En av de mest slående inkonsekvenserna i svensk jämställdhetspolitik är synen på den kvinnliga kroppen. Ibland har kvinnan rätt till sin kropp och ibland dikterar staten att hon alls inte har rätt till den.
En snabb översikt:
- Abort. Kvinnan har rätt att besluta över sin egen kropp.
- Insemination. Kvinnan har rätt att besluta över sin egen kropp.
- Surrogatmödraskap. Kvinnan har inte rätt att besluta över sin egen kropp.
- Sexuella tjänster. Kvinnan har inte rätt att besluta över sin egen kropp.
Hur kan det ha blivit så inkonsekvent? Saknar våra politiska partier etisk och ideologisk kompass?
Svaret är ja, om vi talar jämställdhet. Vår tids jämställdhetspolitik styrs inte av sammanhängande principer, eller att vissa rättigheter och skyldigheter gäller i alla lägen.
Särskilt vad gäller sexualiteten, reproduktionen och den kvinnliga kroppen är det svårt att förstå hur man kommit fram till sina ståndpunkter. Enda sättet att förstå det hela är egentligen att kontrollera om en man gynnas av situationen.
En abort är framför allt till för kvinnan själv. Om hon inte vill ha kvar fostret kan hon ta bort det. Även insemination gynnar kvinnan själv. Om det inte finns en man hon vill bli gravid med, så kan hon bli gravid ändå. Således är abort och insemination godkända av både stat och radikalfeminister.
Surrogatmödraskap är däremot en annan femma. Här är det oftast minst en man som blir lycklig pappa. Samma sak med sexuella tjänster. Ofta är det en man som köper sig en form av tillfredsställelse. Således är båda fenomenen förbjudna.
Regeln vad gäller kvinnors rätt att besluta över sin kropp är alltså följande: Kvinnor får besluta över sin egen kropp, så länge det inte kan misstänkas gynna gruppen män alltför mycket.
Om jag var kvinna skulle jag vara mäkta upprörd att staten tog sig dessa friheter att bestämma över min kropp. Tipset till svenska politiker kan inte bli annat än att gå tillbaka till sina egna ideologiska rötter, och fundera på vad man egentligen står för – utan några radikalfeministiska griller i huvudet.
