Hur media rapporterar från tragedier

07 juni 2012, av Pelle Billing

För närvarande pågår hemska saker i Syrien. Det som allt mer börjar likna ett inbördeskrig leder till att mer eller mindre hela byar massakreras. Från min lugna gata (nåja) i centrala Malmö är det svårt att föreställa sig hur det är att leva med sådan terror och skräck runt hörnet.

Nyhetsrapporteringen från sådana här kriszoner är viktig. Dels för att vidriga övergrepp inte ska få pågå utan att världens ögon ser det, dels för att tvinga omvärlden att fundera över vilka hjälpinsatser som är möjliga. Kvaliteten på nyhetsförmedlingen är därmed central.

Det finns mycket att säga om nyhetsrapporteringen i allmänhet, men då detta är en blogg om könsfrågor tänker jag fokusera på den aspekten. Av tradition brukar rapporteringen från krig, inbördeskrig och massakrer separera offren i två grupper:

  1. Kvinnor och barn.
  2. Män.

Anledningen till denna uppdelning är relativt lätt att förstå om man känner till de historiska könsrollerna och hur människans vardag sett ut genom årtusendena. Kvinnor har buntats ihop med gruppen barn eftersom det bara är kvinnor som kan föda nya barn åt samhället, således har kvinnor skyddats på samma sätt som barnen. Att skicka ut kvinnor i krig är inget som framgångsrika kulturer har gjort – de kulturer som möjligen försökte sig på detta i historisk tid var inte de kulturer som överlevde.

Från ett historiskt perspektiv är det därmed rätt och riktigt att kvinnor och barn identifierats som en särskilt skyddsvärd grupp, och att dödandet av dem setts som särskilt vidrigt. Men frågan är om de historiska resonemangen håller än i dag?

Nuförtiden har vi ingen brist på människor. Argumentet att ett kvinnoliv skulle vara värt mer än ett mansliv är alltså tveksamt. Vidare har kvinnor fått rättigheter såsom medborgarskap, vilket ursprungligen endast gavs till män som en belöning för att de var redo att strida för sin kung (sitt land). I Sverige har vi en aktiv politik som ska verka mot diskriminering med avseende på kön.

Frågan är då hur Aftonbladet motiverar rubriker av den här typen, som syns på hemsidan i dag:

Menar Aftonbladet att kvinnor är mer skyddsvärda än män? Att barn är särskilt skyddsvärda ifrågasätter nog ingen.

Frågan är även om Aftonbladet fullföljt sin tanke till dess slutpunkt? Det vill säga om kvinnor är mer skyddsvärda än män, och män därför ska skydda kvinnor, bör då män få särskilt kompensation för detta? Särskilda rättigheter? För rimligen förväntar sig inte Aftonbladet att män ska skydda kvinnor utan att få något tillbaka?

Jämställdhet går åt båda hållen. Aftonbladet bordet lyssna på Ekot i P1 som faktiskt verkar ha lärt sig något på detta område. De gånger jag hört dem rapportera från Syrien säger de att barn dödats kallblodigt, men de gör ingen skillnad på civila män och civila kvinnor. Den inställningen låter mer 2000-tal i mina öron.

Aftonbladets sätt att rapportera ger en bitter eftersmak. I den vardagliga lunken har tidningen gjort sig känd som en röst för millimeter-rättvisa mellan könen (om kvinnor missgynnas). Ändå förespråkas kvinnor som särskilt skyddsvärda när det blir krig. Den ekvationen fungerar inte.

Tipstack: Går till Mats!

Etiketter:  

Ibland, eller egentligen ganska ofta, framstår jämställdhetsdebatten som historielös. Frågor om varför inte fler män kallar sig feminister, eller varför unga kvinnor inte längre vill kalla sig feminist, flyter runt i media utan att knyta an till den tid som varit. Av någon anledning saknas förbindelse till vår samtidshistoria.

Men låt oss börja från början. För några hundra år sedan uppstod kvinnorörelsen, det som i dag kallas för feminismen. Länge var detta en rörelse för kvinnors lika rättigheter i samhället. Möjligen kan man så här i efterhand ha åsikter om att det inte fanns någon rörelse som tog sig an männens jämställdhetsproblem, men detta kan egentligen inte lastas kvinnorörelsen.

