Pelle Billing

Sakta men säkert sprider sig medvetenheten i samhället om att pojkar gör dåligt ifrån sig i skolan, och att flickorna är dem som dubbelt så ofta läser vidare på universitet och högskola. Om det var flickorna som underpresterade skulle medvetenheten spridit sig långt mycket snabbare och flera projekt skulle redan varit igång för att se till att flickor och pojkar fick samma betyg. Men trots allt är det positivt att man börjar uppmärksamma pojkars situation. Kanske är det t o m ett tecken på att man börjar inse att jämställdhet handlar om bägge könen.

Intressant nog är det tillåtet att prata om biologiska skillnader när det är pojkar som ligger efter:

Vid sidan av denna sociala förklaring finns den biologiska: flickor mognar tidigare. De har lättare än jämnåriga pojkar att planera och ta ansvar.

Normalt sett är det tabu att prata om medfödda könsskillnader som orsak till beteendeskillnader mellan könen, men tydligen är det OK när man ska förklara att det går dåligt för pojkar. Samma sak gäller när man diskuterar mäns kortare livslängd: Det är fullt tillåtet att prata om biologi, fast man faktiskt inte vet orsaken till att kvinnor lever längre (det finns stora skillnader mellan olika länder, vilket talar emot att det bara skulle handla om medfödda faktorer).

Men tillbaka till ämnet. Varför underpresterar pojkar? Vad kan det finnas för förklaringar?

• Visst kan det stämma att pojkar mognar senare. Jag är inte främmande för att det finns medfödda skillnader mellan könen.
• Pojkar får sämre betyg än flickorna, även när de skriver lika bra på de nationella proven. Detta talar för att lärarna är mer positivt inställda till flickorna.
• Har pojkarna egentligen något incitament att utvecklas till ansvarstagande män? Män beskrivs idag på ett oerhört negativt sätt i media, och jag har full förståelse för om pojkarna hellre vill förbli pojkar, även på gymnasienivå. Varför ska man sträva mot något som samhället verkar tycka illa om?
• Den pedagogik som vuxit fram i svenska klassrum är negativ för eleverna, och i första hand för pojkar. Problembaserad inlärning, grupparbeten och mindre lärarledd undervisning gör att pojkar underpresterar. I Storbritannien gjorde man ett experiment med underpresterande pojkar där de endast fick lärarledd undervisning och uppmuntrades att tävla mot varandra i att prestera. Inom tre månader hade de samma studieresultat som flickorna.

Vi har således flera olika förklaringar till att pojkar underpresterar, och detta leder till att flera olika lösningar behövs. De lösningar och resonemang som läggs fram i media tror jag däremot inte särskilt mycket på.

Visst kan man prata om den “antiplugg-kultur” som råder bland killarna. Men är det egentligen särskilt intressant? Är det pojkarna själva som ska bestämma vilken kultur som råder bland dem eller är det deras föräldrar?

Det är inte en pojkes val om han vill plugga eller om han vill vara del av en anti-pluggkultur. Det är de vuxna som bestämmer, och som kräver av honom att han ska göra sina läxor och inordna sig efter vissa rutiner. Varken föräldrar eller lärare kan avsäga sig sin egen auktoritet här.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, AB, Sydsvenskan

15 Kommentarer »

På Aftonbladet Debatt undrar Jessica Jönsson varför ingen vill kalla sig feminist längre? Problemformuleringen är alltså att feminismen har rätt verklighetsbeskrivning men folk är trötta på könsfrågorna. Jag tror att hon har rätt till hälften: folk är trötta på könsfrågorna, men anledningen till detta är just att feminismen är ensidig. Om bägge könens situation fick komma fram, och vi fick en ökad förståelse mellan män och kvinnor, då tror jag många skulle välkomna en mer sansad diskussion om könsfrågor.

Den liberala feministen Maria Ludvigsson konstaterar att fler kvinnor ger inte högre vinst i företag. Det finns helt enkelt inget stöd i forskningen för att det skulle finnas något kausalt samband mellan kön och lönsamhet. Den troliga förklaringen till detta är att företagen väljer bland den kompetens som finns, och det spelar ingen större roll om den kompetens man hittar är en kvinna eller en man. Endast om man systematiskt diskriminerade kvinnor skulle det uppstå en situation där de företag som plockade upp de förbigångna kvinnorna skulle se en ökad lönsamhet.

