Olika grupper som vill påverka jämställdheten

28 augusti 2012, av Pelle Billing

I går gästbloggade Kristian Stålne och presenterade jämställdhetslabyrinten. Labyrinten väckte många tankar, frågor och debatter i kommentarsfältet.

Därför tänker jag att diskussionen kan vara intressant att fortsätta, och jag ger i dag mitt bidrag till hur jag skulle definiera de olika strömningarna inom jämställdhetsområdet.

Så läs igenom och sedan fortsätter vi diskussionen i kommentarsfältet!

Särartsfeminist – Utgår ifrån att det finns medfödda skillnader mellan könen, som påverkar hur män och kvinnor vill leva i vardagen. Anser att dessa skillnader ej ska bekämpas – utan hyllas – och att det viktiga är att alla har samma värde.

Likhetsfeminist – Anser att det inte finns några medfödda skillnader mellan könen, eller att skillnaderna är försumbara i förhållande till omgivningens påverkan. Tror att om kulturen och samhället behandlade könen lika, skulle vi också bli lika.

Radikalfeminist – Anser att män förtrycker kvinnor, och att detta är den äldsta formen av förtryck hos mänskligheten. Ser som sin främsta uppgift att bekämpa patriarkatet. I sin mest radikala form ses heterosexuella samlag som en form av kvinnoförtryck.

Socialistisk feminist – Tror att jämställdhetsfrågor är en del av jämlikhetsfrågor. Det vill säga att om samhället bara åstadkommer ”rättvisa” mellan alla olika grupper, kommer vi även att ha ”rättvisa” mellan kvinnor och män.

Liberal feminist – Vill se lika rättigheter och skyldigheter mellan könen i lagstiftningen, samt att ingen ska diskrimineras. Tror att kvinnor kommer att klara sig bra som individer, så länge spelplanen är jämn.

Maskulist – En direkt motsvarighet till ordet feminist. Innebär att man utgår från mäns levnadsvillkor samt vill förbättra dessa. Skrivs ibland felaktigt som ”maskulinist”. Än så länge ett teoretiskt begrepp, då ytterst få väljer att kalla sig för detta.

Mansrättsaktivist – Det ord som fått genomslag bland de som aktivt arbetar för mansfrågor. På engelska är ordet ”Men’s Rights Activist” och förkortas MRA. Finns inga officiella grenar ännu men en skillnad kan ses mellan liberala mansrättsaktivister och konservativa mansrättsaktivister.

Jämställdist – Vill se lika rättigheter och skyldigheter mellan könen, samt ett samhälle där ingen diskrimineras på basen av kön. Fokus ligger på att könen har samma spelregler, medan man inte vill styra vad utfallet blir. Anser ibland att kvinno- och mansfrågor kan bedrivas inom ramen för jämställdismen, och att man således kan börja släppa feminismen och mansrättsaktivismen.

MGTOW – En förkortning som betyder ”Men Going Their Own Way”. Innebär att individuella män väljer att inte spela med i ett samhälle som de anser blivit allt för mansfientligt. De undviker således att skaffa barn (vårdnadstvister slutar illa för män), gifta sig (kan få betala underhåll i decennier, i USA) eller att arbeta mer än nödvändigt (vill inte betala skatt till ett system man inte tror på).

Svensk jämställdhetspolitik – Har två grundprinciper, som den pusslar ihop från likhetsfeminismen, radikalfeminismen och den socialistiska feminismen. Den första principen är att vi anses leva i en könsmaktsordning och att denna maktskillnad bör utjämnas. Den andra principen är att könens beteende anses vara en social konstruktion. Slutmålet blir en 50/50-fördelning mellan könen inom samhällets alla områden. Detta ses som både önskvärt (för att utjämna makten) och möjligt (eftersom alla könsskillnader är socialt konstruerade).

Antifeminist – De flesta som kallar sig detta gör det som en reaktion på det de uppfattar som en mansfientlig (och kvinnofientlig) mainstream-feminism i det svenska samhället, de senaste 20-25 åren. Således vill de ha lika rättigheter och skyldigheter mellan könen, men de anser att den feministiska rörelsen har bränt sina kort, och därmed ska stiga åt sidan. En mindre subgrupp antifeminister är bakåtsträvare och tycker att det var ett misstag att ens börja prata om jämställdhet i samhället. Således finns en viss begreppsförvirring.

