Hjernevask del 7: Arv eller miljö

18 januari 2012, av Pelle Billing

Här fortsätter genomgången av den norska TV-serien Hjernevask (se även del 1del 2del 3del 4 och del 5).

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 7 Arv eller miljö

Vän av ordning kanske undrar hur del 7 kan komma efter del 5? Varför ingen genomgång av del 6? Anledningen är att del 6 inte har någon uppenbar relevans för könsfrågor, till skillnad från övriga avsnitt.

Därför kastar vi oss direkt in i avsnitt 7. Temat där är ”född sån eller blivit sån?” – det vill säga arv eller miljö. Frågeställningen sammanfattar det som hela serien handlat om.

De flesta människor utgår nog ifrån att vi är en blandning mellan arv och miljö. Men i serien har genusvetarna och sociologerna varit påfallande ointresserade av biologiska förklaringsmodeller, eller till och med negativt inställda till dem.

Sociolog Tom Colbjörnsen berättar att inom hans forskningsfält finns en stark kod om att inte prata biologi eller ens antyda att biologiska förklaringmodeller kan vara intressanta. Den som tar upp något sådant riskerar att bli utfryst. Inte särskilt vidsynt, med andra ord.

En anledning till att biologin anses ointressant är att den ändå inte går att påverka. Men detta avvisar Simon Baron-Cohen, som forskar på autism. Genom att vara medvetna om biologiska handikapp hos vissa barn kan specifik pedagogik sättas in. Således kan man tänka sig att pedagogiken även kan anpassas till drag som finns hos alla människor, eller en stor subgrupp av människor.

Evolutionspsykolog Steven Pinker belyser att om det finns signifikanta medfödda skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor (vilket det finns), så är det ett omänskligt mål att ha en jämn könsfördelning av civilingenjörer. Avvisandet av biologi kan alltså vara människofientligt, och svensk jämställdhetspolitik är här ute på tunn is.

En annan anledning till biofobin är att man tror att resultaten ska missbrukas. Tesen är att människor forskar på biologiska orsaker för att sedan rensa bort det som inte är bra – ungefär som Hitler och Nazityskland. Och om inte forskarna missbrukar forskningsresultaten så gör andra krafter det.

Forskaren Simon LeVay har dock funnit att människor som tror att homosexualitet har en biologisk bas är mer toleranta och öppna mot homosexuella. Om det är medfött är det ju naturligt, och homofoba föräldrar behöver inte vara oroliga för att en homosexuell lärare ska påverka deras barns sexualitet.

Vidare återges ett mycket gripande fall som liknar berättelsen om David Reimer. I programmet får vi möta en ung, norsk man (Viktor) som är adopterad från Sydamerika. Då han föddes med en förkrympt penis opererades denne bort, och han uppfostrades som flicka.

Tesen var att könsidentitet konstrueras de första åren i livet, och därför kan ett barn socialiseras till vilket kön som helst, bara man börjar medan det är ett spädbarn.

Verkligheten är dock en annan, och könsidentitet förefaller vara en av de variabler som är närmast helt medfödd. Detta ledde till att det var stört omöjligt att uppfostra Viktor till flicka och kvinna. I 16-årsåldern krävde han svar från sin läkare och fick det. Idag lever han som man och har stegvis återskapat sin kropp till att bli manlig.

Resultatet av att läkarvetenskapen idag har skakat av sig teorierna om att könsidentitet kan konstrueras, är att problematiken kring könsidentitet försvunnit. Idag undersöker man hur hjärnan påverkats under graviditeten, och låter sedan barnet växa upp som sitt eget kön. Depression, ångest och andra problem har därmed försvunnit hos dessa patienter.

Eia sammanfattar programserien med en reflektion över att många genusvetare och sociologer avfärdar biologin som en faktor eftersom det inte passar in i deras politiska ideologi. De vill att människan ska vara formbar, så att samhället kan designas på ”bästa möjliga sätt”.

Men den mänskliga naturen är bångstyrig. Den har inte vett nog att försvinna. Den har inte vett nog att vara politiskt korrekt.

Mitt i lilla Skandinavien där politiker, genusvetare och media är övertygade om människans och könens formbarhet, envisas kvinnor och män med att bete sig olika. De väljer olika jobb, är hemma olika länge med sina barn och har olika intressen.

Det är som att folket skriker ut till sina politiker att vi är som vi är, inte som ni vill att vi ska vara. Låt oss hoppas att politikerna snart lyssnar. För det skulle göra deras egen gärning bra mycket enklare och mer effektiv.

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

  1. Jämställdhetsparadoxen
  2. Föräldraeffekten
  3. Homo/hetero
  4. Våld
  5. Sex
  6. Ras
  7. Arv eller miljö
Etiketter:  

Hjernevask del 5: Sex

06 januari 2012, av Pelle Billing

Här fortsätter genomgången av den norska TV-serien Hjernevask (se även del 1del 2del 3del 4 och del 7).

