Följande text är skriven av Kristian Stålne, forskare på Lunds Tekniska Högskola och bloggare inom vuxenutveckling. Texten är redigerad av Pelle Billing.

När man talar om att forma barn in i en ideologi, brukar tankarna gå till odemokratiska länder. Här i Sverige ska vi väl lära våra barn att tänka fritt och självständigt? Nja, det finns vissa ideologiska övertygelser som vi okritiskt anser oss kunna mata våra barn med. Här kommer ett exempel på en feministisk barnbok som riktar sig mot barn i åldern tre till sex år, i form av en saga.

Så här lyder bokens officiella beskrivning:

På en hönsgård bor fyra hönor och en liten tupp. Tuppen bryr sig inte alls om hönorna, han är helt upptagen med sitt viktiga projekt. Men hönorna tycker att tuppens matplats är så stor och deras matplatser så små. ”Vi kan inte ha det så här, vi måste göra något”, säger hönorna. ”Vi vill dela rättvist.” Läs om upproret i hönsgården – en komisk fullträff med text av Lena Landström och bilder av Olof Landström.

En komisk fullträff minsann… vi får hoppas att det inte blir något tragiskt stolpskott…

I historien får tuppen mycket riktigt mer utrymme än hönorna i foderrännan. Det här är förstås en allegori för män och kvinnor i ett företag där kvinnor får mindre i lön. När hönorna försiktigt påpekar detta får tuppen först ett utbrott mot hönorna. Men han nöjer sig inte med det…

Tuppen går nämligen och hämtar medlem 3 989 och 3 990 ur patriarkatet. Ja, för i den feministiska tankevärlden så samarbetar alla män – direktörer, arbetare och hemlösa – för att förtrycka kvinnorna.

Efter denna maktdemonstrationen så börjar tuppen dessutom markera sina ägodelar och han minskar ytterligare på hönornas matranson. I sagan framgår också att de stackars hönorna börjar drömma hemska drömmar. De verkar ha blivit helt fixerade vid tuppen som tar allt utrymme i deras fantasi. Ett riktigt tankefoster har han vuxit till! Jag kan tänka mig att de i tanken projicerar allt möjligt hemskt på honom: sexist, hatare, ondska, Breivik!

Och hönorna, vad är det de gjort fram tills nu? Jo, de gör absolut ingenting! Genom hela berättelsen tycks deras enda funktion vara att arbeta för att de ska få lika mycket att äta som den som faktiskt utför arbete på gården! Men tuppens projekt framställs som hobbyarbete och fritid.

Hönorna verkar ha samma inställning som Gudrun Schyman när hon bränner pengar. De kräver inte lika lön för lika arbete – vilket vi ju redan har i Sverige enligt före detta Jämo – utan de kräver lika lön, punkt!

Nu ska hönorna belönas med kompetensutveckling också. Jag antar att det är företaget (tuppen) som betalar hela kalaset. De får styrketräna (viktigt om man annars inte rör på sig som den hårt arbetande tuppen), träna djupandning, avslappning och sitta i samtalsgrupper. Massor med självkänsla och ego-boosting. Och nu ska vi se om företagets pengar är väl investerade…

Med sina nya mörka röster och pondus kräver hönorna lika lön. Fast de kallar det förstås rättvisa. De fyra överrumplar tuppen, konfiskerar och bränner skyltarna och mäter med måttband upp foderrännan så det blir helt ”rättvist”.

Nu skiner solen. Slutet gott, allting gott! Tuppen har accepterat den nya maktordningen och jobbar vidare utan att gnälla, precis som den manliga könsrollen föreskriver.

Och hönorna är förstås glada och nöjda. De får lika mycket betalt och de gör fortfarande ABSOLUT INGENTING! Men tack vara kursen i avslappning så gör de det mycket mer effektivt och koncentrerat.

Men vänta, är det inte magstarkt att hävda att kvinnor inte gör någonting? Hey, det är inte jag som ritat! Tydligen är detta de feministiska författarnas syn på kvinnor.

