preload
Jan 28

Igår lanserades Stefan Löfven officiellt som ny partiledare för Socialdemokraterna. Partiet verkar så här långt ha gjort ett bra val med tanke på att 58 procent av väljarna har stort förtroende för honom.

Samtidigt kan det vara svårt att förstå varför partiet valde en man? Som Genusnytt sammanfattat så anser media att det var ett “gubbigt” val, och Socialdemokraterna själva är ju ett radikalfeministiskt parti.

Hur kan ett parti som kämpar mot ett upplevt mansvälde själva välja en man som partiledare? Är inte det en självmotsägelse?

Man skulle ju kunnat tänka sig att Socialdemokraterna rensade ut männen helt från alla ledande positioner, som kompensation för att det finns fler manliga ledare i privata näringslivet. Det skulle varit en åtgärd som följer av de uttryckta värderingarna.

Nu verkar det istället som att de verkligen älskar sina män och vill ha dem på ledande positioner – samtidigt som de gillar att klaga på att sagda män blir väl många och väl “gubbiga” i längden. Det är lite som att äta upp kakan och ändå ha den kvar.

Själv kan jag förstå att partiet vill utnyttja de ledartalanger som för tillfället finns tillgängliga. Att pragmatiskt välja den som passar bäst för stunden, oberoende av kön, är helt i linje med Jämställdhet 2.0. Men i så fall kanske det är dags att sluta klaga på könet på den ledare man valt?

Barn klagar på sina egna val, vuxna människor står för det de gör. Dags för Socialdemokraterna att växa upp och stå för sina val.

Jan 28

Från en intervju hos Internetworld:

När folk frågar mig om jag är feminist säger jag alltid nej, även om jag brinner för kvinnofrågor. Jag har känt att det bara är en viss grupp kvinnor som får vara feminister och kan känna sig hemma i det och jag har inte riktigt känt mig hemma i den gruppen. Det är en väldig generalisering, men det har varit så. Därför startade jag en ny feminism, feminist 2.0, där målet är att tjejer ska hjälpa varandra. Att vi ska börja samarbeta och inte bara skylla på att allt är männens och samhällets fel. Vi ska börja hos oss själva och samarbeta för att hjälpas åt för att få lika villkor.

Att brinna för kvinnofrågor utan att kalla sig för feminist tycker jag låter som en utmärkt idé, så det är synd att Löwengrip ändrat sig.

Nu har hon emellertid gjort sitt val, och förhoppningsvis kan denna nya form av feminism ställa upp på kriterier så som:

  • Lika rättigheter och skyldigheter mellan könen.
  • Könsneutral lagstiftning.
  • En positiv grundsyn på båda könen.
  • Den bäst lämpade ska ha jobbet – ingen kvotering.

En jämställdhetsrörelse som inte skriver under på dessa kriterier har jag numera svårt att ta på allvar. Så jag hoppas att Feminism 2.0 kan bli inspirerad av den redan etablerade Jämställdhet 2.0!

Jan 27

Tidigare i veckan blev jag kontaktad av Edda Manga från Feministiskt Perspektiv. Hon ville intervjua mig.

Först var jag skeptiskt till detta, med tanke på att deras tidning kallar mig för antifeminist och har beskrivit min verksamhet och Mansnätverkets verksamhet på ett felaktigt vis. Risken var stor för ytterligare felaktigheter, som jag såg det.

Men efter att noga ha frågat Manga om syftet fick jag ändå intrycket av att hon ville låta mig komma till tals. Att frågorna blir tuffa är givet i en intervju-situation, men så länge ens svar får stå i hyggligt oförändrad form så är det ändå helt OK.

Sagt och gjort så träffades vi på Malmö Central i onsdags kväll. Intervjun blev relativt lång och fick brytas av att Manga skulle ta tåget hem igen. Dagen efter togs sedan kort av en frilansande fotograf.

Intervjun är nu publicerad i senaste numret av Feministiskt Perspektiv. Även om det självfallet har klippts bort en hel del av intervjun och av mina svar, så tycker jag att det hela gjorts på ett schysst vis. Jag fick möjlighet att rätta sakfel efteråt, och mina svar representerar hyggligt väl det jag faktiskt sa. Således ska Manga ha all heder för att hon sköter sitt jobb på ett professionellt vis.