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 5 Sex

Finns det några medfödda genomsnittliga skillnader mellan mäns och kvinnors sexualitet? Eller är det bara olika uppfostran som ger olika utfall?

Till att börja med konstateras att kvinnlig sexualitet hyllas i norsk media (dildos, kvinnliga orgasmer, osv). Den som säger detta är ingen mindre än genusforskaren Jörgen Lorentzen. Den kvinnliga sexualiteten har aldrig varit lika fri som i dagens Skandinavien.

Samtidigt kvarstår skillnader mellan könen. Psykolog Leif Edward Ottesen Kennair frågade 1 000 unga kvinnor och män hur många sexuella partners de hade lust att ha under sin livstid. Männen svarade 25, och kvinnorna sju.

I en annan studie, utförd i Storbritannien av psykologiprofessorn Anne Campbell, undersöktes huruvida personer var nöjda med sitt one night stand, dagen efter. Över 80 procent av männen svarade ja, men endast hälften av kvinnorna. Vad berodde detta på?

Kvinnorna upplevde att de blivit använda eller utnyttjade. Och en del män upplevde också att de utnyttjat kvinnan. Det låter kanske lite konstigt i vårt moderna samhälle där alla äger sin egen sexualitet.

Norska sexologen Gro Isachsen har dock en förklaring. Dels är brittiska män dåliga älskare, dels är det gamla normer om kvinnans sexualitet som kvarstår. Vilka eventuella belägg hon har för det förra påståendet framgår inte.

Även norska feministen Martine Aurdal som skriver i Dagbladet anser att kvinnors sexualitet fortfarande formas av gamla förväntningar. Tjejtidningar lär ut att sex och kärlek hör ihop. Detta är alltså en motsatt trend till att kvinnors frigörelse och sexualitet hyllas i samma tidningar.

Bland de intervjuade socialkonstruktivisterna finns en konsensus kring att om vi bara får väck förväntningarna på kvinnors och mäns sexualitet så kommer de att bli mer eller mindre identiska.

Denna föreställning utmanas när Eia besöker psykologiprofessor Richard Lippa vid California State University. Det han funnit när han studerat 200 000 människor i 53 olika länder, är att intresset för tillfälligt sex förvisso varierar mellan olika länder. Till exempel är intresset större i moderna länder som Norge, Sverige, Storbritannien, USA och Frankrike. Det som däremot inte varierar är att det alltid finns ett tydligt gap mellan könen.

Lippas fynd stämmer bäst överens med att det är en blandning mellan arv och miljö som styr könens lust att ha tillfälligt sex.

För att få mer kött på benen pratar Eia även med David Buss, psykologiprofessor i Austin, Texas. Denne har gjort en stor tvärkulturell undersökning med 12 000 kvinnor och män i 50 olika kulturer. Syftet var att undersöka hur många sexpartners män och kvinnor i genomsnitt vill ha.

Skillnaderna var stora, och bestående mellan kulturer. Ett typvärde för män var 16-18 sexpartners, och för kvinnor 4-5 stycken.

Buss menar även (och han är inte den förste att säga detta) att en ledtråd om manlig sexualitet fås från homosexuella män. Hur många sexpartners har män, när kvinnor inte är grindvakter? En undersökning från San Francisco har visat att 28 procent av männen haft fler än 1 000 (sic) sexpartners, medan endast två procent av de lesbiska haft mer än 100.

Den biologiska förklaringen till mäns och kvinnors olika aptit för sexuella partners är relativt enkel. Kvinnor kan bli gravida, män kan det inte. Evolutionärt sett har sex varit riskabelt för kvinnor men inte för män.

Således har promiskuösa män lämnat fler barn efter sig, men inte promiskuösa kvinnor. Detta har med tiden selekterat fram fler promiskuösa män än kvinnor. Vad gäller kvinnor är det snarare de som varit försiktiga med sin sexualitet, och fokuserat på att få mannen att stanna och engagera sig i barnen, som lämnat flest avkomlingar efter sig.

Ytterligare en studie från Buss har undersökt om statusen på kvinnor respektive män går upp eller ned vid många sexpartners. I alla 17 kulturer som undersöktes ökade statusen med många sexpartners hos män, och minskade hos kvinnor.

Varför då? En faktor är att män aldrig kan veta säkert om de är far till ett barn. Mama’s baby, papa’s maybe. Och den bästa prediktorn för otrohet är antalet sexpartners före äktenskap/familjebildning. Genom historien har det legat i mäns intresse att välja en kvinna som inte haft många partners före familjebildningen. Därmed sjunker promiskuösa kvinnor i status.

Forskning visar även att män upprörs extra mycket av sexuella otrohet, och kvinnor av emotionell otrohet. Båda scenarierna är upprörande för de flesta, men könsskillnaden finns där.

Mot slutet tas fenomenet svartsjuka upp. Finns det någon biologisk grund till detta? Tja, det är kanske det mest logiska sammanhanget i hela programmet. Vem fick mest avkomma: män som var svartsjuka eller män som inte var det?

