Tidningen Genus blandar gammalt och nytt

15 augusti 2012, av Pelle Billing

Den populärvetenskapliga tidningen Genus ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning. Fokuset ligger på nyheter och reportage om aktuell genusforskning.

Årets första nummer utmärker sig med att mansperspektivet finns relativt väl representerat. Man rapporterar till exempel om läkaren Gunilla Krantz forskning om våld i nära relationer, som förefaller bekräfta det som internationell forskning tidigare visat – nämligen att kvinnor och män utsätts för partnervåld lika ofta (om än med delvis olika konsekvenser).

Gunilla Krantz är verksam vid Göteborgs universitet, och hon använder bland annat Conflict Tactics Scale 2 (CTS2), som är ett bra verktyg för att fånga upp allt våld som förekommer i en relation – från den minsta örfilen till det mest hotfulla struptaget eller farliga tillhygget. Det ska bli spännande att ta del av hennes resultat när de är färdiga.

I en annan artikel lyfts att mäns depressioner ofta missas i sjukvården. Så här lyder ingressen:

Depression är en vanlig orsak till sjukskrivning och ett växande problem för folkhälsan. Dubbelt så många kvinnor som män får diagnosen, men flera forskare menar att männens depressioner inte upptäcks i vården. Män har också svårare att söka hjälp.

Det är glädjande att detta uppmärksammas. Redan på min läkarutbildning fick jag lära mig att om man summerar depressioner och alkoholmissbruk är män och kvinnor ungefär lika drabbade, men denna insikt förefaller inte ha nått de stora dagstidningarna när de skriver om kvinnors och mäns psykiska ohälsa.

Det lustiga är att till och med i samma nummer av tidningen Genus, verkar man snabbt glömma bort insikten om att mäns psykiska ohälsa kan vara svårare att fånga. För i nästföljande artikel är ingressen följande:

Den psykiska ohälsan ökar bland svenska ungdomar. Trenden har pågått sedan 1980-talet och drabbar dubbelt så många flickor som pojkar.
– Det är ett allvarligt folkhälsoproblem och det finns risk för att ohälsan följer med in i vuxenlivet, säger forskaren Katja Gillander Gådin.

Sedan följer ett ”standard-reportage” som okritiskt utgår ifrån att flickor är dubbelt så drabbade av psykisk ohälsa som pojkar. Här tar man inte hänsyn till att pojkars problem kan vara svårare att upptäcka, samt att pojkarna är mer ovilliga att erkänna att de mår dåligt – vilket kan göra att enketundersökningarna ger missvisande siffror.

Med detta inte sagt att flickor inte kan må sämre än pojkar, utan bara att man bör undersöka ungdomars hälsa med den nya kunskap som finns, för att få så bra underlag som möjligt.

Min egen betraktelse kring detta nummer av tidningen Genus är att ”genus-communityn” numera har två olika paradigm som står emot varandra. Det gamla paradigmet är nära relaterat till radikalfeminismen och svensk jämställdhetspolitik, och här är analysen i princip alltid att flickor och kvinnor är mest utsatta.

Sedan finns det en nyare strömning som är mer besläktad med feminister som Petra Östergren och företag som AddGender. Här finns en mycket större öppenhet för att analysera kön, könsroller och levnadsförhållanden från olika perspektiv – vilket inkluderar mäns livssituation och områden där män kan vara mer utsatta än kvinnor.

Ni kan säkert gissa vilket falang som jag är mest intresserad av att ha utbyte med.

Tipstack: Går till ”Direktörn”!

 

46 kommentarer på “Tidningen Genus blandar gammalt och nytt”

  1. Tanja skriver:

    Att män inte söker vård är en av genusgrejerna som jag triggar mest på. Så jävla uppenbart en baksida av att vara så jävla behärskad och inte känslostyrd och tålig och hård. Så jävla destruktivt. Och är ju också ett typiskt fall av en könsroll eller struktur där man inte ska skuldbelägga individer, men ändå måste det ju bli individerna som ändrar sig för att rollen/strukturen ska ändras.

  2. Pelle Billing skriver:

    @Tanja:

    ”Och är ju också ett typiskt fall av en könsroll eller struktur där man inte ska skuldbelägga individer, men ändå måste det ju bli individerna som ändrar sig för att rollen/strukturen ska ändras.”

    Precis, detta är den ständiga paradoxen.

