Pelle Billing

I en nylig debattartikel i SvD argumenterar Karin Milles (docent i svenska), Karin Salmson (Olika förlag) och Marie Tomicic (Olika förlag) att ordet “hen” behövs i svenskan.

Anledningarna som ges är att vi kan slippa en del av könsrollerna samt få bort den manliga normen, om ett könsneutralt pronomen blir vanligare.

Utan att ens ta ställning till dessa argument har jag svårt att förstå varför ordet “hen” är det som lanseras. “Hen” får mig att tänka på henne – alltså en kvinna. Inte särskilt könsneutralt.

Varför inte lansera ordet “hin” istället? Det får åtminstone inte mig att tänka på något speciellt kön.

Vad gäller ett nytt ords eventuella användningsområden blir det gissningsvis svårt, för att inte säga omöjligt, att få människor att sluta använda han och hon. Könet på en person är viktigt för människor i många sammanhang, så den informationen vill man inte tappa.

Kan du tänka dig ett kompisgäng i dejtingsvängen (oberoende av kön och sexualitet), som använder “hen” eller “hin” när de pratar om människor? Knappast. Kön spelar roll på alla möjliga nivåer i vardagen, och det sitter betydligt djupare i oss än nya ord som transplanteras in i språket.

Med detta inte sagt att ett könsneutralt pronomen inte kan ha sina användningsområden. När man inte vet könet på ett person, eller när man inte vill specificera, så är ett nytt pronomen utmärkt. Även när en person tillhör “det tredje könet” eller inte vill identifiera sig med ett visst kön, är ett nytt pronomen användbart.

Ett nytt ord skulle således komplettera han och hon i vissa situationer, men inte ersätta det rådande.

Avslutningsvis måste jag även kommentera den till synes förskräckliga människosyn som debattörerna ger uttryck för. Här är ett citat från artikeln:

Ett motargument är just att ordet hen kan leda till att skillnaderna mellan könsrollerna suddas ut. Exakt vilka skillnader är viktiga att behålla? Löneskillnader, användande av våld, omsorgsgivande eller empatiska förmågor?

Att de inte känner till de fakta som visar att vi inte längre har någon direkt strukturell lönediskriminering i Sverige må vara hänt. Många svenskar tror ju fortfarande att kvinnor har lägre lön för samma jobb, även om så inte är fallet.

Men att de vill koppla användande av våld till den manliga könsrollen, är förskräckligt. Den manliga könsrollen fördömer våld i allmänhet, och våld mot kvinnor och barn i synnerhet. De män som utövar våld gör det inte på grund av sin könsroll, utan trots sin könsroll.

Män som utövar våld mot kvinnor eller barn har lägst status av alla i fängelser, och de har knappast högre status i samhällets finrum. Således ligger bevisbördan hos den som säger att mansrollen uppmuntrar våld.

Även kopplandet av empatiska förmågor till kön är obehagligt. Underförstått är att det är kvinnor och den kvinnliga könsrollen som har den förmågan, men inte män och den manliga könsrollen. Vilka belägg de har för detta är oklart. Jag säger inte att det inte kan finnas genomsnittliga skillnader i empati mellan könen, men svepande antydningar om att egenskapen är kopplad till en viss könsroll (och därmed ett visst kön) är stötande.

Sammanfattningsvis finns tre punkter att beakta angående förslaget om nytt pronomen:

• “Hen” är inte könsneutralt.
• Ett nytt pronomen kan komplettera vårt rådande språkbruk, men inte ersätta han och hon.
• Debattörerna ger uttryck för en människosyn som är oroande. De bör snarast klargöra vad de menar, för att undvika att bli stämplade som människofientliga.

Tipstack: Går till Sven!

Sprid inlägget vidare!

• 

105 Kommentarer »

Finansmannen Christer Gardell intervjuas på E24:

Till något helt annat. Du är med i rekryteringsbolaget Women Executive Search, som inriktar sig på rekrytering av kvinnor till chefsnivå och styrelser. Hur kommer det sig att du är engagerad i det?

–Jag fick en fråga och jag tyckte att det var ett piggt initiativ. Jag tror att det är bra att ha den typ av firma som går utanför de traditionella rekryteringsfirmorna som är väldigt fokuserade på medelålders vita män. Jag tycker att det är viktigt att få fler kvinnor i ledande befattningar.

I ditt eget bolag är fem av fem styrelseledamöter män. Samtliga av bolagets sex partner är också män. Vore det inte bra att börja på hemmaplan?

– Jo, vi söker kvinnor, och har gett en del kvinnor erbjudanden. Men vi har några stycken och skulle gärna ha fler.

I styrelsen?

–Nej, i företaget.

Gardells företag heter Cevian Capital, och en snabb kontroll visare att intervjuaren har rätt. Det är bara män som är styrelseledamöter och partners.

Personligen respekterar jag Gardells och Cevian Capitals rätt att själva anställa den kompetens de vill ha och tycker sig behöva. De känner sin verksamhet bättre än någon annan, och kan utifrån detta bedöma vem som är lämplig.

