiskursen är istället att den finns en underliggande förväntan om likriktning av könen, samt att mäns utmaningar inte ens anses värda att diskuteras.

I slutet av texten kommer så en sammanfattning av den debatt som Sveland och Bratt vill driva:

Jag tror jag förstår varför Bratt så gärna vill framställa sig och sina fundamentalistiska tokstollevänner som hatade. Att vara hatad inger ju föreställningen att man är en viktig person som skaffat sig mäktiga fiender. Men idag är det mycket få som hatar Sveland och gänget. Istället gäspar man. Möjligen tycker man också lite synd om dem. För maken till antiintellektuellt tankegods är ju svår att hitta.

Att företräda en uppfattning att man uppnår jämställdhet genom att förorda att alla ska vara likadana när all modern biologisk kunskap tydligt visar att det finns klara biologiska skillnader mellan man och kvinna från början, är naturligtvis inte bara dumt. Det är djupt antiintellektuellt i ordets egentliga betydelse.

Ja, vad ska man säga. Det är en pseudodebatt som Bratt och Sveland driver och ju snabbare den pseudodebatten blåser bort desto snabbare kan vi börja prata om viktiga frågor på jämställdhetsområdet.

Etiketter:  

Vad är Jämställdhet 2.0?

15 februari 2012, av Pelle Billing

Ibland får jag frågan vad Jämställdhet 2.0 betyder? Det korta svaret är att det handlar om nästa steg i jämställdhetspolitiken. Den politik som förts de senaste två decennierna har med tiden visat sig otillräcklig för att möta vår tids utmaningar.

Till att börja med handlar det om att sluta fred med vår historia. Könsrollerna förr må ha varit trånga och inskränkta, men syftet med detta var inte att förtrycka människor. Syftet var att skapa förutsättningar för överlevnad och samhällsutveckling.

Med detta inte sagt att kvinnor (och män) inte kunde förtryckas, bara att könsrollerna inte uppkom i syfte att förtrycka någon. I en tidigare essä, skriver jag mer om detta.

Vidare handlar det om människors rätt att välja sin egen livsstil. Detta borde vara en självklarhet i dagens samhälle, men på jämställdhetsområdet utmanas denna princip. Människor skam- och skuldbeläggs för att de lever på fel sätt i vardagen.

Missförståndet här är att jämställdhet skulle handla om 50/50-fördelning mellan könen överallt i samhället. Vilket inte är sant.

Jämställdhet handlar om lika rättigheter och skyldigheter, samt att slippa diskriminering. Hur människor sedan lever i ett sådant rättfärdigt samhälle är upp till dem själva.

Kvinnofrågorna bör även få sällskap av mansfrågorna. Visst är det bra att det skapats en stark medvetenhet i Sverige om kvinnors utmaningar och behov. Jämställdhet 2.0 innebär att kvinnofrågorna fortsatt tas på allvar i jämställdhetpolitiken.

Samtidigt vet vi mindre om mäns specifika utmaningar, troligen för att män inte pratar så mycket om detta. Detta håller dock på att förändras och kunskap finns numera om viktiga mansfrågor.

Nästa steg är att denna kunskap ska spridas mer brett till politiker och allmänheten, så att även mansfrågorna blir en del av jämställdhetpolitiken.

Slutligen bör samhället uppmuntra en positiv grundsyn på båda könen. Historiskt sett har en del tänkare haft en förvirrad bild av kvinnor. Idéer som att kvinnor inte klarar av intellektuellt arbete hör hemma på historiens sophög och det är bra att vi förpassat dem dit.

De senaste 20 åren har det istället seglat upp en negativ mansbild. Av någon anledning får en liten minoritet av män sätta agendan för vår mansbild, vilket givetvis är galet. I ett progressivt samhälle är det dags att kasta även dessa vanföreställningar på historiens sophög.

På bloggen pågår det olika projekt för att komma närmare målet om Jämställdhet 2.0. Dessutom kommer regelbundet olika krönikor, analyser och kommentarer av aktuella nyheter.

Tycker du det låter intressant? Välkommen att börja följa bloggen, till exempel via Twitter, Facebook eller RSS. Här finns en levande community som hela tiden växer och utvecklas.

Etiketter:  

Skriver i DN om framtidens jämställdhet

15 februari 2012, av Pelle Billing

Vad är framtidens utmaningar i jämställdhetsdebatten? Det svarar jag på i en artikel i dagens DN.

Rubriken är satt av dem och inte av mig, om någon nu trodde något annat. Själv hade satt en rubrik i stil med att ”Mans- och kvinnofrågorna kan leva sida vid sida”.

I artikeln lyfter jag ett par huvudteman. Det första är var gränsen går mellan politikers sociala ingenjörskonst och människor rätt att styra sin egen privata sfär:

I min värld är det tillåtet för kvinnor och män att satsa stenhårt på sin karriär, men även att arbeta deltid för att få lite extra tid till sina barn. Om denna individuella frihet leder till att kvinnor och män gör delvis olika val i sin vardag, ser jag det som en konsekvens av våra demokratiska rättigheter. I dagens politiska feminism är det däremot kontroversiellt att något annat än 50/50-fördelning av könen ska accepteras vare sig i hemmet eller på arbetsplatsen. Således skam- och skuldbeläggs vanliga människor för hur de väljer att inordna sin vardag.