Vad är då lärdomen av denna historia?
Flickor: Om ni bara lär er att ta för er kan ni få hela kakan, lika lön och inget hårt arbete.
Pojkar: Stå inte i vägen när flickorna tar för sig, då är ni könsförtryckare. Ert arbete är inte viktigt.

Boken som skulle vara ett språkrör för feminismen, blir i slutändan en parodi på allt som är fel med dagens feministiska tankegångar.

Etiketter:  

Ibland är det nyttigt att läsa lite om hur omvärlden ser på svensk jämställdhetspolitik. Så här skriver det prisbelönade amerikanska magasinet Slate:

Ironically, in the effort to free Swedish children from so-called normative behavior, gender-neutral proponents are also subjecting them to a whole set of new rules and new norms as certain forms of play become taboo, language becomes regulated, and children’s interactions and attitudes are closely observed by teachers. One Swedish school got rid of its toy cars because boys ”gender-coded” them and ascribed the cars higher status than other toys. Another preschool removed ”free playtime” from its schedule because, as a pedagogue at the school put it, when children play freely ”stereotypical gender patterns are born and cemented. In free play there is hierarchy, exclusion, and the seed to bullying.” And so every detail of children’s interactions gets micromanaged by concerned adults, who end up problematizing minute aspects of children’s lives, from how they form friendships to what games they play and what songs they sing. [min markering]

Slates slutsats är att i frihetens och möjligheternas namn, upprättas en skog av begränsningar och detaljreglering.

Slutsatsen stämmer väl med det jag fick höra av en utlandssvensk häromdagen, nämligen att det inte går att förklara svensk jämställdhetsdebatt utomlands. Folk förstår helt enkelt inte.

Tipstack: Går till Hamstrn!

Etiketter:  

Kritik mot genusvetenskapen från vänster

01 april 2012, av Pelle Billing

Mats Olsson är lärare på Malmö Högskola och även förskollärare med lång erfarenhet ute i verkligheten. Han är dessutom en bra person och någon som jag själv haft gott utbyte av att samtala med (vi håller med varandra ibland, och ibland inte, men det är alltid intressant).

Han har nu blivit intervjuad av Lärarnas Tidning, och ger där sin syn på genuspedagogiken:

Orsaken är Mats Olssons kritik mot genuspedagogiken och vad han anser vara dess manipulativa kategoriserande av barnens lekar som önskvärda respektive icke önskvärda. I synnerhet menar han att pojkarnas aktiviteter ses som ett problem.

— Den viktigaste leken är den som finns utanför pedagogernas kontroll. När vi gör leken nyttig så blir den ointressant för barnen. Resultatet blir att pojkarna drar sig undan förskollärarnas bevakande blickar.

Olssons ord har extra tyngd då han kombinerar lång, praktisk erfarenhet med sin nuvarande akademiska position. Att styra den fria leken är ett stort ingrepp och konsekvenserna är svåra att överblicka.

Något som är extra intressant i sammanhanget är att Olssons kritik uttalat kommer från ett politiskt vänsterhåll, medan det i media oftast är högerdebattörer så som Roland Poirier-Martinsson som kritiserar genusvetenskapen:

— Därför blir folk förvirrade när jag å ena sidan kritiserar genusvetarna och å andra sidan har frihetliga vänsteridéer om lekens betydelse. Man kan både vara vänster och ha starka invändningar mot statens uppfostrande roll i skolan.

Mats Olsson ser det som ett övergrepp att i förskolan försöka dekonstruera barnen till könsneutrala varelser.

— Jag möter inga könsneutrala människor i min vuxenvärld. Varför ska vi då kräva det av barnen? Idén med den könsneutrala förskolan är moralistisk och handlar om att ta bort det man inte tycker om.

Det sista instämmer jag verkligen i, och är något jag ofta lyfter själv. Varför ska barnen göras till slagträ i den politiska debatten? Varför ska de förväntas uppnå saker som vi vuxna inte uppnår?

