Vad spelar kön för roll vid politiska skandaler?

11 september 2012, av Pelle Billing

En ofta upprepad sanning är att kvinnor döms hårdare vid politiska skandaler. Medierna anses helt enkelt vara hårdare mot kvinnorna, och mindre förlåtande.

Själv var jag tidigare skeptisk till denna typ av påståenden, med tanke på hur Littorin och andra män närmast avrättats i media på ytterst tveksamma grunder. Att det skulle vara lättare att vara man i dessa situationer framstod helt enkelt som tveksamt.

Samtidigt är jag alltid redo att ändra mig utifrån ny forskning och för ett par månader sedan kunde man läsa om en avhandling som kartlagt könsperspektivet i politiska skandaler. Budskapet där var tydligt, nämligen att det skrivs dubbelt så mycket om kvinnor vid en skandal, och under en längre period.

Självfallet räcker det inte med en enstaka forskningsrapport eller avhandling för att slå fast vad som gäller, men det är ändå en indikation som är tydlig nog för att man ska vara tvungen att förhålla sig till den. Frågan är då varför män och kvinnor granskas på olika vis?

Jag kan tänka mig ett par viktiga faktorer som spelar in:

  • Om man slår ihop näringslivet med politiken så är det betydligt fler skandaler med män i huvudrollen (vilket i sin tur beror på att fler män har ledande positioner). Således är vi mer avtrubbade vad gäller manliga skandaler, och media kan inte hålla liv i historien lika länge.
  • Dramaturgin i jämställdhetsdebatten är att kvinnor i grunden är goda, och att män i grunden är… låt oss säga mindre goda. Vi har även rent allmänt en kulturell föreställning om att kvinnor har fler positiva egenskaper än män. Sammantaget gör detta att kvinnor har en högre piedestal att trilla ner ifrån.

Samtidigt är dessa förklaringar ingen anledning till att könet ska spela en avgörande roll för medias rapportering om en skandal. Det önskvärda vore att man granskas ungefär lika hårt oberoende av sitt kön.

Viktigt att komma ihåg är dock att den mer omfattande rapporteringen om kvinnors skandaler, inte betyder att kvinnor är mer oskyldiga. Man kan alltså inte dra slutsatsen att denna forskning påvisar att Mona Sahlin egentligen var ganska oskyldig till Toblerone-affären, och om hon varit man skulle hon blivit statsminister. Även om mediarapporteringen bara hade varit hälften så stor så var hennes beteende nog illa för att människor skulle tappa förtroendet för henne.

Britta Svensson i Expressen sammanfattar Toblerone-fallet på ett bra vis:

Hon spräcker sitt fram tills dess helgjutna varumärke som strävsam, ärlig och jordnära småbarnsmamma, en vanlig människa som värnar om de utsatta.
Hennes svar är nonchalanta och arroganta, och avslöjar ett slarvigt förhållande till pengar. Hon säger att hon ser det privata användandet av tjänstekortet som ”förskott på lönen”. Hon svarar på frågan varför det tog så lång tid för henne att betala tillbaka: ”Vad spelar det för roll när jag betalar?”
På frågan varför hon låter räkningar gå till kronofogden svarar hon:
– Det kan man väl göra. Har du aldrig gjort så med räkningar?
Man kan ju fråga sig hur långt politiskt liv till exempel Fredrik Reinfeldt hade haft med sådana svar när han var statsministerkandidat.

Helt riktigt. Sahlins misstag – och framför allt hennes nonchalans och arrogans inför den efterföljande kritiken – skulle inte varit hållbart för en manlig toppolitiker heller.

Med detta sagt, får man ändå hoppas att medierna tar sig en tankeställare om hur kön påverkar medierapporteringen vid skandaler. Till viss del kan man förstå att de mer ovanliga kvinnliga skandalerna generererar ett större intresse hos mediekonsumenterna, men vi kan heller inte ha en situation där könet får en alltför avgörande betydelse för kvaliteten i granskningen.

Tipstack: Går till Christer!

