SVT rapporterar att vårdnadstvisterna ökat med 75 procent sedan 2005 – något som denna blogg länge framfört som ett problem.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att man beskriver denna trend som överraskande, och som en oväntat konsekvens av 2006 års ändring i Föräldrabalken. Ökningen av vårdnadstvisterna anses ha skett trots, inte på grund av, lagändringen:

Och detta trots att lagen ändrades 2006 för att minska antalet vårdnadstvister i domstolarna.

2006 infördes ytterligare möjligheter för domstolarna att förordna om medling i konflikter mellan föräldrar som alternativ till en uppslitande domstolsprocess.

Att medling blev mer tillgängligt är måhända sant. Men att lagstiftningen ändrades för att minska antalet vårdnadstvister stämmer inte.

Lagändringen 2006 gjordes för att det skulle bli lättare att döma till enskild vårdnad. Pådrivande i processen var kvinnojourer, som ville att det skulle bli lättare för kvinnor att slippa vara vårdnadshavare tillsammans med män som misshandlat dem.

Således gjordes ”samarbetssvårigheter” till ett mer centralt begrepp i såväl lagstiftning som praxis, och det blev lättare för en förälder att kräva enskild vårdnad med hänvisning till samarbetssvårigheter. Föga förvånande ledde detta till att vårdnadstvisterna sköt i höjden, då allt fler föräldrar (i första hand mammor) såg en chans att få enskild vårdnad.

Redan tidigare fanns dock möjligheten att avskilja en våldsam förälder från barnen och den före detta partnern. Den nya lagstiftningen ledde i stället till ett missbruk av lagstiftarens intentioner, och att hänvisa till samarbetssvårigheter blev ett sätt att hålla vårdnadstvisten vid liv och eventuellt framtvinga enskild vårdnad, trots att båda föräldrarna var lämpliga.

I min kommande bok Jämställdhetsbluffen beskriver jag hur 2006 års lagstiftning innebar ett steg bakåt för Föräldrabalken – efter att tidigare tagit flera kliv framåt – samt vilken väg samhället behöver gå för att sätta barnets bästa i främsta rummet. Det finns trots allt en hel del forskning om vad som är bäst för barnet, forskning som utmanar delar av systemet kring vårdnadstvister.

Tips: På måndag kommer en spännande gästblogg som många kommer att ha åsikter om. Vi syns då!

 

35 kommentarer på “Vårdnadstvisterna ökar, men man missar att förklara varför”

  1. Toklandet skriver:

    Hmmm, hålla oss på halster tills måndag?

  2. [...] Vårdnadstvisterna ökar, men man missar att förklara varför  (Pelle Billing) [...]

  3. Jimmy skriver:

    En bekant till mig har råkat ut för detta, efter 9 år utan problem så finns det nu ”samarbetssvårigheter”…. Jag hoppas att han får ensam vårdnad med tanke på allt hon ställer till med

  4. Leroy skriver:

    Det fanns ju ett mål i Hovrätt T228-07 som var pågång att överklagas till Europadomstolen. Tyvärr förolyckades barnet och ingen av föräldrarna fick någonsin rätt. Denna dom har sen felaktigt använts som ett slags prejudikat.av 2006 års förändrade lagstiftning/balk tidigare (Spelar ingen roll vem som samarbetssaboterar, man lyssnar bara till boendeförälder, den som har ensam vårdnad så det lönar sig att sabotera…)

    Detta har trotts allt börjat ändra sig då domare och tingsrätter dömmer mer rätt och det visar sig att man tar hänsyn till vem som inte samarbetar man börjar se bristerna i Kommunala utredningar, det visar sig att man inte följer BBIC och talar/undersöke hos alla inblandade parter runt barnen. Man inte gör utredningar enligt barnens bästa utan man tar parti och diskriminerar en part. De dessutom av bekvämlighet inte för journalanteckningar hos familjerätt och gömmer sig bakom sekretess.Säger att man inte har skyldighet att göra detta trotts att de kan. De även säger att de inte är skyldiga att ställa krav eller samarbeta med barn och familj trotts att dom borde och kan.