Självfallet ska barn behandlas som individer, och få utöva det som intresserar dem – vare sig intressena är könstypiska eller inte. Det finns ingen färdig mall som passar alla pojkar eller alla flickor. Men att se och stötta individen är något annat än att göra barn till en del av ett politiskt projekt. Gränsen är måhända hårfin ibland, men det är viktigt att inte göra övertramp.

Etiketter:  

Skrev nyss följande lilla ”rant” på Twitter utifrån denna artikel i Sydsvenskan. Läs mina meddelanden nerifrån och upp:

Det är en fin linje mellan att behandla ett barn som en individ, och att göra barnet till politiskt slagträ i könsdebatten.

Tipstack: Går till Sara1!

Etiketter:  

Lillasyster är numera ett fult ord

10 mars 2012, av Pelle Billing

Ja, man kan vilja införa ordet ”hen” för tredje könet.

Ja, man kan fundera på hur man bäst bemöter barn som de individer de är.

Ja, man kan vilja lyfta tabut mot att en pojke har på sig rosa kjol på förskolan.

Men någonstans här slutar omtanken om barnen och övergår i något annat:

Om någon får syskon, skrivs grattiskort där det står ”grattis till ditt syskon”, istället för ”grattis till lillasyster”.
– Det är så lätt att lägga en värdering i att det blev en lillasyster och säga att hon är söt och gullig, säger Jenni Nilsson.

För guds skull, låt barnen få benämna en lillasyster som en lillasyster! Det är ju det hon är!

Hon kan vara liten och söt, eller en riktig liten tuffing, men hon är och förblir barnets lillasyster.

En sak kan man vara säker på: när ordet lillasyster bannlyses så har vi att göra med ett sidospår i samhället som kommer att blåsa över på några år. Och det finns långt mycket viktigare jämställdhetsfrågor i vårt land, som berör kvinnor såväl som män. Dock kändes det värt att belysa detta exempel då det finns många som hävdar att genuspedagogiken bara handlar om att se individen.

Tipstack: Går till Erik!

Etiketter:  

Att lämna dagens politiska feminism bakom sig

08 mars 2012, av Pelle Billing

Correns ledarsida är som bekant i framkant när det gäller att utveckla nya tankar om könsfrågor och jämställdhet. Idag berättar ledarskribenten Marika Formgren om sin resa in in feminismen, men framför allt om sin resa ut ur den.

Vad kan få en kvinna att lämna feminismen? I det här fallet var det verkligheten som gjorde sig påmind:

Att bli mamma var avgörande. Graviditet, förlossning och amning gör det svårt att tro på dogmen att alla könsskillnader är socialt konstruerade. Dessutom är tjusningen med kvoterad föräldraförsäkring större när man är 17 år och försörjd av föräldrarna än när man med bäbis och sambo vänder och vrider på dagar, kronor och krävande chefer. På dagis är det viktiga trygga och varma fröknar (även Peo är en fröken, enligt barnen). Genuspedagogiska experiment som gör fröknarna stirriga och signalerar till barnen att vissa intressen och lekar inte duger betackar jag mig för.

Vissa typer av ideal är lättare att anamma så länge man själv inte drabbas av dem. Social ingenjörskonst som med stora penseldrag förändrar verkligheten må låta bra – men i praktiken är konsekvenserna ofta svåra att överblicka och den lilla människan kan komma i kläm.

Förvisso finns det feminister som inte vill ha kvoterad föräldraförsäkring och som inte vill göra plötsliga och oförsiktiga genusexperiment på dagis, men i den rådande politiska feminismen är dessa linjer väletablerade.

Formgren uppvisar även större självinsikt än många, när hon klarar av att förhålla sig till sin egen roll och nuvarande position:

Allra störst roll tror jag att själva vuxenblivandet spelade. Den feministiska offerkoftan passade fint när jag var ung, vilsen, utan jobb, inkomst eller säkra framtidsplaner. För varje steg mot ett ansvarstagande vuxenliv passade den dock sämre. I dag, när jag som ledarskribent har viss makt, vore det pinsamt om jag såg mig själv som underordnad och förtryckt.

