Innan idag skrev jag om Hanne Kjöllers insats för pappafrågorna. Nu har hon skrivit om bistånd, och även det på ett förtjänstfullt sätt:

När biståndsminister Gunilla Carlsson frågades ut i Ekots lördagsintervju talade hon om hur mycket av biståndsmedlen som går till genderanalyser, nätverksbyggande, dialoggrupper, seminarier och ”prat, prat, prat”. Och hur lite som går till det hjälpbehov man identifierat från början.

Hon klargjorde hur Sveriges ensidiga fokus har varit vad vi betalar in (läs: enprocentsmålet). Och hur frågan vad vi får ut av pengarna har lämnats därhän. Därför har de svenska biståndsaktörerna kunnat fortsätta att bygga nätverk, arrangera ännu ett par seminarier eller prata genus med afrikanska machomilitärer. Så länge vi inte ens bryr oss om att försöka mäta resultatet är det bara att prata vidare.

Skandal, är det minsta man kan säga. Men tyvärr förvånar det mig inte.

Biståndsområdet florerar med sanningar som inte sällan visar sig vara myter. Till exempel att det skulle löna sig extra mycket att satsa på flickor.

Vi vet sedan tidigare att det var en tveksam logik som låg bakom Musikhjälpens val att endast satsa på flickors skolgång. Alltså är jag av förståeliga skäl skeptisk till branschen.

Vem ska du då stödja med ditt bistånd? Kjöller har ett bra förslag:

Generalsekreteraren för Läkare utan gränser tjänar 46.135 kronor. Dess ordförande får 21.200 kronor. Och medarbetarna ute i fält dryga 10.000 kronor. Det lär varken räcka till shoppingresor, Dallaspartyn eller hushållerskor.

Det är inte Johan af Donners bedrägerier som får mig att välja insamlingsbössan från Läkare utan gränser framför den från Röda korset.

Tipstack: Går till Erik!

Läs även: Svenska barnläkarföreningen vill avskaffa rituell omskärelse av pojkar. Fint att barnläkarna står upp för pojkars rätt till sin egen kropp.