I förrgår skrev jag om de avgörande skiljelinjerna i svensk jämställdhetsdebatt. Detta för att belysa det olika innehåll som människor lägger i begreppet ”jämställdhet”. Själv tycker jag att det var en klar och redig genomgång, men jag är ju inte helt opartisk i den bedömningen.

Dagens krönika av Åsa Erlandson i Aftonbladet är tyvärr allt annat än klar och redig. Tyvärr, får jag väl säga, för normalt sett brukar hon uttrycka sina åsikter relativt tydligt – även när jag inte håller med henne.

Erlandsons premiss är att begreppet jämställdhet kan inrymma precis vad som helst, och så långt är jag med henne. Det råder stor förvirring kring vad som egentligen avses med ”jämställdhet”.

Så här definierar hon hon själv begreppet:

Jämställdhet innebär att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. En central del är lika lön för lika arbete (förutsatt att det utförs lika bra).

Erlandson utgår alltså från att jämställdhet innebär att vi ska ha lika spelregler, och det är även min definition på begreppet. Själv brukar jag prata om lika rättigheter, lika skyldigheter och avsaknad av diskriminering – och det är ju en snarlik definition.

So far so good. Eller hur?

Men sedan börjar förvirringen:

Hur blev det så här? När blev jämställdhet en samlingsplats för fria fantasier?

Herregud, det finns ju par som först erkänner att den ena gör allt i hemmet och sedan hävdar att de lever ”jämställt”.

Nyss var definitionen på jämställdhet att samma spelregler rådde mellan könen. Men nu förefaller definitionen plötsligt vara att män och kvinnor delar (hyggligt) lika på hushållsarbetet.

Det som har händer här är att Erlandson skiftar definition på vad jämställdhet är. Nu handlar det om 50/50-fördelning mellan könen, eller lika utfall. Detta är något helt annat än de lika spelregler som hon förespråkar i sitt föregående stycke! (Kvantitativ kontra formell jämställdhet, om man ska vara lite teknisk.)

Inte undra på att människor är förvirrade kring begreppet jämställdhet. Till och med den som ska reda ut vad som gäller säger emot sig själv.

Mot slutet skriver så Erlandson:

När ingen är överens om vad jämställdhet är, får vi en förvirrad debatt om debatten istället för det som frågan faktiskt handlar om.

Ett bra första steg vore att vi kom överens om vad det är vi pratar om.

Instämmer. Och det vore fint om Erlandson kunde börja med att vara överens med sig själv.

 

I juni kunde bloggen rapportera att en domstol i Köln sagt nej till rituell omskärelse av pojkar. Samma domstolsbeslut lyfte även David Holman i sin analys av omskärelsedebatten.

För oss som anser att omyndiga individer inte ska påtvingas ett kirurgiskt ingrepp som förändrar deras sexliv för all framtid, var domstolsbeslutet i Köln uppmuntrande. Dock var båda jag och David Holman noga med att poängtera att det bara var ett initialt beslut, som sedan skulle prövas i högre instans.

Nu förefaller det som att en högre instans har sagt sitt, enligt den kristna dagstidningen Världen idag:

En tysk etisk kommitté som är rådgivande till regeringen har slagit fast att man måste tillåta religiös omskärelse i landet, dock med vissa förbehåll.

- Omskärelse måste få grönt ljus men under förutsättning att allt förklaras för föräldrarna, att båda föräldrarna ger sitt samtycke, att smärtan lindras och att en expert genomför omskärelsen, säger Christiane Woopen som leder arbetet i den etiska kommittén, till AFP.

Beskedet är tråkigt men knappast överraskande. Omskärelse av pojkar är en djupt rotad tradition hos två olika världsreligioner, och det ska mycket till för att ett land ska instifta ett förbud.

Pojkarna är ju ingen röststark grupp, och de vuxna männen inom religionen känner inte någon annan verklighet än att vara omskurna. Således är den enkla vägen för ett samhälle att låta ritualen vara fortsatt tillåten.

Dock är det viktigt att komma ihåg att ingreppet har reella konsekvenser. Det var inte utan anledning som domstolen i Köln ville förbjuda ingreppet:

man fann att omskärelse av pojkar tillfogar en skada och kränker den kroppsliga integriteten hos barnet, något som enligt rätten inte uppvägs av religionsfriheten.