 

56 kommentarer på “Olika grupper som vill påverka jämställdheten”

  1. 1Vis skriver:

    Det här känns som en mycket mer sanningsenlig beskrivning av verkligheten än vad gårdagens antagligen välmenande men svårt feministvinklade inlägg mäktade med.

  2. Pelle Billing skriver:

    @1Vis: Jag tror man ska se gårdagens inlägg som ett första steg i att nyansera den uppdelning i feminist (för jämställdhet) och anti-feminist (emot jämställdhet), som ofta framförs i media. Jag tror också man kan se den som ett sätt att få igång diskussionen, och att vi kan få en vidareutvecklad labyrint framöver (av Kristian Stålne, eller någon annan).

    Samhället förändras gradvis, inte över en natt.

  3. Mars skriver:

    Pelle:

    Kategorisering är svårt – precis som jag skrev igår. Det är bra att ha som ett underlag för ställningstagande och bakgrunden till dessa ställningstaganden, men jag tror det är dumt att sortera in människor i olika kategorier.

    När jag diskuterar feminismen vänder jag mig inte så mycket om strävan efter ett jämlikt samhälle, som emot de beskrivningarna som motiverar de olika förslagen. Kategoriseringen av människor den samma som rasister använder för sina motiveringar. Många idéer som föds inom feministiska kretsar, t.ex. de om vithet är rent rasistiska (jag skulle önska att man slutade kalla det för ”omvänd rasism” eller ”omvänd sexism”).

    Det blir ointressant att prata om liberal feminism, om man ändå anser att manlighet är något som i grund och botten är ont. På samma sätt är det löjligt att vara normkritisk om det man strävar efter är nya normer, som är ännu mer fasta och dömande än de som tidigare var.

    Men inlägget idag och igår har sina poänger – främst som diskussionsunderlag.

  4. JD skriver:

    Jag blir nog nöjd först då feminism av allmänheten ses som en ytterlighetsteori och inte helt felaktigt som en norm för jämställdhet.
    Antifeminism ses inom främst media som en avvikelse från normen vilket för mig är ett enormt logiskt felslut eftersom allt som böra vara norm för jämställdhet också bör vara anti mot feminism.

  5. Joel Johansson skriver:

    Jag uppfattar dock att det finns en gemensam nämnare hos alla typer av feminism som förbises lite i genomgången, och som inte bara gäller radikalfeminismen. Det är teorin om en könsmaktsordning, kvinnlig underordning eller att det helt enkelt bara är ”mest synd om kvinnor”. Utan den inställningen ser jag ingen anledning att kalla sig feminist (bortsett från de som eventuellt anser att kvinnor bör främjas på grund av att de är ”bättre” än män).

  6. Lövet skriver:

    @Mars:

    Ett mycket bra inlägg. Precis som du så håller jag med om att katagorisering är svårt. Den kategorisering som Pelle gör är, förvisso någorlunda definitionsmässigt korrekt, men väldigt förenklad.

    T ex skulle sannolikt Brigitta Ohlsson kalla sig ”Liberal Feminist”, medan hennes ideologiska bas bär tydliga spår av likhetsfeminism, radikalfeminism och även socialistisk d.o.

  7. Viktor skriver:

    Jag ser ingen direkt skillnad mellan liberal feminism och jämställdism. I Sverige bör ju liberal feminism, jämställdism och mansrättsaktivism ta samma uttryck, om nu målet är lika rättigheter och skyldigheter.

  8. Nils Jungenäs skriver:

    Återigen – tyvärr – väldigt konstigt fokus. Enligt dessa deffinitioner är jag alltså (liksom tror jag de flesta här) både särartsfeminist, jämställdist och antifeminist, vilket naturligtvis inte är sant. Det som saknas är synen på samhället ser ut idag och hur man förhåller sig till det idag. Pelle tar bara upp synen på människan och vägen frammåt.
    En grundförutsättning för samtliga feministiska grenar är att man anser att män generellt har det bättre på olika sätt än vad kvinnor har – att samhället är orättvist och att kvinnor som grupp är de förfördelade. Man antingen bortser från mäns svårigheter och lidande eller ägnar sig åt att väga och mäta lidande för att komma fram till att män har det bättre än kvinnor. Detta är sedan något som måste bekämpas.

