Pelle Billing

Det är en stor nyhet att två svenska soldater dödats i Afghanistan. Överallt kan man läsa om de svenska soldaterna och hur det hela gick till (DN 1 2 3, Aftonbladet 1 2 3). Det som däremot inte görs är en könsanalys av det inträffade. Det var ingen slump att det var just män som dog. Det har alltid varit män som offrat livet för vår säkerhet och trygghet.

Men de omkomna benämns som svenskar i alla rubriker, inte svenska män.

När det däremot gäller olagligt våld, då nämner man gärna att det är män det handlar om.

Det är dags att benämna mansfrågor som mansfrågor, det är först då som vi kan uppmärksamma de orättvisor som drabbar män, och få en mer jämställd jämställdhetsdebatt.

27 Kommentarer »

Roland Poirier Martinsson kommer idag med uppmaningen att inte kapitulera inför statsfeminismen. Självfallet är det ingen som behöver kapitulera inför statsfeminismen, vi lever ju fortfarande i en demokrati med åsiktsfrihet. Men det som är illa är att det snart inte finns ett enda politiskt parti som inte bekänner sig till könsmaktsordningen och statsfeminismen, vilket är det som provocerat fram Martinssons artikel.

Det som också är illa är att det är tillåtet att skriva nästan vad som helt som män som grupp, utan att det anses vara en skandal och utan att det leder till några konsekvenser. Martinsson sätter fingret på ett exempel:

[...] men när Marteus sedan undrar om inte pappalediga män kan bli mindre benägna att se barn som sexuella objekt, då kan jag inte längre vara chevaleresk. Hon säger ju faktiskt att män som går till jobbet möjligen kan komma att i högre grad utveckla pedofila tendenser.

Om någon skulle skriva att kvinnors hjärnor förtvinar när de är hemma med sina barn, så skulle vi alla bli mycket upprörda. Sådana generaliseringar får man inte göra om man inte har mycket långtgående bevis, och i det här fallet finns det inte minsta anledning att tro att påståendet är sant. Men Ann-Charlotte Marteus får insinuera att män riskerar att bli pedofiler och ge sig på sina egna barn om de inte tar ut halva pappaledigheten, utan att det blir någon folkstorm.

I resten av Martinssons artikel finns det flera saker jag inte håller med om. Bland annat definierar han sig som antifeminist, en etikett som jag tycker är ganska menlös. Det är bättre att vara för något än att vara emot något, och det går utmärkt att kritisera statsfeminismen utan att vara antifeminist. Om någon tvungen vill förhålla sig till feminismen utan att vara anhängare så kan man helt enkelt kalla sig för icke-feminist.

Vidare så uppmärksammar Martinsson att kvinnorollen medfört orättvisor genom historien, utan att uppmärksamma att även mansrollen medfört orättvisor. Ett sådant uttalande påvisar tyvärr att man inte har något riktigt djup i sin analys av könsfrågorna, och att man köpt statsfeminismens verklighetsbeskrivning.

3 Kommentarer »

Det är långt ifrån alltid jag håller med om vad Göran Hägglund säger, men i sin senaste debattartikel i DN sätter han fingret på någonting väldigt viktigt, något som t o m är farligt i förlängningen:

Miljöpartiets Peter Eriksson stod till tjänst då han skulle förklara för svenska folket varför de rödgröna vill bestämma åt föräldrar hur de ska ta hand om sina barn.
Vet inte föräldrarna bättre än politiker vad som är bäst för de egna barnen? Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret!

Kollektiv rättvisa mellan olika grupper, eller 50/50-fördelning av män och kvinnor på olika positioner i samhället, kan endast uppnås med tvingande åtgärder. Kvotering till bolagsstyrelser är en sådan åtgärd, som i sig kan tyckas var oförargligt, men principiellt sett så är kvotering en katastrof. Att sätta kollektiva intressen framför individens rätt att inte bli diskriminerad kan leda till en mängd obehagliga konsekvenser, om en sådan politik blir allmänt accepterad.

Själva fundamentet för allt jämställdhetsarbete är att alla individer ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter - och i samma ögonblick vi frångår denna princip så är vi ute på hal is. Kvotering är ett exempel, ett annat exempel är att man har särskilda lagar om att kvinnor ska få mer bidrag när de organiserar sig.

