Om gästbloggaren: Rasmus Andersson är utbildad sjukgymnast vid Lunds universitet, där han även har studerat humanekologi.
När jag först började träffa min före detta flickvän föreslog hon att vi skulle gå och se Liv Strömquists pjäs tillsammans (hon verkade tycka att det skulle vara en mysig grej för en tjej och en kille att göra tillsammans).
Intressant nog består Liv Strömquists samlade författarskap, till stor del av att klanka ned på män. Både enskilda individer och generellt. Så här skriver hon i Hundra procent fett:
Tänk på att det är män som är ansvariga för nästan allt våld mot kvinnor och alla våldtäkter. Det är män som sysslar med trafficking, köper sex och tjänar pengar på kvinnor som utnyttjas i pornografin.
Så vem är denna Liv Strömquist?
Strömquist är en serietecknare som har fått flera utmärkelser och priser, till exempel Expressens satirpris Ankan och Axel Liffner-stipendiet. Hon har som första serietecknare fått flera litteraturpriser, bland annat Gustaf Fröding-stipendiet och ABF:s litteraturpris. Hon har fått skriva i flera tidningar, bland annat DN. Tack vare sitt arbete som serietecknare har hon även fått chansen att arbeta med flera humorprogram i P3, där hon nu även är med i redaktionen för Tankesmedjan.
Hennes serier har rubriker som:
- Män som aldrig borde ha fått ha sex
- Manshoror
- Våra allra mest älskade torskar
- Historiens mest provocerande pojkvänner
Strömquist gör även karikatyrer av män, där männen tillskrivs negativa egenskaper. Oftast är männen direkt elaka:
- Tage-taliban (en man som älskar Tage Danielsson och är emot jämställdhet)
- Lillmästaren (en man som tror han vet allt)
- Professorspappin (som är en elak professor)
- Den överårige skejtaren (en kall skejtar-kille som inte vill flytta ihop med sin kvinna men klamrar sig fast vid henne ändå)
- Föreläsningsfarfar (en äldre man som stör föreläsningen)
- Entreprenören (en man med överdrivet kapitalistiskt synsätt)
- Den rasande roddaren (en manlig vaktmästare som är bipolär och dominant)
- Queerposören (en man som tagit på sig läppstift, men är lika dryg som alla andra män)
- Den vise mannen (en man som pratar strunt)
"Den rasande roddaren” är elak mot en kvinnlig städare.
En manlig professor är elak mot en kvinnlig meningsmotståndare.
Andra teman kan vara:
- Kvinnor som dissar män på krogen (och hur detta är roligt)
- Hur män försöker kontrollera och manipulera kvinnor
- Hur jobbigt det kan vara att vara tillsammans med en man
- Serier där en kvinna säger något nedvärderande till/om en man
I en serie illustreras hur det var synd om Diana när hennes kille gjorde slut med henne. I en annan serie illustreras hur det inte är synd om män när man gör slut med dem. Här uppmanas man även att klippa ut en liten kom-ihåg-lapp om detta.
Relationer är i övrigt ett mycket stort ämne i Strömquists författarskap och framför allt parförhållandet. Detta betraktas som ett utsugningsförhållande där mannen exploaterar kvinnans kärlekskraft.
Kvinnor ger sin omsorg och kärlekskraft till män, som sedan använder denna för att gå ut och ”dominera på stan”. Kvinnor däremot blir utsugna på livsenergi i kärleksförhållande med män. Strömquist diskuterar också en mängd andra aspekter på kärlek, men utsugningstemat är återkommande (se Prince Charles känsla).
I boken ”Einsteins fru” ses mannen som emotionellt överkänslig och därför i vägen för kvinnan, som helst vill ägna sig åt annat.
I nästa bok av Strömquist ("Prins Charles känsla") är det kvinnan som har ett emotionellt behov som överstiger mannens (nu är det han vill ägna sig åt annat). Intressant är att detta är raka motsatsen till föregående bok.
Trots att rollerna nu är ombytta i den nya boken så är det ändå synd om kvinnan, medan mannen är en utnyttjare.
Strömquist skriver även serier som inte handlar om män. Men när temat är män/kvinnor (och det är det ofta) – så handlar alltid hela eller en del av serien – om hur jobbiga eller elaka män kan vara.
I en serie diskuterar hon ett förslag från sossarna om särskilda flickgrupper – där man skulle jobba med flickors självförtroende. Strömquist föreslår i stället pojkgrupper, enligt teckningen nedan.
Liv Strömquist har massor av humor när hon skriver – hon får mig allt som oftast att skratta när jag läser hennes böcker. Men detta, att ständigt utmåla mannen som elak, utsugande och så vidare, är minst sagt onyanserat och tröttsamt.
Den respekterade nobelpristagaren Doris Lessing sade för några år sedan:
I find myself increasingly shocked at the unthinking and automatic rubbishing of men which is now so part of our culture that it is hardly even noticed.
I sammanhanget drar hon sig även till minnes en situation då hon besökte en skola:
I was in a class of nine- and 10-year-olds, girls and boys, and this young woman was telling these kids that the reason for wars was the innately violent nature of men.
This kind of thing is happening in schools all over the place and no one says a thing.
Läraren, som såg upp till Lessing, försökte få stöd i sin inställning:
She tried to catch my eye, thinking I would approve of this rubbish.
Lärarens syn på män påminner om Strömquists serie med pojkgruppen ovan.
Men patriarkatet då? Patriarkatet som idé är något som mer och mer börjar ifrågasättas. Lessing är en av dem som faktiskt var med på 1950-talet, då det tveklöst fanns ett patriarkat. Intressant nog jämför Lessing dagens slentrianmässiga nedklankande på män med hur situationen för kvinnor var då. Då kunde man förolämpa en kvinna utan att någon reagerade. Lessing förklarar att det var en del av kulturen och många lade inte ens märke till det. Idag har vi motsvarande situation för män. Män blir ”continually demeaned and insulted”. Och många lägger inte ens märke till det.
Kanske var det därför mitt ex inte förstod att jag inte direkt skulle tycka det var mysigt att gå och se en pjäs där jag i egenskap av man skulle bli hackad på, kallad för utsugare, och så vidare (hon hade redan läst pjäsen i serieform, så hon visste vad som väntade).
Jag har egentligen inget emot att Strömquists böcker andas aggressioner mot män. Men det börjar bli problematiskt när det finns så många som inte ens kan se att aggressionerna finns där.
Och riktigt konstigt blir det när man dessutom lägger till att det finns en politisk aspekt i det hela. Strömquist är en politisk aktivist. Ska denna attityd finnas i politiken? Och i media? Tack vare sina serier har Strömquist fått jobb på P3, fått skriva i flera tidningar (till exempel DN), fått massor av priser, etcetera.
En av de få kvinnor som får sig en känga i Strömquists författarskap är den så kallade ”historielösa”. En kvinna som inte vill kalla sig feminist, trots att feminister gett henne de rättigheter hon har idag.
Men det är inte är Strömquists typ av feminism som åstadkommit kvinnans frigörelse, och hon kan knappast ta åt sig äran. En som kan ta åt sig en hel del ära är Doris Lessing. Hon var en av sin tids mest inflytelserika feministiska författare (även om hon själv inte vill kalla sig någon -ism). Strömquist borde ägna lite mer tid åt att lyssna på Lessing och mindre tid åt att klanka ned på män. Och det gäller vissa av mina vänner också.
