preload
Feb 03

Igår blev det en minst sagt livlig diskussion kring en bild på en smal, kvinnlig fotomodell. Över 150 kommentarer på ett dygn.

Och männen då? Vilka kroppsideal möter en man när han är ute och går? Bilden nedan tog jag för en stund sedan på ett shoppingcenter i centrala Malmö.

Min spontanta reaktion är att Beckham ser ut att vara i god form men inte på något sätt undernärd. Bilden ser ut att vara photoshoppad, kanske framför allt vad gäller skuggorna under “paketet”.

Vad får du för tankar och åsikter? Ordet är fritt nedan!

Feb 03

Sista tiden på bloggen har jag skrivit en del om var gränsen för jämställdhetsarbete går. Som jag skrev i Feminismen och skammen går den definitivt vid att skambelägga eller skuldbelägga något av könen. Och i förrgår kritiserade jag Hanna Hellquists krav på att svenska folket ska anpassa sig efter hennes vision av ett jämställt samhälle (hon är långt ifrån den enda som bör ta åt sig av denna kritik).

Men vad handlar detta om mer specifikt? Är jag emot alla former av förändring så fort det kommer till kön? Långt därifrån. Våra könsroller utvecklas och förändras över tiden, och det är inget konstigt med det.

Förändring kan däremot ske på olika vis. Med respekt för människors självbestämmande, eller utan sådan respekt. Genom att vara en god förebild, eller genom att piska på sina medmänniskor.

Tyvärr har följande mönster blivit vanligt i jämställdhetsdebatten:

  1. Jämställdhet definieras som statistisk likhet mellan könen. Bara 50/50-fördelning av män och kvinnor anses således vara jämställt.
  2. Denna kvantitativa jämställdhet omtalas som om den är lika viktig som demokrati eller yttrandefrihet.
  3. Med allvarligt tonläge konstateras att Sverige, eller en viss sektor av samhället, ännu inte är jämställt. Därmed krävs fler åtgärder, gärna drastiska sådana som kvotering.
  4. Människor beskrivs som strutsar. De stoppar huvudet i sanden och vill inte se att vi är “ojämställda” och därmed har ett stort demokratiskt problem i Sverige.
  5. Vi bör alla må dåligt över detta. Männen skambeläggs, kvinnorna skuldbeläggs.
  6. Starta om från punkt 1 och upprepa.

Vad är felet med detta? Tja, till att börja med är tonläget obehagligt. Det är inte så att man vill arbeta med människor för att uppnå en förändring. Om förslagen beror på omtanke om sina medmänniskor eller en vision om en bättre värld, så döljs det på ett effektivt sätt.

Istället är det den metaforiska piskan som framträder. Människor gör fel, de borde veta bättre och nu är det verkligen dags att tala med dem på ett sätt som indikerar allvar. Vet hut, ni som lever ojämställt!

Det är precis här retoriken blir kränkande, invasiv och människofientlig. En form av personlig frustration – eller till och med hat – över att samhället inte ser ut som man vill, tas ut på omvärlden. Som ett barn vill man att omvärlden omedelbart ska anpassa sig efter ens egna önskningar, så att ordningen återställs.

I grunden handlar detta om en gränslöshet. Man vill inte acceptera att politiken faktiskt har gränser. Riksdagen har rätt att besluta om vilka spelregler som ska råda i landet, men den har inte rätt att bestämma hur människor lever sina liv inom dessa spelregler.

Förvisso är det fullt tillåtet att påverka människor på olika sätt:

  • Genom att vara en god förebild.
  • Genom att måla upp nya visioner om hur vi kan leva tillsammans.
  • Genom att presentera goda argument för varför ens egna idéer skulle vara gynnsamt för människor.

Sammantaget handlar ett sådant mer människovärdigt förändringsarbete om att inspirera människor, och skapa en dialog med dem. Det handlar inte om att attackera eller underkänna deras nuvarande livsstil, eller rent av kräva att man själv ska vara den som bestämmer hur deras vardag ska se ut.

Förvisso går det även att lobba för lagändringar som minskar valfriheten i vardagen. Till exempel genom att ta bort möjligheten att överlåta föräldraledighet till sin partner. Men även om en sådan förändring skulle genomföras, är människor fria att leva som de vill – inom de nya spelreglerna.

Vissa lagändringar är däremot inte möjliga, om vi vill fortsätta leva i en modern demokrati. Kvotering till olika utbildningar eller yrken kan inte införas, med mindre än att medborgarna tilldelas skyldigheten att gå en viss utbildning eller arbeta inom ett visst yrke. Med all sannolikhet är det just sådana skyldigheter som skulle krävas för att uppnå statistisk jämställdhet mellan könen – med tanke på de medfödda könsskillnader som finns.