    Nej det måste till nya direktiv från Socialstyrelsen så att inte fler barn drabbas av dessa problem vid tvister eller att de förlorar kontakt med sin ena förälder och den sociala trygga bas som den kan erbjuda för att den inte orkar, vet att man har systemen emot sig.

    Det skalll baske mig bli ändring så att barnens rätt beaktas och dom får rätt till båda sina föräldrar så länge vilja, lämplighet och förmåga finns.

    Leroy

  5. Leif Otterström skriver:

    Dom kämpar emot ännu hårdare idag. Sou 2011:85 sid 153.

    Med den ändring som utredningen föreslår kan dock en vårdnadshavares
    åtgärd att mot den andra vårdnadshavarens vilja efter umgängesperiodens slut hålla kvar barnet innebära att barnet egenmäktigt skiljs
    från den andra vårdnadshavaren.

    Hur ska man tolka det här?
    Tas det på fel sätt och det blir ett prejudikat så kommer enbart umgängesföräldern att kunna dömas, inte boendeföräldern.

    I det lagstiftningsärende som ledde
    fram till antagandet av brottsbalken konstaterade Lagrådet att straffbestämmelsen för egenmäktighet med barn i första stycket första
    meningen kom att drabba de fall, då någon helt utomstående eller
    fader eller moder som inte har vårdnaden egenmäktigt tar till sig
    barnet eller efter besök av barnet håller det kvar så länge och under
    sådana former att man verkligen kan tala om att barnet skiljts från
    vårdnadshavaren (prop. 1962:10 s. B 420). I NJA 1983 s. 750.

    Med det lagförslag som Petter Franke här kommer med så kommer lagen att skärpas för alla umgängesföräldrar med gemensam vårdnad (Pappor) och det var exakt vad ROKS framförde på sin konferens 27-28 okt 2011.

    RH 1999:68 Det led av straffbestämmelsen som är aktuellt i detta mål tillkom i ett sent skede i lagstiftningsprocessen, på förslag av Lagrådet. I polemik med departementschefen, som hade föreslagit att det skulle vara straffritt om den som själv hade del i vårdnaden bortförde eller undanhöll barnet.

    Nu när allt fler pappor får gemensam vårdnad så måste ju det otyget stoppas, eller hur?

    Här kan vilken boendeförälder som helst ordna straffansvar med hjälp av lite lömska planer. Kom överens med umgängesföräldern att (han) kan lämna på skolan måndag morgon i stället för söndag eftermiddag. Fråga pappan om han vill ha en extra vecka på våren eller hösten. Skaffa två vittnen som påstår att vi satt hemma och väntade. Gör det här fyra eller fem gånger och vips, pappan döms enligt den lag som kommer att gälla från 1/1 2013. Det blir alltså ännu lättare att vinna en vårdnadstvist.

  6. Mia. skriver:

    Jag delar ju inte analysen av den nya lagen 2006, iaf inte helt.

    Ja man kunde redan innan avskilja en fysiskt våldsam förälder (ex) från vårdnaden. Det finns dock föräldrar (ex) som inte misshandlar fysiskt utan bara psykiskt. Och då används inte sällan barnen som slagträ. Något många män/pappaor också har erfarenhet av.

    Det man missade var just att det inte bara är män som ägnar sig åt denna typ av misshandel. Men pga traditionella könsroller och kontinuitetsprincipen har denna lag kommit att gynna mammor. Vare sig det handlar om en mamma som faktiskt behöver komma ifrån ett ex som skapar samarbetssvårigheter (fortsätter den psykiska misshandeln), eller om hon är den som skapar samarbetssvårigheter (fortsätter den psykiska misshandeln).

    Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen. Lagen är inte fel utan tillämpningen. Dvs att man inte tittar på föräldrarnas förmåga, VAR FÖR SIG, att samarbeta. Och att det är den förälder som inte kan eller vill samarbeta som ska förlora vårnaden, för barnets bästa.

