DN rapporterar:

Enligt den senaste statistiken fortsätter medellivslängden att öka och år 2011 var den 83,4 år för svenska kvinnor och 79,4 år för männen.

Fyra års skillnad mellan könen, alltså.

Den senaste siffran jag såg var 4,2 år – så ytterligare en minskning har skett. Sverige ligger hyggligt till vad gäller gapet mellan könen, men vi är inte på något vis bäst.

Den skillnad i medellivslängd som kan förklaras av biologi är sannolikt 1-2 år. Den forskning som ligger bakom denna uppskattning kan du läsa mer om i Jämställdhetsbluffen.

 

De senaste åren har jag jobbat intensivt med jämställdhetsfrågor, och det viktigaste syftet med mitt arbete har varit att sprida kunskapen om mansfrågor.

I princip alla svenskar vet sedan länge att det finns kvinnofrågor, och de flesta kan på stående fot nämna ett antal kvinnofrågor som de tycker är viktiga. Vad gäller mansfrågorna har situationen däremot varit radikalt annorlunda. De flesta har inte vetat vad ordet betyder eller vilka frågor som skulle kunna vara aktuella.

Gradvis har detta dock börjat förändras. Först via bloggosfären, och sedan via enstaka artiklar i dagspressen och något udda inslag på TV eller i radio. Dock har känslan hela tiden varit att jag och andra har arbetat i motvind, i uppförsbacke. Förvisso har det funnits små och viktiga segrar, men någon regelbunden framgång har det inte varit fråga om.

Nu under hösten har detta dock förändrats. Det stora genombrottet är självfallet att regeringen har tillsatt en utredning om mansfrågor (PDF). Att samhällets högsta instans officiellt går ut med att männens perspektiv i jämställdhetspolitiken är viktigt, är en legitimering av mansfrågorna som saknar motstycke.

Samtidigt har medierna äntligen börjat uppmärksamma mansfrågorna mer regelbundet. Bara de sista två veckorna finns flera olika exempel.

Aftonbladet körde nyligen flera olika artiklar om ”Martin”, som blivit misshandlad av sin kvinna. Han fick berätta sin historia och samtidigt rapporterades det att han är långt ifrån något unikt fall. Aftonbladets läsare fick även möjlighet att chatta om ämnet och Mallin Wollin konstaterade att självklart kan även en karl få stryk.

I fredags hade båda de stora nyhetsprogrammet inslag om våld mot män i nära relationer. Rapport hade ett inslag om en man som misshandlats i sin relation (börja titta vid cirka 14 minuter) samt en intervju med pionjären Klara Hradilova Selin från Brå – som var en av de första från en svensk myndighet som talade klarspråk om relationsvåld mot män. Aktuellt hade i sin tur en intervju med Carin Götblad, som är nationell samordnare mot våld i nära relationer.

Att våld mot män i nära relationer uppmärksammas har ett särskilt symbolvärde för mansfrågorna, eftersom relationsvåld tidigare har använts som en form av ”trumfkort” för att framhålla att männen är de onda och de skyldiga på jämställdhetsområdet. När alla får se att det även finns misshandel åt andra hållet är det svårt att driva en sådan svartvit linje.

Ett annat exempel på hur män inkluderas i rapporteringen är Radiokorrespondenterna i P1 från förra veckan. Där tog man upp syraattacker i Kambodja. Men nu rapporterade Nils Horner att det var båda könen som drabbades av detta. Även kvinnor kastar alltså syra i ansiktet på sina män, vilket komplicerar könsanalysen betydligt.

Ytterligare ett viktigt radioreportage gjorde Konflikt i P1, när man uppmärksammade den debatt jag följt i USA de senaste två åren. Det handlar om Hanna Rosins tes om ”The End of Men”, vilket hon först presenterade som en artikel, sedan som ett föredrag och nu nyligen som en bok.