 

32 kommentarer på “Vad spelar kön för roll vid politiska skandaler?”

  1. Peter Ek skriver:

    En sak som aldrig tas upp är vad som faktiskt skrivs i tidningarna. Det kanske skrivs mer om kvinnor men å andra sidan är mer av vad som skrivs överslätande och urskuldande? Det är inte volymen skriverier som avgör ”vem som döms hårdast”, utan vad som skrivs.

  2. Tove skriver:

    @Peter Ek: Fast alltså hur ofta är en artikel om politiska skandaler urskuldande och överslätande? I synnerhet när det är stor rapportering och med en färsk skandal. Det händer ju i princip inte. Jag säger inte att det aldrig händer, men jag säger att jag tycker det blir trista debatter här om man aldrig bara känna erkänna att något kan vara ofördelaktigt även för kvinnor.

  3. Johan Grå skriver:

    Det behövs ju statistiskt underlag för att uttala sig egentligen men jag får känslan av att de flesta skandaler med kvinnor är mer utdragna. Både Sahlin och Schyman har ju betett sig långt över vad som är rimligt etiskt och social men lever ändå kvar i rampljuset. Jag kan inte påminna mig att män som gått lika långt över gränsen finns kvar i lika offentliga positioner.

    Hade Sahlin avgått och sen tagit någon undanskymd plats i socialdemokratiska organisationen eller en plats i näringslivet hade det förstås inte skrivits lika mycket om henne. Istället åkte hon till badorter på vår bekostnad höll presskonferenser, tog en time-out, förlorade en massa pengar på skattebetalarnas bekostnad, kom tillbaka till toppolitiken och har fortsatt snurra runt på ett sätt vi aldrig skulle tillåta en man med motsvarande moral göra. Klart det hinner skrivas mer om henne då.

  4. David Holman skriver:

    Intressant, ja möjligt att det är så att kvinnors skandaler blir en större grej av just de anledningar du påpekar Pelle. Men sen måste man ju då också fråga sig vilka som skriver: media. Media som även klagar på att kvinnor döms hårdare.

    Media har idag två ansikten och de har svårt att välja.

  5. Pelle Billing skriver:

    @Johan Grå: Bra poäng. Hur mycket media rapporterar är en sak, vad konsekvenserna blir för personen som begått skandalen är en annan. Skulle vara intressant med forskning på vad konsekvenserna blir för personen.

  6. Peter S. skriver:

    Jag tror en viktig parameter i spelet är kompetens, äkta eller uppenbara. När vi tycker en politiker är kompetent så är vi mer förlåtande. Man vill helt enkelt inte förlora henne eller honom. På andra sidan är en små skandal en bra möjlighet att blir av med en inkompetent politiker. Kvinnor ses oftare som inkompetent, det kan vara för att de är det (kvotering) eller för att man har fördomar. Därför tror jag, det stämmer att kvinnor drabbas hårdare.

  7. Pelle Billing skriver:

    @David Holman:

    ”Media har idag två ansikten och de har svårt att välja.”

    Helt rätt, bara att titta på Aftonbladet. Å ena sidan har de en profil som feministiska, samtidigt skriver de ständigt om utseende, bantning, etc och riktar sig då till kvinnor.

  8. Pelle Billing skriver:

    @Tove:

    ”Jag säger inte att det aldrig händer, men jag säger att jag tycker det blir trista debatter här om man aldrig bara känna erkänna att något kan vara ofördelaktigt även för kvinnor.”

    Om man är en seriös aktör i jämställdhetssamtalet måste man kunna erkänna nackdelar för båda könen. Det är min åsikt iaf. Vi som vill skapa nytt får inte falla i fällan av att skapa ett skyldigt kön. Det har redan gjorts till förbannelse i media, om man säger så.

    När forskning visar att kvinnor granskas hårdare då ska det självklart tas på samma allvar som om det gällde männen.

