Fadern är viktig för barnets utveckling

18 juni 2012, av David Holman

Artikel av David Holman.

Rubriken kommer väl knappast som någon stor chock för er läsare. Båda föräldrarna är viktiga för barnet, men ny forskning visar att den förälder som barnet uppfattar har högst status i relationen, är den förälder som barnet tar åt sig mest av. Så här står det i pressmeddelandet:

[C]hildren and young adults are likely to pay more attention to whichever parent they perceive to have higher interpersonal power or prestige.

Fritt översatt: Det är troligare att barn och tonåringar lyssnar mer på den förälder som de anser har högre relationell makt och anseende.

Forskningen visar även att reaktionen på att bli avvisad från en person som barnet ser som sin omhändertagare (eller annan anknytningsperson), är starkare än om man blir avvisad av någon annan, inte lika intim, person. Reaktionen visade sig även vara likadan oavsett kultur, ålder, kön eller ras enligt Ronald Rohner, en av forskarna.

Resultatet visar också att om ett barn blir frånstött under en längre period av en av dessa nyckelpersoner kan det skapa problem som håller i sig upp i vuxenåldern. Problemen manifesteras genom att personen får svårt att skapa säkra och tillförlitliga intima relationer.

Vad innebär då denna nya forskning? Om vi tittar på föräldrarnas roll kan vi se att fäder i dagens samhälle har en mycket större roll att spela än vad man tidigare kanske velat tro. Dock ska det tilläggas att den inte säger att fadern nödvändigtvis spelar större roll, utan att den förälder som barnet anser har högre status spelar större roll. Således bör det inte vara förälderns kön som är avgörande, bara att personen ska ha högre status i förhållande till den andre föräldern. Alltså borde samma dynamik gälla för homosexuella föräldrar (men det får framtida forskning utvisa).

Forskningen säger vidare att det inte bara är föräldrarna som är viktiga utan även ”anknytningspersoner”. I denna grupp måste enligt mig lärare ingå, åtminstone i dagens svenska samhälle där barnen placeras i en form av skolmiljö från ett års ålder. Hur påverkar det ett barn att bli placerad i ett system där pedagoger och lärare byts ut med jämna mellanrum? Om barnet ser denna person som en person med status vad händer då med barnet när denne blir bortstött resten av sitt liv genom att läraren byter arbetsplats?

Vad händer senare när samma barn upplever sig som bortstött av sin lärare? Vad skulle skolan göra annorlunda om de tog till sig denna forskning? Vad skulle samhället göra annorlunda, kanske främst i vårdnadstvister där man ofta utesluter den förälder som barnet anser har mer status?

Nämnas bör att forskningsrapporten är en metaanalys, baserad på 36 olika studier. Metastudier har sina styrkor och svagheter, och i framtiden skulle det vara önskvärt att en stor originalstudie gjordes för att verifiera dessa resultat.

Tipstack: Går till Jocke!

Se även DNs artikel här och själva studien finner du här.

 

49 kommentarer på “Fadern är viktig för barnets utveckling”

  1. Pelle Billing skriver:

    Ett par tankar:

    – Det viktiga budskapet verkar vara att båda föräldrarna är viktiga för barnet. Detta bör få stora konsekvenser för tänket i vårdnadstvister.
    – Vi vet ännu inte varför pappan uppfattas som viktigare i genomsnitt. Teorin om att det beror på status är just bara en teori.
    – Man ska nog vara försiktig med att dra slutsatser om att pappan skulle vara viktigare än mamman utifrån en enda studie (även om det är en metaanalys). Det finns många dimensioner i föräldrarskapet och i barnets utveckling, och denna studie täcker långt ifrån allt.

    Trots allt är det ytterst glädjande att ytterligare en studie visar att pappan inte låter sig bortrationaliseras utan konsekvenser för barnet. Hoppas samhället tar till sig av detta.

    Självfallet är det även en väckarklocka för de pappor som inte engagerar sig tillräckligt i sina barn (för de finns, även om denna blogg oftare fokuserar på alla de engagerade pappor som inte får träffa sina barn efter en vårdnadstvist).