    Samtidigt hjälper det ju att samhället utvecklas. När fler och fler män har trygga skrivbordsjobb finns bättre förutsättningar för mansrollen att bli mindre stoisk. På samma vis hjälptes kvinnor i sin utveckling av att arbetsmarknaden behövde dem.

  3. Patrik B skriver:

    Om forskningen skulle visa att den psykiska ohälsan är ungefär lika stor hos flickor och pojkar då faller rimligen könet bort som förklaringsfaktor. Då blir det mycket intressantare att hitta förklaringar som är gemensamma för de pojkar och flickor som drabbas. Det borde öka chansen att göra något åt problemet.

  4. Petter Nilsson skriver:

    Med statistik kan man visa vad som helst.
    Jag skulle lätt kunna ”bevisa” att pojkar mår sämre än flickor om jag bara lutade mig på siffror från självmord och kön.

  5. daniel skriver:

    Intressant med Tanjas invektiv. Själv tycker jag det är jävligt mycket mer destruktivt att ständigt skylla alla sina personliga tillkortakommanden på påhittade externa faktorer som patriarkatet eller strukturer och att aldrig själv vilja ta eget ansvar för sitt liv.

  6. Gunnar D.U. skriver:

    Tanja 13:21 samt Pelle Billing 13:46:

    Och vi män som inte drar oss för att söka vård lär oss snabbt att vi inte är speciellt välkomna om det inte handlar om ett brutet ben eller något annan övertydligt hälsoproblem!!!

    Så Tanja, kanske det inte är vi män generellt som är ”så jävla destruktiva” och så ”jävla behärskad och inte känslostyrd och tålig och hård”, utan kanske är det ”strukturer” i sjukvårdssystemet som är så mot oss män istället!

    Men som vanligt enligt den extremfeministiska jargongen ska det målas upp en massa dåliga egenskaper hos oss män, vilka bevisar att allt beror på oss själva, att vi bara har oss själva att skylla! Och att det därmed (åter) är vi män som individer som ska ändra oss, inte hur sjukvården bemöter oss i detta fallet!

    Och OBS, jag har lärt mig den hårda vägen via besök hos sjukvården, att jag inte är önskvärd där så länge jag inte har ett extremtydligt sjukdomstillstånd som brutet ben eller liknande!!!
    Sjukvården säger till mig att jag måste vara mer destruktiv i mitt agerande och mer ”jävla behärskad”, ”tålig och hård” – det är inte jag som tar initiativ till en sådan roll för mig…

    Jag är så jävla trött på att få uppkört i ansiktet hur ”jävla destruktiv” jag är som man, när det faktiskt är funktioner i samhället som har ett sådant ”jävla” destruktivt mansförakt inbyggt i sig, påeldat av statsfeminismen!

  7. NinniTokan skriver:

    @Tanja:

    men ändå måste det ju bli individerna som ändrar sig för att rollen/strukturen ska ändras.

    Jag håller inte med om din analys.

    Jag diskuterade just denna saken på Genusnytt och jag vill visa dig en bit här( länk ):

    Barfota skriver(:14 augusti 2012 kl. 15:43)
    Är man man så lär man sig efter ett antal besök hos doktorn att det helt enkelt inte är lönt att ens komma dit och försöka söka hjälp, till sist skiter man helt enkelt i att söka vård.

    Jag svarar så här

    Jag menar att detta är orsaken bakom problembilden som visas här, i denna fråga som så många andra.

    Som jag berättat så är jag pojkflicka. En av de saker där jag skiljer som mest från andra kvinnor är mitt sätt att prata. Jag “social-pratar” inte om ditt och datt, jag fyller inte på med en massa om hur det känns och upplevs eller annat som för mig är “lull-lull och utfyllnad”. Mitt språk är kort och koncist.

    Så pratar maskuliniserade individer, vilka vanligen är män. Jag kallar detta marsianska. Det sättet har för och nackdelar.

    En stor nackdel som jag själv tvingats hitta en lösning på är just när jag söker vård.(för mig blir det liksom ett dubbelbottnat prolem, för man förväntar sig inte detta från en kvinna) När man är kort och koncis så tolkas det som “inte så allvarligt”.

    Jag har i hela mitt liv, trots kvinnlig könssocialisering, försökt att lära mig prata på ”rätt” sätt. Men det gick bara inte. Orsaken finner du här

    Jag kan inte ändra den jag är. Och det kan inte andra individer, vanligen män, som maskuliniserats i fosterstadiet heller göra. Vården måste lära sig fånga upp dessa individer ändå, genom att vi lär oss vad som ger problemet. Och det gäller redan när barnen är små. Kalle kan vara lika ledsen som Lisa fast han är det utan tårar. (Jag gråter när jag är arg istället:P)

    Så påstår man ”mannen är normen”. Var då? säger jag.