Följande text är skriven av Kristian Stålne, forskare på Lunds Tekniska Högskola och bloggare inom vuxenutveckling.
När man följer jämställdhetsdebatten kan man få intrycket att en del debattörer, även sådana som skriver på ledar- och debattsidor i landets största tidningar, har en mycket svart-vit syn på vad jämställdhet är och vad andra egentligen står för. Framför allt brukar feminismen av många (främst feminister förstås) framställas som den enda vägen till jämställdhet och alla som inte håller med som antifeminister.
En karta över den här svart-vita synen på jämställdhet skulle kunna se ut så här:
För mig är den här synen inte särskilt fruktbar och jag ser inte att den kan leda till annat än pajkastning mot halmgubbar. Jämställdhet är inte så enkelt.
I ett försök att nyansera debatten, men också göra den lite lättare att överblicka, har jag gjort en karta över några av de viktigaste frågorna, svaren och ståndpunkterna i jämställdhetsdebatten så att man ska kunna se först och främst var man själv står men också vad andra ståndpunkter innebär. Utifrån den kan man också få en fingervisning om hur man försvarar sin ståndpunkt och vilka svagheter som kan finnas hos de andra.
Kartan är ganska enkel att följa, det är bara att börja längst upp, besvara frågorna man stöter på, följa pilarna nedåt och se var man hamnar. Om man följer en pil som går uppåt har man antingen stött på en självmotsägelse eller också är det två alternativ man inte ser skillnad mellan och då får man tänka igenom sitt val en gång till. Hittar du en väg ut ur jämställdhetslabyrinten?
Klicka på bilden för att se en större version.
Det bör nämnas att kartan eller jämställdhetslabyrinten förstås kan göras ännu mer komplex och man kan utgå från andra huvudfrågor – de om löneskillnad och maktpositioner är de som feminister helst brukar vilja debattera. Det går förstås att bygga ut kartan med exempelvis mansfrågor och fler ståndpunkter.
Man kan tycka att en del ståndpunkter får fler kritiska frågor än andra, men det kan också bero på att de har större inflytande i debatten eller att dessa i sig kanske är svårare att försvara. Tyck gärna till om ni har frågor, synpunkter eller kritik så kanske den kan vidareutvecklas i någon riktning.
Följande text är skriven av Kristian Stålne, forskare på Lunds Tekniska Högskola och bloggare inom vuxenutveckling. Texten är redigerad av Pelle Billing.
När man talar om att forma barn in i en ideologi, brukar tankarna gå till odemokratiska länder. Här i Sverige ska vi väl lära våra barn att tänka fritt och självständigt? Nja, det finns vissa ideologiska övertygelser som vi okritiskt anser oss kunna mata våra barn med. Här kommer ett exempel på en feministisk barnbok som riktar sig mot barn i åldern tre till sex år, i form av en saga.
Så här lyder bokens officiella beskrivning:
På en hönsgård bor fyra hönor och en liten tupp. Tuppen bryr sig inte alls om hönorna, han är helt upptagen med sitt viktiga projekt. Men hönorna tycker att tuppens matplats är så stor och deras matplatser så små. ”Vi kan inte ha det så här, vi måste göra något”, säger hönorna. ”Vi vill dela rättvist.” Läs om upproret i hönsgården – en komisk fullträff med text av Lena Landström och bilder av Olof Landström.
En komisk fullträff minsann… vi får hoppas att det inte blir något tragiskt stolpskott…
I historien får tuppen mycket riktigt mer utrymme än hönorna i foderrännan. Det här är förstås en allegori för män och kvinnor i ett företag där kvinnor får mindre i lön. När hönorna försiktigt påpekar detta får tuppen först ett utbrott mot hönorna. Men han nöjer sig inte med det…
Tuppen går nämligen och hämtar medlem 3 989 och 3 990 ur patriarkatet. Ja, för i den feministiska tankevärlden så samarbetar alla män – direktörer, arbetare och hemlösa – för att förtrycka kvinnorna.
Efter denna maktdemonstrationen så börjar tuppen dessutom markera sina ägodelar och han minskar ytterligare på hönornas matranson. I sagan framgår också att de stackars hönorna börjar drömma hemska drömmar. De verkar ha blivit helt fixerade vid tuppen som tar allt utrymme i deras fantasi. Ett riktigt tankefoster har han vuxit till! Jag kan tänka mig att de i tanken projicerar allt möjligt hemskt på honom: sexist, hatare, ondska, Breivik!
Och hönorna, vad är det de gjort fram tills nu? Jo, de gör absolut ingenting! Genom hela berättelsen tycks deras enda funktion vara att arbeta för att de ska få lika mycket att äta som den som faktiskt utför arbete på gården! Men tuppens projekt framställs som hobbyarbete och fritid.
Hönorna verkar ha samma inställning som Gudrun Schyman när hon bränner pengar. De kräver inte lika lön för lika arbete – vilket vi ju redan har i Sverige enligt före detta Jämo – utan de kräver lika lön, punkt!
Nu ska hönorna belönas med kompetensutveckling också. Jag antar att det är företaget (tuppen) som betalar hela kalaset. De får styrketräna (viktigt om man annars inte rör på sig som den hårt arbetande tuppen), träna djupandning, avslappning och sitta i samtalsgrupper. Massor med självkänsla och ego-boosting. Och nu ska vi se om företagets pengar är väl investerade…
Med sina nya mörka röster och pondus kräver hönorna lika lön. Fast de kallar det förstås rättvisa. De fyra överrumplar tuppen, konfiskerar och bränner skyltarna och mäter med måttband upp foderrännan så det blir helt ”rättvist”.
Nu skiner solen. Slutet gott, allting gott! Tuppen har accepterat den nya maktordningen och jobbar vidare utan att gnälla, precis som den manliga könsrollen föreskriver.
Och hönorna är förstås glada och nöjda. De får lika mycket betalt och de gör fortfarande ABSOLUT INGENTING! Men tack vara kursen i avslappning så gör de det mycket mer effektivt och koncentrerat.
Men vänta, är det inte magstarkt att hävda att kvinnor inte gör någonting? Hey, det är inte jag som ritat! Tydligen är detta de feministiska författarnas syn på kvinnor.
Vad är då lärdomen av denna historia?
Flickor: Om ni bara lär er att ta för er kan ni få hela kakan, lika lön och inget hårt arbete.
Pojkar: Stå inte i vägen när flickorna tar för sig, då är ni könsförtryckare. Ert arbete är inte viktigt.
Boken som skulle vara ett språkrör för feminismen, blir i slutändan en parodi på allt som är fel med dagens feministiska tankegångar.
Presentation: Pär Ström är civilingenjör, författare och samhällsdebattör. Han har skrivit ett tiotal böcker, däribland ”Sex feministiska myter” och ”Mansförtryck och kvinnovälde”. Pär har under tre år drivit bloggen Genusnytt, som han för närvarande tar timeout från, och har medverkat som jämställdhetsdebattör i ett flertal sammanhang.
Konsten att söndra och härska
På latin heter det ”divide et impera”, den term som på svenska blivit ”söndra och härska”. På Wikipedia finns en artikel om denna berömda fras, som jag här
citerar en del av:
Historiskt används termen om romarnas krigföringsmetod, som gick ut på att skilja mindre stammar ifrån varandra, så att dessa kunde bekämpas en och en i små grupper istället för en stor armé.
