Är omskärelse av pojkar moraliskt försvarbart?

17 augusti 2012, av David Holman

Analys av David Holman.

Många av er har nog haft svårt att undkomma den tidvis infekterade debatten mellan förespråkare, oförstående och motståndare till omskärelse av pojkar. Diskussionen blossade upp igen i början av juli, efter att en domare i Tyskland dömt att omskärelse av pojkar var olagligt.

Frågan har diskuterats aktivt i några år nu, men jag upplevde personligen högre intensitet i debatten efter den tyska domen, då många motståndare insåg att det nu fanns en möjlighet att införa ett förbud i ett europeiskt land – med Tyskland av alla länder som förkämpe för förbudet. Såvitt jag vet är frågan ännu inte avgjord i de tyska domstolarna, och ett högre organ ska säga sitt om domen. Sådana här saker kan ju som bekant ta lång tid.

Jag tänkte här gå igenom såväl för- som motargumenten i denna fråga, för att få en så klar och tydlig bild som möjligt av den pågående debatten. Detta är en komplex fråga där olika rättigheter ställs mot varandra, vilket leder till en avvägning av vilken rättighet som är viktigast.

Redan i slutet av förra året skrev Sanna Lundell en krönika i Aftonbladet med följande citat:

Ett gäng läkare och andra intellektuella debatterar i Dagens Nyheter för ett förbud av manlig omskärelse.

Allt med högst tvivelaktiga, ej vetenskapsbaserade, fördomsfulla argument.

Argumentet är alltså att det inte skulle vara skadligt att omskäras. Detta argumentet blev nedskjutet av vår egen Pelle Billing här på bloggen, men argumentet tar sig även en djupare vurpa som får mig att ifrågasätta Sanna Lundells skolgång. Alla som gått ut svensk skola bör i alla fall ha fått med sig ut att varje ingrepp innebär en risk, oavsett hur litet det är. Omskärelse utgör inget undantag och förhuden är absolut inte onödig.

Vidare kunde man i maj läsa en artikel på Newsmill av Anders Gerdmar, som anser att religion handlar om religionens rätt att uttrycka sig. Han skriver så här:

Men det mångkulturella och mångreligiösa samhälle som är ett faktum idag kräver en annan mognad, nämligen till en äkta tolerans också mot religiösa uttryck.

Problemet med detta är inte att jag är emot mångfald i vare sig religion eller kultur, tvärtom har jag fått mersmak på detta efter resor i USA och Kanada. Mitt problem är att mångfald här bara räknas mellan två grupper, en segregering av befolkningen helt enkelt. Varför ska mångfald uteslutas inom familjen? Varför ska religiös och kulturell mångfald uteslutas inom en till synes homogen grupp?

Religionsfrihet är inte att få bestämma över andra människor att de fogar sig efter en viss grupp. Självfallet får man uppfostra sitt barn i enlighet med ens religion, men omskärelse är inte ett tvång utan ett val, och som sådant bör individen kunna välja fritt.

Samma artikel innehåller ett par ytterligare citat som är värda att nämna:

För om politiker, kulturpersonligheter och debattörer brännmärker judar som annorlunda, som grymma mot små barn och som en grupp vid sidan av samhället så lämnar man öppet mål för grövre yttringar av antisemitism

Kvinnlig omskärelse innebär verkligen i varje enskilt fall en könsstympning, att man tar bort hela eller delar av de yttre kvinnliga könsorganen, d.v.s. klitoris, samt inre blygdläppar och/eller yttre blygdläppar.

Det första, att detta skulle leda till antisemitism är ett klassiskt exempel på sluttande planet, och självklart har de två inte nödvändigtvis något med varandra att göra. Vi motståndare vill inte på något vis förhindra judendomen, något sådant är ju helt befängt. Vår intention är att skydda oskyldiga pojkar från onödiga ingrepp de inte själva valt.

Det andra är även det ett logiskt felslut, som kallas lögn. Det finns fyra olika sorters kvinnlig omskärelse, från den grövsta där man avlägsnar en stor del av de yttre könsorganen, till den – i förhållande till manlig dito – harmlösa prickningen av klitoris. Även ett avlägsnande av klitoris-förhuden är betydligt mildare än manlig omskärelse. Gå själv in på Wikipedia och läs om de olika varianterna.