  8. NinniTokan skriver:

    Pelle.. jag hamnar i spamm nu. Där är många länkar och jag vill ha dom med. Vill du kasta in mig?:P

  9. Anders Senior skriver:

    @Tanja

    ””Och är ju också ett typiskt fall av en könsroll eller struktur där man inte ska skuldbelägga individer, men ändå måste det ju bli individerna som ändrar sig för att rollen/strukturen ska ändras.”

    Jag kan säga exakt samma sak om kvinnor i näringslivet, det måste ju bli individerna som som ändrar sig om de skall få plats i styrelserna……

    ”Att kvinnor inte är tävlingsinriktade är en av genusgrejerna som jag triggar mest på. Så jävla uppenbart en baksida av att vara så jävla obehärskad och känslostyrd och skör och mjuk. Så jävla improduktivt. Och är ju också ett typiskt fall av en könsroll eller struktur där man inte ska skuldbelägga individer, men ändå måste det ju bli individerna som ändrar sig för att rollen/strukturen ska ändras.

    Är den kommentaren rimlig tycker du?
    Varför är det alltid strukturerna som skall ändras när kvinnor hamnar i kläm, medan individerna skall ändras när männen hamnar i kläm?

    Kan man inte bara enas om att män och kvinnor som grupp fungerar olika, och har våra styrkor och svagheter, och låta oss alla leva efter de förutsättningar vi har, både på individnivå, och gruppniva, och utnyttja våra olika styrkor där de passar bäst, i samarbete, harmoni och ömsesidigt uppskattande av dessa olikheter, istället för att konkurrera och motarbeta varann, och försöka socialisera oss till en likvärdig grå massa könlösa hennar. Könet är betydligt mer komplext än bara social uppfostran, det finns hormoner och biologi också inblandat, tex känslostormarna runt mensperioderna, är de socialt betingade också, eller biologiska? Hur ändrar man på den genetiska delen?

  10. Tanja skriver:

    Gunnar D.U,:
    Jag talar just om förväntningar på män, som både män och icke-män bär på och förstärker. Och de förväntningarna kan vara så jävla destruktiva.

    Jag är kvinna med kroniska luddiga symptom och sjukvården har varit avvisande mot mig med. Jag har verkligen fått slåss med näbb och klor för att få nån sorts hjälp. Så att du inte känt dig välkomnad beror förmodligen inte enbart på att du är man – men det blir sannolikt ännu svårare för att du är man.

  11. Pelle Billing skriver:

    @NinniTokan: Fixat. Din längre kommentar syns nu ovan.

  12. Tanja skriver:

    Anders Senior:
    Har svårt att se nåt konstigt med din ”vändning” av min kommentar. Det är väl rimligt att mjukhet och samarbetsinriktning hänger ihop med att inte vara tävligsinriktad?

    Jag vill helst inte bejaka skillnader om de leder till att män tar livet av sig en massa, inte söker vård mot somatisk sjukdom förrns det är för sent, eller saknar någon att tala med när livet är svårt. Jag vill helst se till att män får hjälp och vård de behöver.

  13. Pelle Billing skriver:

    @Anders Senior:

    ”Kan man inte bara enas om att män och kvinnor som grupp fungerar olika, och har våra styrkor och svagheter, och låta oss alla leva efter de förutsättningar vi har, både på individnivå, och gruppniva, och utnyttja våra olika styrkor där de passar bäst, i samarbete, harmoni och ömsesidigt uppskattande av dessa olikheter, istället för att konkurrera och motarbeta varann, och försöka socialisera oss till en likvärdig grå massa könlösa hennar.”

    En något lång ;) men klok mening.

    Se även denna artikel i norska Dagbladet i dag, av min vän Eivind F Skjellum: http://www.dagbladet.no/2012/08/15/kultur/debatt/kronikk/likestilling/mannsrollen/22968577/

  14. NinniTokan skriver:

    @Pelle Billing:
    Tack:)

  15. Tanja skriver:

    @NinniTokan:

    Det är väl klart att det är på individnivå vi måste ha förändring? Enskilda läkare, enskilda män, enskilda kvinnor, ensklida receptionister? Ändrade strukturer är ju en summa av ändrade beteenden hos individer? Sen är ju bra vård till betydligt större del personalens ansvar, deras jobb är att lyssna på patienterna och ta dem på allvar. Men läkarna kan inte göra nåt om de sjuka inte söker vård, och det är nåt män gör mindre än kvinnor. Det finns fall där kvinnor kanske borde låtit bli, och det finns fall där män inte söker fast de borde.