Visst är det så. Man kan även lista ytterligare anledningar till varför omskärelse av pojkar är etiskt tveksamt, vilket jag gör i min kommande bok Jämställdhetsbluffen.

I Sverige har flera barnkirurger tagit avstånd från rituell omskärelse av pojkar, och två av tre barnkirurger vill inte utföra ingreppet. Även i Tyskland är läkarkåren kritisk till ingreppet:

En sammanslutning av barnläkare i landet, The Professional Association of Pediatricians, menar att det [beslutet att tillåta omskärelse] var att ses som en skandal.
”Barns välbefinnande och barns rätt till kroppslig integritet spelade uppenbarligen ingen roll i dagens beslut”, kommenterade ordförande Wolfram Hartmann kommitténs beslut.

Tuffa ord, men jag förstår deras frustration. I västerländska samhällen som annars talar så stolt om sina mänskliga rättigheter och den kroppsliga integritetens okränkbarhet, är rituell omskärelse av små pojkar en styggelse.

Etiketter:  

Med en dåres envishet tänker jag fortsätta skriva om vilka skiljelinjerna är i jämställdhetsdebatten.

I förrgår var det gästbloggaren Kristian Stålne som presenterade en jämställdhetslabyrint, där man kunde se vilken typ av jämställdhet man egentligen förespråkar. Labyrinten innehöll även ett par ”fällor”, särskilt i sin vänstra hälft, som fångade upp eventuella självmotsägelser.

I går var det sedan jag själv som gav grundläggande definitioner på vanliga inriktningar i jämställdhetsdebatten.

I dag vill jag dock gå ett steg längre, och diskutera de avgörande skiljelinjerna i svensk jämställdhetsdebatt – de vattendelare där det blir allt mer tydligt att det inte alls råder någon konsensus i Sverige om jämställdhetsarbetet, trots att vi velat tro det i några decennier.

1) Medfödda könsskillnader eller ungefär likadana kön?

Det är ytterst få personer som tror att de olika livsval och beteenden könen uppvisar endast beror på arv, eller endast beror på miljö. De flesta jag pratar med säger att de tror att det är en blandning mellan arv och miljö. Således torde detta vara ett område där det råder relativt stor samstämmighet?

Knappast. Skiljelinjen går mellan de som tror att mäns och kvinnors beteende till allra största delen är konstruerat – och skulle vi bara ha en annan typ av samhälle skulle könen i stora drag göra likadana livsstilsval – och de som på allvar anser att både arv och miljö har en betydande påverkan på oss.

Skiljelinjen går således mellan ”i praktiken är det miljön som är viktig” och ”i praktiken är det både arv och miljö som är viktiga”.

2) Individuell frihet eller 50/50-fördelning?

Den officiella linjen inom svensk jämställdhetspolitik är att vi ska uppnå jämställdhet, och denna jämställdhet definieras som en jämn fördelning av kvinnor och män inom samhällets olika områden (50/50-fördelning). Därmed är målet att vi ha lika många chefer, sjuksköterskor, gruvarbetare och lärare av respektive kön.

Viktigt att notera är att denna målsättning till fullo bygger på ställningstagandet ovan som säger ”i praktiken är det miljön som är viktig”. Man kan alltså inte ha en 50/50-fördelning som målsättning om man erkänner att det finns medfödda skillnader på gruppnivå mellan könen som inte är försumbara.

Vad är då alternativet till 50/50-fördelning? Tja, att varje människa själv får välja utbildning, yrke, hobby, etcetera. Med detta inte sagt att våra individuella val görs i ett vakuum, för så är det verkligen inte. Vi påverkas av vårt språk, vår kultur, vår socioekonomiska bakgrund, den familjestruktur vi föds in i, de omdömen om kvinnor och män som finns omkring oss, etcetera.

Men skiljelinjen går mellan att ha ett orubbligt mål om jämn könsfördelning, och att samhället ska signalera att båda könen är välkomna till alla arbetsplatser/fritidsintressen/livsstilar. Skiljelinjen går mellan att kvotera in personer på en arbetsplats, och att i platsannonsen ha en bild på en man och en kvinna för att signalera att båda könen är lika välkomna.

3) Kvinnofrågor eller båda könens frågor?