Läs gärna hela intervjun men jag vill kommentera några passager specifikt. Självfallet fick jag frågan om Pär Ström, och valde att svara på följande vis:

Pär Ström pekar på dubbelmoralen i hur media rapporterar om könsfrågor. Han rapporterar om allt som inte rapporteras om. Det säger han själv, det är den obelysta delen som han pratar om, som en komplettering. Jag tycker det är bra, det är viktigt att han gör det. Sen har han som sagt valt ett annat tonläge och det beror på hur man är som person.

Egentligen vill jag inte uttala mig om Pär Ström, eftersom jag är rädd för att det kommer att felciteras eller vändas mot honom eller mig. Dock tycker jag att det som skrevs stämmer hyggligt väl överens med det jag sa.

Jag får även möjlighet att ge en mer konstruktiv syn på vad jämställdhet är:

Jämställdhet är till att börja med lika rättigheter och lika skyldigheter. Det är grundbulten. Men man måste lägga till att det inte ska finnas diskriminering i samhället. Om man söker ett jobb ska man inte diskrimineras på grund av kön eller sexuell läggning. Det som ska avgöras är vem som är mest lämpad. Meritokrati om du så vill.

Den som vill säga emot mig här får det lite svårt. På vilket sätt vill man tumma på lika rättigheter och lika skyldigheter? På vilket sätt vill man göra avsteg från att den bäst lämpade ska få jobbet? När en tydlig definition ges på det här viset så är det andra typer av jämställdhetsaktivister som blir svaret skyldiga.

Även misandrin i media berörs:

EM: Tycker du att män är angripna?

PB: Definitivt. Det är inte bara som jag tycker. Jag kan ge dig hur många citat som helst på hur män i generella termer angrips i media på ett sätt som ingen annan grupp i samhället skulle få angripas.

Jag får även möjlighet att kommentera “mäns våld mot kvinnor”, “könsmaktsordningen”, mansfrågor, hemlöshet, “kritiska maskulinitetsstudier” och mycket annat.

Även om intervjun inte är perfekt så är den tillräckligt bra för att ge en annan bild av vad den nya jämställdhetsrörelsen egentligen handlar om. Således är jag glad över att jag ställde upp.

Jag lämnar er med ett sista citat:

EM: Hur skulle du i positiva termer beskriva din kamp?

PB: Jag kämpar för huvudsakligen två saker. Det ena är att vi har en jämställdhetspolitik i Sverige där vi vid sidan av kvinnofrågorna tar in de viktigaste mansfrågorna så att vi får en mer komplett jämställdhetspolitik. Det andra är att vi ska sluta med de mansföraktande uttalandena, generaliseringarna i media, att vi ska ha samma respekt för alla och att det ska inkludera män, även vita män. En media där misandrin, som jag kallar det, har försvunnit.

Jag står för jämställdhet 2.0, inget annat. Det känns bra att Feministiskt Perspektivs läsare nu fått en bättre bild av detta.

Jan 27

Det är dags att skapa några videos igen till bloggen. Video ger en extra bra känsla av vad man vill förmedla och kommunicera, så jag är glad att det är dags för det igen.

Den här gången kommer jag att producera videoklipp tillsammans med Hannah Lemoine, som driver bloggen One-way Communication. Hannah har tidigare gästbloggat här.

Vi två är ibland överens om sakfrågor, och ibland inte. Det är en av poängerna med att vi ska samtala och diskutera framför kameran. Diskussionerna kan förhoppningsvis bli levande – och budskapen tydliga – när delvis olika ståndpunker och resonemang ska klarläggas.

Några av frågorna kommer jag att ta med mig från er, bloggens community (och Hannah gör likadant hos sig). Så vad skulle du vilja fråga? Vad vill du se mig, Hannah eller båda två beröra?

Välj att ta upp precis vad som helst, eller ett pågående ämne på bloggen. Ordet är fritt nedan!

Jan 26

Som bloggen rapporterade om i går har professor Annica Dahlström lämnat sina uppdrag för Hjärnfonden. Detta efter protester mot hennes uttalande om att pappor är farliga för sina spädbarn.