Rosins arbete intar delvis en misandrisk hållning (läs mer om den kritiken på min engelska blogg), men hon sätter trots allt fingret på något viktigt. Nämligen att pojkar och män i allt högre utsträckning slås ut i västvärldens utbildningssystem och på våra arbetsmarknader. Det problemet är hög tid att samhället börjar fundera över, vilket jag även går igenom i detalj i min bok Jämställdhetsbluffen.

Ett sista positivt exempel från svensk media, är två artiklar i Sydsvenskan från förra veckan. I den första lyftes värdet av att ha manliga lärare i förskolan, och i den andra påpekades även att förskolan inte på något vis är neutral i nuläget, utan snarare indränkt i klassiska feminina värderingar. Där intervjuades även Mats Olsson från Malmö Högskola, som länge arbetat för att få in fler män i förskolan och skolan.

Självfallet ska vi inte ha någon kvotering till skolan eller förskolan, men att ha ett samtal om varför förskolan och skolan präglas av klassiska feminina värderingar, och varför så få män söker sig dit, kan leda till värdefull kunskap.

Sammanfattningsvis kan jag inte annat än konstatera att hösten 2012 har inneburit ett genombrott för mansfrågorna, i såväl politiken som i media. Till en början sker rapporteringen något trevande, men något annat är inte att vänta när samhället börjar ompröva sin hållning på jämställdhetsområdet. För mig personligen är det oerhört tillfredsställande att se denna omsvängning, och veta att mitt arbete har varit en pusselbit i att detta nu sker.

För dig som redan i dag vill ha en helhetsbild av mansfrågorna – och hur vi kan skapa en jämställdhetspolitik som är bra för båda könen – kan kolla in min bok Jämställdhetsbluffen.

Tipstack: Går till Jocke, Sara och Andreas!

 

Vad händer egentligen om man tar till sig en förenklad syn på könsfrågor? Vad händer med ens världsbild om man tror att könsmaktsordningen är bästa sättet att förstå världen?

Det är naivt att tro att man kan bära på en världsbild där män ensidigt och mer eller mindre godtyckligt förtrycker kvinnor, utan att detta ska ge några biverkningar. Jag menar alltså att det inte bara är män som kan fara illa av berättelsen om den ensidiga könsmaktsordningen, utan även de kvinnor som tar till sig denna lära.

Alla som läst min bok Jämställdhetsbluffen, vet att jag också talar om maktordningar. Dock talar jag om samverkande maktordningar, där respektive kön har olika fördelar och nackdelar beroende på sin könsroll. I boken ger jag även en förklaring till hur könsrollerna uppstått, så människor slipper gå runt och tro att det var godtycke eller ondska som låg bakom rollernas uppkomst.

Men hur påverkas då en kvinna som i åratal eller till och med decennier trott på en ensidigt könsmaktsordning? Självfallet varierar detta från individ till individ. Men helt klart är att de riskerar få en snedvriden bild av män och manlighet, som inte är bra för dem.

Ett exempel fås från en amerikansk journalist, som på sin blogg ärligt beskriver hur hennes världsbild förändrades när hon födde en son. Hon hade nästan hunnit bli 40 när sonen föddes, och hade i många år varit uttalad anhängare av feminismen – i synnerhet andra vågens feminism som lanserade könsmaktsordningen.

Det framgår att hennes syn på män minst sagt var problematisk, och detta fungerade för henne fram till den dag hon skulle relatera till att hon själv fött fram en blivande man. Då tvingades hon omvärdera de generaliseringar hon gjort om män och manlighet.

Här är ett utdrag från hennes berättelse. Den är skriven på relativt komplicerad engelska, så jag har gjort en översättning för säkerhets skull:

Then, my son, my little man arrived and upset the delicate balance of my girl-centered life. Without warning, life hurled a screaming curveball at me, and tucked neatly and surreptitiously in the seams of that bewildering bender was a Y chromosome, a sucker punch I never saw coming. I had brought a man into the world, and his foray into my life seized up my psycho-political engine, forcing me to overhaul my views on men in unexpected ways. At a visceral level, I began to see men as more than just “the opposite sex.” For the first time in my life, I began to see males as multidimensional human beings.

