Är omskärelse av pojkar moraliskt försvarbart?

17 augusti 2012, av David Holman

Analys av David Holman.

Många av er har nog haft svårt att undkomma den tidvis infekterade debatten mellan förespråkare, oförstående och motståndare till omskärelse av pojkar. Diskussionen blossade upp igen i början av juli, efter att en domare i Tyskland dömt att omskärelse av pojkar var olagligt.

Frågan har diskuterats aktivt i några år nu, men jag upplevde personligen högre intensitet i debatten efter den tyska domen, då många motståndare insåg att det nu fanns en möjlighet att införa ett förbud i ett europeiskt land – med Tyskland av alla länder som förkämpe för förbudet. Såvitt jag vet är frågan ännu inte avgjord i de tyska domstolarna, och ett högre organ ska säga sitt om domen. Sådana här saker kan ju som bekant ta lång tid.

Jag tänkte här gå igenom såväl för- som motargumenten i denna fråga, för att få en så klar och tydlig bild som möjligt av den pågående debatten. Detta är en komplex fråga där olika rättigheter ställs mot varandra, vilket leder till en avvägning av vilken rättighet som är viktigast.

Redan i slutet av förra året skrev Sanna Lundell en krönika i Aftonbladet med följande citat:

Ett gäng läkare och andra intellektuella debatterar i Dagens Nyheter för ett förbud av manlig omskärelse.

Allt med högst tvivelaktiga, ej vetenskapsbaserade, fördomsfulla argument.

Argumentet är alltså att det inte skulle vara skadligt att omskäras. Detta argumentet blev nedskjutet av vår egen Pelle Billing här på bloggen, men argumentet tar sig även en djupare vurpa som får mig att ifrågasätta Sanna Lundells skolgång. Alla som gått ut svensk skola bör i alla fall ha fått med sig ut att varje ingrepp innebär en risk, oavsett hur litet det är. Omskärelse utgör inget undantag och förhuden är absolut inte onödig.

Vidare kunde man i maj läsa en artikel på Newsmill av Anders Gerdmar, som anser att religion handlar om religionens rätt att uttrycka sig. Han skriver så här:

Men det mångkulturella och mångreligiösa samhälle som är ett faktum idag kräver en annan mognad, nämligen till en äkta tolerans också mot religiösa uttryck.

Problemet med detta är inte att jag är emot mångfald i vare sig religion eller kultur, tvärtom har jag fått mersmak på detta efter resor i USA och Kanada. Mitt problem är att mångfald här bara räknas mellan två grupper, en segregering av befolkningen helt enkelt. Varför ska mångfald uteslutas inom familjen? Varför ska religiös och kulturell mångfald uteslutas inom en till synes homogen grupp?

Religionsfrihet är inte att få bestämma över andra människor att de fogar sig efter en viss grupp. Självfallet får man uppfostra sitt barn i enlighet med ens religion, men omskärelse är inte ett tvång utan ett val, och som sådant bör individen kunna välja fritt.

Samma artikel innehåller ett par ytterligare citat som är värda att nämna:

För om politiker, kulturpersonligheter och debattörer brännmärker judar som annorlunda, som grymma mot små barn och som en grupp vid sidan av samhället så lämnar man öppet mål för grövre yttringar av antisemitism

Kvinnlig omskärelse innebär verkligen i varje enskilt fall en könsstympning, att man tar bort hela eller delar av de yttre kvinnliga könsorganen, d.v.s. klitoris, samt inre blygdläppar och/eller yttre blygdläppar.

Det första, att detta skulle leda till antisemitism är ett klassiskt exempel på sluttande planet, och självklart har de två inte nödvändigtvis något med varandra att göra. Vi motståndare vill inte på något vis förhindra judendomen, något sådant är ju helt befängt. Vår intention är att skydda oskyldiga pojkar från onödiga ingrepp de inte själva valt.

Det andra är även det ett logiskt felslut, som kallas lögn. Det finns fyra olika sorters kvinnlig omskärelse, från den grövsta där man avlägsnar en stor del av de yttre könsorganen, till den – i förhållande till manlig dito – harmlösa prickningen av klitoris. Även ett avlägsnande av klitoris-förhuden är betydligt mildare än manlig omskärelse. Gå själv in på Wikipedia och läs om de olika varianterna.

Det har också förekommit att vi motståndare blir kallade för antisemiter och antiislamister. Men här vill jag påpeka att debatten inte bara existerar här i Sverige utan även i USA. I detta land omskärs numera cirka 50 procent av pojkarna, från att en gång i tiden närmast varit rutin. Denna minskning har inget att göra med antisemitism eller antiislamism, utan representerar en genuin omsorg om barns rättigheter att som hela individer få göra sina egna val. Samma omsorg om pojkars kroppar driver den svenska debatten.

I debatten har det även hävdats att omskärelse på pojkar inte handlar om att förneka dem sin sexualdrift. Underförstått, eller sagt i samma mening, är att kvinnlig omskärelse däremot endast har denna funktion. Jag vill här först påpeka att även prickning av flickors klitoris är förbjudet enligt svensk lag, något som jag inte kan se skulle förhindra sexualdriften något. Det andra jag vill påpeka är att massomskärelsen av pojkar i USA började för att man ville förhindra pojkar från att onanera.

