Det finns en intressant trend i jämställdhetsdebatten. Nämligen att kvinnor som varit feminister i decennier, börjar prata om behovet av att se männens perspektiv, att se mansfrågorna.

Exakt vad detta beror på kan jag inte säga, men gissningsvis handlar det om att de efter många års aktivism inser att könen inte kan ställas mot varandra. För även om man själv inte har denna agenda så blir det lätt resultatet om man ensidigt ser det ena könets behov. Endast genom att ha en positiv och inkluderande inställning till båda könen, kan jämställdhetspolitiken bli balanserad.

Några exempel på denna trend är:

  • Susan Faludi. Feminist som blev världskänd med boken Backlash: The Undeclared War Against American Women (1991), men som rörde upp många heta känslor när hon senare valde att skriva Stiffed: The Betrayal of the American Man (2000).
  • Helene Bergman. Urfeminist som blev aktiv i slutet på 1960-talet och som pratade feminism i Radio Ellen på 1980-talet. I dag har hon insett att rättssäkerhet inte råder för män som anklagas för sexbrott, och att det även finns viktiga mansfrågor i vårt samhälle. Läs hennes gästbloggar här och här.
  • Doris Lessing. Har aldrig kallat sig någon -ism, men har skrivit böcker som av omvärlden betraktats som feministiska milstolpar. Sedan mer än ett decennium tillbaka är Lessing emellertid bekymrad över hur män och pojkar behandlas i västvärlden.

Senast i raden av feminister som börjat fundera på hur männen har det, är ”fullblodsfeministen” Yoko Ono. Så här skriver SvD i en intervju med henne:

Vid sidan om sitt mångfacetterade konstnärsliv är Yoko Ono också fortfarande en verksam fullblodsfeminist, som alltid gått i bräschen för nya tankebanor.

– Tidigare har feminister jobbat för vår rätt, men många av oss har uppnått en hel del av det vi önskade, medan kvinnor i andra delar av världen fortfarande lider. Men för oss är det dags att sträcka ut handen till männen. Vi måste sätta oss in i deras situation. Den här världen är ju skapas av oss – och dem. Vi måste finna balans mellan könen.

Det är precis den inställningen som behövs i jämställdhetsdebatten. Vi behöver en vilja att se även det andra könets perspektiv, och att förstå att jämställdhet handlar om (minst) två kön. Det håller inte längre att bara prata om kvinnofrågor, utan vi behöver prata om både kvinno- och mansfrågor, samtidigt.

När Yoko Ono får frågan om hur man ska sträcka ut en hand till männen, så visar hon även att hon har förståelse för att den manliga könsrollen delvis formas av att det är männens ansvar att dra ut i krig, när det behövs:

Hur gör man det?

– Genom att försöka förstå oss på männen. Det finns en machokultur exempelvis och många soldater kommer tillbaka från krigen och har varit med om fruktansvärda saker. Hur möter vi dem? Vi måste tänka om, vi måste tänka nytt, säger Yoko Ono.

Det låter som att Yoko Ono är redo för det som kan hända när män börjar tala.

 

24 kommentarer på “”Fullblodsfeministen” Yoko Ono vill sträcka ut en hand till männen”

  1. Patrik skriver:

    jag vet inte, men jag är rätt less på allt vad jämställdhet heter och hur man resonerar kring området. Jag är less på att man ställer upp grupp A mot grupp B, gillar inte sådant tänk över huvudtaget. Man hamnar lätt i Marxistisk logik vilket ofta polariserar istället för att förbättra. Dessutom så faller ju väldigt många individer mellan stolarna då det är allmän kännedom att det råder större skillnad inom könen än mellan könen.

    Varför pratar vi inte om människor istället?