Once I became the mother of a son, it became impossible for me to dismiss the male point of view imperviously. It became impossible for me to lump all men together in an amorphous mass of masculinity. It became impossible for me to see men as the enemy (if they ever were to begin with). Having a son made me want to be a better woman (nod to Jack Nicholson).

Översättning: Sedan anlände min son, min lille man, och störde den sköra balansen i mitt tjej-centrerade liv. Utan förvarning serverade mig livet något helt oväntat; något som kom med en Y-kromosom och som jag aldrig hade kunnat förutse. Jag hade fött en man in i denna värld, och hans räd in i mitt liv utmanade mina psykologiska och politiska ställningstaganden på ett sätt som tvingade mig att förändra min syn på män. Djupt inne i maggropen började jag se män som mer än bara ”det motsatta könet”. För första gången i mitt liv började jag se män som mångsidiga varelser.

När jag blev mor till en son, blev det omöjligt att låta mäns perspektiv (den manliga synvinkeln) rinna av mig som vatten på en gås. Det blev omöjligt för mig att bunta ihop alla män till en formlös klump maskulinitet. Det blev omöjligt för mig att se män som fienden (om de någonsin var detta till att börja med). Att få en son fick mig att vilja bli en bättre kvinna (tack Jack Nicholson).

Om någon undrar varför hon tackar Jack Nicholson, så är det för hon använder en av hans repliker från denna film.

Hursomhelst. Den mansbild som denna kvinnliga, amerikanska journalist fått från andra vågens feminism och dess könsmaktsordning – är bekymmersam. Inte bara riskerar en sådan mansbild att skada männen hon träffar på i sitt liv, utan den hämmar också hennes egna möjligheter att ha tillfredsställande och meningsfulla utbyten med män.

Som tur är fick hennes son henne att ompröva en del av hennes världsbild, men vad skulle hänt om hon fått en dotter? Hur skulle hon då relaterat till sin man och till andra män?

För mig är det uppenbart att tron på könsmaktsordningen kan skada män och mäns självbild. Men det är även viktigt att komma ihåg att den kan skada kvinnor och begränsa dem i deras vardag.

Vad är din syn på detta? Låt oss veta nedan. Kom som vanlig ihåg att hålla god ton. Jag kommer att hålla ett extra vaksamt öga med tanke på ämnets känsliga och personliga natur.

 

Läs utdrag från min bok på engelska

11 oktober 2012, av Pelle Billing

Jag skrev nyss ett inlägg på min engelska blogg. Där svarar jag på en fråga från en läsare, genom att lägga upp ett utdrag från Jämställdhetsbluffen, översatt till engelska.

Frågan handlade om följande tema (den som frågar bor i USA):

Here it seems you can say that women are better than men in any number of things, including many cognitive/emotional ways, but if you suggest men are better in cognitive/emotional ways I think you take a big risk in getting labelled sexist.

Whereas you could say things like women are better communicators and have better emotional intelligence and not have anything happen, I think you might get in big trouble and perhaps even be fired if you said something analogous in favor of men, perhaps partly because women or women’s groups might complain if you said something like that but men wouldn’t.

Jag svarade på detta genom att köra ett stycke ur Jämställdhetsbluffen genom Google Translate, och sedan göra några ändringar för att öka läsbarheten. Här är resultatet:

Let’s do a little thought experiment to see how we reason about gender in our culture.

Some people argue that the problems that exist in our civilization – such as war, environmental destruction and violence – are the fault of men. Men are the ones who have had power in society since time immemorial, and therefore men should be held responsible for things gone wrong. There is a clear logic to this argument, let us accept it as true.

With the same logic, one can argue that the positive things that have occurred in our civilization – such as technological development, prosperity and democracy – are the result of men’s work. But somehow this reasoning is not put forward as frequently.

Instead of asserting that men have created these positive values ​​it is emphasized that women did not get a chance to participate in the building of society – until relatively late in the process, and therefore it is unfair to pay tribute to the men. The women could have done an equally good job if they had had the chance. This argument has a clear logic to it, so let us accept it as true.