Fortsätter vi på den inslagna vägen, riskerar vi att hamna i en situation där alla är jämställda, men kvinnor är lite mer jämställda än män - för att travestera Orwell.

7 Kommentarer »

Igår kväll kunde vi se Gudrun Schyman visa ett kvinnotecken på rumpan, efter sin vals i Let’s Dance på TV4. Kvinnotecknet representerar här den kvinnokamp som Schyman och Feministiskt Initiativ för. Men frågan är vad som är mest tabu: Att Schyman har ett kvinnotecken på rumpan, eller att en manlig deltagare skulle ha ett manstecken? Möjligen är det så att Schyman sparkar in en öppen dörr med sitt tilltag - det finns väl knappt någon svensk som inte är välbekant med kvinnofrågor och feminism. Men när det gäller mansfrågor och en modern syn på jämställdhet, så är det fortfarande en minoritet som är insatta.

Se videon på Schyman nedan, kvinnotecknet syns alldeles på slutet:

5 Kommentarer »

För ett par dagar sedan var det ROKS som vädrade morgonluft, och i dagens Expressen är det radikalfeministen Margareta Winberg som är tillbaka med en debattartikel. Samtidigt som Winberg står upp för sin ideologi, så kan man ana ett mer försiktigt tonläge än för ett par år sedan:

Men vi är båda varma anhängare av feminismen, den teori som säger oss att män är överordnade, kvinnor underordnade.

Winberg skriver att hon är anhängare till en teori, hon skriver inte att könsmaktsordningen skulle vara en sanning. Detta säger mig att radikalfeminismen har börjat dala. Winberg fortsätter sedan:

Sociologen Rita Liljeström har i sin forskning visat att också inom familjen finns det en maktordning - gissa hur den ser ut?

Jag gissar att kvinnor har den självklara rätten till tid med barnen, och rätten att ta ut den största delen av föräldraledigheten, vilket för de flesta kvinnor är en period i livet som de aldrig under några omständigheter skulle byta bort mot karriärsarbete. Men Winberg ser såklart bara den andra sidan av myntet:

Relationernas ojämställda liv börjar när barnen kommer. Då börjar vi kvinnor med det omsorgsarbete som följer oss och får konsekvenser för oss, ända in i döden. Längst tid hemma när barnet föds, deltid, nytt barn deltid, sämre fortbildning, eftersläpning i löne- och karriärhänseende och så vidare.

Om vi ska få en rättvis bild av de olika könsrollerna så måste vi beakta både relationskapital och ekonomiskt kapital; om vi bara ser det Winberg målar upp - eller det som jag målar upp - så får vi inte hela sanningen. Och Winberg själv erkänner hur svårt det är att ge upp tid med sina barn, när hon blir mer personlig i artikeln:

När jag valde bort spisen och en stor del av tiden med mina barn för den politiska karriären, kunde jag göra det för att mina barn hade en för dåtiden och nutiden mycket modern pappa - precis som i Birgitta Ohlssons fall. Och visst har jag funderat över mitt val, visst har jag gråtit ibland och visst har vi pratat om det, barnen och jag.

Frågan är varför inte Winberg drar några större växlar av det hon själv upplevt? Att vara borta från barnen har uppenbarligen varit svårt för henne, och det betyder rimligen att det inte bara är en nackdel att vara den som tar huvudansvaret för barnen.

Trots allt anar jag en mildare ton i Winbergs argumentation än för några år sedan. Förhoppningsvis beror detta på att vindarna börjar vända.

10 Kommentarer »

På katastrofens Haiti, där alla goda krafter behöver samarbeta för att ge katastrofhjälp och på sikt bygga upp landet, så praktiserar FN någon slags förvrängd form av jämställdhetspolitik. Läs vad CNN har att säga:

Only women were given tickets to collect a 55 pound (25 kilogram) bag of rice per family.

One by one they stepped up and walked away with a white bag on their heads. A smile blossomed on some faces.

Montouroy said most men have someone — a wife, a sister, a mother or girlfriend — who will be able to feed them.