Det har också förekommit att vi motståndare blir kallade för antisemiter och antiislamister. Men här vill jag påpeka att debatten inte bara existerar här i Sverige utan även i USA. I detta land omskärs numera cirka 50 procent av pojkarna, från att en gång i tiden närmast varit rutin. Denna minskning har inget att göra med antisemitism eller antiislamism, utan representerar en genuin omsorg om barns rättigheter att som hela individer få göra sina egna val. Samma omsorg om pojkars kroppar driver den svenska debatten.

I debatten har det även hävdats att omskärelse på pojkar inte handlar om att förneka dem sin sexualdrift. Underförstått, eller sagt i samma mening, är att kvinnlig omskärelse däremot endast har denna funktion. Jag vill här först påpeka att även prickning av flickors klitoris är förbjudet enligt svensk lag, något som jag inte kan se skulle förhindra sexualdriften något. Det andra jag vill påpeka är att massomskärelsen av pojkar i USA började för att man ville förhindra pojkar från att onanera.

Jag tror det är självklart vart jag ställer mig. Jag har inget emot att bli kallad religionsfientlig om religionsfientlighet är detsamma som att stå upp för svagas rättigheter mot en förtryckande kultur.

Etiketter:  

Fadern är viktig för barnets utveckling

18 juni 2012, av David Holman

Artikel av David Holman.

Rubriken kommer väl knappast som någon stor chock för er läsare. Båda föräldrarna är viktiga för barnet, men ny forskning visar att den förälder som barnet uppfattar har högst status i relationen, är den förälder som barnet tar åt sig mest av. Så här står det i pressmeddelandet:

[C]hildren and young adults are likely to pay more attention to whichever parent they perceive to have higher interpersonal power or prestige.

Fritt översatt: Det är troligare att barn och tonåringar lyssnar mer på den förälder som de anser har högre relationell makt och anseende.

Forskningen visar även att reaktionen på att bli avvisad från en person som barnet ser som sin omhändertagare (eller annan anknytningsperson), är starkare än om man blir avvisad av någon annan, inte lika intim, person. Reaktionen visade sig även vara likadan oavsett kultur, ålder, kön eller ras enligt Ronald Rohner, en av forskarna.

Resultatet visar också att om ett barn blir frånstött under en längre period av en av dessa nyckelpersoner kan det skapa problem som håller i sig upp i vuxenåldern. Problemen manifesteras genom att personen får svårt att skapa säkra och tillförlitliga intima relationer.

Vad innebär då denna nya forskning? Om vi tittar på föräldrarnas roll kan vi se att fäder i dagens samhälle har en mycket större roll att spela än vad man tidigare kanske velat tro. Dock ska det tilläggas att den inte säger att fadern nödvändigtvis spelar större roll, utan att den förälder som barnet anser har högre status spelar större roll. Således bör det inte vara förälderns kön som är avgörande, bara att personen ska ha högre status i förhållande till den andre föräldern. Alltså borde samma dynamik gälla för homosexuella föräldrar (men det får framtida forskning utvisa).

Forskningen säger vidare att det inte bara är föräldrarna som är viktiga utan även ”anknytningspersoner”. I denna grupp måste enligt mig lärare ingå, åtminstone i dagens svenska samhälle där barnen placeras i en form av skolmiljö från ett års ålder. Hur påverkar det ett barn att bli placerad i ett system där pedagoger och lärare byts ut med jämna mellanrum? Om barnet ser denna person som en person med status vad händer då med barnet när denne blir bortstött resten av sitt liv genom att läraren byter arbetsplats?

Vad händer senare när samma barn upplever sig som bortstött av sin lärare? Vad skulle skolan göra annorlunda om de tog till sig denna forskning? Vad skulle samhället göra annorlunda, kanske främst i vårdnadstvister där man ofta utesluter den förälder som barnet anser har mer status?

Nämnas bör att forskningsrapporten är en metaanalys, baserad på 36 olika studier. Metastudier har sina styrkor och svagheter, och i framtiden skulle det vara önskvärt att en stor originalstudie gjordes för att verifiera dessa resultat.