The major question that then arises is: If women would have been able to build a civilization just as well as men, would they not have been able to create as much war, environmental degradation and violence? If we believe that women are just as capable of all the positive characteristics of men, do we believe that women are just as capable of all the negative characteristics that men have?

If you argue that women would have been able to build all that men did, but at the same time believe that women would have created fewer wars and less pollution, then you believe that women are a superior life form. Unfortunately, this type of reasoning is far from unusual.

This kind of thinking is exemplified by the Danish author Hanne-Vibeke Holst when she is interviewed by DN:

“So, I’m not saying that men are not human. But they have a tradition of resolving conflicts through violence. Women have a tradition of resolving conflicts by peaceful means. Therefore, overall, it is very important that women are in the highest positions in the UN, at the highest policy levels. Madeleine Albright has certainly sent men into battle, but I think she really thought about it first.”

Holst believes that women are more peaceful, but does she believe that men have positive qualities that women lack in their leadership? Would she be ready to name a positive quality ín men, that women do not have to the same degree? If not, then she unknowingly carries the idea that women are superior to men. If you believe that women are better at certain things, but do not think that men are better at other things, you are basically a gender racist.

Personally, I believe that both men and women are capable of great deeds and misdeeds, and that both sexes have contributed to the positive and negative conditions that exist in our civilization. To the extent that there are differences between the sexes, I do not believe that these differences make one sex better or worse, just different.

Vad tänker du själv om detta? Kommentera gärna nedan, men kom som vanligt ihåg att hålla god ton!

Så småningom skulle det vara kul att ge ut en version av Jämställdhetsbluffen på engelska. Jag har redan fått en del förfrågningar om detta eftersom jag skrivit för olika engelskspråkiga nättidningar. Dock är jag ingen översättare, så om det finns någon som tycker det verkar intressant att översätta boken, så får du gärna kontakta mig för en vidare diskussion om detta.

 

Jämställdhetsbluffen slutsåld, fler ex på väg

10 oktober 2012, av Pelle Billing

Glädjande nyheter. Jämställdhetsbluffen har sålt över förväntan och är redan slutsåld.

Det går emellertid bra att fortsätta beställa. Ny tryckning görs och när böckerna är klara om cirka en vecka så skickas leveranserna ut som vanligt.

Om du är sugen på boken kan det vara en god idé att lägga en beställning inom kort, för vem vet hur länge den nya upplagan räcker (jag har beställt färre böcker denna gång).

Jag hade beräknat antalet exemplar till första tryckningen genom att prata med andra författare på jämställdhetsområdet, både sådana som självpublicerat och som publicerat via förlag. Dock har intresset för Jämställdhetsbluffen varit högre än förväntat, och det är självfallet glädjande för alla som vill se lite nytänkande i jämställdhetsdebatten!

Gissningsvis vill vissa av er veta siffror. Men några sådana tänker jag inte gå ut med, så fråga mig inte :)

 

I somras publicerades artikeln Why Women Still Can’t Have It All, av Anne-Marie Slaughter. Den gick ut på att det är en myt att kvinnor kan få allt i livet samtidigt, det vill säga familj, barn, framgångsrik karriär.

Att kvinnor ska kunna få allt – tack vare feminismens framsteg – är något som kvinnor fått höra i många år. Men enligt Slaughter är detta en myt, åtminstone som samhället fungerar i dag. Kompromisser behöver alltid göras mellan familj och förvärvsarbete, och därmed kan kvinnor fortfarande inte få allt samtidigt.

Det var ett tag sedan jag läste artikeln nu, men i stora drag minns jag att jag tyckte den var ett steg åt rätt håll. Ärlighet baserad på erfarenhet och fakta är betydligt mer värdefullt än tomma löften som inte prövats mot verkligheten.

Man kan även fråga sig om anledningen till att så många kvinnor känner sig stressade och anger psykisk ohälsa i enkäter, är att de känner en press att göra allt samtidigt, nu när det inte längre finns några formella hinder för kvinnor.

Hur som helst. So far so good. Bra att det finns en mer realistisk diskussion om kvinnors möjligheter och hur många timmar ett dygn rymmer.