    Och jag har ställt frågan förut och ställer den igen. Vad gör man om en förälder vägrar samarbeta? Jag har hört vad man är emot och jag delar den uppfattningen. Men vad är man FÖR? Lagen från 1998 gav samarbetsovilliga föräldrar/ex möjlighet att samarbetssabotera utan konsekvenser. Lagen från 2006 skapar andra problem. Men hur ska lagen vara utformad?

    Fö har jag följt debatten de senaste dagarna och delar inte uppfattningen att man inte berört att förklara varför. I den långa intervjun på riksnyheterna gav Anna Singer (experten som tillfrågades) flera orsaker. Dels att pappor kämpar mer för sina barn, vilket framfördes som positivt, men även att vissa som kan tjäna på att samarbetssabotera (ofta mammor) gör det. Hittar inte det inslaget men denna..

    http://www.svt.se/2.96110/1.2790619/vardnadstvisterna_okat

    Fö bör man definiera vad samarbeta egentligen innebär. Jag tror att det främst bör handla om att upprätta och följa avtal. Och inte att man ska dela uppfattningen om och göra lika vad gäller den dagliga omsorgen o dyl.

    Men främst vill jag nu höra förslag på alternativet till 2006 (och 1998) års lag. Ett svar som tyvärr oftast lyser med sin frånvaro.

  7. Mia. skriver:

    @Leif Otterström:

    Ja det råder enögdhet, inte sällan från båda håll sas.

    ”Gör det här fyra eller fem gånger….”

    Fool me once shame on you, fool me twice shame on me (tyvärr en ofta dyrköpt erfarenhet i dessa sammanhang). Man ska alltid ha skriftligt (dom/mail) på vad man avtalat.

  8. Mia. skriver:

    Hittade inslaget, 11,18 in i programmet

    http://www.svtplay.se/video/247487/21-8-21-00

  9. Sven skriver:

    Jag är en pappa med enskild vårdnad och jag liksom tingsrätten anser idag att det är befogat. Men om mamman skulle vilja tvista om detta i framtiden så kan hon helt förgäves försöka visa sig vara lämplig. Det skulle räcka med att jag hävdar samarbetssvårigheter.

    Bekvämt för mig, men principiellt fel. Jag är för att slopa formuleringen om ”samarbetsförmåga” för det ger såna som mig incitament att vägra samarbeta. Helt ofattbart att SVT missade denna avgörande förändring i vårdnadslagstiftningen 2006.

  10. AV skriver:

    En orsak till fler vårdnadstvister kan ju också vara att fler pappor inte finner sig i att bli utskåpade. Fler pappor tänker fortsätta att ta hand om sina barn efter separationen. I de flesta fallen går det bra, men de kvinnor som vill ha barnen för sig själva får mer mothugg idag och därmed fler tvister. Förr skulle papporna gett upp och dragit tidigare. Bara en teori.

  11. Mia. skriver:

    @AV:

    Tror precis som du att detta också är en av orsakerna, samt att föräldrar (ofta mammor) som haft problem med gemensam vårdnad äntligen fick chans att få det prövat, samt att föräldrar (ofta mamor) som såg chansen att få makt och kontroll över barnen missbrukar lagen.

    Som Anna Singer säger i inslaget, orsakerna är många, och ibland komplexa.

  12. Pelle Billing skriver:

    @Mia.: Men Mia, visst måste du se ett problem med att vårdnadstvisterna ökat?

    Jag är ingen expert på hur lagstiftningen ska se ut på detaljnivå, men det viktiga som jag ser det är att incitamentet ska vara att samarbeta, och att den som försöker sabotera samarbetet även ska riskera sin del av vårdnaden/boendet. Sedan är det så klart viktigt att båda könen bedöms enligt samma kriterier, men detta är mer en fråga om synsätt och värderingar, än lagstiftning.

