Från GP i går:

Som varm anhängare av forskningens autonomi har jag inget att invända mot att forskare väljer att arbeta utifrån genusteorins premisser. Men det är något helt annat som nu skett att statsmakterna i praktiken tagit ställning för och starkt stött ett särskilt teoretiskt perspektiv på frågan om jämställdhet.

Man kan jämföra detta med att staten skulle ta ställning för en särskild teori inom matematik, nationalekonomi eller statsvetenskap. Detta är vanskligt, inte minst för att teorier kommer och går.

När jag var ung forskare stod marxismen högt i kurs inom exempelvis sociologi och historia men så är knappast längre fallet. Till bara för några år sedan var neoklassisk teori gängse inom nationalekonomin men denna har nu fallit i vanrykte och kommit att ersättas av dels teorier som betonar de politiskt-administrativa institutionernas betydelse, dels av mera beteendevetenskapliga angreppssätt.

Precis så. Olika teorier kan komma och gå, beroende på vad forskningen kommer fram till och vilka hypoteser som bäst förklarar forskningsresultaten.

Vi kan alla hålla på ett och samma fotbollslag hela livet, men att staten tar ställning för en specifik forskningsinriktning inom ett visst fält är inte att rekommendera, åtminstone om vi vill undvika en bananrepublik-stämpel.

Det är skillnad på att staten stödjer ett visst forskningsfält som anses viktigt, och att staten detaljreglerar vilken typ av forskning som ska göras:

Statsmakterna har, inom vissa gränser, rätt att bestämma vilka problemområden som skall erhålla finansiering men frågor om val av teorier och metoder skall enbart vara en angelägenhet för forskarsamhället. Tanken att skillnader mellan könen skall ses som ”sociala konstruktioner” kan säkert ha fog för sig, men det kan också teorier som bygger på psykologiska, biologiska, ekonomiska och många andra idéer.

Det är naturligtvis bisarrt att vi har en statlig myndighet som inom ett forskningsområde tar ställning för just en särskild teori. Man kan knappast föreställa sig hur detta skulle sett ut inom till exempel klimatforskningen eller forskningen om stamceller.

Lysande uttryckt av Rothstein, och jag har egentligen inte så mycket mer att tillägga. Genusvetenskapen har rätt att existera, men den måste bevisa sitt värde genom sina forskningsresultat – inte genom godtycklig politisk omhuldning.

Jag håller inte med allt som Rothstein skriver i artikeln i övrigt, men de utklippta citaten sammanfattar kärnproblemet med svensk forskning på kön och jämställdhet.

Tipstack: Går till Mats och Mars!

Etiketter:  

Många vill i dag framhålla genusvetenskapen som en stabil vetenskap; ett område som lämnat sitt ideologiska ursprung bakom sig. Till viss del stämmer detta, då det finns genusvetare som utför bra forskning.

Samtidigt är det en lögn att genusvetenskapen som helhet frigjort sig från sitt ideologiska arv. På Umeå Universitets hemsida kan man hitta följande citat när ämnet ska beskrivas:

Kursen ger en grundläggande introduktion till det genusvetenskapliga och feministiska kunskapsområdet.

Det feministiska kunskapsområdet? Undervisas det även i det socialdemokratiska kunskapsområdet och det moderata kunskapsområdet? Att en politisk ideologi lärs ut som kunskap bör rimligen vara besvärande för alla genusvetare.

samma sida marknadsförs följande moment i utbildningen:

”Feministisk vetenskapskritik, reflexivitet och kunskapsproduktion”

Feministisk vetenskapskritik? Igen, vad har en politisk ideologi att göra med vetenskapskritik? Rimligen är det något som görs inom ramen för vetenskapsteori, vilket är ett seriöst och etablerat ämne för att framföra sådan kritik.

Ytterligare ett observandum från det genusvetenskapliga området är att på grund av det feministiska, ideologiska arvet så måste studier om män kallas för kritiska maskulinitetsstudier:

Forskningsfältet kritiska studier av män och maskuliniteter kallas ibland även maskulinitetsforskning och studerar mäns sociala och kulturella livsvillkor, livsstilar, attityder och handlingssätt. Den anglosaxiska forskningen började växa fram redan under 1970-talet, men i Sverige och Norden fick kritiska studier av män och maskuliniteter ordentligt fäste först omkring två decennier senare. [mina markeringar]

Uppenbarligen går det inte för sig att bara ha mansstudier eller maskulinitetsstudier, utan det måste a priori betonas att män och manlighet ska vi vara kritiska mot.