Jag tror det är självklart vart jag ställer mig. Jag har inget emot att bli kallad religionsfientlig om religionsfientlighet är detsamma som att stå upp för svagas rättigheter mot en förtryckande kultur.

Etiketter:  

I måndags gästbloggade Kristian Stålne om en av de genus-barnböcker som blivit trendiga de senaste åren. Med satiren som verktyg visade han hur krystade och motsägelsefulla bokens värderingar var.

Gissningsvis är det inte den typen av bok som får pojkar intresserade av läsning – och som bekant är det i första hand pojkarnas läskunskaper som är ett orosmoment inför framtiden.

Därför var det ytterst glädjande att höra talas om ett nytt förlag som ska göra barnböcker som med all sannolikhet kommer att tilltala många pojkar (och säkert en del flickor också). Och detta utan att göra böcker som fokuserar på krig eller som vill sälja massa dyra leksaker som många föräldrar inte har råd med.

Läs nedan hur förlaget presenterar sig, och kolla gärna in smakproven:

Nytt förlag ska locka nya läsare

24 procent av alla killar och 10 procent av alla tjejer lämnar grundskolan som så svaga läsare att de inte kan tillgodogöra sig kunskaper i andra ämnen (PISA 2009). Redan som 15–16-åringar är deras livschanser alltså kraftigt beskurna!

Vilken roll spelar utbudet av barnböcker för det här förhållandet?

I januari 2012 startade vi Pintxo Förlag. Bakom förlaget står Mattias Nykvist och Magnus Bäckberg, tillsammans har vi 20 års erfarenhet från Bonnierförlagen och Norstedts.

Som småbarnspappor har vi slagits av hur dåligt företrädda flera stora intresseområden är inom barnboksutgivningen, det gäller inte minst sport och vad man kallar aktiv fritid.

Zlatans självbiografi är den enda bok mängder av tjejer och killar läst av den enkla anledning att det också är den enda bok som lockat dem till läsning.

Med Pintxo Förlag vill vi nå en stor grupp barn som idag har svårt att hitta något som intresserar dem i bokhyllan. Barn som befinner sig i den kritiska ålder i vilken läsvanor och läsförmåga grundläggs.

Eftersom vi kommer från ett annat håll och med andra erfarenheter, vill vi med Pintxo Förlag komplettera de andra förlagens utgivning. Som förlaget med bollkänsla kan vi med kunskap, kärlek och respekt närma oss ämnen och karaktärer som går den homogena gruppen barnboksförläggare förbi.

Vår målsättning är att ge ut underhållande böcker av hög kvalitet. Lockande böcker som kan konkurrera med spel och filmer vad gäller barnens uppmärksamhet och tid.

I början av sommaren släppte vi vår första bok – ”Lilla landslaget”. I boken, som vänder sig till 6- till 10-åringar, möter läsaren Zlatan, Lotta Schelin, Kim Källström m.fl. – som jämnåriga knattespelare! Se blädderprov här.

I slutet av augusti kommer första boken om ”Kent Agent”, rafflande spänningslitteratur för 4- till 7-åringar! Se blädderprov här.

Bästa hälsningar,

Mattias & Magnus

Pintxo Förlag

Vad tycker du om detta nya förlag? Är det ett bra sätt att få fler pojkar (och flickor) att läsa?

Etiketter:  

Norsk debattör skriver om jämställdhetens baksida

15 augusti 2012, av Pelle Billing

En mycket god vän till mig, Eivind Figenschau Skjellum, har i dag skrivit en artikel om jämställdhet i norska Dagbladet. Temat är jämställdhetens eller jämställdhetspolitikens baksida, och den norska rubriken är Likestillingens skyggeside.

Eivind driver bland annat sajten Masculinity Movies, och han leder även olika mansgrupper.

Jag rekommenderar alla att läsa hela artikeln. Här på bloggen vill jag dock lyfta ett par olika citat. Först och främst ett avsnitt om hur allt fler män är missnöjda med både den traditionella och den ”jämställda” mansrollen:

Som mann er jeg ikke tilfreds med å skulle velge mellom å tre inn i en gammel kjønnsrolle som macho, overarbeidet forsørger med undertrykt følelsesliv eller en ny kjønnsrolle som en sensitiv mann som alltid smiler, setter konsensus foran sannhet, søker forståelse selv når han blir angrepet og prater kvinner etter munnen for å «sanke poeng». Den mannen har jeg, som så mange andre samtidsmenn, vært – og det var en vond opplevelse som jeg fremdeles jobber med å legge bak meg.

Översättning: Som man är jag inte nöjd med att välja mellan att träda in i en gammal könsroll som macho, överarbetad försörjare med ett undertryckt känsloliv eller en ny könsroll som en känslig man som alltid ler, sätter konsensus före sanning, söker förståelse till och med när han blir angripen, och pratar inställsamt med kvinnor för att ”plocka poäng”. Den mannen har jag, som så många andra samtida män, varit – och det var en dålig upplevelse som jag fortsatt jobbar med att lägga bakom mig.