    ”människor med den här typen av problem tycker jag att vi behöver hjälpa för att…”

    *könstympning drabbar både könen
    *lönediskriminering drabbar både könen
    *misshandel drabbar båda könen
    *kontrollerande partners drabbar båda könen
    *orättvis behandling i skolan drabbar båda könen

    osv osv. hoppas det framgår vad jag försöker säga

  2. Gonzo skriver:

    Roger Moore om sina våldsamma äktenskap

    http://www.expressen.se/noje/extra/roger-moore-om-sina-valdsamma-aktenskap/

    Fler kvinnor som använder våld mot sina män

  3. Tove skriver:

    Jag tycker inte att den här bloggen är särskilt bra på att prata om både mans- och kvinnofrågor samtidigt, faktiskt. Visst ibland lyfts någon kvinnofråga, men det är knappt merfrekvent än Lady Dahmer lyfter mansfrågor. Det vill säga ibland, men klart underordnat.

    (obs säger inte att det är fel, det behövs, mansfrågor behöver lyftas! dock tycker jag det rimmar halvtaskigt med texten i det här inlägger).

  4. Matias skriver:

    Vad menar Lessing med följande:

    ””Great things have been achieved through feminism. We now have pretty much equality at least on the pay and opportunities front, though almost nothing has been done on child care, the real liberation.”

    Men jag misstänker att Leifer inte kommer att gilla det? :)

    Och Faludis Stiffed är inte alls så förtjänstfull som titeln får den att verka vara. Vad jag kommer ihåg så lokaliserar hon, som orsak och behandlar, mera mäns eget motstånd mot att överge den traditionella mansrollen och lokaliserar orsakerna bla. i ”faderssvek”. Hon tar tex. upp att manligheten har utökats med den ornamentala dimensionen men att det inte är kvinnors fel (utökade förväntningar) utan ”kulturen”, som om kvinnor inte vore en del av kulturen och att det vore reklamen som ser på männen. Plus att hon skriver märkligt om att det feministiska projektets antagonistiska anklagelser och skuldbeläggande fiendestrategi kanske inte var helt ärligt och berättigat men ändå en fungerande strategi! Men nu när manligheten ska förändras ska vi sluta vara antagonistiska och lämna skyttegravarna!

    Hennes uppfattning tycks vara den förhärskande feministiska: Män var hindret för kvinnors jämställdhet men män är också hindret för sin egen jämställdhet. Ingen bra bok alltså, men läsvärd om man vill förstå feminismens totala kvinnliga ansvarsbefriande.

  5. Matte skriver:

    @Tove

    Personligen har jag översköljts av kvinnofrågor sen jag började på förskolan. Det är mycket uppfriskande att läsa om mansfrågor också, den obelysta delen så att säga.

  6. Ulf Andersson skriver:

    Är det månne Yoko Ono´s ursäkt för att hon splittrade
    Beatles?

  7. Törnrosa skriver:

    Patrik: Börjar bli extra nyfiken. Varifrån kan jag ha fått känslan av att Pelle, med sina senaste ämnen, håller på att förbereda sina followers på att det är dags att ta ett steg vidare nu. Kanske boka kommer att hjälpa till med det?
    Alltså bara en känsla. Kan klart vara fel :-) Ha det bra mvh

  8. Fredrik C skriver:

    Tycker att Onos handutsträckning känns ihålig. Det låter i artikeln som att hon vill lyssna på män på sina egna villkor, för att passa in män i hennes världsbild och med de förutsättningarna kommer vi tyvärr inte långt.

  9. Pelle Billing skriver:

    @Tove: Fast visa mig den feministiska blogg som ständigt påpekar att både mans- och kvinnofrågor är lika viktiga? Visa mig den feministiska blogg som håller lika god ton mot män som jag håller mot kvinnor?

    Jag säger inte att alla måste prata om både mans- och kvinnofrågor. Det jag säger är att jämställdhetspolitiken har ett ansvar att lyfta båda, media har ett ansvar att lyfta båda. Aktivister och intellektuella kan rikta in sig på antingen kvinno- eller mansfrågor, men de bör vara ytterst noga med att hålla god ton mot båda könen och vara tydlig med att båda könens frågor är viktiga.