Ditte Hammar frågar sig var mansdagen är? Hon listar flera olika punkter som män saknar. Inte på något vis en komplett lista, men ändå ett viktigt inlägg. Läs vad hon har att skriva!

Aftonbladet konstaterar att jämställdheten splittrar könen, och i samma översikt noteras det att männen börjar stå upp för sig själva och tar upp viktiga mansfrågor. Givetvis är det inte så att jämställdheten splittrar könen, utan det är feminismen som splittrar könen. Jämställdhet (lika rättigheter, skyldigheter, möjligheter) vill de flesta i Sverige ha - män såväl som kvinnor.

3 Kommentarer »

Idag lyfter Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm och utredare åt regeringen, en ytterst viktig mansfråga. Hur ska samhället kunna hjälpa de 5000 pojkar och unga män som är i riskzonen att hamna i kronisk kriminalitet?

Artikeln är ovanlig på så vis att den vågar beskriva hur män drabbas negativt av samhällsstrukturer. Annars är det betydligt mer vanligt att flickor och kvinnor beskrivs som offer för rådande omständigheter medan pojkar och män beskrivs som ansvariga för sin egen situation.

De här pojkarna är väldigt utsatta. Skolan är inte utformad efter deras behov och det finns i dag nästan ingen arbetsmarknad för unga, outbildade män.

Att Götblad vågar säga högt att skolan inte är utformad för många pojkars behov är ett genombrott. Vi vet ju redan att pojkar får sämre betyg än flickor och att nästan dubbelt så många kvinnor tar ut en examen från universitet och högskola. Om man sedan lägger till alla pojkar som blir kriminella, är det uppenbart att man behöver hitta nya sätt att utbilda och uppfostra pojkarna i skolan.

Projektet som Götblad föreslår som åtgärd för att möta behoven hos de pojkar som står mest i riskzonen för kriminalitet, kallar hon Projekt Pojke. Om hon får igenom sin vilja, innebär det att regeringen ska satsa pengar på enbart pojkar, vilket måste vara närmast unikt för den tid vi lever i, där det finns särskild lagstiftning för att avsätta pengar till kvinnors organisering och där hundratals miljoner i statsbidrag går till organisationer som jobbar med kvinnofrågor.

Ett av mina förslag till regeringen är att starta Projekt Pojke med syfte att motverka sociala problem, psykisk ohälsa och stereotypa könsroller hos unga män och pojkar som riskerar att dras in i kriminalitet.

Projekt Pojke ska, enligt mitt förslag, rikta sig till just pojkar och unga män och utformas efter deras behov.

Man kan bara hoppas att Götblads projekt blir verklighet. Förutom att detta skulle hjälpa pojkar och unga män i riskzonen, skulle det även vara en stor vinst för samhället med mindre kriminalitet och fler produktiva samhällsmedborgare.

8 Kommentarer »

Om du är en man som förespråkar kvotering till bolagsstyrelser, och själv har minsta lilla makt i samhället, börja då med att avstå din egen position. Istället för att undervisa andra män att de ska stå tillbaka i sin karriär, så kan du själv göra en konkret insats för att uppnå det mål du strävar efter.

Om du är man och radikalfeminist (Lars Ohly, Anders Borg, Per Schlingmann, Claes Borgström, osv), sluta ta plats i media. Genom att du som man tar plats och utrymme i media på bekostnad av en kvinna så upprätthåller du den den könsmaktsordning som du säger dig bekämpa. För det kan väl inte vara så att det är roligare att säga till andra män att stå tillbaka, än att själv stå tillbaka?

Om du är kvinnlig genusvetare, och upprörd över den könssegregerade arbetsmarknaden, börja då förändringen genom att själv omskola dig till civilingenjör. Om du upplever att du inte vill detta, utan känner att du trivs utmärkt med att jobba med samhällsfrågor och kulturella fenomen, varför kan du då inte tillåta andra kvinnor samma rättighet som du själv tar dig? Vilka är de kvinnor som ska bli civilingenjörer, om du själv inte vill bidra till förändringen?

Om du är en person som leder en genusvetenskaplig institution som vill genuscertifiera andra institutioner på ditt universitet, börja då med att städa i ditt eget hus. Genuscertifiering innebär en rekommendation att kurslitteraturen och lärarkåren ska vara jämt fördelade mellan kvinnor och män. Så innan du uppmanar andra institutioner hur de ska sköta sitt arbete, se till att du fixat till läget på hemmaplan. Även om det inte känns så kul att avskeda flera kollegor och anställa män istället, kan du inte göra annat om du vill leva som du lär.