Någon som känner igen sig i Eivinds upplevelse? Jag gör helt klart det. Varken den traditionella eller den ”jämställda” mansrollen duger längre för mig.

Hur kan vi då röra oss framåt? Hur kan män och kvinnor hitta något bortom det traditionella och bortom det politiskt korrekta? Eivind Figenschau Skjellum pekar på att en hegeliansk dialektik (tes, antites, syntes) kan vara en vägvisare:

Hegel hevder at alle vekstprosesser skjer i tre trinn. Det starter med en tese, som i denne sammenheng er representert av gamle kjønnsroller. Veksten skjer videre inn i en antitese, en motsats og protestreaksjon mot tesen, i vårt tilfelle feminisme og nye kjønnsroller. Vekstprosessen avsluttes i en syntese, der tese og antitese integreres i en høyere helhet.

Översättning: Hegel hävdar att alla utvecklingsprocesser sker i tre steg. Det startar med en tes, som i detta sammanhang representeras av gamla könsroller. Utvecklingen går sedan vidare in i en antites, en motsats och en protestreaktion mot tesen, i detta fall feminismen och nya könsroller. Utvecklingsprocessen avslutas sedan i en syntes, där tes och antites integreras i en högre helhet.

Precis så. Vi behöver frihet att utrycka dem vi är, även om denna frihet innebär att män och kvinnor är delvis annorlunda i sitt beteende och sina preferenser. Ett samhälle som gör rum för en sådan mänsklig frihet har gått bortom såväl de gamla könsrollerna som de androgyna, politiskt korrekta idealen.

Självfallet får de som vill leva med traditionella eller androgyna könsroller göra det. Poängen är att vi inte längre ska låsa in människor i någon av dessa roller, utan att alla fritt får utforska vad som passar för dem.

Etiketter:  

Tidningen Genus blandar gammalt och nytt

15 augusti 2012, av Pelle Billing

Den populärvetenskapliga tidningen Genus ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning. Fokuset ligger på nyheter och reportage om aktuell genusforskning.

Årets första nummer utmärker sig med att mansperspektivet finns relativt väl representerat. Man rapporterar till exempel om läkaren Gunilla Krantz forskning om våld i nära relationer, som förefaller bekräfta det som internationell forskning tidigare visat – nämligen att kvinnor och män utsätts för partnervåld lika ofta (om än med delvis olika konsekvenser).

Gunilla Krantz är verksam vid Göteborgs universitet, och hon använder bland annat Conflict Tactics Scale 2 (CTS2), som är ett bra verktyg för att fånga upp allt våld som förekommer i en relation – från den minsta örfilen till det mest hotfulla struptaget eller farliga tillhygget. Det ska bli spännande att ta del av hennes resultat när de är färdiga.

I en annan artikel lyfts att mäns depressioner ofta missas i sjukvården. Så här lyder ingressen:

Depression är en vanlig orsak till sjukskrivning och ett växande problem för folkhälsan. Dubbelt så många kvinnor som män får diagnosen, men flera forskare menar att männens depressioner inte upptäcks i vården. Män har också svårare att söka hjälp.

Det är glädjande att detta uppmärksammas. Redan på min läkarutbildning fick jag lära mig att om man summerar depressioner och alkoholmissbruk är män och kvinnor ungefär lika drabbade, men denna insikt förefaller inte ha nått de stora dagstidningarna när de skriver om kvinnors och mäns psykiska ohälsa.

Det lustiga är att till och med i samma nummer av tidningen Genus, verkar man snabbt glömma bort insikten om att mäns psykiska ohälsa kan vara svårare att fånga. För i nästföljande artikel är ingressen följande:

Den psykiska ohälsan ökar bland svenska ungdomar. Trenden har pågått sedan 1980-talet och drabbar dubbelt så många flickor som pojkar.
– Det är ett allvarligt folkhälsoproblem och det finns risk för att ohälsan följer med in i vuxenlivet, säger forskaren Katja Gillander Gådin.

Sedan följer ett ”standard-reportage” som okritiskt utgår ifrån att flickor är dubbelt så drabbade av psykisk ohälsa som pojkar. Här tar man inte hänsyn till att pojkars problem kan vara svårare att upptäcka, samt att pojkarna är mer ovilliga att erkänna att de mår dåligt – vilket kan göra att enketundersökningarna ger missvisande siffror.

Med detta inte sagt att flickor inte kan må sämre än pojkar, utan bara att man bör undersöka ungdomars hälsa med den nya kunskap som finns, för att få så bra underlag som möjligt.

Min egen betraktelse kring detta nummer av tidningen Genus är att ”genus-communityn” numera har två olika paradigm som står emot varandra. Det gamla paradigmet är nära relaterat till radikalfeminismen och svensk jämställdhetspolitik, och här är analysen i princip alltid att flickor och kvinnor är mest utsatta.

Sedan finns det en nyare strömning som är mer besläktad med feminister som Petra Östergren och företag som AddGender. Här finns en mycket större öppenhet för att analysera kön, könsroller och levnadsförhållanden från olika perspektiv – vilket inkluderar mäns livssituation och områden där män kan vara mer utsatta än kvinnor.