Men som vanligt kan man fråga sig vem som oroar sig över männen? Kan männen få allt samtidigt? Har de någonsin kunnat få allt samtidigt?

Svaret på dessa frågor är nej. Män har aldrig kunnat få allt samtidigt, det är bara att vi inte pratat lika mycket om detta som om kvinnornas situation.

Glädjande nog kom det även en artikel om mäns situation, som en respons på Slaughters artikel. Denna text fick inte tillnärmelsevis lika stort genomslag, men den publicerades i alla fall i ett bra sammanhang (TIME Ideas).

I artikeln skriver Touré:

But it’s nearly impossible for men to have it all too. Many men want fulfilling family lives. I want that even as I fulfill my familial role by providing.

Översättning: Men det är nästa omöjligt även för män att få allt samtidigt. Många män vill ha tillfredsställande familjeliv. Jag vill ha det samtidigt som jag uppfyller min roll i familjen genom att försörja.

When I’m at work and away from my kids, my heart aches as I look at the pictures my wife texts me. Here we are eating ice cream in the park! Look at us with the Easter bunny! Aren’t they cute in this little pool?! Meanwhile, I’m alone in a quiet office trying to finish my next book or preparing for tomorrow’s show. But when I’m with them, I can’t totally forget about the work I could be doing to help give them everything they need.

Översättning: När jag är på jobbet och borta från mina barn, så värker det i hjärtat när jag tittar på bilderna som min fru skickar över på mobilen. Här är vi och äter glass i parken! Titta på oss när vi möter påskharen! Är de inte gulliga i den här lilla swimmingpoolen?! Samtidigt sitter jag ensam i ett tyst kontor och försöker avsluta min kommande bok eller förbereda morgondagens program. Men när jag väl är med dem, kan jag inte helt släppa arbetet och tänker på det arbete jag skulle kunna göra för att vara en bättre försörjare.

Måhända tunga ord att läsa, men befriande att se en man skriva så ärligt om detta. Genom att kommunicera sin egen upplevelse, på ett ärligt och sårbart sätt, skapar han möjlighet för andra att lyssna och förstå.

Touré kommer även in på det faktum att män sällan berättar om sin egen upplevelse. Detta gör det svårare för kvinnor att förstå mäns situation, vilket jag skrev om i Vad händer när män börjar tala?

Så här skriver Touré:

Men are more likely than women to choose work at a cost to family. Perhaps they suffer less emotionally over that, but there’s still pain there. We just push the feelings down and don’t complain. That’s why our side of this story rarely gets told.

Översättning: Män väljer oftare arbete på bekostnad av familjen, än kvinnor gör. Möjligen lider män mindre av detta, men det finns fortfarande smärta där. Vi löser det genom att trycka ner känslorna och inte klaga. Därför berättas sällan vår sida av historien.

Han gör många viktiga poänger – om än något försiktigt och inlindat, sett till artikeln som helhet.

Att män inte kan satsa på karriär och familjeliv samtidigt, är en precis lika viktig sanning som att kvinnor inte kan göra det. Samhällets spelregler är inte mirakulöst annorlunda för män, även om man ibland kan få den uppfattningen i könsdebatten.

Det är dags för män att börja berätta om sina kompromisser, högt och tydligt, så att kvinnor har en chans att förstå detta. Förvisso innebär det att utmana det tabu som säger att män inte får gnälla – i synnerhet inte på sin könsroll.

Men det är en absolut nödvändighet att utmana detta tabu. Annars kommer den kvinnocentrerade versionen av jämställdhet vara den som fortsätter att dominera i samhället.

 

Tidigare i dag på Newsmill, anklagade Malin Stenman mig för okunskap om feminism. Ingenting kunde vara längre från sanningen, vilka alla som följer mitt arbete vet.

Stenman försökte även hävda att jag missförstått vad ordet ”kritisk” står för i kritisk maskulinitetsforskning.