Valet står i slutändan mellan att försvara grundläggande demokratiska värderingar, eller att försvara visionen om kvantitativ jämställdhet.

Vad är det då ettriga förespråkare av statistisk jämställdhet behöver lära sig? De behöver lära sig:

  • Gränsen mellan deras inflytande och andra människors rätt till sin egen vardag.
  • Att människor inte automatiskt är dumma, oupplysta eller genus-okunniga bara för att de vill leva på ett visst sätt.
  • Att ilskan och föraktet mot människor som inte vill anpassa sig lyser igenom, och att det klär dem illa.

Det är hög tid att sluta kränka människor under jämställdhetens täckmantel. Lev ditt eget liv precis som du vill, men se till att låta dina medmänniskor ha samma privilegium.

 

Feb 02

Jag tycker hon ser ut som att hon behöver ett rejält mål mat.

Hur påverkas flickor av att den här typen av bilder sitter över hela stan?

(Disclaimer: Visst kan det vara så att just denna kvinna är ovanligt smal i sig själv, men det förändrar inte frågeställningen.)

Feb 02

Sent igår kväll hade Matte Matik en alldeles lysande monolog på Twitter. Han struntade helt enkelt i föreskriften att män ska vara tysta och stoiska (för att vara Riktiga Män™), och berättade om några av sina erfarenheter.

Som hashtag använde han #sexism, något som jag skrev om i går. Här kommer ett urval av anekdoterna, med mina kommentarer efteråt.

Som leg läkare är jag inte det minsta förvånad. En viss subgrupp sjuksköterskor har ett horn i sidan till män (medan många andra syrror är helt underbara), och ingenstans finns fler av detta släkte än bland barnmorskorna. Fråga mig inte varför.

I ett större perspektiv handlar detta om att reproduktionen numera är en kvinnlig maktsfär, och hemmet är av tradition en kvinnligt kodad domän. Den man som bryter sig in på dessa områden anses inte sällan försöka kontrollera kvinnan, vilket är ett effektivt sätt att tysta honom.

Detta är troligen ett exempel från en operationssal, och inte från BB. Här handlar det om en kvinna som är så trygg i att hon har statsfeminismen på sin sida att hon kränker pappan som står i samma rum. Hon tar sig rätten att bedriva någon form av könskamp i en situation där det verkligen inte passar sig.

Är könskrig det en förälder vill koppla till sitt barns födelse? Man baxnar.

Rent faktamässigt stämmer inte detta. Mäns biologi är något mer “flyktig” än kvinnors. Därav att vi ser fler manliga än kvinnliga genier, och fler manliga än kvinnliga idioter. Men att mäns biologi skulle vara sämre är bara nonsens – ordet hon letar efter är “annorlunda”.

Möjligen ser lärarinnan detta som ett sätt att ge igen för de manliga tänkare som ansett kvinnan vara mindre kapabel. Att hon inte har vett att förstå att hon i denna kontext attackerar och skambelägger pojkar tyder på att radikalfeminismen fått sådant tolkningsföreträde att empatin flugit ut genom fönstret.

Ett av de mest eftersatta områdena på jämställdhetsområdet är mäns kroppliga integritet. Om en kvinna slår eller knäar en man på film är det roligt, om en man gör samma sak mot en kvinna vet vi att vi ska hata honom och se fram emot att hjälten dödar honom. Känns inte som ett helt sunt paradigm, om man säger så.

Sexuella gränser och män är två begrepp som sällan nämns i samma mening, om det inte handlar om att män ska respektera kvinnors gränser. Lär vi våra pojkar att deras gränser är viktiga? Att de kan säga nej precis när de vill?

Att en kvinnlig lärare kan gå in lite som hon tycker i pojkarnas omklädningsrum, medan en manlig lärare inte kan göra samma hos flickorna, är ett bra exempel på att vi ännu inte börjat fundera på det här med mäns kroppsliga gränser och integritet.

Ännu en relevant faktor i sammanhanget är myten att alla pedofiler är män. Denna myt är för övrigt en central del i det radikalfeministiska teoribygge som i Sverige utmålat män som onda. Andra byggstenar är “mäns våld mot kvinnor” och en allomfattande “könsmaktsordning” som bara vill se maktordningar som gynnar män.

Vad tycker du om Matte Matiks berättelser? Har du själv exempel att dela med dig av? Ordet är fritt nedan!

Tips: På Twitter kan män prata om sina upplevelser av att vara män och människor under hashtagen #killgruppen. Inspirerade av detta initativ har även #tjejgruppen skapats, för kvinnor som vill göra samma sak. Lite kul att männen för en gångs skull var först med ett sådant initiativ, och det kan vi tacka Cimon Lundberg för.