Ni kan säkert gissa vilket falang som jag är mest intresserad av att ha utbyte med.

Tipstack: Går till ”Direktörn”!

 

Allt fler små positiva tecken i media

14 augusti 2012, av Rutger Stjernström

Artikel av Rutger Stjernström.

Håller någonting på att hända i svensk media?

I Svenska Dagbladet den 13/8, under rubriken Allt är inte kvinnofrågor, ifrågasätter Maria Ludvigsson den rådande slentrianen som gör var och varannan nyhet till en fråga om kvinnors över- eller underrepresentation eller prestation:

Frågan är om det ändå inte finns universella problem och bekymmer som inte följer könsgränserna. Som snarare är mänskliga [än] vilande enkom på kvinnors axlar.

Detta instämmer jag i till fullo. Många av livets problem och utmaningar är inte något som bara ”drabbar” kvinnor, eller män. Skrapar man på ytan visar sig mycket, kanske det mesta, vara just mänskliga problem eller tillkortakommande.

Problemet begränsar sig dock inte till att jag och Ludvigsson börjat tröttna på det ständiga genusperspektivet som ska anläggas avigt och rätt. Kanske finns det även en fara. Som Ludvigsson varnar:

Trots att kvinnovinkeln passar medielogiken är det sannolikt kontraproduktivt att luta sig mot den.

Det finns frågor som är viktiga kvinnofrågor – som förtjänar att lyftas fram och diskuteras – men alla frågor är inte kvinnofrågor bara för att de går att se ur ett kvinnligt perspektiv. Kanske är medias vana att med genusperspektivet som skohorn trycka in varje halvintressant fråga i nyhetsflödet, på sikt lika skadligt för samhället som falska våldtäktsanklagelser? I båda fallen kan resultatet bli som i sagan om Pojken och vargen.

Ludvigsson har kommit en bra bit på vägen mot ett mer nyanserat mediaspråk. Mycket är just allmänmänskligt:

Att vara för gammal på arbetsmarknaden när sextionde året närmar sig är ett problem för betydligt fler än erfarna och duktiga kvinnor och borde väl egentligen också beskrivas så.

Rädslan för att inte vara bra nog är inte heller könsbunden. Män och unga gossar duger inte heller som de är och idealen är nog så krävande.

Det jag saknar i Ludvigssons ledare är den sista biten. Hon börjar vakna upp och har kommit en bit på väg, men forfarande är hon kvar i den gamla uppdelningen: kvinnor, barn och folk i allmänhet.

Den sista biten saknas. Den om mansfrågor.

Många av de kvinnofrågor som media presenterar för oss i dag är snarast allmänmänskliga frågor. Samtidigt är en del av det som förs fram som allmänmänskligt i själva verket mansfrågor. Mänskliga problem som i första hand vilar på mäns axlar.

Inte förrän media kan skilja på – och inkludera – kvinnofrågor, mansfrågor och allmänmänskliga frågor, har vi nått slutmålet.

 

Följande text är skriven av Kristian Stålne, forskare på Lunds Tekniska Högskola och bloggare inom vuxenutveckling. Texten är redigerad av Pelle Billing.

När man talar om att forma barn in i en ideologi, brukar tankarna gå till odemokratiska länder. Här i Sverige ska vi väl lära våra barn att tänka fritt och självständigt? Nja, det finns vissa ideologiska övertygelser som vi okritiskt anser oss kunna mata våra barn med. Här kommer ett exempel på en feministisk barnbok som riktar sig mot barn i åldern tre till sex år, i form av en saga.

Så här lyder bokens officiella beskrivning:

På en hönsgård bor fyra hönor och en liten tupp. Tuppen bryr sig inte alls om hönorna, han är helt upptagen med sitt viktiga projekt. Men hönorna tycker att tuppens matplats är så stor och deras matplatser så små. ”Vi kan inte ha det så här, vi måste göra något”, säger hönorna. ”Vi vill dela rättvist.” Läs om upproret i hönsgården – en komisk fullträff med text av Lena Landström och bilder av Olof Landström.

En komisk fullträff minsann… vi får hoppas att det inte blir något tragiskt stolpskott…

I historien får tuppen mycket riktigt mer utrymme än hönorna i foderrännan. Det här är förstås en allegori för män och kvinnor i ett företag där kvinnor får mindre i lön. När hönorna försiktigt påpekar detta får tuppen först ett utbrott mot hönorna. Men han nöjer sig inte med det…

Tuppen går nämligen och hämtar medlem 3 989 och 3 990 ur patriarkatet. Ja, för i den feministiska tankevärlden så samarbetar alla män – direktörer, arbetare och hemlösa – för att förtrycka kvinnorna.

Efter denna maktdemonstrationen så börjar tuppen dessutom markera sina ägodelar och han minskar ytterligare på hönornas matranson. I sagan framgår också att de stackars hönorna börjar drömma hemska drömmar. De verkar ha blivit helt fixerade vid tuppen som tar allt utrymme i deras fantasi. Ett riktigt tankefoster har han vuxit till! Jag kan tänka mig att de i tanken projicerar allt möjligt hemskt på honom: sexist, hatare, ondska, Breivik!