15 Kommentarer »

Det verkar inte finnas någon ände på kvoteringsdebatten för närvarande. Under rubriken Kvotering leder till klansamhälle skriver fem kvinnor om problematiken kring kvotering:

Samtliga kvoteringsidéer härstammar från grundanalysen att resultatet av människors fria val är problematisk. Det verkar helt enkelt som att medborgarna inte alls väljer och agerar så som många politiker och debattörer anser att de borde och kvotering blir då nödvändig.

Detta är en viktig insikt, och debattartikeln som helhet är klok. Rättigheter är individuella och i samma ögonblick som gruppers rättigheter går före individers rättigheter (vilket kvotering innebär), så är vi inne på en farlig väg. Första steget på denna väg är diskriminering av individer, och nästa steg är att fler och fler individuella rättigheter sätts ur spel för att uppnå kollektiv rättvisa mellan olika grupper.

I en ledare i HD tycker man istället att det är Dags för kvotering. Precis som de flesta kvoteringsivrare, så hänvisar man här till orättfärdiga strukturer som måste bekämpas via lagar som främjar kollektiv rättvisa:

Män i näringslivet känner andra män i näringslivet och rekryterar bland dem. Med andra ord, kön har redan i dag en avgörande betydelse.

Eftersom vår kultur och våra samhällsstrukturer främjar män, så ska vi alltså lagstifta till kvinnornas förmån. Ungefär så går argumentationen.

Hur bemöter man då denna “strukturargumentation”? Det vanliga sättet att göra detta är att hänvisa till individuella rättigheter samt att icke-diskriminering är det överordnade värdet. Vi får inte införa nya orättvisor för att bekämpa gamla orättvisor.

Även om dessa argument är nödvändiga och korrekta, så räcker de inte hela vägen fram. Om ena sidan i debatten är redo att prata både om individer och strukturer, och andra sidan bara vill prata om individer, då blir den som undviker strukturerna överkörd. De som lyssnar på debatten antar helt enkelt att de som undviker att prata om strukturer gör detta då de inte har något bra att komma med. Den strukturella analysen som “vinner” blir således den radikalfeministiska, för den får gå oemotsagd.

Vad behöver man då göra istället? Är det möjligt att utmana den bild att samhällsstrukturer och kulturella mönster som radikalfeminister utmålar? Jag tror att det både är möjligt och nödvändigt, och några idéer kring hur man kan göra detta är följande:

• Hur vet vi egentligen att kvinnor förbigås till ledande poster i näringslivet idag? Varför kräver vi inte bevis för detta? Den troligaste hypotesen är väl rimligen att vi får färre kvinnor på toppen eftersom färre kvinnor siktar mot toppen. Det är upp till dem som kräver kvotering att bevisa att det är svårare för en kvinna att nå hela vägen upp.
• Idag har vi en stark opinion för att kvinnor ska synas på ledande positioner. De som äger debatten om jämställdhet i media låtsas att de själva inte har någon påverkan på strukturerna. I verkligheten har de en stark påverkan, och i förlängningen kan detta t o m leda till en gräddfil för de kvinnor som vill upp till toppen.
• Vi lever fortfarande i en illusion om att det bara är den kvinnliga könsrollen som varit utsatt, medan männen alltid haft en gräddfil. I verkligheten är det mer komplicerat. Männen har alltid betalat ett högt pris för sin makt i näringslivet. Arbetsveckor på 80 timmar och att inte få se sina barn växa upp är ett tufft pris att betala, men inte ovanligt för männen på toppen.
• Det faktum att viktiga kvinnofrågor är välbelysta, medan nästan ingen känner till viktiga mansfrågor, leder till en hätsk stämning mot de män som finns uppe på samhällstoppen. Om vi skulle kartlagt både mans- och kvinnofrågorna lika väl, så skulle debatten bli mer nyanserad och sansad.

Om de som motsätter sig kvotering ska ha någon framgång i debatten (för i nuläget går det riktigt dåligt och troligen får vi kvotering efter valet), så måste man våga börjar ge sig in på “strukturområdet”, och ifrågasätta det som idag tas för en allmän sanning. Det finns ingen anledning att acceptera grumliga påståenden om hur strukturerna verkar. Kräv att dessa påståenden valideras, och lägg till obekväma sanningar enligt punkterna ovan.