Feb 01

Förra veckan lyfte feministen och programledaren Hanna Hellquist ämnet jämställdhet i Morgonpasset i P3. Upprinnelsen var de siffror som finns i Statistisk årsbok 2012.

På sin blogg sammanfattar Hellquist vad det hela handlar om:

I boken har statistiken för 2011 sammanställts och svart på vitt är det här otroligt jobbig och sorglig läsning, för alla. För mig är det naturligtvis tråkigt att läsa att Marias man, fortfarande 2011, FORTFARANDE tjänar nästan 9 000 kronor mer än sin hustru, och det är självklart riktigt störande läsning för dem som hävdar att feminismen egentligen inte behövs eftersom vi redan lever i ett jämställt samhälle.

Statistiken anses alltså vara störande för feminist-kritiker. Själv tror jag inte att statistiken är ett dugg störande. Utan det är något annat som stör.

Så här säger Hellquist till P4 Värmland när hon blir intervjuad om detta:

Så här är det, folk blir livrädda när man börjar ifrågasätta deras val och ber dem ta ansvar för sina liv, när man gör det blir folk vansinniga.

Här har vi pudelns kärna. Människor tycker det är helt OK med statistik, och helt OK att olika personer har olika åsikter om denna statistik.

Men när någon säger att de inte får leva som de vill, utan att de måste “ta ansvar för sina liv” (det vill säga förändra sig efter en viss mall), så blir människor upprörda. Varför ska de inte få leva som de vill i en demokratisk stat?

Fenomenet är egentligen inte nytt. Genusvetare kan till och med få träning i att hantera det “motstånd” de möter när de vill förändra människors beteenden och livsstil. Ett motstånd är alltså inte att betrakta som att människor drar en gräns för sin personliga integritet, utan det anses vara något som ska brytas ned så människor kan börja leva mer “rätt”.

Igen, med detta inte sagt att man inte kan få erbjuda föreläsningar i genusfrågor för de som är nyfikna och som har intresse av att förändra sin egen vardag. Problemet är när man vill tvinga sin egen åsikt på andra människor, och kräver att de ska anamma en viss livsstil.

Till Aftonbladet säger Hellquist:

Sverige pekas ofta ut som en förebild när det gäller jämställdhet, men Hanna Hellquist menar att vi inte har kommit så långt.

– Fast kvinnor vill inte gå med på den bilden, och männen vill inte vara en del av den. Alla stretar emot eftersom det är obekvämt, säger hon till Aftonbladet.

Nej, folk stretar inte emot för att det är obekvämt med statistiska skillnader mellan könen. Folk stretar emot eftersom det finns ett krav på att dessa skillnader måste bort, och att de måste förändra en livsstil de trivs med.

De stretar även emot för att begreppet jämställdhet har kidnappats. Jämställdhet betyder inte statistisk likhet mellan könen, det betyder samma spelregler mellan könen och en avsaknad av diskriminering. Således kan vi vara fullt jämställda och ändå har statistiska skillnader mellan kvinnor och män.

Ett resultat av den lilla storm som skapats kring allt detta är hashtagen #sexism på Twitter. Och den hashtagen är väl helt OK, om människor vill berätta om incidenter när de blivit diskriminerade. Men märk väl att detta är något annat än statistiska skillnader mellan könen! Män och kvinnor kan göra olika livsval, även helt utan diskriminering i samhället.

Diskriminering är inte en av huvudförklaringarna till att det i dagens Sverige finns genomsnittliga skillnader hur kvinnor och män lever sina liv. En viktig förklaring är däremot att det mitt bland alla likheter mellan könen även finns vissa olikheter, som slår igenom på statistisk nivå.

Relaterade inlägg:

Feb 01

Om du missat del 1 så läs gärna den först. Fler texter av Helene finner du på hennes blogg.

Presentation:
Journalist, debattör och fri feminist som alltid tar de utsattas parti oavsett kön. Har arbetat som journalist sedan 1968 i dagspress. Från 1979 på Sveriges Radio, som nyhetschef, reporter och programledare bland annat på det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen.

Har bott i Bangladesh och där arbetat med ett journalistiskt projekt om kvinnor som används som försöksdjur i medicinsk forskning. Har gjort ett antal reportageresor i Afrika, Asien och Mellanöstern. Bodde och arbetade (under cover som journalist) i ett år i Zimbabwe.

Lever nu i Göteborg och ibland i Turkiet.

Renläriga feminister och sexmotståndare

Feminismen har i grunden alltid handlat om den kvinnliga sexualiteten, där kvinnor tagit sig den självklara rätten att definiera den – på gott och ont! Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera den, under täckmantel av något annat. Precis som religionen och det patriarkala samhället gjort i alla tider.