Och hönorna, vad är det de gjort fram tills nu? Jo, de gör absolut ingenting! Genom hela berättelsen tycks deras enda funktion vara att arbeta för att de ska få lika mycket att äta som den som faktiskt utför arbete på gården! Men tuppens projekt framställs som hobbyarbete och fritid.

Hönorna verkar ha samma inställning som Gudrun Schyman när hon bränner pengar. De kräver inte lika lön för lika arbete – vilket vi ju redan har i Sverige enligt före detta Jämo – utan de kräver lika lön, punkt!

Nu ska hönorna belönas med kompetensutveckling också. Jag antar att det är företaget (tuppen) som betalar hela kalaset. De får styrketräna (viktigt om man annars inte rör på sig som den hårt arbetande tuppen), träna djupandning, avslappning och sitta i samtalsgrupper. Massor med självkänsla och ego-boosting. Och nu ska vi se om företagets pengar är väl investerade…

Med sina nya mörka röster och pondus kräver hönorna lika lön. Fast de kallar det förstås rättvisa. De fyra överrumplar tuppen, konfiskerar och bränner skyltarna och mäter med måttband upp foderrännan så det blir helt ”rättvist”.

Nu skiner solen. Slutet gott, allting gott! Tuppen har accepterat den nya maktordningen och jobbar vidare utan att gnälla, precis som den manliga könsrollen föreskriver.

Och hönorna är förstås glada och nöjda. De får lika mycket betalt och de gör fortfarande ABSOLUT INGENTING! Men tack vara kursen i avslappning så gör de det mycket mer effektivt och koncentrerat.

Men vänta, är det inte magstarkt att hävda att kvinnor inte gör någonting? Hey, det är inte jag som ritat! Tydligen är detta de feministiska författarnas syn på kvinnor.

Vad är då lärdomen av denna historia?
Flickor: Om ni bara lär er att ta för er kan ni få hela kakan, lika lön och inget hårt arbete.
Pojkar: Stå inte i vägen när flickorna tar för sig, då är ni könsförtryckare. Ert arbete är inte viktigt.

Boken som skulle vara ett språkrör för feminismen, blir i slutändan en parodi på allt som är fel med dagens feministiska tankegångar.

Etiketter:  

I många år har det varit en självklar sanning att relationsvåld utövas av män och att offren är kvinnor. Gradvis utmanas dock denna bild, från flera olika håll.

I går presenterades statistik som visar att antalet kvinnor som döms för misshandel ökar kraftigt. År 2001 var det 602 kvinnor som dömdes och förra året var siffran uppe i 1 103 kvinnor – en ökning med 83 procent. Majoriteten av domarna rör kvinnor som varit våldsamma i hemmet.

Ekots hemsida ges ett exempel:

– Det hände så många gånger och ibland också när jag höll i vår nyfödde son. Hon blev ibland arg när jag tröstade honom och hon blev arg när sonen drog henne i håret, då slog hon eller kastade saker, säger Tobias till TT.

Troligen beror ökningen av domarna till största delen på att män allt mer vågar anmäla att de blivit misshandlade. Som bekant är det tabu för en man att gå till polisen och erkänna att han blir slagen av sin kvinna, så många väljer att lida i det tysta. Mörkertalet är stort, som det brukar heta.

För de som känner till den akademiska forskningen om relationsvåld är den nya statistiken emellertid ingen överraskning. Forskningen har länge visat att relationsvåld är lika vanligt mot båda könen, även om kvinnor oftare drabbas av grövre och upprepad våld.

En av experterna som uttalar sig på Ekots hemsida är Michael Högberg, KBT-terapeut som vid flera tillfällen varit min föreläsningspartner:

– Problemet är att samhället i stort har en tendens att utgå från att kvinnan alltid är offret. Jag kontaktades exempelvis alldeles nyligen av en man som blivit utsatt för våld, men där kvinnan motanklagat honom. Till sist blev det mannen som blev dömd för att det var så orimligt att han också skulle ha blivit misshandlad, säger Michael Högberg.

Som samhälle har vi mycket arbete kvar att göra för att sprida kunskapen om att män kan utsättas för våld av sin partner. Än så länge utgår polis, socialtjänst och allmänheten från att mannen är den skyldige – även om det mesta talar för motsatsen. Ett exempel på detta är polisens checklista vid riskbedömningar, som du finner längst ned i denna artikel.

Till och med när det gäller män som lever i samkönade relationer, har samhället svårt att greppa att det finns manliga offer som behöver stöd och hjälp. Kvinnor som lever i samkönade relationer inkluderas i befintliga strukturer som hjälper misshandlade kvinnor, men för männen är läget svårare.

Boven i dramat är som alltid begreppet ”mäns våld mot kvinnor”, som cementerar föreställningen om att allt partnervåld drabbar kvinnor samt att alla män är potentiella våldsverkare. Detta gör att män som blir utsatta för våld i hemmet har svårt att få hjälp, oberoende av om förövaren är kvinna eller man.