Att sedan män på ledande poster som kämpat sig till sin framgång stödjer kvotering är något av ett mysterium. Kanske borde de dra lärdom från Piratpartiet:

Faktum är att de män som jobbat för att driva igenom förändringen [dvs kvoteringen], i vissa fall har fått maka på sig till förmån för kvinnor.

Hur var det nu? Som man bäddar får man ligga…

Se även: Släpp kvinnorna loss

10 Kommentarer »

Filosofiska rummet i P1 hade igår en diskussion om genuscertifiering vid Lunds Universitet, där Tanja Bergkvist deltog.

Tanja Bergkvist är matematiker och bloggar regelbundet om hur genusvetenskapen påverkar politiken och samhället. Det var via Tanja som jag lärde mig att den svenska förskolan numera är ett könspolitiskt projekt.

I radioprogrammet konstateras det bland annat att i länder med fler genusvetare finns det färre kvinnor som studerar matematik och tekniska ämnen, så genusvetarna förefaller inte göra någon större nytta så här långt. Den troliga förklaringen till att könsskillnaderna ökar (enligt en stor forskningsrapport) är att i mer utvecklade länder där människor känner sig friare att studera det de vill, och inte det som kan ge en god inkomst, då väljer män och kvinnor det som de helst av allt vill syssla med. Så vi kanske inte bara kan skylla på genusvetarna…

Trots allt blir min uppmaning till alla kvinnliga genusvetare att skola om sig till matematiker och fysiker. På så vis kan ni göra något konkret för den jämna könsfördelning ni säger er eftersträva. I nuläget är ni istället representanter för de kvinnliga val ni säger er ogilla. Ni vet, leva som man lär, och allt det där.

5 Kommentarer »

Idag är det den 8 mars. Internationella kvinnodagen firar 100 år och för det feministiska och politiska etablissemanget i Sverige (som till stor del sammanfaller), är det en stor och viktig dag där man tävlar i att vara mest kvinnovänlig.

Men hur känner s k vanligt folk inför denna dag? Vilket stöd har Internationella kvinnodagen ute i befolkningen? Något säkert svar kan vi inte få, men dessa två skärmdumpar från Aftonbladets pågående webbundersökning ger oss en ledtråd:

Bland de drygt 6000 individer som röstat på Aftonbladet.se finns det alltså en stark majoritet för att Internationella kvinnodagen inte behövs. Frågan är då varför det är så? Har folk inte vett att inse att kvinnor är förtryckta och utsatta?

Även om mansfrågorna fortfarande är relativt okända i befolkningen, så tror jag att de flesta rent intuitivt känner av att det inte är bättre att vara man än kvinna i dagens samhälle. Därmed har man svårt att se behovet av en kvinnodag. Om folk dessutom kände till viktiga mansfrågor, skulle motståndet mot kvinnodagen troligen vara än större.

Vad är då viktiga mansfrågor? Här är ett urval:

• Hemlöshet - 75 procent män.
• Självmord - mer än dubbelt så vanligt bland män och vanligaste dödsorsaken bland unga män.
• Utbildning - 91 procent fler kvinnor tar ut en examen från universitet och högskola.
• Sjukvård - varje år läggs det 50 miljarder kronor mer på kvinnors sjuklighet än på männens.
• Vårdnadstvister - mer än 90 procen av enskild vårdnad tillfaller mamman.
• Farliga jobb - 90 procent av dödsfallen på arbetsplatser är män.
• Krig - värnplikten gäller bara män, och även när den tas bort är det männens uppgift enligt våra könsroller att försvara landet.
• Livslängd - män dör 4,6 år tidigare än kvinnor.
• Omskärelse - det är tillåtet att skära av förhuden på små pojkar, medan flickors och kvinnors kroppsliga integritet har skyddats i lagen i tre decennier.
• Statsbidrag - det finns lagstiftat om särskilda statsbidrag till kvinnors organisering, men inte för mäns organisering. Vidare läggs 100-tals miljoner kronor på att bekämpa våld mot kvinnor, men inga pengar alls på att bekämpa våld mot män i nära relationer.