Vi 40-talister uppfostrades i en värld av romantik och blev vuxna i ett totalt sexualfixerat samhälle.

Den sexuella grenen av feminismen utvalde sig själva till moralens väktare och har fortsatt på den vägen fram till i dag, då män utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnorna med sin sexuella frihet som offer.

Definitionen görs av den numera upphöjda statsfeminism som råder i dagens Sverige.

Den sexuella revolutionen på 70-talet, innebar till en början ett sexuellt bejakande av den kvinnliga sexualiteten. Böcker skrevs som “Våra kroppar. Våra jag.” Bh:ar slängdes, den kvinnliga orgasmen hyllades, byte av partner tilläts och porren blev fri.

Då hände något! Jungfrun måste kunna skiljas från horan. Riktiga feminister, läs ärbara kvinnor, började klä sig i velourkläder och fotriktiga skor, slutade sminka sig och lät håret försvinna i huvuddukar. Allt för att inte betecknas som sexobjekt utan som hjärna.
Allt för att inte kunna bli beskyllda för att vara horor utan hjärna, men kvinnor med hjärna, fast utan sexualitet.

Den skulle åtminstone inte synas, på sin höjd anas och om den var nödvändig ske i slutna rum.

Den kvinnliga sexigheten och flirten med män förbjöds inom feminismen. Barn fick vi föda, men ligga med män var inte längre så populärt. Vi kunde inte ens tala om det! Så urbota tråkigt det blev.

Men kampen och saken överskuggade allt – då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Tyvärr var den kampen nödvändig för att vi kvinnor skulle få det vi strävade efter, nämligen samma mänskliga rättigheter som männen redan hade.

Problemet var bara att några av oss längtade med våra kroppar efter fienden som var männen.

Men som de revolutionärer vi var löste vi det i smyg så att inte våra feministiska systrar märkte det. Tala om kvinnligt förtryck! Jag förstod aldrig varför jag som kvinna inte kunde få bejaka hela mig, såväl min kropp, som min hjärna och själ. Det värsta var att nu var det inte längre männen som förtryckte, utan mina medsystrar.

Det var särskilt uttalat i Sverige. Utomlands träffade jag feminister som bejakade sin kvinnlighet utan att för den skull göra avkall på sin feminism.

Ska man kunna förändra ett samhälle måste media vara med. Då behövdes det fler kvinnor som hördes i media och ämnen som berörde kvinnor måste lyftas fram. Jag jobbade på lokalradion och startade det första kvinnoprogrammet, Amanda. Namnet som betyder ”hon som bör älskas som den kvinna hon är”.

Lokalradion var ny, frihet, experiment och leklusta var tillåtet. Vi blandade allvarliga ämnen, med flärdreportage. Kunde spela Dolly Parton, efter ett reportage om mammografi.

Amanda väckte sådan uppståndelse att både Expressen och SVTs Aktuellt gjorde reportage med rubriker som: “Nu är palestinasjalarna och de fotriktiga skorna borta och högklackat och nätstrumporna på”.

Vi som jobbade med Amanda hade roligt och skrattade mycket. På kvällarna dansade jag samba och älskade med min man.

I samma veva startade dåvarande Riksradion sitt eget kvinnoprogram, Radio Ellen. Med fler lyssnare, högre status och ett internationellt kvinnoperspektiv. Så klart att jag tackade ja, när jag fick erbjudande om att vara med i Radio Ellens redaktion.

Radio Ellen var ett utmärkt program, en feministisk opinionsbildare, där kvinnor såväl nationellt som internationellt fick komma till tals. När FNs kvinnokonferens hölls i Nairobi 1985 sände vi direkt hem till Sverige. Vi tog upp surrogatmödraskap, provrörsbefruktning, organexport, användandet av fattiga kvinnor i Bangladesh som försöksdjur för medicinsk forskning mm.

Men där odlades också myterna om att kvinnor var mer fredliga än män, att kvinnor skulle vara mer solidariska än män, att kvinnor på det stora hela skulle vara godare än män.

När jag ville göra reportage om kvinnliga gerillasoldater stoppades jag. Det passade inte i Radio Ellen.

Det som saknades var den kritiska analysen av feminismen. Den saknas fortfarande. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia. Där har dagens feminister slagit fast vad som är politiskt korrekt att diskutera.

Detta har cementerat feminismen, vilket innebär att vi nu har fått ett slags maktmatriarkat, en statsfeminism som ersatt det tidigare patriarkatet. Nu har könet i maktsfären bara bytts ut. Att ersätta en maktideologi med en annan är ingen lösning för att få goda relationer mellan kvinnor och män.

