Allt fler små positiva tecken i media

14 augusti 2012, av Rutger Stjernström

Artikel av Rutger Stjernström.

Håller någonting på att hända i svensk media?

I Svenska Dagbladet den 13/8, under rubriken Allt är inte kvinnofrågor, ifrågasätter Maria Ludvigsson den rådande slentrianen som gör var och varannan nyhet till en fråga om kvinnors över- eller underrepresentation eller prestation:

Frågan är om det ändå inte finns universella problem och bekymmer som inte följer könsgränserna. Som snarare är mänskliga [än] vilande enkom på kvinnors axlar.

Detta instämmer jag i till fullo. Många av livets problem och utmaningar är inte något som bara ”drabbar” kvinnor, eller män. Skrapar man på ytan visar sig mycket, kanske det mesta, vara just mänskliga problem eller tillkortakommande.

Problemet begränsar sig dock inte till att jag och Ludvigsson börjat tröttna på det ständiga genusperspektivet som ska anläggas avigt och rätt. Kanske finns det även en fara. Som Ludvigsson varnar:

Trots att kvinnovinkeln passar medielogiken är det sannolikt kontraproduktivt att luta sig mot den.

Det finns frågor som är viktiga kvinnofrågor – som förtjänar att lyftas fram och diskuteras – men alla frågor är inte kvinnofrågor bara för att de går att se ur ett kvinnligt perspektiv. Kanske är medias vana att med genusperspektivet som skohorn trycka in varje halvintressant fråga i nyhetsflödet, på sikt lika skadligt för samhället som falska våldtäktsanklagelser? I båda fallen kan resultatet bli som i sagan om Pojken och vargen.

Ludvigsson har kommit en bra bit på vägen mot ett mer nyanserat mediaspråk. Mycket är just allmänmänskligt:

Att vara för gammal på arbetsmarknaden när sextionde året närmar sig är ett problem för betydligt fler än erfarna och duktiga kvinnor och borde väl egentligen också beskrivas så.

Rädslan för att inte vara bra nog är inte heller könsbunden. Män och unga gossar duger inte heller som de är och idealen är nog så krävande.

Det jag saknar i Ludvigssons ledare är den sista biten. Hon börjar vakna upp och har kommit en bit på väg, men forfarande är hon kvar i den gamla uppdelningen: kvinnor, barn och folk i allmänhet.

Den sista biten saknas. Den om mansfrågor.

Många av de kvinnofrågor som media presenterar för oss i dag är snarast allmänmänskliga frågor. Samtidigt är en del av det som förs fram som allmänmänskligt i själva verket mansfrågor. Mänskliga problem som i första hand vilar på mäns axlar.

Inte förrän media kan skilja på – och inkludera – kvinnofrågor, mansfrågor och allmänmänskliga frågor, har vi nått slutmålet.

 

18 kommentarer på “Allt fler små positiva tecken i media”

  1. Jocke skriver:

    Glädjande nyheter och bra slutkläm.

    Tycker mig faktiskt oftare och oftare se mer nyansering i dessa frågor än tidigare. Jag tror att ifrågasättandet av feminismens ensidiga retorik börjar ge resultat – på riktigt.

  2. [...] på Genusnytt som hos Pelle Billing uppmärksammas Maria Ludwigssons Svd-Ledare “Allt är inte kvinnofrågor” Ludwigsson [...]

  3. Men@Work skriver:

    Just det, cry-wolf-effekten har redan nu blivt påtaglig inom kvinnofrågor. När man nuförtiden hör argumenteras om kvinnofrågor ökar risken att man antingen viftar bort det eller blir arg och irriterad över vilket utrymme det får, samt vilka tokiga och bagatellartade saker det kan handla om.

    Detsamma händer dessvärre även ibland när man läser om en våldtäkt. Vad hemskt, tänker man i första tanken, men sen dyker det där med falskanmälningar och luddiga våldtäktsdefinitioner upp i huvudet.

    Detta gäller ju en eventuell framtida kvotering: ”hon fick jobbet, jaså hon är väl kvoterad”?

    Radikal feminism och statsfeminism missgynnar verkligen kvinnor, och det är en beklaglig och farlig utveckling de orsakat. De ökar kvinnoföraktet i samhället.

  4. Lotus skriver:

    Problemet är att det är så enkel och billig ”journalistik”.

    1. Gör en enkätundersökning som visar könsfördelningen inom ett godtyckligt fenomen eller område.

    2. Eftersom det i princip alltid finns en viss skillnad mellan könen så kommer fördelningen nästan aldrig bli exakt 50/50. Det räcker med en 60/40 fördelning för att kunna påvisa en ”skillnad”.

    3. Skriv en artikel och babbla på enligt den standardiserade feministiska skolboken med teorier om könsförtryck, patriarkat, offerkoftor, osv.

    Enkelt och billigt. Garanterat drar det också till sig en massa läsare eftersom frågan är så polariserande. Men fy sjutton vad tröttsamt och fantasilöst det börjar bli…

  5. Pelle Billing skriver:

    @Lotus: Lite hårddraget men i princip har du rätt. Vare sig kvinnor befinnes vara under- eller överrepresenterade kan det bli till en rubrik i media. Men nu börjar det bli allt fler som tröttnar på detta, och då kommer media att anpassa sig (även om de kan släpa efter).