  2. Ahab skriver:

    Upprörande.
    Är det enligt resonemanget meningen att införa ytterligare en parameter vid vårdnadstvister. Huruvida man är viktig eller ej för sitt barn. Vad rätten enligt lagen ha att ta hänsyn till idag är vad som är bäst för barnet, ingen som helst humanistisk aspekt på förälderns rättigheter.

    En förälder bör ha rätt till umgänge med sina barn oavsett om hen är viktigast eller bäst för barnet. Naturligtvis förutsatt att barnet inte lider nöd eller tar skada av det.

  3. Anti Feministic Action skriver:

    Om vi vänder på frågan.. För vem av mamman eller pappan är barnen viktigast? Jag som radikal antifeminist anser att barnet är viktigast för mamman och jag tycker pappan tagit sitt största biologiska ansvar när befruktningen väl ägt rum för ett för honom genetiskt säkert sätt. Därmed inte sagt när två föräldrar tvistar att det då kan anses vara mamman som mest vill eller ska ha boendet och vårdnaden men i generella termer tror jag att vi män har annat att tänka på än barn. Inte sant..

    Vänligen Victor

  4. Sara1 skriver:

    Fokus på att fadern har högre ”status” kanske är något som går långt tillbaka i vår historia. Kanske ett genetiskt arv på något sätt. Faderns ställning som ledare, någon som man har respekt och tilltro till för att skaffa föda och skydd, någon som ser till sin familj och grupp. Genom historien så har ju mannen haft den positionen (även vissa kvinnor givetvis)
    Vem minns inte gamla tiders mödrar som hotande utbrister; ”Vänta bara tills pappa kommer hem…..” det var vid de tillfällena då man lydde kvickt, inte av rädsla utan respekt och, tja för att man inte ville framstå i dålig dager för ”fadern, ledaren, tuppen i hönsgården, alfahannen.”

  5. Pelle Billing skriver:

    @Anti Feministic Action: Jag tror inte så många här håller med dig, och forskningen backar heller inte upp dina åsikter.

  6. Grodan Boll skriver:

    ”Vad händer senare när samma barn upplever sig som bortstött av sin lärare?”

    Bortstött, men inte ratad.
    Hur banden kapas borde väl spela någon sorts roll?

  7. Pelle Billing skriver:

    @Ahab: Nu läser du väldigt negativt tycker jag. Det forskningen visar är att båda föräldrarna är viktiga, vilket ger en signal om att barnet behöver god kontakt med båda efter en separation.

    Och att föräldrar ska bry sig om sina barn och ta hand om sina barn är väl inte särskilt kontroversiellt? Föräldrar har rättigheter men även skyldigheter.

  8. Pelle Billing skriver:

    @Sara1: Ja, det är ju först i ytterst utvecklade länder som faderns roll som försörjare och beskyddare inte är mer eller mindre avgörande för barnets överlevnad och välgång. I dagens Sverige är staten ”reserv-pappa” när så krävs, men det är ett väldigt nytt påfund historiskt sett. Med detta inte sagt att staten ersätter de emotionella dimensionerna.

  9. Grodan Boll skriver:

    @Sara1
    Jag skulle tvärt om vilja påstå att det var av ren rädsla.
    Vilken bådande (men frånvarande) domedag som hellst borde funka, helvetet, trollen, ulven, etc.

    I vilket fall är det bäst att villigt äta sin gröt… =)

  10. leifer skriver:

    I svenska samhället har ju männen lägst status så då är det väl inget problem ;)

  11. Matias skriver:

    Det här tangerar inte så mycket undersökningen ifråga men min personliga uppväxterfarenhet är att min pappa kändes viktigare för mig i åren 6-17 än mamma. Det berodde säkert mycket, i mitt fall, på att mina föräldrar skiljdes då jag var 6 år gammal och jag bodde mera hos mamma än hos pappa, vilket gjorde att min relation till honom blev ganska avlägsen att jag därför saknade pappa mera. Kanske pappa kändes viktigare för att han var mera frånvarande och mammas närvaro tog man som en självklarhet. Fast min pappa var mera frånvarande än min mamma kändes han ändå mera viktig för mig. Bara funderingar.