Jan 31

Presentation:
Journalist, debattör och fri feminist som alltid tar de utsattas parti oavsett kön. Har arbetat som journalist sedan 1968 i dagspress. Från 1979 på Sveriges Radio, som nyhetschef, reporter och programledare bland annat på det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen.

Har bott i Bangladesh och där arbetat med ett journalistiskt projekt om kvinnor som används som försöksdjur i medicinsk forskning. Har gjort ett antal reportageresor i Afrika, Asien och Mellanöstern. Bodde och arbetade (under cover som journalist) i ett år i Zimbabwe.

Lever nu i Göteborg och ibland i Turkiet.

(Fler texter finner du på Helenes egen blogg. /Pelle)

Kvinnokampen kidnappades, förvrängdes till statsfeminism

Aldrig kunde jag, som i många år ledde Sveriges Radios legendariska
kvinnoprogram Radio Ellen, förutspå att en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet, skulle slå över i en radikalfeminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar och diskuterar Rut-avdragets vara eller inte vara.

En radikalfeminism som totalt saknar samhällsanalys och istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. En radikalfeminism som inte solidariserar sig varken med tredje världens kvinnor eller de förtryckta kvinnorna i Sverige.

För mig är det icke-feminism och egoism!

Vi urfeminister från 70-talet kämpade för vår sexuella frihet för att kunna ta ansvar för våra egna liv, men också för att kunna njuta tillsammans med männen, bli kamrater med dem, inte för att förgöra dem.

Den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva, en förutsättning för att inte vara ekonomiskt beroende av män. Först då hade vi nått vår totala frihet. Det var också då vi hade möjlighet att säga nej om vi kände oss utnyttjade såväl ekonomiskt som sexuellt.

Feminismen går ut på att stärka kvinnors självkänsla och oberoende. Under valspråket: “Gråt inte kämpa!” gick vi ut i kvinnokamp under 70-och 80-talen. Övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.

Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få så kallade nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte, på sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.

När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.

De som ändå blev med barn utan att vara gifta hamnade inte bara på mödrahem utan också ute i den sociala kylan, med förstörd framtid. Vem ville gifta sig med en ensamstående mamma?

P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädsla för att bli med barn. Kondom, javisst! Men såå pinsamt! Det sexuella samhällsklimatet var inte öppet som nu. Vi visste ju inte ens om att det fanns porr.

Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda.

Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: “Ropen skalla, daghem åt alla!” Energi frigjordes, energi som vi använde för att kämpa mot det patriarkala förtrycket som genomsyrade arbetsplatserna, statsförvaltningen, universiteten och media.

Vi definierade patriarkatet som en samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.

Personligen blev jag feminist när den tidning jag arbetade på, Handelstidningen i Göteborg, gick i konkurs och fackordföranden sa till mig att “Du behöver ju inte något nytt jobb som reporter. Du är ju gift! Din man kan försörja dig!” Då kände jag det patriarkala förtrycket in på min bara hud.

Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbetet och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan, såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte.

Vi krävde fri abort! Måste man göra abort fick man åka till Polen. Den fria aborten blev inte lag i Sverige förrän 1975. Då var jag 29 år, hade fött min dotter, skilt mig, var ensamstående mamma, jobbade heltid som journalist och var feminist. Världen hade kommit närmare med televisionen som visade Vietnamkrigets offer och studentupproren världen över.

Jag engagerade mig i Chilekommittén och kvinnogrupper. Vi var inte bara samhällsmedborgare utan även världsmedborgare. Hur hade vi tid? Tja det var inte så mycket design och nya kök. Istället la vi energi på att förändra samhället så att alla skulle få plats.

Vi hyllade de mänskliga rättigheterna, allas lika värde oberoende av kön. Vi krävde lika lön för lika arbete, lika möjligheter som männen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycks mig dagens historielösa sex- och feministdebatt absurd. De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?

Pratar om Rut-avdrag och har slutat ta ansvar för sin egen sexualitet eller till och med för sina egna liv. Istället förlitar de sig på rättsväsendet och dagen efterpiller, livligt påhejade av radikalfeministerna som utmålar dagens unga kvinnor som dumma våp och alla män som förövare.

Det känns som om den naturliga självbevarelsedriften tagits över av staten och makten!

Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.

Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

Den rådande totalitära könsideologin anammades också av medierna som nu går statens ärenden. Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.

I nästa bloggavsnitt avslöjar jag spelet bakom de feministiska gardinerna.

(Del 2 publiceras i morgon – så se till att återvända då! /Pelle)

Jan 30

I somras skrev jag om hur Kulturnyheterna i SVT lät Maria Sveland framställa Dominique Strauss-Kahn (DSK) som skyldig till ett brott, trots att åtalet hade lagts ned.