Den stela synen på relationsvåld drabbar emellertid även kvinnor. För när det gäller hjälp till de som utövar våld, är det männen som är välkomna och kvinnorna som är uteslutna.

Malmö är en av de kommuner som har ett program för män som brukar våld i sin relation. Programmet är effektivt, och efter ett års behandling är det hela 80 procent av männen som slutat med sitt våldsamma beteende:

– Det som är det svåraste för männen är att bryta vanan. De använder alltid samma handlingssätt när de hamnar i de här situationerna. Det gäller att hitta sätt att byta ut våldet mot något mer fredligt alternativ, säger Owe Sjölander på samtalsmottagningen.

Det finns alltså bra metoder för att hjälpa den som utövar våld, och frågan är hur svenska samhället kan försvara att våldsamma kvinnor inte får ta del av dessa program? Det framstår onekligen som en form av diskriminering – en diskriminering som är en direkt parallell till att manliga offer för våld inte får ta del av samhällets resurser.

Lösningen på dessa problem är som tur är relativt enkel. Om vi börjar utgå från forskning, fakta och människors behov – i stället för gårdagens könskodade ideologier – så kan fler familjer och fler par få den hjälp de så väl behöver.

Tipstack: Går till Sara1, Access och Kristoffer!

Etiketter:  

Rättssäkra sexualbrottsmål – vad innebär det?

09 augusti 2012, av Pelle Billing

En viktig fråga som seglat upp i jämställdhetsdebatten de senaste åren är huruvida sexualbrottsmål är rättssäkra. Vissa hävdar att vi fortsatt har god rättssäkerhet i Sverige, medan andra hävdar att det finns allvarliga problem som samhället behöver ta sig an.

Den stora frågan i denna typ av rättsprocesser är om det är rimligt att låta trovärdighetsbedömningar ligga som grund för fällande dom. Det vill säga ska det räcka att en kvinna har en trovärdig berättelse om hur hon blev våldtagen av en viss man, för att denna man ska dömas till fängelse?

Mitt ställningstagande i frågan är tydligt. Jag anser inte att trovärdighetsbedömningar är tillräckliga för kunna säga att någon är skyldig – bortom rimligt tvivel.

Ibland utmanas mitt ställningstagande av de som anser att trovärdighetsbedömningar ska räcka. De pekar på att man kan döma människor för personrån på basen av en trovärdig utsaga, och därför borde samma sak gälla för våldtäkt. Denna liknelse missar emellertid en avgörande dimension.

Om person A anklagar person B för ett personrån – och man sedan hittar A:s plånbok och mobiltelefon i B:s fickor – så har man starka bevis för att ett rån faktiskt begåtts. Det är i princip otänkbart att person A fått för sig att skänka både plånbok och mobiltelefon till person B en lördagsnatt, som en spontan altruistisk gest.

Om person A i stället anklagar person B för våldtäkt – och man sedan hittar B:s spermier och DNA på A:s kropp – blir läget emellertid ett annat. Visst är våldtäkt ett möjligt scenario. Men om person B hävdar att de haft frivilligt samlag, så är det också ett möjligt scenario. Det händer jämt och ständigt att folk som träffas på krogen eller på en fest går hem och har sex med varandra.

Därmed finns det bara en rimlig teori när det gäller anklagelsen om rånet, men det finns två möjliga teorier när det gäller anklagelsen om våldtäkt. I det första fallet kan man således döma person B för rån, bortom rimligt tvivel. Men i det andra fallet kan man inte, bortom rimligt tvivel, döma person B för våldtäkt.

I en debattartikel i Kristianstadsbladet lyfter Jonathan Lindborg den bristande rättssäkerhet som för närvarande finns i sexualbrottsmål. Män kan fortfarande dömas för våldtäkt utan någon teknisk bevisning eller utomstående vittne. Detta är oacceptabelt i en modern rättsstat, hur mycket vi än må ogilla våldtäkter.

Så här sammanfattar Lindborg den rådande problematiken:

Det centrala i domstolarnas bedömning i dessa mål är hur trovärdig och tillförlitlig målsäganden är, och oftast åberopas enbart personer som målsäganden har berättat om det påstådda brottet för som ”vittnen” till händelsen.

År 2009 kom Högsta domstolen med två prejudicerande domar som innebar att det inte längre ska kunna dömas till våldtäkt när ord står mot ord. Dock ställde man inga krav på teknisk bevisning, utan det räcker fortsatt med en trovärdig berättelse och att en vän intygar att kvinnan varit ledsen. Domarna innebär ett steg i rätt riktning, men når inte hela vägen fram.

Förhoppningsvis ska den typen av debattartikel som Jonathan Lindborg skrivit gradvis skapa opinion för att säkra rättssäkerheten i sexualbrottsmål. Kanske kan vi då slippa de problematiska domar som fortfarande förekommer i Sverige. Ett bra exempel på vad som är fel i rättssystemet fås i denna artikel i Aftonbladet. Där beskrivs hur en kvinna fått en man dömd för våldtäkt, endast för att hon inte kom ihåg vad som hände och att hon inte vill kännas vid att hon kanske hade haft sex på fyllan dagarna före sitt bröllop.