  9. Jax skriver:

    De grupper som listas i texten kommer att sopas bort som lös sand när Patriarkatet återvänder och ställer allt tillrätta. Du man. Stig fram som stolt medlem av patriarkatet. Det är på våra axlar ansvaret vilar för vår kulturs utveckling och framsteg, för att se till helheten och för att skydda och värna kvinnor och barn. Gubbarnas tid närmar sig. Vi har överblicken, intelligensen, fantasin, kreativiteten och den tekniska begåvningen som krävs för detta uppdrag. Och jag tror att även Gud vill det.

  10. Ulf Andersson skriver:

    Tack Pelle, för att de reder ut begreppen på ett förståeligt sätt.
    Förstklassig förklaring till vad en ”Anifeminist” är för något:

    ”Antifeminist – De flesta som kallar sig detta gör det som en reaktion på det de uppfattar som en mansfientlig (och kvinnofientlig) mainstream-feminism i det svenska samhället, de senaste 20-25 åren. Således vill de ha lika rättigheter och skyldigheter mellan könen, men de anser att den feministiska rörelsen har bränt sina kort, och därmed ska stiga åt sidan”.

    Jag bockar och bugar!

    Instämmer med robjoh:
    http://www.pellebilling.se/2012/08/jamstalldhetslabyrinten-en-komplexare-karta-over-jamstalldhetsdebatten/#comment-111938

    ”Att vara antifeminist är att vara emot feminismens retorik som:
    * Beskriver kvinnor som objekt som inte vet sitt eget bästa.
    * Beskriver män och manlighet som ont.”

    Eller att feminismen ska göra kvinnor till offer,
    och därmed kränka det kvinnliga könet.
    Vad är det för jämställdhet?

    Kvinnor och män är lika mycket värda.
    Samma rättigheter och samma skyldigheter.

    De flesta antifeminister är av åsikten
    att man värderar kärnfamiljen och vikten
    av en närvarande pappa under barnens uppväxt -
    det vill säga helt i motsats (ANTI) till feminismen.

    Ett lite tillägg dock:
    Många papparättsaktivister (som jag själv) [FRA],
    är även mansrättsaktivister [MRA] – och det som förenar oss
    förutom aktivismen, är att många delar antifeminismen
    som en gemensam politisk åskådning/politiskt ställningstagande.

    Sedan har alla rörelser störda individer som är stolpskott
    och som ska ta allting till det extrema.

  11. Ricky skriver:

    MGTOW… Det var något nytt för mig. jag har nästan börjat luta mer och mer åt det hållet. I varje fall när det kommer till giftemål och barn. Det känns helt enkelt som en för stor risk. Trots detta vill jag gärna ha barn, men på lika villkor (framförallt vid ett ev. uppbrott).

  12. andersbwestin skriver:

    Pelle glömde den största gruppen.

    De fullständigt ovetande och ointresserade.

    De som bara lever sitt liv helt utan ist och ism.

  13. jimmy skriver:

    Hehe, i dessa korta & breda beskrivningar hamnar jag någonstans mellan särart/liberal/Anti-feminist & jämställdist MGTOW…..
    Fan, om jag verkligen tänker efter så kanske jag får slänga med MRA också

  14. Pelle Billing skriver:

    @Mars:

    ”(jag skulle önska att man slutade kalla det för ”omvänd rasism” eller ”omvänd sexism”)”

    Det skulle jag också önska. Det är sexism, oberoende av vilket kön som drabbas.

    Dessutom ska ordet sexism inte missbrukas. Om man inte får ett viss jobb på grund av sitt kön är det sexism. Om man blir befordrad p g a sitt kön är det sexism. Men det är inte sexism att säga ”jag tycker kraftiga män är attraktiva” eller ”jag tycker kvinnor med stor ända är attraktiva”. Det är påstånden som lämpar sig bättre privat än på en arbetsplats, men det är inte sexism att säga sådana saker – vilket ofta hävdas i media idag, särskilt när det handlar om kvinnor.

  15. Pelle Billing skriver:

    @Lövet:

    ”T ex skulle sannolikt Brigitta Ohlsson kalla sig ”Liberal Feminist”, medan hennes ideologiska bas bär tydliga spår av likhetsfeminism, radikalfeminism och även socialistisk d.o.”

    Fast då är det hon som missbrukar ordet ”liberal feminist”. Och det finns en hel del liberala kvinnor i dagens Sverige som inte vill erkänna att de på jämställdhetsområdet inte är liberala. Samma sak med många liberala män.

    Att vara liberal feminist kan vara kompatibelt med att vara likhetsfeminist, däremot är det inte kompatibelt med inslag av socialistisk feminism (vilket många ”liberala” feminister i dagens Sverige har i sin ideologi).

