Gästblogg: Anders Villumsen

01 maj 2012, av Gästblogg

Om Anders Villumsen: Biolog, gymnasielärare i naturvetenskapliga ämnen och författare till Uteliv med barn. 70-talist som föredrar logik, argument och dialog framför pajkastning med invektiv.

Ett vetenskapligt synsätt på individen är viktigt, med hänsyn till både arv och miljö. Varje människa ska få hitta sig själv utifrån sina personliga förutsättningar och välja sina uttryck. Avskyr oseriösa generaliseringar och kollektivt skuldbeläggande oavsett om det gäller kön, etnicitet eller sexuell läggning.

I dikotomins bojor

Med mitt danska påbrå ser jag ofta Sverige lite från sidan. Även om jag bott här nästan hela mitt liv har jag ändå en fot kvar i Danmark, som jag också ser från sidan. Här vill jag dock inte jämföra de två länderna utan bara ge mina iakttagelser av svensk debatt i allmänhet och jämställdhetsdebatten i synnerhet.

Svenskar beskrivs ofta som tysta och konflikträdda. Konsensus, att alla är överens, är så viktigt att man inte gärna beträder minerad mark. Hellre undflyr man debatten än blir obekväm med att inte vara överens. Gruppgemenskapen blir så viktigt att det blir ”allt eller inget”, ”vi och dom”.  Antingen är allt arv (få som hävdar det i dag) eller allt social miljö. Antingen är man ”feminist” och för jämställdhet eller ”antifeminist” och mot jämställdhet (i feministernas ögon).

I landet Lagom är den gyllene medelvägen sällsynt gyllene, ty få trampar på den. Hellre ligger man i var sitt dike och kastar lera på de andra. Detta gäller inte bara socialkonstruktivister och feminister, även om vi i vår sett några riktigt geggiga jordkockor på DN:s och Aftonbladets kultursidor. Även åt andra hållet är tonen stundom hätsk och invektivfylld. Det gynnar knappast den egna saken. Resten hukar under jordregnet och tar ofta skydd i något dike. Hellre ha en gruppgemenskap än att stå ensam på vägen.

Eftersom extremisterna i ”antifeministlägret” ofta är anonyma kommentatorer och mejlskrivare riktar jag mitt sökljus mot de som faktiskt syns i media. Mediafeminister, nyfeminister och extremfeminister. Förklaringarna och positionerna är klara. Män är överordnade kvinnor, män tjänar mer än kvinnor, könsskillnader är socialt konstruerade, vi lever i ett patriarkat och män slår kvinnor för att de kan och för att de är styrda av sin mansroll. De som inte köper detta är ”antifeminister” som är emot jämställdhet och hatar kvinnor, närmast att jämföra med högerextremister. Dikotomin är klar. ”Vi är goda, ni är onda”. ”Kvinnor är offer, män är förövare”.

Man har svårt att se nyanserna. Att det kan finnas kvinnor som har makt, att det kan finnas män som är offer, att man kan göra en annan samhällsanalys utan att vara ”hatare”. För att inte förstöra sin dikotomi utesluter man all fakta som talar emot den och främjar allt som talar för, ty sanningen har man redan. Att 17 män mördar en kvinna i nära relation varje år måste förklaras med att de är män. Att förklaringen kan vara att de ofta är psykiskt sjuka, socialt utslagna, missbrukare eller invandrare med hederskultur vill man inte ta i. De är offer och kan inte vara förövare i just den egenskapen. Att det finns kvinnor som både misshandlar och falskanklagar passar inte in i dikotomin och måste förklaras utifrån deras offerstatus. Hon slog säkert bara tillbaka.

Riktigt jobbigt blir det om man blandar in ytterligare en faktor i analysen, till exempel invandring. Främlingsfientlighet finns i Sverige. Även jag, som är vit invandrare från närliggande grannland, har känt den på mitt bara skinn. De som inte smälter in, som jag ändå gör, kan säkert råka ännu värre ut och har definitivt svårare att komma in i det svenska samhället. Men vad händer när offer är förövare? När en invandrad man mördar sin kvinnliga släkting. Då blir det kortslutning. Om man kritiserar just den invandraren (det vill säga inte ens alla invandrare) för en omänsklig kulturyttring kan man ju uppfattas som rasist. Då är det bättre att söka förklaringen i att han är man. När det sedan visar sig att mannens fru också varit delaktig och att hedersvåld drabbar även pojkar, får man ännu mera problem. Dikotomin hotar att spricka. För att ändå hålla ihop den måste fruns handlingar ursäktas och pojkars offerstatus negligeras.

Och det handlar inte bara om invandrare. Vi ”vet” alla hur en svensk högerextremist ser ut. En ung arg man med kort hår och stora kängor. Ett uttryck för mansrollen. Men hur ska man förklara de kvinnor som också dras till den miljön? Kan en kvinna både vara offer för en könsmaktsordning och vara ”ond” med vidriga åsikter? Nej, hon var ju mest där för gemenskapen och kärleken till den där killen som drog in henne. Politiken var inte så viktig.

Samma rädsla att kritisera grupper med offerstatus ser vi i debatten om manlig omskärelse. Om man kritiserar judar och muslimer för att kränka sina pojkars kroppsliga integritet blir man i Sverige ihopbuntad med islamofober, antisemiter och rasister. Muslimer i Sverige blir ju diskriminerade och med allt elände judar drabbats av genom tiderna kan man inte kritisera dem för omänskligt beteende. Nej, något förbud mot sådana kulturyttringar kan vi inte införa. Till och med företrädare för Svenska kyrkan ställer upp på stymparnas sida, för att värna den ”religiösa identiteten”.

Viljan att tillhöra de ”rätta grupperna” och ha de ”rätta åsikterna” är så stark att vi i Sverige är beredda att offra människor på godhetens altare. På så sätt liknar det svenska debattklimatet ofta skolgårdens mobbingkultur. Det gäller att ”vara med” i gänget och inte utanför. Jag önskar att vi kunde ha en vuxnare debattkultur där vi ser människor som individer, med både goda och dåliga sidor, med både bra och dåliga argument och med fler nyanser än svart och vitt. Låt extremisterna hållas i sina skyttegravar och börja gilla tanken på att vi inte alltid är överens. Vi kan vara överens om att inte vara överens och sedan dela en eftermiddagspilsner i vårsolen. På hyggeligt dansk manér. Skål!

Etiketter:  

Gästblogg: Annika Hernroth

30 april 2012, av Gästblogg

Annika Hernroth är politisk bloggare, utbildad medievetare och frilansskribent. Du hittar hennes blogg här.

Jag läste någonstans att Maria Svelands debattinlägg om feminism och högervindar blivit delat mer än 10 000 gånger i sociala medier. Pär Ströms svar nästan lika många. Och det förvånar föga.

Vi gillar extremerna, inte sant?

Vi som mediekonsumenter går igång på brösttoner och absoluta termer.

Men för jämställdheten gör de precis ingenting.

Jag är personligen trött på det där.

Så innerligt trött på att extrema åsikter kidnappat min dröm om ett jämställt samhälle.

Utmattad över att ett fåtal gör karriär på sitt tyckande, de tjänar pengar på att skapa klyftor mellan två grupper som egentligen inget annat vill än att förstå varandra.

Jag önskar jag kunde se slutet på positionering inom svensk jämställdhetsdebatt.

För det handlar inte om varken Pär Ström eller Maria Sveland, eller hur?

Inte heller om Hen-beteckningar eller kommentarsfältet på Genusnytt.

Nej det handlar om helt vanliga människor som försöker leva sina helt vanliga liv.

Kvinnor som män.

Men debatten handlar inte om det idag.

Dagens debattklimat präglas av två extremer som gör allt de kan för att belysa skillnader snarare än likheter, och det är dags att vi frågor oss själva varför. Dags att ifrågasätta vem som egentligen tjänar på att slå in kilar mellan könen.

Det är inte den ensamstående mamman som behöver nattis för att få ekonomin att gå ihop.

Eller pappan som kämpar för att bli rättvist behandlad i en vårdnadstvist.

Och det är definitivt inte alla de par som årligen går isär efter år av ojämlikhet och diskbänksgräl.

För jämlikhet skapas nämligen inte på kultursidorna.

Inte heller i en tv-soffa nära dig.

Jämlikhet måste börja med dig och mig.

Den vanliga människans villkor.

Lika lön för lika arbete.

En rättvis könsfördelning inom socialtjänst och familjerätt.

Frihet från våld och förtryck.

Trygghet i sitt eget hem.

Rätten till sin egen kropp.

Inte undra på att feminismen numer förknippas med extremister och konflikt eller att ett ljusskyggt antifeministiskt nätverk växt sig stark i debattens skugga. Den jämställdhetsrörelse som skulle leda till harmoni mellan könen har istället resulterat i en sällan skådad polarisering.