Det var inga diskreta uttalanden som gjordes. Här är ett citat:

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Här på bloggen har några varit upprörda över att hon fått avgå, med tanke på att Dahlström kämpat för att biologiska könsskillnader ska erkännas. Därför vill jag göra några förtydliganden:

  • Det är oerhört positivt att män och pappor protesterar när män pekas ut som farliga för spädbarn.
  • Forskningen stödjer inte att män skulle vara farliga för små barn. Den som hävdar detta har bevisbördan på sig.
  • Visst är det viktigt att den biologiska komponenten av könsskillnader kommer in i jämställdhetsdebatten. Men detta ska göras sakligt och metodiskt, och utan grundlösa anklagelser mot endera könet.
  • Dahlström valde själv att lämna sina uppdrag hos Hjärnfonden. Hon kunde valt att korrigera sina uttalanden istället – om hon blivit felciterad eller om hon ändrat uppfattning. Om hon ansåg sig ha bevis för sina uttalanden kunde hon också presenterat dessa.

Jag är för en fri och öppen debatt, samtidigt är det så att den som ger sig in i leken får leken tåla. Säger man att män är farliga för sina barn, utan att kunna backa upp detta med forskning, får man räkna med ett proteststorm. Felet här ligger inte hos dem som protesterar.

I dag publiceras för övrigt en debattartikel i SvD, där man redogör för att barn är lika trygga hos sin pappa som hos sin mamma.

Fyra forskare på Institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska institutet, har helt enkelt undersökt hur ofta barn blir skadade när de vårdas av mamman respektive pappan. Resultatet har publicerats i Journal of Epidemiology and Community Health. Här är det de fann:

När vi granskade alla förstfödda svenska barn åren 1988–89 hade 817 råkat ut för olyckor som krävde inläggning på sjukhus medan mamma var hemma, mot 67 när pappa var hemma. I proportion till de uttagna dagarna löpte barnen 12 procent lägre risk att skadas när fadern hade ansvaret.

Då man justerar för olika sociodemografiska faktorer försvinner denna statistiska skillnad, eftersom familjer där pappor valde att vara hemma ofta var mer socialt gynnade. Slutsatsen kan inte bli någon annan än att män och kvinnor, som kön betraktade, är lika bra eller dåliga på att skydda små barn mot allvarliga skador.

En forskningsrapport är inget slutgiltigt bevis, men det framstår onekligen som att Dahlström varit ute och cyklat med sina slutsatser.

Om vi ska gå efter den forskning vi känner till, är det alltså lika tryggt att låta pappan vårda barnet som att låta mamman göra det.

Jag vill betona att erbjudandet jag gav till Annica Dahlström igår (via mejl och på bloggen), om att få uttala sig ocensurerat och oredigerat här på bloggen, kvarstår. Hon är varmt välkommen att förklara vad hon egentligen menar, och om hon på något vis ändrat uppfattning om mäns förmåga som föräldrar. Vi kan alla göra misstag – vilket jag vet av egen erfarenhet – så det finns ingen anledning att vara långsint eller att demonisera någon.

Tipstack: Går till Gunnar!

Jan 26

Den senaste månaden har innehållit en hel del helger då nyhetsflödet i media gick lite på sparlåga.

Här på bloggen har det dock hänt förvånansvärt mycket, kanske för att den börjat skapa sina egna nyheter:

  • En bloggkampanj har lett till ett flertal inskickade medborgarförslag om jämställd verksamhet mot våld i nära relationer (härligt att så många valt att delta!). Det handlar alltså om att kommunerna blir tvungna att ta ställning till om även män ska kunna få hjälp mot våld i hemmet. Kampanjen har följts upp här och här, och fortsättning följer. Självfallet kommer jag att hålla er informerade om hur det går här i Malmö när jag presenterar mitt förslag muntligen för kommunen.
  • Den norska serien Hjernevask har inte köpts in av SVT, trots att det var en omåttligt populär dokumentärserie i Norge. Därför har sex av sju avsnitt (alla som är relaterade till könsfrågor) sammanställts här på bloggen. Temat är att biologi inte får glömmas bort, i vår skandinaviska iver att göra allt till sociologi. Länkar: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 7.
  • I november förra året stormade det för fullt kring SCUM-föreställningen på Turteatern. Manshat gjordes till konst, och gymnasieklasser skulle bjudas in. Det som ställde allt på sin spets var ett påstått mordhord från Medborgare X (som de flesta insåg var en satir som gick för långt). Genom att bloggen nu gjort en exklusiv intervju Medborgare X, har otydligheter klargjorts och SCUM-debaklet kan läggas åt sidan.
  • Bloggen går mer och mer i en riktning att även arbeta konstruktivt och konkret, istället för att bara kritisera rådande missförhållanden. I den andan har skapandet av en Plattform för jämställdhet påbörjats, och det arbetet kommer att fortsätta löpa som en röd tråd under året. Kanske är plattformen helt putsad och klar som en vacker PDF-fil lagom till årets Internationella mansdag, där bloggen är en av Sveriges representanter.
  • Positivt är att första numret av New Male Studies Journal har släppts. Du kan läsa allt om det och ladda ner det gratis här. Jag är en av rådgivarna till tidskriften och om jag får tid kanske jag skriver en artikel åt dem framöver; det är viktigt att Sverige skapar goda kontakter internationellt.
  • Bloggen har börjat staka ut ett hållbart synsätt på könsroller förr och nu. I Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer redogjorde jag för hur könsrollerna i historisk tid var mer eller mindre oundvikliga för vår överlevnad. Inlägget ledde till ytterst intressanta diskussioner, och ledde till en större tydlighet i synen på dagens könsroller. Därav kom gårdagens inlägg Mansrollen är det som en majoritet av män gör.

Personligen tycker jag det känns oerhört spännande att nu arbeta mer konstruktivt, och långsiktigt följa upp viktiga trådar och projekt. Målet för denna community är en ny jämställdhetspolitik och en ny syn på män, och då gäller det att vara specifik och konkret.

Det finns även en hel del nytt på gång i pipelinen, så vi går mot en ytterst spännande vår.

Som vanligt finns det möjlighet att stödja bloggen ekonomiskt. Att arbeta konstruktivt och konkret kräver ännu mer tid bakom kulisserna, utöver det som syns på bloggen. Om du tycker det är viktigt att det arbetet ska fortgå, eller till och med intensifieras, finns möjligheten att bidra ekonomiskt.

Jag är er representant i dessa frågor, och om jag ska kunna göra ett bra jobb behöver jag ert stöd. Jag ansvarar för att vara en fristående journalist som lyfter det som gammelmedia blundar för, samt gör bloggen till en träffpunkt för konstruktiv aktivism. Bäst är månadsvisa stöd, men även engångsdonationer är av stort värde:

  • Bankkonto SEB 5303-0032507
  • Plusgiro 31 17 80-1
  • Kreditkort via donationsknappen till höger. Du behöver inte ha Paypal för att använda den!
Jan 25

För en knapp vecka sedan skrev jag om att professor Annika Dahlström anser att pappor är farliga för sina spädbarn. Blogginlägget byggde på en fem år gammal artikel i Aftonbladet, som fått nytt liv i sociala medier.

I dag rapporterar så GP att Annika Dahlström avgått från Hjärnfonden, som en konsekvens av den storm som uppstått:

Det är denna fem år gamla artikel som nu har börjat cirkulera på sociala medier på nätet. Debatten om könet och föräldrarollen har flammat upp på nytt. Mängder av mejl har under de senaste dagarna kommit till Dahlström själv, till Göteborgs universitet och till stiftelsen Hjärnfonden.

Det är huvudsakligen upprörda och arga män som hört av sig, småbarnspappor har känt sig kränkta och påhoppade och anklagar Dahlström för att vara omodern. En namninsamling mot Dahlströms roll i styrelsen för Hjärnfonden sägs också ha startat.

Ja, vad ska man säga om detta? Min slutsats kan inte bli annan än att mans- och papparörelsen växer i styrka. För ett par år sedan hade det varit otänkbart att en person som attackerat män hade varit tvungen att avgå på grund av protester. Detta bådar gott inför framtiden.

