En av de mest slående inkonsekvenserna i svensk jämställdhetspolitik är synen på den kvinnliga kroppen. Ibland har kvinnan rätt till sin kropp och ibland dikterar staten att hon alls inte har rätt till den.

En snabb översikt:

  • Abort. Kvinnan har rätt att besluta över sin egen kropp.
  • Insemination. Kvinnan har rätt att besluta över sin egen kropp.
  • Surrogatmödraskap. Kvinnan har inte rätt att besluta över sin egen kropp.
  • Sexuella tjänster. Kvinnan har inte rätt att besluta över sin egen kropp.

Hur kan det ha blivit så inkonsekvent? Saknar våra politiska partier etisk och ideologisk kompass?

Svaret är ja, om vi talar jämställdhet. Vår tids jämställdhetspolitik styrs inte av sammanhängande principer, eller att vissa rättigheter och skyldigheter gäller i alla lägen.

Särskilt vad gäller sexualiteten, reproduktionen och den kvinnliga kroppen är det svårt att förstå hur man kommit fram till sina ståndpunkter. Enda sättet att förstå det hela är egentligen att kontrollera om en man gynnas av situationen.

En abort är framför allt till för kvinnan själv. Om hon inte vill ha kvar fostret kan hon ta bort det. Även insemination gynnar kvinnan själv. Om det inte finns en man hon vill bli gravid med, så kan hon bli gravid ändå. Således är abort och insemination godkända av både stat och radikalfeminister.

Surrogatmödraskap är däremot en annan femma. Här är det oftast minst en man som blir lycklig pappa. Samma sak med sexuella tjänster. Ofta är det en man som köper sig en form av tillfredsställelse. Således är båda fenomenen förbjudna.

Regeln vad gäller kvinnors rätt att besluta över sin kropp är alltså följande: Kvinnor får besluta över sin egen kropp, så länge det inte kan misstänkas gynna gruppen män alltför mycket.

Om jag var kvinna skulle jag vara mäkta upprörd att staten tog sig dessa friheter att bestämma över min kropp. Tipset till svenska politiker kan inte bli annat än att gå tillbaka till sina egna ideologiska rötter, och fundera på vad man egentligen står för – utan några radikalfeministiska griller i huvudet.

Anekdot motsäger det oskrivna bladet

12 mars 2012, av Pelle Billing

SvD skriver om spermadonatorer. En dansk man har fått kontakt med den svenska kvinna som fått en dotter med honom som donator. Av en slump får den biologiska pappan och mamman kontakt:

De utbytte fotografier och likheten mellan Linnea och donatorn var uppenbar – även i fråga om personlighet och intressen. Linnea är till exempel väldigt intresserad av simning och ”Mårten” tävlingssimmade flera gånger i veckan som barn.

Till skillnad från mig är Linnea också väldigt öppen, utåtriktad och tävlingsinriktad. Det är tydligen hennes genetiska pappa också, säger Maria och fnissar upprymt.

Så mycket för det oskrivna bladet. Kanske snart dags att acceptera det biologiska arvets betydelse?

I sammanhanget rekommenderar jag genomgången av den norska TV-serien Hjernevask.

Tipstack: Går till Access och Johan!

Fixat: Alla kommentarer syns nu på samma sida igen.

Etiketter:  

Spermiedonationer ska alltid ske öppet

28 februari 2012, av Pelle Billing

På SvD Brännpunkt skriver Kenneth Johansson (C), Mats Gerdau (M) och Barbro Westerholm (FP) att singelkvinnor ska ha rätt till insemination. För regeringen har frågan varit kontroversiell eftersom Kristdemokraterna motsätter sig en sådan lagändring.

Enligt SvD:s (helt ovetenskapliga) omröstning är frågan även kontroversiell ute i befolkningen:

Parlamentariskt sett torde det dock finnas en bred majoritet för lagändringen. Moderaterna, Folkpartiet och Centern kan räkna med gott stöd från de rödgröna partierna.