    Vad skulle du själv vilja se för lösning?

  13. Mia. skriver:

    @Sven:

    Nja så enkelt är det nog inte längre (som leroy är inne på). Kan en förälder (även pappor) visa att den andra inte samarbeta så är ingen sas ‘untouchable’ idag. Debatten och ‘lobbandet’ har effekt.

  14. Leroy skriver:

    @ Leif O.

    Så klart ser allt fler och fler och allt fler och fler kommer att ragera då man inte ser till barnens rätt till båda sina föräldrar. Man bara går på det som påstås eller hävdas, granskningar inte görs objektivt.

    Leroy

  15. Mia. skriver:

    @Pelle Billing:

    ”Men Mia, visst måste du se ett problem med att vårdnadstvisterna ökat?”

    Naturligtvis. Det var ju denna fråga som ledde mig in på denna typ av bloggar bla, dvs att jag såg hur samarbetsvilliga pappor hamnade i kläm. Däremot delar jag inte den svartvita analys som förekommit hos Daddy, Medborgare X, IC, Kimzha Bremer och även här bland kommentarerna. Samt att det alltså även finns fler orsaker än enbart lageändringen.

    ”Jag är ingen expert på hur lagstiftningen ska se ut på detaljnivå,…”

    Nej du brukar säga det. jag menar dock att man kan ha en åsikt. En lag där man inte ser samarbetsovilja/sabotage utan automatiskt dömer till gemensam vårdnad är inte heller optimal (1998).

    ”men det viktiga som jag ser det är att incitamentet ska vara att samarbeta, och att den som försöker sabotera samarbetet även ska riskera sin del av vårdnaden/boendet.”

    Lite som i lagen från 2006 alltså?

    ”Sedan är det så klart viktigt att båda könen bedöms enligt samma kriterier….”

    Precis! Man ska inte bara konstatera samarbetssvårigheter och SEN döma till enskild vårdnad. Utan att samarbetssabotage ska få konsekvenser för den som står för dem. Dvs att den ‘klausulen’ kan gå före kontinuitetsprincipen.

    ”Vad skulle du själv vilja se för lösning?”

    Det har jag deklarerat många gånger. Man petar in ett ‘var och ens’ i lagen.

    ”5 §
    Står barnet under vårdnaden av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon av dem få ändring av vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för barnet förorda att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna.

    Vid bedömning om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna skall rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas, VAR OCH ENS, förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna motsätter sig det. (2006:458)”

    Se även

    Mia skriver:
    27 augusti 2010 kl. 18:38

    http://www.pellebilling.se/2010/08/nyheter-fran-papparorelsen/#comment-12518

  16. Björn skriver:

    Det underliga med den nya lagen är att det inte undersöks vilken av förädrarna som har svårt att samarbeta eller som initierar osämjan, för att därefter ge vårdnaden till den som i största mån försöker samarbeta och tillse att barnen får tillgång till båda föräldrarna. Istället hänvisas enbart till att det finns samarbetsproblem och vårdnaden ges till den som barnen bor med.

    Det gör att umgängessabotage och samarbetsförsvårande från boendeförälderns sida uppmuntras och gynnas av lagstiftningen. I de flesta fall är det mamman som gynnas av detta.

    Detta är dessutom något som kvinnojourer tar nytta av och hjälper kvinnor att utnyttja för att vinna fördelar.

  17. h:o skriver:

    @Mia.: ”Man ska inte bara konstatera samarbetssvårigheter och SEN döma till enskild vårdnad. Utan att samarbetssabotage ska få konsekvenser för den som står för dem. Dvs att den ‘klausulen’ kan gå före kontinuitetsprincipen.”

    Jag hoppas jag missförstått dig nu, men din kommentar får det att låta som att en förälder som motarbetar och saboterar ska kunna ”straffas” genom att förlora vårdnaden. En vårdnadstvist bör ju handla om vad som, efter rådande omständigheter, blir bäst för barnet. Barnen får inte användas som slagträ av domstolarna också.