Tydligen är inte Gardell lika säker på att andra firmor klarar av att anställa den bäst lämpade personen. Utan de kan nog behöva sig en spark i ändan av Women Executive Search. Som så ofta i jämställdhetsfrågan anses andra behöva styras utifrån, medan man själv har koll på sitt liv och sin verksamhet.

Jag funderar också på hur kvinnor upplever det att bli värvade av Women Executive Search. Är det lite grann som att bli uppringd av Arbetsförmedlingen och bli erbjuden en datakurs?

Skämt åsido så önskar jag Christer Gardell all lycka till i sitt arbete, och jag hoppas att han kan ställa sig bakom att den bästa lämpade alltid ska få jobbet – oberoende av kön, sexualitet, etnicitet – och utan någon kvotering.

Sprid inlägget vidare!

• 

26 Kommentarer »

Dagens gästbloggare är Fredrik Sandberg, eminent skribent hos Mansnätverket. Så här presenterar han sig på den sajten:

Ordmärkande musiknörd och engagerad pappa, som önskar att hans söner får växa upp i en värld där religiöst förtryck och diskriminering på grund av kön eller sexualitet inte längre existerar.

Fredriks gästinlägg är ett svar på den nyliga artikel i Feministiskt Perspektiv som tog upp Mansnätverket.

Feministiskt Perspektiv har missförstått Mansnätverkets syfte och arbetsmetoder

Jag heter Fredrik Sandberg, och är en av skribenterna på Mansnätverket.org.

Med risk för att låta som en dålig tandkrämsreklam är jag även pappa, och utan att göra anspråk på att vara en perfekt människa försöker jag göra mitt bästa för att vara en god familjefar. Jag har med mina två söner tagit ut klart mer pappaledighet än genomsnittet, sammanlagt cirka 11 månader, och  har gått ner i arbetstid på mitt yrke så jag kan tillbringa mer tid med familjen. Visst trillar även jag ibland dit på de traditionella könsrollerna, och jag skulle ljuga om jag sade annat är att det är min fru som är familjens projektledare. På det hela taget ser jag dock ingen anledning att skämmas över den mansroll jag representerar.

Likaså försöker jag hålla humanistiska värderingar högt, så som kritiskt tänkande, vetenskaplighet och lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett etnicitet eller kön. I de olika omgångar jag bloggat på nätet har jag därför återkommande behandlat ämnen som den skadliga inverkan av religiös fundamentalism (framför allt på kvinnors rättigheter) och vikten av tolerans mot människor av annan sexuell läggning eller etnicitet.

Så har vi ju det här med att jag även är kritisk mot radikalfeminismen.

Även om jag alltid kommer att uppmuntra klassisk, liberal feminism och dess strävan efter lika rättigheter oavsett kön, kan jag inte annat än se den radikalfeministiska teorin som både vetenskapligt ogrundad och i förekommande fall rent misandrisk. Jag har läst stora mängder facklitteratur och vetenskapliga rapporter inom de områden som berörs, och ingenstans hittar jag hållbara bevis för att ett ”patriarkalt förtryckarsamhälle” skulle existera här i Norden. Ändå ser jag nästan dagligen medieinslag med huvudtema att något är de eländiga männens fel.

Som pappa till två pojkar, vill jag inte att de skall behöva växa upp förbisedda (eller, i värsta fall, utpekade som förtryckare) i olika typer av rättighets- eller jämlikhetsdiskussioner. Därför har jag av två anledningar valt att engagera mig i den framväxande mansrörelsen:

1. Att lyfta fram de många viktiga mansfrågor som idag ges liten uppmärksamhet, så som pappors rättigheter, pojkars svårigheter i skolan, social utslagning och arbetsplatssäkerhet. Jag vill inte att mina pojkar skall växa upp som ”förbrukningsbara”.

2. Att kasta ljus över det orättvisa i att kollektivt skuldbelägga män, och utpeka oss som förtryckare alldeles oavsett våra individuella livssituationer och –val.

Detta borde knappast ses som vare sig särskilt upprörande eller kvinnofientligt. Därför blir jag otroligt besviken när jag läser vad Feministiskt Perspektiv (FP) skriver i sin kartläggning av vad de definierar som mansrörelsen, en grupp de verkar uppfatta som sina fiender. [Originalartikeln kan bara läsas av betalande prenumeranter på FP, men en återgivelse av innehållet hittar du HÄR]

Jag kan naturligtvis inte svara för varenda manlig röst i genusdebatten, men som skribent för Mansnätverket anser jag mig i alla fall kunna svara för oss. För det första har FP helt fel uppfattning om vad vi har för syfte. Ja, vår site är avsedd att vara en samlingsportal för information och länkar som rör mansfrågor, men nej, den är inte avsedd att kanalisera någon fientlighet gentemot feminister. Mansnätverket har konstruktiva mål, inte destruktiva.