Detta område har varit en hjärtefråga för mig sedan jag började blogga, och det var en av drivkrafterna till att jag började arbeta med könsfrågor.

Utgångspunkten i (nästan) allt jämställdhetsarbete världen runt, sedan jämställdhetsarbete först uppstod, är att kvinnofrågorna står i centrum och är själva anledningen till att jämställdhet finns på agendan. Så är det i svensk jämställdhetspolitik, i andra länders jämställdhetspolitik och hos de stora internationella organisationerna (FN, Amnesty, World Economic Forum, och så vidare).

Det är först på senare tid som vissa undantag uppkommit. Till exempel i Australien, där man nu har ett fokus på mäns hälsa som drivs av regeringen. Mäns hälsa är en naturlig ingång till mansfrågor eftersom man då kan arbeta med självmord, hemlöshet, arbetsplatsolyckor och förkortad livslängd – vilka är centrala mansfrågor. I Australien har man även valt att inkludera programmet ”Strong Fathers, Strong Families” – för att belysa hur viktiga pappor är för familjer och barn.

Skiljelinjen i debatten går således mellan de som vill fortsätt att bara, eller nästan bara, arbeta med kvinnofrågor, och de som vill att mansfrågorna ska få samma status i jämställdhetsarbetet hos regeringar och internationella organisationer.

4) Hur använda dessa skiljelinjer?

Min bestämda uppfattning är att det snabbaste sättet att förstå var man själv och andra står i jämställdhetsdebatten, är att kartlägga ens inställning till dessa tre skiljlinjer. Ord som feminist, jämställdist, likhetsfeminist, särartsfeminist, mansrättsaktivist och dylikt, är i slutändan relativt trubbiga och ger inte någon djupare förståelse för vad personen egentligen tycker.

Med detta inte sagt att dessa ord inte kan vara användbara, för det är de. Särskilt i samhällsdebatten. Men när du väl pratar med en medmänniska och undrar vad vederbörande egentligen tycker om jämställdhetspolitiken, så är det de tre olika skiljelinjerna som snabbast zoomar in på skillnader och likheter i era åsikter.

 

Olika grupper som vill påverka jämställdheten

28 augusti 2012, av Pelle Billing

I går gästbloggade Kristian Stålne och presenterade jämställdhetslabyrinten. Labyrinten väckte många tankar, frågor och debatter i kommentarsfältet.

Därför tänker jag att diskussionen kan vara intressant att fortsätta, och jag ger i dag mitt bidrag till hur jag skulle definiera de olika strömningarna inom jämställdhetsområdet.

Så läs igenom och sedan fortsätter vi diskussionen i kommentarsfältet!

Särartsfeminist – Utgår ifrån att det finns medfödda skillnader mellan könen, som påverkar hur män och kvinnor vill leva i vardagen. Anser att dessa skillnader ej ska bekämpas – utan hyllas – och att det viktiga är att alla har samma värde.

Likhetsfeminist – Anser att det inte finns några medfödda skillnader mellan könen, eller att skillnaderna är försumbara i förhållande till omgivningens påverkan. Tror att om kulturen och samhället behandlade könen lika, skulle vi också bli lika.

Radikalfeminist – Anser att män förtrycker kvinnor, och att detta är den äldsta formen av förtryck hos mänskligheten. Ser som sin främsta uppgift att bekämpa patriarkatet. I sin mest radikala form ses heterosexuella samlag som en form av kvinnoförtryck.

Socialistisk feminist – Tror att jämställdhetsfrågor är en del av jämlikhetsfrågor. Det vill säga att om samhället bara åstadkommer ”rättvisa” mellan alla olika grupper, kommer vi även att ha ”rättvisa” mellan kvinnor och män.

Liberal feminist – Vill se lika rättigheter och skyldigheter mellan könen i lagstiftningen, samt att ingen ska diskrimineras. Tror att kvinnor kommer att klara sig bra som individer, så länge spelplanen är jämn.

Maskulist – En direkt motsvarighet till ordet feminist. Innebär att man utgår från mäns levnadsvillkor samt vill förbättra dessa. Skrivs ibland felaktigt som ”maskulinist”. Än så länge ett teoretiskt begrepp, då ytterst få väljer att kalla sig för detta.