Finns det någon seriös genusvetare där ute som kan bemöta detta? För jag utgår ifrån att man är mån om att ens ämne ska tas på allvar.

Ordet är fritt nedan för kommentarer.

Tipstack: Går till Sara!

Etiketter:  

Dag om genusforskning ordnas i Uppsala

24 februari 2012, av Pelle Billing

Är det någon Uppsalabo som vill gå på denna dag och referera vad som sägs?

Genusfokus Uppsala 8 mars
- en populärvetenskaplig dag om aktuell genusforskning

Vad sysslar egentligen genusforskare med? Hur användbar är genusforskningen? Är genusforskning per definition feministisk?

Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet arrangerar den 8 mars i år en populärvetenskaplig forskarsstafett med syfte att synliggöra vår forskning och inbjuda till frågor. Dagen, som leds av moderator Ulrika Knutson, kommer att bestå av elva forskarpresentationerteaterakter och en paneldebatt.

Debatten ”Genusforskning ifrågasatt” kommer att beröra den kritik mot genusforskning som får utrymme i medierna och inom andra samhällsinstanser. Den kommer att behandla genusforskningens styrkor, relevans och potential, såväl som dess svagheter och förbättringsmöjligheter.

Var: Universitetshuset, sal X.
S:t Olofsgatan/Övre slottsgatan

När: 8:e mars 2012 kl. 13.00-18.00

Evenemanget är öppet för alla intresserade. Ingen föranmälan krävs.

Välkomna!

Särskilt debatten där kritiken mot genusforskningen ska tas upp skulle vara intressant att höra mer om. Vilka styrkor och svagheter betonas? Finns det intern kritik eller inte?

Låt oss veta i kommentarerna om du kan tänka dig att gå dit och sedan skicka in några ord till bloggen om vad som sägs!

Tipstack: Går till Hannah!

Etiketter:  

Ett par tecken i tiden på var vindarna blåser

10 februari 2012, av Pelle Billing

London School of Economics (LSE) är en är världens riktiga elituniversitet. Inom sina områden är de i absolut världsklass.

Föga förvånande attraherar de därmed högpresterande elever som har tydliga krav på sin utbildning. En sådan elev är Tom Martin. Han började läsa en master-utbildning på LSE:s genusinstitut hösten 2009. Efter sex veckor hoppade han av. Varför?

Så här förklarar han själv:

Tom says ”as well as sexist teaching practices, sex-discriminatory learning materials were explicitly ruled out by the university’s own regulations, yet the core texts we had to read before each class, contained lots of anti-male discrimination and bias heavily focussing on and exaggerating women’s issues, whilst blaming men, ignoring men’s issues, and even recommending such bias. There was no warning of this sexist agenda in the prospectus.”

Fritt översatt: Tom säger ”utöver sexistiska undervisningsmetoder förekom könsdiskriminerande inlärningsmaterial, trots att detta är explicit förbjudet enligt universitetets regler. Texterna vi var tvungna att läsa före varje lektion innehöll en mängd mansdiskriminerande och vinklat material som fokuserade på och överdrev kvinnofrågor, medan män pekades ut som skyldiga. Mansfrågor ignorerades och den starka vinklingen till och med rekommenderades. I kursens varudeklaration varnades inte för denna sexistiska agenda.”

Tom Martin hade inte bara denna tuffa kritik att komma med, utan han valde även att stämma universitetets genusinstitution – som är Europas största.

Utifrån hans beskrivning av undervisningen förefaller det som han har goda skäl för sin stämningsansökan, som ska prövas den 13 mars. Samtidigt är det förstås omöjligt att utifrån verifiera hur undervisningen bedrivits, så var och en får bilda sig en egen uppfattning och följa fallet allt eftersom.

Jag har själv tidigare kritiserat genusvetenskapen – stundtals hårt – och föreslagit att den ska reformeras för att bli hållbar i framtiden. Dock ska inte alla forskare eller aktörer inom genusvetenskapen dras över en kam! Det finns bra arbete som görs där man förutsättningslöst forskar på båda könens situation i till exempel krigssituationer.