Det var ”söndra och härska” som jag spontant kom att tänka på när jag läste Annika Hernroths inlägg på Pelle Billings blogg. Jag har tidigare använt uttrycket ”så split” om de talrika försöken från feminister att slå in en kil mellan olika delar av den jämställdistiska rörelsen.
Vad innebär det att vara “extrem”?
Jag kan konstatera att Annika Hernroth anser att jag är extrem, med extrema åsikter, medan hon skriver i en kommentar till sitt inlägg att hon vill ”hylla” Pelle Billing. Även Maria Sveland och många andra feminister har beskyllt mig för att vara extrem. Vad är det då som är så extremt med det jag tycker?
- Kan det vara att båda kön ska ha samma värde, rättigheter och skyldigheter?
- Kan det vara att lagstiftningen bör göras könsneutral?
- Kan det vara att både kvinno- och mansfrågor måste beaktas i debatt och jämställdhetsarbete?
- Kan det vara att meriter, istället för kön, ska ligga till grund för tillsättning av tjänster och andra typer av urval?
- Kan det vara att det inte finns någon kollektiv skuld baserad på könstillhörighet, vilket innebär att det inte är rättvist att diskriminera svenska män för att afghanska kvinnor saknar många rättigheter?
Om någon tycker att detta är extremt så kan jag konstatera att den personen har positionerat sig själv på ett mycket talande sätt.
Här har jag sammanfattat vad jag anser att jämställdismen står för, den ideologi som jag bekänner mig till på genusområdet. Jämställdismen är en balanserad ideologi som står mellan de två vinklade ideologier som sätter det ena könet främst – feminism respektive maskulism.
Finns det en statsfeminism?
I en kommentar till sitt eget blogginlägg skriver Annika Hernroth:
Pär Ström anser att mansförtrycket ersatt kvinnoförtrycket och att det i Sverige råder statsfeminism. Där är Ström och jag oense.
Jaså, det finns ingen statsfeminism? Hur kommer det sig då att…
… svensk lag på ett tiotal punkter diskriminerar män?
… det finns statligt starta eget-bidrag som bara kan sökas av kvinnor?
… det finns statligt stöd för att göra film som bara kan sökas av kvinnor?
… det finns rehabilitering med statliga pengar som bara är tillgänglig för kvinnor?
… det finns statligt stöd för kvinnor, men inte män, som vill organisera sig?
… det finns särskild karriärhjälp för statstjänstemän som bara är tillgänglig för kvinnor?
… det finns en särskild statlig satsning på att förbättra kvinnors arbetsmiljö?
… Försvarsmakten rekryterar kvinnor även om dessa har sämre testresultat än män som också har sökt?
… regeringens regleringsbrev till ett flertal myndigheter föreskriver att kvinnor ska prioriteras?
… Kronofogdemyndigheten har en särskild satsning på kvinnor med skuldproblem, trots att fler män än kvinnor är drabbade?
… den statliga myndigheten Skogsstyrelsen arrangerar kurser som bara är öppna för kvinnor?
… det statliga bolaget Sveriges Radio söker en sportreporter, men skriver i annonsen att bara kvinnor får söka?
… många universitet och högskolor ger kvinnor snabbspår i den akademiska karriären
… den statliga myndigheten Vinnova under fem år har delat ut 500 miljoner kronor till disputerade forskare – under förutsättning att de har kvinnligt kön?
… Diskrimineringsombudsmannen (DO) ofta väljer att avstå från att agera när företag ger kvinnor ”tjejrabatt” på varor och tjänster, eller ger kvinnor bättre villkor än män?
… det finns diverse statliga och kommunala ungdomssatsningar som bara är öppna för tjejer?
Och så vidare i en lista som aldrig verkar ta slut.
Jämställdismens egentliga åsikter
Annika Hernroth skriver också:
Det är min uppfattning att Pär Ström kan se maktstrukturer när det kommer till exempel där män förfördelas, men är mindre benägen att göra detsamma när det gäller förtrycket av kvinnor.
Hon har uppenbarligen inte läst punkt 10 i min programförklaring, där jag skriver:
Jämställdisterna finner det upprörande att kvinnor förr i världen hade begränsade juridiska rättigheter. Det är mycket glädjande att den tidiga feministiska rörelsen har åtgärdat det problemet (åtminstone i Sverige och till största delen i västvärlden).
Vidare verkar Annika Hernroth ha svårigheter med att förstå den devis som jag haft för Genusnytt sedan bloggen startade. Den devisen har från dag ett stått i
stora bokstäver överst på bloggen, och lyder: ”Belyser den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan”.
Det krävs tydligen en förklaring av innebörden. Devisen innebär att det förvisso finns kvinnoproblem, men eftersom dessa redan är mycket väl belysta, medan
mansproblemen nästan är helt obelysta, så väljer jag att fokusera på mansproblemen i min blogg.
Vidare skriver Hernroth om mig:
Han ser kvinnoförtrycket som en historisk företeelse utan kopplingar till vår tid.
Det verkar som om Annika Hernroth inte har läst punkt 12 i mitt jämställdistiska manifest, som inleds med:
I många länder i tredje världen har kvinnor än idag mycket begränsade juridiska rättigheter, vilket är upprörande. Vi jämställdister vill se en förändring
på den punkten.
Jämställdism kontra kvinnoism
Annika Hernroth skriver mot slutet av sitt inlägg:
I kriget mellan feminism och antifeminism så är vi alla förlorare.
Det visar att hon inte har förstått ett dugg av vad det handlar om. Det handlar INTE om feminism kontra antifeminism, det handlar om feminism kontra jämställdism. Det handlar alltså om valet mellan att intressera sig för ETT kön och att intressera sig för BÅDA kön.
Ordet ”feminism” bygger på det latinska ordet för kvinna. Att kalla sig feminist är alltså att kalla sig kvinnoist. Är kvinnoism en lämplig ideologi att bygga
jämställdhetspolitik på?
Den rättfärdiga ideologin tog allt
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det gick till när Tyskland enades, alltså när det demokratiska Västtyskland och den kommunistiska diktaturen Östtyskland (DDR) blev ett enat land. Det skedde INTE genom bildandet av ett nytt land baserat på en kompromiss mellan de två konkurrerande ideologierna. Det skedde genom att det som varit DDR helt enkelt anslöt sig till Västtyskland. Den orättfärdiga ideologin kastades på historiens soptipp, den rättfärdiga ideologin tog allt.
Gör det att Västtysklands dåvarande förbundskansler Helmut Kohl bör kallas extremist? Han kompromissade ju inte.
Annika, om du menar allvar med att kämpa för riktig jämställdhet så föreslår jag att du avsäger dig kvinnoismen och ansluter dig till jämställdismen. Då kan vi tillsammans arbeta för att bekämpa både kvinnors och mäns problem. Du är välkommen som jämställdist, och du kommer att bemötas med respekt. Även
jag kommer att respektera dig, trots att du inte visat mig respekt. Jag är inte långsint.
Det är fullständigt uppenbart att många feminister försöker slå split mellan olika företrädare för den jämställdistiska rörelsen. Metoden är klassisk – och
verkningsfull. Det konstaterade redan de gamla romarna, som byggde ett imperium genom att söndra och härska.
I modern tid har statsfeminismen på motsvarande sätt byggt ett slags politiskt imperium. Det har bland annat använts för att skapa en förtryckande
åsiktshegemoni, en upprörande mansdiskriminering och ett utbrett manshat. Men historien inger hopp – vi vet alla vilken väg det romerska imperiet
vandrade.