Chefen för Kulturnyheterna erkände misstaget och tog med ett klargörande i en senare sändning. Detta som en direkt konsekvens av att Nils Jungenäs, uppskattad medlem av blogg-communityn, mejlade dem en länk till blogginlägget.

Ytterligare en uppskattad (och anonym) medlem av blogg-communityn anmälde sedan inslaget till Granskningsnämnden för radio och TV, och de har nu fattat sitt beslut. Inslaget frias.

Lustigt nog verkar de ha bedömt huruvida Maria Sveland var opartisk eller inte, och som intervjuad är kravet lägre på henne. Anmälan handlar ju om själva programmet och det journalistiska beslutet att få låta henne tala om DSK som skyldig, så rimligen var det detta som skulle bedömas. Goddag yxskaft, helt enkelt.

Det positiva i sammanhanget är dock att hjulen kan sättas i rullning relativt enkelt, tack vare att de finns en grupp personer på bloggen som engagerar sig lite extra. Om du vill bli en i det gänget är det bara att ta egna initiativ när chansen dyker upp! Till exempel kan man alltid mejla makthavare, chefer och chefredaktörer när något tveksamt i deras organisation uppdagats här på bloggen.

Här är granskningsnämnden beslut:

SAKEN

Kulturnyheterna, SVT1, 2011-08-24, inslag om medierapporteringen om anklagelserna mot Dominique Strauss-Kahn; fråga om opartiskhet och saklighet

BESLUT

Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kraven på opartiskhet och saklighet.

____________________

ANMÄLNINGARNA

Två anmälare är kritiska till ett inslag om medierapporteringen om våldtäkts- anklagelserna mot IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn. De är kritiska till den medverkande journalisten och debattören NN:s uttalanden. De anser att hennes uttalanden innebar ett ställningstagande mot Dominique Strauss-Kahn i skuldfrågan och att inslaget strider mot kraven på opartiskhet och saklighet.

AKTUELL BESTÄMMELSE

Sveriges Television ska bedriva programverksamheten opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet ska råda i televisionen (5 § i sändningstillståndet). Kraven på opartiskhet och saklighet tillämpas enligt granskningsnämndens praxis i princip fullt ut på programledare, reportrar och andra som genom sin ställning i ett program kan uppfattas som företrädare för programföretaget. Med hänsyn till den vidsträckta yttrande- friheten kan kraven ställas lägre i fråga om intervjuade, debattdeltagare och andra så kallade tillfälliga medverkande.

GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING

Inslaget handlade om medierapporteringen om våldtäktsanklagelserna mot IMF- chefen Dominique Strauss-Kahn. I inslaget medverkade NN som var kritisk till den aktuella medierapporteringen som hon ansåg hade följt en alltför vanlig och uppumpad mediadramaturgi. Granskningsnämnden kan inte finna att den tillfälligt medverkande NN:s kommentarer innebär att inslaget strider mot kraven på opartiskhet och saklighet. Nämnden anser vidare inte att inslagets utformning eller innehåll i övrigt strider mot dessa krav.

Detta beslut har fattats av granskningsnämndens vice ordförande Helena Jäderblom efter föredragning av Tarek Touma.

 

Jan 30

Förra veckan skrev jag om hur mansrollen bör definieras, så att definitionen knyter an till en tydlig verklighet. Om mansrollen är det som en liten minoritet av män gör så hamnar vi i en märklig situation.

I dag skrev jag så om den skam och skuld som ideologiska feminister skapar, i sin iver att få alla att leva efter sin vision (observera att ideologisk och pragmatisk feminism är två olika saker). De går ett steg för långt, och inkränktar då på andra människors fri- och rättighet att skapa sin egen tillvaro, oberoende om denna tillvaro passar in i en viss ideologi.

För att förenkla, tydliggöra och sammanfatta vad dessa inlägg handlar om, så skrev jag en serie punkter på Twitter tidigare idag. Jag tänker att de kan ge en snabb översikt av vad det här handlar om, så publicerar därför punkterna här som ett eget inlägg.

Jan 30

Det finns två typer av feminism. Åtminstone för denna diskussion. Ideologisk feminism och pragmatisk feminism. Den senare vill bara att kvinnor inte ska hämmas ute i samhället på grund av sitt kön – vilket är en väldigt rimlig önskan. Den ideologiska feminismen är en annan femma.

Det den säger är att män är problematiska, och att män behöver förändra sig. Det går alltså inte att acceptera män i sin nuvarande form, men med ett annat samhällssystem och med en annan uppfostran kan de bli acceptabla.