Efter en seg startsträcka fick kvinnorörelsen stort genomslag och uppnådde alla sina mål (åtminstone i Sverige). Kvinnor fick samma lagliga rättigheter som män, rätten till abort infördes och barnomsorg till starkt subventionerat pris blev en självklarhet. Allt det som krävdes för att ge kvinnor laglig, ekonomisk och sexuell frihet åtgärdades. Egentligen var det en frihetsrörelse av smått episka proportioner och i dag stödjer i princip alla dessa förändringar, man som kvinna.

Vad gjorde då Sverige när allt detta fixats? Firade man i 10 år? Sa man att nu kanske vi även får kasta ett öga på vad männen har för behov i samhället? Från ett logiskt, mänskligt och progressivt perspektiv hade en sådan fortsättning varit högst rimlig. Istället hände något helt annat. Från 1990 och framåt debuterade den mest aggressiva feminism som världen någonsin skådat. Svensk radikalfeminism blev plötsligt en naturlig och integrerad del av såväl media som politikens mittfåra.

Plötsligt var känslan att kvinnor hade det sämre än någonsin, medan män var förtryckande, patriarkala våldsverkare som borde skämmas över sitt historiska arv. För de som upplever det påståendet som en överdrift rekommenderas att titta på ett knippe citat från media samt att läsa ett par regeringsdokument om jämställdhet. En eller två sådana attacker mot gruppen män är i sig anmärkningsvärda – och att det just var i landet Sverige det sattes i system är inte annat än skamligt. Våra barn och barnbarn som en dag ska fälla sin dom över vår tid kommer med all sannolikhet att undra hur det kunde vara legitimt och nästan lite trendigt att hetsa så mot en grupp i samhället.

Men det var inte bara männen som var i skottgluggen. Kvinnor mötte nu en värld där man var tvungen att försvara att man inte jobbade heltid eller att man tog ut större delen av föräldraledigheten. Indirekt restes krav på att om du var ”en duktig kvinna” skulle du utnyttja alla möjligheter som fanns, vilket ledde till ett galet bollande av jobb, familj, hobby och vänner. Kvinnors duktighetskomplex fick sig en steroidinjektion som heter duga.

Efter denna samtidshistoriska resa landar vi i 2010-talets Sverige. Vi landar här och nu. Efter de senaste två decenniernas udda samhällsklimat börjar det som hänt så smått ifrågasättas. Fler män börjar äntligen tycka att mansförakt och manshat är oacceptabelt. Kvinnor börjar fråga sig varför den kvinnliga sfären värderas så lågt. Varför ska hushållsarbete vara kvinnoförtryckande medan makens mekande med bilen inte är mansförtryckande? Så smått börjar människor stå upp för rätten till sin egen vardag, även om denna vardag inte passar in i den sociala ingenjörskonst som länge setts som tabu att bryta mot.

Fortfarande verkar dock samhället oförmöget att se hur den politik vi fört och den tidsanda vi haft påverkat oss. Är det egentligen konstigt att pojkar presterar sämre i skolan eller att en mindre grupp unga män ”näthatar”? Visst kan dessa fenomen ha många orsaker men om vi erkänner den mansbild vi målat upp de senaste 20 åren är det knappast konstigt att det kommit en reaktion. På samma vis är det konstigt att vi blir helt tagna på sängen av tjejers stressymptom och duktighetskomplex. Om de fått växa upp med budskapet att kvinnor ska ta för sig är det ganska naturligt att de ger allt för att få de bästa betygen och komma in på de bästa utbildningarna.

Att ge kvinnor samma rättigheter som män var bra. Att bygga ut barnomsorgen var bra. Att ge möjligheten till abort var bra. Att ändra lagstiftningen så att gemensam vårdnad efter en separation blev enklare var bra. Men mycket annat som skett i jämställdhetens namn de senaste 20 åren kan inte ursäktas. Om begreppet jämställdhet ska återvinna sin trovärdighet måste dessa övertramp erkännas samt upphöra.

Tack: Går till Matte Matik för sista länken!