  9. Bashflak skriver:

    Den här studien, hur många skandaliserade personer ingick i den? En handfull borde vara alldeles för lite för att det ska gå att dra några slutsatser, för då spelar individuella faktorer och skandalens karaktär så stor roll att könet överskuggas som faktor.

    Jag har faktiskt svårt att tro att vi överhuvudtaget har så pass många stora skandaler i Sverige att det ska finnas signifikant underlag att göra såna studier. Man kan titta på fler länder eller längre tidsrymd, men då väger kulturella skillnader mellan länder och tidsåldrar in och ger ytterligare osäkerhet.

  10. Ulf T skriver:

    Det här ser ut att vara samma avhandling som Aktivarum skrev om i juli. Ett utdrag:

    Riktigt intressant blir det dock i Resultat 7 där Bromanders genusbias är så stort att han inte ens redovisar den överlägset största könsskillnaden. Istället räknar han upp dem där kvinnor stod för den största andelen.

    “Diskussioner om politikerförakt, politikens innehåll och svårigheter med att rekrytera medlemmar och politiskt aktiva personer är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män.”

    Siffrorna är: Politikerförakt (20%/26%) Politikens innehåll (9%/17%) och svårigheten att rekrytera (1%/3%)

    Ingen av dessa är dock den stora könsskillnaden i Bromanders studie. Största implikationen i hans egen tabell är Jävsituation/Intressekonflikt (36%/4%) till mäns nackdel.

    Hur kan vi förklara Tobias Bromander pratar om “betydligt vanligare” när vi pratar om en mindre skillnad på 2-8% när hans egna siffror visar en totalt överlägsen skillnad på 32% till mäns nackdel i annat område?

    En uppenbar förklaring är att studien letar nackdelar som drabbar kvinnor och struntar i nackdelar som drabbar män.

  11. Axel skriver:

    Finns det siffror på hur fördelningen mellan könen är mellan de olika partiblocken? Alltså, bland de män och kvinnor som varit utsatta för det mediala drevet, har lika många män som kvinnor funnits på höger respektive vänsterskalan? Jag skulle kunna tänka mig att det har en viss betydelse för hur hårt allmänheten och media dömer en person beroende på partiblock. En vänsterpartist/socialdemokrat som fifflar med kvitton kan nog komma att dömas hårdare än en moderat då de förväntas stå bakom solidaritet.

    Om då fördelningen är på sådant vis att majoriteten utav de röda politiker som hamnar i blåsväder är kvinnor så kan ju faktiskt den politiska färgen vara en orsak till att de döms hårdare. Och inte att de är kvinnor. Jag har absolut inga hårda belägg för detta utan är endast en teori? Vad tror ni? Har politisk färg betydelse?

  12. OldWolf skriver:

    Lite olikt Pelle att bygga en artikel på en rubrik. Kom också ihåg Aktivarums kommentarer till studien.

  13. Måns skriver:

    @Axel: Är inne på den linjen med. Undrar om inte ett vä / hö – perspektiv in i ekvationen skulle vara mkt relevantare som bedömningsgrund, med tanke på vilka som sätter agendan och den tunga vänsterdominansen/likriktningen och mediekårens tillstånd öht (V, MP, i majoritet + autonoma bokstavs-element – helt oproportionerligt och skevt jämfört m riket i övr).

    Granskas MP av medierna på samma sätt som exempelvis C eller Kd? Ta t.ex dubbelmoralen med Maria Wetterstrands dagliga flygresor mellan Sverige-Finland tidigare (samtidigt.. som hon vill försvåra/förhindra för vanliga människor att ta flyget genom att chockhöja priserna, så att bara höginkomsttagare och politiker med förmåner har råd att att resa tillslut). Hur hade de låtit i medierna om M Wetterstrand (eller G Fridolin) varit ”Moderatkvinna/-man” istället?

  14. Tobias skriver:

    @Pelle Billing Något kanske orelaterat till tråden kan det vara fascinerande att titta på hela spektaklet kring DN’s förbud mot att använda ordet ”hen” i sina artiklar, och hur en liten grupp genusmänniskor skriker (och målar upp bilden av att ALLA skriker) i motstånd till beslutet.