Det andra huvudtemat är att framtidens jämställdhetspolitik bör vara en blandning av viktiga kvinno- och mansfrågor:

Vi vet att det dör en man i veckan på sin arbetsplats. Vi vet att tre gånger så många män som kvinnor är hemlösa. Vi vet att det är övervägande män som tar sina liv. Framför allt vet vi att pappor har det svårt i vårdnadstvister och att lagstiftningen är dålig på att vårda bandet mellan barn och pappa. Dessa frågor behöver lyftas in i jämställdhetspolitiken, så att mäns utmaningar i vardagen tydliggörs. Viktigt att påpeka är att det finns gott om utrymme för både kvinno- och mansfrågor, och inte sällan är de tätt sammanflätade.

Min gissning är att det finns ett brett stöd ute i landet för dessa idéer. Som jag skriver i artikeln:

Själv känner jag mig trygg i att dessa idéer, som jag kallar Jämställdhet 2.0, är jämställdhetens framtid. Människor vill ha stöd från samhället, men inte dekret om hur de ska inordna sin vardag. De vill även se alla sina anhöriga få stöd – oberoende av kön.

Vad tycker du om artikeln? Håller du med? Gör din röst hörd nedan!

Etiketter:  

Varför går det så långsamt att nå jämställdhet?

14 februari 2012, av Pelle Billing

Jag såg en intressant fras i Svenska Dagbladet:

Förklaringarna blir ofta krystade när vi ska analysera varför det går så långsamt att nå jämställdhet i näringslivet i ”världens mest jämställda land”.

Låt oss skippa fokuset på näringsliv för ett ögonblick. För meningen skulle lika gärna kunna vara skriven med ett allmänt fokus på hela samhället. Till exempel skulle den kunna se ut så här:

Hur ska vi analysera varför det går så långsamt att nå jämställdhet i ”världens mest jämställda land”?

Detta är en mer generell fras, och även en konkret fråga. Varianter på denna fråga ställs gång på gång i politiska och mediala sammanhang. Därför tänkte jag anmäla mig som frivillig att besvara den.

Första svaret blir att vi är redan jämställda. Kvinnor och män har lika rättigheter och skyldigheter. Det enda som återstår är några lagar där män diskrimineras, men utöver det har vi en formell jämställdhet i Sverige.

En enkel lösning på problemet, eller hur? Kanske för enkel om man är övertygad om att vi inte är jämställda ännu.

Låt oss därför titta på ett motargument. Nämligen att män och kvinnor inte förvärvsarbetar lika mycket, inte tjänar lika mycket pengar och inte tar ut lika mycket föräldraledighet. Hur kan vi vara jämställda när det ser ut så? Uppenbarligen finns det kulturella mönster (strukturer) som påverkar könens val, och dessa måste vi få bort.

Enda problemet med detta argumentet är att det förutsätter att ”vi” vill samma sak. Varför egentligen förutsätta detta? Mer troligt är att det finns vitt skilda åsikter om hur man vill leva sitt liv och vilka kulturella mönster man vill se i samhället. Varför skulle det finnas en konsensus om just könsroller, när vi inte har politisk konsensus på några andra områden?

Att det går långsamt att uppnå ”jämställdhet” beror på att ett uppsatt mål förväntas stödjas av ett helt folk. Så fungerar det inte när det gäller människors vardag. Lika lite som man kan tvinga någon att ha en viss hobby kan man tvinga dem att ha ett visst yrke.

Visionen om det könsrollslösa samhället framstår därmed som naiv, och har troligen lika stor möjlighet att lyckas som kommunistiska utopier – där man trodde att människor kunde likriktas i sin vardag och på sina arbetsplatser.

Istället för att sträva mot ett utopiskt mål som få personer blir entusiastiska inför, föreslår jag att man byter strategi och retorik i jämställdhetspolitiken. Som alternativ till att fördöma svenska folket och beklaga sig över att människor inte blir jämställda nog, kan det vara en idé att uppmuntra män och kvinnor att verkligen välja fritt.

Genom god information till ungdomar kan de göra informerade val om vilket yrke och vilken livsstil som passar dem bäst. Morot fungerar bättre än piska, och har även den fördelen att människor får behålla sitt självbestämmande.

Ett annat tips till politiker, statliga myndigheter och kommuner är att inte kasta sten när ni sitter i glashus. För vem är det som avlönar en betydande andel av Sveriges kvinnor? Just ja, det är ni som gör det. Är det då svenska folket som ska tuktas, eller är det ni som ska stå för den lönenivå som råder?

Debatten om den utopiska jämställdheten har gått in i en återvändsgränd. Dags att börja lyssna på hur människor vill leva sina liv, istället för att lite diffust skam- och skuldbelägga de som ”väljer fel”.

