Det finns två typer av feminism. Åtminstone för denna diskussion. Ideologisk feminism och pragmatisk feminism. Den senare vill bara att kvinnor inte ska hämmas ute i samhället på grund av sitt kön – vilket är en väldigt rimlig önskan. Den ideologiska feminismen är en annan femma.
Det den säger är att män är problematiska, och att män behöver förändra sig. Det går alltså inte att acceptera män i sin nuvarande form, men med ett annat samhällssystem och med en annan uppfostran kan de bli acceptabla.
Detta kanske framstår som generöst. Den ideologiska feminismen säger ju inte att män i sig är problematiska. Bara att de behöver socialiseras om till en ny typ av man. Individuella män ska inte ta åt sig utan det är mansrollen som är problemet.
I själva verket är det allt annat än generöst. För vad är egentligen mansrollen om inte summan av de beteenden och livsstilar som män uppvisar? Mansrollen är det som en majoritet av män gör. En sågning av mansrollen är således en sågning av individuella män, och inte bara någon abstrakt entitet.
Intressant i sammanhanget är ordet “patriarkat”, som också kritiseras hårt av den ideologiska feminismen. För de tidiga feministerna betydde patriarkat framför allt en samhällsordning. Man kämpade mot staten, och mot ett samhällsskick som inte tillät abort eller att kvinnor skulle ha lika tillgång till arbetsmarknaden.
Under de tidiga feministernas fana kunde således kvinnor och män stå enade, utan att enskilda män pekades ut. Kampen gällde helt enkelt att kvinnor skulle få samma rättigheter som män enligt lagen. Förvisso kan man ha åsikter om att mansfrågorna fortfarande låg och slumrade, men det förtar inte något av den rättfärdiga kamp som dessa kvinnor och män förde.
Numera betyder patriarkatet något annat. När all lagstiftning väl var fixad för kvinnorna, och staten dessutom hade anammat en jämställdhetspolitik som stödde kvinnors väg ut ur hemmet, kunde staten inte längre vara måltavlan. Istället vändes vreden mot individuella män – under täckmantel av begreppen patriarkat och mansrollen.
Patriarkat och mansrollen blev omskrivningar för att “vi kan inte acceptera hur män lever sina liv”. De livsval som kvinnor och män gemensamt förhandlade fram i familjer – där kvinnan ofta hade minst lika mycket att säga till om som mannen – blev till patriarkala strukturer och något som varje man skulle bära hundhuvudet för.
Till detta tillkom lustiga generaliseringar. Att en liten minoritet män utövade våld eller övergrepp mot kvinnor togs som intäkt för en problematisk mansroll (översatt till vanlig svenska: varje individuell man skulle bära skammen). Att den stora majoriteten män aldrig krökte ett hår på en kvinna var ointressant i sammanhanget – retoriken var redan etablerad och ideologin levde sitt eget liv.
Och här befinner vi oss i dag. I ett politiskt och medialt klimat där en urspårat retorik och ideologi har upphöjts till självklar sanning. Där man under täckmantel av “mansrollen” och “patriakat” kan attackera mäns identitet och självkänsla. Vissa tror nog de gör något gott när de anammar denna retorik, men tro inte annat än att det är ett skambeläggande av individuella män.
Märk väl att ideologiska feminister inte uppmanar män till någon gradvis form av personlig utveckling. Om så var fallet hade det väl varit OK, även om sådan utveckling oftast behöver komma inifrån. Nej, detta handlar om ett upplägg där män är underkända tills de förändrar sig efter en mall som passar den ideologiska feminismen. Hur män själva vill leva sina liv verkar inte ens vara en del av agendan. Männen är inte tillfrågade, trots att vi lever i en demokrati där alla rimligen får leva precis hur de vill så länge de håller sig inom lagens råmärken.
Vissa män löser sin situation genom att ställa upp på premisserna. Genom att bli en god man, en man som också tror på ideologisk feminism, kan man få komma in i värmen. Det kanske verkar som en god idé – särskilt om man helt ärligt tror på jämställdhet mellan könen – men i praktiken är det lite som att kissa på sig mitt i vintern för att hålla värmen.
Den man som bekänner sig till den ideologiska feminismen får massa cred och ryggdunkningar, men han har samtidigt byggt sin egen bur. Behovet av att ständigt bevisa sig god nog tar aldrig slut, för han är ju trots allt fortfarande en man, och det är en brist.
Just detta att hans eget kön blivit till hans största brist leder till ett behov av att fördöma eller till och med gå till attack mot andra män (eller kvinnor). Officiellt görs detta som en del av den ideologiska feminism han tror på, men det handlar även att bli av med sin egen skam. Precis som när vatten langas för att släcka en brand, vill han inte stå kvar med sin hink full av skam. Därmed måste den ständigt förpassas till andra män. Till exempel kan grupper som Vita kränkta män skapas, för då får man själv ett andrum som icke-kränkt vit man. Ännu en dag där skammen till synes landade hos någon annan.