På samma vis kan man resonera att kvinnor som var svartsjuka inte tappade sin mans arbetskapacitet och resurser till en annan kvinna, vilket skulle minska chansen för hennes avkomma att överleva.

Detta till trots är det inte en god idé att erkänna sin svartsjuka (vilket få personer gör). Svartsjuka indikerar låg status och osäkerhet, vilket kan få partnern att tro att han eller hon skulle kunna göra sig ett bättre kap  någon annanstans – lite krasst uttryckt.

Den här typen av evolutionära samband är ofta krassa till sin natur, och om man tror de utgör hela verkligheten kan man närmast tappa tron på mänskligheten. Samtidigt finns det många andra mänskliga dimensioner, så som medmänsklighet, förlåtelse och empati. Dock blir det lättare att förstå sig själv och världen om även det krassa erkänns.

Det jag ständigt återkommer till är att sådant vi känner till kan vi förhålla oss till, medan det som förnekas styr oss, och kanske till och med kontrollerar oss. De forskare som vill intala oss att allt är konstruerat och totalt formbart – i detta fall sexualiteten – gör oss alla en otjänst. Om vi inte vet att det finns en medfödd dimension i oss, som innehåller någon typ av preferenser, blir det svårare att förstå oss själva.

För att lära känna sig själv och sin omvärld mår man ofta bra av att få ett brett spektrum av perspektiv: sociologiska, psykologiska, biologiska, evolutionspsykologiska, antropologiska, osv. Att kultur och socialkonstruktivism skulle vara mer eller mindre det enda som styr vårt beteende och våra preferenser är en av vår tids stora förvanskningar, och Harald Eia gör en jätteinsats när han ger oss den pusselbit som saknas.

(En nörd-kommentar till detta avsnitt är att de spelar R.E.M.-låten The One I Love när Eia ska prata med David Buss om tillfälligt sex. Låten handlar inte om kärlek, som många tror, utan om en slit-och-släng attityd till sex. Bra jobbat, Eia och NRK.)

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

  1. Jämställdhetsparadoxen
  2. Föräldraeffekten
  3. Homo/hetero
  4. Våld
  5. Sex
  6. Ras
  7. Arv eller miljö
Etiketter:  

Hjernevask del 4: Våld

03 januari 2012, av Pelle Billing

Här fortsätter genomgången av den norska TV-serien Hjernevask (se även del 1del 2del 3del 5 och del 7).

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 4 Våld

I Norge är det invandrare från länder med hederskultur som toppar våldsstatistiken. Är detta en slump eller finns det ett samband mellan hederskultur och en ökad nivå av våld?

Den gode Eia börjar med att samtala med norska kriminologen Hedda Giertsen. Hon säger att vi uppfattar vissa kulturer som mer våldsamma för att de har ett annat sätt att prata, gestikulera och kommunicera – men de är egentligen inte mer våldsamma.

Inklippt i denna intervju får vi se Zinedine Zidane. fransk storstjärna och lagkapten i VM-finalen i fotboll 2006, som skallade italienaren Materazzi i bröstet efter att denna kallat hans syster för hora. Zidane blev utvisad, och hans lag förlorade finalen trots att Zidane själv gett dem ledningen med 1-0 före utvisningen. En mycket dyr konsekvens för att försvara sin systers heder, med andra ord.

För att söka svar på frågan om hederskulturer leder till mer våld, åker Eia till New York och träffar socialpsykologen Richard Nisbett. Denne är uppvuxen i sydstaterna, nämligen El Paso, Texas. Men när han flyttade till Boston i nordöstra USA för att gå på college, insåg han att där dödade inte vuxna medelklassmänniskor varandra – vilket de gjort på hans hemort.

Statistiken visar att mord är fyra gånger vanligare i sydstaterna. Extra överrepresenterat är mord som sker efter en upplevd förolämpning eller kränkning (till exempel en kärlekstriangel eller ett bråk i en bar).

Nisbett och hans kollegor fann att attityden till våld skilde sig på tre punkter i sydstaterna:

  1. Hur lämpligt det är med våld som svar på en förolämpning.
  2. Hur lämpligt det är med våld som svar på ett hot mot ens hem eller familj.
  3. Föräldrars attityd till våld i sin barnuppfostran (ska barnet slå ett annat barn som stör, eller säga till läraren?).

I ett specifikt experiment testades hur amerikaner från nord respektive syd reagerade på en provokation. De från syd blev mer röda i ansiktet, och fick även förhöjda kortisolnivåer i blodet, vilket indikerar en högre stressnivå. Även testosteronnivåerna steg hos sydstatsborna (manligt könshormon, så det var alltså män som testades).

Sammantaget indikerar detta att sydstatsborna förberedde sig på slagsmål, medan någon sådan förberedelse inte skedde hos nordstatsborna. Flera liknande experiment från Nisbett har gett liknande resultat.

När Nisbett började föreläsa om sina resultat var han orolig för hur personer från södra USA skulle reagera. Men ingen av dem tog illa vid sig. De enda som klagade var politiskt korrekta personer från norra USA. Sydstatsborna var stolta över hur de var, och hade inget emot att det kartlades.

