För er som tycker det är OK att läsa på engelska har jag nyss uppdaterat min engelska blogg med ett intressant inlägg om Hanna Rosin – hon som blev känd i USA efter sin artikel ”The End of Men”.

Här är första delen av inlägget:

Hanna Rosin has received quite a bit of attention during the past couple of years. First, there was the much talked about article The End of Men, which postulated that women were taking over the economy and that we are at the start of an era of female dominance.

That article was followed by a TED talk and finally a book.

There are some things I like about Rosin’s work. For example, she is helping society update its view on gender issues. It simply isn’t true anymore that men make all the money or that women cannot land good jobs. We don’t live in the fifties anymore.

However, Rosin’s presentation of the issues has never sat quite right with me. For starters, “the end of men” is an offensive expression. Also, she seems to be fairly ignorant on important men’s issues, which isn’t really acceptable in this day and age.

I haven’t really had the time to commit myself to analyzing Rosin’s book, to see if my doubts about her presentation hold true. But now I don’t have to. Somebody else has already done the work.

 

När Nyamko Sabuni nyligen intervjuades i Ekots lördagsintervju, lovade hon att en utredning om mansfrågor skulle tillsättas. För första gången skulle jämställdhetsproblem som drabbar män kartläggas.

I dag har detta löfte infriats. PM Nilsson, grundare av sajten Newsmill, har fått i uppdrag att leda denna utredning. I morse satt han i TV-soffan och berättade om det kommande arbetet.

Nilsson betonade att jämställdhetsarbetet varit och är viktigast för kvinnorna, men att det finns ”fickor” av ojämställdhet som drabbar männen. Områden som lyftes var skolan, där pojkar får sämre betyg, samt unga mäns psykiska ohälsa.

När PM Nilsson väl pratade om mansfrågor lät det som lite mer än avgränsade fickor. Samtidigt har jag stor förståelse för hans försiktighet. Detta är ett minfält, och som regeringens utredare får han vara ytterst försiktig med hur han formulerar sig.

Att grundbudskapet ”det finns både kvinno- och mansfrågor” – som jag själv upprepat i flera år nu – börjar sprida sig till regeringen är ytterst glädjande. Det viktiga nu är det som Zanyar Adami sa i programmet, nämligen att utredningen följs upp med konkreta politiska förslag. Jag instämmer inte med de åtgärder Adami föreslog, men han har helt rätt i att utredningen måste påverka den faktiska jämställdhetspolitiken.

För den som redan i dag vill få en god bild av viktiga mansfrågor – och vilka jämställdhetspolitiska principer som fungerar för båda könen – så kan jag rekommendera min bok Jämställdhetsbluffen. Den är en produkt av flera års research och arbete med jämställdhet och mansfrågor.

Tipstack: Går till Matte Matik!

 

För en och halv vecka sedan hade Rädda Barnen riksmöte i Västerås. En av frågorna som lyftes var rituell omskärelse av omyndiga pojkar, vilket i dag är lagligt i Sverige.

På riksmötet fanns det till och med två olika motioner som föreslog att omskärelse av icke-medicinska skäl skulle förbjudas. Detta stora intresse för frågan är fullt förståeligt med tanke på att Rädda Barnens övergripande syfte är att skydda barns hälsa och allmänna välgång, och således önskar många av medlemmarna att pojkar ska få ha sina könsorgan i fred.

Rädda Barnens styrelse har dock alltid varit negativt inställd till att förespråka ett förbud mot rituell omskärelse. Å ena sidan kan jag förstå detta ställningstagande, då de inte vill stöta sig med de religioner där omskärelsen är en viktig ritual. Det är ju svårare att samarbeta med en grupp människor om man vill förändra en av deras traditioner.

Å andra sidan måste någon våga ta täten i den förändring som på sikt är oundviklig: Ett modernt samhälle kan inte tillåta att vissa pojkar får sina könsorgan omskurna, utan att de själva är stora nog att kunna samtycka.

Rädda Barnen är dock en demokratisk organisation, och styrelsens åsikt är därmed inte den slutgiltiga. Det som gäller beslutas av riksmötet och sedan har styrelsen att följa dessa övergripande riktlinjer.