    Tycker alltid det är så intressant när du beskriver dig. För mig låter det ju som att du är uppgiftsorienterad snarare än relationsorienterad, från mitt perspektiv låter det så… flummigt, typ, när du kallar det ”marsianska”. Inte fel, eller så, jag förstår vad du menar och du verkar vara bekväm med termen. Men jag skulle aldrig hitta på att säga att jag är pojkflicka som pratar marsianska, trots att min kommunikationsstil är som du beskriver din egen. Jag är ju liksom flickflicka så det sprängs, med mens och allt. Och uppgiftsorienterad kommunikation.

  16. NinniTokan skriver:

    @Tanja:

    Det är väl klart att det är på individnivå vi måste ha förändring? Enskilda läkare, enskilda män, enskilda kvinnor, ensklida receptionister? Ändrade strukturer är ju en summa av ändrade beteenden hos induvider?

    Jag håller med om att förändringen behöver ske på strukturnivå. Men för att det ska kunna ske måste vi bygga upp en verklig kunskap om manlighet. Det vi har i dag är en genus”vetenskap” gjord av i huvudsak kvinnor och som endast är feministisk ideologi som lyfts upp på vetenskapsnivå utan att man håller vetenskaplig standard.

    För mig låter det ju som att du är uppgiftsorienterad snarare än relationsorienterad, från mitt perspektiv låter det så… flummigt, typ, när du kallar det ”marsianska”. Inte fel, eller så, jag förstår vad du menar och du verkar vara bekväm med termen. Men jag skulle aldrig hitta på att säga att jag är pojkflicka som pratar marsianska, trots att min kommunikationsstil är som du beskriver din egen.

    Haha! Underbar! Gud vad jag skrattade åt den.

    Naturligvis går jag inte runt och säger eller ens tänker ”jag är en pojkflicka”, ”jag pratar marsianska”.
    Du vet ”strukturer” är feminister väldigt glada för att hänvisa till i en svepande rörelse och då ska det förklara allt. Men jag håller inte med om deras(era?) strukturer. Jag ser andra strukturer. Men tack vare att genusvetenskapen är feministisk ideologi har dom inte, mig veterligen, satt fingret på det jag, ur min erfarenhet, anser mig se. Därför har jag inga begrepp att förklara och beskriva den bild jag ser och således uppfinner de begrepp jag behöver för att förklara allt eftersom. Jag försöker förklara vad jag menar på min blogg. (Här har ni en bidragande orsak till att serierna växer fram så långsamt. Jag vill inte bara skriva, jag vill ha citat eller liknande som visar vad jag menar.)

    Det här menar jag är mer konstruktivt, då att bara säg ”strukturer” leder ingenstans. Man måste kunna förklara, konkretisera vad man menar för att en föra debatt och komma framåt i samhället.

    Jag väljer begreppen med omsorg, just för att man ska förstå vad jag menar och kunna känna igen sig eller protestera om man ser det på annat sätt.
    För det handlar inte om mig, det handlar om samhället och samhällets problem. Men jag tycker både det är lättare att förklara och jag tror det är lättare att förstå de ”strukturer” jag pratar om, med dessa flummiga hitta-på-begrepp.:D

    För mig låter det ju som att du är uppgiftsorienterad snarare än relationsorienterad, Absolut.

  17. Gunnar D.U. skriver:

    @Tanja 14:43:

    Jag kan inte se annat än att du talar om hur män är, vilka negativa egenskaper de har, i ditt inlägg 13:21!

    Du skriver ju där:
    ”Att män inte söker vård är en av genusgrejerna som jag triggar mest på. Så jävla uppenbart en baksida av att vara så jävla behärskad och inte känslostyrd och tålig och hård. Så jävla destruktivt. Och är ju också ett typiskt fall av en könsroll eller struktur där man inte ska skuldbelägga individer, men ändå måste det ju bli individerna som ändrar sig för att rollen/strukturen ska ändras.”

    Sedan när jag kritiserat ditt inlägg försöker du 14:43 vända det till att du talade om ”förväntningar på män” och på något sätt föröker slingra dig ur ditt påstående, så som jag uppfattar det! Det upplever jag som en typiskt feministisk reaktion!