  18. Mia. skriver:

    @h:o:

    Ja men då måste man även definiera vad som är bäst för barnet. Jag tycker det är bäst för barn att båda föräldrarna är medvetna om konsekvenserna för samarbetssabotage. Vilket kanske gör att man försöker mötas istället för att driva konflikten. Barns bästa är inte att konflikten eskalerar, utan att man kommer fram till ett avtal som båda parter har att följa.. Och om en förälder fortfarande inte kan/vill göra det så är barns bästa kanske att bo hos den som kan/vill göra det, oavsett om det innebär mindre umgänge eller flytt, byte av dagis etc.

    Hur menar du att domstolarna skulle använda barnen som slagträ?

  19. [...] Pelle Billing bloggar om hur vårdnadstvisterna ökar. Har vi månne hittat en tänkbar förklaring? Share this:FacebookTwitterGillaGillaBe the first to like this. Publicerat i Genus, Jämställdhet [...]

  20. Pelle Billing skriver:

    @Mia.: Fast jag tycker du missar ett viktigt problem med 2006 års lagstiftning och hur den appliceras. Nämligen att det inte finns någon uppenbar koppling mellan vem som orsakar samarbetssvårigheterna, och vem som riskerar att förlora vårdnaden. Detta borde stå mer uttalat i lagtexten och även appliceras i praxis.

    Sådär, nu kom jag ändå med en konkret förslag ;)

  21. h:o skriver:

    @Mia.: Jag tycker inte man ska använda barnen för att straffa föräldrarna. Vill man straffa en förälder för ”samarbetsproblem” är det bättre att utdöma bötesstraff el dyl. Barnens bästa, både på kort och lång sikt, ska sättas i första rummet. Självklart kan(och bör) man ta med i den bedömningen möjligheten/förmågan/viljan vårdnadshavaren har till samarbete med den andra föräldern, men att samarbetet skulle väga tyngst i bedömningen av barnets bästa är jag inte med på.

    Jag håller självklart med dig om att barns bästa är att konflikten inte eskalerar. Men kanske skulle i stället möjligheten för domstolarna att förorda delad vårdnad, trots samarbetssvårigheter, göra att det finns mindre att ”vinna” i en vårdnadstvist?

  22. Mia. skriver:

    @Pelle Billing:

    Nja inte tydligt uttalat kanske. Den formuleringen på detaljnivå får andra fila på. :) men liksom tanken med att man tittar på ‘var och ens förmåga’ att samarbeta. Annars vore det väl lönlöst sas tänker jag :)

  23. Mia. skriver:

    @h:o:

    Jag ser det inte som att man straffar föräldern, utan faktiskt säger att det är barnets bästa att bo med en förälder som inte bedöms som konfliktdrivande. Alltså att ”Barnens bästa, både på kort och lång sikt, ska sättas i första rummet.”

    Naturligtvis går inte en samarbetsvillig våldsam, missbrukande eller
    ‘omsorgsbristande’ förälder före en samarbetsovillig. Men finns inget sådant med i bilden så förstår jag inte vad du sätter som barnets bästa. Det blir liksom en fråga om tro och tyckande, och vem har då tolkningsföreträde vad gäller barns bästa?

    ”Men kanske skulle i stället möjligheten för domstolarna att förorda delad vårdnad, trots samarbetssvårigheter, göra att det finns mindre att ”vinna” i en vårdnadstvist?”

    Tillbaka på ruta ett. Så vad gör den som tvingas ha gemensam vårdnad med någon som inte vill/kan samarbeta? Som kan göra som den vill och gör det utan att det får några konsekvenser mer än för den andra parten och barnet/nen? Tankarna vandrar till Djungelboken, -Nä nä, klara dig själv. Vilket precis är det som skapar så mycket frustration hos många.