Samtidigt ska inte Annika Dahlström demoniseras. Vi vet inte om hon blivit felciterad eller vinklad på ett visst sätt i den ursprungliga artikeln. Sådant händer ganska ofta. Det är också lätt att överdriva när man vill införa en ny idé i samhället, och Annika Dahlström kan ha gjort det misstaget i sin iver att bevisa att det finns medfödda skillnader mellan könen.

Således känner jag ingen skadeglädje över att Dahlström fått gå, och om hon vill ge en reviderad syn på pappor och män så är åtminstone den här bloggen öppen för att intervjua henne eller låta henne skriva en gästblogg.

Min egen syn på saken är som bekant att det finns medfödda skillnader mellan könen. Men att dessa skillnader skulle göra att män inte klarar av att ta hand om spädbarn är befängt. Män är ju urmakare, kirurger och hantverkare – vilket torde vara fullt tillräcklig finmotorik för att vårda ett spädbarn.

Tipstack: Går till Gunnar!

Läs även: Maukonen skriver om detta.

Jan 25

Igår skrev jag följande serie betraktelser på Twitter. Det är något jag funderat på en längre tid, så jag vill dela med mig av dem även på bloggen.

Mitt resonemang är alltså att mansrollen finns, men att den bestäms av det som män faktiskt gör. En roll är något abstrakt, men inte något som har eget liv. Utan den bestäms av faktiska handlingar och faktiska beteenden från individuella människor (män, i det här fallet).

För att kontrollera om något är en del av mansrollen kan man helt enkelt fråga sig om en majoritet av män utövar beteendet:

  • Är våld mot kvinnor en del av mansrollen? Nej, för de flesta män slår inte kvinnor.
  • Är offentliga tårar en del av mansrollen? Nej, för de flesta män gråter inte offentligt.
  • Är kvinnohat en del av mansrollen? Nej, för de flesta män älskar kvinnor och vill leva med dem (även de flesta bögar älskar kvinnor, även om de inte vill leva med dem).
  • Är självuppoffring en del av mansrollen? Ja, för de flesta män gör uppoffringar för sin familj och sitt samhälle.

Vän av ordning kanske undrar om det sistnämnda bara är en del av mansrollen? Förvisso inte, kvinnor gör också uppoffringar för sin familj och sitt samhälle – även om det finns genomsnittliga skillnader i typen av uppoffring. Alla uppoffringar behövs dock och det är helt onödigt att ha någon typ av tävling här.

Den viktigaste poängen är att det inte går att gömma sig bakom diffusa påståenden om mansrollen eller patriarkatet. Förr må vi ha haft en samhällsordning där kvinnor begränsades av lagar och konventioner (ett de facto-patriarkat, utgående från staten). I dag finns det emellertid inga lagar kvar som diskriminerar kvinnor. Inte en enda. Så den som vill hävda kvinnoförtryck från ett patriarkat måste mena att individuella män – ja, till och med en majoritet av individuella män – förtrycker kvinnor. För om förtrycket inte utgår från en statsapparat så utgår det från männen själva.

Om man vill hävda att vi i dag har ett patriarkat som förtrycker kvinnor innebär det att man hävdar att en majoritet av män förtrycker kvinnor. Åsikten är legitim, och i ett fritt land har man all rätt att framföra den. Dock ska man då komma ihåg att åsikten innebär att man troligen har ett flertal män i sitt eget liv som aktivt förtrycker kvinnor. Kanske till och med män som står en nära.

Jag efterlyser alltså inte att människor ska ändra uppfattning (även om det vore trevligt i en del fall), utan bara att man ska ta konsekvenserna av det man säger. Följ resonemanget till sin slutpunkt och stå fullt ut för implikationerna. För då kan vi ha en ärlig debatt – och ett ärligt samtal – om hur vi ser på kön, könsroller och jämställdhet.