Vidare kallar FP oss som engagerar oss i mansfrågor för ”antifeminister”, en term som ingen av Mansnätverkets skribenter nyttjar om sig själv. Enligt vissa definitioner skulle jag förmodligen till och med kunna räknas som feminist, även om jag nog själv skulle kalla mig ”humanist”. Oavsett vilket är det lika okonstruktivt att kalla Mansnätverkets skribenter för antifeminister som det är att kalla alla feminister för ”manshatare” – det stämmer helt enkelt inte. Att sedan som FP börja slänga sig med fraser som ”antifeministisk ideologi” är närmast absurt. Är en sådan fras verkligen att likställa med att jag som engagerad pappa vill säkerställa goda livsvillkor för mina söner …?

Jag säger inte att det inte finns en och annan tvivelaktig figur i mansrörelsens bakvatten. Extremister finns det i alla åsiktsläger, så säkert även i detta. Visst kan jag hålla med om att vissa kommentatorer i bloggosfären har en allt annat än trevlig ton, och självklart fördömer jag utan förbehåll den individ som hotade Turteaterns medlemmar på grund av deras uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest (oavsett hur obehagligt sagda manifest än må te sig för mina manliga ögon).

Dock verkar det minst sagt en smula okonstruktivt att döma oss andra utifrån en liten klick missanpassade individer. En av anledningarna till att jag valde att skriva för Mansnätverket är just de vibbar av framåtanda, fredlighet och konstruktivitet jag fick av de involverade personerna. Flertalet av oss lever lyckligt med våra familjer, och är inte alls de bittra vårdnadstvist-förlorare som FP målar upp oss som (vilket för övrigt verkar lite respektlöst gentemot känslorna hos de som faktiskt har förlorat en vårdnadstvist). Dessutom är antydningarna om obskyra högerkopplingar fullständigt grundlösa.

Vad är egentligen anledningen till all denna fientlighet mot mig och mina medskribenter? Varför verkar FP tro att vi vill kvinnor illa?

Jag har ärligt talat inget bra svar. Allt jag vet är att mina och Mansnätverkets mål är konstruktiva; vi vill nå framsteg genom en jämlikhetsdebatt där båda könens perspektiv tillmäts lika stor vikt. Tydligen är detta tillräckligt för att FP förutom dunkla antydningar även skall hänfalla åt något som närmast liknar åsiktsregistrering. Det är sorgligt, upprörande – och i ärlighetens namn även en smula skrämmande… Jag är fullt medveten om hur lätt det är att smutskasta någon i den digitala ålder vi lever i, och har ingen lust att utsätta min familj för obehag bara för att andra inte delar mina åsikter.

Därför hoppas jag att Sveriges alla feminister snart en gång för alla inser att mansrörelsen (åtminstone den jag och Mansnätverket företräder) inte vill vara deras fiender; vi börjar bara bli ganska många som är trötta på att utmålas som det. Visst kommer vi säkert att även framledes ha olika åsikter i en del frågor, men det är skillnad på att ha olika utgångspunkter och på öppen konflikt.

Det är bara tillsammans som vi verkligen kan åstadkomma ett jämlikt samhälle. Den gemensamma grund vi kan bygga detta samhälle på kommer aldrig att kunna läggas förrän vi slutar indela könen i förövare och offer, och istället ser varandra som de individer vi är. Oavsett om du kallar dig mansaktivist eller feminist är det alltså dags att ta ställning: är det verkligen könskrig du vill ha, eller är du beredd att söka fred?

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/feministiskt-perspektiv/news/view/liten-krets-koordinerade-scum-drev-34513

Sprid inlägget vidare!

• 

103 Kommentarer »

I en fyra år gammal artikel som just nu cirkulerar i sociala medier, intervjuas professor Annica Dahlström. Hon är en av få tunga akademiker i Sverige som vågar tala om medfödda könsskillnader och den kunskap som nu formligen exploderar från år till år.

Ni som följt genomgången av norska serien Hjernevask, vet att det mesta i dag talar för att de könsskillnader vi ser mellan könen är en blandning mellan arv och miljö. Vilken proportion det är mellan medfött och förvärvat kan variera beroende på vad som studeras, men att bortse från antingen arv eller miljö är en grov förenkling.

Således stödjer jag Dahlström i hennes gärning när hon vill ha en dialog om den biologiska komponenten. Många upplever det som befriande när de får bekräftat att det finns genomsnittliga skillnader på gruppnivå mellan könen, då de inte kunnat få ihop sina observationer och sin intuition med att nästan allt skulle vara socialt konstruerat.

Kunskapen om medfödda skillnader kan alltså vara något frihetsskapande, och inte bara något som låser – vilket renodlade socialkonstruktivister ibland hävdar. Självfallet kan en del tycka att det är begränsande att acceptera eller ens prata om det biologiska, men det är ingen given sanning att alla instämmer i detta.

Om vi ska ha en dialog om medfödda skillnader måste den dock vara nyanserad, stringent och utgå ifrån de data vi har. Svepande uttalanden som det inte finns stöd för har ingen plats i samtalet.