Lördagen den 15 september hände så något – för styrelsen – högt oväntat. På riksmötet ställdes en av motionerna om förbud mot rituell omskärelse, mot styrelsens avslag, och motionen vann! Förstahandsrapporter berättar att ett sus gick genom församlingen när detta skedde.

Nyheten nådde mig redan samma helg, och jag hann lägga ut det på Twitter:

Här borde nyhetsflödet varit över. En seger hade vunnits av de som vill förbjuda rituell omskärelse av omyndiga, och Rädda Barnen hade vågat ställa sig bakom en viktig mansfråga.

Tyvärr ville inte styrelsen acceptera att beslutet inte gått deras väg. Därför zoomade de in på ett visst ord i den motion som röstats igenom. Borde det inte egentligen stå ”icke-medicinsk” i stället för ”rituell”? Detta blev styrelsen ingång till att riva upp hela beslutet.

Till att börja med ringde de den som skrivit motionen och frågade om det var OK att byta ut denna formulering. Hon godkände detta och styrelsen sa att formuleringen skulle korrigeras nästföljande dag på riksmötet.

Men det som skedde på söndagen den 16 september var att hela förslaget togs upp till diskussion igen, och motförslag till motionen fick läggas. Delegaterna skrämdes sedan upp med tal om att hela Rädda Barnens internationella arbete skulle vara hotat om de i Sverige tog ställning mot rituell omskärelse av pojkar.

Styrelsens strategi fungerade, och på söndagen godkändes ett motförslag som annullerade den motion som egentligen redan slagits fast.

Förfarandet på riksmötet var uppenbart odemokratiskt. Man hade redan diskuterat och fattat beslut på lördagen, och då fanns ingen anledning att ta upp beslutet även på söndagen. Om man gjorde så med alla beslut skulle det snabbt bli förvirrat och omöjligt att hantera.

Jag kan förstå att styrelsen var rädd för att det finns ett pris att betala när man är drivande i en fråga som ännu inte har stöd i alla läger. All förändring och utveckling medför ett pris av något slag. Men att man går så långt som att vrida tillbaka ett demokratiskt beslut är allvarligt.

Hur ska Rädda Barnens medlemmar kunna lita på den demokratiska processen i framtiden? Vad ska bidragsgivare tro om organisationens interna processer? Styrelsens agerande gör att mitt eget förtroende för Rädda Barnen minskar betydligt.

 

Läs smakprov från min bok online!

26 september 2012, av Pelle Billing

Som många av er redan har full koll på, så släppte jag min bok Jämställdhetsbluffen i förrgår.

Du beställer enklast boken direkt på bloggen, genom att fylla i ett formulär.

För dig som föredrar att beställa från en nätbokhandlare, så finns det också flera alternativ.

I dag kan jag även presentera ett litet smakprov från boken. Det är de första sidorna från bokens inledning som nu ligger online.

Inledningen ger en bakgrund till hur jag blev intresserad av könsfrågor. Således finns där olika exempel och händelser från mitt eget liv. Resten av boken är sedan mindre personlig och mer inriktad på att förklara vad själva jämställdhetsbluffen är för något.

Smakprovet från boken har lagts ut av Höstens Böcker. För att läsa utdraget är det bäst att använda sig av PDF-filen. För att se det vackra omslaget och få en känsla för formatet, är det bäst att använda förhandsvisningen. Så testa båda varianterna.

Tipsa gärna släkt, vänner och bekanta om detta smakprov – så att boken kan spridas till fler! Budskapet är ytterst viktigt för dagens Sverige, och om just du sprider budskapet så gör du en ovärderlig insats.

 

I går släppte jag min bok Jämställdhetsbluffen. Så här beskrivs boken på baksidan:

Känner du att det är något som inte stämmer i jämställdhetsdebatten? Har du svårt att få ihop den negativa bilden av män och manlighet med dina egna erfarenheter av vänner och närstående? Pelle Billing är en central röst och en ledande bloggare för de nya tankarna om jämställdhet. I Jämställdhetsbluffenpresenterar han argument och fakta som ger en annorlunda och överraskande bild av jämställdhet.