Inget av detta förhindrar nämligen en diskussion om vad som påverkar mansrollen, eller hur den skulle kunna utvecklas i framtiden. Som jag skrev i ett par uppföljnings-tweets:

Sammanfattningsvis är mitt budskap alltså:

  1. Ja, vi kan diskutera mansrollen. Men då måste rollen definieras utifrån de beteenden som en majoritet av män uppvisar.
  2. Ja, mansrollen påverkas av “yttre” faktorer (till exempel av farliga arbetsuppgifter och förväntan att vara huvudförsörjare). Även detta kan vi diskutera, så länge vi inte tillskriver mansrollen egenskaper som de flesta män inte uppvisar.
Jan 24

I november förra året blossade det upp en debatt om SCUM-föreställningen på Turteatern. Upprördheten gällde inte att en liten teater satt upp en text från en kvinna med tveksam psykisk hälsa. Det konstnärliga skapande är som bekant fritt.

Nej, upprördheten gällde att de ville visa detta för gymnasieklasser.

SCUM-manifestet är en grov text som beskriver män som biologiska olyckor och föreskriver att hela manligheten ska utplånas. En utvidgad version av förintelsen, om du så vill. Vissa tolkar texten som satir, andra inte. Oberoende av avsikten är budskapet magstarkt även för en vuxen man.

Att killar som ännu inte fyllt arton skulle tvingas titta på en sådan föreställning, i ett samhällsklimat som redan skuld- och skambelägger män och manlighet, gjorde att många kände behovet att protestera.

Således organiserades ett Facebook-evenemang för att fredligt manifestera sitt missnöje. Idén att ordna ett evenemang kläcktes av en person i denna bloggs kommentarsfält, en annan person skapade evenemanget på Facebook och sedan spred det sig snabbt. Ett helt normalt förlopp utifrån dagens sociala medier, med andra ord. Själva manifestationen blev aldrig av – dels för att syftet att skapa debatt ansågs uppnått, dels för att den fredliga demonstrationen fick ett antal trovärdiga hot om våld.

Här kunde historien om SCUM-protesten slutat. Dock fanns det en fristående aktör som valde ett helt annat sätt att protestera. Den anonyme bloggaren Medborgare X skrev ett blogginlägg med titeln En mördad feminist är en bra feminist. Inlägget tolkades som satir av vissa, och som ett reellt mordhot av andra. I media beskrevs det som ett faktiskt mordhot, och polisanmälan gjordes.

För första gången ger nu Medborgare X en intervju där han berättar om varför han skrev inlägget, och om avsikten var satir eller inte. Intervjun har gjorts via mejlkorrespondens, och citaten är Medborgare X egna ord – inte någon journalistisk tolkning. Mina tankar och kommentarer kommer efteråt.

Varför debatterar du jämställdhet på nätet?

Jämställdhet är inte det enda jag diskuterar på nätet. Jag har ett generellt intresse av politiska frågor och speciellt då sådant som rör samhällselitens, i min mening, allt för stora intresse och inflytande över vanligt folks vardag. I och med radikalfeminismen intågande så har även jämställheten blivit ett område där en liten samhällselit anser sig ha rätt att detaljstyra vanligt folks vardag.

Varför är du anonym?

På grund av tidigare erfarenheter av att blogga under eget namn.

Hur länge har du bloggat?

Jag startade min första blogg 2004 eller 2005, då under eget namn. Även där diskuterade jag aktuella samhällsfrågor, inklusive jämställdhet. Jag upptäckte ganska snart att just jämställdhetsfrågorna var något som väckte väldigt ont blod bland många som kallade sig feminister. Det fanns en kodex som absolut inte fick ifrågasättas. De gånger jag bröt mot kodexen så drabbades jag också av massiva attacker. Till slut blev det så omfattande att jag kände mig tvungen att stänga ner bloggen och dra mig tillbaka.

I samband med Gömda-skandalen upplevde jag att medias nedtystande av avslöjandet och ensidiga försvar av Liza Marklund var så ohederligt att jag inte längre kunde sitta tyst. Då valde jag att återigen starta en blogg, men nu under en pseudonym.

Vem är du utanför nätdebatten?

Jag är en helt vanlig vit medelålders man, med jobb och familj, men som också har ett stort intresse för hur samhället utvecklar sig. Tyvärr finns det mycket att önska på den punkten med allt mer övervakning, moralism, detaljstyrning och en samhällselit som står allt längre från vanligt folk.