    Jag har en kvinnlig släkting som behövt en hel del sjukvård de senaste åren och jag kan jämföra när jag pratar med henne hur mycket bättre hon tas emot av sjukvården än jag som man!
    Två enskilda fall bevisar ju inte så mycket, men finns ju fler stora systematiska utredningar från de senaste åren som visar samma!
    Samt att kvinnor som grupp får sjukvård för flera miljarder mer per år, än män som grupp! Ren statistik från samhällets offentliga databaser!

    Att tillskriva detta som ett eget ansvar hos männen, pga en massa dåliga egenskaper enligt feministiskt framtagna könssterotyper, tycker jag bara är så dålig stil samt så typiskt feministiskt.
    Allt är männens ansvar, vad det än gäller för något negativ i vårt samhälle – kvinnor har aldrig ansvar, enligt feministiska doktriner och vokabulär…

    När det gäller sjukvård / hälsa, har jag sett följande sammanställning, i lite olika nyanser på lite olika ställen, men ändå i stort så här:
    - Män lever 4,5 år kortare än kvinnor
    – I 14 av 17 behandlingsbara sjukdomar är mäns dödlighet högre
    – Betydligt fler män dör av hjärtinfarkt och risken att drabbas av akut hjärtinfarkt före 60 är fyra gånger högre
    – Prostatacancer dödar BETYDLIGT fler än bröstcancer, ändå erbjuds enbart screening av den senare.
    – Diagnosen depression: 10% män resp 50% kvinnor blir sjukskrivna, män blir oftare hemskickade med tabletter.
    – 70% av självmorden begås av män, självmord är den vanligaste dödsorsaken för unga män
    – Samhället satsar 50 Miljarder mer på kvinnors sjukvård

  18. Tanja skriver:

    @Gunnar D.U.:
    Tråkigt att du läser mitt inlägg som du gör, och ser min förklaring på vad jag menar som ett försök att slingra ut mig. Jag vänder det inte till att jag talar om förväntningar på män – mitt första inlägg handlar just om mansrollen/förväntningarna och de negativa följderna. Och ja, de leder bland annat till ojämlikhet inom vården, som du talar om. Och det blir jag förbannad på. ”Triggar”, reagerar starkt.

  19. Gunnar D.U. skriver:

    @Tanja 15:33:
    Jag kan bara utgå ifrån och reagera på det du skriver med ord här som kommentar(er), dina ”inre” bakomliggande funderingar, resonemang och tankar har jag inte tillgång till…

  20. Tanja skriver:

    @NinniTokan:
    Jag tycker att detta med strukturer är så svårt. Det har ju överanvänds som en buzzword, slarvigt och onödigt. Men det är ett viktigt begrepp, och man behöver tala om sociala mönster, såväl som om enskilda händelser, och individens ansvar. Jag håller helt med om att vi behöver bättre kunskap om män, och ett helhetligare mer integrerat sätt att tala om både män och kvinnor (och de som inte passar in i uppdelningen) tillsammans. Inte att kvinnor har strukturer och män individansvar, eller tvärtom.

    Vi behöver tala om att ett mynt sällan har bara en sida, och fördelar som kommer med en viss position i regel har nackdelar. Makt innebär ansvar. Förväntningar på styrka gör att man inte kan visa svaghet. Att andra vill skydda en minskar ens handlingsutrymme. Jag önskar att man kunde tala om sådant mer.

  21. Tanja skriver:

    @Gunnar D.U.:
    Jag förklarar återigen – jag blir så jävla arg på att män förväntas vara starka och friska och självständiga, på ett sätt som hindrar dem från att få adekvat vård.

  22. Gunnar D.U. skriver:

    @Tanja 15:45:
    Och jag kan bli arg på att män inte får adekvat vård för att det inte använder sig av ett kvinnligt språkbruk och beteende, lite som jag upplever att NinniTokan försökte förklara för dig!
    Ser du nyansskillnaden?!

  23. Tanja skriver:

    @Gunnar D.U.:
    Ja, det ingår i det jag säger.

  24. Mariel skriver:

    Intressant inlägg!