Vi har ingen jämställdhetsrörelse.

Vi har kvinnorörelsen.

Och mansrörelsen.

Och de etablerade debattörerna har allt att vinna på att dessa två aldrig skall mötas.

Men detta är inte verkligheten.

Dessa extremer är inte representativa för vårt samhälle.

Det jag ser varje dag i mitt arbete som skribent är nämligen något helt annat.

Jag ser män och kvinnor som vill förstå varandra. Människor från hela landet som bara vill hitta ett sätt att lösa sin vardag, hålla ihop sina relationer och få känna sig bekräftade och värdefulla i sina dagliga liv. Män som inte känner igen sig i schablonbilden de serverats i media, kvinnor som gått in i väggen efter decennier av ojämlik arbetsfördelning i hemmet och unga kvinnor och män som mår ohyggligt dålig i ett samhälle där de känner sig marginaliserade och förvirrade.

Så låt oss nu lyfta blicken ifrån en incestuös och överdriven mediedebatt, låt oss fokusera på Svensson istället för Sveland och Ström. Tänk om jag kunde vakna till morgonsoffor fulla av helt okända småbarnsfamiljer, ensamstående fäder och vanliga knegare som vill få sin vardag att funka. Prata med dem om jämställdhet, de vars liv ligger långt ifrån kulturelitens slutna krets och som kan lära oss alla något om vad som egentligen krävs för att nå jämställdhet i praktiken, snarare än i teorin.

Jämställdhet skapar vi tillsammans. Genom politiska beslut och samarbete, med öppna famnar snarare än knutna nävar. Från hegemoni till harmoni genom ett samtal där ingen slåss för att vinna utan alla lyssnar för att förstå.

I kriget mellan feminism och antifeminism så är vi alla förlorare.

På jämställdheten vinner varenda en.

Etiketter:  

Gästblogg: Men ursäkta, vad vill vi?

14 april 2012, av Gästblogg

Gästkrönika av Hannah Lemoine.

Ibland undrar jag verkligen vad människor vill när de publicerar texter, både på nätet och på diverse mediala plattformar.

Precis som jag redan i februari ifrågasatte om Svelands beryktade text Hatet som gör mig politiskt deprimerad överhuvudtaget var ett led i att motverka det hon själv uppmärksammade, nämligen hatet mot oliktänkande, eller om den i själva verket bara grävde djupare skyttegravar i det krig mellan feminister och antifeminister som hon själv målar upp, måste jag nu verkligen med djupaste förundring fråga: Vad vill Sophie Gunnarsson när hon väljer att skicka sin text Patriarkatet gör mig upprörd varje dag till publicering i NSD? [Se även gårdagens inlägg – red. anm.]

Vad vill hon uppnå?

Jag tror att hon eventuellt vill förklara någonting om varför hon är upprörd. Hon vill förklara något om sina känslor, om hur det hon ser varje dag påverkar hennes sinnesstämning. Hon vill bli hörd. Hon vill bli förstådd. Precis som alla andra.

Men problemet är att hon, när hon blir publicerad i ett etablerat medium, inte har möjligheten att utgå ifrån att människor ska läsa henne som en människa. De kommer läsa henne som en representant för en ideologi, i det här fallet feminismen. Ingen bryr sig om att hon försöker sätta ord på sina personliga känslor, för hon skriver inte ett brev till en nära vän eller på en personlig blogg.

Om man ska publicera texter i tidningar, och om man har en ideologisk tanke med sin text, måste man iallafall tänka bara ett ögonblick på vilken publik man egentligen riktar sig till. Vilka det är man vill slå an en sträng hos. Och sedan måste man tänka på alla andra. De som ändå kommer vara publik, de man ändå kommer nå, trots att man inte riktar sig till dem. Och hur ens text kommer tas emot av dem.

Och då går det inte an att tänka i extrema termer. Då duger det inte att dela upp människor i “de som håller med” och “de som är emot mig oavsett”. Det gäller att tänka på alla de andra. De som inte är speciellt engagerade i, i detta fallet, jämställdhetsfrågor eller feminism. De som kan komma att känna sig påhoppade ändå, trots att det inte var menat till dem.

Fokus nu. Igen, igen, igen: vad är målet? Vad är drömscenariot? Och hur når vi dit på bästa sätt? Kommer mitt inlägg i debatten vara ett litet litet steg i den riktningen, eller kommer det tvärtom vara ett steg därifrån? Vill jag arbeta mot en förståelse mellan människor av olika kön, etnicitet, sexualitet, ålder, osv? Eller vill jag tvärtom bygga murar mellan dessa?

Jag såg någon Batman-film precis häromdagen. “Some men just want to see the world burn”, sa de. Och jag tänker utgå ifrån att de i just den här meningen inte syftar på “män” utan på “människor”. Vissa kanske bara vill ha krig. Vissa kanske faktiskt inte alls är kapabla att önska sig ett samhälle där vi lyssnar på varandra, trots att det väl är det allra mest grundläggande behovet hos oss allihop: att någon lyssnar.

Och för att någon ska lyssna krävs det att man talar deras språk. Inte att man talar om dem, inte att man talar över deras huvuden, inte att man berättar hur andra ska vara. Att man talar med dem.

Så, Sophie. Jag förstår din upprördhet. Jag blir också kladdad på på krogen, jag irriterar mig också på när någon har försökt stå upp och pissa på en toalett och misslyckats, jag blir också arg över att kvinnor våldtas och misshandlas.

Men jag blir också irriterad på tjejer som kladdar på mina killkompisar när vi är på krogen, jag irriterar mig något så gruvligt på brudar som tror att det är okey att applicera nagellack inne i en buss (vad i helvete alltså?), och jag blir arg över alla barn som blir misshandlade av sina mammor och över alla män som faller offer för andras, både mäns och kvinnors, våld.

Det är svårt att se saker och ting ur andras perspektiv, jag vet. Men om vi ska förvänta oss att andra ska förstå vårt perspektiv är det i allra högsta grad nödvändigt att vi försöker förstå andras också. I detta fallet männens perspektiv. Och vi måste verkligen börja göra skillnad på människor och människor. Göra skillnad mellan de som mår bra och de som inte gör det.

För de som våldtar, de som slåss, de som kladdar på krogen alldeles för fulla, de som utför destruktiva handlingar… Det är personer som inte mår okey. För en människa som mår bra, en människa som känner att den har ett värde i livet, som tycker om sig själv och som har empati och förståelse för andra människor, gör inte sådana saker.

Det är inte kön vi ska fokusera på när vi snackar om destruktiva handlingar. För könet är enbart relevant i förhållande till hur vi blivit upplärda att hantera vår frustration, vilka vägar vi lärt oss att gå, vilka kommunikationsbanor vi fått veta existerar. Könet är enbart relevant till hur människor väljer att uttrycka sin frustration.

Män som mår bra är inte elaka mot andra. Det samma gäller kvinnor, men konsekvenserna och symptomen på det psykiska illamåendet skiljer sig åt. Vill vi komma till rätta med mäns våld, exempelvis, så borde vi inte fokusera enbart på de vis som män uttrycker sina problem. Vi borde fokusera på problemen i sig. Varför? Visa mig gärna en enda man som utövat våld utan att ha en fruktansvärt problematisk bakgrund eller en psykisk problematik av något slag. Visa mig den personen.

Människor som mår bra och känner sig trygga har inget behov av att hävda sig, av att trycka ner andra, av att utöva varken fysiskt eller verbalt våld och/eller makt mot andra. Människor som mår bra vill att andra ska må bra.

Så då är frågan: vill vi att män ska sluta utöva våld? Eller vill vi att män ska må bra?

Ja, det var en ledande fråga. Och ni vet alla vad mitt svar kommer vara. Och följdfrågan är således: Hur fan arbetar vi med det?

Och där har jag inga övergripande och orakelmässiga svar. Jag vet bara att jag tror att om vi slutar fokusera på symptomen och sätter in vår kraft där den verkligen behövs, det vill säga på människors psykiska välbefinnande, så kommer vi bli av med en väldig massa problem i vårt samhälle.

För problemet är inte enbart, som jag läste tidigare idag, att män har sociala normer kring våld som gör dem mer benägna att ta till våld där inga andra kommunikationsmedel presenterats för dem – problemet ligger till största delen i den psykiska ohälsa som tvingar dem ut i det beteendet från början.

Människor som mår bra utövar inte våld. Varken mot andra eller mot sig själva. Så enkelt tror jag att det är.

Men rätta mig för guds skull om jag har fel.