Tipstack: Går till Jocke!

Se även DNs artikel här och själva studien finner du här.

 

Debattartikel om skolan hos SVT Debatt

21 maj 2012, av David Holman

Först vill jag be om ursäkt för min långa frånvaro, det var inte så som det var tänkt när jag och Pelle kom överens om att jag skulle börja skriva här. Först var min flickvän och hälsade på mig i över en månad och sedan har jag haft fullt upp med skolan här som är sjukt annorlunda jämfört med Sverige. Inte det att jag inte haft tid för annat men att sätta sig in i en historia och sedan leta upp länkar till tidigare inlägg man gjort och hela den visan tar mycket energi och tid, om ett inlägg ska bli så bra som möjligt.

Nu frågade SVT Debatt om jag ville göra skriva hos dem och en sådan stor möjlighet kan man inte låta passera bara för att man inte orkar. För oavsett hur kul det är att blogga här så är det i 9 av 10 fall så att ni håller med och hos SVT Debatt får man en chans att nå nya människor, så vi hoppas att bemötandet blir positivt. Nåväl, till inlägget.

SVT skrev i sitt mejl att de hade gjort en undersökning där de kommit fram till att det inte finns en enda skola i hela Sverige där pojkar har bättre betyg än flickor. Jag vet hur chockad du som läser detta måste känna dig, vilken gigantisk nyhet, eller hur! Självfallet är detta tragiskt men knappast någon nyhet om man läser här, på min privata blogg eller bara följer ämnet med ett något så när intresse. Jag blev självklart glad över att de först och främst kommer ihåg mig men också att man blivit lite av en expert på pojkars skolsituation i Sverige. Nåväl, här är länken till mitt inlägg, läs och njut (hoppas jag).

Är det något ni håller med om? Något ni vill argumentera emot, något jag missat? Skriv det här eller på inläggets hemsida, båda läses.

 

Pojkarna är de utsatta i Karlstads förskolor

29 mars 2012, av David Holman

Artikel av David Holman.

Det var med glädje jag började läsa följande artikel. Det är inte ofta man så klart och tydligt erkänner pojkarnas utsatthet i förskolan.

Mår pojkarna sämre eller ser man deras problem tydligare – och tidigare?

– En kvalificerad gissning: det handlar om både och, säger Henrik Andershed.

Artikeln poängterar flera saker som vi inom denna rörelse tidigare tagit upp – så som att pojkarna är de som har svårt i en skola som är anpassad efter flickor. Fortsättningen på citatet ovan är:

 Utagerande och normbrytande beteende är dubbelt så vanligt hos pojkarna. De pojkar som har problem upplevs som mer krävande av pedagogerna, de syns mer och stör gruppen. [min markering]

Här är då frågan, vad gör lärare för att hjälpa dessa pojkar? Jag har full förståelse för att vuxna finner barn som är utagerande som problematiska och krävande. Dock har jag inte förståelse för att man beskyller pojkarna för detta beteende på det vis som numera görs från statligt håll (anti-pluggkultur).

Och vad menas med ”problem”? Enligt Henrik Andershed, professor och forskningsledare på Örebro universitet, manifesterar sig dessa problem i högre ålder som missbruk och svårigheter på arbetsmarknaden – vilket tydligen ska gå att koppla till lägre åldrarna. Jag undrar om det högre självmordsantalet bland pojkar även går att koppla till samma problem? Och hur är det med betygen egentligen? Inte nog med att pojkar presterar sämre på grund av en flickanpassad skola, de blir ju dessutom betygsdiskriminerade. Är detta ett av de problem som det talas om, tro?

Artikeln påpekar att studien ännu är i sin linda och behöver några år på sig att växa, möjligen årtionden. Detta är oturligt men tyvärr nödvändigt inom vetenskapen. Låt oss inte trampa i samma klaver som vissa genusvetare och feminister genom att kräva förändring mot vårt politiska mål bara för att det passar oss. Låt oss först ha lite på fötterna!

Tips: Läs även Ivar Arpis artikel på Newsmill om pojkkrisen i skolan.

Etiketter:  

Pojkars ”maktlekar” upprör

17 mars 2012, av David Holman

(Krönika av David Holman.)