Mitt eget perspektiv på frågan är att det aldrig kan kompromissas vad gäller spermiedonationernas natur. De ska alltid vara öppna. Barnet har rätt till sitt ursprung och ska senast vid 18 års ålder få veta vem som är biologisk pappa.

I till exempel Danmark, dit en del svenskor åker för att bli inseminerade, är anonym donator vanligt. Tanken bakom detta är att det blir lättare att få män att ställa upp som donatorer om de sedan har ryggen fri.

Denna möjlighet som finns i Danmark framstår som obalanserad, om man funderar på vilka parter som påverkas av beslutet. Mannen som donerar och kvinnan som blir gravid är måhända nöjda, men att helt glömma bort hur barnet kommer att känna 10-15 år fram i tiden är olyckligt.

Om donationerna sker öppet bör insemination vara lagligt. Det är svårt – för att inte säga omöjligt – för staten att förbjuda frivilliga avtal mellan människor, och då är det bättre att reglera förfarandet än att förbjuda det. På precis samma vis bör surrogatmödraskap tillåtas, under förutsättning att äggdonatorn ej är anonym.

Enda brasklappen vad gäller ensamståendes insemination eller surrogatmödraskap är barnets något instabila situation. Risken att något ska hända en ensamstående förälder är rejält mycket större än att något ska hända två föräldrar. Igen, så tror jag inte lösningen är att komma med förbud, men kanske är det något som ska prövas av en myndighet – så det är fastställt att det finns ett gott skyddsnät runt barnet om den ensamma föräldern försvinner ut bilden.

Dessa frågor är känsliga, och åsikterna är många. Diskutera gärna nedan men tänk på att göra det med eftertanke och respekt!

Lästips: Om du missade Johan Fransons utmärkta krönika om tabun tidigare i dag, så läs den här.

En möjlig lösning

29 september 2011, av Pelle Billing

handslag

Temat just nu på bloggen är hur man ska få skaffa barn. Vilka lagliga möjligheter ska finnas? Vilka etiska ställningstaganden stöter vi på?

Det första inlägget handlade om insemination hos singelkvinnor, och det andra om frihet kontra ansvar.

I det här inlägget vill jag vara lite kreativ, och se om det finns helt nya sätt som människor kan skaffa barn.

I nulägget domineras debatten grovt sett av två olika läger:

  • Grupp 1: Kärnfamiljen är det enda riktiga, för då får barnet kontakt med båda sina föräldrar. Om man inte kan eller vill bilda kärnfamilj bör man adoptera ett barn i behov av föräldrar.
  • Grupp 2: Alla vuxna ska befrias och få möjlighet att skaffa egna barn. Vi bör legalisera insemination och surrogatmödraskap.

Att dessa två grupper någonsin ska komma överens är nog osannolikt, och att jämka dessa åsikter tänker jag inte ens försöka mig på. Däremot tror jag att det finns ett sätt att skaffa barn som båda dessa grupper kan se som ett bra alternativ.

Varför inte öppna dejtingsajter som bygger på en önskan om barn, istället för en önskan om kärlek eller sex?

På en sådan sajt skulle män och kvinnor som vill ha barn, men inte en kärnfamilj, kunna hitta varandra. Det skulle alltså inte handla om att man inleder ett förhållande, utan endast att man vill skaffa ett eller flera barn tillsammans.

På så vis skulle en lesbisk kvinna och en straight man, eller en bög och en straight kvinna, kunna skaffa barn tillsammans. Sexualiteten blir ointressant eftersom själva befruktningen genomförs via insemination.

När barnet sedan kommer har personerna gemensam vårdnad med växelvis boende, vilket tillfredsställer kravet på en god kontakt med båda föräldrarna, samtidig som de vuxna inte behöver leva i en kärnfamilj eller ens en fast relation.