Mansrättsaktivist – Det ord som fått genomslag bland de som aktivt arbetar för mansfrågor. På engelska är ordet ”Men’s Rights Activist” och förkortas MRA. Finns inga officiella grenar ännu men en skillnad kan ses mellan liberala mansrättsaktivister och konservativa mansrättsaktivister.

Jämställdist – Vill se lika rättigheter och skyldigheter mellan könen, samt ett samhälle där ingen diskrimineras på basen av kön. Fokus ligger på att könen har samma spelregler, medan man inte vill styra vad utfallet blir. Anser ibland att kvinno- och mansfrågor kan bedrivas inom ramen för jämställdismen, och att man således kan börja släppa feminismen och mansrättsaktivismen.

MGTOW – En förkortning som betyder ”Men Going Their Own Way”. Innebär att individuella män väljer att inte spela med i ett samhälle som de anser blivit allt för mansfientligt. De undviker således att skaffa barn (vårdnadstvister slutar illa för män), gifta sig (kan få betala underhåll i decennier, i USA) eller att arbeta mer än nödvändigt (vill inte betala skatt till ett system man inte tror på).

Svensk jämställdhetspolitik – Har två grundprinciper, som den pusslar ihop från likhetsfeminismen, radikalfeminismen och den socialistiska feminismen. Den första principen är att vi anses leva i en könsmaktsordning och att denna maktskillnad bör utjämnas. Den andra principen är att könens beteende anses vara en social konstruktion. Slutmålet blir en 50/50-fördelning mellan könen inom samhällets alla områden. Detta ses som både önskvärt (för att utjämna makten) och möjligt (eftersom alla könsskillnader är socialt konstruerade).

Antifeminist – De flesta som kallar sig detta gör det som en reaktion på det de uppfattar som en mansfientlig (och kvinnofientlig) mainstream-feminism i det svenska samhället, de senaste 20-25 åren. Således vill de ha lika rättigheter och skyldigheter mellan könen, men de anser att den feministiska rörelsen har bränt sina kort, och därmed ska stiga åt sidan. En mindre subgrupp antifeminister är bakåtsträvare och tycker att det var ett misstag att ens börja prata om jämställdhet i samhället. Således finns en viss begreppsförvirring.

 

Följande text är skriven av Kristian Stålne, forskare på Lunds Tekniska Högskola och bloggare inom vuxenutveckling.

När man följer jämställdhetsdebatten kan man få intrycket att en del debattörer, även sådana som skriver på ledar- och debattsidor i landets största tidningar, har en mycket svart-vit syn på vad jämställdhet är och vad andra egentligen står för. Framför allt brukar feminismen av många (främst feminister förstås) framställas som den enda vägen till jämställdhet och alla som inte håller med som antifeminister.

En karta över den här svart-vita synen på jämställdhet skulle kunna se ut så här:

För mig är den här synen inte särskilt fruktbar och jag ser inte att den kan leda till annat än pajkastning mot halmgubbar. Jämställdhet är inte så enkelt.

I ett försök att nyansera debatten, men också göra den lite lättare att överblicka, har jag gjort en karta över några av de viktigaste frågorna, svaren och ståndpunkterna i jämställdhetsdebatten så att man ska kunna se först och främst var man själv står men också vad andra ståndpunkter innebär. Utifrån den kan man också få en fingervisning om hur man försvarar sin ståndpunkt och vilka svagheter som kan finnas hos de andra.

Kartan är ganska enkel att följa, det är bara att börja längst upp, besvara frågorna man stöter på, följa pilarna nedåt och se var man hamnar. Om man följer en pil som går uppåt har man antingen stött på en självmotsägelse eller också är det två alternativ man inte ser skillnad mellan och då får man tänka igenom sitt val en gång till. Hittar du en väg ut ur jämställdhetslabyrinten?

Klicka på bilden för att se en större version.

Det bör nämnas att kartan eller jämställdhetslabyrinten förstås kan göras ännu mer komplex och man kan utgå från andra huvudfrågor – de om löneskillnad och maktpositioner är de som feminister helst brukar vilja debattera. Det går förstås att bygga ut kartan med exempelvis mansfrågor och fler ståndpunkter.