    -Vad ska vi göra om vi inte är överens?
    -Men ni ska samarbeta och komma överens.
    -Ja men om vi inte?
    -Ja men ni ska…
    -Ja men om…
    - Ni ska..
    -.Ja men…

    Problemet kan kanske undvikas med de som följer lagar och grundläggande normer. Det är samarbetet med de som inte gör det som kan bli riktigt riktigt problemetiskt.

  24. Toklandet skriver:

    Mia, du verkar ha en sorts övertro på lagstiftningen och tolkningen av den. Jag kanske har uppfattat dig fel, i så fall så ber jag om ursäkt.

    Problemet kommer när en förälder MÅSTE ”bråka” för annars sitter man endast med Svarte Petter kvar. När den andra föräldern t ex lyckats med konststycket att byta skola på barnen utan att den andra fick veta något? Där rektorn och kommunen sedan hjälper till att dölja genom lögner hur det gått till? Som inte vill lämna ut handlingar för de visar att man struntat i regler och lagar, mm mm mm, finns hur mycket som helst! Den som MÅSTE bråka är ju en jätteloser hur man än gör, bråkar man är det fel och används hårt emot, bråkar man inte så försvinner man ur barnens liv jättefort… Den som lyckas med ovanstående behöver inte bråka alls utan har automatiskt hjälp av dessa ryggradslösa människor inom kommun och skola som måste hjälpa till att jävlas ännu mer för att skydda sina egna ar**en.

    Hon behöver inte försvara någonting, hon får inga frågor trots att de uppenbara lögnerna avslöjats. Jävelskapet ökar något enormt när man lyckats med sådana saker var så säker, vilket betyder att den andra måste bråka ÄNNU mer.

    Valet man har är att motas bort ur barnens liv sakta eller fort… Det går långsammare om man bråkar men resultatet blir detsamma…

    Hon behöver inte bråka det minsta och hamna i onåd och stämplas som en bråkstake för INGEN ställer en enda kritisk fråga eller ifrågasätter någonting!
    Jag skrev HON ovan för det är nog överlägset vanligast att det är just en HON!

  25. Mia. skriver:

    @Toklandet:

    Ja så samarbetssaboterar ‘HON’, ‘HAN’ brukar använda lite andra strategier.

    Och jag känner till det där och på det rår nog bara fortsatta diskussioner om jämställt föräldraskap, attitydförändring etc. Att insikten att alla som ‘flyr’ och påstår sig vara offer inte alltid är det sprider sig. Samtidigt som man även håller i minnet att de verkliga offren finns, också. Och även de känner sig ibland svikna av samhället.

    Tycker detta är en bra sammanfattning av problemet.

    ”Jag måste deklarera att min inställning ej är att jag blivit
    könsdiskriminerad. Jag har blivit utsatt för en person som
    ej respekterar lagar och normer. Rättssystemet och de övriga
    systemen har mycket svårt att hantera den här typen av
    rättshaverister, sedan må de vara av vilket kön som helst.”

    Däremot tror jag inte på att bråka. Då framstår man bara själv som knepig. Däremot ska man inte släppa taget, utan stå på sig. Och att stå på sig är inte detsamma som att ha svårt att samarbeta. Känner flera pappor som just inte motats ut tack vare tålmodigt ‘slit’. Här en i mitt tycke mycket klok man som kan dessa saker.

    http://www.youtube.com/watch?v=kHe-zAxxKiU&feature=relmfu

    (se även fler i samma serie)

  26. Toklandet skriver:

    Mia: Jag har ingen erfarenhet av hur en HAN samarbetssaboterar, rätt svårt att hitta sådana på nätet där inte någon jour eller liknande varit inblandad, och de ifrågasätter ju INGET som en kvinna säger utan det blir automatiskt upphöjt till sanning… Vilket gör det svårt i de fall där det är befogat. Ingen sån inblandad mitt fall dock.

    Problemet blir mycket större när det är FLERA personer som struntar i lagar och regler och sen fortsätter för att försöka dölja att de gjort det. Blir en cirkel som inte har början eller slut.