Några områden som tas upp i boken är:

  • 50/50-fördelning – Måste varje arbetsplats ha en jämn könsfördelning för att få kallas jämställd?
  • Medfödda könsskillnader – Finns de? Och hur stora är de i så fall?
  • Män som förbrukningsvara – Läs om hur framgångsrika kulturer använder manliga uppoffringar som en viktig del i sin framgång.
  • Kvinnors ekonomiska framsteg – Fler kvinnor än män utbildar sig och skaffar sig chefspositioner. Hur förändrar det samhället på sikt?

Det enklaste sättet att beställa boken är att fylla i formuläret här på bloggen. Om du beställer boken via bloggens formulär kostar den 159 kr inklusive moms. Frakt tillkommer.

För dig som föredrar att beställa böcker från en viss nätbokhandel, så har de stora nätboklådorna nu börjat sälja Jämställdhetsbluffen. Här är en översikt:

Om du hittar någon ytterligare nätbokhandel som säljer boken får du gärna tipsa om det i kommentarerna!

 

SVT har undersökt det så kallade inkomstgapet mellan kvinnor och män. Man har där kommit fram till att en genomsnittlig man tjänar 60 000 kronor mer per år än en genomsnittlig kvinna.

Kvinnorna har närmat sig med 10 000 kr på 20 år, och i den takten tar det 100 år innan män och kvinnor i genomsnitt tjänar exakt lika mycket.

Tyvärr väljer SVT – som så ofta när media ska analysera kön och lön – en populistisk vinkling på resultatet. Här är ett direkt citat från SVT:s artikel:

Kerstin Scott-Eriksson arbetar som psykoterapeut i Stockholm och hon blir upprörd när hon får höra att lönegapet består.

-Det är ju för jävligt att det fortfarande är så, säger hon.

Vad skulle du göra om du hade 60.000 kronor mer i inkomst per år?

-Jag har ett barnbarn som pluggar i USA så jag skulle nog försöka hjälpa henne.

Uppenbarligen har SVT dålig koll på varför det finns ett inkomstgap mellan könen, annars skulle de inte ställa en så korkad fråga. Det är faktiskt lite skamligt att de vilseleder en kvinna att tro att hon går miste om 60 000 kronor per år för att hon är kvinna.

I min nyutgivna bok Jämställdhetsbluffen, förklarar jag lugnt och metodiskt vad löneskillnaden mellan könen beror på. Med källhänvisningar, och med resonemang som är lätta att följa.

Kortfattat kan man säga att:

  • Vi har inget strukturellt problem med direkt lönediskriminering i Sverige. Det är alltså inte så att kvinnor får lägre lön för identiskt arbete.
  • Det är relativt lätt att förklara varför könen får olika lön, och skillnaderna är till största delen rationella.
  • Det krävs generellt sett mer uppoffringar (tid, resor, engagemang, arbetsmiljö) för att få högre lön, medan lägre lön ofta medför större flexibilitet och möjlighet att jobba deltid.
  • Mäns och kvinnors prioriteringar gör att de i slutändan får lite olika lön. Kvinnor prioriterar i genomsnitt att kunna vara hemma mer, män prioriterar i genomsnitt att vara en bättre försörjare.
  • I Sverige kompenserar vi till viss del löneskillnaderna mellan könen genom skatter och transfereringar. SVT:s undersökning handlar om inkomstskillnader före skatt.

Detta är en översikt av vad som gäller. Men om du aldrig mer vill förlora en debatt om löner så rekommenderar jag att du beställer min bok.

Bokens avsnitt om löner kan även ge dig ledtrådar om vilka val du kan göra för att få högre lön i framtiden.

 

Nu är Jämställdhetsbluffen släppt!

24 september 2012, av Pelle Billing

Du beställer boken här!