Ja, tänk om våra ledande feministiska skribenter var lika tydliga med den makt de själva innehar. Då skulle omedelbart samtalet om jämställdhet bli mer komplext. Om båda könen kan nå den typen av positioner i samhället så är ensidiga könsmaktsteorier otidsenliga.

En av grundbultarna i Jämställdhet 2.0 är just att se att könsrollerna förändras och utvecklas i samklang med samhällsekonomin och välståndet. I dag är det många kvinnor som har maktpositioner i samhället – och det är färre män som dör på jobbet – tack vare vår teknoekonomiska utveckling. Att blunda för sådana basala mekanismer är inte en seriös ingång i jämställdhetsfrågan.

Slutligen förtäljer Formgren vad hon läser för jämställdhetsskribenter i dag:

Nina Björk är förvisso fortfarande läsvärd, men vill jag läsa någon med liberal grundsyn som problematiserar könsrollerna på ett smart sätt väljer jag jämställdistbloggaren Pelle Billing.

Tack för förtroendet! Bloggen ska förvalta det väl och fortsätta sin utveckling.

Tips: Läs även Carina Glennings kåseri över Fru Gårman i samma tidning.

Häromdagen gjorde skådespelaren Claes Malmberg ett något kontroversiellt uttalande i TV. Jag har transkriberat den relevant passagen från Nyhetsbyrån i SVT (28/2). Det hela börjar efter cirka 19 minuter, och programledare är Sara Wennerblom Arén:

Claes Malmberg: Jag har tänkt så här. Jämställdhet har jag som sagt ingenting emot eftersom jag har en politisk uppfattning som bygger på jämlikhet mellan människor oavsett om det är klass eller kön. Så att det är inga bekymmer. Men däremot så tror jag att vi kommer att kunna skratta lite förhoppningsvis inom en tioårsperiod åt den här mer stalinistiska feminismen som bygger…

Programledare: Stalinistiska?

Claes Malmberg: Ja, jag tycker att det är det. Det finns väldiga likheter mellan extremvänstern på 70-talet och vissa delar av liksom de som i dag uttalar sig om de feministiska frågorna. Som bygger väldig mycket på konflikt, det bygger på att alla män bär skuld för övergrepp mot kvinnor, att alla män överhuvud taget är…

Programledare: Det är lite hårddraget.

Claes Malmberg: Nä, men så säger man ju, till exempel. Eller man säger att hela könsidentiteten bygger på att det är en uppfostringssak så att säga. I så fall så skulle det innebära att en kvinna med små bröst, om hon hade fått tidigare lära sig att hon var kvinna hade utvecklat större bröst. Medan om hon då trott att hon var kille…

Programledare: Du kallar inte dina barn för hen?

Claes Malmberg: Jag kallar dem inte för hen. Och framför allt så tror jag att det handlar liksom om detta… och alla de här, vad ska jag säga, personerna som då är någon slags konsulter. Genuskonsulter för barn, och lär dem hur de ska leka och hur de ska vara. Alla de här idiotakademikerna. Vad ska jag säga… kosmetiska diskussionerna som egentligen inte handlar om nånting. Och jag skulle också önska att jämställdhetsdebatten vidgades, så att människor som kommer från andra kulturer, som har en annan religion, som har ett annat sätt, att de också fick… I går såg jag ett TV-program om romer till exempel, som har en omöjlig situation att ta sig in på arbetsmarknaden i vårt land. Inte bara i vårt land utan i hela Europa.

Frågan är om ”stalinistiska” är rätt term. Däremot är det väkänt känt att radikalfeminismen (som dominerar svensk feminism) rakt av bygger på marxismen.

Vad innebär det att en känd skådespelare säger så här i TV? Är det en uppluckring av feminismens tolkningsföreträde som vi börjar se? Håller det på att bli tillåtet att ha en egen åsikt om jämställdhet, utan att huka sig?