Etiketter:  

Gästblogg: Sofie Bergkvist

11 april 2012, av Gästblogg

Tack Pelle för inbjudan att gästblogga. Och tack för tankeväckande och läsvärda artiklar om män. Det behövs.

Jag heter Sofie och är ursprungligen från Västerås, men har nu bott fjorton år i São Paulo, Brasilien, där jag arbetar som psykosocioterapeut och kursledare inom Analytisk trilogi (Integral psykoanalys). Analytisk trilogi är en tvärvetenskaplig skola utvecklad av den brasilianske psykoanalytikern, filosofen och samhällsvetaren Norberto Keppe. Som psykoanalytiker grundade han Integral psykoanalys, baserad på sin långa erfarenhet av att behandla människors inre liv och problem. Denna metod kom att uppmärksammas för sin helhetssyn på människan och samhället.

Jag har länge förundrats över hur starkt den så kallade genusforskningen har slagit igenom i svensk media, och även från myndighetshåll. Förmodligen är det omärkligt för den som bor i landet, men som utlandssvensk ser jag att censuren i Sverige har hårdnat oerhört. Klimatet är så intolerant mot oliktänkande att många inte vågar säga rakt ut vad de egentligen tycker och tänker. Det är en mycket allvarlig utveckling.

Därför blev jag väldigt lättad när jag häromveckan hamnade på bloggen Genusnytt och plötsligt fann ett helt nätverk av svenskar som fortfarande vågar stå för ”andra” åsikter i jämställdhetsfrågan.

Jag skrev därför ett inlägg på min blogg Djupsnack, där jag tog upp några av de främsta psykopatologiska aspekterna hos kvinnor som skuldlägger män för sina egna problem. Det var flera kommentarer som påpekade att jag var ”modig” som skrev om detta – så helt onekligen kan yppandet av sanningen leda till mycket obehagliga följder.

Flera kommentarer hänvisade också till Pelles blogg och på den vägen är det.

Många kvinnor projicerar sina egna problem på män

Jag kommer att ge mig in på minerat område: Dagens svenska feminism och dess bakomliggande patologier.

Jag förtydligar att jag hänvisar till 2000-talets Sverige, inte något annat land eller århundrade.

Jag råkade nyligen se en debatt mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson på SVT, som ni hemma i Sverige säkert sett och kommenterat för länge sen. Jag såg två extremer, skruvad statistik för och emot, retorisk propaganda, förvirring, men ur psykologisk synvinkel en ganska allvarlig situation.

Schyman säger ett flertal gånger att män är fast i en stereotyp könsroll där de ”tror sig ha rätt till kvinnors kroppar”. Den kvinnliga journalisten ställer inte en enda motfråga mot Schyman under hela debatten, så tydligen uppfattas hennes åsikter som helt korrekta av SVT.

Trots att Fi är ett litet parti, är det helt tydligt att deras åsikter dominerar den offentliga debatten. De lutar sig ju numera tillbaka på så kallad genusforskning, som trots att den är högst ifrågasatt på ett flertal vetenskapliga punkter har fått expertstatus både hos massmedia och hos myndigheter.

Efter att i 14 år jobbat med Integral psykoanalys som psykosocioterapeut har jag haft chansen att studera motsatsen – vad som ligger bakom vissa kvinnors bitterhet mot män. Jag ska väldigt kortfattat ta upp några av dessa punkter.

Mänskliga konflikter grundar sig nästan alltid på antingen projektion eller avundsjuka. Vi tar exemplet med Andersson som så starkt ogillar grannens skrytsamhet att han blir upprörd bara över att tänka på det. Förmodligen finns det något i grannens attityd som Andersson identifierar sig med men absolut inte vill se hos sig själv, så kallad spegeleffekt eller projektion. Grannen påminner om något obehagligt och omedvetet hos Andersson, som gör att denne helst vill slippa se grannen framför sig.

Det är helt klart att många av dagens feminster projicerar sin egen aggressivitet och dominanta attityd på män.

Schyman kritiserar Sverigedemokraternas stereotypa, generaliserade och negativa bild av invandrare. Men i samma debatt poängterar hon flera gånger att exempelvis våldtäkter – jag citerar – ”är ett uttryck för en föreställning som finns inbakad i en mansroll som handlar om att män ska ha tillgång till kvinnors kroppar”. Är inte det exakt samma sak som Åkesson beskylls för – fast riktat mot en annan målgrupp?

Eller så kan det ju vara så att Andersson i exemplet ovan är avundsjuk på grannens framgång, och avreagerar sig genom att kritisera en av hans negativa sidor. ”Avundsjuka personer letar ofta efter defekter hos andra, som kan rättfärdiga deras negativa känslor”, skriver psykoanalytikern Norberto Keppe i sin bok Alla sjukdomars ursprung, som handlar just om avunden och dess yttringar. Boken baserar sig på över 40 år av klinisk erfarenhet i både USA och Europa.

Det latinska ordet för avund är invidere, som betyder att inte se. En avundsjuk person vill med andra ord inte se det som är bra hos andra. I stället är han kritisk och negativ, missnöjd med det mesta. Motsatsen till avund är tacksamhet, enligt psykoanalytikern Melanie Klein som länge studerade det här fenomenet hos barn. Keppe tillägger att en avundsjuk person ”inte accepterar att känna tacksamhet, för då skulle han behöva erkänna den andres godhet”. Han påpekar att vi därmed hamnar i en knivig situation, för ju snällare vi försöker vara mot den avundsjuke personen, desto ilsknare blir dennes angrepp.

Ett annat feministiskt argument är att nästan alla brottslingar är män. Psykoananlytikern Cláudia Pacheco har skrivit den i stort sett enda seriösa bok som finns om kvinnors patologier, Women on the Couch. Hon är glasklar på punkten att kvinnor har exakt samma patologier som män, fast mer dolt, för kvinnors destruktivitet går oftast ut över de närmaste.

Finns det någon statistik på hur många kvinnor som genom psykologisk tortyr får sina män att ständigt känna sig otillräckliga? Eller hur många mammor som får barnen på sin sida mot både pappan och män i allmänhet (”Typiskt män”; ”Ja, det är så typiskt er pappa att göra så”; ”Ja, ni ser hur pappa är”). Finns det någon statistik på hur många kvinnor som egentligen bestämmer hemma?

Kriminella män har många kvinnor omkring sig. Det finns med andra ord minst lika många kvinnor som män som dras till ett brottsligt liv, och vi vet dessutom att det många gånger är kvinnliga intriger som ligger bakom mäns bråk och våldsdåd. Pacheco förklarar att dessa kvinnor lever ut sina brottsligheter genom männen, och njuter av erövringarna, men att de aldrig själva behöver hamna i fängelse. Samhället ser inte ens dessa kvinnor som medbrottslingar. Har inte diktatorer både fruar och döttrar och älskarinnor som stöttar dem?

Sist av allt vill jag framföra en helt personlig åsikt. Dagens svenska feminister och genusvetare borde resa runt lite i världen och se hur den ser ut utanför Södermalm. Att hålla på och peta i barnböcker för att finna genusfel, eller att tjafsa om chefspositioner och lika löner, tyder på total egocentrism och brist på perspektiv. Vår planet mår inte bra, det är krig och hemskheter runt om i världen, ett ofattbart antal barn försvinner spårlöst varje dag, miljontals barn dör fortfarande av hunger och brist på dricksvatten. Hur känns det för deras mammor och pappor?

Om världen ser ut som den gör så är vi kvinnor medskyldiga.

Hälsningar från Sofie

Etiketter:  

Gästblogg: Anders Villumsen

03 april 2012, av Gästblogg

Biolog, gymnasielärare i naturvetenskapliga ämnen och författare till Uteliv med barn. 70-talist som föredrar logik, argument och dialog framför pajkastning med invektiv.

Ett vetenskapligt synsätt på individen är viktigt, med hänsyn till både arv och miljö. Varje människa ska få hitta sig själv utifrån sina personliga förutsättningar och välja sina uttryck. Avskyr oseriösa generaliseringar och kollektivt skuldbeläggande oavsett om det gäller kön, etnicitet eller sexuell läggning.

Uppfostran bortom genusfixering

Med jämna mellanrum kommer diskussionen om genusförskolor och genusuppfostran upp. Den beskrivs ofta som en sorts social ingenjörskonst där man ska kompensera för samhällets stereotypa skadeverkningar genom att vända på roller och göra barnen könlösa. Här vill jag beskriva en mer individualiserad uppfostran där man inte fixerar så mycket på barnets kön eller genus i en grupp, utan uppfostrar till en hel människa.

Det första man ska vara medveten om, när man står med sitt nyfödda barn i famnen, är att detta barn inte är en spegling av föräldrarna. Det är en egen individ, som ska gå sina egna vägar i livet. Och gå själv. Vi är guider i början, men släpper gradvis taget. Barnet är inte ett oskrivet blad där vi kan skriva vad som helst och det blir därefter.