  16. Pelle Billing skriver:

    @Joel Johansson: Ja, det finns ett grundantagande hos stora delar av den feministiska rörelsen att kvinnofrågor är viktigare än mansfrågor, och att kvinnor lidit mer än män genom historien. Dessa grundantaganden granskas rejält i min kommande bok.

  17. Pelle Billing skriver:

    @Viktor: Ja, man skulle säga att jämställdismen är en vidareutveckling av den liberala feminismen. Alternativt kan man se jämställdismen som en applikation av ett liberalt förhållningssätt på jämställdhetsområdet.

    Det som skiljer jämställdismen från den liberala feminismen, är att man även inkluderar en liberal maskulism, inom samma paraply.

    Fast nu börjar det bli väl nördigt och det finns många sätt att vända och vrida på detta ;)

  18. Pelle Billing skriver:

    @Nils Jungenäs: Jag tar upp din poäng i svaret till Joel J ovan.

    Dock finns det även allt fler MRA:s i USA som anser att män har det värre än kvinnor, och alltid har haft det. Inte heller detta tar jag upp i definitionerna ovan.

    Sedan är så klart en viktig variabel att feminismen är en gammal och stark rörelse, medan MRA:s och jämställdismen är nya rörelser utan någon officiell finansiering eller stöd.

  19. Pelle Billing skriver:

    @Jax: OK, nu känner jag verkligen inte igen hur du brukar skriva. Är det på allvar eller någon form av ironi?

  20. Pelle Billing skriver:

    @andersbwestin: Ja, de flesta vill bara ha rimliga levnadsvillkor för sig själv. Och i slutändan är det för dem som jag arbetar när jag arbetar med könsfrågor.

  21. Lavazza skriver:

    Jag tycker att det på det hela taget är rättvisande definitioner. Som många skrivit avviker dock många anhängare av en viss ideologi från densamma i de konkreta enskilda fall de ställs inför (i ord, tystnad, aktivitet och passivitet).

    Exempel: ”Slutmålet blir en 50/50-fördelning mellan könen inom samhällets alla områden.”

    Detta stämmer inte. I praktiken är målet är att kvinnor ska vara/bli överrepresenterade på alla områden där de vill vara det (toppjobb, föräldramakt, bidragstagande) och ska fortsätta att vara underrepresenterade på de områden där de inte vill vara det (försörjning, skattebetalning, risktagande).

  22. Lavazza skriver:

    Själv är jag konservativ och anser att konservatismen står för långsiktigt hållbara kompromisser, som tar hänsyn till den yttre verkligheten och den mänskliga naturen. Utopister har uppfattningen att den yttre verkligheten och den mänskliganaturen är i det närmaste helt formbar och föränderlig, varför inga långsiktigt hållbara kompromisser behövs.

    Jag är också av den uppfattningen att män och kvinnor är så olika att man måste väga äpplen mot päron i en kompromiss, istället för att försöka göra äpplen och päron till samma frukt.

  23. Lavazza skriver:

    Jag är också för en pliktmoral, där mäns och kvinnors plikter skiljer sig åt väsentligt, i stort sett enligt tradionella könsrollsmönster.

  24. Bashflak skriver:

    Pelle, det finns en tydlig avgränsning mellan liberalism och feminism/maskulism, som jag ser det. Liberalism är individinriktad, medan feminismen och maskulismen är kollektivistiska. Därför innehåller begreppet ‘liberal feminism’ en självmotsägelse.

    Fast suffragretterna var väl företrädesvis liberaler, så det finns ju en historia där feminismen vuxit fram ur den liberala rörelsen, så det är väl så man menar.

  25. Elina skriver:

    Är inte uppdelningen av feminismen i särartsfeminism, likhetsfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism och liberal feminism onödigt komplicerad?

    Varför inte istället använda Christina Hoff Sommers indelning i ”equity feminism” och ”gender feminism”?

    http://en.wikipedia.org/wiki/Christina_Hoff_Sommers

  26. Lavazza skriver:

    Elina: Feminismens huvudfåra är ”mäns skyldigheter och kvinnors rättigheter”. Den feminist som någon gång tar upp kvinnors skyldigheter och mäns rättigheter kritiseras eller ignoreras av andra feminister, medan en feminist som aldrig avviker från huvudfåran aldrig kritiseras av andra feminister.

    Ge mig gärna exempel på motsatsen.