Tom Martin har producerat en video där han ger sig ut på sitt (före detta) universitetsområde och debatterar könsfrågor spontant. Jag håller inte med honom om varje siffra han presenterar, men han är åtminstone mer kunnig än de som säger emot honom:

Hur det går för Tom får tiden utvisa. Han har varit inne på min engelska blogg och sagt hej så jag ska försöka hålla kontakten och se hur det går. Hans fall är unikt och av stort intresse för alla som engagerar sig i könsfrågor.

Oberoende av hur det går med hans stämningsansökan är det ett tecken i tiden att den gamla normen inom jämställdhetsområdet (könsmaktsordning, mäns allorstädes närvarande makt, kvinna offer, man förövare) ifrågasätts allt mer. Människor inser att verkligheten är komplex och sträcker sig därför efter nya idéer. Denna process pågår såväl inom feminismen som i mansrättsrörelsen.

Igår kväll snackade jag med en källa som arbetar på prostitutionsenheten hos Malmö Stad. Förutom att den inte heter prostitutionsenheten längre. Numera kallas den Råd- och stödteamet sexuella tjänster. Skulle ett sådant namn ens varit möjligt för tio år sedan? Knappast.

Mer och mer är också min upplevelse att könsmaktsordningen bor i Stockholm. Eller det är där teorin har sitt starkaste fäste, så att säga. Här i Skåne byter kvinnofridsteamen namn till familjefridsteam, och verksamheterna breddas.

Den anställde på teamet för sexuella tjänster sa även att återväxten bland anhängare av könsmaktordningen är klen. Unga människor ser att verkligheten är komplex och går sin egen väg. De som arbetar ute i verkligheten behöver modeller som fungerar, och då duger det inte med smala och enkelspåriga teoribyggen som inte håller i praktiska situationer.

De goda nyheterna är alltså att det finns en del positiva tecken i tiden. De dåliga nyheterna är att makten och pengarna som riksdag och regering förfogar över ännu inte ändrat inriktning i nämnvärd omfattning. Således går mansjourerna på knäna och mansfrågorna lyser med sin frånvaro i politiken.

Steg för steg går det dock framåt och det är tack vare stödet från er läsare som jag får energi att fortsätta resan mot en mänskligare jämställdhetspolitik och ett samhälle där män och kvinnor kan trivas.

Etiketter:  

Strukturer, strukturer, strukturer

06 februari 2012, av Pelle Billing

Ett av de vanligast begreppen i jämställdhetsdebatten är strukturer. Så pass vanligt faktiskt, att man kan tillåta sig att travestera ett känt citat från Sven Jerring i rubriken.

Men vad är egentligen en struktur? En grov definition är att en struktur är ett mönster i kulturen eller i samhället. Sedan kan man prata hur nyanserat och komplext som helst om begreppet, men i slutändan räcker den definitionen väldigt långt.

Ett exempel på en samhällelig struktur är vår lagstiftning. Det är en oerhört stark struktur, som påverkar människors beteende i betydande omfattning.

Ett exempel på en kulturell struktur är det svenska språket, som även detta är en stark struktur. Hur många växer upp i Sverige utan att få svenska som modersmål? Inte många.

Självfallet finns det även svagare strukturer, så som subtila normer om hur du bör bete sig i olika sociala sammanhang. Vi känner alla av dem och följer dem oftast (fast inte alltid).

Kritiken mot begreppet strukturer är tidvis skarp. Kanske särskilt i jämställdhetsdebatten. Folk är så lessa på begreppet att de vill att det ska avskaffas.

Upprördheten är förståelig. Begreppet strukturer missbrukas på två olika vis:

  1. Det används till att förklara alla mänskliga beteenden i sin helhet. Sociologi på steroider, om du så vill.
  2. Det används till att motivera och legitimera högst personliga åsikter. Genom att hänvisa till strukturer försöker man göra en generalisering som är felaktig.

Ett exempel på det förstnämnda är när en person tror att om vi bara ”fixade alla strukturer” skulle könen bete sig identiskt. Personen ignorerar biologins betydelse och de personliga valen. En människa är mer än en bricka i en struktur!