What the fuck? En man som inte har en närstående kvinna som vill dela sin mat med honom ska alltså få svälta?

Föraktet mot män i politiskt korrekta organisationer såsom FN och Amnesty når tyvärr ständigt nya bottennapp.

FN skäms inte ens för det de håller på med, utan skriver:

It is our methodology to distribute only to women to ensure that food gets to women and children in Haiti.

Även BBC bekräftar att endast kvinnor är välkomna att hämta ut ris från FN:s matprogram.

“Help Haiti” har numera blivit “Help women in Haiti, leave the men to die”.

66 Kommentarer »

Medan kvoteringsivrarna i Sverige skördar nya framgångar i debatten, så börjar det komma in resultat från den implementerade kvoteringen till bolagsstyrelser i Norge. Nima Sanandaji, Vd för tankesmedjan Captus, rapporterar i en debattartikel vad New York Times har skrivit i frågan:

Kvoteringen har också lett till att underminera kunskapsnivån bland de som sitter i de norska bolagens styrelser. Sedan 2002 har de kvinnor som tagits in varit i genomsnitt sju år yngre än de män som de har ersatt. Kvinnorna har ofta kommit från mellanchefsnivå, till skillnad mot männen som oftare har erfarenhet av högre chefspositioner.

Argumentet om att det finns en stor pool av kvinnor med rätt kompetens men som nekas inträde i styrelserna kommer alltså på skam. Det finns också tidiga tecken på att denna sänkning i kompetens har påverkat bolagen negativt:

New York Times lyfter även fram amerikanska forskare som studerat perioden innan och efter kvoteringens införande i Norge. Forskarna har funnit att företagen som tvingades kvotera i snitt sköttes 20 procent sämre året efter jämfört med året innan kvotering antogs. Detta beräknas baserat på “Tobins Q”, en parameter som mäter kvaliteten av beslut i företag och har döpts efter den nobelprisvinnande ekonomen James Tobin.

Kvotering förefaller alltså ha ett pris, och frågan är om Sverige är redo att betala detta pris.

Det ska nämnas att det även finns forskning som visar att det kan vara bra för ett företag att ha kvinnor i styrelsen. Men detta är inte inkvoterade kvinnor, utan kvinnor som tagits in baserat på sin kompetens.

Originalartikeln i New York Times finns här.

Tack för tipset, Stefan!

Tips: Läs även SvD:s artiklar om kvotering här och här.

4 Kommentarer »

LO har i dagarna kommit ut med en rapport över Arbetstider år 2009, där heltids- och deltidsarbete analyseras efter kön. Författare till rapporten är Mats Larsson från Arbetslivsenheten. Rapporten är ytterst intressant för alla som är intresserade av könsfrågor, då rätten till heltid för alla kvinnor är ett regelbundet framfört krav från feministiskt håll. Då detta ämne tas upp i debatten kan man ofta få intrycket av att alla eller åtminstone de flesta deltidsarbetande kvinnor egentligen vill jobba heltid om de bara fick möjlighet, medan jag själv alltid hävdar att det kan finnas andra viktiga orsaker som också förklarar deltidsarbetet.

Genom att granska LO:s rapport kan man få några viktiga inledande fakta:

• Det finns 3 929 400 miljoner anställda i Sverige.
• 27 procent av de anställda, dvs 1 056 200, arbetar deltid.
• 41 procent av kvinnorna, dvs 812 400, jobbar deltid.
• 12 procent av männen, dvs 243 700, jobbar deltid.

Att 4 av 10 kvinnor jobbar deltid förefaller onekligen som att vi är ett gigantiskt problem på spåren. Är det så många kvinnor som inte får jobba heltid trots att de vill?

Det visar sig dock att 65 procent av de deltidsarbetande kvinnorna jobbar 70 procent eller mer. Deltid betyder alltså inte i första hand halvtid, utan det betyder att man jobbar en hel del fast inte heltid.

Vidare så är det endast 24 procent av kvinnorna som uppger att de  jobbar deltid för att heltidsarbete saknas. Dvs endast 1 av 4 deltidsanställda kvinnor jobbar deltid för att det inte finns tillgång till en heltid. Övriga uppger istället att de:

• vill inte jobba heltid
• orkar inte/tycker det är för krävande med heltid
• har fler jobb
• har pågående studier
• har sjukdom som förhindrar
• vårdar barn/vuxen

Således är det 76 procent av deltidsarbetande kvinnor som frivilligt jobbar deltid (om man nu kan kalla sjukdom för frivilligt, men ni förstår vad jag menar).