  12. Pelle Billing skriver:

    @Grodan Boll: Ja, hur banden kapas borde spela roll. Om barnet förstår att det är en naturlig övergång mellan olika klasser är nog traumat betydligt mindre. Däremot är det en annan femma när barnet är riktigt litet. Dock tror jag att föräldrarna är långt mkt viktigare än dagispersonalen. Det är föräldrarna som alltid funnits där (förhoppningsvis) och som ger kontinuitet.

  13. Pelle Billing skriver:

    Här är en länk till hela forskningsrapporten: http://psr.sagepub.com/content/16/2/103.full.pdf+html

    Tack Tommy för länken!

  14. Dan skriver:

    På tal om forskning om fäders påverkan på barnen, publicerat på Science Daily den 15 juni 2012: ”Persistence Is Learned from Fathers, Study Suggests”

    http://www.sciencedaily.com/releases/2012/06/120615103529.htm

    Notera dock att rapporten är utgiven av ett kristet universitet i hjärtat av Utah:
    https://news.byu.edu/archive12-jun-persistence.aspx

    Huruvida det är relevant för resultatet eller inte låter jag stå osagt.

  15. Rolf Carlsson skriver:

    Barns anknytning är mycket viktig och har de senaste 50 åren radikalt förändrats och i stor utsträckning spårat ur i vår kultur. https://www.facebook.com/rolf.carlsson.31#!/notes/rolf-carlsson/boken-som-kommer-att-radikalt-omst%C3%B6pa-hur-f%C3%B6r%C3%A4ldrar-l%C3%A4rare-och-beslutsfattare-se/422043907817634

  16. Joakim skriver:

    Det här påminner lite om hur likhetsfeminister brukar argumentera för att individualisera föräldraförsäkringen. Skillnaden är väl att där är det upp till papporna själva att avsätta tid åt sina barn, åtminstone efter jobbet, om de vill få samma auktoritet medan de som jobbar med vårdnadstvister ofta utgår på förhand från att tvisten beror på att någon av föräldrarna är olämplig (nästan alltid pappan förstås pga lagstiftningen, men jag har även själv fått bevittna det motsatta). Det mest perversa av allt är nog dock att radikalfeminister skyller vårdnadslagarna på pappor som inte tar ut någon föräldraledighet, som om det skulle göra honom olämplig som förälder och som om han inte ens hade tagit ut ledighet om han varit ensamstående heller.

  17. Midsommar skriver:

    DOKUMENTÄR – Biology of Dads
    http://www.youtube.com/watch?v=KtG7kYf4x8M

  18. leifer skriver:

    Midsommar

    Stör mig ändå på angreppsvinkeln och slutklämmen, pappan är perfekt komplement till mamman. Mamman ifrågasättas alltså inte, hon är ändå nr1.

  19. Tommy Jonsson skriver:

    En intressant metastudie där jag noterar att de biologiska föräldrarna härovan benämns som den som barnet ser som sin omhändertagare eller annan anknytningsperson. Inom socialtjänsten kan man också få höra talas om psykologiska föräldrar och i dessa sammanhang menar man inte den biologiska modern eller fadern.
    Detta ser jag som att de biologiska föräldrarna skulle vara utbytbara mot vem som helst och det har jag svårt att tro på.
    I FN-konventionen för barnets rätt som vi har ratificerat 1989 men ej implementerat i Föräldrabalken talas om att barnet har rätt att vårdas av sina föräldrar och rätt till sitt namn och vetskap om sitt ursprung m.m.
    Det vi säger är barnets bästa kan vi definiera på olika sätt det skrivs på engelska In the best interest of the child, vilket ger en bättre förklaring på att det är barnets intressen som står i främsta rummet. Dessutom har vi biologiska föräldrar en skyldighet att vårda och ta ett ansvar för barnet.

  20. David Holman skriver:

    @Tommy Jonsson: Jag tror du läser in för mycket. Rapporten säger inget om hurvida biolgiska föräldrar är bättre föräldrar eller ej utan bara att den person som barnet uppfattar som förälder är viktigare än alla andra. Att den biologiska föräldern är bättre än andra är inte en självklarhet men alla andra delar lika mellan biolgisk och icke-biolgisk, absolut!