Man kan tycka att en del ståndpunkter får fler kritiska frågor än andra, men det kan också bero på att de har större inflytande i debatten eller att dessa i sig kanske är svårare att försvara. Tyck gärna till om ni har frågor, synpunkter eller kritik så kanske den kan vidareutvecklas i någon riktning.

 

SVT rapporterar att vårdnadstvisterna ökat med 75 procent sedan 2005 – något som denna blogg länge framfört som ett problem.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att man beskriver denna trend som överraskande, och som en oväntat konsekvens av 2006 års ändring i Föräldrabalken. Ökningen av vårdnadstvisterna anses ha skett trots, inte på grund av, lagändringen:

Och detta trots att lagen ändrades 2006 för att minska antalet vårdnadstvister i domstolarna.

2006 infördes ytterligare möjligheter för domstolarna att förordna om medling i konflikter mellan föräldrar som alternativ till en uppslitande domstolsprocess.

Att medling blev mer tillgängligt är måhända sant. Men att lagstiftningen ändrades för att minska antalet vårdnadstvister stämmer inte.

Lagändringen 2006 gjordes för att det skulle bli lättare att döma till enskild vårdnad. Pådrivande i processen var kvinnojourer, som ville att det skulle bli lättare för kvinnor att slippa vara vårdnadshavare tillsammans med män som misshandlat dem.

Således gjordes ”samarbetssvårigheter” till ett mer centralt begrepp i såväl lagstiftning som praxis, och det blev lättare för en förälder att kräva enskild vårdnad med hänvisning till samarbetssvårigheter. Föga förvånande ledde detta till att vårdnadstvisterna sköt i höjden, då allt fler föräldrar (i första hand mammor) såg en chans att få enskild vårdnad.

Redan tidigare fanns dock möjligheten att avskilja en våldsam förälder från barnen och den före detta partnern. Den nya lagstiftningen ledde i stället till ett missbruk av lagstiftarens intentioner, och att hänvisa till samarbetssvårigheter blev ett sätt att hålla vårdnadstvisten vid liv och eventuellt framtvinga enskild vårdnad, trots att båda föräldrarna var lämpliga.

I min kommande bok Jämställdhetsbluffen beskriver jag hur 2006 års lagstiftning innebar ett steg bakåt för Föräldrabalken – efter att tidigare tagit flera kliv framåt – samt vilken väg samhället behöver gå för att sätta barnets bästa i främsta rummet. Det finns trots allt en hel del forskning om vad som är bäst för barnet, forskning som utmanar delar av systemet kring vårdnadstvister.

Tips: På måndag kommer en spännande gästblogg som många kommer att ha åsikter om. Vi syns då!

 

Baksidetext till Jämställdhetsbluffen

23 augusti 2012, av Pelle Billing

Boksläppet kommer allt närmare. Här är baksidetexten till min kommande bok Jämställdhetsbluffen:

Känner du att det är något som inte stämmer i jämställdhetsdebatten? Har du svårt att få ihop den negativa bilden av män och manlighet med dina egna erfarenheter av vänner och närstående? Pelle Billing är en central röst och en ledande bloggare för de nya tankarna om jämställdhet. I denna bok presenterar han argument och fakta som ger en annorlunda och överraskande bild av jämställdhet.

Några områden som tas upp i boken är:

– 50/50-fördelning: Måste varje arbetsplats ha en jämn könsfördelning för att få kallas jämställd?

– Medfödda könsskillnader: Finns de? Och hur stora är de i så fall?

– Män som förbrukningsvara: Läs om hur framgångsrika kulturer använder manliga uppoffringar som en viktig del i sin framgång.

– Kvinnors ekonomiska framsteg: Fler kvinnor än män utbildar sig och skaffar sig chefspositioner. Hur förändrar det samhället på sikt?

Just nu är boken på provtryck. Sedan blir det tryckning, och lansering en bit in i september.

När boken släpps kommer man att kunna beställa den direkt från bloggen. Här får du snabbast leverans och bäst pris. Men boken kommer även att säljas via de stora nätboklådorna, för dig som föredrar att beställa därifrån.

Precis som bloggen, ges boken ut helt självständigt av mig, utan några mellanhänder och utan kompromiss med innehållet. Att ha en fristående plattform för de nya idéerna om jämställdhet är viktigt, eftersom de får begränsat utrymme i etablerade medier.