    Jag anser att (praktisk) likhetsfeminism, radikalfeminism och socialistisk feminism ligger närmast den och att särartsfeminism och (teoretisk) liberal feminism ligger något mer i utkanten. Jag antar här att särartsfeminism anser att kvinnor har speciella skyldigheter, som män inte kan uppfylla för att de är så olika kvinnor. Vad gäller kvinnors rättigheter tror jag inte att särartsfeminister vill att kvinnor ska ha mer rättigheter än andra feminister (i praktiken) anser.

  27. Urban skriver:

    Själv är jag HBT MGTOW :-)

  28. Urban skriver:

    Vad hände med gilla-funktionen förresten?

  29. Jenny Kristiansson skriver:

    Oj. Jag är nog inte Särartsfeminist när allt kommer omkring. Nu vet jag inte riktigt vad jag är. Är nog en blandning mellan Socialistisk och Liberal feminist. Vilket kanske i slutändan mynnar ut i Jämställdist eftersom det finns många likheter dem emellan.

  30. Kristian skriver:

    @Pelle: Först och främst, tack för att jag fick gästblogga! Det var mycket intressant och givande. Det har gett mig en än ökad respekt för ditt arbete. :-)

    Mycket intressant listning av inriktningar! Har inte så mycket att tillägga.

  31. Matte skriver:

    Jag står för jämställdism. Jag börjar dock personligen att luta åt att MGTOW är något för mig och kan tänka mig att leva så, även fast jag längtar efter att bilda familj.

  32. Matias skriver:

    Jag är antipatriarkalist, vilket definitivt inte betyder samma som feminist.

    Skulle vara intressant att se en likadan karta om olika könsliga preferenser, förväntningar och val (om sig själv och på det motsatta könet) och se vart man landar i patriarkats/icke-patriarkats spektret.

  33. Jenny Kristiansson skriver:

    @Matte:

    Varför längtar du efter att bilda familj?

    Jag längtar inte precis, men frågan är om det inte är för svårt att stå utanför? Och vad man egentligen ska tycka och tänka om det. Skaffar man barn upptäcker man kanske att det var det bästa man någonsin kunde göra eller så upptäcker man att det inte riktigt var ens grej. Men då är det ju väldigt mycket försent.

  34. Jenny Kristiansson skriver:

    När jag ser jämnåriga som är småbarnsföräldrar ser de alltid så trötta och slitna ut. De har inte sex och längtar efter egentid.

    Äldre par som aldrig skaffade några barn ser alltid så fräscha och ungdomliga ut. De har många vänner och reser mycket. De är också intressantare att prata med. I alla fall de jag träffat.

    Skumt det där.

    Och av alla de män jag träffat har alla velat skaffa barn medan jag alltid har varit mer tveksam, ibland totalt ointresserad. Jag som alltid trodde att män skulle vara ointresserade av allt det där. Skumt. Jag har nog en massa fördomar.

  35. Erik A skriver:

    @Pelle
    ”Maskulist — — Skrivs ibland felaktigt som ”maskulinist””

    Varför skulle det första vara mer rätt en det andra? För egen del tycker jag det andra låter språkligt bättre och det är också detta som anges i Wikipedia.

  36. robjoh skriver:

    @Bashflak:
    ”Pelle, det finns en tydlig avgränsning mellan liberalism och feminism/maskulism, som jag ser det. Liberalism är individinriktad, medan feminismen och maskulismen är kollektivistiska. Därför innehåller begreppet ‘liberal feminism’ en självmotsägelse.”

    Vill bara säga att jag instämmer med ovanstående…

  37. Anders Senior skriver:

    Jag är för Jämlikhet!

    Jag anser alltså att vi alla är jämlikar, trots olikheter i kön, etnicitet, personlighet etc. D.v.s. allas lika värde, trots olikheterna.

    Inte att missta för jämställdhet, som är en feministisk könsvinklad, snedvriden variant där vi alla påstås vara lika värda för att vi är lika, utom de som är olika, som därmed skall stöpas om till könslösa ”hen” för att försöka framtvinga feminismens inbillade likheter, 50/50 utfall, etc… Detta med försöker de på kommunistiskt manér genomföra med genuspedagogerna och sin s.k. genusvetenskap som hjälpmedel…

    Därmed är jag per definition antifeminist, eller som jag föredrar att kalla mig, feminstkritisk, eftersom feminismens grunder består av att människor värderas olika, samtidigt som de själva genom sina förslag på olika behandling av könen underblåser och befäster denna uppfattning. Feminister är för att använda dess egen retorik antijämlikister.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4mlikhet

  38. Erik LL skriver:

    Håller inte med om beskrivningen av ”liberal feminist” då den i din beskrivning målas upp som en variant av jämställdismen. Beskrivningen är mindre men med samma innehåll.