Därför är det med viss besvikelse jag läser intervjun med Annica Dahlström i Expressen. Här är ett utdrag:

Du antyder i boken att män ofta skadar sina barn fysiskt. Hur då?

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Låt mig först klargöra att jag uttalar mig inte om huruvida män är lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Kanske är män sämre. Evolutionärt sett är det till och med troligt att kvinnor i genomsnitt är bättre på vård av spädbarn.

Men detta är något helt annat än att kalla pappor för olämpliga eller till och med farliga.

I vårt samhälle är män hjärnkirurger, urmakare och reparatörer av mobiltelefoner. Dessa yrken kräver tålamod, finmotorik och precision på en nivå som vida överskrider omhändertagandet av ett spädbarn. Är det någon som avstår sin operation för att läkaren är en man?

Även män som inte har dessa typer av specialiserade uppgifter är ofta händiga eller har någon hobby som kräver viss motorisk färdighet. Påståendet om att män inte skulle klara av att hålla, klä eller mata ett barn på ett tryggt och förutsägbart sätt är därmed grundlöst.

Visst kan man forska mer om ämnet, och i detalj bedöma hur duktiga kvinnor respektive män är på att sköta spädbarn. Och som jag skrev skulle det inte förvåna mig om kvinnor i genomsnitt är lite bättre på detta. Men en snabb och enkelt omvärldsanalys visar att män är fullt kapabla att sköta en baby, och det var det frågan gällde.

Lärdomen från detta är som sagt att dialogen om arv kontra miljö måste föras på ett resonerande och nyanserat vis. Även om en grupp är bättre på en färdighet, kan den andra gruppen vara fullt kompetent och lämplig för uppgiften.

Tipstack: Går till Ella och Diana!

Sprid inlägget vidare!

• 

72 Kommentarer »

Plockar du upp en dagstidning i Sverige kan du få intrycket att det knappt går att starta företag som kvinna. Glastak, diskriminering och osynliga strukturer anses hindra dig på ett effektivt sätt.

För att motverka dessa upplevda hinder finns numera en uppsjö av särskilda bidrag och chefsutbildningar där endast kvinnor är välkomna. Genusnytt är väl den svenska blogg som mest regelbundet rapporterar om dessa former av könade specialsatsningar.

Intentionen hos de som startat dessa satsningar är troligen god, men effekten blir ofta motsatsen till det som avsågs. Signalerna som sänds ut är dels att kvinnor inte klarar sig utan specialstöd, dels att diskrimineringen är riktigt utbredd.

Såvitt vi vet finns det inte längre något glastak i Sverige, även om det behövs mer forskning på området för att uttala sig säkert. Hur är det med diskriminering av kvinnor som startar företag? Min gissning är att det fortfarande kan finnas en viss ovana vid kvinnliga entreprenörer i vissa branscher, men någon systematisk diskriminering har jag svårt att tänka mig. Gissningsvis skulle tidningarna vara fulla av skräckhistorier om sådant förekom.

Den duktiga amerikanska skribenten Sarah Lacy, som tidigare täckte nystartade företag i Silicon Valley för den stora och inflytelserika bloggen Techcrunch, är ett exempel på en kvinna som nu startat eget. Detta är hennes åsikt om diskriminering som kvinnlig entreprenör:

For the record: I experienced zero sexism during the process of raising money for PandoDaily. And that’s remarkable, considering I actually took my newborn baby on most pitch meetings with me.

I’m not saying there’s no sexism in the Valley. Like many women, I’ve certainly experienced it here and there, mostly from sad people who aren’t happy with the point they’re at in their own careers. But as I’ve said before, it’s on the margins, it’s nothing a determined entrepreneur can’t overcome and it’s something that should make you stronger.

Hon kunde alltså ta med sig sin baby till riskkapitalisterna och ändå satsade de på henne!

Än mer intressant är hennes inställning. Att finns det rester av diskriminering här och var är något som ska göra en starkare, inte något som ska få en att ge upp. Troligen var det den attityden som gjorde att hon fick den finansiering som krävdes.

Hennes avslutande ord lämnar inga tvivel om den inställning hon vill se hos entreprenörer, kvinnliga såväl som manliga:

Being an entrepreneur is about overcoming obstacles. It’s not a job title delivered to you on a silver platter – it’s one you run a gauntlet to steal for yourself.

Översätttning: Att vara entreprenör handlar om att övervinna hinder. Det är inte en titel som levereras på silverfat – utan en titel som du kämpar med näbbar och klor för att göra till din.

Jag är inte förvånad över att det går bra för henne (så här långt alltså).

Kanske kan hon komma till Sverige och ta ett snack med vår näringsminister och övriga nyckelpersoner som tror att kvinnor behöver specialhjälp för att komma någon vart. Jag tror hon skulle inspirera fler kvinnor än bidragen gör.

Sprid inlägget vidare!