Detta kanske framstår som generöst. Den ideologiska feminismen säger ju inte att män i sig är problematiska. Bara att de behöver socialiseras om till en ny typ av man. Individuella män ska inte ta åt sig utan det är mansrollen som är problemet.

I själva verket är det allt annat än generöst. För vad är egentligen mansrollen om inte summan av de beteenden och livsstilar som män uppvisar? Mansrollen är det som en majoritet av män gör. En sågning av mansrollen är således en sågning av individuella män, och inte bara någon abstrakt entitet.

Intressant i sammanhanget är ordet “patriarkat”, som också kritiseras hårt av den ideologiska feminismen. För de tidiga feministerna betydde patriarkat framför allt en samhällsordning. Man kämpade mot staten, och mot ett samhällsskick som inte tillät abort eller att kvinnor skulle ha lika tillgång till arbetsmarknaden.

Under de tidiga feministernas fana kunde således kvinnor och män stå enade, utan att enskilda män pekades ut. Kampen gällde helt enkelt att kvinnor skulle få samma rättigheter som män enligt lagen. Förvisso kan man ha åsikter om att mansfrågorna fortfarande låg och slumrade, men det förtar inte något av den rättfärdiga kamp som dessa kvinnor och män förde.

Numera betyder patriarkatet något annat. När all lagstiftning väl var fixad för kvinnorna, och staten dessutom hade anammat en jämställdhetspolitik som stödde kvinnors väg ut ur hemmet, kunde staten inte längre vara måltavlan. Istället vändes vreden mot individuella män – under täckmantel av begreppen patriarkat och mansrollen.

Patriarkat och mansrollen blev omskrivningar för att “vi kan inte acceptera hur män lever sina liv”. De livsval som kvinnor och män gemensamt förhandlade fram i familjer – där kvinnan ofta hade minst lika mycket att säga till om som mannen – blev till patriarkala strukturer och något som varje man skulle bära hundhuvudet för.

Till detta tillkom lustiga generaliseringar. Att en liten minoritet män utövade våld eller övergrepp mot kvinnor togs som intäkt för en problematisk mansroll (översatt till vanlig svenska: varje individuell man skulle bära skammen). Att den stora majoriteten män aldrig krökte ett hår på en kvinna var ointressant i sammanhanget – retoriken var redan etablerad och ideologin levde sitt eget liv.

Och här befinner vi oss i dag. I ett politiskt och medialt klimat där en urspårat retorik och ideologi har upphöjts till självklar sanning. Där man under täckmantel av “mansrollen” och “patriakat” kan attackera mäns identitet och självkänsla. Vissa tror nog de gör något gott när de anammar denna retorik, men tro inte annat än att det är ett skambeläggande av individuella män.

Märk väl att ideologiska feminister inte uppmanar män till någon gradvis form av personlig utveckling. Om så var fallet hade det väl varit OK, även om sådan utveckling oftast behöver komma inifrån. Nej, detta handlar om ett upplägg där män är underkända tills de förändrar sig efter en mall som passar den ideologiska feminismen. Hur män själva vill leva sina liv verkar inte ens vara en del av agendan. Männen är inte tillfrågade, trots att vi lever i en demokrati där alla rimligen får leva precis hur de vill så länge de håller sig inom lagens råmärken.

Vissa män löser sin situation genom att ställa upp på premisserna. Genom att bli en god man, en man som också tror på ideologisk feminism, kan man få komma in i värmen. Det kanske verkar som en god idé – särskilt om man helt ärligt tror på jämställdhet mellan könen – men i praktiken är det lite som att kissa på sig mitt i vintern för att hålla värmen.

Den man som bekänner sig till den ideologiska feminismen får massa cred och ryggdunkningar, men han har samtidigt byggt sin egen bur. Behovet av att ständigt bevisa sig god nog tar aldrig slut, för han är ju trots allt fortfarande en man, och det är en brist.

Just detta att hans eget kön blivit till hans största brist leder till ett behov av att fördöma eller till och med gå till attack mot andra män (eller kvinnor). Officiellt görs detta som en del av den ideologiska feminism han tror på, men det handlar även att bli av med sin egen skam. Precis som när vatten langas för att släcka en brand, vill han inte stå kvar med sin hink full av skam. Därmed måste den ständigt förpassas till andra män. Till exempel kan grupper som Vita kränkta män skapas, för då får man själv ett andrum som icke-kränkt vit man. Ännu en dag där skammen till synes landade hos någon annan.

Männen tillskrivs skam, kvinnorna skuld

När pragmatisk feminism spårar ur och blir ideologisk feminism kommer alltså skambeläggandet av män som ett brev på posten. Om detta var avsikten eller inte spelar egentligen inte så stor roll, för resultatet är detsamma.