  21. John Nilsson skriver:

    @Joakim:
    Alltså, jag började också fundera på detta med en individualiserad föräldraförsäkring, där ersättningen fördelas helt lika mellan föräldrarna, eller möjligen enligt 1/3 till de båda föräldrarna individuellt och 1/3 som de kan välja mellan sig. Jag har uppfattat det så att många här är emot en sådan lösning, men undrar egentligen varför?

    [Inforuta:
    Idag är 60 dagar av 480 vigda åt vardera föräldrarna, det vill säga 1/8 av dagarna, enligt http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6r%C3%A4ldraf%C3%B6rs%C3%A4kringen_i_Sverige . Resten av dagarna kan överlåtas mellan föräldrarna.]

    Jag ställer mig alltså frågan: Finns det något bättre sätt att uppgradera mäns betydelse för barnuppfostran och även mäns status och inflytande i olika vårdnadstvister, än att samhället genom fördelningen av pengarna individuellt säger till föräldrarna, barnen och alla andra, att pappan är lika viktig som mamman i omsorgen om barnen? Det verkar dock mera uppfattas som ett ”tvång” av många som diskuterar detta, att mannen i det heterosexuella förhållandet måste ta ut hälften av dagarna, för att inte ersättningen skall ”brinna inne”, tycker jag. Men kan inte detta lika gärna uppfattas som ett sätt att motverka det maktövertag kvinnor av tradition, eller på grund av könsstereotypa förväntningar (som här drabbat män), har haft inom detta område, och som ett sätt att uppvärdera män och deras betydelse för barnen och deras uppväxt och fostran?

    Jag antar att motargumentationen går ut på att samhället inte ska lägga sig i familjens beslut, att detta kan få negativa ekonomiska konsekvenser för familjen (eftersom män rent allmänt jobbar mer och statistiskt sett står för en större del av inkomsterna i ett hushåll), och att det speglar föreställningen om att alla könsskillnader är socialt konstruerade och en strävan efter att könen skall bete sig lika och att allt arbete skall fördelas 50/50, trots att könen kanske inte alls är lika (biologiskt). Men precis som Billing i sitt manifest (mot slutet) skriver att även män har en befrielseprocess att gå igenom, precis som många kvinnor har gjort genom att ge sig in på tidigare mansdominerade domäner, kanske vi män bara ska tacka och ta emot när kvinnor (eller i alla fall somliga feministiska dito) visar sig beredda att avstå från sin traditionella dominans på ett område, som tidigare nästan helt tillhört dem? Borde inte vi män bara tacka och ta emot den möjlighet att bredda vår livserfarenhet och utvecklas som människor, som omsorgen om våra egna (eventuella) barn skulle kunna innebära? En lag skulle också stärka mäns ställning gentemot sina arbetsgivare i detta, så att de inte på samma sätt skulle behöva riskera att bli ”övertalade” (med hänvisning till sitt kön) att överlåta sina dagar till sin kvinna.

    En fundering är också om det finns en skillnad här, mellan de av oss som huserar här, och tidigare också på Pär Ströms blogg, och de som känner sig mera hemma på olika papparättsbloggar etc? Jag tänker att män inom papparättsrörelsen skulle kunna vara mera positiva till en helt individualiserad föräldraförsäkring, eftersom det rimligen skulle vara just en signal om att mannen är lika viktig som kvinnan för omsorgen om barnen i ett heterosexuellt förhållande, och att detta skulle också skulle kunna komma att avspeglas i beslut om vårdnaden av barnen vid separationer och liknande.

    Min gissning är att detta kommer att väcka protester, men så får det väl bli då. Motståndet mot en individualiserad föräldraförsäkring bland många av ”oss”, blir för mig hur som helst svårbegripligt, i ljuset av den opinion mot mäns underläge i vårdnadstvister som också uttrycks här och annorstädes. Eller har jag missuppfattat läget?

  22. Ulf Andersson skriver:

    @John Nilsson:

    ”Jag tänker att män inom papparättsrörelsen skulle kunna vara mera positiva till en helt individualiserad föräldraförsäkring, eftersom det rimligen skulle vara just en signal om att mannen är lika viktig som kvinnan för omsorgen om barnen i ett heterosexuellt förhållande, och att detta skulle också skulle kunna komma att avspeglas i beslut om vårdnaden av barnen vid separationer och liknande.”