Etiketter:  

Tidigare i dag la jag upp två Youtube-klipp från filmer som visar dramatiserade scener från andra världskriget. Dels för att ge en känslomässig koppling till vad manlig utsatt innebär i sin mest extrema form. Dels för att spekulera i om andra världkriget påverkade svenska män på något vis.

En grovhuggen tes är att Sveriges undfallenhet inför Nazityskland kan ha varit knäckande för svenska mäns självkänsla. Även om länder som Norge och Danmark inte hade något annat val än att slåss – de blev ju invaderade – så vet de i efterhand att de på någon nivå stod upp mot Hitler.

Självfallet ska dagens svenska män inte känna någon kollektiv skuld för det som hände i historisk tid. Inte heller ska de flesta män som levde under andra världskriget känna någon skuld – majoriteten satt trots allt inte i beslutsfattande positioner när det väl gällde.

Men ett nationellt agerande kan ändå få återverkningar på kollektiv nivå. Även om det delvis var slumpartade händelser som ledde fram till att vi inte blev invaderade, och att de som styrde landet valde att vara undfallande, så hände ändå det som hände. Vi lät Nazityskland frakta material och trupper för att fortsätta kriga mot de allierade, som bland annat bestod av demokratiska stater som Storbritannien och USA.

Var vill jag komma med allt detta? Poängen är att jag vill förstå varför svenska män varit så undfallande mot radikalfeminismen. Mer än i något annat land har männen i Sverige låtit radikalfeminismen få ett reellt och betydande inflytande över media, politiken, skolan, högskolan och ja, till och med näringslivet. Varför har just Sverige låtit det gå längre än alla andra? Varför har så många svenska män intagit en passiv och lätt masochistisk hållning?

Självfallet talar jag inte här om att stödja de reformer som syftat till att ge kvinnor samma spelregler som män. Utan jag talar om den djupt negativa bild av män som blivit standard i samhället. Varför var det inte fler män som gjorde uppror när dessa tankar först kom in på arenan?

På intet sätt tror jag att andra världskriget ensamt kan förklara att Sverige hade sämre immunförsvar mot radikalfeminismen än något annat land. En förklaring som nog är viktigare är att vi var så vana vid att prata klasskamp, att vi redan hade färdiga tankestrukturer för att tala könskamp (även om det egentligen är två helt olika fenomen).

Men ändå. Kan andra världskriget ha lämnat en form av kollektiv skugga över svenska män? Och om det är så, vad ska vi göra åt det? Ibland räcker det faktiskt att bli medveten om något, att fullt ut acceptera att det hände, för att sedan släppa det och gå vidare.

Detta är som sagt bara en tes, och jag är väldigt intresserad av att höra vad just du tycker om detta. Kan du identifiera dig med resonemanget? Tror du att andra världskriget kan vara en faktor? Eller känns det helt irrelevant?

Ordet är som alltid fritt nedan.

Ögonblicksbilder från andra världskriget

14 mars 2012, av Pelle Billing

Det finns inget bättre sätt att förstå manlig utsatthet än att leva sig in i krig och konflikter. Det finns siffror på att så många som hälften av männen kan ha dött en våldsam och för tidig död i ursprungsbefolkningar.

I andra världskriget dog inte en sådan hög andel män, fast i absoluta siffror var dödstalet överväldigande (självfallet dog även kvinnor).

Sverige deltog inte i andra världskriget. Istället lät vi nazisterna utnyttja vårt land för transporter, något som kan ha förlängt kriget. Vad hände med självkänslan hos svenska män när vi lät våra grannländer stå upp mot en totalitär och farlig regim, medan vi själva var undfallande? Har vi som land gjort upp med det val som gjordes?

Tipstack: Går till Jan, för Youtube-klippen!

Etiketter:  

Gästblogg: Helene Bergman (del 1)

31 januari 2012, av Gästblogg

Presentation:
Journalist, debattör och fri feminist som alltid tar de utsattas parti oavsett kön. Har arbetat som journalist sedan 1968 i dagspress. Från 1979 på Sveriges Radio, som nyhetschef, reporter och programledare bland annat på det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen.