Männen tillskrivs skam, kvinnorna skuld
När pragmatisk feminism spårar ur och blir ideologisk feminism kommer alltså skambeläggandet av män som ett brev på posten. Om detta var avsikten eller inte spelar egentligen inte så stor roll, för resultatet är detsamma.
Skam och skuld är två skilda begrepp, och det är väldigt medvetet som jag benämner mäns situation inom den ideologiska feminismen som ett skambeläggande. Skam är en känsla av att det är något fel på ens egen person, att något man faktisk är inte borde få finnas.
Det den ideologiska feminismen föreskriver är att män inte kan bli accepterade och inbjudna i värmen förrän de i grunden förändrat vilka de är. Därav är det ett skambeläggande. För inte ens en man som själv blir ideologisk feminist är fri från sin arvssynd, och det vet han. Han är man, och det är inte oproblematiskt. Endast ett könsbyte skulle ge full lindring av hans belägenhet.
Skuld handlar istället om att de handlingar man utför inte duger – inför en själv eller inför andra. Däremot behöver man inte i grunden förändra sin identitet eller sin person. Skuld kan vara väl så besvärande, men den är inte lika djup och långtgående som skam.
Om män skambeläggs av den ideologiska feminismen, så skuldbeläggs kvinnor. De behöver inte känna att deras kön är “fel”, men väl att deras handlingsutrymme begränsas. Ve den kvinna som är för traditionellt kvinnlig, hon kan närmast räkna med att få gliringar bakom sin rygg av de ideologiska feministerna.
Ett annat sätt som kvinnor känner skuld – men som inte kan lastas den ideologiska feminismen – är att de borde utnyttja alla möjligheter som idag finns. Alla alternativ att göra superkarriär, vara supermamma och vara superkompis kan leda till ständig stress. De möjligheter som den pragmatiska feminismen skapade kan kännas som skyldigheter, för att räknas som en duktig, modern kvinna.
Kvinnors ideologiska ok i denna kontext inte lika tungt som männens, eftersom de inte behöver ifrågasätta hela sitt kön och sin könsidentitet, men oket kan bli ganska j-a tungt ändå.
Sammantaget har vi i dagens Sverige en situation där en stor del av den manliga befolkningen går och hukar sig, medan en betydande del av kvinnorna har tydliga gränser för hur de får vara för att befinna sig inne i värmen.
Min övertygelse är att det är denna dynamik som gör att fler och fler män och kvinnor reagerar. Det är därför vi ser “arga män på nätet som är upprörda över feminismen”. Jag ursäktar inte hatiskt språk eller personangrepp, men att tro något annat än att de har god anledning att vara arga tyder på en bristande förståelse för roten till deras ilska.
Vad är då lösningen på detta? Det finns bara en lösning, och det är att befria män och kvinnor från sina ok. Män ska kunna ha en positiv identitet som män, och vara välkomnade av samhället och sin kultur. Kvinnor ska kunna bete sig som de vill, utan att falla utanför ramen för det acceptabla.
Förändringen kommer att ske en person i taget. Kvinna för kvinna, man för man. Så när du är redo att ställa dig upp och säga att “nu struntar jag i den ideologiska feminismens kvävande regler” – är vi ett steg närmare ett bättre samhälle.
Med detta inte sagt att trånga könsnormer inte existerar, eller att vi inte kan arbeta för att utveckla vår kultur. Visst kan vi blir mer tillåtande mot människors individuella uttryck, särskilt när dessa uttryck avviker från majoritetens beteende. Här är vi fortfarande mitt i en resa, och vi lurar oss själva om vi tror att vi bor i en kultur som redan är öppen och tolerant nog.
Inte heller finns det något förbud att prata strukturer, inte ens de könskodade strukturer som vissa upplever som begränsande. Men istället för att prata om att riva strukturer, är det bättre att prata om att utvidga eller utöka strukturerna, så att fler livsstilar och uttryck blir inkluderade. Pratet om att riva strukturer är i slutändan ett angrepp mot de som gillar vissa livsstilar, och det är ett angrepp mot människors demokratiska rättighet att leva som de vill (inom lagens råmärken).
Således är det önskvärda en konstruktiv process – en process som både respekterar de som vill leva inom rådande normer, och de som vill utforska nya livsstilar.
Epilog
Syftet med denna artikel är inte att skambelägga individuella ideologiska feminister. En viss sådan effekt kanske är oundviklig, och det må i så fall vara hänt, för artikeln behövde skrivas.
Du som är ideologisk feminist, kan det vara så att din kamp egentligen handlar om att du ska få leva ditt liv som du vill? Att du ska få ha en rollfördelning eller ett personligt uttryck i din vardag som passar dig, utan att bli skambelagd från omvärlden? Denna kamp kan jag stödja dig i! Du har rätt att leva som du vill. Du har rätt att gå utanför rådande normer.
Däremot har du inte rätt att kräva att alla andra anpassar sig efter din vision. Den trenden slutar här, och den slutar nu.
132 Kommentarer »
Följ med