    Öh, say wha´ my man?
    Jag hade gärna tagit ut fler föräldradagar -
    om inte dotterns mamma hade lurat mig att skriva
    över mina dagar på henne.

    Min dotter och jag hade en nära relation och
    mycket stark anknytning till varandra,
    men det sket ju soc (Familjerätten) och tingsrätten i.
    Mamman hade ju varit hemma mest med dottern……..

  23. Ulf Andersson skriver:

    @ John Nilsson

    Ang. uttaget av föräldradagar:
    Vid en vårdnadstvist spelar det ingen roll ur en rent
    juridisk aspekt hur länge du har varit hemma
    med barnet som pappa.

    Man ska var jävligt glad för att man har en spik i foten
    som pappa, och som bäst får träffa barnet varannan helg.

    David Cameron, Storbritanniens premiärminister,
    tycker att frånvarande fäder är som rattfyllerister
    och att de ska behandlas därefter:
    http://www.dailymail.co.uk/news/article-2005402/David-Cameron-Absent-fathers-bad-drink-drivers.html
    Att papporna har blivit bort-tvingade från sina barn
    är inget som bekommer herr Cameron.

    Konservativa värderingar står sig i Europa,
    då vår herr statsminister Fredrik Reinfeldt
    inte vill att föräldrarna ska få dela barnbidraget -
    då det kan gå till pappans fortsatta alkoholmissbruk:
    http://www.dn.se/nyheter/politik/delat-barnbidrag-far-s-kritik

    Detta märkliga synsätt på pappor, är bara något av det
    vi ofrivilligt frånvarande fäder har att kämpa emot.

  24. Anti Feministic Action skriver:

    Anledningen till att inte heller jag tror att så många här på sidan håller med mig är att de förväxlar vad jag hade att säga med vårdnadstvister. När två föräldrar tvistar då vill ju båda föräldrarna ha och ta ansvar för sina barn och då ska rättvisa och utgångspunkten vara denna. Varannan veckas boende och gemensam vårdnad ska vara standard (och nästan bestämt på förhand) om ingenting annat kraftfullt motsäger detta. Processen ska i rimligaste mån hållas kort men istället om nödvändigt intensiv. Max en månad, sen ska saken vara klar och klubbad för allas bästa, inte minst barnens. Socialen är i de flesta fall orsaken till att föräldrar blir ovänner under en vårdnadstvists gång. Sjutton för socialen och familjerättens kvinnor. De kan helt enkelt inte tänka logiskt och analyserande.

    Jo, visst vill män också ha och ta ansvar för sina barn men det tror inte jag beror på naturliga orsaker (utan i vissa fall mycket pga makt och ekonomiska fördelar, vilket förvisso även gäller många kvinnor). En man har i princip aldrig kunnat vara säker på att hans barn är hans äkta och däri ligger en av orsakerna till att det finns ett ord som kallas modersinstinkt men knappast något ord som fadersinstinkt. De andra skälen är att männen oftast har en starkare eller åtminstone mycket mer krävande och pockande sexualitet att ta hänsyn till och rätta sig efter. Män i generella termer drömmer om fertila kvinnors kroppar (och befrukta så många av dessa som möjligt) medan kvinnor drömmer om hur gulligt det vore att gulla med sin eller sina bebisar. Det tredje och sista argumentet som jag kan komma på just nu är att jag tror att många män skulle känt sig lite konstiga med en barnvagn och en haklapp. Vilket förvisso är ett socialt betingad problem. Jag som antifeminist anser att gruppen män gör ett större evolutionärt arbete än gruppen kvinnor men detta blir vi män bara bespottade för. Mäns främsta uppgift är att betäcka kvinnor så att dessa kan ta hand om barnen. Punkt slut.

    Vänligen Victor

  25. David Holman skriver:

    @Anti Feministic Action: Du verkar ny här, välkommen.