Hur uppstår då en hederskultur, där människorna är benägna att ta till våld? Enligt Nisbett handlar det om samhällen där man håller sig med djur som en viktig del av försörjningen. Sent jordbruk, med andra ord. Om någon stjäl dina djur så kan du inte längre försörja din familj, därför måste du projicera en aura av tuffhet samt vara redo att ta till våld mot inkräktare. Att lita på polisen räcker inte, om det ens finns en fungerande polismyndighet.

När samhället sedan utvecklas vidare, moderniseras och färre och färre livnär sig på djur – så förändras kulturen. En ytterst viktig faktor är att det parallellt etableras ett våldsmonopol hos staten, där medborgarna kommer överens om att endast staten (polisen) får utöva våld. Därmed bryts de hämndspiraler som är vanliga i hederskulturer.

Ett intressant exempel på våldsmonopolets effekt kommer från Kanada, där polisen gick ut i full strejk 1969. På en dag rånades fem banker och hundratals butiker plundrades. De butiksägare som klarade sig var de som hade vapen och försvarade sig. Ryktet spred sig snabbt att dessa skulle man lämna i fred.

I Norge behöver man bara gå tillbaka till 1600-talet för att hitta en hederskultur. Erling Sandmo, historiker vid Oslo Universitet, berättar om de hedersdraman som föregick på den tiden. Siffrorna för mord var 10 eller till och med 100 gånger högre än dagens siffror.

Vad var det som ledde till en förändring? Ja, det var knappast genpoolen, utan i första hand måste det har varit samhälleliga och kulturella faktorer. Gissningsvis handlar det om att färre och färre var jordbrukare, våldsmonopol infördes och nya normer uppstod om när våld var OK att använda.

Men vad fanns egentligen före hederskulturen? Fanns det samhällen som levde helt fredligt före vi började ploga upp marken och skaffa oss massa ägodelar och boskap som skulle försvaras? Eia talar med två norska kvinnor som tror att det fanns en fredlig sådan kultur, före våldets inträde. Epoken som åsyftas är med all sannolikhet de kulturer som bygger på ett tidigt jordbruk, då människorna inte fått de stora patriarkala religionerna ännu (judendom, kristendom, islam). Istället trodde man på bland annat moderjord-gudinnor.

För att få svar på om detta stämmer åker Eia till Boston, och elituniversitetet Harvard, där Steven Pinker håller till. Pinker är evolutionspsykolog, och mycket känd inom sitt område.

Han berättar att i en studie över skelett från historisk tid kunde man på 13 procent se tecken på att de dött en våldsam död (och detta är då bara de som dött en så våldsam död att det nått in i skelettet). Och när ursprungsbefolkningar i vår tid studeras, finner man att 15 till 60 procent av männen dör av mord eller krigsföring.

Inte så våldsbefriat, med andra ord.

Trots detta uppfattar många att vår tid är den mest våldsamma av andra. Men det beror på att vår tolerans för våld minskat drastiskt, och varje våldshandling ses numera som upprörande.

Parallellt med det minskade våldet, och den minskade toleransen för våld, så tänker vi fortfarande på våld. I en undersökning svarade över 75 procent av männen och 60 procent av kvinnorna att de fantiserat om att mörda någon de ogillar. Särskilt hämndbegär kan trigga dessa tankar. Vadan detta?

Mycket talar för att behovet av hämnd är något som kan minskas rejält av våldsmonopol och ett våldmående samhälle. Men att radera ut det helt förefaller svårt. Det är en djupt liggande mänsklig intuition att den som skadar oss eller vårt barn själv ska straffas. Därav uttryck som ”rättmätigt” straff.

Vår tids rättvisa innehåller således ett element av hämnd, även om vi inte uttrycker det i de termerna. Fängelsestraff är en form av institutionaliserad hämnd, även om vi helst vill kalla det för kriminalvård.

Mot slutet kommer Eia in på det faktum att män står för cirka 90 procent av det grova och upprepade våldet i samhället. Varför är det så?

Igen så får vi lyssna på kriminolog Giertsens förklaring. Hon pratar om hur vi är uppfostrade, och vad som är viktigt för oss. Kvinnor får lära sig visa omsorg och ta hand om andra – men inte att bryta ned, skada och slå. En socialkonstruktivistisk teori, med andra ord.

Steven Pinker, å sin sida, utmanar denna föreställning. För vilka budskap är det som små pojkar får höra i vår kultur? Det är knappast att de ska slå sina syskon, sina kompisar eller någon annan. Tvärtom gör vi allt för att socialisera pojkar bort från våldet.

Pinker berättar även att i alla kulturer är det pojkarna som sysslar med så kallat ”rough-and-tumble play”, det vill säga att bråka och brottas med varandra – halvt på skoj och halvt för att se vem som är starkast. Detta tyder på ett större intresse hos pojkar för våld, även om föräldrarna inte uppmuntrar det.