Barnet föds med en oskriven livsbok och en penna. I boken står det redan en del stödord. Hur många de är kan vi diskutera, men de står där. Det är vårt biologiska arv och vår biologiska miljö, som sätter en ram runt vem vi är. Inom denna vida ram kan vi utvecklas. På gruppnivå kan vi se vissa skillnader på pojkars och flickors biologi, men det säger inget om individen du håller i handen. I början skriver vi vuxna friskt i barnets bok, men för att barnet ska må bra måste det vi skriver passa med det som redan finns skrivet. Vi måste vara lyhörda för barnets personlighet och lära dem skriva sådant som känns bra.

– Jamen, genom att inte skriva barnen deras kön på näsan, utan att använda ”hen” ger vi barnen förutsättningar att skriva själva, säger då genuspedagogerna. Men då blandar man ihop könsidentitet med könsroll. Att barnet är medvetet om sitt kön betyder inte att man är låst i en könsroll. Könsidentiteten är biologisk och ska varken överdrivas eller förnekas. Den bara är och ibland följer den inte det genetiska könet helt. Vissa flickor är mer maskulina och vissa pojkar mer feminina. Allt på normalfördelade skalor. Det beror på hormoner. Att vidga ett barns könsroll är något helt annat.

Jag är lycklig pappa till två barn med tydlig könsidentitet, en flicka och en pojke. Målet med min uppfostran är att de ska bli självständiga vuxna med verktyg att klara livet. Att bli hela människor. Med en självklarhet att alla kan prova allt försöker jag ge dem så mycket olika erfarenheter som möjligt, av både ”manlig” och ”kvinnlig” karaktär. Båda får byta däck på cykeln och sy gardiner. Båda fick LEGO och lekspis. Ett aktivt friluftsliv är ett bra verktyg. Båda får en kram, ett plåster och ett ”upp igen” när de ramlat och slagit knät. Från denna buffé av uttryck får de välja själva vem de är, utan att någon styr deras genus i endera riktning. Inga val är finare än andra.

Hur har de då valt? Dottern visade tidigt att några stillasittande ”tjejlekar” inte var hennes melodi. Hon tog plats i pojkgruppen och fick den. Pang pang, pang. Visst hade hon en rosa period, och fick både de tiaror och trollspön hon ville ha, men den var snabbt övergående. Hon har berättat om hur vissa förskolepersonal och flickgrupper velat få henne in på den ”kvinnliga” vägen, men det kändes inte rätt. Det är en inre drivkraft, som vi föräldrar varken har pushat fram eller pressat tillbaka. Vi har bara skrivit varsamt i hennes bok så det passar med vem hon är. Idag satsar hon mot ett fysiskt yrke som domineras av män. Ändå är det ingen tvekan om att hon är en ung kvinna med sådana intressen också. Hon vet att oavsett vad hon väljer har hon vårt stöd.

Sonen blandar även han friskt uttryckssätt. Det är både bandy och matlagning. Får man valmöjligheterna utan pekpinnar väljer de flesta blandat och blir en hel människa i fas med sin livsbok. Barnen blir både könsstereotypa och könsöverskridande på olika fronter.

Vad behöver då förskolan göra? Först och främst bli mindre könsfixerade och strunta i att forma barnen som lerklumpar. Det är dömt att misslyckas. Sen ska personalen leva som de lär. Helst både män och kvinnor, som med en självklarhet gör både ”manliga” och ”kvinnliga” aktiviteter. Männen ska inte in i förskolan för att hålla i snickarvrån och bollspelet. Visst kan man lägga till barnböcker med prinsessor som dödar drakar, men ta inte bort de gamla sagorna eller leksaker vi vuxna könskodat. Med genuspedagogernas livliga fantasi blir inte mycket kvar då. Vilket genus har byggklossar och grytslevar? Istället för att förbjuda och styra kan man skapa nyfikenhet och inspirera. Med några ledda aktiviteter för alla på förmiddagen och fritt val på eftermiddagen kommer aktiviteterna bli mer blandade.

Men tro inte att hälften av flickorna vill spela bandy och hälften av pojkarna vill ”pärla” för det. Vi är lite olika på gruppnivå, men den som vill göra något ska få göra det. Endast om det förekommer attityder om vad pojkar och flickor får och inte får göra behöver lärarna gripa in. Det behövs inga specialutbildade genuspedagoger runt barnen. Bara hela, trygga vuxna som med en självklarhet kan delta i de flesta aktiviteter och förväntar att barnen också kan det. Svårare än så är det inte, så krångla inte till det i onödan.

Etiketter:  

Gästblogg: Ninni

26 mars 2012, av Gästblogg

Om gästbloggaren: Ninni bloggade tidigare på Kvinna och antifeminist, men skriver numera på Genusdebatten i stället.

 

Från feminist till antifeminist

Politiska diskussioner var en naturlig del av min barndom och jag blev tidigt aktiv i ett politiskt ungdomsförbund. Alla människors lika värde och ett värdigt liv för alla är ett grundfundament i min politiska själ. Jämställdhetspolitik har därför alltid varit intressant och ”kvinnofrågor” låg mig varmt om hjärtat.

Under 90-talet började en hög av anomalier växa upp framför mig. Anomalier som störde min övertygelse om den feministiska ideologins bärighet, till exempel vad gäller könsmaktordningen.

Ungefär samtidigt (slutet av 80-talet) gjorde, upplever jag, den feministiska rörelsen en sväng från att ha varit i en anda av ”kvinnor kan”, ”kvinnor, ta för er!” till att bli ett krig mellan ”det goda förtryckta könet” och ”det onda könet med makten”. Något som Helene Bergman beskriver bra här.

Istället för teorier som grundar sig i feminismens könsmaktordning/patriarkat har jag ett helt annat utgångsperspektiv i dessa frågor, där min ståndpunkt grundar sig i individualism för män och kollektivism för kvinnor, samt en mix av biologiska skillnader och könssocialisering.

Detta perspektiv ger andra förklaringsmodeller för sociala fenomen i samhället, där mina tidigare anomalier föll på plats och där jag än inte ramlat på några nya anomalier.

Jag har en blogg, vars syfte är att åskådliggöra och förklara min politiska ståndpunkt. Den finner ni här.

Könsroller och dödsblicken

Det är oktober 2008, jag sitter på tåget till Stockholm. Jag ska äntligen få träffa mina underbara vänner från ett forum på nätet. Då jag skall åka direkt till helgens konferens, har jag redan gjort vid mig. Jag är finklädd i svarta långbyxor och en svart skjortblus, med tunna vita streck i. Jag har målat mig och fixat håret.

Efter en stund på tåget behöver jag använda toaletten, vilket jag inte var ensam om, så jag ställer mig i en kö med 3-4 personer framför mig. Mannen som står längst fram i kön slår en blick bakåt, upptäcker mig i kön, stannar till med blicken och ler. Jag besvarar hans leende och han försvinner in på toaletten. När han kommer ut igen, stannar han en stund och pratar. Innan han går ber han mig att komma bak till hans plats för att prata mer sen.

Mannen går och jag tar ett steg framåt då kön kortas. På min vänstra sida står en dam upp vid sin plats, på väg att installera sig. Hon kastar en snabb blick som hamnar på mig och tittar ner på det hon har för händerna igen. Bråkdelen av en sekund senare kommer reaktionen, dödsblicken.

Som i slow motion lyfter hon blicken och möter min blick. Sen liksom scannar hon med blicken, sakta ner längs hela min kropp, till skorna, vänder och går lika långsamt upp och ser in i mina ögon igen. Blicken är sylvass, mimiken säger tydligt ”opassande”, men hela förfarandet varar bara någon sekund. Därefter knycker hon lätt på nacken och tittar demonstrativt snett uppåt, innan hon återgår till det hon höll på med.

Vad var det egentligen som hände? Vad var det för socialt spel som skedde? Varför reagerade mannen respektive kvinnan så här när de såg mig på tåget?

Det vi kallar könsroller kan liknas med en flexibel tavelram av normer, inom vilken vi ”ska” befinna oss. Ramen varierar beroende på social situation, men även faktorer som ålder. Det både mannen och kvinnan reagerade på var att jag, på ett tåg, befann mig ett steg utanför min tavelram vad gäller ”passande kläder”.