I dag släpper jag min bok Jämställdhetsbluffen. Boken handlar om att jämställdhetspolitiken hamnat snett. Mansfrågorna lyser med sin frånvaro. Målet är 50/50-fördelning mellan könen, utan att fråga sig om detta är rimligt.

Boken finns nu att beställa direkt från hemsidan. Inom kort kommer den även att säljas av de stora nätboklådorna.

Här är pressmeddelandet som går ut i dag:

Jämställdhetspolitiken har hamnat snett. Mansfrågorna lyser med sin frånvaro. Man fokuserar på 50/50-fördelning mellan könen, utan att fråga sig om det är ett rimligt mål. I dag släpps boken Jämställdhetsbluffen, av läkaren och debattören Pelle Billing.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni annonserade nyligen att mansfrågorna för första gången ska utredas. Hon sa också att det är dags att sluta demonisera männen i jämställdhetsdebatten.

Pelle Billing har i flera år varit en ledande förespråkare för att mansfrågor ska bli en del av jämställdhetspolitiken. I sin nya bok Jämställdhetsbluffen lyfter han flera viktiga mansfrågor:

– 3 av 4 hemlösa är män.
– 2 av 3 som begår självmord är män.
– 9 av 10 som dör på arbetet är män.
– Mer än hälften av alla barn bor enbart hos mamman efter en separation

Pelle Billing är en debattör som de senaste åren rönt uppmärksamhet i tv, radio och tidningar. Hans blogg är en av de största om jämställdhet, och han anses vara en av få aktörer på området som är både kontroversiell och seriös.

I Jämställdhetsbluffen frågar Pelle Billing vad jämställdhet borde innebära? Är det 50/50-fördelning som gäller? Eller ska vi satsa på lika spelregler för alla individer och nolltolerans mot diskriminering? Billing argumenterar att det senare alternativet är att föredra, medan rådande jämställdhetspolitik fokuserar på det förra.

Jämställdhetspolitiken måste handla om både kvinno- och mansfrågor. I dag är mansfrågorna relativt okända. Därför måste kunskapen om dem spridas. I Jämställdhetsbluffen visar Pelle Billing hur vi kan skapa en jämställdhetspolitik som talar till båda könen, och som är bra för båda könen.

Du når Pelle Billing här.

Välkommen att kontakta honom med frågor, intervjuer eller annat!

Du beställer boken här!

 
 

Utdrag från min kommande bok

20 september 2012, av Pelle Billing

På måndag släpper jag Jämställdhetsbluffen. Här är ett kort utdrag från första kapitlet:

Kvinnorörelsen har gjort ett bra jobb med att kartlägga begränsningarna i den kvinnliga könsrollen, och att sprida denna kunskap till allmänheten. Tack vare deras arbete finns det i dag en god medvetenhet om vilka nackdelar den traditionella kvinnorollen medför. Parallellt med det opinionsbildande arbetet har man kämpat för att införa politiska reformer, vilket lett till att samhället tagit bort all lagstiftning som gav kvinnor sämre rättigheter än män. I dag ses det som en självklarhet att kvinnor väljer utbildning, yrke och livsstil efter eget huvud.

De uppoffringar som historien har krävt av kvinnor är således inte någon hemlighet, utan de har utforskats i såväl feministisk litteratur som i vanliga dagstidningar. Hela den svenska jämställdhetspolitiken bygger på att vi har en god kunskap om den kvinnliga könsrollens begränsningar samt att vi inte längre accepterar dessa. Och gott så – det är väl knappt någon i dagens Sverige som inte stödjer kvinnors frigörelse och deras fulla deltagande i samhällslivet som självständiga individer.

Men om vi vänder oss till männen, och till den manliga könsrollen, vilken kunskap har vi egentligen där? Som vi såg har historiska faktorer medfört att männen slussats in i en roll där deras kroppar och deras liv har varit mindre angelägna att skydda och försvara än kvinnors liv. Kunskapen och medvetenheten om detta faktum är dock långt mycket sämre än när det gäller kvinnors situation, och vi har inte haft någon stor rörelse som jobbat med att sätta unikt manliga utmaningar på kartan.