Således skrev jag en replik till henne, där jag visar att inga av hennes argument håller. Här är ett smakprov:

Begreppet ”kritisk maskulinitetsforskning” är vanligt inom genusvetenskapen. Däremot är det ovanligt med kritisk femininitetsforskning. Varför? Enligt Stenman ska begreppet förstås som att det handlar om en granskning av maskulinitet som socialt konstruerad. Detta ska i sin tur vara till hjälp för en rad mansfrågor som Stenman listar. Men frågan är då varför det knappt finns någon kritisk femininitetsforskning? Rimligen är det lika viktigt att forska på femininitet som på maskulinitet.

Uppenbarligen håller inte Stenmans definition av begreppet ”kritisk”. För självfallet har många genusvetare studerat hur femininitet konstrueras, utan att detta behöver kallas för kritisk femininitetsforskning. Således kvarstår min förklaring av ordet ”kritisk”. Det epitetet finns där för att betona att de som forskar om maskulinitet bör vara kritiskt inställda till män och manlighet. Det var den eftergift man gjorde för att få forska om maskulinitet inom ramen för genusvetenskapen.

Läs gärna hela min artikel. För tillfället kan man inte kommentera på Newsmill, således får kommentarerna läggas direkt här på bloggen!

 

En till recension av Jämställdhetsbluffen

05 oktober 2012, av Pelle Billing

Kristian Stålne, som gästbloggat här vid två olika tillfällen, har i dag skrivit en recension av min bok Jämställdhetsbluffen.

I recensionen jämför han den rådande världbilden över jämställdhetsområdet, med den världsbild jag presenterar i boken. Så här beskrivs världsbilden i Jämställdhetsbluffen:

Den andra världsbilden, den som presenteras i Jämställdhetsbluffen, erbjuder en förklaring till varför det ser ut som det gör idag och hur könsrollerna har vuxit fram. Precis som Newton med sin gravitationslag förklarade varför planeterna kretsade kring solen förklarar här Pelle Billing mekanismerna bakom könsrollernas uppkomst, varför och hur männens och kvinnornas respektive könsroller har kommit att formats som de har. Det gör han genom att bland annat titta på hur matproduktion, arbete och civilisationerna som helhet utvecklats genom historien. Då framträder en bild där båda könens fördelar såväl som utsatthet belyses, där männen gjort det hårda fysiska arbetet, skickats ut till de riskfyllda uppgifterna och varit maktlösa på andra plan än de ekonomiska och politiska, där kvinnorna tidigare saknat makt. Jämställdhetsdebatten förs idag på många fronter, men i Jämställdhetsbluffen förs en världsbild fram som är sammanhängande, som tar stöd i befintlig forskning från alla tänkbara discipliner (även genusvetenskapen) och som leder till rimliga och nyanserade slutsatser om varför vi har de olikheter mellan män och kvinnor vi har idag. Dessutom ger den en rättvis och human syn på hur vi bör arbeta vidare med jämställdhet på ett sätt som inte skuldbelägger ett helt kön och offerförklarar det andra. Könsfred helt enkelt.

Läs hela recensionen här.

Boken beställer du här.

 

I går skrev fyra stycken maskulinitetsforskare en debattartikel i SvD, där de kritiserade regeringens kommande utredning om män och jämställdhet. Enligt dem finns redan all kunskap som behövs hos genusvetenskapen och maskulinitetsforskningen. De hävdade även att mansfrågorna redan är väl representerade i jämställdhetspolitiken.

I dag har jag svarat på deras artikel, för att ge en bättre bild av verkligheten. Du kan läsa hela min replik hos SvD, men här är artikelns slutkläm:

Det viktigaste felet som de genusvetenskapliga forskarna gör i sin artikel, är emellertid att de påstår att jämställdhetspolitiken redan inkluderar männen på ett bra vis. Som bevis för detta anför man tre mindre projekt fördelade på tre olika årtionden. Om detta anses vara en rimlig ambitionsnivå är det lätt att förstå varför artikelförfattarna ställer sig kritiska till regeringens satsning.

För oss som arbetar med män och jämställdhet ute i verkligheten, är det emellertid denna låga frekvens av projekt för män, som är själva grunden för vår positiva inställning till regeringens utredning.