Om dessa frågor varit omvända, dvs att kvinnorna var de utsatta, skulle det skrivits spaltmeter om det. Hur hade socialtjänsten ställts till svars om det var 75 procent kvinnor som var hemlösa, och att det nästan alltid var männen som fick vårdnaden om barnen? Hur hade sjukvården ställts till svars för att män var de som fick utnyttja mer resurser i form av vård och sjukskrivningar? Om kvinnor var de som dog en för tidig död via självmord, farliga jobb och krig - skulle inte detta då tydligt framförts som en kvinnofråga?

Om mansfrågorna fick sin rättmätiga uppmärksamhet, då skulle Internationella mansdagen fått lika mycket uppmärksamhet som kvinnodagen.

Men så länge vi lever i en vanföreställning om att det bara är den kvinnliga könsrollen som är problematiskt, medan män surfar på en räckmacka, kommer troligen det ensidiga fokuset på kvinnofrågor att fortsätta.

Min fråga till alla som kallar sig feminister är: Hur ställer du dig till mansfrågoran ovan? Erkänner du dessa frågor som mansfrågor? Hur passar de in i din världsbild där kvinnor är mer förtryckta och utsatta än män?

Om man har ett äkta engagemang för sina medmänniskor, så bör man bry sig lika mycket om mansfrågor och kvinnofrågor. Om man bidrar till osynliggörandet av mansfrågorna genom att endast prata om kvinnofrågor, så har man en hel del att förklara om sin människosyn.

AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, AB9, AB10, SvD1, DN1, DN2.

16 Kommentarer »

På Aftonbladets debattsida tar Elise Claesson upp det faktum som jag ofta skriver om, nämligen att männens traditionella makt ute i samhället motsvaras av kvinnors traditionella makt i hemmet. Jag håller inte med om alla argument och beskrivningar som Claesson kommer med, men huvudargumentet är korrekt. Citerat från artikeln: “Jag kan inte komma på någon familj jag känner där inte mamman och hustrun är den som bestämmer det mesta i den lilla världen. Så gott som alla familjer, släkter, grannskap är matriarkat, det är kvinnorna som styr och ställer i fråga om familjemiddagar, julfirande, semester, grillfester… Männen och barnen är statister i dessa skådespel där kvinnorna är regissörer och spelar huvudrollerna.”

Svenska Dagbladet skriver om det som är ett välkänt fenomen i USA sedan några år tillbaka; att i storstäderna är tjänar unga kvinnor mer pengar än de unga männen, i genomsnitt hela 40 000 kr mer om året när det gäller New York. Samma långsiktiga tendenser finns i hela västvärlden, då unga kvinnor utbildar sig på högskolor och universitet långt mycket oftare än männen. I Sverige är det redan 91 procent fler kvinnor än män som tar ut en examen från universitet och högskolor. Framtidens underklass består av outbildade män, och istället för att “gifta upp sig” - som tidigare varit vanligt bland kvinnor - kommer många att vara tvungna att “gifta ner sig”.

Det är snart Internationella Kvinnodagen, och i Malmös skolor är man redan i full gång med jämställdhetsundervisningen. Men frågan är om det egentligen är jämställdhetsundervisning som eleverna får delta i? Ofta är jämställdhet en omskrivning för feminism, även om dessa begrepp egentligen är två olika saker. Och hänvisningen till ord som härskartekniker, samt att själva grunden till undervisningen är Internationella Kvinnodagen, får mig att misstänka att det inte kommer att vara särskilt roligt att vara kille i Malmös skolor den närmaste veckan.

Ann-Mari Maukonen tar upp det faktum att även kvinnor begår sexualbrott mot barn, och länkar samtidigt till en intressant artikel i UNT om detta. Hon listar även en serie Youtube-klipp från programet Panorama på BBC, där man tar upp samma ämne. Ingrid Carlqvist kommenterar också det hela. Att även kvinnor begår sexualbrott mot barn får ses som ytterligare ett exempel på att könsmaktsordningen är en teoretisk förklaringsmodell som stämmer dåligt överens med verkligheten. Vad gäller våld i nära relationer vet vi redan att bägge könen är förövare ungefär lika ofta, och även om det inte är samma jämna fördelning bland sexualbrottslingar så finns det en signifikant minoritet som är kvinnor.