  10. Pelle Billing skriver:

    @Matias: Rent allmänt finns en syn på män som ansvariga för sina handlingar och sina liv, medan kvinnor ses som mer påverkbara utifrån och mer av ”offer för omständigheter”. Detta innebär för- och nackdelar för båda könen. Det önskvärda vore givetvis att vi kan balansera upp detta för båda könen, och jag tror det är dit vi är på väg, om än något långsamt.

  11. Patrik skriver:

    @Törnrosa:

    Ja helt klart är iaf att Pelle har bytt spår vilket jag tror har att göra med just boksläppet.

  12. Matias skriver:

    @Pelle Billing:

    Jag anser att i jämställdhetssamband ska könslighet inte alls påverka frågan om ansvar. Om man är ansvarig hålls man ansvarig Om det finns ansvar att ta, tar man det . Sedan hur män och kvinnor privat väljer att fördela ansvaret mellan sig är upp till dem, men de ska ha klart för sig, om de tex. deltar i en jämställdhetsdebatt, att deras ansvarfördelning är ett val som endast baserar sig på deras könsliga val och förväntningar dvs. valet har ingenting att göra med faktiska ansvaret. Vad jag menar är att de kan inte inte kräva allmängiltighet för sina åsikter, men såklart måste deras rätt till att välja respekteras. Dessutom anser jag att kollektivt drivande av denna könsliga ansvars relation är i sig ojämställdhet och ansvarsflykt. Man kan alltså ingå ömsesidigt en sån relation men man kan inte kollektivt förvänta sig ansvar i saker som det motsatta könet inte endast är ansvarig i och man kan inte förvänta sig kollektivt bli ansvarsbefriad om det finns ansvar att ta. Om man gör det, ska man genast sluta tala om jämställdhet.

    Om Faludi, vad säger det om hennes jämställdhetprojekt att hon ger uttryck för denna konventionella ansvarsfördelning? J

  13. [...] Pelle Billing: På tal om feministiska vågor. Yoko Ono vill sträcka ut handen   Share this:FacebookTwitterGillaGillaBe the first to like this. Publicerat i Genus, Girlwriteswhat, Manliga feministerTags: ateism plus, atheism plus, girlwriteswhat [...]

  14. Hurtbullen skriver:

    Läste Faludis – Stiffed-the Betrayel of the American Man- redan år 2000, och konstaterade att den inte gav någon märkbar genklang i den svenska litteraturdebatten. Det är synd. Boken är en dokumentär ” On the road” . Väl värd att att läsa och återuppväcka för dagens jämställdister. Den är inte speciellt tråkig eller akademisk, heller. bara en sån sak :-)

    Kodord är här : Gemensam kamp , män och kvinnor – Mot en kultur som hejdlöst exploaterar könsrollerna.

    http://www.alba.nu/Alba6_00/faludi.html

  15. Matias skriver:

    @Hurtbullen:

    Från recensionen:

    ”Nu exploateras männen på samma sätt som kvinnorna gjort i åratal. De skall vara snyggast, potentast, lukta godast osv. Skönhetsindustrin har börjat rikta sig till och slå mynt av även dem. Vi vill alla bli vinnare och i osäkerheten över vad som krävs betalar vi ett allt dyrare pris för att slippa vara förlorare. I den utsattheten blir vi mer och mer lika vare sig vi är kvinnor eller män.
    Så kanske har Susan Faludi rätt? Lite solidarisk kamp skulle nog inte skada. Eller?”

    Bara en fråga, mot vem eller vad kämpar vi? I kvinnors fall var det enkelt enligt Faludi för då fanns en klar tydlig skyldig: Mannen. Men i mäns fall är det annorlunda, enligt henne måste män föra ett ”frontlöst krig”. Så jag upprepar frågan: Mot vad kämpar vi? Och vad gör kvinnorna under tiden då män för denna ”frontlösa krig”?

  16. Mörker skriver:

    Ono är expert på att omskriva manipulation och dominans så att de framstår som positiva och upplyftande budskap. Ett trick hon destillerat ur den japanska kulturen.