Ett exempel på det senare är att säga att strukturer leder till ”mäns våld mot kvinnor” – trots att de flesta män aldrig slår en kvinna. Istället för att prata om de specifika omständigheter som föder våld i hemmet (ekonomiska besvär, små barn, separation, drogmissbruk, alkoholism), vill man få det till att mansrollen förespråkar våld mot kvinnor. Men detta blir inte mer sant bara för att hänvisning görs till ”strukturer”.

Ytterligare en invändning mot användandet av struktur-begreppet är att det är så ospecifikt. Istället för att tala om specifika sociala problem eller framforskade kulturella förväntningar så hänvisas diffust till strukturer – och alla förväntas nicka igenkännande. Det leder till att tankeverksamheten inte blir så skarp som den skulle kunna vara.

Så långt en tuff kritik mot hur strukturbegreppet används (eller snarare missbrukas). Samtidigt kan begreppet inte avskaffas, även om det för vissa känns som ett lockande alternativ. Inte så länge människor lever tillsammans och interagerar med varandra. Vi har en kultur och ett samhälle, på gott och ont.

Istället för att kräva begreppets avskaffande kan man ställa krav på dess användning. Det som kan krävas av de som hänvisar till begreppet är:

  • Avgränsning. Strukturer förklarar inte allt.
  • Korrekta generaliseringar. Rätt ska vara rätt oberoende om någon börjar prata om strukturer.
  • Exakthet. Vad menar du mer specifikt när du säger strukturer? Ordet är så ospecifikt att det bör användas med eftertanke, och inte med automatik.

I slutändan handlar det om att vi lever i ett ständigt samspel mellan biologi, kultur, egna val och samhälle. Extremisten är den som vill underkänna något av dessa områden. Visst påverkas vi av strukturer, men vi påverkar dem även tillbaka.

Etiketter:  

Ett konkret exempel på statsfeminism

02 januari 2012, av Pelle Billing

Det kom ett tips om en hemsida. Sajten handlar om jämställd skola och förskola. Länsstyrelsen i Värmland är den myndighet som står bakom projektet.

Jag tänker belysa en del av det som står på sidan, då den är ett gott exempel på hur statsfeminismen ser ut i dagens Sverige. Dessutom visar den att statsfeminismen inte bara finns på nationell nivå utan även regionalt.

Till att börja med slås det fast att genus ska integreras i alla ämnen:

Uppdraget att arbeta med genus, jämställdhet och likabehandling har även ett didaktiskt perspektiv, det vill säga att integrera ett genusperspektiv i syfte, mål och innehåll i ämnesundervisningen. Olika ämnen kan hitta ett starkare stöd i ämnets kursplaner för att integrera genus, men det är ett ansvar för alla ämnen på alla stadier.

Genus och jämställdhet ska inte bara vara ett tillägg till ämnen, utan de ska förändra syftet, målet och innehållet i själva ämnet. Det ska alltså inte ”transplanteras på” som ett tillägg, utan påverka ämnet från grunden.

Strategin är inte unik för skolan, eller för Värmland, utan det kallas för jämställdhetsintegrering och är Sveriges övergripande strategi för jämställdhetspolitiken.

Något jag uppskattar är den intellektuella ärlighet som uppvisas när genus och jämställdhet nämns som två olika begrepp på sidan. För det är två skilda saker.

Genus handlar om två principer. Den första är att könsskillnader huvudsakligen är en social konstruktion. Den andra är att vi lever i ett så kallat genussystem. Teorin om genussystemet finns beskrivet i en statlig utredning:

Enligt denna teori verkar ett socialt mönster som kallas för genussystem genom två principer: ”könens isärhållande” (att manligt och kvinnligt inte ska blandas) och ”den manliga normens primat” (att mannen ses som människan och kvinnan som den sekundära och avvikande, vilket innebär en hierarkisk ordning).

Varje gång termen genus används ska man alltså komma ihåg att innebär en viss övertygelse om social konstruktion, samt om maktförhållanden mellan könen. Det är alltså ingen neutral term, utan en term som är framsprungen ur en ideologisk övertygelse.