Mannen hade reagerat likadant om vi träffats på en pub. Hans reaktion var det vi kallar ”flörta”, ”stöta på”. Det ingår i hans könsroll att vara ”den som fiskar” (stackars män, så tröttsamt det där måste vara!). Hans uppenbart visade intresse görs utan att vara minsta störande, han är såväl trevlig som underhållande (vi pratade mer senare)… och det är inte utan att jag tar hans intresse som en komplimang.
 Visst har det hänt att jag råkat ut för män som ”fiskar” utan att det är minsta trevligt. Och visst kan vissa män ibland vara lite ”för på”. Men män som inte ”fiskar snyggt” är i solklar minoritet.

Kvinnan däremot, hon hade inte alls reagerat om vi träffats på en pub. Hon hade antagligen inte ens noterat att jag fanns. På en pub hade jag varit ”rätt” klädd enligt min könsroll (därav flexibel tavelram). Medan mannens reaktion var ”fiskaren”, var kvinnans reaktion ”moralens väktare”, vars syfte är att få mig att rätta in mig i ledet och lära mig hur en kvinna ska göra/vara. Det är nästan uteslutande kvinnor som vaktar kvinnor så att vi håller oss inom vår könsroll!

Pojkflickan

När jag var en liten så var den lekstil jag föredrog ”pojkig” och mina lekkamrater var oftast pojkar.

Jag har hoppat från carport-tak ner i container, krossat rutor i en rivningskåk, lekt sandlådskrig, cyklat över stock och sten i skogen, tävlat ”hoppa längst” från gungor. Men jag var nästan aldrig i stallet (de få gånger jag tvingade mig dit för att ”flickor gör så” tyckte jag det var pest-tråkigt) och jag har aldrig suttit på en häst.

Jag insåg tidigt, med hjälp av den sociala bestraffning man får om man avviker från sin könsroll (där dödsblicken ovan bara är en typ av många), att en flicka inte ska vara som jag. Eftersom det var viktigt för mig att vara flicka så började jag smyga med lekarna som ”en flicka inte gör”.

Om någon såg lekte jag ”flick-fint” med Barbie. När jag var ensam fick Barbie en osynlig mantel och flög runt världen och var hjälte. DÅ blev Barbie kul!

Det här heter tomboyism, men jag använder aldrig den termen. Jag säger pojkflicka, för att det stämmer bättre med svenska regler för sammansatta ord. Jag var en flicka, inte en (tom-)boy.

Vad händer när pojkflickan blir kvinna? Det är säkert olika, men för min del har dragningen mot det pojkaktiga blivit mer avgörande som vuxen än den var som barn. I puberteten blir skillnaden mellan killar och tjejer större än före pubertet och det medförde att min inre maskulinisering blev tydligare.

När en man ska köpa gåva till sin fru så går han vanligen till inrednings-, klädes- eller smyckesbutiker. Min man gick till EB-games för att hitta julklappen som passar till mig. Jag har luktat bensin på jobbet efter ett haveri längs vägen och jag har brutit naglar vid byte av kolvringar på motorcyklen, men jag har aldrig gjort (eller önskat) manikyr, ansiktsbehandling eller varit på spa.

Jag älskar heta debatter/diskussioner och är alltid hungrig på att lära nytt eller utmana mina åsikter, men shopping ger mig ångest och trender/mode (oavsett om det gäller kläder eller inredning) förstår jag mig inte på. Det är jag som sköter om familjens datorer och när det strular så ropar mina grabbar på mig. Jag läser aldrig damtidningar då (kändis-)skvaller är slöseri med min tid. Till frissan tar jag med mig en bok eller rapport för att ha något att läsa.

Ovanstående skall dock inte tolkas som ”manlig” eller ”manhaftig”, min kvinnliga sida är stark och mycket tydlig och ingen skulle uppleva mig som annat än kvinnlig.

Det är just kontrasten mellan min starka och synliga kvinnlighet och mina osynliga manliga intressen som ger problem. Hunden döms efter håren. Ser man ut som en kvinna, rör sig som en kvinna, pratar som en kvinna, är kvinna så tillskrivs man hela ”bagaget kvinna”. När jag då agerar på ett sätt som avviker från människors förväntningar – till exempel att jag väljer vänner utifrån vad som stimulerar mig socialt, det vill säga nästan uteslutande män – så tolkas det som att jag agerar utifrån en sexuell eller emotionell dold agenda. Och den tolkningen som medför social bestraffning av varierande slag från andra kvinnor.

Det är naturligtvis omöjligt att veta hur jag skulle utvecklats i en mer tillåtande värld, men det resultat jag upplever är att min könssocialisering haft skulle kunna sammanfattas i två punkter:

  1. Det har medfört att jag blivit tränad på detta sociala spel (dödsblicken, etcetera); jag ser i dag igenom det genast och kan bemöta det om så behövs. Det rör mig inte längre i ryggen, tvärtom roar det mig. Men förr var det väldigt obehagligt och ofta blev jag sårad och upplevde att jag alltid var/gjorde fel.
  2. Det har inte medfört att ”pojken i mig” minskat alls. Jag försökte förr dölja, rent av förtrycka, ”honom” samt förstärka det som tillhör ”min kvinnliga sida”, men jag misslyckades hela tiden. Det var mission impossible för mig att inte vara pojkflickan.

Den sista punkten är orsaken att jag i mina åsikter i dessa frågor ligger ganska nära biologist, utan att för den delen förneka socialiseringseffekter. Jag har läst mycket rapporter och forskning om biologiska skillnader. Och det var en otroligt skön känsla för mig att träda in i denna vetenskapsvärld, för där fann jag förklaringen till varför jag är ”fel”. Det gav mig styrkan att sluta med mission impossible.

Jag menar att om könssocialiseringen inte är samstämmig med individens inre biologiska kön, så vinner biologin kriget, medan könssocialiseringen sargar individen och gör livet mer eller mindre pestigt.

När feminister pratar om att ”eliminera könsroller”, ”sudda ut könsgränser”, så menar jag att det är lika omöjligt som olyckligt. Tar man bort en norm, så ersätts den av en annan norm. Våra traditionella könsroller hamnade inte där dom var ”av en slump” eller av ”mannens förtryck av kvinnan”. De blev som de blev av biologiska orsaker och för att det gynnade överlevnad i en hård tid. (Pelle beskriver väl det jag menar i sitt manifest här).

Tillåt mig citera jämställdhetsexperten Ingemar Gens : (Citering är gjord från talat språk, det är möjligt att den därför inte är fullständigt perfekt.)

– Jämställdhet i Sverige är att få dig [kvinnlig programledare] att ta den rollen som var klassiskt vikt för män förut. (cirka 18:47 in i programmet)

Det här görs till exempel genom att ”lyfta fram” ”duktiga” kvinnor (Vilka är dessa ”duktiga” kvinnor? Undersköterskan på vårdhemmet? Dagisfröken? Knappast.). Samtidigt smutskastas det traditionellt kvinnliga.

Correns krönikör Carina Glenning beskriver konsekvensen detta så här:

Av en för mig outgrundlig anledning betraktas ofta det traditionellt kvinnliga som fult (om det inte är män som utför det) och det traditionellt manliga som eftersträvansvärt och fint.

Genom dessa åtgärder i samhället så har ”mittfåran/det rätta valet” för kvinnor bara flyttats. Det gör inte kvinnor friare i sina val, det ändrar bara vilka val som anses vara okej. Och då majoriteten kvinnor är feminiserade kvinnor (det vill säga inte pojkflickor), så kommer fler individer av kvinnligt kön hamna mer eller mindre utanför det sanktionerade beteendet.

Det onda är inte våra könsroller, det är könsrollers tvingande effekt. Det är den vi måste komma åt. Vi (kvinnor så väl som män) blir inte fria i våra könsroller av att göra traditionellt kvinnliga val till något fult. Individer som gjort traditionellt kvinnliga yrkesval får inte bättre ekonomisk situation eller mer ”makt” av att individer med yttre biologiskt kvinnligt kön ges räkmaka till maktens korridorer, då varken lön, pension eller ”makt” erhålls från någon kollektiv könspott.

Vill vi kvinnor bli friare i vår könsroll, måste vi våga problematisera kvinnlighet och då inte utifrån könsmaktordning eller ”mannen – det skyldiga könet”, utan med fokus på verkliga problem: kollektivismen, ”moralens väktare” och social bestraffning.

Jag har än inte mött en enda kvinna som inte på någon punkt har haft problem med denna, av kollektivismen, hårt styrda könsnorm. Därför, anser jag, att problematisering av kvinnlighet är den viktigaste (kanske till och med den enda) kvinnofrågan av idag.