Om du vill stödja bokens marknadsföring (gratis-ex av boken till journalister och makthavare, etcetera), så kan det vara bra att veta att alla bidrag till bloggen fram till boksläppet kommer att gå till detta syfte.

Den som vill bidra kan välja mellan mitt bankkonto (SEB 5303-0032507) eller mitt Plusgiro-konto (31 17 80-1). Ytterligare ett alternativ är Paypal, via donationsknappen i högermarginalen.

 

Pappor viktiga för att lära barn uthållighet

22 augusti 2012, av Pelle Billing

I dag vill jag rekommendera ett inlägg som jag skrev i går på min engelska blogg. Det handlar om att pappor förefaller ha en särskilt viktig roll när det gäller barns förmåga att utveckla uthållighet (det vill säga att inte ge upp för lätt).

Här är inlägget i sin helhet:

Anyone who’s even vaguely familiar with men’s issues – and gender equality that goes both ways – know that fathers have a unique role to play in their children’s lives.

A few examples include:

A new study demonstrates that the father-child relationship is important for yet another reason. Namely, that persistence is primarily learned from fathers.

Medical Xpress writes:

BYU professors Laura Padilla-Walker and Randal Day arrived at these findings after following 325 families over several years. And over time, the persistence gained through fathers lead to higher engagement in school and lower rates of delinquency.

”In our research we ask ‘Can your child stick with a task? Can they finish a project? Can they make a goal and complete it?’” Day said. ”Learning to stick with it sets a foundation for kids to flourish and to cope with the stress and pressures of life.”

Persistence is a terribly important trait in life. Without it, you are unlikely to accomplish much at all. Especially the male gender role is built on persistence, so men who do not learn this are less likely to succeed.

So what is it that fathers do right, when they teach persistence?

The key is for dads to practice what’s called ”authoritative” parenting – not to be confused with authoritarian. Here are the three basic ingredients:

  • Children feel warmth and love from their father
  • Accountability and the reasons behind rules are emphasized
  • Children are granted an appropriate level of autonomy

I would say that these characteristics are what people think of when they think of a good father. Loving the child, but also expecting accountability, and preparing the child for its adult life.

Most of us simply know, instinctively, that fathers are important. But it is good to have it verified once more by reasearch.

Tipstack: Går till Jonas!

 

Standardretoriken kring jämställdhet håller inte

21 augusti 2012, av Pelle Billing

Många slagord om jämställdhet har upprepats så många gånger att människor inte längre funderar över deras innehåll. Fraserna kanske låter ganska bra, och därför reflekterar man inte vidare över innebörden.

Om man granskar rådande retorik kring jämställdhet, finner man emellertid betydande brister. Ett exempel på detta är en debattartikel av Annika Román (MP) och Anna-Maria Myszka-Gustafsson (MP), i Helsingborgs Dagblad.

Jag ska här gå igenom vad som inte håller i deras resonemang om jämställdhet:

Utvecklingen har länge hämmats av en samhällsordning där kvinnor behandlas sämre och hbtq-personer mobbas och förföljs.

Man kan inte bunta ihop kvinnor och hbtq-personer! Den ena gruppen är en utsatt minoritet, den andra gruppen utgör mer än halva befolkningen och har stort inflytande över samhället. Det är svårt att nämna statistiska fördelar som hbtq-personer har, men lätt att nämna statistiska fördelar för gruppen kvinnor.

Till exempel har kvinnor ytterst goda chanser att vinna vårdnadstvister, de får hela barnbidraget, de lever längre än män, de är mer sällan hemlösa, de får bättre betyg i skolan och uppnår högre nivå på sin utbildning, etcetera.

Att bunta ihop kvinnor med hbtq-personer är inte bara intellektuellt oärligt, det är även direkt stötande.

Nästa relevanta citat i artikeln är följande:

Därför arbetar vi idag på bred front för att skapa förutsättningar för ett mångfaldssamhälle. Att diskriminera är förbjudet och läroplaner i skola och förskola anger att ”traditionella könsmönster och könsroller ska motverkas”.

Varför ska ett mångfaldssamhälle utesluta traditionella könsmönster och könsroller? Rimligen borde målsättningen vara att fler könsroller och fler könsmönster ska bli en naturlig del av samhället. Inte att vissa former ska bekämpas.