    I övrigt upptäckte jag för någon timme sedan något på Aftonbladet om härskarteknik som jag fortfarande sitter och gapar med hakan vid knäskålarna över och inte riktigt vet hur jag ska reagera/behandla:

    http://www.aftonbladet.se/wendela/article15422015.ab

    http://www.aftonbladet.se/wendela/article15421972.ab

  15. Godtyckligt skriver:

    Frågan är om en man någonsin hade kunnat återvända till politiken efter att ha satt sig och pissat på entré mattan på en biograf, och dessutom en annan gång också kastan sina nedpissade trosor ut i biopubliken (Gudrun Schyman)

    Var väl inte enbart toblerone det gällde med Sahlin heller, om jag inte minns fel så var det över 60 000:- hon handlat för, hon hade också ett eget företag som hon tog ut en miljon i lön ifrån på ett år innan hon begärde det i konkurs..

    Men men…

  16. Gonzo skriver:

    ”Så försvarar du dig mot härskartekniker”

    http://www.aftonbladet.se/wendela/article15422015.ab

    Naturligtvis är det kvinnor som är offer, både för män och för andra kvinnor. Dubbel offer kan man säga. Jag törs sätta en hundring på att det är männens fel att kvinnor tvingas ta till härskartekniken mot andra kvinnor.

    Varför talas det inte om hur kvinnor använder härskartekniker mot män eller hur män använder det mot andra män, vilket är väldigt vanligt.

  17. Tobias skriver:

    @Gonzo: Jag angav samma länk strax åvan (plus dess tillägg om ”Lär dig hantera 5 härskartekniker”) ;P

    ”Du försöker få fram vad du vill säga.
    Personen börjar bläddra i papper, eller vänder sig till någon annan.”
    Enligt henne en härskarteknik, jag skulle snarare påstå att ingen är en datalagringsbas och kan behöva regelbunden påminnelse om diverse saker antingen från pappersunderlag eller medarbetare.

    ”Ett klassiskt exempel på en härskarmetod är när en man ber en kvinnlig kollega sköta anteckningarna vid ett möte. Han vill slippa sysslan själv, och gör det med motiveringen ”Du skriver ju så snyggt” – komplimangmetoden.
    Då ska du inte falla för komplimangen utan istället svara ”Men då tycker jag att det är dags att du tränar”.
    – Men gör det med glimten i ögat, säger Annika R Malmberg.”

    Är inte hela ”glimten i ögat” också en form av härskarteknik, jag brukar tolka den retoriken som direkt översitteri precis i stil med ”men lilla gumman”-tekniken hon ställer sig så emot. Komplimanger skulle jag dock inte heller tolka som härskarteknik, utan just som komplimang..

    Ang. den andra länken ”Lär dig 5 härskartekniker” tolkar jag artikelns existens som en desperation från självutnämnda offer inom feminismen att få folk att leta härskartekniker där det inte finns några och lära ut härskartekniker till likasinnade..

  18. Adam B skriver:

    @Johan Grå:
    Det ligger något i det du säger. Många av männen som hamnat i drevet har försvunnit medan Gudrun och Mona tuffar på som tåget. Fast Gudrun är väl nästan mer av en mediapajas idag? Lite Torsten Flinck.

    Å andra sidan tycker jag Carl Bildt, oljeministern, verkar vara gjord av teflon. Han klarar sig alltid, det blir inte ens några riktiga drev – trots att startmotorn går igång med jämna mellanrum.

    Men som Bashflak skriver så blir ju allt egentligen spekulationer (i alla fall vad gäller könsaspekten) eftersom det statistiska underlaget är helt otillräckligt.

  19. Tobias skriver:

    @Adam B:
    Vad gällande Carl Bildt är jag helt säker på att det inte existerat ett könsperspektiv bakom skälen att han ”verkar vara gjord av teflon”. Han var trots allt statsminister då Reinfeldt var ordförande för Muf och i hans ögon är nog Bildt satt på en högre piedestal än Palme för sossarna eller gud för de religiösa. Han är ”untouchable” trots folkmordsanklagelser och allt vad det nu är som ligger dött i hans garderob.