Tipstack: Går till Sofia!

Genuspedagogik: Finns det ett neutralt bemötande?

17 februari 2012, av Pelle Billing

Igår skrev jag ett par inlägg om genuspedagogiken och uppenbarligen är jag inte klar med ämnet ännu.

Som jag skrev igår stödjer jag att barn ska få prova flera olika aktiviteter på sin förskola. Dels för att att förskolan faktiskt ska lära dem olika saker, dels för att barnen inte vet vad de gillar att göra förrän de får prova.

Att pojkar flätar eller väver och flickor snickrar eller bygger är alltså inget jag motsätter mig – om någon nu trodde det. Att ge barnen fler färdigheter och låta dem prova fler aktiviteter ser jag som positivt för deras utveckling.

Ett av genuspedagogikens slagord är just att barnen ska få hundra möjligheter istället för en, och det är alltså i linje med det jag själv beskriver. Ändå har jag svårt att stödja genuspedagogiken i sin nuvarande form. What gives? Det låter som en självmotsägelse.

För att börja nysta i det som stör mig med genuspedagogiken kan dess andra slagord lyftas fram, nämligen att ”motverka traditionella könsroller”. Som jag skrev igår är det ett lustigt sätt att formulera en målsättning, då målet är negativt och inte positivt formulerat. Men problemet går djupare än så.

De traditionella könsrollerna innefattar oerhört mycket. Som pojke kan det innebära att ha på sig byxor, spela fotboll, samla på hockeykort, klättra i träd och spela hockeyspel. Ska detta motverkas?

Nej, självfallet inte, säger genuspedagogen. Det handlar om att även flickor ska ha tillgång till dessa områden om de så önskar, medan pojkarna ska ha tillgång till flickornas traditionella områden. Igen, så låter det bra, och är något jag stödjer.

Men att ”motverka traditionella könsroller” är inte en slogan som valts av en slump. Den säger något djupare om den bakomliggande ideologin. Man vill verkligen vara en typ av frizon för de traditionella könsrollerna.

Därmed ogillas den fria leken och helst bör hela den tid barnen vistas på förskolan vara ”neutral” till skillnad från tiden utanför förskolan, där traditionella könsroller regerar. Men är världen så enkel?

Tänk om en del lekar som pojkarna gör bara med varandra under den fria leken är viktiga för dessa pojkars utveckling? Tänk om det blir en sämre förskola för dem av att blockera ut all fri lek – vare sig detta sker fullt ut eller genom att plocka bort vissa leksaker?

En del av de traditionella könsrollerna är onekligen begränsande och otidsenliga, så som att en pojke inte ska kunna ha en rosa t-shirt och en flicka inte ska kunna leka med en bil. Men vet vi att hela paketet är otidsenligt? Är barnen egentligen bara en samling individuella personligheter utan några egentliga biologiska skillnader i beteende?

Ni kan gissa vad jag kommer att svara på det. Forskningen visar att skillnader finns, och därmed är det inte bara traditionella könsroller som ger pojkarnas och flickornas beteende. Vissa aktiviteter styrs av barnens egna viljor och impulser, och ligger kodade i dem från första början.

Kanske är det så att en del könskodade lekar och ritualer som barnen gör passar ihop med deras specifika biologiska förutsättningar? Inte för alla barnen inom ett visst kön, men för många.

Köper man att människor påverkas av både arv och miljö så är de flesta av våra aktiviteter ett intimt samspel mellan just arv och miljö. Impulser kommer inifrån men formas och interagerar med världen utanför. Om samhället blir för ivrigt och nitiskt med att ”motverka traditionella könsroller” kanske en del flickor och pojkar missar möjligheten att på sin förskola få göra vissa typer av lekar, som lättast uppstår i lite större grupper av barn. Alla har inte tillgång till en hel grupp barn på hemmaplan.

Samtidigt kan man komma med invändningar mot det jag säger. Hur många barn hade ens tillgång till massa andra barn när de växte upp på en bondgård? Långt ifrån alla. Å andra sidan hade de definitivt inte tillgång till genuspedagoger som styrde deras lek eller vardag.