• 

27 Kommentarer »

Här fortsätter genomgången av den norska TV-serien Hjernevask (se även del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5).

Hjernevask gjordes av komikern Harald Eia, och orsakade chockvågor i Norge när den belyste all forskning som numera finns om biologins påverkan på kön, könens beteende, sexualitet och annat. I Norden anses ju allt vara socialt konstruerat tills motsatsen är bevisad.

Eia lyckades även göra programmen lättsamma och medryckande på ett sätt som dokumentärer sällan är, så jag kan varmt rekommendera att verkligen titta på avsnitten – som bara är 40 minuter långa. För dig som inte kan eller vill titta kommer jag emellertid att sammanfatta det viktigaste, så du kan tillgodogöra dig principerna.

Del 7 Arv eller miljö

Vän av ordning kanske undrar hur del 7 kan komma efter del 5? Varför ingen genomgång av del 6? Anledningen är att del 6 inte har någon uppenbar relevans för könsfrågor, till skillnad från övriga avsnitt.

Därför kastar vi oss direkt in i avsnitt 7. Temat där är “född sån eller blivit sån?” – det vill säga arv eller miljö. Frågeställningen sammanfattar det som hela serien handlat om.

De flesta människor utgår nog ifrån att vi är en blandning mellan arv och miljö. Men i serien har genusvetarna och sociologerna varit påfallande ointresserade av biologiska förklaringsmodeller, eller till och med negativt inställda till dem.

Sociolog Tom Colbjörnsen berättar att inom hans forskningsfält finns en stark kod om att inte prata biologi eller ens antyda att biologiska förklaringmodeller kan vara intressanta. Den som tar upp något sådant riskerar att bli utfryst. Inte särskilt vidsynt, med andra ord.

En anledning till att biologin anses ointressant är att den ändå inte går att påverka. Men detta avvisar Simon Baron-Cohen, som forskar på autism. Genom att vara medvetna om biologiska handikapp hos vissa barn kan specifik pedagogik sättas in. Således kan man tänka sig att pedagogiken även kan anpassas till drag som finns hos alla människor, eller en stor subgrupp av människor.

Evolutionspsykolog Steven Pinker belyser att om det finns signifikanta medfödda skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor (vilket det finns), så är det ett omänskligt mål att ha en jämn könsfördelning av civilingenjörer. Avvisandet av biologi kan alltså vara människofientligt, och svensk jämställdhetspolitik är här ute på tunn is.

En annan anledning till biofobin är att man tror att resultaten ska missbrukas. Tesen är att människor forskar på biologiska orsaker för att sedan rensa bort det som inte är bra – ungefär som Hitler och Nazityskland. Och om inte forskarna missbrukar forskningsresultaten så gör andra krafter det.

Forskaren Simon LeVay har dock funnit att människor som tror att homosexualitet har en biologisk bas är mer toleranta och öppna mot homosexuella. Om det är medfött är det ju naturligt, och homofoba föräldrar behöver inte vara oroliga för att en homosexuell lärare ska påverka deras barns sexualitet.

Vidare återges ett mycket gripande fall som liknar berättelsen om David Reimer. I programmet får vi möta en ung, norsk man (Viktor) som är adopterad från Sydamerika. Då han föddes med en förkrympt penis opererades denne bort, och han uppfostrades som flicka.

Tesen var att könsidentitet konstrueras de första åren i livet, och därför kan ett barn socialiseras till vilket kön som helst, bara man börjar medan det är ett spädbarn.

Verkligheten är dock en annan, och könsidentitet förefaller vara en av de variabler som är närmast helt medfödd. Detta ledde till att det var stört omöjligt att uppfostra Viktor till flicka och kvinna. I 16-årsåldern krävde han svar från sin läkare och fick det. Idag lever han som man och har stegvis återskapat sin kropp till att bli manlig.

Resultatet av att läkarvetenskapen idag har skakat av sig teorierna om att könsidentitet kan konstrueras, är att problematiken kring könsidentitet försvunnit. Idag undersöker man hur hjärnan påverkats under graviditeten, och låter sedan barnet växa upp som sitt eget kön. Depression, ångest och andra problem har därmed försvunnit hos dessa patienter.

Eia sammanfattar programserien med en reflektion över att många genusvetare och sociologer avfärdar biologin som en faktor eftersom det inte passar in i deras politiska ideologi. De vill att människan ska vara formbar, så att samhället kan designas på “bästa möjliga sätt”.

Men den mänskliga naturen är bångstyrig. Den har inte vett nog att försvinna. Den har inte vett nog att vara politiskt korrekt.

Mitt i lilla Skandinavien där politiker, genusvetare och media är övertygade om människans och könens formbarhet, envisas kvinnor och män med att bete sig olika. De väljer olika jobb, är hemma olika länge med sina barn och har olika intressen.

Det är som att folket skriker ut till sina politiker att vi är som vi är, inte som ni vill att vi ska vara. Låt oss hoppas att politikerna snart lyssnar. För det skulle göra deras egen gärning bra mycket enklare och mer effektiv.