En boll har satts i rullning, och det är jämställdismen. Det är ingen vanlig boll, utan en snöboll som snabbt växer sig allt större. Varför då? Jo, för att det inte
finns något så starkt som en idé vars tid har kommit. Efter kvinnoism kommer jämställdism.
Om Anders Villumsen: Biolog, gymnasielärare i naturvetenskapliga ämnen och författare till Uteliv med barn. 70-talist som föredrar logik, argument och dialog framför pajkastning med invektiv.
Ett vetenskapligt synsätt på individen är viktigt, med hänsyn till både arv och miljö. Varje människa ska få hitta sig själv utifrån sina personliga förutsättningar och välja sina uttryck. Avskyr oseriösa generaliseringar och kollektivt skuldbeläggande oavsett om det gäller kön, etnicitet eller sexuell läggning.
I dikotomins bojor
Med mitt danska påbrå ser jag ofta Sverige lite från sidan. Även om jag bott här nästan hela mitt liv har jag ändå en fot kvar i Danmark, som jag också ser från sidan. Här vill jag dock inte jämföra de två länderna utan bara ge mina iakttagelser av svensk debatt i allmänhet och jämställdhetsdebatten i synnerhet.
Svenskar beskrivs ofta som tysta och konflikträdda. Konsensus, att alla är överens, är så viktigt att man inte gärna beträder minerad mark. Hellre undflyr man debatten än blir obekväm med att inte vara överens. Gruppgemenskapen blir så viktigt att det blir ”allt eller inget”, ”vi och dom”. Antingen är allt arv (få som hävdar det i dag) eller allt social miljö. Antingen är man ”feminist” och för jämställdhet eller ”antifeminist” och mot jämställdhet (i feministernas ögon).
I landet Lagom är den gyllene medelvägen sällsynt gyllene, ty få trampar på den. Hellre ligger man i var sitt dike och kastar lera på de andra. Detta gäller inte bara socialkonstruktivister och feminister, även om vi i vår sett några riktigt geggiga jordkockor på DN:s och Aftonbladets kultursidor. Även åt andra hållet är tonen stundom hätsk och invektivfylld. Det gynnar knappast den egna saken. Resten hukar under jordregnet och tar ofta skydd i något dike. Hellre ha en gruppgemenskap än att stå ensam på vägen.
Eftersom extremisterna i ”antifeministlägret” ofta är anonyma kommentatorer och mejlskrivare riktar jag mitt sökljus mot de som faktiskt syns i media. Mediafeminister, nyfeminister och extremfeminister. Förklaringarna och positionerna är klara. Män är överordnade kvinnor, män tjänar mer än kvinnor, könsskillnader är socialt konstruerade, vi lever i ett patriarkat och män slår kvinnor för att de kan och för att de är styrda av sin mansroll. De som inte köper detta är ”antifeminister” som är emot jämställdhet och hatar kvinnor, närmast att jämföra med högerextremister. Dikotomin är klar. ”Vi är goda, ni är onda”. ”Kvinnor är offer, män är förövare”.
Man har svårt att se nyanserna. Att det kan finnas kvinnor som har makt, att det kan finnas män som är offer, att man kan göra en annan samhällsanalys utan att vara ”hatare”. För att inte förstöra sin dikotomi utesluter man all fakta som talar emot den och främjar allt som talar för, ty sanningen har man redan. Att 17 män mördar en kvinna i nära relation varje år måste förklaras med att de är män. Att förklaringen kan vara att de ofta är psykiskt sjuka, socialt utslagna, missbrukare eller invandrare med hederskultur vill man inte ta i. De är offer och kan inte vara förövare i just den egenskapen. Att det finns kvinnor som både misshandlar och falskanklagar passar inte in i dikotomin och måste förklaras utifrån deras offerstatus. Hon slog säkert bara tillbaka.
Riktigt jobbigt blir det om man blandar in ytterligare en faktor i analysen, till exempel invandring. Främlingsfientlighet finns i Sverige. Även jag, som är vit invandrare från närliggande grannland, har känt den på mitt bara skinn. De som inte smälter in, som jag ändå gör, kan säkert råka ännu värre ut och har definitivt svårare att komma in i det svenska samhället. Men vad händer när offer är förövare? När en invandrad man mördar sin kvinnliga släkting. Då blir det kortslutning. Om man kritiserar just den invandraren (det vill säga inte ens alla invandrare) för en omänsklig kulturyttring kan man ju uppfattas som rasist. Då är det bättre att söka förklaringen i att han är man. När det sedan visar sig att mannens fru också varit delaktig och att hedersvåld drabbar även pojkar, får man ännu mera problem. Dikotomin hotar att spricka. För att ändå hålla ihop den måste fruns handlingar ursäktas och pojkars offerstatus negligeras.
Och det handlar inte bara om invandrare. Vi ”vet” alla hur en svensk högerextremist ser ut. En ung arg man med kort hår och stora kängor. Ett uttryck för mansrollen. Men hur ska man förklara de kvinnor som också dras till den miljön? Kan en kvinna både vara offer för en könsmaktsordning och vara ”ond” med vidriga åsikter? Nej, hon var ju mest där för gemenskapen och kärleken till den där killen som drog in henne. Politiken var inte så viktig.
Samma rädsla att kritisera grupper med offerstatus ser vi i debatten om manlig omskärelse. Om man kritiserar judar och muslimer för att kränka sina pojkars kroppsliga integritet blir man i Sverige ihopbuntad med islamofober, antisemiter och rasister. Muslimer i Sverige blir ju diskriminerade och med allt elände judar drabbats av genom tiderna kan man inte kritisera dem för omänskligt beteende. Nej, något förbud mot sådana kulturyttringar kan vi inte införa. Till och med företrädare för Svenska kyrkan ställer upp på stymparnas sida, för att värna den ”religiösa identiteten”.
Viljan att tillhöra de ”rätta grupperna” och ha de ”rätta åsikterna” är så stark att vi i Sverige är beredda att offra människor på godhetens altare. På så sätt liknar det svenska debattklimatet ofta skolgårdens mobbingkultur. Det gäller att ”vara med” i gänget och inte utanför. Jag önskar att vi kunde ha en vuxnare debattkultur där vi ser människor som individer, med både goda och dåliga sidor, med både bra och dåliga argument och med fler nyanser än svart och vitt. Låt extremisterna hållas i sina skyttegravar och börja gilla tanken på att vi inte alltid är överens. Vi kan vara överens om att inte vara överens och sedan dela en eftermiddagspilsner i vårsolen. På hyggeligt dansk manér. Skål!
Annika Hernroth är politisk bloggare, utbildad medievetare och frilansskribent. Du hittar hennes blogg här.
Jag läste någonstans att Maria Svelands debattinlägg om feminism och högervindar blivit delat mer än 10 000 gånger i sociala medier. Pär Ströms svar nästan lika många. Och det förvånar föga.
Vi gillar extremerna, inte sant?
Vi som mediekonsumenter går igång på brösttoner och absoluta termer.
Men för jämställdheten gör de precis ingenting.
Jag är personligen trött på det där.
Så innerligt trött på att extrema åsikter kidnappat min dröm om ett jämställt samhälle.
Utmattad över att ett fåtal gör karriär på sitt tyckande, de tjänar pengar på att skapa klyftor mellan två grupper som egentligen inget annat vill än att förstå varandra.
Jag önskar jag kunde se slutet på positionering inom svensk jämställdhetsdebatt.
För det handlar inte om varken Pär Ström eller Maria Sveland, eller hur?