Se även: ”Hörsägen som stödbevisning i sexualbrottmål accepteras inte i många andra rättssystem”

Etiketter:  

Modig artikel av (före detta) radikalfeminist

08 augusti 2012, av Pelle Billing

Häromdagen stötte jag på en relativt färsk artikel, av en kvinna som länge var radikalfeminist. De starka åsikter hon tidigare levt med beskriver hon på följande vis:

When I was younger, maybe 10 or 12 or 15, I used to say I hated men. I probably did. My feminism was born from anger—at them and at a world in which they seemed too powerful and too happy to take advantage of other people’s powerlessness. Second in line for my feminist wrath was women who seemingly made it harder on other women by giving in to men, using their looks and sex appeal to gain a piece of that power.

Översättning: När jag var yngre, typ tio eller tolv eller femton år gammal, brukade jag säga att jag hatade män. Det gjorde jag förmodligen. Min feminism baserade sig på ilska – ilska mot männen och den värld som lät dem vara mäktiga nog att utnyttja andra människors hjälplöshet. Något som triggade min feministiska ilska nästan lika mycket, var kvinnor som försvårade för andra kvinnor genom att anpassa sig till män, genom att använda sitt utseende och sin sexighet för att tillskansa sig en del av makten.

Ord och inga visor, med andra ord. Artikelförfattaren var minst sagt radikal i sina åsikter.

Hon erkänner även något som rent allmänt är vanligt i den feministiska rörelsen, även i mindre radikala kretsar:

… giving your male friends a public browbeating if they made a remark that you thought was less than PC.

Översättning: … att ge sina manliga vänner en offentlig avhyvling om de fällde en kommentar som inte var helt och fullt politiskt korrekt.

Gissningsvis har många av er som läser detta – oberoende av kön – råkat ut för människor som ständigt är poliser för vad man får säga eller tänka om kön och könsfrågor.

Hur som helst. Poängen med artikeln är att denna kvinna som länge levde i en polariserad, radikalfeministisk bubbla, en dag fick nog. Till slut orkade hon inte med all ilska och allt hat som hon ständigt bar med sig. Genombrottet kom när hon läste en relativt ny bok av den svarta feministen bell hooks:

There was a line towards the end of the introduction where she wrote about subconsciously waiting for men to die in order to feel like women could live a free life. The line took my breath away. I just started sobbing. I had spent so much time and energy reinforcing this idea in my head that men were my enemy, and it had made me so bitter and mistrusting of them and any woman that I felt was “on their side.” I had so much pain wrapped up in my politics. I knew I couldn’t continue like this any longer.

Översättning: Det fanns en rad i slutet av bokens inledning där hon skrev om att undermedvetet vänta på att män skulle dö, för att känna att kvinnor kunde leva ett fritt liv. Raden fick mig att tappa andan. Jag började gråta. Jag hade tillbringat så mycket tid och energi med att intala mig att männen var mina fiender, och det hade gjort mig så bitter och misstänksam mot dem, och mot kvinnor som jag upplevde var ”på deras sida”. Mina politiska åsikter var uppblandade med så mycket smärta. Jag visste med en gång att jag inte kunde fortsätta på samma spår.

Det hon beskriver är ett genombrott av smått episka proportioner. Hon inser att den ilska och det hat hon levt med, har gjort hennes eget och andras liv miserabelt.

Efter genombrottet kan hon för första gången känna empati för män, och inkludera dem i sin bild av könsfrågor och jämställdhet. Hon inser att hon kan jobba mot sin politiska vision utan att hata män och ”svikar-kvinnor” –  i stället kan hon basera sitt arbete på kärlek till alla människor.

Hon behövde alltså inte ge upp sin politiska vision, vilket är ytterst viktigt att notera. Hon kan fortfarande jobba mot det hon tycker är viktigt. Men den stora skillnaden är att hon inte längre har hatet som sin drivkraft, utan kärleken till människor.

Detta skifte inom henne är helt avgörande. Gissningsvis skulle hon och jag ha en del annorlunda åsikter om vi träffades för att diskutera könsfrågor. Men det gör absolut ingenting. För nu när hon släppt sin kroniska ilska mot män, så skulle det gå utmärkt att ha ett konstruktivt samtal om varför vi tycker som vi tycker – och kanske till och med ge varandra några intressanta tankeställare.

Som avslutning skulle jag vilja hävda att ett av de största problemen i svensk jämställdhetsdebatt de senaste 20 åren, är att många som drivit debatten i media och i politiken inte haft den typen av genombrott som beskrivs ovan. De flesta har nog inte haft lika negativa känslor mot män och ”svikar-kvinnor” som artikelförfattaren beskriver, men helt klart är att en ilska som gränsar mot hat lyst igenom i en hel del artiklar.

För att en förändring ska ske i vårt samtal om jämställdhet räcker det inte med nya, ”sundare” åsikter. Utan det krävs även genombrott på det känslomässiga planet. I första hand hos radikala feminister men även hos en del radikala mansrättsaktivister.