Det är möjligt att arbeta med jämställdhet utan att använda sig av termen genus, därmed bör jämställdhet och genus bevaras som separata begrepp. Sedan är det en annan femma att genus-begreppet är en central del i svensk jämställdhetspolitik. Min poäng är att så behöver inte vara fallet; det står inte hugget i sten.

Låt oss nu gå över och titta på några konkreta exempel på sidan. Först och främst slås jag av hur ordet kvinna konsekvent skrivs framför ordet man. En skitsak, kan tyckas. Men detta är en viktig regel i statsfeministiska sammanhang. Själv brukar jag blanda mellan ordningsföljderna, beroende på sammanhang och poäng, men sådan pragmatik ser jag inte här.

Vidare ges instruktioner i att statistik gärna kan studeras i samhällsorienterade ämnen:

Studera statistik; kvinnors andel i olika länders parlament, regeringar, förvärvsarbetande, mäns våld mot kvinnor, människohandel , samt sök förklaringar och orsaker till den statistiska bilden.

En betydande enögdhet uppvisas här. Till exempel nämns inte mäns uppoffringar historiskt sätt eller i nutid. Ingen statistisk kartläggning av självmord, hemlöshet eller dödsfall på arbetsplatser föreslås – vare sig i Sverige eller andra länder. Personligen tycker jag det är problematiskt att våra experter på jämställdhet uppvisar en sådan okunskap om mansfrågor. Hur ska pojkarna förstå männens historiska och nutida roll, den roll de gradvis kommer att stöta på mer och mer?

Även frasen ”mäns våld mot kvinnor” används – vilket känns tråkigt. Själv mår jag lite dåligt varje gång jag läser den, då den rent språkligt innebär att män i allmänhet slår kvinnor i allmänhet. Visst kan eleverna få lära sig om våld i hemmet, men utan denna fras och med forskningens resultat som grund.

Ytterligare exempel visar på oförståelsen för mansfrågor:

Arbeta med diskrimineringslagstiftning, till exempel sexuella trakasserier på sommarjobbet.

Visst kan detta perspektiv lyftas. Om det görs på rätt sätt kan det vara viktig information för framför allt tjejerna att få med sig. Men borde då inte samtidigt lyftas att framför allt killarna kan hamna på tunga och farliga arbetsplatser? Tyvärr känns det ånyo som en enögdhet.

Extra lustigt blir det när man strax nedanför frasen om sexuella trakasserier föreslår följande:

Illustrera matte med kroppsövningar för att träna samarbete, till exempel hur många elever ryms på en kvadratmeter?

Jag tvivlar inte på att övningen kan vara rolig men är det inte en lek som bättre görs av barnen själv, på frivillig basis? Att trycka kropparna mot varandra så hårt som möjligt känns som ett dåligt sätt att lära ut kroppslig autonomi, vilket väl var poängen med att tala om sexuella trakasserier.

Vidare i texten kommer förslag på så kallade kompensatoriska åtgärder. Dessa åtgärder antar att pojkar och flickor är på ett visst sätt, eller att alla påverkas på ett visst sätt, och därför ska man kompensera för detta i speciella grupper. Följande förslag ges:

Träna flickor i argumentation och pojkar i reflektion.

Träna självförsvar med flickorna.

Träna flickor att improvisera, och uttrycka kraftiga känslor i en bild.
Träna pojkar att arbeta omsorgsfullt och planerat.

Jag skulle som pojke gärna lärt mig självförsvar, argumentationsteknik, improvisation och att uttrycka kraftiga känslor i bild. Det verkar vara fantastiskt bra kunskaper! Vilket idiot (ursäkta språket) tror att pojkarna lär sig detta naturligt?

Fler exempel från texten skulle kunna lyftas, men jag nöjer mig med denna genomgång. Förhoppningsvis ger den en bra bild av det behov som finns av att reformera och vidareutveckla svensk jämställdhetspolitik, så att båda könen blir synliga och känner sig välkomna.

Personligen tycker jag det är både lustigt och intressant att de variabler som kvinnorörelsen verkligen har velat motverka – nämligen kvinnors osynlighet i samhället och känslan av att inte vara välkommen – nu återupprepas i jämställdhetspolitiken. Syftet var väl att vi skulle komma vidare, och inte skapa en ny version av det gamla. Eller?

Tipstack: Går till Sara!

Google