Aftonbladet publicerade en artikel i början av februari som behandlade pojkars ”maktlekar”, vilka Skolverket nu fått i uppdrag av regeringen att granska. Dessa lekar beskrivs som ett fruktansvärt otyg:

Maktlekar på svenska skolgårdar kan gå ut på att du straffas med våld för att du rycker till – eller att agera ”slav” åt en dominant ledare.
Det blir allt vanligare att lekarna filmas och läggs ut på sociala medier som Facebook och Youtube.

Här var jag beredd att ge Aftonbladet en ryggdunk och hålla med dem om att detta inte är rätt och bör stoppas. En annan del i dessa så kallade maktlekar är att pojkar tydligen sms:ar varandra och säger att de ska ta tjejer på brösten, något som självklart inte bör vara tillåtet.

Så varför går jag inte ut lika starkt mot det första om att vara slav och liknande? Först och främst så handlar det om att de vill ha en nolltolerans, något som aldrig är bra. Nolltolerans leder ingen vart och hämmar endast.

Nolltoleransen mot att ta tjejer på brösten leder till att pojkar som är nyfikna på tjejers kroppar och får tillåtelse från denna tjej råkar illa ut, trots att ingen skada skett. Förbjud övergreppet, inte handlingen.

Men ”maktlekarna” då? Är inte de övergrepp? Inte nödvändigtvis. Här är en lista på lekarna som pojkarna har för sig:

Viking eller nåd
Två personer slår varandra hårdare och hårdare tills den ena ger upp och ber om nåd.

Böghögen
Om en kille ramlar eller blir fälld slänger sig andra personer på honom och skriker ”böghög”.

Slavleken

En person utses till kung över de andra som blir slavar som får i uppdrag att göra tjänster åt kungen. Om de inte lyder blir de slagna eller utstötta.

Min kuk
Personen frågar en kompis ”Känner du honom?”. Säger kompisen då ”Vem?” blir svaret ”Min kuk” och så får initiativtagaren slå.

Reaction
Den som rycker till av ett låtsasutfall mot ansiktet är lovligt byte för riktiga slag.

Jag har lekt de flesta, möjligen alla, av dessa lekar. Böghögen (förutom det tveksamma namnet? – red. anmärkning) var otroligt rolig minns jag, och vi slutade när någon signalerade att de inte kunde få någon luft. Det är det viktiga, att det finns vissa regler som gör att leken är säker samt att man inte ger sig på samma person varje gång.

Jag ser inget fel i dessa lekar så länge de inte går överstyr och blir till mobbing. Är det till exempel bara en person som är slav så är det ju något som är allvarligt fel och det är ett övergrepp som ska stoppas. Men gissa vad? Denna lek övar dig även på ledarskap.

Resten – där det går ut på att slå varandra – är pojkars sätt att leka. Jag ser inte problemet med det, så länge det inte övergår till ett övergrepp så klart. Det ska finnas något vis att sätta stopp för det och samtliga ska vara med på noterna, annars är det mobbing och mobbing ska vi sätta stopp för.

Så snälla regeringen, sluta hämma pojkars lek bara för att ni inte gillar den. Sätt upp regler som skyddar deltagarna istället för att skapa en ”nolltolerans”, var väldigt tydliga med reglerna samt var väldigt hårda med att utfärda straff mot dem som inte håller sig till reglerna. Det är vägen att gå är jag övertygad om, inte någon nolltolerans.

Etiketter:  

Flickorna trivs bättre i förskolan

07 mars 2012, av David Holman

Fick ett tips på en studie gjord i Danmark där man tillfrågade barnen själva om de trivdes eller inte på förskolan. Så här säger studien enligt SVT:

 [...] det är en påtaglig skillnad mellan pojkar och flickor. Tio procent av flickorna är mindre glada över att vara på förskolan. Motsvarande siffra för pojkarna är tjugo procent.

Det är dubbelt så många pojkar som flickor som vantrivs i en studie på 3000 barn, en väldigt bra samling alltså. Märk väl, detta är självskattning, siffror kan och brukar stiga eller sjunka om man gör andra empiriska studier.