Känslan jag får är att ”mångfald är OK så länge det är precis den typ av mångfald jag gillar”. Men så fungerar inte mångfald. Mångfald handlar om att låta andra människor leva på sitt vis, även om det inte stämmer överens med hur man själv vill leva.

Att vilja motverka vissa typer av könsmönster och könsroller får därmed ses som föråldrat. Framtiden handlar om att många olika typer av könsmönster ska få plats i samhället, vilket inkluderar de traditionella.

Det sista citatet pekar på ett mer subtilt problem i den rådande retoriken:

Vuxna som fostrar barn idag kämpar mot krafter som förstärker konservativa könsroller och stereotyper, som omvandlar småflickor till sexbimbos och driver småpojkar att härma våldsamt gangsterbeteende.

Att småflickor ska vara sexbimbos och att småpojkar ska härma gangsterbeteende, har inget att göra med konservativa könsroller! En viktig målsättning för de konservativa könsrollerna är i stället att den typen av beteende ska bekämpas.

Med detta inte sagt att konservativa könsroller är utan problem, endast att man inte ska anklaga dem för något de inte står för.

En anledning till att barn och föräldrar har svårt att stå emot de marknadskrafter som vill göra flickor till ”sexbimbos” och pojkar till ”gangsters”, är att fokuset på normkritik i viss utsträckning lett till en normlöshet. Den viktigaste inre kompassen för unga riskerar således att bli det som känns bra för stunden. Och ju mer man styrs av impulser i stunden, desto känsligare blir man för reklam och produkter som anspelar på dessa impulser – oberoende av om det egentligen är det bästa för personen i fråga.

Således ska inte normerna ses som fienden. Vi behöver normer i samhället, för att människor ska kunna leva tillsammans. Det viktiga är att normerna får utvecklas med tiden, och att de inkluderar en mångfald av mänskliga uttryck.

Istället för att prata om ”normkritik” bör man således prata om ”normutveckling”. Om inte, så tar man inte ansvar för att normkritik – på egen hand – leder till en ökad normlöshet.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den rådande retoriken kring jämställdhet framstår som allt mer bristfällig och självmotsägande. Vi behöver mer genomtänka och mer inkluderande sätt att förhålla oss till könsroller och normer.

 

I går publicerades en ytterst intressant artikel på DN Debatt. Nämligen en artikel som benämner saker som normalt inte diskuteras i svensk media.

Jag tänker här inte primärt på Assange-affären, även om detta är artikelns huvudtema. Assange-affären har jag redan berört vid ett flertal tillfällen här på bloggen och det finns inte så mycket nytt att säga om den i nuläget (ta del av mina synpunkter här).

Det som i stället framstår som intressant i debattartikeln är följande passage om jämställdhet och feminism:

Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.

De som skrivit debattartikeln är journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren. Den förra av dessa är själv en ”urfeminist” och har följt den svenska feminismen från insidan sedan slutet av 1960-talet. Hennes ord väger alltså tunga i sammanhanget.

Processen som Bergman och Carlgren beskriver – där feminismen svängde från att kritisera statsapparaten till att stoppa männen i skottgluggen – är helt avgörande för dagens svenska jämställdhetspolitik. Någonstans på vägen övergick en allmänfeministisk agenda till en radikalfeministisk agenda, och denna har präglat svensk jämställdhetspolitik från cirka 1990 och framåt.

Viktigt att notera är att det gradvis ökande motståndet mot jämställdhetspolitiken inte beror på att majoriteten av svenskarna är emot friare könsroller och nya möjligheter för båda könen. Detta stödjer nästan alla som jag samtalar med om jämställdhet.

Motståndet kommer sig av att kvinnor är trötta på att deras män och söner ska betraktas som potentiella förövare och personer som inte gör rätt för sig i vardagen. Och männen själva är duktigt trötta på att få en negativ stämpel på sig som inte går att tvätta ur, hur goda samhällsmedborgare de än må vara.

Att DN nu för första gången släpper fram denna växande samhällskritik, är ett trendbrott. Det är ett tecken på att vi gradvis går mot en annat typ av jämställdhetssamtal, som inte skuld- eller skambelägger någon människa.

För dig som vill läsa mer av Helene Bergman så var hon gästskribent på bloggen tidigare i år (här och här).

 
Google