  20. Mia. skriver:

    Ang härskartekniker.

    Till skillnad från Berit Ås ‘feministiska’ härskartekniker så har Elaine Eksvärd (tidigare Bergqvist) just satt fingret på att de inte bara används av män (mot kvinnor) utan just att människor mot andra människor. Makt behöver inte heller handla om pengar eller titlar utan just om individer som vill utöva makt och kontroll och som använder de medel de har tillsammans med dessa tekniker. Men att medlen då ibland alltså kan se lite olika ut för könen. Same same but different igen alltså :)

    Såhär står det om boken som jag fö kan rekommendera

    ””Härskarteknik” (boken) är inte till för att identifiera vem som är härskare, utan för dig som vill hantera härskartekniker utan att betraktas som ett offer eller angripare. Men den är även till för dig som misstänker att du kan vara en omedveten härskare. Boken ger exempel på härskartekniker där de ”utsatta” berättar hur de gjorts mindre i olika sammanhang. Du får exempel på det subtila i härskarsituationer och förslag på hur du kan hantera det. Tidigare böcker utgår ofta från att härskaren är en man, men tekniken finns hos båda könen. Här framgår att kvinnor och män däremot tenderar att härska med olika metoder.”

    http://www.bokrecension.se/9172321385

    Och här några till

    http://2.bp.blogspot.com/_BOdVXgzgC4o/SlRYxyREHqI/AAAAAAAAATM/upM4uHiF7cw/s1600-h/Bibliotek+-+2693.jpg

  21. Tobias skriver:

    @Mia.:
    Fingret på spiken? Hon säger att det främst används av män mot kvinnor, men även lite kvinnor mot kvinnor. INGET om kvinnor mot män. Förövrigt är de enda härskarteknikerna de medvetna härskarteknikerna, resten är överkänsliga tolkningar tagna ur arslet. Och utifrån det så kan man väl konstatera att det manipulativa, som generellt ses som ett kvinnligt attribut, är det som används flitigast.

  22. Mia. skriver:

    @Tobias:

    ”Förövrigt är de enda härskarteknikerna de medvetna härskarteknikerna, resten är överkänsliga tolkningar tagna ur arslet. Och utifrån det så kan man väl konstatera att det manipulativa, som generellt ses som ett kvinnligt attribut, är det som används flitigast.”

    I agree to disagree

    Och såhär läser jag i artikeln du länkade

    ”Det talas ofta om att män använder sig av härskartekniker gentemot kvinnor, sällan om det motsatta eller att kvinnor armbågar sig fram med härskarmetoder.”

    Berit myntade begreppet, Elaine vidareutvecklar det. Men kanske finns det även någon MRAare som känner sig manad att koncentrera sig på mäns och kvinnor härskartekniker mot män mer specifikt? Vet att Sveriges mansjourers riksförbund hade en länk tidigare men den är tyvärr borta.

  23. michael skriver:

    Feministisk härskarteknik är att anklaga andra för härskarteknik.

  24. [...] Pelle Billing: Vad spelar kön för roll vid politiska skandaler? [...]

  25. Pelle Billing skriver:

    Apropå härskartekniker.

    Här skrev jag om feminismens härskartekniker:
    http://www.pellebilling.se/2009/06/feminismens-harskartekniker/

    Och med feminismen menar jag som vanligt mediefeminismen och vår jämställdhetspolitik.

  26. Mia. skriver:

    @Aktivarum:

    Ja många av de fraserna faller väl under kategorierna förlöjligande och påförande av skam/skuld. Medan vissa nog kan gå in under rubriken dubbel bestraffning. Och flera av dem kan alltså lika gärna riktas mot kvinnor. Men att de alltså omformuleras lite beroende på om det uttalas av man eller kvinna mot man eller kvinna.