Skam och skuld är två skilda begrepp, och det är väldigt medvetet som jag benämner mäns situation inom den ideologiska feminismen som ett skambeläggande. Skam är en känsla av att det är något fel på ens egen person, att något man faktisk är inte borde få finnas.

Det den ideologiska feminismen föreskriver är att män inte kan bli accepterade och inbjudna i värmen förrän de i grunden förändrat vilka de är. Därav är det ett skambeläggande. För inte ens en man som själv blir ideologisk feminist är fri från sin arvssynd, och det vet han. Han är man, och det är inte oproblematiskt. Endast ett könsbyte skulle ge full lindring av hans belägenhet.

Skuld handlar istället om att de handlingar man utför inte duger – inför en själv eller inför andra. Däremot behöver man inte i grunden förändra sin identitet eller sin person. Skuld kan vara väl så besvärande, men den är inte lika djup och långtgående som skam.

Om män skambeläggs av den ideologiska feminismen, så skuldbeläggs kvinnor. De behöver inte känna att deras kön är “fel”, men väl att deras handlingsutrymme begränsas. Ve den kvinna som är för traditionellt kvinnlig, hon kan närmast räkna med att få gliringar bakom sin rygg av de ideologiska feministerna.

Ett annat sätt som kvinnor känner skuld – men som inte kan lastas den ideologiska feminismen – är att de borde utnyttja alla möjligheter som idag finns. Alla alternativ att göra superkarriär, vara supermamma och vara superkompis kan leda till ständig stress. De möjligheter som den pragmatiska feminismen skapade kan kännas som skyldigheter, för att räknas som en duktig, modern kvinna.

Kvinnors ideologiska ok i denna kontext inte lika tungt som männens, eftersom de inte behöver ifrågasätta hela sitt kön och sin könsidentitet, men oket kan bli ganska j-a tungt ändå.

Sammantaget har vi i dagens Sverige en situation där en stor del av den manliga befolkningen går och hukar sig, medan en betydande del av kvinnorna har tydliga gränser för hur de får vara för att befinna sig inne i värmen.

Min övertygelse är att det är denna dynamik som gör att fler och fler män och kvinnor reagerar. Det är därför vi ser “arga män på nätet som är upprörda över feminismen”. Jag ursäktar inte hatiskt språk eller personangrepp, men att tro något annat än att de har god anledning att vara arga tyder på en bristande förståelse för roten till deras ilska.

Vad är då lösningen på detta? Det finns bara en lösning, och det är att befria män och kvinnor från sina ok. Män ska kunna ha en positiv identitet som män, och vara välkomnade av samhället och sin kultur. Kvinnor ska kunna bete sig som de vill, utan att falla utanför ramen för det acceptabla.

Förändringen kommer att ske en person i taget. Kvinna för kvinna, man för man. Så när du är redo att ställa dig upp och säga att “nu struntar jag i den ideologiska feminismens kvävande regler” – är vi ett steg närmare ett bättre samhälle.

Med detta inte sagt att trånga könsnormer inte existerar, eller att vi inte kan arbeta för att utveckla vår kultur. Visst kan vi blir mer tillåtande mot människors individuella uttryck, särskilt när dessa uttryck avviker från majoritetens beteende. Här är vi fortfarande mitt i en resa, och vi lurar oss själva om vi tror att vi bor i en kultur som redan är öppen och tolerant nog.

Inte heller finns det något förbud att prata strukturer, inte ens de könskodade strukturer som vissa upplever som begränsande. Men istället för att prata om att riva strukturer, är det bättre att prata om att utvidga eller utöka strukturerna, så att fler livsstilar och uttryck blir inkluderade. Pratet om att riva strukturer är i slutändan ett angrepp mot de som gillar vissa livsstilar, och det är ett angrepp mot människors demokratiska rättighet att leva som de vill (inom lagens råmärken).

Således är det önskvärda en konstruktiv process – en process som både respekterar de som vill leva inom rådande normer, och de som vill utforska nya livsstilar.

Epilog

Syftet med denna artikel är inte att skambelägga individuella ideologiska feminister. En viss sådan effekt kanske är oundviklig, och det må i så fall vara hänt, för artikeln behövde skrivas.

Du som är ideologisk feminist, kan det vara så att din kamp egentligen handlar om att du ska få leva ditt liv som du vill? Att du ska få ha en rollfördelning eller ett personligt uttryck i din vardag som passar dig, utan att bli skambelagd från omvärlden? Denna kamp kan jag stödja dig i! Du har rätt att leva som du vill. Du har rätt att gå utanför rådande normer.

Däremot har du inte rätt att kräva att alla andra anpassar sig efter din vision. Den trenden slutar här, och den slutar nu.