En sådan lösning skulle inte vara attraktiv för alla, men troligen för många. Jämfört med att vara singelförälder är fördelarna många:

  • Barnet har kontakt med båda sina föräldrar.
  • Om någon av föräldrarna går bort finns det en kvar (ökad stabilitet).
  • Bättre ekonomi för barnet, och för de vuxna.
  • De vuxna behöver inte vara singelföräldrar året om, utan varannan vecka blir man avlastad.
  • Man belastar inte samhällsekonomin på samma sätt, då betydligt färre kommer att behöva bostadsbidrag eller försörjningsstöd.

För mig framstår det väldigt mycket som win-win. Den stora utmaningen skulle så klart bli att hitta en person som man ser som en bra förälder till sina barn, därav ”dejtingsajterna” för att likasinnade personer ska hitta varandra.

Den här lösningen skulle inte passa för alla. Vissa vill hellre ha barn själv än att behöva samarbeta med en annan vuxen. Vissa homosexuella vill bilda kärnfamilj med sin partner, och använda sig av insemination eller surrogatmödraskap.

Jag vill inte förhindra dessa andra alternativ. De ska vara möjliga. Dock tror jag att det skulle vara positivt för samhället om vi kan undvika att en betydande andel av nyfödda inom tio år föds av inseminerade singelmammor.

För låt oss vara ärliga här. Även om singelinsemination och surrogatmödraskap blir lagliga samtidigt, så kommer det förstnämnda att få långt mycket större genomslag. Det är helt enkelt biologiskt mer lättillgängligt, samt billigare att betala.

Om det däremot fanns ett socialt accepterat alternativ om att skaffa barn tillsammans med en vuxen samarbetspartner, tror jag många kvinnor (och män) skulle välja detta istället för att vara singelförälder.

Vad tror du? Kan mitt förslag vara av godo? Har du andra idéer om framtidens föräldraskap?

Insemination – en mänsklig rättighet?

28 september 2011, av Pelle Billing

gravid

Tendensen är tydlig. Insemination hos singelkvinnor ökar närmast exponentiellt. Än så länge är siffrorna begränsade, men den snabba ökningstakten gör att det inom några år kommer att vara ett utbrett samhällsfenomen.

Alice Teodorescu konstaterar i en ledare i Barometern:

På Storkkliniken i Danmark har antalet inseminationer av svenska ensamstående kvinnor ökat från 15 stycken till nästan 700 på tio år.

En ökning med nästan 5 000 procent på tio år är betydande.

Än så länge är det olagligt i Sverige att inseminera ensamstående kvinnor, men det är till synes bara en tidsfråga innan lagen ändras.

I april i år hade SvD en artikelserie om singelkvinnor som låter inseminera sig. Även jag skrev då om fenomenet. Nu visar det sig att en 24-årig amerikanska med svensk pojkvän hört talas om SvD:s artikelserie, och kontaktat dem för att få uttala sig. Hon är själv produkten av en mamma som valde insemination.

Det visar sig att denna Alana har en skarp insikt att komma med:

– För att skydda sina egna känslor, blundar föräldrar ofta för de svårigheter som donatorbarnen kan uppleva. Många intalar sig att mycket kärlek kan kompensera för den frånvarande biologiska fadern. Samtidigt lägger de själva så stor vikt vid de biologiska banden att de ofta väljer att skaffa donatorbarn i stället för att försöka adoptera, säger hon.

Denna dubbelmoral har jag faktiskt aldrig reflekterat över själv, men den är slående.

Samtidigt som det biologiska bandet är så viktigt att man vägrar adoptera och istället väljer insemination, så förnekar man barnet sitt biologiska band till pappan. Mammans önskningar och behov går alltså före barnets önskningar och behov.

Alana ger även män som donerar sperma en uppläxning:

– Mamma betalade för att få föda en helt okänd mans barn och uteslöt därmed min biologiska far ur mitt liv. Han å sin sida tog emot pengar för att lämna sperma och sedan bara sticka.

Undrar hur många män som donerar sperma som faktiskt reflekterar över att de blir pappor? Att det går runt barn där ute som funderar på vem deras biologiska pappa är, och om han någonsin tänker på dem?