Vi kan konstatera att även om ofrivillig deltid existerar bland kvinnor - och helt klart kan ses som ett problem - så beror den utbredda deltiden bland kvinnor i första hand på frivilliga anledningar. Detta bör framkomma i debatten när man talar om kvinnors deltidsarbete.

4 Kommentarer »

Marie-Louise Samuelsson har många tänkvärda synpunkter om kvotering och genusperspektiv. Läs hennes artikel på Expressens kultursidor.

Sydsvenskan har två olika artiklar om Män för Jämställdhet (här och här). Med 300 medlemmar kallas de för landets största manliga nätverk för jämställdhet. Vi får väl se hur länge de har kvar det epitetet. När Lars Jalmert, s k mansforskare på Stockholms Universitet, får den klassiskt radikalfeministiska frågan om vad som krävs för att män ska ta sitt ansvar, svarar han: “Insikten om att den struktur vi lever i skadar oss själva, men många värjer sig för det. Det är först när man ser strukturerna som man kan ändra dem. Det bästa vore förstås om man hade ett magiskt trollspö att vifta med, men det har jag tyvärr inte”. Det känns betryggande att Jalmert inte har något magiskt trollspö, och inte heller kommer att få det.

Gudrun Schyman anser att Moderaterna fortfarande är nybörjare i jämställdhet. Med Schymans definition på jämställdhet så får väl det närmast anses vara en komplimang. Och just nu kan väl Moderaterna behöva en hel del sådana komplimanger, efter att själva ha bekänt sig till könsmaktsordningen.

5 Kommentarer »

Att förhålla sig till det faktum att det finns medfödda skillnader mellan könen, verkar fortfarande vara svårt och komplicerat i den politiska debatten. Antingen låtsas man som det regnar och hävdar att kvinnor inte på något vis påverkas kroppsligen av en graviditet (vilket är ett absurt påstående). Eller så blir man ultra-biologist och vill att kvinnor ska tvingas till att gulla med barnen till de flyttar hemifrån, utan att arbeta utanför hemmet.

I en debattartikel på Expressens Sidan Fyra förefaller Eva Sternberg falla i den senare fällan:

Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.

Att skriva att kvinnor inte ska lämna hemmet överhuvudtaget känns lite magstarkt. Får man inte ens gå ut och handla lite mat? Möjligen är det så att Sternberg egentligen menar något annat, då hon själv är ledarskapskonsult och språkvetare - något man rimligen inte blir utan att lämna hemmet.

Samtidigt tar Sternberg upp viktiga fakta, om än på ett överdrivet skuldbeläggande sätt:

Den verkligt bistra sanningen är att barnet i magen påverkas starkt av varje stresspåslag. Att lugn och ro är avgörande för barnets väl och ve. Ja, till och med dina barnbarn kommer att påverkas av hur du lever under den fortsatta graviditeten.

Visst påverkas ett växande foster av hur mamman mår, det är en självklarhet. Och epigenetiken lär oss att den miljö människor lever i både i livmodern och utanför livmodern kan påverka kommande generationers hälsa. Men samtidigt får man lägga rimliga krav på blivande och nyblivna mödrar. Att skriva att barnet i magen påverkas starkt av varje stresspåslag kan ju få en att tro att gravida kvinnor aldrig ska gå utanför dörren, vilket är lika absurt som det biofobiska påståendet att kvinnor inte påverkas alls av en graviditet.

Min gissning är att vi fortfarande har ett såpass laddat förhållande till medfödda könsskillnader att vi har svårt att närma oss ämnet utan att bli antingen biofobiker eller biologister. Att acceptera att kön är en variabel av många som ska få plats och integreras i vår vardag verkar vara ett alltför utmanande förhållningssätt i nuläget, och de med extrema åsikter åt endera hållet kommer troligen att fortsätta dominera debatten under överskådlig framtid.

2 Kommentarer »