Har bott i Bangladesh och där arbetat med ett journalistiskt projekt om kvinnor som används som försöksdjur i medicinsk forskning. Har gjort ett antal reportageresor i Afrika, Asien och Mellanöstern. Bodde och arbetade (under cover som journalist) i ett år i Zimbabwe.

Lever nu i Göteborg och ibland i Turkiet.

(Fler texter finner du på Helenes egen blogg. /Pelle)

Kvinnokampen kidnappades, förvrängdes till statsfeminism

Aldrig kunde jag, som i många år ledde Sveriges Radios legendariska
kvinnoprogram Radio Ellen, förutspå att en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet, skulle slå över i en radikalfeminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar och diskuterar Rut-avdragets vara eller inte vara.

En radikalfeminism som totalt saknar samhällsanalys och istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. En radikalfeminism som inte solidariserar sig varken med tredje världens kvinnor eller de förtryckta kvinnorna i Sverige.

För mig är det icke-feminism och egoism!

Vi urfeminister från 70-talet kämpade för vår sexuella frihet för att kunna ta ansvar för våra egna liv, men också för att kunna njuta tillsammans med männen, bli kamrater med dem, inte för att förgöra dem.

Den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva, en förutsättning för att inte vara ekonomiskt beroende av män. Först då hade vi nått vår totala frihet. Det var också då vi hade möjlighet att säga nej om vi kände oss utnyttjade såväl ekonomiskt som sexuellt.

Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla och oberoende. Under valspråket: ”Gråt inte kämpa!” gick vi ut i kvinnokamp under 70-och 80-talen. Övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.

Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få så kallade nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte, på sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.

När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.

De som ändå blev med barn utan att vara gifta hamnade inte bara på mödrahem utan också ute i den sociala kylan, med förstörd framtid. Vem ville gifta sig med en ensamstående mamma?

P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädsla för att bli med barn. Kondom, javisst! Men såå pinsamt! Det sexuella samhällsklimatet var inte öppet som nu. Vi visste ju inte ens om att det fanns porr.

Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda.

Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: ”Ropen skalla, daghem åt alla!” Energi frigjordes, energi som vi använde för att kämpa mot det patriarkala förtrycket som genomsyrade arbetsplatserna, statsförvaltningen, universiteten och media.

Vi definierade patriarkatet som en samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.

Personligen blev jag feminist när den tidning jag arbetade på, Handelstidningen i Göteborg, gick i konkurs och fackordföranden sa till mig att ”Du behöver ju inte något nytt jobb som reporter. Du är ju gift! Din man kan försörja dig!” Då kände jag det patriarkala förtrycket in på min bara hud.

Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbetet och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan, såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte.

Vi krävde fri abort! Måste man göra abort fick man åka till Polen. Den fria aborten blev inte lag i Sverige förrän 1975. Då var jag 29 år, hade fött min dotter, skilt mig, var ensamstående mamma, jobbade heltid som journalist och var feminist. Världen hade kommit närmare med televisionen som visade Vietnamkrigets offer och studentupproren världen över.

Jag engagerade mig i Chilekommittén och kvinnogrupper. Vi var inte bara samhällsmedborgare utan även världsmedborgare. Hur hade vi tid? Tja det var inte så mycket design och nya kök. Istället la vi energi på att förändra samhället så att alla skulle få plats.

Vi hyllade de mänskliga rättigheterna, allas lika värde oberoende av kön. Vi krävde lika lön för lika arbete, lika möjligheter som männen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycks mig dagens historielösa sex- och feministdebatt absurd. De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?

Pratar om Rut-avdrag och har slutat ta ansvar för sin egen sexualitet eller till och med för sina egna liv. Istället förlitar de sig på rättsväsendet och dagen efterpiller, livligt påhejade av radikalfeministerna som utmålar dagens unga kvinnor som dumma våp och alla män som förövare.

Det känns som om den naturliga självbevarelsedriften tagits över av staten och makten!

Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.

Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

Den rådande totalitära könsideologin anammades också av medierna som nu går statens ärenden. Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.

I nästa bloggavsnitt avslöjar jag spelet bakom de feministiska gardinerna.

(Del 2 publiceras i morgon – så se till att återvända då! /Pelle)

Etiketter:  
Google