Inte heller om Hen-beteckningar eller kommentarsfältet på Genusnytt.
Nej det handlar om helt vanliga människor som försöker leva sina helt vanliga liv.
Kvinnor som män.
Men debatten handlar inte om det idag.
Dagens debattklimat präglas av två extremer som gör allt de kan för att belysa skillnader snarare än likheter, och det är dags att vi frågor oss själva varför. Dags att ifrågasätta vem som egentligen tjänar på att slå in kilar mellan könen.
Det är inte den ensamstående mamman som behöver nattis för att få ekonomin att gå ihop.
Eller pappan som kämpar för att bli rättvist behandlad i en vårdnadstvist.
Och det är definitivt inte alla de par som årligen går isär efter år av ojämlikhet och diskbänksgräl.
För jämlikhet skapas nämligen inte på kultursidorna.
Inte heller i en tv-soffa nära dig.
Jämlikhet måste börja med dig och mig.
Den vanliga människans villkor.
Lika lön för lika arbete.
En rättvis könsfördelning inom socialtjänst och familjerätt.
Frihet från våld och förtryck.
Trygghet i sitt eget hem.
Rätten till sin egen kropp.
Inte undra på att feminismen numer förknippas med extremister och konflikt eller att ett ljusskyggt antifeministiskt nätverk växt sig stark i debattens skugga. Den jämställdhetsrörelse som skulle leda till harmoni mellan könen har istället resulterat i en sällan skådad polarisering.
Vi har ingen jämställdhetsrörelse.
Vi har kvinnorörelsen.
Och mansrörelsen.
Och de etablerade debattörerna har allt att vinna på att dessa två aldrig skall mötas.
Men detta är inte verkligheten.
Dessa extremer är inte representativa för vårt samhälle.
Det jag ser varje dag i mitt arbete som skribent är nämligen något helt annat.
Jag ser män och kvinnor som vill förstå varandra. Människor från hela landet som bara vill hitta ett sätt att lösa sin vardag, hålla ihop sina relationer och få känna sig bekräftade och värdefulla i sina dagliga liv. Män som inte känner igen sig i schablonbilden de serverats i media, kvinnor som gått in i väggen efter decennier av ojämlik arbetsfördelning i hemmet och unga kvinnor och män som mår ohyggligt dålig i ett samhälle där de känner sig marginaliserade och förvirrade.
Så låt oss nu lyfta blicken ifrån en incestuös och överdriven mediedebatt, låt oss fokusera på Svensson istället för Sveland och Ström. Tänk om jag kunde vakna till morgonsoffor fulla av helt okända småbarnsfamiljer, ensamstående fäder och vanliga knegare som vill få sin vardag att funka. Prata med dem om jämställdhet, de vars liv ligger långt ifrån kulturelitens slutna krets och som kan lära oss alla något om vad som egentligen krävs för att nå jämställdhet i praktiken, snarare än i teorin.
Jämställdhet skapar vi tillsammans. Genom politiska beslut och samarbete, med öppna famnar snarare än knutna nävar. Från hegemoni till harmoni genom ett samtal där ingen slåss för att vinna utan alla lyssnar för att förstå.
I kriget mellan feminism och antifeminism så är vi alla förlorare.
På jämställdheten vinner varenda en.
Om Pauli Sumanen
Jag har jobbat som forskare i Finlands Folkpensionsanstalt 1964-1966. Jag har BA-examen från Helsingfors Universitet (matematik, statistik, fysik och ADB).
I många firmor har jag varit ansvarig för lönedata som skickades till Finska Statistikcentralen, så när jag gick i pension började jag fokusera på arbetstid- och lönestatistikforskning från ett jämställdhetsperspektiv. Jag ville veta hur ”jämställdhetsstatistiken” var gjord, därför att jag visste att i lönedata finns icke gjorda arbetstimmar. För fem år sedan började jag studera de här variablerna (löner och arbetstider) och har använt ungefär 1000 timmar per år till saken.
Jag har skrivit tre böcker, den sista kan du hitta härifrån. På svenska heter den ”Förtigd kunskap om jämställdhet”. Jag har också talat om min forskning på konferenser och nu i maj kommer det ett program i Finska TV1 där jag diskuterar mina studier.
Mansrörelsen i Finland
År 2011 började det hända något i Finlands mansrörelse. I riksdagen grundades en mansgrupp och i januari 2011 grundades Centralorganisationen för mansgrupper. Den har tre medlemmar: Gröna män rf, Männens Jämställdhet rf och Miessakit rf. Den sistnämnda är en medborgar- och expertorganisation som stöder mäns mentala, psykiska och sociala tillväxt, till exempel att undvika slå. Aktiva medlemmar i möten har varit 20-30 personer. Vi har i Finland andra organiserade mansgrupper såsom vänstermän, profeministerna, sällskap för mansforskning etcetera men de är inte med.
Samtidigt fyllde Kvinnoorganisationernas Centralförbund i Finland 100 år. Den består av 61 kvinnoorganisationer och de har 400 000 medlemmar tillsammans. Ni kan lätt förstå att mäns röst i jämställdhetssakerna har varit lika hörbara som en fis i Sahara.
Social- och hälsovårdsministeriet har en jämställdhetsenhet, som ansvarar för regeringens jämställdhetspolitik och förbereder och utvecklar lagar. Där jobbar 18 kvinnor och noll män. Den säger sig öppet priorisera kvinnornas problem över männens. Och samma sak kan du läsa i jämställdhetslagen.
Att säga, att män också har jämställdhetsproblem, har sagts vara chauvinistisk hat mot kvinnorna. Jag har förstått, att i Finland kan man inte samtidigt diskutera kvinnors och mäns jämställdhetsproblem.
I alla fall listar jag här subjektivt några problem, som män har i Finland.
1. Grundskolan. Finland är rankat bäst i världen i Pisa-studier. De mäter resultatet av undervisning i grundskolan. Men Pisa visar inte det faktum att pojkarna presterar sämre i skolan. Pojkars medelvärde är 7,68 och flickornas 8,12. Om vi tar bort gymnastik- och slöjdlärarna, är personalen i grundskolan nästan 100 procent kvinnor. Är det orsaken till att pojkarna inte trivs i grundskolan?
2. Efter grundskolan är det betyget som avgör var du kan fortsätta. Så ”flickorna kan välja först” med sina bättre betyg. Mer än hälften av eleverna fortsätter till gymnasiet, en del fortsätter i yrkeskolorna. Av dem vars betyg inte räcker till fortsatta studier (majoritetet är pojkar), går en del rakt ut till jobb, en del till arbetslöshet, men ungefär 5 procent försvinner någonstans, ingen vet var. Av dem är två tredjedelar pojkar. Det är farligt att samhället inte tar ansvar av alla sina medlemmar.
3. Militärtjänsten är fortfarande obligatoriskt för alla pojkar. Ungefär 10 procent gör civiltjänst och en del gör tjänsten sittande i fängelse för vapenvägran. Bara 1-2 procent av flickorna gör lumpen frivilligt.
4. Pappornas problem. Av de män som separerar, måste många söka sina rättigheter till barnen genom rättegång. Och de fall som går ända till hovrätten och ändras där, visar att de lägre domstolarna inte är helt jämställda.
5. Arbetslivet. Mäns arbetslöshet är större än kvinnors, speciellt för unga. I arbetslivet utför män nästan alla de farliga, smutsiga och tunga arbetena. Män jobbar också ute mer och gör mer nattarbete än kvinnor.