Etiketter:  

Gästblogg: Mariel från Mixifamily

06 mars 2012, av Gästblogg

Hej! Jag är en bisexuell hen! Skoja bara, jag är en hon (vid namn Mariel som ni redan sett ovan). Men jag är för att ordet hen ska användas som ett komplement till han och hon. Förutom det är jag för jämställdhet. Jag är ju kvinna, så det har alltid legat mig nära till hands att vilja att jag ska få samma rättigheter och skyldigheter som en man. Och eftersom att jag är gift med en man och har två snoppbärande barn, som jag antar är söner, ligger det lika nära till hands att önska att de ska få samma rättigheter och skyldigheter som kvinnor. Att ingen ska diskrimineras för sitt kön helt enkelt. ”Lika spelregler – men inte krav på lika utfall” är också något jag skriver under på. Faktum är att jag skriver under på hela Pelle Billings jämställdhet 2.0.

Hur kommer det sig att jag, en 23-årig ung åsiktsfylld mamma, gick från att vara rätt oengagerad i jämställdhetsfrågor till att definiera mig som feminist (december 2011) i enbart två månader, för att i dag inte definiera mig som något särskilt?

Jag ska beskriva hur min jämställdhets-genus-resa utvecklats och förändrats. Då måste jag först inleda med hur jag blev feminist.

Det kan beskrivas som en WTF-upplevelse som fick mig att kritisera dagens könsroller. Det var något så enkelt som att jag skulle handla kläder till mina söner. Det var tillfällen då min äldsta son hade på sig en rosa mössa (2010) och möttes med skepsis, som fick mig att se rött. Ni kan säkert föreställa er situationerna och jag vill även att ni föreställer er mig säga: ”Vad spelar det för roll? Det är bara en färg? Han är fortfarande Vincent.” Gång på gång var jag tvungen att försvara att jag inte medvetet köpte könskodade kläder, utan vandrade fritt mellan flick- och pojkavdelningarna på H&M.

Dessa händelser, och dessa känslor som sökte förståelse (men inte fanns i min närhet) förde mig till Lady Dahmer. Bloggen med undertiteln: ”postpatriarkal feministfitta”. Vilket i sig ställde 2 nya frågor hos mig: Vad betyder patriarkal och vad betyder feminist? Och det var saker som att flickor utan problem kunde ha blå byxor utan att någon reagerade men att min son inte kunde ha en rosa klänning som fick mig att tro på det där att ”det är för att kvinnan är mindre värd i samhället”. Med tiden blev Lady Dahmer en av mina förebilder (och är fortfarande) och jag började så småningom fatta vad patriarkat var (eller ja, vad man menade). Och via henne fördes jag in på FB-gruppen ”Varför apor inte bär rosa klänningar” (en jämställdhets-grupp) och feministiska twittrare och bloggerskor.

Jag minns inte hur, men jag fann även (och fastnade för) Hannah Lemoines blogg. Det var hennes definition av feminism som jag kände igen mig i och därför titulerade jag mig som det. Trots att jag egentligen hade för lite kunskap om världen för att kunna påstå en sådan sak som definitionen säger:

Att vara feminist är att vara medveten om att de normer kring kön, genus och sexualitet som existerar i vårt samhälle bygger på en patriarkal och heteronormativ tradition som begränsar allas levnadsutrymme, och att vilja arbeta för att förändra detta.

Numera anser jag att om man erkänner något som ett patriarkat, så finns ett motsvarande matriarkat. Och angående värde: Inget kön är värt mer än det andra totalt sett, men i de olika maktsfärerna finns olika typer av värden och roller.

Alla dessa forum tillsammans gav mig massor. Framför allt gemenskap. Den här gemensamma förståelsen för hur det känns att vara fast i sin könsroll och viljan i att förändra dessa bojor. För det är inte så lätt att förändra könsnormerna i vardagen. Jag började mer och mer inse att jag verkligen brann för jämställdhet. Det gör mig fortfarande arg när jag tänker på att min omgivning ohämmat kan kommentera framför mina söner ”det där är för flickigt”. För kommentarer begränsar. Eller gör oss friare. Ord spelar faktiskt roll. Och att känna igen sig i andras berättelser spelar roll.

Fast jag tänkte inte, som många andra, att kommentaren ”för flickigt” hade något att göra med en unken kvinnosyn och jag skrek aldrig ”kvinnohat!” – lika lite som jag ”känner doften av mansförakt” hos feminister. De feminister jag läser hatar inte män, lika lite som de jämställdister jag läser hatar kvinnor. Suck på er som ser kvinno- och mansförakt i minsta lilla kritik eller annorlunda synsätt. Försök förstå varandra istället.

Förändringen kom när jag via Lemoines blogg klampade in på Pelle Billings blogg. Ni kan ju föreställa er själva hur jag bemöttes när jag kommenterade något om att män hade mer fördel bara genom att vara en man. Jag minns inte exakt vad jag skrev, men jag vet att min uppfattning då var att mannen var norm, att mannen sågs generellt sett som ”lite bättre” och att kvinnan hade totalt sett mindre makt än mannen.

För: Att vara feminist är mer än att vilja att vågskålarna för män och kvinnor ska vara lika. Det är att samtidigt säga att man är eller har varit ett offer (som grupp då) eller går snäppet mer i motvind än män. Det var som om att jag tog på mig en t-shirt efter att ha bråkat med min man, med ett tryck där det stod ”Hej! Jag vill att det ska vara jämställt mellan oss. ps. Du har (eller åtminstone har haft) en fördel av att vara man och det är något jag aktivt vill motarbeta. ds.” och sedan förvänta mig att det skapar ett bra klimat där vi kan bli sams och faktiskt aktivt motarbeta de problem vi har.

Problemet var detta: Vem var jag att bestämma vem som har haft det värst eller vem som sammantaget har haft mest makt? Vem är jag att avgöra vem som är norm om jag bara ser till vissa specifika områden? Varför ska jag stämpla mig som något jag egentligen har för lite kunskap om? Ingen lyckades ju faktiskt bevisa något, så som man bevisar gravitationskraft.

Och angående skuld: Jag lade aldrig skulden på någon för de normer vi har, utan ansåg att vi alla var med om att upprätthålla dem.

Det var ungefär där och då i min tankeverksamhet som jag försökte se allt opartiskt. Vad är det jag vill åstadkomma, och vilket sätt är nog det bästa för att uppnå det? Och på vilket sätt kan jag lära mig mer? För sanningen är den att även om det är hög igenkänningsfaktor på alla personliga historier feminister talar om, så är det även mycket igenkänning i det manliga perspektiv Billing visar. Jag förstår nu vad man menar med att ”bara visa ena sidan av myntet”.

Men  uppfattade jag att ”bara visa ena sidan av myntet” var ett annat sätt att säga ”men vi män har det också svårt!!” och jag tänkte bara ”men inte liiika TOTALT sett”. Och så hade jag förstås en uppfattning om att kvinnor överlag hade mindre lön för samma arbete, jag hade aldrig hört talas om överlevnadsmakt samt tyckte att det värdet kvinnor hade blivit tilldelat (utseende, din-plats-är-i-köket-synen) var sämre än det män blivit tilldelat (prestation, ute-och-försörja-familjen-och-arbeta-i-inflytelserika-positioner). Så visst har jag lärt mig att det inte skadar att vara mer källkritisk. Och att hur jag ser på en sak påverkas av från vilken vinkel jag ser det ifrån.

Nåja, nu vet ni min jämställdhets-resa: om hur den vandrat från Dahmer till Billing via Lemoine, som jag alla beundrar.

Jag vill också som NinniTokan ta upp vikten av att ”hålla god ton”, och utan att försöka moralisera för mycket vill jag instämma i det. Jag tänker igen att: Vad är det jag vill uppnå? Förståelse. Hur uppnår jag förståelse? Förstår man mig bäst om man känner sig angripen och går till försvar, eller förstår man mig bäst om man först och främst först känt sig hörd?

Jag brukar skriva mycket om självkänsla, och jag tror starkt på att om man kritiserar sak, och inte person, så vandrar man smidigare över det minfält vi går på fram till målet. Ilska går att visa ändå utan personangrepp.

Sist men inte minst vill jag påpeka att vi alla egentligen vill ju samma sak: jämställdhet. Vi har bara olika syn på de metoder som ska ta oss dit. Kvinnor och män, feminister och jämställdister, älskar nog varandra mycket mer än de hatar. Det har alltid varit en och samma engagerade låga som brunnit inom mig under den tid jag vandrat in och sedan ur feminismen.

/Mariel – kommentarfältsdam och bloggerska.

Etiketter:  

Gästblogg: Helene Bergman (del 2)

01 februari 2012, av Gästblogg

Om du missat del 1 så läs gärna den först. Fler texter av Helene finner du på hennes blogg.

Presentation:
Journalist, debattör och fri feminist som alltid tar de utsattas parti oavsett kön. Har arbetat som journalist sedan 1968 i dagspress. Från 1979 på Sveriges Radio, som nyhetschef, reporter och programledare bland annat på det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen.