  6. Pelle Billing skriver:

    @Jocke: Ja, det tror jag också. Gradvis så hjälper allt det arbete som görs.

  7. Matte skriver:

    Media i ett nötskal vinklar hur de vill.

    Exempel:

    Flest manliga artister bokade till en festival, rubriken blir då ”Gubbvälde på festivalen” eller ”Kvinnorna hålls borta från festivalen” eller ”Diskrimineringen av kvinnliga artister fortsätter”.

    Flest kvinnliga artister bokade till en festival, rubriken blir då ”Tjejerna tar över!” eller ”Här regerar de duktiga tjejerna” eller ”Den jämställda festivalen”.

  8. Info skriver:

    TILL MATTE (14.10): GLÖM INTE ”TJEJERNA TAR FÖR SIG”

    ”Gurley Brown var också en förgrundsfigur under den sexuella revolutionen. Förutom det 32-åriga redaktörsskapet för Cosmopolitan skrev hon boken ´Sex and the Single Girl´ ( ´Sexrecept för en ensam flicka´). Boken från 1962 är en hyllning till singelkvinnan som tjänar egna pengar och TAR FÖR SIG materiellt och sexuellt.”

    http://www.svt.se/kultur/bok/helen-gurley-brown-har-avlidigt

  9. JockeH skriver:

    Gillar sista biten.

  10. NinniTokan skriver:

    Bra inlägg Rutger

  11. Mariel skriver:

    Ja, väldigt bra inlägg! Jag skulle gärna vilja se det strukturerat överskådligt i ett enda inlägg vilka som är allmänmänskliga problem, kvinnliga och manliga!

  12. Roger skriver:

    Dock är vi nog inte riktigt i mål än. Aftonbladet skriver i gårdagens tidning tydligt hur män som dödar sina spädbarn ”inte pallar med skriken”, medan kvinnor som gör samma sak – självfallet – har drabbats av depression…

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15257463.ab

    Jag är inte medicinskt utbildad, men frågar mig ändå om inte pysiskt sjukdomstillstånd även borde kunna vara förklaringen till att en normal man helt plötsligt inte klarar att höra barnaskrik?

    Men det bygger ju förstås på att man måste försöka se bortom den så vanliga förklaringsmodellen om att män dödar som förövare, medan kvinnor gör det som offer…

  13. NinniTokan skriver:

    @Roger:

    För den andra hälften gäller psykisk sjukdom. Här åter finns de kvinnliga förövarna.

    Naturligtvis mår dom manliga förövarna helt toppen, men det är synd om dom stackars kvinnorna. Män slår ihjäl sina små för dom är män och därför tycker det är kul?! Eller vad?

    Så vidrigt! Åh, vad jag avskyr denna mediala misandri!

  14. Rutger Stjernstrom skriver:

    @JockeH, @NinniTokan, @Mariel
    Tack!
    @Mariel
    Ja, det hade varit intressant att åtminstone för sig själv sitta och identifiera och kategorisera vad som hör till vad.
    @Roger.
    Du tar upp ytterligare en intressant dimension, den om olika förklaringsmodeller utifrån kön. Kanske är detta en fingervisning om en tumregel.
    Om man använder olika förklaringsmodeller för problemet kan man kanske gissa att det snarast är ett allmänmänskligt problem, men att man vägrar se män och kvinnor som del av mänskligheten.

  15. Patrik B skriver:

    Att se problem som allmänmänskliga gör det lättare att lösa dem tillsammans, män och kvinnor. Att dela upp frågorna i mans- och kvinnofrågor skapar splittring och förhindrar gemensamma lösningar. Könskriget har bara förlorare.

  16. NisseNyfiken skriver:

    @Patrik B
    Hear hear!

  17. Roger skriver:

    @Ninni – helt ofattbart att ingen på redaktionen ens verkar reflektera över formuleringen…

    Att det dessutom är ett uttryck för gamla tiders syn på kvinnor som oberäkneliga, känslostyrda och inte helt tillförlitliga spär ju på ironin ytterligare…

  18. Douken skriver:

    @Roger: Nu tror jag inte att det är artikelförfattarens åsikter som kommer fram, utan att hon utgår ifrån statistik över fällande domar. Men det hade förstås varit bra om hon ifrågasatte varför statistiken ser ut som den gör. Förklaring får vi kanske längre ner i artikeln:

    ”En kvinna som dödar sitt barn vid födseln – eller vid tidpunkt då hon på grund av födseln befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål – kan dömas till barnadråp. Det ger fängelse i maximalt sex år. För mord gäller däremot fängelse i minst tio år.” (min markering)

    Kvinnorna döms alltså för dråp pga sitt sinnestillstånd, medan männen döms för mord. Det är väl ingen hemlighet att kvinnor får mildare straff än män i svensk rätt.

Lämna en kommentar

Google