77 Kommentarer »

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan, skriver om Maktens män. Artikeln förfaller gå ut på att män som är mäktiga har förhållanden med kvinnor som de inte gifter sig med. Även om männen kan framstå som varma och omtänksamma, så är de alltså moraliskt förkastliga i sitt beteende.

Problemet här är inte att en viss typ av sexualmoral förs fram. Det enda säkra man kan säga om sexualmoral är att åsikterna troligen alltid kommer att gå isär i samhället om vad som är rätt och fel. Det intressanta är istället att det är en självklarhet att lasta männen för deras beteende, även om det handlar om situationer där både mannen och kvinnan varit fullt medvetna om vad som pågår:

Urho Kekkonen, Finlands mångårige president, hade i sexton år ett förhållande med Anita Hallama, maka till landets Moskvaambassadör [...]

Är Kekkonen mer ansvarig än Hallama, för att det pågår ett hemligt förhållande i sexton år? Rimligen visste väl Hallama själv att hon var gift med en annan man, och att lasta Kekkonen för detta känns långsökt.

Äkta jämställdhet innebär att vi håller män och kvinnor lika ansvariga för sina handlingar, även när det gäller sexualitet och kärlek. Att måla upp bilden av män som mer ansvariga än kvinnor, är knappast förenligt med en modern kvinnosyn.

I Expressen skriver Annette Kullenberg att machokockarna sprider en unken doft. Det är svårt att riktigt förstå vad denna debattartikel går ut på. Såvitt jag kan greppa handlar det om att män inte får uppvisa ett traditionellt manligt beteende, då detta är stötande. Det verkar också handla om att förolämpa män, även om detta inte har något som helst att göra med en seriös debatt:

I Pluras fall får man säga att han är halvnaken och rätt fet.

I karlakarlarnas land spelar sånt ingen roll. De är med i tv. Faktum är att de är från en annan planet. Apornas planet.

Eftersom traditionellt manligt beteende innebär att man kommer från apornas planet så är det tydligen fritt fram att mobba en person för hans övervikt.

Annette Kullenberg verkar inte förstå att hon bidrar till könsstereotyperna genom att anta att en man som blir kallad fet i en av Sveriges största tidningar inte kommer att ta illa vid sig. Manliga män har väl inget känsloliv, eller?

Själv undrar jag bara stillsamt när svenska folket kommer att tröttna på förolämpningarna mot män i media. Finns det verkligen inte några viktigare frågor att diskutera?

16 Kommentarer »

Vanja Berggren, lektor i folkhälsovetenskap, skriver idag en debattartikel i Kristianstadbladet om manlig omskärelse under rubriken Masstympning - ifrågasatt strategi. Hon noterar att Svenska Läkaresällskapets delegation i medicinsk etik uttalat sig mycket kritiskt mot omskärelse. Hon tar även upp vilka orsaker som kan finnas till att manligt omskärelse får fortgå i moderna demokratier som i övrigt tar kroppslig integritet på stort allvar:

Internationellt finns stora ekonomiska intressen och en allmän konservatism som motverkar ett hälsoinriktat ifrågasättande av ingreppet. Stympning kan man kalla icke-medicinskt motiverad borttagande av frisk vävnad.

De som vill försvara sin rätt att omskära sina omyndiga söner brukar ofta hävda att ingreppet är helt ofarligt och omöjligen kan leda till komplikationer. Men detta stämmer inte enligt Berggren:

Riskerna med manlig könsstympning är väldokumenterade, och svårartade komplikationer och även dödsfall har rapporterats.

Hon spekulerar även kring att viljan att massomskära afrikanska män för att eventuellt kunna minska spridningen av HIV, kan leda till ett krav på att börja omskära kvinnor:

De langerhanska cellerna i förhudens vävnader, som fångar upp hiv-smittan, finns väl beskrivna även i kvinnors vulvaslemhinnor. Legitimitet för könsstympning av flickor skulle därför analogt kunna bli nästa steg i denna strategi att minska de langerhanska cellernas betydelse (hos båda könen) för att minska hiv-spridning.

Rent medicinskt är det alltså fullt möjligt att både manlig och kvinnlig omskärelse kan minska spridningen av HIV. Men frågan vi måste ställa oss är då hur vi värderar kroppslig integritet i en situation där vi känner oss pressade? Skulle vi acceptera massomskärelse i Sverige, på samma vis som det är föreslaget i Afrika?

15 Kommentarer »