Det är just detta som är min poäng. Det finns massa argument här fram och tillbaka om vad som är bäst för ett barn, och hur kommer det sig att genuspedagogiken vet bäst till sådan grad att alla Sveriges förskolor måste anpassa sig? Det är en gigantisk förenkling – ja, till och med fördumning – när ny och ganska smal kunskap ska få sådant djupgående inflytande över barnen.

En ledtråd till att man gapar efter lite för mycket är att man stöter på motstånd från många föräldrar. Det vill säga åtgärderna upplevs som så pass omfattande och ”inkräktande” att föräldrarna säger ifrån. Reaktionen på detta från genuspedagogiskt håll är att man ska lära sig hantera och övervinna detta motstånd. Men är det egentligen rätt väg att gå?

För mig framstår det som något av en besserwisser-attityd att vara så övertygad om sin egen metods förträfflighet, att föräldrarnas motstånd ska övervinnas och inte tas som viktig feedback på verksamheten. Trots allt är det en oerhört ung och omogen pedagogisk variant, som ofta byter metodik.

Men precis som att människor alltid vet mest om världen som tonåringar, kan det vara så att nya pedagogiker och läror vet mest om vägen framåt när de inte funnits så länge. Erfarenhet ger mognad och ödmjukhet – förhoppningsvis så även med genuspedagogiken.

Ett förslag är att förskolorna börjar med de verksamheter som dagens föräldrar stödjer. Att deras pojkar och flickor får göra allt från pärlplattor till träkrokar till läderpåsar. Att alla barnen har samling tillsammans där man till exempel sjunger och planerar dagens aktiviteter. Allt detta utmanar i sig låsta könsroller på ett relativt kraftfullt sätt.

Men låt den fria leken finnas där. Lita på att barnen inte bara har fötts med oönskade impulser eller att de likt sofistikerade robotar helt har internaliserat samhällets förväntningar. Have some faith. Ta ett djupt andetag. Vi behöver inte kontrollera varje detalj i barnens liv.

Etiketter:  

Mer om genuspedagogik

16 februari 2012, av Pelle Billing

Tidigare idag skrev jag om genuspedagogik och Miljöpartiets mål om att ha en genuspedagog i varje skola. Utifrån en del frågor som inkommit vill jag fortsätta utveckla mina tankar om ämnet.

När jag gick i förskolan (1981, i Umeå) hade vi olika stationer. En station var vävstolen, en annan snickeriet, en tredje köket, etcetera. Alla barn lärde sig alla verksamheterna. Vi fick uppmuntran och uppskattning utifrån den station vi var på, inte utifrån vårt kön.

Ena halvan av dagen bestod av dessa stationer, och andra halvan av dagen var fri lek. Sedan hade vi även morgonsamling och ett fika mitt på dagen.

Som jag ser det var det en väldigt progressiv förskola. Budskapet var att jag kunde lära mig allt, och alla typer av intressen var helt OK för mig att gilla. Jag trivdes där.

Samtidigt var det inte en genusförskola. Vi hade ingen genuspedagog och deltog inte i något statligt projekt.

Frågan är då vad som skiljer min förskola från dagens idé om genuspedagogik? Några av punkterna som tillkommer i genuspedagogisk verksamhet är:

  • Kompensatorisk pedagogik. Pojkar och flickor delas upp i grupper, till exempel för att pojkarna ska träna sig i att leka mer som flickor, och flickor träna sig i att leka mer som pojkar. Tanken är att kulturella förväntningar gör att barnen leker på ett viss sätt och detta kan då brytas genom att medvetet få dem att träna på annat.
  • Filmning av arbetet och sedan analys av hur man bemöter flickor och pojkar i olika situationer. Risken med detta är att allt nagelfars och lärarnas trygghet i vardagen urholkas – den trygghet som barnen så väl behöver. Man vill uppnå för mycket för snabbt, helt enkelt.
  • Fri lek ses som en förstärkning av rådande könsroller.
  • På en del håll tas bilar och dockor bort, för de ses som för könsstereotypa.
  • Ibland görs gamla sagor och sånger om med avseende på kön (vilket är något annat än att skriva nya sagor, vilket självfallet är helt OK).