  27. Ulf T skriver:

    @Mia,

    Ja många av de fraserna faller väl under kategorierna förlöjligande och påförande av skam/skuld. Medan vissa nog kan gå in under rubriken dubbel bestraffning.

    Det är väl egentligen så här att en person som försvarar sin egen position/status/privilegium lätt tar till de metoder som de tror lättast kan få ‘motståndarna’ på defensiven. Vi kan säga med övertygelse idag att kvinnor inte alls är mindre benägna att göra detta än män är.

    Själva idén om ‘härskartekniker’ var nog användbar när det handlade om att synliggöra stereotypa reaktioner mot en viss grupp, men jag tycker att de redan från början hade ett missvisande namn. Överslagsbeteenden eller försvarsbeteenden kanske hade varit bättre, då många sådana handlingar kommer sig av att en person blir ställd eller trängd och inte finner en konstruktiv väg framåt. Att kalla det ‘härskartekniker’ anspelar på idén om männens överordning och inlärda beteenden för att hålla kvinnan nedtryckt.

    Det där med att börja bläddra i papper liknar ju mest en ren överslagshandling, medan andra beteenden bäst beskrivs som ad-hominem.

    Det jag lärt mig om många personer i chefspositioner är att de ofta kämpar med oron att de kanske befordrats upp till en nivå där de inte längre bottnar. Deras självbild är alltså inte att de ‘härskar’, utan att de måste se till att de inte blir ‘avslöjade’. Blir man då ställd i en situation där man förväntas uppfattas som auktoritativ, är det lätt att man hugger till med någon avledningsmanöver eller irrationell argumentationsteknik (som t.ex. ad-hominem).

    Undantaget är psykopater och personer som brister i empati. Dessa tycks tyvärr vara överrepresenterade i maktpositioner, bl.a. då de inte drar sig för att manipulera andra människor.

    Man kan möjligen fundera på hur det går med empatin hos generationer av kvinnor som uppfostras att se män som ett hot och förvänta sig att de skall få stöd bara de drar fram offerkortet – ok, överdrivet, men jag ser inte så mycket diskussion i ‘mainstream’ om hur kvinnor kan utnyttja sin status som ‘underordnad’ för egen vinning.

  28. Mia. skriver:

    @Ulf T:

    ”Själva idén om ‘härskartekniker’ var nog användbar när det handlade om att synliggöra stereotypa reaktioner mot en viss grupp, men jag tycker att de redan från början hade ett missvisande namn.”

    Ja nog kan kanske varje människa nån gång använda härskartekniker (som föreläsaren påpekade och även medgav). Har man däremot råkat ut för individer som sätter det i system, eller kanske rättare sagt har det i ryggmärgen så tycker jag att benämningen är rättvisande, riktiga bullies (synd att det inte finns ett bra svenskt uttryck). Och ja att framställa sig själv som offret är också en variant. I artikeln kallad martyrmetoden (en variant av påförande av skam/skuld?). Vilken alltså även används av såväl kvinnor som män (som använder härskartekniker systematiskt sas).

  29. Nils D skriver:

    Elaine Eksvärds bok var en stor besvikelse. Lillgammal.
    Hon hämtade många exempel ur sin egen tunna erfarenhet och drog stora växlar på dom. Gott självförtroende gränsar till självgodhet.

  30. Mia. skriver:

    @Nils D:

    Lillgammal….ur sin egen tunna erfarenhet….tidsmetoden? :)

  31. Jämställdhetsfeminist skriver:

    Det känns som att detta blogginlägg upprepar tendensen i medierapporteringen genom att fokusera mer på kvinnors skandaler. Varför nämns Mona Sahlin som enda exempel? Det känns inte sakligt och relevant. Särskilt när man inte alls spekulerar i att t ex Carl Bildt-fallets avsaknad av drev inte heller betyder att han är oskyldig. Man borde väl också utifrån avhandlingen, och i rättvisans namn, spekulera i om den mindre omfattande rapporteringen om mäns skandaler betyder att män är _mer_ skyldiga än de framstår.

Google