    Håller med i vissa saker du säger, håller inte med om att vi skulle vara bundna till vårt evolutionära arv. Detta är inget som någon av experterna anser heller. Bara för att män, av evolution vill betäcka så många unga tjejer som möjligt betyder inte det att de MÅSTE göra detta. Bara för att män är mer aggressiva betyder inte det att män MÅSTE slåss. Nej, det finns något som heter självkontroll. Det jag personligen önskar är dock att man blir förstådd som man och att man får uppskattning för att man gör en uppofring som är enormt mycket svårare för mig som man än någon som kvinna.

    @John Nilsson: Vilken kaskad till läsning. Här är varför jag är emot individualliserad föräldraförsäkring: tvång. I vissa familjer fungerar det säkert jättebra med 50/50 fördelning men i andra vore det en katastrof rent ekonomiskt. Namnet ”individualliserad föräldraförsäkring” är för övrigt otroligt orwellianskt. Jag är för en 50/50 fördelning där jag fortfarande kan skriva över alla mina dagar till någon annna, behöver dock inte vara mamman utan kan vara min mormor, min pappa eller vem som. Dessa får då MIN föräldraförsäkring, DET är individualiserad föräldraförsäkring.

  26. Johan Grå skriver:

    @Anti Feministic Action
    Kul med en åsikt som sticker ut men får jag peta på några saker. Sätt en bunt män framför hundvalpar, kattungar och fråga dem vad de känner. De flesta av dem kommer få någon form av varma känslor, det är grunden till modersinstinkten. Möjligtvis skulle jag kunna ge dig att män verkar prioritera annorlunda. Kulturellt eller biologiskt tycks det mig i snitt vara fler män som prioriterar karriär framför sina barn och fler kvinnor som prioriterar barn framför karriär. Jag tror dock inte att man ska blanda ihop det med att papporna inte bryr sig om sina barn. Det är bara olika roller. Traditionellt har också pappans roll kommit senare i ett barns utveckling, när de ska läras om världen.

  27. Johan Grå skriver:

    @John Nilsson
    Individualiserad föräldraförsäkring är inte individualiserad utan statligt kontrollerad. På vilket sätt ökas någon förälders makt av att staten bestämmer hur de ska göra?

    För frågan här är det dessutom oväsentligt för barn blir äldre än ett och ett halvt år. Om man är hemma den perioden eller ej är en liten del av ett långt föräldraskap. Enda anledningen att det överhuvudtaget är på tapeten är att det finns några människor med för mycket makt i samhället som tycker att de har bättre förmåga att bestämma vad som är bäst för andra människor än vad de människorna själva har.

    Ur barn och ekonomiperspektiv är det dessutom helt vansinnigt. Jag och många andra småföretagare skulle ha att välja på att lägga ner allt vi byggt upp eller sätta barnen på dagis efter halva tiden. Båda valen är usla, vilket förövrigt några feministiska kvinnliga politiker själva märkt när det förväntats att de ska vara barnlediga och de inte velat det.

  28. Eva skriver:

    Jag har svårt att förstå resonemanget att individualiserad föräldraförsäkring skulle vara ett tvång och ett sätt för staten att kontrollera föräldrarnas val. Föräldraförsäkringen är ett, i mitt tycke, fantastiskt erbjudande till alla föräldrar, men det finns ju ingen förälder som är tvingad att utnyttja försäkringen om man inte vill. Vill man prioritera ekonomi och karriär finns det ju inget som hindrar att föräldrarna lämnar sitt barn från dag ett till mor-/farföräldar, barnflickor osv.

    @John Nilsson: Jag tycker att du formulerade dig väldigt klokt i din kommentar kl 00:20.

  29. David Holman skriver:

    @Eva: Så mitt val är ”sätt ungen på dagis” eller ”förstör ditt företag”? Nej tack. Jag vill gärna se att mannen ska kunna vara hemma halva tiden, eller mer till och med. Men jag vill inte att staten ska tvinga mig till det.

  30. Eva skriver:

    @David Holman:

    Min poäng var att du får välja precis hur du vill. Staten kommer inte att lägga sig i hur du väljer. Jag tycker inte att det är svårare än så att du och din partner får se till att ni har de förutsättningar som just ni behöver för att bilda familj och ta hand om den på det sätt som just ni vill.