Tips: Här är en lista över samtliga avsnitt av Hjernevask, på Vimeo och med engelsk text (via Genusnytt). Använd lösenordet hjernevask:

1. Jämställdhetsparadoxen
2. Föräldraeffekten
3. Homo/hetero
4. Våld
5. Sex
6. Ras
7. Arv eller miljö

Sprid inlägget vidare!

• 

128 Kommentarer »

Det internationella nätverket för IMD (International Men’s Day) har nu bestämt vilka fokusområden som gäller för 19 november i år.

I ett pressmeddelande berättas att de fem områden som kommer att uppmärksammas är:

1. Att förbättra mäns medellivslängd.
2. Att hjälpa män söka hjälp (framför allt vad gäller psykisk hälsa och prevention av självmord).
3. Att förbättra pojkars utbildning.
4. Att ifrågasätta passiviteten inför våld mot män.
5. Att framhäva pappors betydelse, och manliga förebilder i allmänhet.

Tillsammans med Carl Piaf är jag svensk koordinator för internationella mansdagen 2012. Hur tycker du att dagen ska uppmärksammas i Sverige? Kan du själv bidra på något vis?

En tanke är att ordna någon typ av evenemang i de tre stora städerna, samt övriga städer där det finns minst två eldsjälar. Det behöver inte vara speciellt avancerat, bara det syns nere i centrum och annonseras ut i förväg med pressmeddelande (ett allmänt pressmeddelande kan skrivas för Sverige, och sedan anpassas till respektive ort).

Redan 2011 gjorde vi en mindre grej i Malmö, så dagen finns redan i Sverige. Målet nu är att bygga vidare och på sikt att få dagen officiellt erkänd.

Här är hela pressmeddelandet från det internationella nätverket:

2012 INTERNATIONAL MEN’S DAY: HELPING MEN AND BOYS LIVE LONGER, HAPPIER, HEALTHIER LIVES

In the run up to International Men’s Day 2012 (Monday 19th November) we’re asking supporters of the day to focus on five key challenges that will help us improve the health and wellbeing of men and boys all over the world.

Some of the universal health issues that men and boys in all countries around the globe face include lower life expectancy, difficulty accessing mental health services, educational disadvantages, lack of male role models and tolerance of violence against men and boys.

To help us focus our collective minds upon helping men and boys live longer, happier, healthier lives, the five key challenges that the International Men’s Day team is inviting men and women all over the world to address are:

1. IMPROVING MEN’S LIFE EXPECTANCY:

From the moment a boy is born he can expect to live a shorter life than his female counterparts in all but four countries on the planet. There is also a huge gap in life expectancy between rich and poor countries with men in Mozambique reaching an average age of 38 while in Iceland, Israel and Switzerland men live twice as long until the age of 80. There are also huge gaps in life expectancy within countries, with men born in the poorest parts of the United Kingdom, for example, dying 10 years sooner than their fellow countrymen in the wealthiest parts of the capital city. Boys are not genetically programmed to die young so our first challenge this International Men’s Day is to ask countries taking part to consider how we can help all men and boys live longer, happier, healthier lives – no matter how poor they are and no matter what country they are born in.

2. HELPING MEN GET HELP:

Every year poor mental health drives over three quarters of a million people to commit suicide – and around two thirds of them are males. Men and boys all over the world can find it more difficult to access help for mental and emotional health problems and most prison populations include a significant number of men with mental health issues. This International Men’s Day we are asking participating countries to consider how we can help more men and boys get the help and support they need and to take action on behalf of the hundreds of thousands of men who will take their own lives this year.

3. IMPROVING BOYS’ EDUCATION:

Poor education is linked to poor health outcomes later in life so improving boys’ education will also help men and boys live longer, happier healthier lives. This International Men’s Day we are asking people to explore why boys in richer countries are underperforming girls and also less likely to be in education, and why tens of millions of boys in poorer countries are still not completing a primary education? How can we address truancy and poor literacy rates which leave boys prone to adult unemployment, substance abuse, obesity, depression and poverty? What action can we take to focus on boys’ education in a way that closes the gap between girls and boys, addresses the gaps between rich boys and poor boys, and helps us to improve the long-term health and wellbeing of all men and boys.

4. TACKLING TOLERANCE OF VIOLENCE AGAINST MEN AND BOYS:

Violence has a major impact on men’s health all over the world. Every year over half a million people die from violence and 83% of them are men and boys. The same proportion of the global burden of disease (ill-health, disability or early death) from violence is borne by boys and men. [1] Yet while there are now a number of deserved global campaigns to tackle violence against women and girls, there are no such campaigns to help men and boys. Why are we so tolerant of violence and abuse against boys and men and why do we still tolerate a world where we send boys and young men to fight wars on behalf of the adults in power? This International Men’s Day we are asking for actions we can take to help men and boys live in a less violent world and challenge our collective global tolerance of violence against men and boys.