Finska statistikcentralen gör inkomstverifieringen av bruttomånadslöner utan att betrakta gjorda arbetstimmar. De män som var representerade i löneverifieringen gjorde (1999) 19 procent mer arbetstimmar per månad än kvinnor. Ändå kräver Social- och hälsovårdsministeriets jämställdhetsenhet att kvinnorna måste få samma lön för sex timmars arbete, som män får för sju timmars arbete. Om man kalkylerar lön per arbetstimme, såsom ILO 100-kontraktet kräver, fick mannen bara 90 procent av den lön som kvinnan fick i Finland (år 1999) per gjord arbetstimme.
6. Hälsovården. Män dör fem till sex år tidigare än kvinnor. Detta intresserar inte hälsovården i någon större grad. Den vanligaste cancern är prostatacancern. Den dödar mest. Ungefär 60 procent av män i 60-årsåldern har den. Den har två typer, en lugn och en farlig. Man borde satsa mer pengar till forskningen så att vi hittar en analysmetod som avslöjar den farliga typen. Någon sådan analys finns inte i dag.
7. Våld i nära förhållanden. I dag är den enda sanningen att ”Män slår kvinnor”. Det är ju sant, men kvinnor slår också män. Ju grövre våld, desto närmare är siffrorna i statistiken. Enligt polisens statistik stod män år 1997-2009 ungefär för 80 procent av anmält mildare våld i parhållande, kvinnorna för ungefär 20 procent. I grovt våld var siffrorna ungefär 60/40. År 2010 var siffrorna jämna (ungefär 50/50) för grovt våld. Detta betyder i mina ögon att män kanske inte anmäler alla kvinnors mildare våld till polisen. Men jag säger mig inte vara expert inom detta område.
Och män slår män, kvinnor slår kvinnor, män och kvinnor slår barn, kvinnor skadar foster genom att använda narkotika, alkohol och röka. Som statistiker undrar jag för övrigt hur pålitlig våldsstatistiken är. Alarmcentralen 112 svarade en man som bad om hjälp: ”Vill du verkligen anmäla att du får stryk av en kvinna?”. En urgammal manlig heder är att vinna slagsmål. Och om man inte vinner, får man inte beklaga sig. Det här måste ha inverkan på statistiken.
Män kan också ha problem med jämställdhet. Män har börjat kräva att staten erkänner det. I den här saken är Sverige och Finland är nästan lika som två bär, eller hur?
Gästkrönika av Hannah Lemoine.
Ibland undrar jag verkligen vad människor vill när de publicerar texter, både på nätet och på diverse mediala plattformar.
Precis som jag redan i februari ifrågasatte om Svelands beryktade text Hatet som gör mig politiskt deprimerad överhuvudtaget var ett led i att motverka det hon själv uppmärksammade, nämligen hatet mot oliktänkande, eller om den i själva verket bara grävde djupare skyttegravar i det krig mellan feminister och antifeminister som hon själv målar upp, måste jag nu verkligen med djupaste förundring fråga: Vad vill Sophie Gunnarsson när hon väljer att skicka sin text Patriarkatet gör mig upprörd varje dag till publicering i NSD? [Se även gårdagens inlägg – red. anm.]
Vad vill hon uppnå?
Jag tror att hon eventuellt vill förklara någonting om varför hon är upprörd. Hon vill förklara något om sina känslor, om hur det hon ser varje dag påverkar hennes sinnesstämning. Hon vill bli hörd. Hon vill bli förstådd. Precis som alla andra.
Men problemet är att hon, när hon blir publicerad i ett etablerat medium, inte har möjligheten att utgå ifrån att människor ska läsa henne som en människa. De kommer läsa henne som en representant för en ideologi, i det här fallet feminismen. Ingen bryr sig om att hon försöker sätta ord på sina personliga känslor, för hon skriver inte ett brev till en nära vän eller på en personlig blogg.
Om man ska publicera texter i tidningar, och om man har en ideologisk tanke med sin text, måste man iallafall tänka bara ett ögonblick på vilken publik man egentligen riktar sig till. Vilka det är man vill slå an en sträng hos. Och sedan måste man tänka på alla andra. De som ändå kommer vara publik, de man ändå kommer nå, trots att man inte riktar sig till dem. Och hur ens text kommer tas emot av dem.
Och då går det inte an att tänka i extrema termer. Då duger det inte att dela upp människor i “de som håller med” och “de som är emot mig oavsett”. Det gäller att tänka på alla de andra. De som inte är speciellt engagerade i, i detta fallet, jämställdhetsfrågor eller feminism. De som kan komma att känna sig påhoppade ändå, trots att det inte var menat till dem.
Fokus nu. Igen, igen, igen: vad är målet? Vad är drömscenariot? Och hur når vi dit på bästa sätt? Kommer mitt inlägg i debatten vara ett litet litet steg i den riktningen, eller kommer det tvärtom vara ett steg därifrån? Vill jag arbeta mot en förståelse mellan människor av olika kön, etnicitet, sexualitet, ålder, osv? Eller vill jag tvärtom bygga murar mellan dessa?
Jag såg någon Batman-film precis häromdagen. “Some men just want to see the world burn”, sa de. Och jag tänker utgå ifrån att de i just den här meningen inte syftar på “män” utan på “människor”. Vissa kanske bara vill ha krig. Vissa kanske faktiskt inte alls är kapabla att önska sig ett samhälle där vi lyssnar på varandra, trots att det väl är det allra mest grundläggande behovet hos oss allihop: att någon lyssnar.
Och för att någon ska lyssna krävs det att man talar deras språk. Inte att man talar om dem, inte att man talar över deras huvuden, inte att man berättar hur andra ska vara. Att man talar med dem.
Så, Sophie. Jag förstår din upprördhet. Jag blir också kladdad på på krogen, jag irriterar mig också på när någon har försökt stå upp och pissa på en toalett och misslyckats, jag blir också arg över att kvinnor våldtas och misshandlas.
Men jag blir också irriterad på tjejer som kladdar på mina killkompisar när vi är på krogen, jag irriterar mig något så gruvligt på brudar som tror att det är okey att applicera nagellack inne i en buss (vad i helvete alltså?), och jag blir arg över alla barn som blir misshandlade av sina mammor och över alla män som faller offer för andras, både mäns och kvinnors, våld.
Det är svårt att se saker och ting ur andras perspektiv, jag vet. Men om vi ska förvänta oss att andra ska förstå vårt perspektiv är det i allra högsta grad nödvändigt att vi försöker förstå andras också. I detta fallet männens perspektiv. Och vi måste verkligen börja göra skillnad på människor och människor. Göra skillnad mellan de som mår bra och de som inte gör det.
För de som våldtar, de som slåss, de som kladdar på krogen alldeles för fulla, de som utför destruktiva handlingar… Det är personer som inte mår okey. För en människa som mår bra, en människa som känner att den har ett värde i livet, som tycker om sig själv och som har empati och förståelse för andra människor, gör inte sådana saker.
Det är inte kön vi ska fokusera på när vi snackar om destruktiva handlingar. För könet är enbart relevant i förhållande till hur vi blivit upplärda att hantera vår frustration, vilka vägar vi lärt oss att gå, vilka kommunikationsbanor vi fått veta existerar. Könet är enbart relevant till hur människor väljer att uttrycka sin frustration.