    Jag är mycket tveksam till att det finns feminister som söker en djupare förståelse för mansfrågor. Visst kan det vara välment, men vi kan nog vänta oss försök att manipulera män ytterligare med utgångspunkt i mansfrågor. Tänk bara på alla dessa falska ”mansjourer” som endast ägnar sig åt att skuldbelägga män som blivit offer för relationsvåld. Det här kan mycket väl vara en variant på det temat. Gissar att Ono inte vill att militärer ska få återgå till sina liv när de återvänder från krig. Finns säkert några genuspedagoger som står redo att sköta ”avprogrammering” i särskilda faciliteter, som med tiden blir obligatoriska för veteraner m.fl.

    Ledsen att behöva vara så misstänksam! Men man har ju sett en del.

  17. Markus skriver:

    Faludis intresse för män och mansfrågor i boken Ställd – Förräderiet mot mannen är nog inte något att hänga i julgranen. Snarare är det problematiskt på ett typiskt feministiskt sätt.

    Bokens syfte är att placera mäns utsatthet och problem – manlighetens kris – i 1990-talets Amerika i ett historiskt sammanhang. Men eftersom hon gör en fullständigt homosocial problematisering och kontextualisering av sitt ämne, dvs. behandlar det enbart som en angelägenhet män emellan utan några som helst samband till kvinnor, så måste boken tillskrivas också det outtalade men uppenbara samtida syftet att försvara och bevara intakt den konventionella feministiska förståelsen av det könsliga. Som går ut på att problematisera manlighet och kvinnlighet enbart för kvinnan utan att granska kvinnans delaktighet i problemen – alltså att hålla enbart män ansvariga.

    Faludi går visserligen bortom det feministiska paradigmet i och med att hon problematiserar manlighet för män och ägnar en hel bok åt ämnet, vilket kunde betraktas som ett framsteg. Men tillvägagångssättet är när allt kommer omkring fullständigt inom den sedvanliga feministiska förståelsen. Hon får nog syn på de frågor som kräver svar men hennes förhållningssätt inför uppgiften att reda ut kvinnans delaktighet i skapandet och upprätthållandet av våra könsliga belägenheter kan inte beskrivas som annat än som ett ständigt och totalt undvikande.

    Faludis homosociala angreppsätt är förbryllande eftersom hon anger att den kulturella förändring hon skildrar hade i de flesta mäns ögon ett kvinnligt ansikte. Hon medger själv att utgångspunkten för boken var att besvara frågan om varför så många män oroas av kvinnornas kamp for oberoende och ett rikare liv eller varför så många män betraktade kvinnornas framsteg som orsaken till deras egen utsatthet. Men den här oron eller motsättningen klargörs inte på något sätt utan det anges att den visade sig vara enbart ett ytligt tecken på djupare strider och svek. Som gått ut på att ekonomiska och kommersiella krafter har sopat bort både männens ekonomiska makt genom att ha undergrävt den manliga försörjarrollen och den lojalitetspakt som utgjorde arbetslivets fundament genom att upprätthålla banden mellan männen och det offentliga.

    Men bakom allt detta skönjer Faludi ett djupare svek som är av mer privat natur. Nämligen att bakom alla offentliga svek anade männen sina fäders avhopp. Hon anger att männen hon lärde känna talade om sina fäders försummelser i mycket privata och personliga ordalag. Fäderna hade varit frånvarande, oengagerade och stumma. Faludi tillägger att

    ”fäder har naturligtvis gjort sina söner besvikna i århundraden genom att försumma, misshandla eller överge dem. Men det faderliga svek som avslöjades åren efter andra världskriget var något i särklass oväntat och oroväckande, eftersom det sammanföll med ett välstånd utan motstycke.”

    Men är detta egentligen någon förklaring till manlighetens kris, är det inte snarare en ny fråga som ställs och som borde redas ut? Dvs. borde man inte även problematisera och kontextualisera dessa fäders frånvaro t.ex. som en konsekvens av förväntningarna på mannen som försörjaren. Kanske inte, om man anser att svekfullhet, frånvaro, oengagemang och tystnad är ett sätt att vara i världen, ett existentiellt val, som tidigare generationers män valt i sin totala manliga frihet och handlingskraft.