    Jag tittade lite i tidningen och det stämmer det du sa verkligen. Ena sekunden så är tidningen öppensinnad för att båda könen har i princip lika svårt fast på olika sätt, och andra sekunden så är det att tonårsflickor har det svårare än tonårspojkar som om det vore ett faktum. Och rubriken att kvinnor fortfarande anses vara det svaga könet kändes också bara rätt så ogenomtänkt. Visst, om man tänker på att man ser kvinnor som svaga fysiskt så är det ju en sak… och det med att hormoner kan påverka. Men en kvinna anses ju inte särskilt svag om hon fäller en tår medan en man blir typ världens svagaste om han gör detsamma. Det är som två helt olika skalor…

    Men jag tror att det beror på mer sociala faktorer än biologiska, alltså att man har fördomar mot respektive kön, om att kvinnor skulle vara svaga och hormonförvirrade typ.

  25. Gunnar D.U. skriver:

    @Tanja 15:56:
    Min förmåga till språkförståelse ser inte att du säger det…
    Men jag kanske är ”socialiserad” till att förstå ”marsianska” bättre ;-)

  26. Tanja skriver:

    @Gunnar D.U.:
    Kan vi vara överens om att det är dåligt att det finns flera samverkande faktorer som gör att män får sämre vård än vad de behöver?

  27. Gunnar D.U. skriver:

    @Tanja 16:06:
    Absolut! Jag ska inte ”tjata” mer…

  28. Mariel skriver:

    @Gunnar D.U.: Är skillnaden att du menar att lösningen är att vårdens bemötande förändras och att Tanja menar att männen förändras? :)

  29. Hurtbullen skriver:

    @Mariel:

    ” Men jag tror att det beror på mer sociala faktorer än biologiska, alltså att man har fördomar mot respektive kön, om att kvinnor skulle vara svaga och hormonförvirrade typ.”

    Tror också på den teorin,speciellt när man umgås som flyktigast mellan könen så kommer det fram väldigt tydligt.

    Ett exempel : Jag är väldigt road av att iaktta människors sociala lek på den mest ytliga nivån. En kassörska som tar betalt av en man resp. en kvinna i mataffären är det väldigt stor skillnad på . Mycket ofta förändras kassörskans kroppsspråk,tonfall och gester när hon ska ta betalt av en man. Och lika ofta ser man hur detta förändras med en gång när kassörskan får betalt av en kvinna.

    Ganska roande experiment om man står längst bak i kön och har inget bättre för sig.

    Jag vågar påstå att det är överallt så. Och då är det faktiskt inte så konstigt att detta även följer med in i sjukhusvärlden. Fast ibland blir det så extra tydligt att man undrar vad i hela friden har jag gjort för fel, för att bli så tydligt bemött med mer nonchalans än nöden kräver. Ja, är det för att jag är man ? Antagligen.

  30. Mariel skriver:

    @Hurtbullen: Ja.. men om det är en kvinna i kassan och hon är lesbisk då? Kommer hon bemöta kvinnorna resp. männen så som en hetero man hade gjort då? Alltså det jag funderar över är om ens egen sexuella läggning spelar roll. Om alla inom vården hade varit lesbiska, hade bemötandet blivit annorlunda tro? :P

  31. NinniTokan skriver:

    @Tanja:
    Jag önskar att man kunde tala om sådant mer.

    Du är så välkommen hit, för det är vad vi försöker göra anser jag.

    @Mariel:
    JA AA Klockren! Så få ord och så klockren att jag måste upprepa den.

    Är skillnaden att du menar att lösningen är att vårdens bemötande förändras och att Tanja menar att männen förändras?

    och den strukturändringen av vården(dagis/skola osv. osv.) får vi inte till om man inte börja lyssna på oss. Kvinnlighet måste problematiseras analyseras ur ett ”maskulinism-perspektiv” och manlighet måste studeras ur ett ”maskulinism-perspektiv”. Dvs vi behöver bygga upp kunskap om det jag antar Tanja menar med andra sida av myntet.

    Det kommer inte bara vara positivt för män som är maskuliniserade, det kommer också vara positivt för kvinnliga dito. Vi kommer få kunskap om ”moralens väktare och social bestraffning” när vi analyserar kvinnlighet ur detta perspektiv. *helt säker*

    Då kommer vi också se att pojkars lekar är något som är bra för maskuliniserade barn(vanligen pojkar) och därmed samhälle, istället för en inbillad ”koppling mellan våld och pojkars lekar”

  32. NinniTokan skriver:

    @Mariel:

    Men jag tror att det beror på mer sociala faktorer än biologiska, alltså att man har fördomar mot respektive kön, om att kvinnor skulle vara svaga och hormonförvirrade typ.

    Jag håller med dig.. men inte.