    Sanningen är den att feminister oavsett läger sysslar med kvinnokamp. Hur många liberala feminister driver frågan om manlig omskärelse till exempel? Hur många liberala feminister driver frågan om pappors rätt till sina barn?

    Kvinnokamp är per automatik motsatsen till jämställdhetsarbete. Ser man bara till ett kön så har man inte grundförutsättningarna för att förstå och arbeta med frågorna på ett långsiktigt sätt.

    Jag kan förstå att man vill samarbeta med feminister, dels för att gallra ut de allra värsta och dels för att få in en fot i dörren. Men är man principfast för äkta jämställdhet så är samarbete med feminister omöjligt, då deras ideologi är i grunden fel. Vi behöver komma BORT från gynocentrismen, inte truga inför den och kompromissa.

    Att vara en liberal feminist är som att vara en judevänlig nazist. Det låter fint när de säger sig bry sig lika mycket om män, men ideologiskt så går det helt enkelt inte ihop i slutändan. Vad de gör praktiskt är ytterligare ett bevis på hur kvinnocentrerade deras världsbilder är. Pressa dem lite på svar så kommer nog radikalfeministen fram sakta men säkert.

    Ett exempel på detta är Hanna Fridén. I ett inlägg för några månader sedan så tjatar hon om hur hon ständigt anklagas för att vara en manshatare och att hon måste förklara om och om igen att hon gillar män etc. I nästa inlägg går hon sedan loss på att kvinnor och barn mördas i inbördeskrig, och de mördas av män. Det faktum att män också mördas av manliga soldater, och det faktum att de manliga soldaterna är en minoritet av männen, det rör henne inte ryggen. Det är män som mördar, och det är kvinnor och barn som mördas.

    I min personliga erfarenhet så har liberala feminister bara anammat en till ytan bättre inställning till män (vilket kan bero på att de till exempel föder en pojke eller är trötta på att hata), men förändrar inte deras grundläggande uppfattningar som baseras på feminismen.

    Smygfeminizter är vad de är.

  39. Som kommande smygande från ”den andra sidan” vill jag påpeka att ”särartsfeminism” och ”likhetsfeminism” eller ”likartsfeminism” är en slags… paraplybegrepp. Man kan vara likartsfeminist och radikalfeminist, likväl som man kan vara särtartsfeminist och radikalfeminist. En slags grundförutsättningsfeminism, vilket man kan bygga andra feministiska åsikter på.

    Jag skrev en gång en ”feminism for dummies” som kanske är intressant för den som är intresserad av att veta mer om just den saken: http://www.onewaycommunication.co/?p=83

    Själv tycker jag att det är ytterst intressant att följa diskussionerna kring definitionerna på den icke-feministiska sidan, speciellt det här med jämställdism, och se vart den definitionen slutligen hamnar. Ord och dess betydelse – att se hur det formas av människorna. Fruktansvärt spännande att följa.

  40. JockeH skriver:

    @Pelle Billing:
    Det beror väl på vad för förändringar det gäller. Ett ev regeringsbyte tex tar inte mer än en natt. :)

  41. Kristian skriver:

    @Hannah: Intressant och välstrukturerat!

  42. Bashflak skriver:

    Erik LL – det fanns en tid när ‘kvinnokamp’ var en väg till jämställdhet. Under det första halvseklet handlade det om rösträtt, utbildning, arbetsmarknad, preventivmedel och en rad andra mål som även uppnåddes. De sista kvinnodiskriminerande lagarna försvann dock i Sverige någon gång på 80-talet (när alla yrken i försvaret öppnades för kvinnor, inkl stridspilot). Ungefär i samma period uppnåddes lika lön för lika arbete. Men istället för att fira sin seger när så gott som alla feminsmens mål var uppnådda, så fortsatte feministerna med sin kvinnokamp, trots att den i detta skede var en väg BORT från jämställdhet. Där håller de på än idag.

    På 2000-talet stavas vägen till jämställdhet MANSKAMP. Fast jag tycker dialog och samarbete är mer konstruktivt, annars kommer pendeln att svänga för långt åt andra hållet när manskampen är vunnen.