Män som mår bra är inte elaka mot andra. Det samma gäller kvinnor, men konsekvenserna och symptomen på det psykiska illamåendet skiljer sig åt. Vill vi komma till rätta med mäns våld, exempelvis, så borde vi inte fokusera enbart på de vis som män uttrycker sina problem. Vi borde fokusera på problemen i sig. Varför? Visa mig gärna en enda man som utövat våld utan att ha en fruktansvärt problematisk bakgrund eller en psykisk problematik av något slag. Visa mig den personen.
Människor som mår bra och känner sig trygga har inget behov av att hävda sig, av att trycka ner andra, av att utöva varken fysiskt eller verbalt våld och/eller makt mot andra. Människor som mår bra vill att andra ska må bra.
Så då är frågan: vill vi att män ska sluta utöva våld? Eller vill vi att män ska må bra?
Ja, det var en ledande fråga. Och ni vet alla vad mitt svar kommer vara. Och följdfrågan är således: Hur fan arbetar vi med det?
Och där har jag inga övergripande och orakelmässiga svar. Jag vet bara att jag tror att om vi slutar fokusera på symptomen och sätter in vår kraft där den verkligen behövs, det vill säga på människors psykiska välbefinnande, så kommer vi bli av med en väldig massa problem i vårt samhälle.
För problemet är inte enbart, som jag läste tidigare idag, att män har sociala normer kring våld som gör dem mer benägna att ta till våld där inga andra kommunikationsmedel presenterats för dem – problemet ligger till största delen i den psykiska ohälsa som tvingar dem ut i det beteendet från början.
Människor som mår bra utövar inte våld. Varken mot andra eller mot sig själva. Så enkelt tror jag att det är.
Men rätta mig för guds skull om jag har fel.
Tack Pelle för inbjudan att gästblogga. Och tack för tankeväckande och läsvärda artiklar om män. Det behövs.
Jag heter Sofie och är ursprungligen från Västerås, men har nu bott fjorton år i São Paulo, Brasilien, där jag arbetar som psykosocioterapeut och kursledare inom Analytisk trilogi (Integral psykoanalys). Analytisk trilogi är en tvärvetenskaplig skola utvecklad av den brasilianske psykoanalytikern, filosofen och samhällsvetaren Norberto Keppe. Som psykoanalytiker grundade han Integral psykoanalys, baserad på sin långa erfarenhet av att behandla människors inre liv och problem. Denna metod kom att uppmärksammas för sin helhetssyn på människan och samhället.
Jag har länge förundrats över hur starkt den så kallade genusforskningen har slagit igenom i svensk media, och även från myndighetshåll. Förmodligen är det omärkligt för den som bor i landet, men som utlandssvensk ser jag att censuren i Sverige har hårdnat oerhört. Klimatet är så intolerant mot oliktänkande att många inte vågar säga rakt ut vad de egentligen tycker och tänker. Det är en mycket allvarlig utveckling.
Därför blev jag väldigt lättad när jag häromveckan hamnade på bloggen Genusnytt och plötsligt fann ett helt nätverk av svenskar som fortfarande vågar stå för ”andra” åsikter i jämställdhetsfrågan.
Jag skrev därför ett inlägg på min blogg Djupsnack, där jag tog upp några av de främsta psykopatologiska aspekterna hos kvinnor som skuldlägger män för sina egna problem. Det var flera kommentarer som påpekade att jag var ”modig” som skrev om detta – så helt onekligen kan yppandet av sanningen leda till mycket obehagliga följder.
Flera kommentarer hänvisade också till Pelles blogg och på den vägen är det.
Många kvinnor projicerar sina egna problem på män
Jag kommer att ge mig in på minerat område: Dagens svenska feminism och dess bakomliggande patologier.
Jag förtydligar att jag hänvisar till 2000-talets Sverige, inte något annat land eller århundrade.
Jag råkade nyligen se en debatt mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson på SVT, som ni hemma i Sverige säkert sett och kommenterat för länge sen. Jag såg två extremer, skruvad statistik för och emot, retorisk propaganda, förvirring, men ur psykologisk synvinkel en ganska allvarlig situation.
Schyman säger ett flertal gånger att män är fast i en stereotyp könsroll där de ”tror sig ha rätt till kvinnors kroppar”. Den kvinnliga journalisten ställer inte en enda motfråga mot Schyman under hela debatten, så tydligen uppfattas hennes åsikter som helt korrekta av SVT.
Trots att Fi är ett litet parti, är det helt tydligt att deras åsikter dominerar den offentliga debatten. De lutar sig ju numera tillbaka på så kallad genusforskning, som trots att den är högst ifrågasatt på ett flertal vetenskapliga punkter har fått expertstatus både hos massmedia och hos myndigheter.
Efter att i 14 år jobbat med Integral psykoanalys som psykosocioterapeut har jag haft chansen att studera motsatsen – vad som ligger bakom vissa kvinnors bitterhet mot män. Jag ska väldigt kortfattat ta upp några av dessa punkter.
Mänskliga konflikter grundar sig nästan alltid på antingen projektion eller avundsjuka. Vi tar exemplet med Andersson som så starkt ogillar grannens skrytsamhet att han blir upprörd bara över att tänka på det. Förmodligen finns det något i grannens attityd som Andersson identifierar sig med men absolut inte vill se hos sig själv, så kallad spegeleffekt eller projektion. Grannen påminner om något obehagligt och omedvetet hos Andersson, som gör att denne helst vill slippa se grannen framför sig.
Det är helt klart att många av dagens feminster projicerar sin egen aggressivitet och dominanta attityd på män.
Schyman kritiserar Sverigedemokraternas stereotypa, generaliserade och negativa bild av invandrare. Men i samma debatt poängterar hon flera gånger att exempelvis våldtäkter – jag citerar – ”är ett uttryck för en föreställning som finns inbakad i en mansroll som handlar om att män ska ha tillgång till kvinnors kroppar”. Är inte det exakt samma sak som Åkesson beskylls för – fast riktat mot en annan målgrupp?
Eller så kan det ju vara så att Andersson i exemplet ovan är avundsjuk på grannens framgång, och avreagerar sig genom att kritisera en av hans negativa sidor. ”Avundsjuka personer letar ofta efter defekter hos andra, som kan rättfärdiga deras negativa känslor”, skriver psykoanalytikern Norberto Keppe i sin bok Alla sjukdomars ursprung, som handlar just om avunden och dess yttringar. Boken baserar sig på över 40 år av klinisk erfarenhet i både USA och Europa.
Det latinska ordet för avund är invidere, som betyder att inte se. En avundsjuk person vill med andra ord inte se det som är bra hos andra. I stället är han kritisk och negativ, missnöjd med det mesta. Motsatsen till avund är tacksamhet, enligt psykoanalytikern Melanie Klein som länge studerade det här fenomenet hos barn. Keppe tillägger att en avundsjuk person ”inte accepterar att känna tacksamhet, för då skulle han behöva erkänna den andres godhet”. Han påpekar att vi därmed hamnar i en knivig situation, för ju snällare vi försöker vara mot den avundsjuke personen, desto ilsknare blir dennes angrepp.
Ett annat feministiskt argument är att nästan alla brottslingar är män. Psykoananlytikern Cláudia Pacheco har skrivit den i stort sett enda seriösa bok som finns om kvinnors patologier, Women on the Couch. Hon är glasklar på punkten att kvinnor har exakt samma patologier som män, fast mer dolt, för kvinnors destruktivitet går oftast ut över de närmaste.