    Fördomar är fel ord. Stereotyper. Vi utgår från vår ”samlade kunskap” dvs. stereotyper om hur vi tror den okända individ vi har framför oss vill bli bemött. Dessa stereotyper har byggts upp i oss sen barnsben om kvinnor och män, som grupp. Sen modifierar vi vår kunskap om individen ”kvinna” till individen ”Mariel” när vi lär känna dig.
    Individen ”kvinna” skapas av vad kvinnor vanligen gör, är intresserade av, säger, osv. osv. dvs biologi&kultur spelar roll för hur stereotypen ser ut.

  33. Gunnar D.U. skriver:

    @NinniTokan:
    Har du läst den här artikeln?
    Kanske är något där som intresserar dig (också).
    Jag tycker mycket är intressant där…
    http://shrink4men.wordpress.com/2009/01/14/men-have-emotions-women-dont-listen/

  34. Tanja Suhinina skriver:

    @Mariel:
    Jag vill dock hemskt gärna förtydliga att jag inte anser att endast manliga patienter ska ändra sitt beteende för att problemet ska lösas.

  35. NinniTokan skriver:

    @Tanja Suhinina:

    förtydliga att jag inte anser att endast manliga patienter ska ändra sitt beteende

    vilket är hönan, vilket är ägget?

    Igen:

    ”Barfota skriver(:14 augusti 2012 kl. 15:43)
    Är man man så lär man sig efter ett antal besök hos doktorn att det helt enkelt inte är lönt att ens komma dit och försöka söka hjälp, till sist skiter man helt enkelt i att söka vård.”

    Från dagisnivå hela vägen upp behöver ”ni”(det är alltså inte mot någon speciell, och absolut inte dig – för du försöker lyssna, det uppskattas verkligen av mig, men du hör oss inte än – samhälle, mammor, dagispersonal, vård, flickvän.. feminiserade personer generellt) lära ”er” förstå ”oss” så vi inte behöver stötas bort och känna oss ovälkomna/oälskade/fel. Vi måste få lov att vara på ”vårt sätt”, precis som alla måste få det. Det enda som behövs är att ”ni” börjar lyssna på vad vi faktiskt säger istället för att ”vi” är ”vita kränkta män” och ”nätbrynjor”, som är ”rädda att förlora vår makt”.

    Lär ”ni” er det så kommer förändringen hos männen som ett brev på posten.

  36. magda skriver:

    bra skrivet på slutet, å andra sidan är ju detta det som jag har nämnt förut här inne. Som jämställdist får man ta lite ansvar för debattinriktningen.

  37. NinniTokan skriver:

    @Gunnar D.U.:

    Jag läste den och jag bara ler. Äntligen!

  38. Tanja Suhinina skriver:

    @NinniTokan:
    Hönan och ägget – ja, precis. Trådarna flätas ihop, och det är inte meningsfullt att söka efter vem det var som började. Det rimliga är att om man vill ha förändring så behöver den ske på alla nivåer. I det här fallet – från manliga patienter, och vårdpersonalen (män som kvinnor), och manliga patienters omgivning, och medierna…

    Jag har lite svårt för det andra stycket, för det låter som att det finns två typer av människor – feminiserade och maskuliniserade – och jag räknas till det feminiserade ni:et. Oklart på vilka grunder och vad det egentligen innebär. Det står även att jag personligen inte hör ”er”, och jag förstår återigen inte vilken uppdelningen är och vem bestämmer vilken grupp personer tillhör. Om man är maskuliniserad om man är uppgiftsorienterad snarare än relationsorienterad så har jag ju exempelvis ganska lite med den feminiserade gruppen att göra.

  39. NinniTokan skriver:

    @Tanja Suhinina:

    Precis som jag skrev, var det inte riktat till någon… snarare något.

    Feminismen/genusvetenskapen är det som måste börja lyssna och genusvetenskapen måste bli en verklig vetenskap(helst skulle jag vilja se att man strukturerade om den, jag kommer skriva om det sen är det planerat, men det ligger långt fram i tiden.) dvs. som provar olika teser/tankemodeller/perspektiv (=inte bara utgå från feminism som ”den sanna -ismen”) och förkastar teser som visar sig inte hålla.

  40. NinniTokan skriver:

    @Tanja Suhinina:

    Om man är maskuliniserad om man är uppgiftsorienterad snarare än relationsorienterad så har jag ju exempelvis ganska lite med den feminiserade gruppen att göra.