  43. Matte skriver:

    @Jenny

    ” Varför längtar du efter att bilda familj?”

    Jag vill sprida min säd! :)

    Jag har förverkligat mig, rest mycket, har bra jobb, har testat och haft roligt. Nu känner jag att jag vill landa och träffa en kvinna (som är jämställdist) att bilda familj med. Skaffa 2 eller 3 barn som jag kan uppfostra och hjälpa de till ett bra liv med bra värderingar.

  44. NinniTokan skriver:

    @ Pelle
    Bra inlägg!

    Jag känner i stort igen mig i de två etiketter som är ”mina” (jämställdist och antifeminist)
    Det jag saknar är det som är avgörande för mig vad gäller antifeminist, min syn på könsmaktordningen.
    Jag menar att det finns olika sorters makt där feminister blandar efter behag.

    Positionsmakt – makt man har av yrke/social status. Det har inte med kön att göra. Det är bara för den individ som önskar sig sådan makt att göra de prioriteringar i livet som krävs. Denna makt är inte fördelad i någon kollektiv könspott utan är individuell. Därvid är det inget problem om det ena eller det andra könet har mer eller mindre makt. Jag får inte mer makt för att vår statsminister är kvinna än jag ha om denna är man.

    Könsmakt – makt pga kön. Här anser jag att kvinnan är klart överordnad, i många frågor (tex. Dejting, barn, hem, sexuellt mm.). Det är den enda könsmakt som finns. Det är en maktobalans jag anser ställer till många problem, för män främst, men även för kvinnor. Det är en maktobalans jag vill ska byggas upp kunskap kring för att medvetengöra den. För jag är helt övertygad om att medvetenheten gör individer lyckligare, precis som den gjort för mig samt att det bidrar till ett jämställdare samhälle.

    Sammanfattning: ”könsmaktordning – kvinnans makt av kön överordnad mannens makt” är avgörande för mitt antifeminist.

  45. Jenny Kristiansson skriver:

    @Matte:

    Ja jag förstår vad du menar. Det sitter i ryggmärgen hos oss människor att skaffa barn. Och ur ett litet perspektiv är det nog också meningen med livet.

  46. @Kristian: Tack!

    (Åh, hur fasiken gör ni andra för att skapa länkar av de personer ni hänvisar till?)

  47. David Holman skriver:

    (Hannah: allt du behöver göra är att hålla muspekaren över inlägget så visar sig en länk nere till höger (”svara”), tryck på den och viola!)

    @Hannah – Everyone is entitled to my opinion: Ska precis läsa ditt inlägg, blir nog intressant, känns ofta som att man inte riktigt vet vart man står.

    En sak jag vill lägga till i definitionen här är att samtlig feminism utgår från patriarkatet som något negativt, det är en grundbult i feminismen.

    En sak till är att jämställdismen bör inkludera att man erkänner biologiska skillnaders existens (möjligen med en ‘kaviat’ om att de förmodligen är små men betydelsefulla i ett fritt samhälle).

  48. Yaoi skriver:

    Vad spelar det för roll vilka etiketter vi sätter på våra feminister? Dom har ju alla lika mycket fel och tydligen enligt dom sjävla ska ingen feminist svara för vad majoriteten av vad dom andra gör. När jag äger dom in och ut, gata upp och gata ner i mina diskussioner med dom, så inte tar jag reda på vilken slags feminist det är jag just ägde.

    Iof skulle det vara roligt att kanske skaffa någon slags trofé-Hylla eller kanske ett bälte som man hålar för varje feminist som stupat i debatt.
    - två radikaler och en särartsfeminist hålade!

    Särartsfeminist, vilket namn, passar dom bra det. Påminner om något i stil med trilobiter eller tvåkönade gråsälar.

    Tryck till dom bara!

  49. Matias skriver:

    @NinniTokan:

    Man kunde säga att mannen har ingen latent könsmakt, som kvinnan har redan i egenskap av att vara kvinna i patriarkatet och som hon kan förstärka med kvinnlighetsbejakning. Men mannen kan utöva könslig makt om han skaffar sig ”positionsmakt” där han kan ställa könsliga krav på kvinnor mao. utöva makt över kvinnor. Båda ”positiosmakt” och kvinnlig sexuell makt är latenta dvs. fast man har den betyder inte att man använder sig av den, men skillnaden mellan dom två är att den förra måste skapas medan den senare har man, till en viss grad, redan i egenskap av att vara kvinna. Men min poäng är att ”positionsmakt” kan också vara könslig makt och från ett visst perspektiv kunde man säga att den är en motmakt till kvinnlig makt eller rättare sagt: en förutsättning för att man överhuvudtaget har någon makt alls i relation till kvinnor.