Etiketter:  

Vad är ett människovärdigt jämställdhetsarbete?

03 februari 2012, av Pelle Billing

Sista tiden på bloggen har jag skrivit en del om var gränsen för jämställdhetsarbete går. Som jag skrev i Feminismen och skammen går den definitivt vid att skambelägga eller skuldbelägga något av könen. Och i förrgår kritiserade jag Hanna Hellquists krav på att svenska folket ska anpassa sig efter hennes vision av ett jämställt samhälle (hon är långt ifrån den enda som bör ta åt sig av denna kritik).

Men vad handlar detta om mer specifikt? Är jag emot alla former av förändring så fort det kommer till kön? Långt därifrån. Våra könsroller utvecklas och förändras över tiden, och det är inget konstigt med det.

Förändring kan däremot ske på olika vis. Med respekt för människors självbestämmande, eller utan sådan respekt. Genom att vara en god förebild, eller genom att piska på sina medmänniskor.

Tyvärr har följande mönster blivit vanligt i jämställdhetsdebatten:

  1. Jämställdhet definieras som statistisk likhet mellan könen. Bara 50/50-fördelning av män och kvinnor anses således vara jämställt.
  2. Denna kvantitativa jämställdhet omtalas som om den är lika viktig som demokrati eller yttrandefrihet.
  3. Med allvarligt tonläge konstateras att Sverige, eller en viss sektor av samhället, ännu inte är jämställt. Därmed krävs fler åtgärder, gärna drastiska sådana som kvotering.
  4. Människor beskrivs som strutsar. De stoppar huvudet i sanden och vill inte se att vi är ”ojämställda” och därmed har ett stort demokratiskt problem i Sverige.
  5. Vi bör alla må dåligt över detta. Männen skambeläggs, kvinnorna skuldbeläggs.
  6. Starta om från punkt 1 och upprepa.

Vad är felet med detta? Tja, till att börja med är tonläget obehagligt. Det är inte så att man vill arbeta med människor för att uppnå en förändring. Om förslagen beror på omtanke om sina medmänniskor eller en vision om en bättre värld, så döljs det på ett effektivt sätt.

Istället är det den metaforiska piskan som framträder. Människor gör fel, de borde veta bättre och nu är det verkligen dags att tala med dem på ett sätt som indikerar allvar. Vet hut, ni som lever ojämställt!

Det är precis här retoriken blir kränkande, invasiv och människofientlig. En form av personlig frustration – eller till och med hat – över att samhället inte ser ut som man vill, tas ut på omvärlden. Som ett barn vill man att omvärlden omedelbart ska anpassa sig efter ens egna önskningar, så att ordningen återställs.

I grunden handlar detta om en gränslöshet. Man vill inte acceptera att politiken faktiskt har gränser. Riksdagen har rätt att besluta om vilka spelregler som ska råda i landet, men den har inte rätt att bestämma hur människor lever sina liv inom dessa spelregler.

Förvisso är det fullt tillåtet att påverka människor på olika sätt:

  • Genom att vara en god förebild.
  • Genom att måla upp nya visioner om hur vi kan leva tillsammans.
  • Genom att presentera goda argument för varför ens egna idéer skulle vara gynnsamt för människor.

Sammantaget handlar ett sådant mer människovärdigt förändringsarbete om att inspirera människor, och skapa en dialog med dem. Det handlar inte om att attackera eller underkänna deras nuvarande livsstil, eller rent av kräva att man själv ska vara den som bestämmer hur deras vardag ska se ut.

Förvisso går det även att lobba för lagändringar som minskar valfriheten i vardagen. Till exempel genom att ta bort möjligheten att överlåta föräldraledighet till sin partner. Men även om en sådan förändring skulle genomföras, är människor fria att leva som de vill – inom de nya spelreglerna.

Vissa lagändringar är däremot inte möjliga, om vi vill fortsätta leva i en modern demokrati. Kvotering till olika utbildningar eller yrken kan inte införas, med mindre än att medborgarna tilldelas skyldigheten att gå en viss utbildning eller arbeta inom ett visst yrke. Med all sannolikhet är det just sådana skyldigheter som skulle krävas för att uppnå statistisk jämställdhet mellan könen – med tanke på de medfödda könsskillnader som finns.

Valet står i slutändan mellan att försvara grundläggande demokratiska värderingar, eller att försvara visionen om kvantitativ jämställdhet.

Vad är det då ettriga förespråkare av statistisk jämställdhet behöver lära sig? De behöver lära sig:

  • Gränsen mellan deras inflytande och andra människors rätt till sin egen vardag.
  • Att människor inte automatiskt är dumma, oupplysta eller genus-okunniga bara för att de vill leva på ett visst sätt.
  • Att ilskan och föraktet mot människor som inte vill anpassa sig lyser igenom, och att det klär dem illa.

Det är hög tid att sluta kränka människor under jämställdhetens täckmantel. Lev ditt eget liv precis som du vill, men se till att låta dina medmänniskor ha samma privilegium.

 

Etiketter:  
Google