Finns det någon statistik på hur många kvinnor som genom psykologisk tortyr får sina män att ständigt känna sig otillräckliga? Eller hur många mammor som får barnen på sin sida mot både pappan och män i allmänhet (”Typiskt män”; ”Ja, det är så typiskt er pappa att göra så”; ”Ja, ni ser hur pappa är”). Finns det någon statistik på hur många kvinnor som egentligen bestämmer hemma?
Kriminella män har många kvinnor omkring sig. Det finns med andra ord minst lika många kvinnor som män som dras till ett brottsligt liv, och vi vet dessutom att det många gånger är kvinnliga intriger som ligger bakom mäns bråk och våldsdåd. Pacheco förklarar att dessa kvinnor lever ut sina brottsligheter genom männen, och njuter av erövringarna, men att de aldrig själva behöver hamna i fängelse. Samhället ser inte ens dessa kvinnor som medbrottslingar. Har inte diktatorer både fruar och döttrar och älskarinnor som stöttar dem?
Sist av allt vill jag framföra en helt personlig åsikt. Dagens svenska feminister och genusvetare borde resa runt lite i världen och se hur den ser ut utanför Södermalm. Att hålla på och peta i barnböcker för att finna genusfel, eller att tjafsa om chefspositioner och lika löner, tyder på total egocentrism och brist på perspektiv. Vår planet mår inte bra, det är krig och hemskheter runt om i världen, ett ofattbart antal barn försvinner spårlöst varje dag, miljontals barn dör fortfarande av hunger och brist på dricksvatten. Hur känns det för deras mammor och pappor?
Om världen ser ut som den gör så är vi kvinnor medskyldiga.
Hälsningar från Sofie
Biolog, gymnasielärare i naturvetenskapliga ämnen och författare till Uteliv med barn. 70-talist som föredrar logik, argument och dialog framför pajkastning med invektiv.
Ett vetenskapligt synsätt på individen är viktigt, med hänsyn till både arv och miljö. Varje människa ska få hitta sig själv utifrån sina personliga förutsättningar och välja sina uttryck. Avskyr oseriösa generaliseringar och kollektivt skuldbeläggande oavsett om det gäller kön, etnicitet eller sexuell läggning.
Uppfostran bortom genusfixering
Med jämna mellanrum kommer diskussionen om genusförskolor och genusuppfostran upp. Den beskrivs ofta som en sorts social ingenjörskonst där man ska kompensera för samhällets stereotypa skadeverkningar genom att vända på roller och göra barnen könlösa. Här vill jag beskriva en mer individualiserad uppfostran där man inte fixerar så mycket på barnets kön eller genus i en grupp, utan uppfostrar till en hel människa.
Det första man ska vara medveten om, när man står med sitt nyfödda barn i famnen, är att detta barn inte är en spegling av föräldrarna. Det är en egen individ, som ska gå sina egna vägar i livet. Och gå själv. Vi är guider i början, men släpper gradvis taget. Barnet är inte ett oskrivet blad där vi kan skriva vad som helst och det blir därefter.
Barnet föds med en oskriven livsbok och en penna. I boken står det redan en del stödord. Hur många de är kan vi diskutera, men de står där. Det är vårt biologiska arv och vår biologiska miljö, som sätter en ram runt vem vi är. Inom denna vida ram kan vi utvecklas. På gruppnivå kan vi se vissa skillnader på pojkars och flickors biologi, men det säger inget om individen du håller i handen. I början skriver vi vuxna friskt i barnets bok, men för att barnet ska må bra måste det vi skriver passa med det som redan finns skrivet. Vi måste vara lyhörda för barnets personlighet och lära dem skriva sådant som känns bra.
– Jamen, genom att inte skriva barnen deras kön på näsan, utan att använda ”hen” ger vi barnen förutsättningar att skriva själva, säger då genuspedagogerna. Men då blandar man ihop könsidentitet med könsroll. Att barnet är medvetet om sitt kön betyder inte att man är låst i en könsroll. Könsidentiteten är biologisk och ska varken överdrivas eller förnekas. Den bara är och ibland följer den inte det genetiska könet helt. Vissa flickor är mer maskulina och vissa pojkar mer feminina. Allt på normalfördelade skalor. Det beror på hormoner. Att vidga ett barns könsroll är något helt annat.
Jag är lycklig pappa till två barn med tydlig könsidentitet, en flicka och en pojke. Målet med min uppfostran är att de ska bli självständiga vuxna med verktyg att klara livet. Att bli hela människor. Med en självklarhet att alla kan prova allt försöker jag ge dem så mycket olika erfarenheter som möjligt, av både ”manlig” och ”kvinnlig” karaktär. Båda får byta däck på cykeln och sy gardiner. Båda fick LEGO och lekspis. Ett aktivt friluftsliv är ett bra verktyg. Båda får en kram, ett plåster och ett ”upp igen” när de ramlat och slagit knät. Från denna buffé av uttryck får de välja själva vem de är, utan att någon styr deras genus i endera riktning. Inga val är finare än andra.
Hur har de då valt? Dottern visade tidigt att några stillasittande ”tjejlekar” inte var hennes melodi. Hon tog plats i pojkgruppen och fick den. Pang pang, pang. Visst hade hon en rosa period, och fick både de tiaror och trollspön hon ville ha, men den var snabbt övergående. Hon har berättat om hur vissa förskolepersonal och flickgrupper velat få henne in på den ”kvinnliga” vägen, men det kändes inte rätt. Det är en inre drivkraft, som vi föräldrar varken har pushat fram eller pressat tillbaka. Vi har bara skrivit varsamt i hennes bok så det passar med vem hon är. Idag satsar hon mot ett fysiskt yrke som domineras av män. Ändå är det ingen tvekan om att hon är en ung kvinna med sådana intressen också. Hon vet att oavsett vad hon väljer har hon vårt stöd.
Sonen blandar även han friskt uttryckssätt. Det är både bandy och matlagning. Får man valmöjligheterna utan pekpinnar väljer de flesta blandat och blir en hel människa i fas med sin livsbok. Barnen blir både könsstereotypa och könsöverskridande på olika fronter.
Vad behöver då förskolan göra? Först och främst bli mindre könsfixerade och strunta i att forma barnen som lerklumpar. Det är dömt att misslyckas. Sen ska personalen leva som de lär. Helst både män och kvinnor, som med en självklarhet gör både ”manliga” och ”kvinnliga” aktiviteter. Männen ska inte in i förskolan för att hålla i snickarvrån och bollspelet. Visst kan man lägga till barnböcker med prinsessor som dödar drakar, men ta inte bort de gamla sagorna eller leksaker vi vuxna könskodat. Med genuspedagogernas livliga fantasi blir inte mycket kvar då. Vilket genus har byggklossar och grytslevar? Istället för att förbjuda och styra kan man skapa nyfikenhet och inspirera. Med några ledda aktiviteter för alla på förmiddagen och fritt val på eftermiddagen kommer aktiviteterna bli mer blandade.
Men tro inte att hälften av flickorna vill spela bandy och hälften av pojkarna vill ”pärla” för det. Vi är lite olika på gruppnivå, men den som vill göra något ska få göra det. Endast om det förekommer attityder om vad pojkar och flickor får och inte får göra behöver lärarna gripa in. Det behövs inga specialutbildade genuspedagoger runt barnen. Bara hela, trygga vuxna som med en självklarhet kan delta i de flesta aktiviteter och förväntar att barnen också kan det. Svårare än så är det inte, så krångla inte till det i onödan.