Några av er kanske nu tänker att den biologiska pappan kan ersättas på ett bra sätt av en man som lever med mamman. I Alanas fall fanns det till och med en sådan ”juridisk pappa” med från starten, men det var inget lyckat experiment:

Att ha en biologisk och en ”social” förälder kan också vara komplicerat, menar Alana. Redan innan hon fick reda på hur hon kommit till, hade hon svårt för sin juridiska pappa. Och känslan var antagligen ömsesidig. När Alana var sju år separerade föräldrarna och då ville han bara ha fortsatt vårdnad av hennes adopterade syster. Inte av Alana.

I dagens samhälle vill vi ofta uppgradera det kulturella och sociala medan vi nedgraderar det biologiska. Verkligheten gör sig dock påmind i längden.

Med detta inte sagt att en kvinna eller man inte kan knyta an till ett barn som är ens partners biologiska barn, men personligen tror jag chansen till god anknytning är betydligt större ifall paret tillsammans adopterar ett utomstående barn i behov av föräldrar.

Vi människor är dock inte rationella, och jag ser risken som överhängande att insemination hos ensamstående kvinnor kommer att öka kraftigt de närmaste åren. Vi styrs mer av drifter och känslor än av logik när det gäller sådant som att skaffa sig en egen avkomma.

Evolutionspsykologin har länge förutspått att inseminationer kommer att öka i vårt moderna samhälle. Genom världshistorien har kvinnor sökt efter män som kan försörja dem och skydda dem. Kort sagt män som kan göra sådant som de själva inte kan – män de kan se upp till och beundra för det de gör.

I vårt samhälle kan emellertid många kvinnor försörja sig utmärkt på egen hand – i många fall bättre än de flesta män. De behöver heller inte en man som försvarar dem i vårt trygga, välorganiserade samhälle (det räcker med manliga poliser, brandmän, osv). Konsekvensen av detta beskriver Teodorescu, denna gång på sin blogg:

Att välutbildade och ekonomiskt stabila kvinnor har kilometerlånga kravlistor på en eventuell partner är ingen hemlighet. Kvinnor har i alla tider i alla länder gift upp sig. Än i dag är det faktiskt norm i Europa. Men det blir allt svårare att gifta upp sig när alltfler kvinnor spelar på samma planhalva som männen. Vem vill ha en medioker man när man kan sukta efter perfektion?

Denna utveckling leder till att alltfler kvinnor kommer att leva som ofrivilligt barnlösa alternativt som ensamstående mammor. Det kommer också leda till att många män ratas och att de ”bästa” exemplaren kanske rentav kan bli fäder till många barn med olika kvinnor.

Detta är en lätt dystopisk framtidsbeskrivning, och personligen tror jag inte det behöver bli så illa. Däremot kan inte bortses ifrån att dynamiken redan finns här, och med all sannolikhet kommer den att öka.

Måttstocken på en civilisation är hur pass väl vi kan få utlopp för våra drifter på ett konstruktivt sätt, och hur pass väl vi kan väga andras behov mot våra egna behov. Tyvärr riskerar den starka trenden med insemination bli en negativ faktor för vår civilisation, med fler och fler missnöjda barn samt en ökande grupp män som inte får bilda familj.

Uppdatering:
Utifrån kommentarerna har vissa missförstått det här inlägget och därför klistrar jag in det klargörande jag skrev nedan.

Jag vill att det ska vara lagligt med insemination och surrogatmödraskap. Detta har jag alltid stått upp för, sedan bloggens början.

Dock vill jag argumentera för en eftertänksamhet vad gäller att sätta barn till världen med ena föräldern frånvarande.

Jag står alltid upp för individens frihet, men i det här fallet finns det två individer vars rättigheter ska vägas mot varandra: den vuxna som vill ha barn, och barnet.

Så att bara göra detta till en enkel rättighets- och frihetsfråga för den vuxne är att blunda för komplexiteten.

Det finns inga lätta moraliska ställningstaganden i den här frågan som jag ser det. Inga enkla rätt eller fel.

Google