Med detta inte sagt att pojkars och mäns större intresse för våld måste leda till våldsutövande som skadar någon. Jag tänker själv på det faktum att stora skaror medelklassmän lever välordnade liv och aldrig utövar våld. När män inte längre förväntas bemanna våldsamma yrken, eller dra ut i dödliga krig, så kan mäns oönskade våldsamhet minskas.

En annan reflektion jag gör är att mäns våld ofta triggas av manlig konkurrens. Om män måste konkurrera om mat – eller om att uppnå en viss status för att chans för att bilda familj – ökar våldet. Således har fattiga samhällen mer våld än rika, och polygama kulturer mer våld än monogama.

Vidare i programmet frågar Eia kriminolog Giertsen om mäns dödliga våld mot kvinnor. Varför uppstår det? Hon svarar att det finns något i den norska mansrollen som öppnar för att detta är en legitim möjlighet.

Norska våldsforskaren Ragnhild Björnebekk förnekar dock detta kategoriskt. Om det var en del i mansrollen hade det enligt henne varit långt fler män som brukat dödligt våld på detta vis. Jag instämmer själv i denna bedömning. I Sverige dödas 17 kvinnor per år av sin man, och dessa män är nästan alltid psykiskt sjuka eller drogberoende (alltså inte några vanliga män som lever efter vanliga normer).

Björnebekk berättar att studier på norska män visar att de inte godtar våld. Således är det en myt att deras värderingssystem skulle godkänna våld mot kvinnor, eller våld mot någon individ. De som brukar våld går alltså emot det de lärt sig.

Eia vill förstå varför vissa norska män dödar sina kvinnor, och åker till Austin, Texas för att hitta svar. Där talar han med psykologiprofessor David Buss. Han utgår från ett evolutionspsykologisk perspektiv, och resonerar att i forntida små samhällen och byar var det en katastrof för mannen om kvinnan lämnade honom, eftersom det signalerade till andra kvinnor att han inte var önskvärd. Även inför de andra männen framstod han som svag.

Kort sagt kunde en man som blev lämnad av en kvinna få färre avkomlingar, jämfört med en man som till varje pris försvarade sitt rykte, kanske till och med genom att hellre döda kvinnan än att låta henne gå. Ett rykte gick sällan att reparera i små stammar och klaner.

Tesen är denna mörka del hos människan lever kvar, under alla våra civiliserade lager och strukturer, eftersom den en gång i tiden hade ett överlevnadsvärde. Och det gör oss gott att erkänna att det finns en sådan mörk sida, så vi kan hantera den och kontrollera den. Om vi låtsas att människan är 100 procent god av naturen kan vi hamna väldigt snett.

I vanlig ordning låter Eia en av de ensidigt socialkonstruktivistiska forskarna från Norge titta på vad de andra forskarna berättat. Kriminolog Giertsen konstaterar att hon inte har något empiriskt stöd för att mansrollen skulle tillåta våld. Istället ställer hon frågan varför biologi är viktigt? Varför ska vi bry oss om det?

Min reflektion är att denna strategi är det som absoluta socialkonstruktivister använder när de målats in i ett hörn. Först säger de att det inte finns något bevis för att biologi påverkar oss, och när de sedan fått ta del av den kunskap som finns byter de strategi och säger att varför ska vi bry oss om detta. Fascinerande.

Eia förtydligar att han inte nödvändigtvis vill propagera för biologin, men att han heller inte vill förkasta den. Utan det intressanta är att förstå vilka våldsamma impulser som kan finnas hos människan, och utifrån detta inrätta samhället så att risken för våld minimeras.

Jag tänker likadant. Som alltid är det ett samspel mellan det medfödda/det evolutionära, och den miljö vi vistas i. Först om vi förstår hur människan är funtad, och vad som triggar våld i oss, kan vi arbeta förebyggande. Ganska enkelt och självklart egentligen.

Om nu bara denna insikt kunde nå den svenska religionen om mäns våld mot kvinnor, och deras tro på att manliga normer legitimerar detta våld. Don’t hold your breath, men om 5-10 år kanske…

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

  1. Jämställdhetsparadoxen
  2. Föräldraeffekten
  3. Homo/hetero
  4. Våld
  5. Sex
  6. Ras
  7. Arv eller miljö
Etiketter:  

Hjernevask del 3: Homo-hetero

01 januari 2012, av Pelle Billing

Här fortsätter genomgången av den norska TV-serien Hjernevask (se även del 1del 2del 4del 5 och del 7).

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 3 Homo-hetero

Varför blir vissa homosexuella, och andra heterosexuella?

Avsnittet börjar med en liten undersökning av huruvida människor har en så kallad gaydar. Det vill säga kan man identifiera vem som är heterosexuell och vem som är homosexuell i en grupp?

Forskaren Gerulf Rieger – som själv är homosexuell – har kommit fram till att människor gissar rätt i 80 procent av fallen. Kroppsspråk och rösten är de markörer som ger ledtrådarna.

En sådan typ av forskning kanske framstår som lite ytlig och populistiskt. Det var min egen första tanke, i alla fall. Tittarna hemma i TV-soffan vill höra om termen gaydar är sann eller inte.