  50. Men@Work skriver:

    @Yaoi:

    Patetiskt försök att få feminister att framstå som offer, eller vad talar du om? De har just nu makten (sex av åtta politiska partier), mainstream media, och skattepengar på sin sida. När vi talar om feminism i Sverige så står det helt klart att radikalfeminismen dominerar stort. Den är även en del av statsapparaten, d.v.s. statsfeminismen.

  51. Yaoii skriver:

    Men@work
    ”Patetiskt försök att få feminister att framstå som offer”
    Hur kan du vara så oerhört korkad? Jag fattar inte…Du var mig en dum jävel, ursäkta men det måste sägas så att du kanske tänker till ett par extra gånger innan du öppnar käften.

  52. JustMe skriver:

    @Erik A: Maskulin – Feminin… Maskulinist – Femininist… Motsvarigheten till Feminist borde kanske bli Maskinist…?

  53. bäver skriver:

    @Pelle Billing:

    ”Dessutom ska ordet sexism inte missbrukas. Om man inte får ett viss jobb på grund av sitt kön är det sexism. Om man blir befordrad p g a sitt kön är det sexism. Men det är inte sexism att säga ”jag tycker kraftiga män är attraktiva” eller ”jag tycker kvinnor med stor ända är attraktiva”. Det är påstånden som lämpar sig bättre privat än på en arbetsplats, men det är inte sexism att säga sådana saker – vilket ofta hävdas i media idag, särskilt när det handlar om kvinnor.”

    – håller med dig om att dessa uttalanden i sig inte är sexistiska, men vill tillägga en viktig sak: när liknande uttalanden görs i fel sammanhang är de objektifierande och ett sätt att trycka ner den som ”drabbas”. när en person är t.ex. i sin yrkesroll och någon annan flyttar fokus från arbetet som utförs till personens ända eller muskler (för att spinna vidare på dina exempel) reduceras personens kompetens, och hen objektifieras. exempel: när björn ranelid framträder som författare och folk hänger upp sig på hans solbränna/läppar. eller när någon säger något i en diskussion, och får kommentarer på sin dialekt istället för innehållet. gäller även om uttalandet är en komplimang. i allmänhet drabbar fenomenet oftare kvinnor.

  54. JD skriver:

    Om man ändå ska dela upp feminismen som egentligen inte har något som helst med jämställdhet att göra (Jämställdhet kan bara bedrivas med en förutsättningslös syn på båda könen på individbasis, enligt min uppfattning) så kan man tycka att ordet Femanist saknas.
    Kan det vara så att Femanism kan placeras någonstans mellan liberal feminism och jämställdism?

    Allvarligt talat.. varför inte bara förpassa feminismen till historien då den har urartat till ett kaos av olika varianter av politiserat mumbojumbo

  55. JD skriver:

    Dessutom kan det väl vara värt att ta upp begreppet ”Hållbar jämställdhet”
    (En variant av nationalekonomins begrepp hållbar utveckling)

    Kommuner och landsting verkar ha vänt här från feminism till ett trevligare och mer rättvist begrepp – Hållbar jämställdhet.
    Beskrivs bland annat på ett bra sätt här:
    http://www.boras.se/forvaltningar/stadskansliet/stadskansliet/personalochforhandling/hallbarjamstalldhet20112013.4.2254dcda128d8923bdf800012359.html

  56. Martin skriver:

    Erik A: du får förstås tycka som du vill. Men det finns en mycket klar och tydlig anledning till att det ena kan ses som rätt och det andra fel. Undersök ordstammarna så ser du att det är logiskt och konsekvent.

    FEMIN – IN
    MASKUL – IN

    FEMIN – IST
    MASKUL – IST

    Väl att märka är att i den engelskspråkiga jämställdhetsdebatten förekommer aldrig orden ”masculinist” eller ”masculinism”; där heter det ”masculist” resp ”masculism”. Jag begriper inte varför denna konstiga miss blivit så vanlig i svenska sammanhang. Motsvarigheten till ett ord som maskul-IN-ism skulle bli femin-IN-ism. Möjligen är det i och för sig bara en tidsfråga innan svenska debattörer med instabil språkkänsla börjar använda sig även av det senare begreppet…

Google