    Faludi är alltså fullständigt ovillig att reda ut manlighetens kris bortom en sedvanlig feministisk förståelse av manlighet. Svaren hon ger är oupplösligt förbundna med det homosociala perspektivet hon intar inför sitt studieobjekt. Valet att närma sig temat homosocialt är faktiskt förbryllande eftersom hennes begrepp om den ornamentala kulturen, som hon faktiskt också beskriver som en slags kulturens feminisering, skulle låta en tro att här fanns relevanta könsliga samband, bortom de homosociala, att reda ut. Dessutom sammanfaller framväxten av den ornamentala kulturen med det ökade kvinnliga oberoendet. Det skulle t.ex. inte vara långsökt att begrunda hur kvinnors ökade ekonomiska oberoende hänger samman med framväxten av nya former av manlighetskrav från kvinnornas sida. Kanske mannens förmåga att försörja blir mindre viktig för kvinnor eller kanske den förblir intakt men utökas med nya förväntningar från kvinnornas sida. Men i Faludis historia finns inga samband mellan manlighet och kvinnan och kvinnlighet.

    I det sista kapitlet blottar Faludi dock mera explicit sin förståelse av hur mannens och kvinnans könsliga belägenheter ser ut och hur de uppstår. Hon utvecklar tanken om att medan kvinnan har blivit styrd och förvandlad till objekt av mannen, så blir männen styrda och förvandlade till objekt, något man inte insett först nu, av en kultur. Det märkliga är alltså att kvinnan inte alls verkar ingå i den kultur hon hänvisar till:

    ”Visserligen har männen hamnat i skönhetstävlingarnas värld, men det betyder inte att kvinnorna har placerat dem där. Blicken som besvärar dem kommer inte från en kvinnas ögon. Ljuskäglan som ständigt förföljer dem reducerar dem till objekt styrs inte av kvinnorna, utan av en kultur.”

    Den här tanken är nästan komisk med tanke på vem som utgör publiken på manliga skönhetstävlingar, en kultur? Men allvarligt talat sker här en mycket avgörande förändring i förståelsen av könsordningen, nämligen att när den inte längre uppfattas som en ordning som enbart förtrycker kvinnor, utan även män, så blir tanken om att ställa någon till svars fullständigt frånvarande. Alla framställs som förtryckta – men ingen förtrycker. Men beror detta på att man nu har en så komplex strukturell förståelse av ömsesidigheten i det könsliga att det inte kan resultera i något ansvarskrävande eller handlar det om att man vägrar granska kvinnans delaktighet?
    Faludi begrundar inte direkt den frågan men skriver att män och kvinnor hamnat i det ornamentala fängelset av olika orsaker. ”Kvinnorna förvisades dit som en muta, som en kompensation för att de uteslöts ur de makthungrika männens rike. Medan männen hamnade där på grund av denna strävan efter makt”. Citatet visar på en fullständig reträtt till den sedvanliga feministiska förståelsen av patriarkatet som en skapelse av män. Avslutningsvis skriver Faludi att hon övergav den ursprungliga, och i min mening mycket angelägna frågan, om förhållandet mellan mäns oro och kvinnans oberoende, och började alltmer undra varför män avstår från att engagera sig i sin egen kamp. Vilken kamp är det? Faludi skriver själv att medan kvinnorna hade en förtryckande fiende som var klart definierad, patriarkatet, och områden som skulle erövras, de patriarkala institutionerna, så existerar i inget av detta i männens fall. I den förståelse av mäns könsliga belägenhet som kommer fram i Faludis historia har männen alltså ingen tydligt definierad fiende och förtryckare. Det männen däremot har, enligt henne, är ”ett historiskt tillfälle: att lära sig att utkämpa en strid utan fiender”.

  18. Matias skriver:

    @Markus:

    Bra sammanfattning över bokens tematik och brister, som är så stora att de överskuggar det förtjänstfulla eller är det nu alls förtjänstfullt att börja tala om mäns belägenhet om man gör det på ett fullständigt ohållbart sätt? Du borde ha en blogg! ;)

  19. Niko skriver:

    Fina uttalanden av Yoko Ono!