Frågan ställdes även till förskollärarna och de gav inte samma siffror. Men deras uppskattning visade samma diskrepans mellan flickor och pojkar: 2,6% av flickorna och 7,3% av pojkarna ansågs vantrivas.

Vad är Danmarks reaktion? Pratar de om en ”anti-pluggkultur”? Inte då, här pratar man om exakt det man bör prata om, pedagogiken:

Enligt danska barn- och utbildningsministern Christine Antorini bör man se till att pedagogiken på ett bättre sätt hjälper pojkarna såväl i skolan som i förskolan.

Otroligt, här pratar man om att hjälpa pojkarna. Jag vet ju inte exakt på vilket vis och möjligen är jag är naiv i min uppfattning.

Men om de verkligen menar vad de säger och det handlar om att ändra pedagogiken till ett sådant sätt som gynnar pojkar och får dem att vilja engagera sig i skolan, finns bara ett ord som passar: Halleluja!

Etiketter:  

Skolan och pojkarna

05 mars 2012, av David Holman

(Skrivet av David Holman.)

När Pelle bestämde sig för att bjuda in fler att skriva på hans blogg blev jag glad. Det är en av de mer populära bloggarna i Sverige och att tacka nej till en sådan möjlighet var inte möjlig. Jag skickade ett mejl och sa att jag gärna bloggar om skolan och pojkars (samt ibland flickors) situation där. Detta är mitt första av, förhoppningsvis, många inlägg på detta tema.

Som första inlägg tänkte jag därför blicka lite bakåt och se vad som kommit upp det senaste året om pojkars situation i skolan. Det har pratats mycket om en “anti-pluggkultur” bland pojkar, bland annat av Nyamko Sabuni i soffan hos Godmorgon Sverige samt av Torbjörn Messing i Lärarnas Nyheter som talar för DEJA (Delegationen för jämställdhet i skolan):

– Frågan vi ställer oss är: Varför är det så? Jo, för att pojkar och flickor socialiseras in i olika roller, delvis för att pedagogerna har skilda förväntningar på dem.

Torbjörn Messing hävdar att den ambitiösa flicknormen möter sin motsats i pojkarnas »antipluggkultur«. Och eftersom utvägen ur dessa normer handlar om att bryta samhälleligt konstruerade roller så får lärarens biologiska kön en underordnad betydelse.

Att kön skulle få en underordnad betydelse på en post med sådan makt känns något konstigt och främmande med tanke på allt annat vi hör från staten om hur viktigt det är med jämn könsfördelning i arbetslivet.

Utifrån samma material (DEJA:s rapport om pojkars och flickors situation i skolan) kommer följande insiktsfulla kommentar från bloggerskan Morrica:

Slutsatser från DEJA:
Flickor får bra betyg i skolan. Pojkar får andra sorters betyg.
Flickor stressar sönder i skolan. Pojkar ägnar sig åt andra aktiviteter än skolan.
Slutsats från Morrica:
Skolan passar inte för eleverna.
Slutsats från DEJA:
Vi behöver stötta flickorna så att de orkar stressa på ett tag till, och pojkarna så att de engagerar sig lite mer i skolan.

Mycket bra sammanfattning av situationen, varken pojkar eller flickor trivs.

Som avslutande poäng har jag ett nyhetsinslag från Lilla Aktuellt som tyvärr inte ligger uppe längre men som jag bloggade om i april förra året. Följande sas i ett nyhetsinslag riktat till barn:

Om vi fortsätter så här kommer vi hela tiden att främja flickornas lärande för att flickorna är de i dag som kanske passar bäst in i skolan, säger Mia Heikkilä som har jobbat i regeringens delegation för jämställdhet i skolan.

Sådan ärlighet är befriande.

Annars brukar situationen för flickor/kvinnor anses handla om strukturer som håller dem nere och konspirerar emot dem. För pojkar/män handlar det om deras egen oförmåga att klara sig själva (”anti-pluggkultur).

Att pojkar inte vill gå till skolan är endast naturligt när allt samhället gör är att beskylla pojkar och se dem som ett hot mot ordningen och mot flickorna, en poäng jag kommer återvända till i senare inlägg. Det är alltså inte någon “anti-pluggkultur” bland pojkar utan en anti-pojkkultur bland skolor.

Etiketter:  
Google