    Rättssystemet kan inte hantera ljugande tjänstemän alls, det någon säger som är lögn vet bara den som drabbats av lögnen… För det är väldigt sällan som lögnen är skriftlig. Jag har lögner som är skriftliga men de skiter i det också… Och begär att jag också ska skita idet!

    När man inte ger sig och sväljer deras handlande så är man mycket besvärlig och bråkig person. För om det står så mycket på spel som barnen så ger man sig inte vilket hade varit fallet om det gällt någon skitsak. Stå på sig ÄR i deras ögon att vara bråkig.

  27. Mia. skriver:

    @Toklandet:

    ”de ifrågasätter ju INGET som en kvinna säger utan det blir automatiskt upphöjt till sanning… ”

    Om det vore så illa, men det är det alltså inte i alla fall. Finns det inget fysiskt våld inblandat så kopplas inte heller jourer in. Och ibland undrar jag om det inte är de utan skrupler som har lättast att bli trodda sas.

    Men jo jag vet att en del pappor far riktigt illa. Däremot vet jag alltså även pappor som inte delar din? erfarenhet utan som haft turen att stöta på myndighetspersoner som agerar korrekt.

  28. Emma skriver:

    @ Toklandet: Vad, rent konkret, hindrar dig och barnens mamma från att sätta er egen konflikt åt sidan och samarbeta för barnens bästa? Hur fungerade ert gemensamma föräldraskap från början när/om ni bodde tillsammans? Finns det något samhället hade kunnat göra på ett tidigare stadium som kunde ha hejdat er konflikt (tänker på något i stil med ”samarbetssamtal” osv jag har för mig att Pelle tidigare nämt finns i andra länder.) Finns det något du själv skulle ha velat gjort annorlunda? Menar inte att dömma dig, försöker bara förstå hur det fungerar.

    Visst är det lätt för mig som lever lyckligen ihop med barnens pappa att säga så, men har svårt att tänka mig att han inte skulle vara en viktig del av barnens liv även om vi gick skilda vägar. Att kapa hans och barnens kontakt skulle för mig kännas som att kapa en kroppsdel ungefär. Tror ändå de flesta föräldrar resonerar så oavsett kön.

  29. Mia. skriver:

    @Emma:

    Ja de flesta resonerar så (och hamnar inte i vårdnadstvist). De som inte gör det resonerar dock ofta i mångas ögon helt bakvänt, oavsett kön. Och för de som inte stött på den typen av resonerande, och hur de även får med andra ‘på tåget’, kan det vara mycket svårt att förstå.

    Samarbetssamtal finns men de är frivilliga. Men de är även som Anna Singer säger i intervjun otillräckliga i de svåraste fallen. Där krävs den mer spetskompetens än jag tror många besitter idag. Så diskussionen om att domstolar måste döma till medling i de fallen och att det då ska finnas utbildad personal till detta tror jag är mycket bra.

    http://www.dagensjuridik.se/2009/04/ibland-ar-konflikter-bara-den-enes-fel

  30. per skriver:

    @Mia.:
    Tyvärr undersöker varken i soc eller polisens vilken av föräldrarna som är konfliktdrivande. Den som redan har boendet av barnen kan därför utnyttja detta för att driva fram samarbetssvårigheter och belönas i slutändan med vårdnaden. Det vet många kvinnojourer och uppmuntrar därför kvinnor att umgängessabotera och på andra rätt försvåra samarbetet med pappan.

  31. Mia. skriver:

    @per:

    Ja? Och det är ju just det jag anser bör ändras sas.

    Bla när jag skriver.

    ”Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen. Lagen är inte fel utan tillämpningen. Dvs att man inte tittar på föräldrarnas förmåga, VAR FÖR SIG, att samarbeta. Och att det är den förälder som inte kan eller vill samarbeta som ska förlora vårnaden, för barnets bästa.”

  32. Vill gärna rekommendera en kort film med perspektiv på vårdnadstvister:

    http://www.youtube.com/watch?v=jnvtKWQ6r5w

Google