Märk väl att jag här tar upp det jag ser som problematiskt med genuspedagogiken. Jag är inte emot att man strävar mot en verksamhet som låter varje barn vara en individ som får pröva olika typer av färdigheter och olika sätt att vara. Vissa genuspedagogiska förskolor har redan idag en ganska klok verksamhet med avseende på kön.

En positiv trend i genusvetenskapen är till exempel att den kompensatoriska pedagogiken inte längre är senaste flugan, och nu används mindre. Samtidigt får ju detta en att undra hur seriös en verksamhet är, när man i rask takt provar olika metoder på barnen.

Gissningsvis vill inte svenska föräldrar att just deras barn ska vara försökskanin för den senaste metodiken, utan rimligen vill man se en gradvis och seriös metodutveckling, som kanske först testas på lite äldre barn (som är stora nog att utvärdera) innan man applicerar det på yngre barn.

Ytterligare en faktor för att framstå som trovärdig, är att genuspedagogiken måste städa rent framför sin egen dörr. Genom arvet från genusvetenskapen ses kön som:

  1. En maktstruktur.
  2. En social konstruktion.

Visst, det finns progressiva genusvetare som ser maktstrukturer som komplexa och samverkande, istället för en ensidig könsmaktsordning. Men det är (ännu) inte normen i genussfären att betrakta kön och makt på detta vis. Till exempel talas det inte om överlevnadsmakt.

Likaså finns det progressiva genusvetare som ser genus som socialt kön, utan att förneka medfödda könsskillnader i beteende. Men normen är än så länge att se könat beteende som konstruerat i all väsentlighet, och det biologiska mest som könsorganen.

Min analys av genuspedagogiken liknar således den jag gör av genusvetenskapen:

  • Verksamheten kan vara meningsfull på sikt, men dras i nuläget med problem.
  • Det ideologiska arvet är problematiskt och leder till förutfattade meningar. Skilsmässa behövs mellan politisk feminism och dessa verksamheter.
  • Ett namnbyte bör övervägas för att ge en nystart. Ordet genus kan vara svårt att rädda på sikt.
  • Metodiken måste vara robust och kunna förklaras för andra vetenskapliga discipliner.
Etiketter:  

Målet är en genuspedagog i varje förskola

16 februari 2012, av Pelle Billing

Såg nyss citatet ovan på Twitter, och kunde inte hålla mig för skratt! Det behövs lite mer humor i jämställdhetsdebatten.

(Och nej, detta betyder inte att jag drar alla feminister över en och samma kam. Relax.)

Samtidigt läser jag i DN att Miljöpartiet vill ha en genuspedagog på varje förskola. Varför då? Jo, för vi har ett nationellt mål att uppfylla:

– [...] vi har ett nationellt mål om att förskolan ska motverka traditionella könsroller och då anser vi att man ska arbeta efter dem för att barn ska kunna utvecklas efter sina förutsättningar.

– Konstigt nog så är det kontroversiellt att ge barn möjligheter, säger Daniel Helldén [miljöpartistiskt oppositionsborgarråd i Stockholm].

Det nationella målet stämmer. Dessutom är förskolan numera ett könspolitiskt projekt, vilket jag inte tror att alla föräldrar är medvetna om. Många tror nog att det fortfarande enbart är ett barnpedagogiskt projekt.

Att ”motverka traditionella könsroller” är för övrigt ett lite lustigt uttryck. Tänk inte på en rosa elefant! Vad tänkte du nyss på? En rosa elefant. Så vad tänker du på när du hör ”motverka traditionella könsroller”?