Paradoxalt nog kommer mycket av vår kunskap om män från kvinnorörelsen, där spegelbilden till kvinnors begränsningar blir att män har tillgång till hela samhället och därmed har det mer attraktiva livet. Bilden av mansrollen handlar i mångt och mycket om de fördelar den medför, medan vi har en betydligt mer diffus uppfattning om de uppoffringar män gör inom ramen för sin könsroll. Problemet med vår syn på könsroller är alltså inte att vi har varit duktiga på att kartlägga kvinnors utmaningar och utsatthet; problemet är att vi inte belyst nackdelarna med att vara man.

Eftersom den kvinnocentrerade analysen på jämställdhetsområdet varit allenarådande under en så lång period, har den med tiden blivit en allmän sanning. Ordet jämställdhet är i folkmun synonymt med kvinnors rättigheter. Med största sannolikhet beror inte detta på någon form av missunnsamhet mot männen, utan det som saknas är en kunskapsspridning om vad männens vardag egentligen innebär och på vilka sätt de kan behöva frigöra sig från en låst roll.

Mig veterligen är detta den första svenska bok som ger en sammanhängande, alternativ bild av vad jämställdhet skulle kunna vara.

Boken är lättläst, med många exempel – men får även tyngd av källhänvisningar till forskningsrapporter, regeringsdokument och artiklar från svensk dagspress.

Från och med måndag (24 september) kan du beställa boken direkt från denna sajt. Senare kommer den även att finnas på alla stora nätboklådor.

 

I går såg jag en intressant debatt på Nyhetsmorgon i TV4. Eller egentligen var det inte debatten i sig som var intressant, utan ett par frågor som väcktes under debatten.

De debatterande var jämställdisten Pär Ström och feministen Kawa Zolfagary. Båda två efterlyste en ökad konsekvens i jämställdhetsdebatten, men på olika områden. Ström ville se en ökad konsekvens vad gäller den formella jämställdheten, det vill säga att lagstiftningen är könsneutral och identisk för alla individer. Zolfagary ville i stället se en konsekvens i hur man diskuterar strukturer, det vill säga hur man pratar om de kulturella mönster som finns på könsnivå i samhället.

Pär Ströms argument var att man inte kan arbeta för jämställdhet genom att tillföra diskriminering i lagstiftningen, vilket man gjort i Sverige de senaste åren. Kawa Zolfagarys argument var att man inte kan säga att kvinnors yrkesval beror på individuella val, om man samtidigt anser att mäns farliga arbeten beror på orättvisa, gamla könsmönster. Åtminstone var det så jag förstod de båda debattörerna.

Personligen anser jag att formell jämställdhet ska vara en självklarhet i moderna demokratier. Således är Ströms poäng den mest akuta, vad gäller den praktiska politiken i Sverige. Samtidigt har Zolfagary en viktig principiell poäng som ingen seriös aktör på jämställdhetsområdet kan bortse ifrån.

För att undersöka hur man kan integrera både Ströms och Zolfagarys poäng i ett jämställdhetsarbete, skulle jag vilja utgå från några enkla exempel. Först tre vanliga frågor som feminister ofta lyfter i media:

  • Det är stor övervikt av kvinnor som tar ut majoriteten av föräldraledigheten.
  • Samhället har färre kvinnor än män som är företagare.
  • Kvinnor är underrepresenterade i bolagsstyrelser.

Sedan tre exempel som brukar lyftas av jämställdister i bloggosfären:

  • Det är stor övervikt av män som utför samhällets farliga jobb.
  • Det går sämre för pojkar i skolan.
  • De flesta som är hemlösa är män.

Till att börja med kan det vara intressant att fråga sig hur man ser på dessa sex olika frågor. Anser man att de beror på kulturella mönster, på biologi eller en blandning av kultur och biologi? Tror man att frågorna är kopplade till samhällets tekno-ekonomiska utveckling?

Vi kan alla ha olika synsätt på varför samhället ser ut som det gör. Själv tror jag att de sex frågorna beror på en komplex blandning av alla de faktorer som listas ovan. Således är jag hyggligt konsekvent i mitt synsätt.