 

Kvinnors ekonomiska frammarsch belyses

07 augusti 2012, av Pelle Billing

Ett av många problem i den svenska jämställdhetsdebatten är att den är baserad på en svunnen tid. Retoriken har sitt ursprung i den kvinnoroll som fanns på 1950-talet, eller i bästa fall kvinnorollen på 1970-talet.

Lägg till detta missuppfattningarna om att kvinnor bara äger en procent av världens förmögenheter och endast tjänar tio procent av världens lön, och förvirringen är total. Få personer i Sverige känner till att vi kommer att ha lika många kvinnliga som manliga chefer år 2014 (om än inte på absoluta toppnivå i näringslivet).

Med tanke på att debatten om jämställdhet skulle behöva komma in i 2010-talet, är det befriande att läsa Jenny Nordbergs kolumn i SvD. Där redogör hon för Hanna Rosins bok The End of Men, som kartlägger hur kvinnor i högt tempo tar sig fram akademiskt, ekonomiskt och vad gäller chefspositioner.

Hanna Rosin (foto Jona Frank)

Hanna Rosin blev känd för en internationell publik när hon år 2010 skrev artikeln The End of Men i amerikanska The Atlantic. Hon gjorde även ett framträdande på TED som fick stor spridning på nätet:

Det område där maktbalansen mellan könen har förändrats som snabbast är utbildningssystemet. I Sverige närmar vi oss en situation där dubbelt så många kvinnor som män tar ut en examen från universitet och högskola (PDF). Jenny Nordberg beskriver läget i USA:

60 miljoner amerikaner har idag en universitetsexamen. Hälften är män, hälften är kvinnor. Men i den siffran gömmer sig något omvälvande: den kvinnliga halvan är mycket yngre än männen. De är framtiden, där det är vanligare att kvinnor är utbildade och har bättre jobb. Och tjänar mer pengar.

Kvinnor tar sig alltså fram utmärkt på egen hand, och i ljuset av detta ter sig den tidvis infekterade svenska debatten om kvotering närmast löjeväckande. Om 20 kommer vi att ha fler utbildade kvinnor och fler kvinnliga chefer.

En växande grupp män blir samtidigt lämnad på efterkälken:

Männen har det inte gått något vidare för. De är fortfarande arbetslösa, och ofta ensamstående, eftersom de inte bidrar med särskilt mycket längre. De uppfostrades som sina fäder, men när deras arbeten försvann och ekonomin förändrades fastnade de i arbetslöshet.

Det fanns länge ett socialt kontrakt i samhället. Nämligen att en stor grupp män skulle arbeta med de tunga och farliga arbeten som är oundvikliga i såväl ett bondesamhälle som i ett nyligen industrialiserat samhälle. I utbyte skulle männen få en rimlig lön, goda möjligheter att försörja en familj och status som familjöverhuvud.

I ett allt mer post-industriellt samhälle luckras detta sociala kontrakt emellertid upp – ofta snabbare än någon hade föreställt sig. Plötsligt är det en växande grupp män vars tjänster inte längre är önskvärda, och på samhällsnivå övergår respekten för män till ett förlöjligande av män (i reklamfilmer, i komediserier, etc). Många män har fortfarande inte hunnit reagera på vad som pågår, eller smälta att den livsstil de fått lära sig att sträva efter inte längre existerar.

Unga kvinnor i stora amerikanska städer har fler toppjobb och mer betalt än de unga männen. Detta leder till svårigheter i parbildningen, eftersom det mönster som ”alltid” gällt är att kvinnor ska hitta någon som har samma eller högre social status som de själva. Men det finns inte längre tillräckligt med män för att upprätthålla detta mönster.

I Sydkorea har parbildningen fått sig en rejäl törn. Nordberg skriver:

Sydkoreanska kvinnor – med topputbildningar och toppjobb – föder så få barn nu att den framtida skattebasen är allvarligt hotad. Där letar många män efter traditionellt undergivna hustrur vilket kvinnorna numera är ointresserade av, vilket har blivit ett problem på regeringsnivå.

Män vill ha kvinnor med lägre social status och kvinnor vill ha män som är mer framgångsrika än de själva. Ingen hittar det de söker och barnen uteblir.

Frågan är då hur allt detta ska hanteras? Hur ska könen i post-industriella länder relatera till varandra? Hur ska männen klara sig i den nya verklighet som växer fram? Kvinnorna har ju alltid utvägen med insemination och sin egen lilla familj.

Det finns ett flertal möjliga lösningar, och jag diskuterar dessa mer ingående i min kommande bok Jämställdhetsbluffen. Men en viktig komponent är att göra skolan mer pojkvänlig, vilket man redan börjat experimentera med i bland annat Storbritannien och Australien:

Och ett land som Australien experimenterar redan med att förändra utbildningsystemet så att det bättre ska passa pojkar, så att de inte ska hamna efter från början.

Rent allmänt gäller det även för svenska samhället att i rask takt anpassa jämställdhetsdebatten till rådande förhållanden. Vi kan inte utgå från den verklighetsbeskrivning som fick kvinnorörelsen att växa sig stark på 1960-talet. Den verkligheten finns inte längre, åtminstone inte i västvärlden.

 
Google