
För ett par dagar sedan var det ROKS som vädrade morgonluft, och i dagens Expressen är det radikalfeministen Margareta Winberg som är tillbaka med en debattartikel. Samtidigt som Winberg står upp för sin ideologi, så kan man ana ett mer försiktigt tonläge än för ett par år sedan:
Men vi är båda varma anhängare av feminismen, den teori som säger oss att män är överordnade, kvinnor underordnade.
Winberg skriver att hon är anhängare till en teori, hon skriver inte att könsmaktsordningen skulle vara en sanning. Detta säger mig att radikalfeminismen har börjat dala. Winberg fortsätter sedan:
Sociologen Rita Liljeström har i sin forskning visat att också inom familjen finns det en maktordning - gissa hur den ser ut?
Jag gissar att kvinnor har den självklara rätten till tid med barnen, och rätten att ta ut den största delen av föräldraledigheten, vilket för de flesta kvinnor är en period i livet som de aldrig under några omständigheter skulle byta bort mot karriärsarbete. Men Winberg ser såklart bara den andra sidan av myntet:
Relationernas ojämställda liv börjar när barnen kommer. Då börjar vi kvinnor med det omsorgsarbete som följer oss och får konsekvenser för oss, ända in i döden. Längst tid hemma när barnet föds, deltid, nytt barn deltid, sämre fortbildning, eftersläpning i löne- och karriärhänseende och så vidare.
Om vi ska få en rättvis bild av de olika könsrollerna så måste vi beakta både relationskapital och ekonomiskt kapital; om vi bara ser det Winberg målar upp - eller det som jag målar upp - så får vi inte hela sanningen. Och Winberg själv erkänner hur svårt det är att ge upp tid med sina barn, när hon blir mer personlig i artikeln:
När jag valde bort spisen och en stor del av tiden med mina barn för den politiska karriären, kunde jag göra det för att mina barn hade en för dåtiden och nutiden mycket modern pappa - precis som i Birgitta Ohlssons fall. Och visst har jag funderat över mitt val, visst har jag gråtit ibland och visst har vi pratat om det, barnen och jag.
Frågan är varför inte Winberg drar några större växlar av det hon själv upplevt? Att vara borta från barnen har uppenbarligen varit svårt för henne, och det betyder rimligen att det inte bara är en nackdel att vara den som tar huvudansvaret för barnen.
Trots allt anar jag en mildare ton i Winbergs argumentation än för några år sedan. Förhoppningsvis beror detta på att vindarna börjar vända.
10 Kommentarer »
Senaste kommentarer