Men det visar sig att det finns ett djupare syfte. Gerulf Rieger hävdar att anledningen till att homosexuella män i genomsnitt ger uttryck för fler feminina beteenden är att detta känns äkta för dem. Att det kommer inifrån. Det skulle alltså finnas skillnader mellan homo- och heterosexuella som sträcker sig bortom sexualiteten.

Richard Lippa är nästa forskare. Han har undersökt 200 000 personers jobbpreferenser. Gillar du att arbeta med människor (till exempel socionom) eller med objekt (till exempel ingenjör)? Det visar sig att homosexuella män oftare (än heterosexuella) dras till att jobba med människor. Och vad gäller homosexuella kvinnor föredrar de oftare att jobba med objekt, än de heterosexuella.

Ett konkret exempel är en undersökning bland amerikanska professionella dansare som visade att hälften av männen var homosexuella medan ingen av kvinnorna var det.

Samtidigt handlar det om genomsnittliga skillnader mellan grupperna, vilket är viktigt att betona. På individnivå kan det se ut precis hur som helst vad gäller kroppsspråk och jobbpreferenser. Vissa homosexuella män rör sig maskulint, pratar maskulint och arbetar som ingenjör eller bilmekaniker.

Vidare talar Harald Eia med forskaren Simon LeVay, som redan 1991 gjorde en studie över hypothalamus hos homosexuella män. Hypothalamus är en region i hjärnan som sitter under thalamus, och som reglerar funktioner så som hunger, törst, sömn och sexualitet.

En viss del i hypothalamus (en viss nucleus) kallas för INAH3, och innan LeVay gjorde sin forskning var det klarlagt att den i genomsnitt var större hos män än hos kvinnor. Hans forskning visade dock något oväntat; att hos homosexuella män hade INAH3 samma storlek som hos kvinnor.

Djurstudier förstärker värdet av detta fynd, eftersom de visar att denna skillnad mellan bög och straight uppstår redan i livmodern, och inte på grund av miljöpåverkan efter födseln.

De tre norska sociologer/genusvetare som intervjuas i programmet tar avstånd från att homosexualitet skulle vara något medfött. Enligt dem är det något som är plastiskt och som man själv kan styra.

Eia ger sig dock inte, utan undersöker om det finns skillnader i barnaåren. Någon speciell miijöpåverkan är ju inte speciellt trolig. Samhället tenderar att anta att alla barn är heterosexuella, och behandlar dem därefter.

Forskaren Glenn Wilson berättar att när ett barn uppvisar ”childhood gender non-conformity” – det vill säga att barnet uppvisar ett beteende som är typisk för andra könet – är chansen 75 procent att barnet blir homosexuell som vuxen. Det kan till exempel handla om pojkar som mest vill leka med dockor, eller flickor som mest vill leka med bilar.

Mot slutet av programmet presenteras en tes om varför homosexualitet är medfödd. Vad är det egentligen som leder till de skillnader som olika forskare observerat? Kortfattat handlar det om ett testosteronbad som manliga foster utsätts i livmodern. Denna hormontopp anses var något lägre hos de foster som senare föds till homosexuella män – och påverkar alltså inte deras hjärnor i samma utsträckning.

Tesen är dock något otillfredsställande, eftersom jag inte ser några hårda data som presenteras. Goda data finns för att homosexualitet har en stark medfödd komponent, men om det handlar om gener eller miljön i livmodern (testosteronnivå eller annat) verkar inte vara fastställt ännu.

Vidare konstateras att manliga enäggstvillingar där den ena är homosexuell, innebär en 50-procentig chans att även brodern är det. Hos vanliga bröder ökar också chansen, även om siffrorna är lägre.

Sådana studier talar igen för en medfödd komponent, men är annars ganska svåra att bena ut. Är det enäggstvillingarnas gener som gör att båda ofta bli homosexuella? Eller är det den gemensamma miljön i livmodern? Fast är egentligen miljön samma? Det är inte en självklarhet, ens hos enäggstvillingar.

Glenn Wilson nämner även epigenetik, ett relativt nytt och ytterst spännande forskningsfält. Epigenetik handlar om att gener slås av eller på att andra, regulatoriska gener. Av- och påslagandet kan i sin tur påverkas av miljön i livmodern eller miljön efter födseln.

Vår arvmassa och vår miljö existerar alltså i ett intimt samspel, i ständig växelvis påverkan, och därför är det så urbota dumt (ursäkta språket) att tro att människan antingen är totalt formbar eller totalt förutbestämd.

Vad kan vi lära oss av detta tredje avsnitt av Hjernevask?

När Eia till sist frågar en av de mer sociologiskt inriktade forskarna om hon kan nämna någon forskning på varför homosexualitet inte går att gissa sig till hos en person, blir hon svarslös. Istället tillstår hon att det nog kan finnas ett mönster av att barn som blir homosexuella redan tidigt känner sig annorlunda.