5: PROMOTING FATHERS AND MALE ROLE MODELS

Fathers and male role models play a vital role in helping boys make a healthy, happy and positive transition from boyhood to manhood. How can we give boys a right to family life that gives them an equal opportunity to know and experience both their father and mother and ensure that their role as a future father is equal to girls’ role as future mothers? Giving boys a range of positive life choices in terms of family, work and leisure can help us reduce the number of boys whose choices are limited and end up poor, illiterate, unemployed, homeless, imprisoned and isolated. This International Men’s Day we are asking what actions we can take to give all boys access to a variety of male role models and ensure their country’s laws and practices give them an equal right to fatherhood, with all the support they need to be the best fathers they can be.

Addressing each of these challenges will help us to help men and boys all over the world to live longer, happier, healthier lives, which is why we are inviting supporters of International Men’s Day to join us in taking on one of more of these five key challenges in 2012.

Om du har idéer på hur dagen kan uppmärksammas så låt oss veta nedan! Hojta även till om du vill vara en person som är ansvarig eller medansvarig i din egen stad.

Sprid inlägget vidare!

• 

21 Kommentarer »

För några år sedan var Paolo Robert med i P3 Populär, och fick då en fråga om feminism av Hanna Fahl. Resten är, som man säger, historia.

Klippet har setts över 100 000 gånger på Youtube:

Jag utgår i från att många läsare redan lyssnat på det. Själv har jag hört det mer än en gång.

Man kan tycka vad man vill om Paolo Roberto och hans åsikter i allmänhet. Det är inte det som är poängen.

Poängen är att han använde sitt mediautrymme som kändis till att snacka ner dagens feminism – och som han gjorde det. Han verkligen pulveriserade en grundläggande tankegång i den samtida svenska feminismen.

Roberto exponerade det omedvetna antagande som Hanna Fahl, och en hel drös andra mediafeminister gör. Nämligen att “jag vet ju precis vad som är bäst för mig, mitt liv och min familj – men andra personer kan nog behöva kvotera sin föräldraförsäkring, fösas in på vissa utbildningar och rent allmänt genusuppfostras”.

Allt detta framkommer tydligt om du lyssnar på klippet. Men här om dagen upptäckte jag att Sanna Rayman transkriberat dialogen på SvD:s ledarblogg. Och för mig blev budskapet ännu tydligare genom att läsa det.

Så för er som läser bättre än ni lyssnar (det vill säga ni som är som mig), kommer här Raymans transkription:

- Hur ställer du dig till feminism till exempel?

- Jag är militant motståndare, det finns militanta feminister jag är militant motståndare till feminism.

- Men gud hur menar du då?

- Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda.

Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. Men det finns en jätteskillnad.

En gång i tiden skulle jag ha kunnat säga i feminismens linda att jag nog var feminism, men ju mer det har blivit ockuperat, det har blivit taget av de här militanta vänstermänniskorna

- Men det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?

- Ja, men feminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna. Det är bara att titta på sånt här som föräldraförsäkringen, jag menar, vem är det som är hemma med barnen? Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika folk i Sverige och vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.

- Oj oj oj, alltså jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.

- Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill för jag har rätt! Och jag ser ju det bara på dina händer nu att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara och det är inte bra. Det är farligt för Sverige.

- Så du är inte för t.ex. delad föräldraförsäkring?

- Jag är väldigt för det. Men folk ska välja själv. Det är en väsentlig skillnad. Jag är också demokrat.

- Tror du inte att samhället behöver puffa på jämställdheten då?

- Jag kan berätta så här. Vet du vad den största tjänsten man skulle kunna göra jämställdheten är? I snitt är män fyra år äldre än sin partner och då har man kommit fyra år längre i karriären. Sen när man ska välja i ett par vem som ska vara hemma, då väljer man den som man rent ekonomiskt tjänar på.

- Men är inte det taskigt då, att pengar ska avgöra vem som får hänga med sin unge?

- Jo, det är det. Men så är världen. Pengar är pengar. Sen vill jag säga så här också. Min fru var hemma med våra barn. De första 6 månaderna då ska man ju vara hemma för då ska man amma. Ska pappan ta över då när det roliga börjar? När man får sova på nätterna, när man får gå ut och dricka öl, sitta på nåt fik med barnet och dricka cappucino? Fan, då tycker jag att mamman ska få vara hemma och vila upp sig. Om hon vill. Men om man vill det så måste man få dela upp det själv. Varför kan man inte prata om det här i sitt förhållande?Om min fru hade velat att jag skulle vara hemma då hade hon sagt till mig: Paolo nu får du vara hemma, nu är det min tur att jobba!

- Ja, fast jag kan tycka att samhället verkligen behöver hjälpa till för att folk ska….

- Varför då? Varför kan inte du prata med din kille? Då kanske du ska byta kille i såna fall.

- Mmmja, men nu pratar jag inte om mig personligen….

- Nä, men vem pratar du om då?! Det är intressant med feminismen som alltid pratar åt andra. Nu får du väl prata för dig själv!