Har bott i Bangladesh och där arbetat med ett journalistiskt projekt om kvinnor som används som försöksdjur i medicinsk forskning. Har gjort ett antal reportageresor i Afrika, Asien och Mellanöstern. Bodde och arbetade (under cover som journalist) i ett år i Zimbabwe.

Lever nu i Göteborg och ibland i Turkiet.

Renläriga feminister och sexmotståndare

Feminismen har i grunden alltid handlat om den kvinnliga sexualiteten, där kvinnor tagit sig den självklara rätten att definiera den – på gott och ont! Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera den, under täckmantel av något annat. Precis som religionen och det patriarkala samhället gjort i alla tider.

Vi 40-talister uppfostrades i en värld av romantik och blev vuxna i ett totalt sexualfixerat samhälle.

Den sexuella grenen av feminismen utvalde sig själva till moralens väktare och har fortsatt på den vägen fram till i dag, då män utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnorna med sin sexuella frihet som offer.

Definitionen görs av den numera upphöjda statsfeminism som råder i dagens Sverige.

Den sexuella revolutionen på 70-talet, innebar till en början ett sexuellt bejakande av den kvinnliga sexualiteten. Böcker skrevs som ”Våra kroppar. Våra jag.” Bh:ar slängdes, den kvinnliga orgasmen hyllades, byte av partner tilläts och porren blev fri.

Då hände något! Jungfrun måste kunna skiljas från horan. Riktiga feminister, läs ärbara kvinnor, började klä sig i velourkläder och fotriktiga skor, slutade sminka sig och lät håret försvinna i huvuddukar. Allt för att inte betecknas som sexobjekt utan som hjärna.
Allt för att inte kunna bli beskyllda för att vara horor utan hjärna, men kvinnor med hjärna, fast utan sexualitet.

Den skulle åtminstone inte synas, på sin höjd anas och om den var nödvändig ske i slutna rum.

Den kvinnliga sexigheten och flirten med män förbjöds inom feminismen. Barn fick vi föda, men ligga med män var inte längre så populärt. Vi kunde inte ens tala om det! Så urbota tråkigt det blev.

Men kampen och saken överskuggade allt – då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Tyvärr var den kampen nödvändig för att vi kvinnor skulle få det vi strävade efter, nämligen samma mänskliga rättigheter som männen redan hade.

Problemet var bara att några av oss längtade med våra kroppar efter fienden som var männen.

Men som de revolutionärer vi var löste vi det i smyg så att inte våra feministiska systrar märkte det. Tala om kvinnligt förtryck! Jag förstod aldrig varför jag som kvinna inte kunde få bejaka hela mig, såväl min kropp, som min hjärna och själ. Det värsta var att nu var det inte längre männen som förtryckte, utan mina medsystrar.

Det var särskilt uttalat i Sverige. Utomlands träffade jag feminister som bejakade sin kvinnlighet utan att för den skull göra avkall på sin feminism.

Ska man kunna förändra ett samhälle måste media vara med. Då behövdes det fler kvinnor som hördes i media och ämnen som berörde kvinnor måste lyftas fram. Jag jobbade på lokalradion och startade det första kvinnoprogrammet, Amanda. Namnet som betyder ”hon som bör älskas som den kvinna hon är”.

Lokalradion var ny, frihet, experiment och leklusta var tillåtet. Vi blandade allvarliga ämnen, med flärdreportage. Kunde spela Dolly Parton, efter ett reportage om mammografi.

Amanda väckte sådan uppståndelse att både Expressen och SVTs Aktuellt gjorde reportage med rubriker som: ”Nu är palestinasjalarna och de fotriktiga skorna borta och högklackat och nätstrumporna på”.

Vi som jobbade med Amanda hade roligt och skrattade mycket. På kvällarna dansade jag samba och älskade med min man.

I samma veva startade dåvarande Riksradion sitt eget kvinnoprogram, Radio Ellen. Med fler lyssnare, högre status och ett internationellt kvinnoperspektiv. Så klart att jag tackade ja, när jag fick erbjudande om att vara med i Radio Ellens redaktion.

Radio Ellen var ett utmärkt program, en feministisk opinionsbildare, där kvinnor såväl nationellt som internationellt fick komma till tals. När FNs kvinnokonferens hölls i Nairobi 1985 sände vi direkt hem till Sverige. Vi tog upp surrogatmödraskap, provrörsbefruktning, organexport, användandet av fattiga kvinnor i Bangladesh som försöksdjur för medicinsk forskning mm.

Men där odlades också myterna om att kvinnor var mer fredliga än män, att kvinnor skulle vara mer solidariska än män, att kvinnor på det stora hela skulle vara godare än män.

När jag ville göra reportage om kvinnliga gerillasoldater stoppades jag. Det passade inte i Radio Ellen.

Det som saknades var den kritiska analysen av feminismen. Den saknas fortfarande. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia. Där har dagens feminister slagit fast vad som är politiskt korrekt att diskutera.

Detta har cementerat feminismen, vilket innebär att vi nu har fått ett slags maktmatriarkat, en statsfeminism som ersatt det tidigare patriarkatet. Nu har könet i maktsfären bara bytts ut. Att ersätta en maktideologi med en annan är ingen lösning för att få goda relationer mellan kvinnor och män.

Etiketter:  

Gästblogg: Helene Bergman (del 1)

31 januari 2012, av Gästblogg

Presentation:
Journalist, debattör och fri feminist som alltid tar de utsattas parti oavsett kön. Har arbetat som journalist sedan 1968 i dagspress. Från 1979 på Sveriges Radio, som nyhetschef, reporter och programledare bland annat på det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen.

Har bott i Bangladesh och där arbetat med ett journalistiskt projekt om kvinnor som används som försöksdjur i medicinsk forskning. Har gjort ett antal reportageresor i Afrika, Asien och Mellanöstern. Bodde och arbetade (under cover som journalist) i ett år i Zimbabwe.

Lever nu i Göteborg och ibland i Turkiet.

(Fler texter finner du på Helenes egen blogg. /Pelle)

Kvinnokampen kidnappades, förvrängdes till statsfeminism

Aldrig kunde jag, som i många år ledde Sveriges Radios legendariska
kvinnoprogram Radio Ellen, förutspå att en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet, skulle slå över i en radikalfeminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar och diskuterar Rut-avdragets vara eller inte vara.

En radikalfeminism som totalt saknar samhällsanalys och istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. En radikalfeminism som inte solidariserar sig varken med tredje världens kvinnor eller de förtryckta kvinnorna i Sverige.

För mig är det icke-feminism och egoism!

Vi urfeminister från 70-talet kämpade för vår sexuella frihet för att kunna ta ansvar för våra egna liv, men också för att kunna njuta tillsammans med männen, bli kamrater med dem, inte för att förgöra dem.

Den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva, en förutsättning för att inte vara ekonomiskt beroende av män. Först då hade vi nått vår totala frihet. Det var också då vi hade möjlighet att säga nej om vi kände oss utnyttjade såväl ekonomiskt som sexuellt.

Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla och oberoende. Under valspråket: ”Gråt inte kämpa!” gick vi ut i kvinnokamp under 70-och 80-talen. Övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.

Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få så kallade nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte, på sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.

När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.

De som ändå blev med barn utan att vara gifta hamnade inte bara på mödrahem utan också ute i den sociala kylan, med förstörd framtid. Vem ville gifta sig med en ensamstående mamma?

P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädsla för att bli med barn. Kondom, javisst! Men såå pinsamt! Det sexuella samhällsklimatet var inte öppet som nu. Vi visste ju inte ens om att det fanns porr.

Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda.

Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: ”Ropen skalla, daghem åt alla!” Energi frigjordes, energi som vi använde för att kämpa mot det patriarkala förtrycket som genomsyrade arbetsplatserna, statsförvaltningen, universiteten och media.

Vi definierade patriarkatet som en samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.

Personligen blev jag feminist när den tidning jag arbetade på, Handelstidningen i Göteborg, gick i konkurs och fackordföranden sa till mig att ”Du behöver ju inte något nytt jobb som reporter. Du är ju gift! Din man kan försörja dig!” Då kände jag det patriarkala förtrycket in på min bara hud.

Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbetet och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan, såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte.

Vi krävde fri abort! Måste man göra abort fick man åka till Polen. Den fria aborten blev inte lag i Sverige förrän 1975. Då var jag 29 år, hade fött min dotter, skilt mig, var ensamstående mamma, jobbade heltid som journalist och var feminist. Världen hade kommit närmare med televisionen som visade Vietnamkrigets offer och studentupproren världen över.