    Samtidigt balanserar hon på en knivsegg. Ett uttalande till, som lite för tydligt inbegriper mansfrågor eller bara omtanke om gruppen män, så är hon brännmärkt för alltid i den svenska och nordamerikanska kulturella eliten (som ju mestadels är uttalat radikalfeministisk).

    Vi har ju sett det hända förr. Precis som religiösa, extrema sekter fungerar.

  20. Hurtbullen skriver:

    @Matias:

    @Markus:

    Snygga formuleringar och (tror) jag egensinnig analys. Tyvärr måste jag säga att för min del försvann din recension över huvudet på mig. Boken är på intet sätt perfekt, men den är bra mycket mer hoppfull än vilken nutida feministisk kritisk studie som helst.

    Faludis sista kapitel , med de egna slutsatserna går att ifrågasätta. Hon är ju trots allt feminist som gjort en odysee i männens värld. Bokens styrka är inte att det finns några revolutionerande slutsatser att hämta, utan faktum att en feminist beger sig ut med öppet sinne och står emot frestelsen att hitta bevis för männens situation utifrån en redan uppsatt teori i förväg.

    Och eftersom feministisk literatur idag är bara skenvetenskap med på förhand uppgjorda hypoteser, behöver man bara ta på sig skygglapparna och leta efter den borttappade handsken som passar handen. DET är i alla fall inget som Faludi gör sig skyldig till. Och det är bokens hela behållning.

    Jag hade gärna velat att just den boken hade fått mer spridning bland sveriges vänster feminister (Men det är väl otänkbart med tanke på det oerhörda svek som Faludi åsamkade svensk radikalfeministisk teori :-) . Samt förstås även jämställdisterna. det sista jag personligen vill ha, det är en debatt i Sverige där vi slänger feminina och maskulina kritiska studier i ansiktet på varann. En torr akademisk öken.

  21. Matias skriver:

    @Hurtbullen:

    Det ser förtjänstfullt mot bakgrunden av att feminismen inte sett manlighet som ett problem för män och att medge detta och skriva en bok om det är redan något. Men egentligen medger hon något som aldrig borde ha förnekats, en självklarhet. Det är inte förtjänstfullt att först berätta en lögn och sedan medge att man ljugit men fortsätta att undhålla sanningen. Hon är i nollpunkten nu men fortfarande kvar med sin förvrängda feministiska utgångspunkt. Det som är förtjänstfullt med hennes bok är att den visar mäns belägenhet men förklarar det på ett totalt konventionellt feministiskt sätt.

  22. Hurtbullen skriver:

    @Matias:

    ” . Det som är förtjänstfullt med hennes bok är att den visar mäns belägenhet men förklarar det på ett totalt konventionellt feministiskt sätt.”

    Agree to disagree,

  23. leifer skriver:

    Matias

    ”Men jag misstänker att Leifer inte kommer att gilla det?”

    Du har både rätt å fel där. :)

    Jag tycker Lessing säger rätt sak men missar det centrala, att kvinnor vill behålla huvudmakten över när barn blir till, liksom att vara vårdnadshavare nr1. Men man kan inte både ha och äta kakan. Det är ju här feminismen slagit knut på sig själv. Man vill slippa ansvar men vill inte släppa den makt man lyckades erövra på 60-70-talet.

    Men det finns även många män som resonerar likadant och vill slippa massa ansvar. Dom tycker då det är bättre kvinnor ha det ansvaret, ex obekväma beslut om abort, ansvar för preventivmedel eller ansvar över små barn.

    Jag har sagt det förut många gånger, jag menar att den enda och återstående svåra frågan kring jämställdhet i västvärlden, handlar direkt eller indirekt om barn, allt annat är nu i princip löst, det håller jag med Lessing om alltså.

  24. [...] ”Fullblodsfeministen” Yoko Ono vill sträcka ut en hand till männen [...]

Google