Om man däremot tror att de tre första frågorna beror på kulturella mönster (strukturer) och de tre sista på individuella faktorer – eller vice versa – då bör man nog granska sitt synsätt en vända till. Vare sig man tror att individuella val är allt, eller att strukturer är allt, bör man vara konsekvent i sitt resonemang om man ska tas på allvar i debatten.

Nästa punkt blir sedan hur man kan arbeta med olika frågor på jämställdhetsområdet? Vilka metoder är schyssta och vilka är det inte? Även här gäller det att vara konsekvent.

Jag tycker till exempel inte att det är acceptabelt med kvotering som metod. Detta gör att jag vänder mig mot kvotering till bolagsstyrelser och kvotering till farliga jobb. Den som i stället förespråkar kvotering på ett visst område, till exempel bolagsstyrelser, får vara redo att acceptera kvotering på andra områden – till exempel till gruvarbete eller läraryrket. Igen, det är konsekvensen som är det viktiga, om man ska bli tagen på allvar i debatten.

Vidare anser jag att det är oacceptabelt att avsätta 100 miljoner kronor som endast kvinnliga företagare kan få i bidrag. I konsekvensens namn säger jag även nej till att avsätta 100 miljoner kronor för att utbilda specialpedagoger som endast får hjälpa lågpresterande pojkar i skolan. Man kan ha en annan åsikt än mig, men då bör man acceptera båda åtgärderna, inte bara den ena.

Däremot skulle jag kunna tänka mig att stödja en utvecklingsfond för företagare som inte kan få banklån, men som har en lovande verksamhet. Om det stämmer att kvinnliga företagare har svårare att få banklån så borde en sådan inrättning vara särskilt gynnsam för kvinnor – även om båda könen söker bidragen på precis samma villkor.

På samma vis skulle jag kunna tänka mig att utbilda specialpedagoger som hjälper de sämsta eleverna i varje kommun. Om det stämmer att det finns betydligt fler pojkar som har svårt i skolan (och mycket data talar för detta) borde dessa specialpedagoger vara särskilt gynnsamma för pojkarna. Men kriteriet för att få stöd skulle vara samma för både könen, så de lågpresterande flickor som finns skulle få hjälp på samma villkor.

Min egen övertygelse är alltså att ett konstruktivt jämställdhetsarbete aldrig ska tillföra diskriminering i samhället. Jämställdhetsåtgärder ska inte konsekvent utesluta endera könet – framför allt inte vad gäller lagstiftning eller bidrag. Denna princip är för mig ytterst viktig, då den är nära kopplad till hur jag vill se ett demokratiskt och öppet samhälle fungera.

Samtidigt inser jag att det finns andra jämställdhetsaktörer som ser annorlunda på saken. De kanske tror på kompensatoriska åtgärder i såväl lagstiftning som bidrag. Men det viktiga i så fall är att de är konsekventa i sina förslag på åtgärder, och gynnar respektive kön där det är relevant – inte bara det ena könet.

Vidare gäller det för oss som sysslar med jämställdhet att fundera på hur vi ser på orsakerna till att könen lever på lite olika sätt och beter sig på lite olika sätt. Vare sig vi tror att detta beror på individen, på strukturerna, på samhällsekonomin, på biologin eller något annat – bör vi vara konsekventa. Det är inte OK att säga att ena könets val beror på fria val, medan andra könets val anses bero på strukturer.

Epilog: Jag vill betona att jag tycker det är helt OK att informera om viktiga mans- och kvinnofrågor i ett jämställdhetsarbete. Det är bra att skolor, socialtjänster, myndigheter, företag, etcetera känner till viktiga kvinno- och mansfrågor. Inte för att de ska använda denna kunskap för att införa diskriminerande åtgärder, utan för att de lättare ska kunna se de utmaningar och svårigheter som olika individer har att hantera. Här ser jag även att samhället varit långt mycket bättre på att informera om viktiga kvinnofrågor de senaste decennierna, och vi behöver ”komma ikapp” vad gäller att sprida kunskapen om mansfrågor.

 
Google