Jag engagerade mig i Chilekommittén och kvinnogrupper. Vi var inte bara samhällsmedborgare utan även världsmedborgare. Hur hade vi tid? Tja det var inte så mycket design och nya kök. Istället la vi energi på att förändra samhället så att alla skulle få plats.

Vi hyllade de mänskliga rättigheterna, allas lika värde oberoende av kön. Vi krävde lika lön för lika arbete, lika möjligheter som männen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycks mig dagens historielösa sex- och feministdebatt absurd. De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?

Pratar om Rut-avdrag och har slutat ta ansvar för sin egen sexualitet eller till och med för sina egna liv. Istället förlitar de sig på rättsväsendet och dagen efterpiller, livligt påhejade av radikalfeministerna som utmålar dagens unga kvinnor som dumma våp och alla män som förövare.

Det känns som om den naturliga självbevarelsedriften tagits över av staten och makten!

Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.

Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

Den rådande totalitära könsideologin anammades också av medierna som nu går statens ärenden. Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.

I nästa bloggavsnitt avslöjar jag spelet bakom de feministiska gardinerna.

(Del 2 publiceras i morgon – så se till att återvända då! /Pelle)

Etiketter:  

Gästblogg: Fredrik Sandberg

20 januari 2012, av Gästblogg

Dagens gästbloggare är Fredrik Sandberg, eminent skribent hos Mansnätverket. Så här presenterar han sig på den sajten:

Ordmärkande musiknörd och engagerad pappa, som önskar att hans söner får växa upp i en värld där religiöst förtryck och diskriminering på grund av kön eller sexualitet inte längre existerar.

Fredriks gästinlägg är ett svar på den nyliga artikel i Feministiskt Perspektiv som tog upp Mansnätverket.

Feministiskt Perspektiv har missförstått Mansnätverkets syfte och arbetsmetoder

Jag heter Fredrik Sandberg, och är en av skribenterna på Mansnätverket.org.

Med risk för att låta som en dålig tandkrämsreklam är jag även pappa, och utan att göra anspråk på att vara en perfekt människa försöker jag göra mitt bästa för att vara en god familjefar. Jag har med mina två söner tagit ut klart mer pappaledighet än genomsnittet, sammanlagt cirka 11 månader, och  har gått ner i arbetstid på mitt yrke så jag kan tillbringa mer tid med familjen. Visst trillar även jag ibland dit på de traditionella könsrollerna, och jag skulle ljuga om jag sade annat är att det är min fru som är familjens projektledare. På det hela taget ser jag dock ingen anledning att skämmas över den mansroll jag representerar.

Likaså försöker jag hålla humanistiska värderingar högt, så som kritiskt tänkande, vetenskaplighet och lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett etnicitet eller kön. I de olika omgångar jag bloggat på nätet har jag därför återkommande behandlat ämnen som den skadliga inverkan av religiös fundamentalism (framför allt på kvinnors rättigheter) och vikten av tolerans mot människor av annan sexuell läggning eller etnicitet.

Så har vi ju det här med att jag även är kritisk mot radikalfeminismen.

Även om jag alltid kommer att uppmuntra klassisk, liberal feminism och dess strävan efter lika rättigheter oavsett kön, kan jag inte annat än se den radikalfeministiska teorin som både vetenskapligt ogrundad och i förekommande fall rent misandrisk. Jag har läst stora mängder facklitteratur och vetenskapliga rapporter inom de områden som berörs, och ingenstans hittar jag hållbara bevis för att ett ”patriarkalt förtryckarsamhälle” skulle existera här i Norden. Ändå ser jag nästan dagligen medieinslag med huvudtema att något är de eländiga männens fel.

Som pappa till två pojkar, vill jag inte att de skall behöva växa upp förbisedda (eller, i värsta fall, utpekade som förtryckare) i olika typer av rättighets- eller jämlikhetsdiskussioner. Därför har jag av två anledningar valt att engagera mig i den framväxande mansrörelsen:

1. Att lyfta fram de många viktiga mansfrågor som idag ges liten uppmärksamhet, så som pappors rättigheter, pojkars svårigheter i skolan, social utslagning och arbetsplatssäkerhet. Jag vill inte att mina pojkar skall växa upp som ”förbrukningsbara”.

2. Att kasta ljus över det orättvisa i att kollektivt skuldbelägga män, och utpeka oss som förtryckare alldeles oavsett våra individuella livssituationer och –val.

Detta borde knappast ses som vare sig särskilt upprörande eller kvinnofientligt. Därför blir jag otroligt besviken när jag läser vad Feministiskt Perspektiv (FP) skriver i sin kartläggning av vad de definierar som mansrörelsen, en grupp de verkar uppfatta som sina fiender. [Originalartikeln kan bara läsas av betalande prenumeranter på FP, men en återgivelse av innehållet hittar du HÄR]

Jag kan naturligtvis inte svara för varenda manlig röst i genusdebatten, men som skribent för Mansnätverket anser jag mig i alla fall kunna svara för oss. För det första har FP helt fel uppfattning om vad vi har för syfte. Ja, vår site är avsedd att vara en samlingsportal för information och länkar som rör mansfrågor, men nej, den är inte avsedd att kanalisera någon fientlighet gentemot feminister. Mansnätverket har konstruktiva mål, inte destruktiva.

Vidare kallar FP oss som engagerar oss i mansfrågor för ”antifeminister”, en term som ingen av Mansnätverkets skribenter nyttjar om sig själv. Enligt vissa definitioner skulle jag förmodligen till och med kunna räknas som feminist, även om jag nog själv skulle kalla mig ”humanist”. Oavsett vilket är det lika okonstruktivt att kalla Mansnätverkets skribenter för antifeminister som det är att kalla alla feminister för ”manshatare” – det stämmer helt enkelt inte. Att sedan som FP börja slänga sig med fraser som ”antifeministisk ideologi” är närmast absurt. Är en sådan fras verkligen att likställa med att jag som engagerad pappa vill säkerställa goda livsvillkor för mina söner …?

Jag säger inte att det inte finns en och annan tvivelaktig figur i mansrörelsens bakvatten. Extremister finns det i alla åsiktsläger, så säkert även i detta. Visst kan jag hålla med om att vissa kommentatorer i bloggosfären har en allt annat än trevlig ton, och självklart fördömer jag utan förbehåll den individ som hotade Turteaterns medlemmar på grund av deras uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest (oavsett hur obehagligt sagda manifest än må te sig för mina manliga ögon).

Dock verkar det minst sagt en smula okonstruktivt att döma oss andra utifrån en liten klick missanpassade individer. En av anledningarna till att jag valde att skriva för Mansnätverket är just de vibbar av framåtanda, fredlighet och konstruktivitet jag fick av de involverade personerna. Flertalet av oss lever lyckligt med våra familjer, och är inte alls de bittra vårdnadstvist-förlorare som FP målar upp oss som (vilket för övrigt verkar lite respektlöst gentemot känslorna hos de som faktiskt har förlorat en vårdnadstvist). Dessutom är antydningarna om obskyra högerkopplingar fullständigt grundlösa.

Vad är egentligen anledningen till all denna fientlighet mot mig och mina medskribenter? Varför verkar FP tro att vi vill kvinnor illa?

Jag har ärligt talat inget bra svar. Allt jag vet är att mina och Mansnätverkets mål är konstruktiva; vi vill nå framsteg genom en jämlikhetsdebatt där båda könens perspektiv tillmäts lika stor vikt. Tydligen är detta tillräckligt för att FP förutom dunkla antydningar även skall hänfalla åt något som närmast liknar åsiktsregistrering. Det är sorgligt, upprörande – och i ärlighetens namn även en smula skrämmande… Jag är fullt medveten om hur lätt det är att smutskasta någon i den digitala ålder vi lever i, och har ingen lust att utsätta min familj för obehag bara för att andra inte delar mina åsikter.

Därför hoppas jag att Sveriges alla feminister snart en gång för alla inser att mansrörelsen (åtminstone den jag och Mansnätverket företräder) inte vill vara deras fiender; vi börjar bara bli ganska många som är trötta på att utmålas som det. Visst kommer vi säkert att även framledes ha olika åsikter i en del frågor, men det är skillnad på att ha olika utgångspunkter och på öppen konflikt.

Det är bara tillsammans som vi verkligen kan åstadkomma ett jämlikt samhälle. Den gemensamma grund vi kan bygga detta samhälle på kommer aldrig att kunna läggas förrän vi slutar indela könen i förövare och offer, och istället ser varandra som de individer vi är. Oavsett om du kallar dig mansaktivist eller feminist är det alltså dags att ta ställning: är det verkligen könskrig du vill ha, eller är du beredd att söka fred?

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/feministiskt-perspektiv/news/view/liten-krets-koordinerade-scum-drev-34513

Etiketter:  
Google