Varför gav du dig in i debatten om SCUM-föreställningen?

Därför att SCUM-manifestet inte är ett konstverk som alla andra. Det är ett också verk som hyllas av en politisk ideologi, feminismen, och av mängder av representanter för denna politiska ideologi. Därmed är det också ett politiskt verk. Dessutom sattes verket upp på en teater som har ett uttalat politiskt syfte. Det gör att det som uttrycks på scenen inte enbart är ett konstnärligt budskap, utan också ett politiskt budskap. Ett feministiskt budskap!

Vad var ditt syfte med inlägget som av SCUM-produktionen och polisen tolkades som mordhot?

Syftet var att skapa en spegelbild av det budskap som Turteatern och alla de kulturjournalister som hyllar SCUM-manifestet förmedlar. Detta för att dels försöka uppmärksamma hur vidrigt budskapet är för mottagarna, men även för att visa vilken dubbelmoral som råder i samhället när den typen av uttalanden riktas mot män och icke-feminister jämfört med kvinnor och feminister.

Du hävdar alltså att det inte var menat som ett faktiskt mordhot?

Att det var satir och spegling framgick tydligt i inlägget:

“Men feministerna tycker bara att Valerie Solanas manshat är en humoristisk ironi. Ingenting som man ska ta på allvar. Så varför inte då på samma sätt uppmana till mord och utrotning av feminister?”

Kort sagt skulle man kunna säga att mitt inlägg om SCUM-föreställningen var ett lackmustest. Om SCUM-manifestet klassas som satir av feminister och kulturjournalister, så måste naturligtvis även min text göra det.

Var går gränsen för satir? Har du inte passerat den gränsen när individuella personer och deras adresser skrivs ut i ett inlägg om mord?

Det är en bra fråga. Med tanke på de hot som tidigare har riktats mot Pär Ström och Per Gudmundson i satirens namn så går det tydligen alldeles utmärkt att rikta den typen av uttalanden mot namngivna personer i etablerade media. Om det är rätt eller fel är inte min sak att avgöra. Det avgör makteliten och de tycker uppenbarligen att det är OK. Om journalister, politiker och kulturpersoner ägnar sig åt detta så måste ju i rimlighetens namn även vanligt folk få göra samma sak. I varje fall i en demokrati…

Några utskrivna adresser har aldrig funnit i inlägget på Medborgarperspektiv. Det enda som fanns var länkar till offentliga uppgifter som vem som helst snabbt kan hitta på websidor som Eniro, Hitta eller Ratsit.

Kan du trots allt förstå att länkade adresser i en text om mordhot kan uppfattas som obehagligt av de utpekade?

Även jag står namngiven i telefonkatalogen och är därmed en av alla de män som vet att jag omfattas av de massmord som SCUM-manifestet propagerar för. Jag vet hur obehagligt det är. Varför skulle de som förespråkar och hyllar denna typ av massmord på män behandlas på ett annorlunda sätt?

Andrea Edwards har sagt att hon blev väldigt påverkad av det hon uppfattade som ett mordhot. Vad tänker du kring att ditt inlägg påverkat människors vardag på det viset?

Det låter väldigt bra att hon blev påverkad. Då kanske hon och de andra som hyllar SCUM-manifestet börjar inser hur jag och andra män känner det när de propagerar för en politiskt ideologi som förespråkar massmord på män. Tyvärr verkar hon inte ha blivit speciellt påverkad i realiteten, då hon bara någon vecka senare i Eftersnack till SVT Debatt den 24 november 2011 uttrycker att 16-åriga gymnasiepojkar är mansgrisar. Det verifierar istället att den misandri hon uttrycker på Turteaterns scen står hon också för som privatperson.

Så här i efterhand, skulle du vilja ändra på något i din text om SCUM-teatern, utifrån den feedback du fått från omvärlden?

Nej, inte så länge som journalister, politiker och kulturpersoner dagligen sprider misandri i media, själva ägnar sig åt så kallade satiriska hot mot namngivna politiska motståndare eller startar mediadrev mot enskilda namngivna personer på grund av privata moralfrågor. Det är dessa journalister, politiker och kulturpersoner som tillhör de privilegierade i samhället och det är de som representanter samhällseliten med all dess makt. Då ska de också föregå med gott exempel i samhället och leva som de lär. Annars har de ingen som helst trovärdighet.