För att ens kunna jobba med ett projekt som ska motverka traditionella könsroller måste man hela tiden återvända till referensramen, vilket är de traditionella könsrollerna. Det framstår knappast som ett effektivt sätt att främja förändring.

Den ineffektiva formuleringen får mig att tänka på psykiatri-giganten Clarence Craaford, som i början på 2000-talet skulle föreläsa sist på en konferens om personlighetsstörningar. På projektorn ligger det kvar ett OH-blad där de välmenande men något förvirrade konferensvärdarna skrivit ”Glöm inte utvärderingarna”.

När Craaford kliver upp på scenen, tittar han ett ögonblick på det skrivna budskapet, och säger:

– Man kan fundera på… om de borde skrivit… kom i håg utvärderingarna.

Och med denna inledning ryckte han bort OH-bladet och körde igång.

På tal om människor som faktiskt är experter på psykologi och psykiatri, så funderar jag på hur många barnpsykologer, utvecklingspsykologer och barnpsykiatriker som varit med och tagit fram genuspedagogiken? Hur många sådana har följt upp projekten kritiskt och långsiktigt, för att se hur barnens mentala hälsa och utveckling påverkas?

Oavsett om resultatet av en seriös utvärdering är positivt eller negativt borde det vara en viktig prioritering att en sådan görs. Om du känner till förekomsten eller avsaknaden av sådan uppföljning får du gärna berätta i kommentarsfältet.

Måhända låter det okontroversiellt att ge barn fler möjligheter – men förändringar är sällan så pass enkla. De flesta förändringar har en fram- och baksida, även om ena sidan överväger.

Spontant kommer jag att tänka på följande potentiella nackdelar med genuspedagogiken:

  • Hur vet vi att barnen ges fler möjligheter, och inte bara andra möjligheter? För precis som att genuspedagogerna pekar ut sådant de anser att lärarna är hemmablinda för, kan ju genuspedagogerna vara blinda för andra saker. Rimligen är de inte experter på alla områden, eller? Kön är inte den enda variabeln här i livet.
  • Hur vet vi att inte genuspedagogiken påverkar förskollärarna negativt? Tänk om lärarnas värme och spontanitet mot barnen påverkas negativt av att hela tiden tänka på att vara genuskorrekt? En 55-årig lärarinna som jobbat med barn hela sitt liv kanske det inte tycker det är så lätt (eller kul) att ha en ung genuspedagog som hela tiden tittar henne över axeln.
  • Vad händer med förskollärarnas egen kompetens, och intuition? Om man med åren lärt sig att många pojkar lättast blir intresserade av att läsa om de får vissa typer av böcker, ska läraren då förbjudas använda dessa böcker, för att de förstärker pojkarnas könsroll?

Frågorna är många och det minsta man kan begära av ett nationellt projekt av den här digniteten är att en omfattande, seriös uppföljning görs av kvalificerade forskare med hög kompetens inom psykologi och psykiatri. Visst kan även genuspedagogerna själva forska på sin verksamhet, men för att utvärdera psykisk hälsa och utveckling krävs det psykologer och psykiatriker.

Jag funderar även på varför det plötsligt är så bråttom med genuspedagogiken? En genuspedagog på varje förskola är en enorm satsning. Skulle det inte räcka med att förskollärarna fick gå kurs och lära sig de vanligaste könsmönsterna? Så kunde man gradvis närma sig en situation där varje barn i första hand bemöts som den individ den är.

Risken finns att framstressade åtgärder river upp delar av det som i nuläget fungerar utmärkt på våra förskolor. Vare sig så är fallet eller inte, finns all anledning att använda sig av en försiktighetsprincip när barn är inblandade.

För övrigt bör målsättningen för den här typen av projekt vara att se och behandla varje barn som en individ. Inte att ”motverka traditionella könsroller”. För även om varje barn helt och hållet behandlas utan förutfattade meningar, kommer en del genomsnittliga beteendeskillnader kvarstå mellan pojkar och flickor. Det vet vi från Hjernevask och en mängd biomedicinsk forskning.

Etiketter:  
Google