Viktigt för henne att poängtera är att detta är oviktig data. Varför ska man bry sig om ett sådant mönster? Underförstått att det är öppnare och mer tolerant att inte bry sig. Jag skulle vilja hävda att det är motsatsen. Genom att synliggöra och ta på allvar de upplevelser homosexuella har som vuxna och som barn, accepteras de som de är.

På liknande vis innebär den forskning som visar att homosexualitet har en stark medfödd komponent, en förklaring för de som är homosexuella. Istället för att trassla in sig i skuldbeläggande teorier om att det skulle bero på en viss typ av föräldrar, finns det en förklaring som är enklare och mer självklar.

Framför allt stämmer forskningen med homosexuellas egen upplevelse av att deras sexualitet alltid funnits där, och att den kommer inifrån, inte utifrån. Och varför ska vi konstruera någon typ av tabu just kring denna typ av sexualitet, eller förneka någon sin egen upplevelse?

Den politiska korrektheten slår här knut på sig själv, och i förlängningen på de homosexuella. Det finns ingen motsättning mellan att fullt ut ge utrymme för olika sexualiteter i samhället, medan man även erkänner sexualitetens biologiska bas hos oss alla. Inte heller behöver det vara kontroversiellt att erkänna att det finns genomsnittliga skillnader i yrkespreferens – precis som vi vet att heterosexuella kvinnor och män har olika preferenser.

Flera av de som tagit fram denna nya kunskap är själva homosexuella, så det är inte något försök att kategorisera utifrån. Det är en drivkraft att förstå sig själv, vilken åtminstone jag har full förståelse för.

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

  1. Jämställdhetsparadoxen
  2. Föräldraeffekten
  3. Homo/hetero
  4. Våld
  5. Sex
  6. Ras
  7. Arv eller miljö
Etiketter:  

Hjernevask del 2: Föräldraeffekten

27 december 2011, av Pelle Billing

Här fortsätter genomgången av den norska TV-serien Hjernevask (se även del 1del 3del 4del 5 och  del 7).

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 2 Föräldraeffekten

Varför blir vissa barn bättre i skolan än andra?

Tesen har länge varit att det sociala arvet från föräldrarna väger tungt. Att föräldrarna läser för barnet, talar med en stor vokabulär samt förväntar sig att barnen ska utbilda sig leder till att äpplet inte faller långt från trädet. Data visar även att barns prestationer i skolan hänger nära samman med föräldrarnas utbildningsnivå.

I programmet är det denna tes som sociologerna förfäktar. Barnen härmar föräldrarna och speglar sig i föräldrarna, vilket leder till framgång eller inte i studierna.

Även rökning tas som exempel på socialt arv, eftersom 50 procent av barnen till rökare själva börjar röka.

Första observationen i programmet som motsäger det sociala arvets dominans är att syskon inte sällan har helt olika intressen, trots att uppväxtmiljön är snarlik. Samtidigt kan ju detta bero på att föräldrarna behandlar barnen olika, så det duger inte som ”bevis”.

För att studera det hela vetenskapligt krävs en större stringens, och det görs via adoptions- och tvillingstudier. I adoptionsstudier jämför man adopterade barn med barn som växer upp med sina biologiska föräldrar. I den senare kategorin visar det sig föga förvånande att det finns en stark korrelation mellan föräldrarnas och barnens IQ-nivå.

Mer överraskande är att adopterade barn i princip har lika stark korrelation till sina biologiska föräldrars intelligens, som de barn som växer upp med sina biologiska föräldrar. Detta talar för att genetiken har en viktig betydelse för intelligens.

Mest chockerande av allt är att adoptivföräldrarnas intelligens inte alls korrelerar med deras adoptivbarn. Adoptivföräldrars påverkan på sina barns intelligens är alltså försumbar! Att säga att detta är chockerande är en underdrift som heter duga, särskilt i det konstruktivistiska paradigm som regerat Norden sedan 70-talet.

Annan forskning visar att det genetiska arvet har starkt betydelse för temperament och grundläggande personlighetsdrag, så som att vara utåtriktad eller inte.

Lite skämtsamt säger forskaren Robert Plomin att föräldrar brukar tro på det sociala arvets dominans tills de får sitt andra barn – då inser de att mycket att det som barnet uttrycker är medfött, och inte format av dem.

Trots allt har även miljön en påverkan. Cirka 50 procent verkar vara den rådande uppskattningen. Men det mesta talar för att det inte är föräldrarna som primärt utgör denna miljöpåverkan, utan barnens jämnåriga och samhället i allmänhet.

Enligt ett par forskare som intervjuas beror inte ens rökning eller alkoholmissbruk på att barnen härmar föräldrarna. Däremot ärver man anlag för att bli beroende, och därmed går dessa företeelser delvis i arv.

Detta betyder inte att föräldrar inte kan påverka sina barn, och att hemska uppväxter inte sätter sina spår. Däremot betyder det att i ”normala” familjer har föräldrarna liten påverkan på den intelligens, det temperament och de grundläggande personlighetsdrag som barnet uppvisar i vuxen ålder.