Det brukar sägas att det är OK att sparka uppåt. Då borde dessa privilegierade personer tåla småsparkar från en liten enskild medborgare som bara får sin röst hörd via en blogg.

Hur vill du bli uppfattad som bloggare och debattör framöver?

Som den arga, besvikna och missnöjda samhällsmedborgare jag är.

Jag har ingen anledning att böja rygg och tyst underordna mig maktelitens vilja att styra mitt och andra vanliga människors liv. Allra minst feministiska representanter för makteliten som öppet hyllar massmord på män.

Mina egna tankar om intervjun är att jag bedömer Medborgare X som trovärdig i att texten var menad som satir, och inte något faktiskt mordhot. Det finns ingenting som tyder på att något reellt hot förelåg. Samma bedömning gör till exempel den feministiska bloggaren Johanna Sjödin.

Med detta sagt är jag väldigt kritisk till hans text. Att göra en satir över ett samtida, kontroversiellt fenomen är ett fullt tillåtet grepp i min värld. Men att länka till namngivna personers adresser är ett steg för långt. Gör man det får man nästan räkna med att satiren kan missförstås som – eller åtminstone misstänkas vara – ett reellt hot.

Jag tycker också det är synd att så mycket fokus hamnade på Medborgare X text, istället för de fredliga protester som vill ha en debatt om var gränsen går för angrepp på pojkar och män. Som bekant är män den sista grupp i samhället som man relativt fritt kan attackera i media, utan att det anses problematiskt.

Vems fel var det att fokuset på den viktiga diskussionen försvann? Som jag ser det får både Medborgare X och media ta på sig en del var av ansvaret. Den förra för att han drev satiren för långt, och media för att den behandlar en satir mot en “gullegris” på ett helt annat sätt än en satir som riktar sig mot ett “hatobjekt” (Per Gudmundson, Pär Ström, osv).

När rökridåerna lagt sig efter den upptrissade mediarapporteringen kring SCUM-debaklet, så kvarstår emellertid en viktig fråga. När ska vi slippa uttryck som gubbvälde, gubbslem och gubbig i media? När ska killar inte behöva riskera att de slussas till en föreställning med ytterst radikal politisk ideologi?

Sverige är ett ovanligt land med sin negativa syn på män och manlighet, och den diskussionen pockar fortfarande på vår uppmärksamhet.

Jan 24

I spekulationerna kring vem som ska bli Socialdemokraternas nästa partiledare har Aftonbladet publicerat en översikt av möjliga namn. Själva idén är god och jag gillar hur de verkligen anpassar sin layout till den elektroniska världen.

Ett par av texterna förbluffar däremot. Nämligen de om Veronica Palm och Carin Jämtin.

En av Veronica Palms och Carin Jämtins främsta meriter är alltså att de är kvinnor. Inte att de har en viss egenskap eller att de uträttat något av vikt. Finns det något mer förolämpande sätt att beskriva en toppolitiker?

Avsikten är med alla sannolikhet att det ska ses som något positivt att vara kvinna. För då är man inte gubbig, tillhör inte patriarkatet och är definitivt inte en vit medelålders man (möjligen en vit medelålders kvinna).

Problemet är att den kvinnovänliga avsikten i slutändan blir misogyn. Kvinnan beskrivs inte i termer av sin kompetens, lämplighet eller sina förmågor. Utan en viktig sådan egenskap som kunde ha listats trängs ut av “meriten” kvinna.

Samma princip kommer att leda till att en eventuell ny kvinnlig ledare för Socialdemokraterna inte kommer att få en ordentlig chans som ledare. Utan hon kommer att kvävas av alla frågor om hur det känns att vara kvinna i den positionen och alla glada tillrop om att det verkligen var dags för en kvinna till på den positionen. Allt detta kommer att minska fokus på hennes politik, ledarskap och vision för framtiden.

Death by feminist love bombing – kanske ett uttryck att anamma för kvinnor som råkar ut för detta?