Att hävda att mansfrågorna redan finns väl representerade i jämställdhetspolitiken har ingen förankring i verkligheten, så detta är viktigt att klarlägga.

Viktigt är även att ett specifikt forskningsfält inte kan lägga beslag på en hel utredning. Poängen med en utredning är att den ska ske så förutsättningslöst som möjligt, och att utredaren är fri att hämta in kunskap från många olika håll.

Läs hela min replik här.

 

DN belyser män som offer för övergrepp

03 oktober 2012, av Pelle Billing

Stegvis börjar mansfrågorna göra sitt inträde i debatten. Allt oftare kan man läsa artiklar som handlar om mäns specifika utsatthet.

I en nylig DN-artikel lyfter två psykoterapeuter hos RFSU-kliniken att det fortfarande är svårt för samhället att erkänna att män kan vara offer för sexuella övergrepp:

Debatten i samband med Patrik Sjöbergs bok kom omedelbart att fokusera på förövare. Perspektivet med pojken/mannen som offer var oerhört svårt att hålla kvar, och man gled i stället hela tiden över till att diskutera mannen som för­övare, menar Inger Björklund och Suzanna Boman.

– Det finns ett tabu emot att tala om män som offer. För den som varit utsatt blir det svårt att berätta om något som förnekas. Ju mer vi börjar kunna benämna en före­teelse, desto mer möjligt blir det att berätta. Nu finns i alla fall en öppning i samhället för att börja diskutera de utsatta pojkarnas och männens situation, säger Suzanna Boman.

Ja, det är fortfarande svårt att tala om att vissa män är offer för den här typen av övergrepp. Frågan är varför? Jag tror det finns två olika anledningar:

  1. En grundbult i mansrollen är att man ska vara stark och beskyddande, inte att någon annan ska ha lyckats kränka ens egna gränser.
  2. I princip hela vårt samtal om jämställdhet fram till i dag, har handlat om kvinnors problem och utsatthet. Vi är alltså ovana att tänka på män i dessa sammanhang.

Det är inte bara som offer för sexuella övergrepp som männen behöver komma med på kartan, utan även när det gäller försäljning av sexuella tjänster:

Suzanna Boman säger att när prostituerade skildras i medierna är det alltid flickornas eller de unga kvinnornas berättelser som lyfts fram. Detta trots att olika rapporter visar att det är fler unga män än unga kvinnor som har erfarenhet av att sälja sex. Killarna och de unga männen göms undan i de här sammanhangen.

Förvisso ska övergrepp och prostitution inte blandas ihop. Det är två olika saker. Men att män inte syns i dessa roller beror delvis på samma orsaker.

Att fler unga män än kvinnor har erfarenhet av att sälja sex stör bilden av att sexförsäljning uppstår som en konsekvens av en könsmaktsordning. Således blir vi tvingade att söka mer nyanserade och komplexa orsakssamband, och det kan initialt upplevas som jobbigt.

Slutligen lyfter DN-artikeln fram en viktig ledtråd till hur man kan få fler män att söka den hjälp de behöver:

Men på senare tid har det skett en förändring. Numera händer det allt oftare att män som söker hjälp berättar att de blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn och unga, säger Inger Björklund. En förklaring kan vara att RFSU på sin hemsida berättar att män som utsatts för sexuella övergrepp är välkomna att söka hjälp, menar hon.

En så enkel åtgärd som att tydligt klargöra att även män är välkomna, ger alltså resultat.

Förhoppningsvis kan ungdomsmottagningar, socialtjänster, psykiatriska mottagningar och andra instanser i samhället som erbjuder hjälp och stöd – bli lika tydliga på sina hemsidor. Bloggen har ju dragit sitt strå till stacken, för att detta ska bli verklighet vad gäller offer för våld i hemmet.

Tips: Hannah Lemoine skriver i dag om mäns sexualitet. På hennes blogg kan även hitta ett nyligt foto på Hannah och mig, om du scrollar ner en bit i inlägget.

Etiketter:  
Google