    Det är inte alls omöjligt att så är fallet. Det är relativt vanligt att kvinnor maskuliniseras i fosterstadiet. Prova testerna som jag länkade in tidigare om du är nyfiken:)

  41. Tove skriver:

    Och sen är det lite trist att använda ”dubbelt så många flickor som pojkar drabbas” som underlag för att det är ett problem främst för tjejer; en tredjedel är ju fortfarande pojkar! Det är verkligen inte försumbart, i synnerhet inte nu när mycket av det stöd som finns verkar vara riktad främst till tjejer.

  42. Tackar för fint omnämnande Pelle.

    Jag skulle vilja jämföra det med någon slags S-kurva i serie, där en kurva är i sin kulmen på väg ner och en annan är i sin början på väg upp. Några klänger sig kvar, andra gör sitt bästa på den nya, från min sida utan värderingar om vilken kurva som är bättre än den andra.

    För om inte den ena fanns skulle inte den andra ha uppstått. Och om inte den andra fanns skulle inte den enas erfarenheter tas till vara och leva vidare. Den ena ifrågasätter den andra och tvärtom och skapar nya normer i samhället som inte skulle ha varit möjliga att skapa om inte dialogen dem emellan existerade.

    Huruvida de nya normerna leder till jämställdhet eller inte… Ja det får framtiden utvisa. Man kan inte göra mer än sitt bästa. Jag är dock en positiv natur. Så länge det är något vettigt i glaset så spelar det ingen roll om det är halvfullt eller halvtomt.

  43. Jenny Kristiansson skriver:

    Jag har läst artiklar om att högutbildade får bättre vård än lågutbildade. Högutbildade är mer insatta, mer pålästa och använder ett mer utvecklat språk. Alltså kan de kräva en bättre vård och blir inte så lätt bortvisade.

    Likaså om man har en sjukdomsbild som innefattar många olika sjukdomar och handikapp. Då får man också sämre vård på grund av att man blir svårhanterad och hamnar mellan olika avdelningar.

    Man ska ha tur, vara påläst och insatt när man söker vård. Helt klart. Jag är skriven hos en ganska arrogant läkare, han är superduktig, men jag får verkligen stå på mig, vara påläst och smart.

    Helst ska man inte vara för sjuk, varken fysiskt eller psykiskt när man söker vård för då kommer man inte att orka. Alternativt att man går dit med någon anhörig eller vän.

  44. Jenny Kristiansson skriver:

    Denna artikeln om självmord bland unga tycker jag är intressant och positiv eftersom det görs något och för att det ska satsas, det blir kanske fiasko, men man måste ju testa:

    http://www.svt.se/nyheter/sverige/kunskap-om-sjalvmord-ska-okas

    och om ungas psykiska ohälsa:

    http://www.svt.se/nyheter/sverige/allt-fler-unga-far-antidepressiva

  45. Hurtbullen skriver:

    @Mariel:

    ” Ja.. men om det är en kvinna i kassan och hon är lesbisk då? Kommer hon bemöta kvinnorna resp. männen så som en hetero man hade gjort då? Alltså det jag funderar över är om ens egen sexuella läggning spelar roll. Om alla inom vården hade varit lesbiska, hade bemötandet blivit annorlunda tro ”

    Hade jag funderat över detta då hade jag fått migrän haha. Har fullt sjå att processa vanliga heterobeteenden,

  46. Medborgare X skriver:

    Anders Senior!

    Bra skrivet om konsensus samt hur ”normer” och ”strukturer” uppstår. Det är som sagt inga konspirationer som ligger bakom alla ”normer” och ”strukturer”. Det är bara en reflektion på det som majoriteten finner vara det mest attraktiva för tillfället. Om någon eller några individer hittar ett annat alternativ och börjar agera utifrån det så kommer majoriteten följa efter om det alternativet är bättre för den stora massan än vad det tidigare mest populära alternativet var. När majoriteten bytt till det nya alternativet så har också en ny ”norm” och en ny ”struktur” uppstått.

    Så om det nu finns feminister som beklagar sig över de existerande ”normerna” och ”strukturerna” så är det enda de behöver göra att börja agera efter det alternativ som de själva anser vara bättre. Om majoriteten då håller med dem så kommer också majoriteten följa efter och en ny ”norm” och ”struktur” uppstå.

    Men det kräver som sagt att dessa feminister först börjar leva som de lär istället för att på ett kvinnligt sätt ständigt gnälla och förvänta sig att ”någon annan” ska förändra sig och göra det åt dem!

Google