Vad har detta då för betydelse för könsfrågorna? Det här ju trots allt en blogg om kön och jämställdhet, om nu någon hade missat det ;)

Svensk jämställdhetspolitik bygger på att skillnader i intresse och beteende mellan könen är konstruerat. Om inte till fullo så till väldigt stor del. Därifrån kommer den nya definitionen på jämställdhet, som innebär att 50/50-fördelning mellan män och kvinnor eller möjligtvis 40/60 är jämställt, men inget annat.

För att denna definition på jämställdhet ska fungera, måste kön till stor del vara konstruerat, annars faller målet platt.

Det är en frestelse för politiker att lyssna till forskare som säger att människan är helt formbar. Det ger politkern mandat att utöka den sociala ingenjörskonsten, vilket på vanlig svenska betyder att politikern får makt.

Med detta inte sagt att sociala reformer inte kan fungera. Men reformer som förnekar 50 procent av de ingående faktorerna – i detta fall genetiken – kommer ha svårigheter att fungera.

Människan är en fascinerande blandning av biologiska och sociala faktorer. En del beteenden går att påverka med en liten enkel puff, andra kräver extremt tvång. Tron på att människor i grunden är en social konstruktion, och bara i försumbar utsträckning en konsekvens av sin biologiska disposition, kan leda till en människofientlig politik.

Mycket talar för att de uttalade och underförstådda försök att likrikta kvinnor och män som pågår i Sverige går emot den mänskliga naturen, och inte låter sig göras utan ett betydande tvång. Är det denna väg vi vill vandra? Så länge myten om miljöns 80-90-procentiga påverkan frodas, kommer politiken fortsatt ha mandat att underkänna medfödda skillnader mellan könen.

Är det någon som tror att detta göra människor lyckliga?

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

  1. Jämställdhetsparadoxen
  2. Föräldraeffekten
  3. Homo/hetero
  4. Våld
  5. Sex
  6. Ras
  7. Arv eller miljö
Etiketter:  

Hjernevask del 1: Jämställdhetsparadoxen

22 december 2011, av Pelle Billing

Så här när julhelgerna snart är över oss, och nyhetsflödet lugnar sig, tänke jag föreslå en genomgång av den norska serien Hjernevask (se även del 2del 3del 4del 5 och  del 7)

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 1 Jämställdhetsparadoxen

Varför väljer kvinnor och män i Norge fortfarande olika yrken? Trots att jämställdhetspolitiken genomsyrar landet och ett flertal projekt gjorts för att få till stånd en förändring, sker väldigt lite på den fronten (Norge har gjort fler projekt än Sverige, och även riktat sig mot män).

Enligt norska genusvetare och journalister som intervjuas beror det hela på hur vi behandlar pojkar och flickor från födseln. Vi styr in dem på olika områden genom prägling, bemötande och uppmuntran.

Samtidigt visar stora forskningsrapporter att könsskillnader i yrkesval är stabila mellan olika kulturer, vilket talar starkt för en biologisk komponent.

Ytterligare ett intressant observandum är att i välmående västländer blir färre kvinnor ingenjörer än i länder som fortfarande är i begynnelsen av sin industrialisering. Låter inte det lite bakvänt, att mer jämställda länder har färre kvinnliga ingenjörer?

Den förklaringsmodell som finns är långt i från politiskt korrekt. Den säger att när män och kvinnor är fria att välja yrke, väljer de det som intresserar dem. Men när fattigdomen fortfarande finns runt hörnet läser man till ingenjör, även om man tycker det är tråkigt.

Forskning på små barn stödjer också att det finns skillnader mellan könen. Simon Baron-Cohens har visat att barn som är en dag gamla väljer vad de tittar på utifrån kön. Flickor tittar oftare på en figur som liknar ett mänskligt ansikte, medan pojkarna oftare tittar på en babymobil.

Baron-Cohen berättar att ju högre testosteronnivåer i livmodern, desto längre tar det för pojkar att lära sig prata och utveckla sociala färdigheter – men desto mer intresserade blir de av (tekniska) system.

I slutändan framstår genusvetarna som trångsynta absolutister, medan biologerna är öppna för en bredare verklighet.

Baron-Cohen: ”It’s a very moderate proposal to say it’s a mixture of biology and culture. I’m not saying it’s all biology, I’m simply saying don’t forget about biology.”

Vad innebär denna nya kunskap om kön för jämställdhetspolitiken? Vad säger den om vår kvoteringsdebatt? Ska vi se det som ett misslyckande att pojkar och flickor har olika intressen, och i slutändan väljer olika yrken?

Hur långt är det rimligt att driva den sociala ingenjörskonsten? När övergår vår strävan att frigöra alla som individer till en implicit förväntan om att könen borde vara lika?

Ordet är fritt nedan!

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

  1. Jämställdhetsparadoxen
  2. Föräldraeffekten
  3. Homo/hetero
  4. Våld
  5. Sex
  6. Ras
  7. Arv eller miljö
Etiketter:  
Google