- Okej men till exempel om det skulle vara en ekonomisk fråga, då skulle ju jag jobba och så skulle min kille vara hemma för att jag tjänar mer pengar.

- Jamen bra, då får du göra som du vill, och så får jag göra som jag vill.

Sprid inlägget vidare!

• 

50 Kommentarer »

I boken Happy Happy: en bok om skilsmässa ville de radikalfeministiska redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam ge en bild av skilsmässor som en positiv och berikande erfarenhet.

Och visst kan det vara så. Livsöden och skilsmässor ser olika ut för olika personer, och en genomgången kris blir ofta berikande i slutändan – även om den inte var önskad.

Min gissning är dock att när ordet skilsmässa nämns, så tänker fler på det skådespelerskan Maria Lundqvist ger uttryck för:

Har det gett en frihetskänsla eller mest känts ensamt?
- En konkret skilsmässa mellan man och kvinna är något stort, det är som att dö en stund faktiskt. Men jag tror att man upplever liknande smärta, skuld och tankar och framför allt en ensamhetskänsla även inom relationen när barnen flyttar hemifrån, eller när någon som står en nära dör. Alla dessa uppbrott är jättejobbiga och ensamhetskänslan knockar en, säger hon.

Möjligen skulle man kunna tillägga att samma upplevelse inträffar om det är två män eller två kvinnor som skiljer sig.

“Som att dö en stund” beskriver väl det trauma och den stress det innebär att förlora den vuxenrelation som är viktigast för en. Även om man sedan kommer ut på andra sidan är en skilsmässa inget beslut som fattas lättvindigt eller impulsivt.

Happy happy har en delvis annan inställning, då den är “en bok som vill stärka och inspirera alla som tagit steget – och alla som kanske funderar på att ta det…”. Om boken getts ut i ett konventionellt och gammeldags land hade jag förstått syftet med detta. Men i Sverige och västvärlden känns det lite som att sparka in en öppen dörr. När nära hälften av äktenskapen slutar med skilsmässa är det rimligen inte brist på uppmuntran som är det stora problemet.

Varför har då boken getts ut? Jag har svårt att se något annat än en ideologisk agenda. Man gillar inte tvåsamheten som norm, trots att de flesta människor strävar efter att leva i en tvåsamhet.

Vare sig det är avsiktligt eller inte ges också bilden att kvinnor är Happy, happy när de slipper sina män. Och om inte det är radikalfeministisk ideologi så vet jag inte vad som är det.

Sprid inlägget vidare!

• 

33 Kommentarer »

Som jag tidigare rapporterat har det skapats en internationell tidning för mansfrågor. New Male Studies är namnet.

Publikationen leds av psykologiprofessor Miles Groth från Wagner College i New York, och på advisory board finner man toppnamn som Roy F Baumeister, Warren Farrell, Paul Nathanson och Katherine Young. Även en viss Pelle Billing är rådgivare och ser till att Sverige är representerat.

Jag har inte hunnit läsa numret ännu, eftersom jag nyss upptäckte att det kommit ut. Men det finns en hel del spännande och matnyttigt att sätta tänderna i. Här är en översikt av innehållet:

VOLUME 1 ISSUE 1 2012

Misandry and Emptiness: Masculine Identity in a Toxic Cultural Environment
Paul Nathanson and Katherine K. Young

Towards an Integrated Perspective on Gender, Masculinity, and Manhood
John A. Ashfield

The Bold, Independent Woman of Today and the “Good” Men and Boys in Her Life: A Sampling of Mainstream Media Representations
Peter Allemano

Moral Panic: Males Studies and the Spectre of Denial
Robert Kenedy

But Are the Kids Really All Right? Egalitarian Rhetoric, Legal Theory and Fathers
Katherine K. Young and Paul Nathanson

Meeting Men: Intimacy and College Men Centers
Miles Groth

Manliness, Gentlemanliness, and the Manhood Question in George Eliot’s Adam Bede
Dennis Gouws

Boaz Behaving Badly
Malina Saval

BOOK REVIEWS

Roy Baumeister, Is There Anything Good about Men? How Cultures Flourish by Exploiting Men. Reviewed by Miles Groth

Paul Lonardo, Strike IX: The Story of a Big East College Forced to Eliminate Its Baseball Program and the Team that Refused to Lose. Reviewed by Dennis Gouws

NEW MALE STUDIES: AN INTERNATIONAL JOURNAL ~ ISSN 1839-7816 ~ VOL. 1, ISSUE 1, 2012, PP. 1-120
© 2012 AUSTRALIAN INSTITUTE OF MALE HEALTH AND STUDIES. HTTP://NEWMALESTUDIES.COM

För er bekvämlighets skull har jag laddat upp PDF-filen här på servern. För att snabbt och enkelt läsa eller spara numret är det bara att klicka på denna länk: New Male Studies, vol 1, no 1 (2012)

Sprid inlägget vidare!

• 

28 Kommentarer »