  31. John Nilsson skriver:

    @Johan Grå:
    ”För frågan här är det dessutom oväsentligt för barn blir äldre än ett och ett halvt år. Om man är hemma den perioden eller ej är en liten del av ett långt föräldraskap. ”

    David Holman:
    ”Så mitt val är ”sätt ungen på dagis” eller ”förstör ditt företag”? Nej tack.”

    Det finns väl inte något, ur försäkringens synvinkel, som säger att man måste ta ut föräldraförsäkringen när barnet är väldigt litet? Försäkringskassan skriver i sin information:

    ”Du kan ta ut föräldrapenning till och med ditt
    barn avslutat första året i grundskolan. Om ditt
    barn fyller 8 år efter skolavslutningen kan du
    ta ut föräldrapenning till och med den dagen
    barnet fyller 8 år.”

    http://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/3b1a7086-9fcd-4e06-846f-09f8257fc2c7/ff_4070_foraldrapenning120320.pdf?MOD=AJPERES

    Förändrar detta era möjligheter att ta ut föräldrapenning, som egna företagare? Det handlar ju då om 30 dagar/år i genomsnitt, under 8 års tid.

  32. Emma skriver:

    @ John Nilsson: ”Det finns väl inte något, ur försäkringens synvinkel, som säger att man måste ta ut föräldraförsäkringen när barnet är väldigt litet?”
    Eh, jo det finns, för de olyckliga satar som nödgas lönearbeta för sitt uppehälle något som kallas ekonomisk verklighet. Dvs väldigt många människor är de facto beroende av någon form av ekonomisk ersättning under den tid de inte kan vara på sitt arbete därför att de är fullt upptagna med att ta hand om ett mycket litet barn. Vissa är t om tvugna att ”bränna” så många dagar de bara kan under den första tiden för att få ekonomin att gå ihop. Således är de beroende av någon form av ersättning för att kunna vara hemma med nyfödda barn. Hur hade du annars tänkt att vi skulle lösa det hela? Börja slänga in barn under ett år i de redan för stora dagisgrupperna? På vilket sätt skulle det vara bättre för barnen?

  33. Emma skriver:

    @ David Holman: Vet ett exempel där pappan tog ut nästan alla dagar, mamman mycket mindre. På så sätt kunde hon ha kvar sina kunder och sitt företag, pappans arbetsgivare hade däremot inga problem att hitta en vikarie för honom och familjen kunde bo kvar på liten ort där jobb inte växer på träd. Detta är alltså den ”ojämnställda” familjen med ”dålig kontakt med pappa” som tvångskvoteringsivrarna vill ha bort.

  34. Emma skriver:

    @ Eva: ”Min poäng var att du får välja precis hur du vill. Staten kommer inte att lägga sig i hur du väljer. ”

    Bra, då är du för att alla föräldradagar läggs i en pott för föräldrarna att själva komma överens om då? Allt annat är att med ekonomiska styrmedel tvinga människor att följa likhetsfeministiska påbud eftersom bara en liten klick mycket välbärgade tillhör de som inte är beroende av föräldrapenning ekonomiskt.

  35. Eva skriver:

    @Emma:

    Merparten av föräldradagarna kan fördelas fritt efter föräldrarnas tycke och smak. Som det är nu kan 420 av 480 dagar utnyttjas av den ena föräldern, vilket motsvarar ca 14 månader om man plockar ut full ersättning 7 dagar/vecka.

    Om de 60 reserverade dagarna (som inte kan överlåtas) kan fungera som morot för att få fler män att vara föräldralediga så tycker jag att det är bra. Så, som svar på din fråga: Nej, jag tycker inte att alla dagar ska läggas i en pott, utan jag är istället positiv till den individuella föräldraförsäkringen.

  36. leifer skriver:

    Eva

    ”Min poäng var att du får välja precis hur du vill. Staten kommer inte att lägga sig i hur du väljer. ”

    Staten lägger sig i t.ex. vid en vårdnadstvist.

  37. Eva skriver:

    @leifer:

    Min kommentar handlar om uppfattningen att uttag av föräldraledighet är ett tvång.

  38. Johan Grå skriver:

    @Eva Staten samlar in pengar jag och andra människor har tjänat ihop. Sedan delar de ut dem om vi gör som de vill men inte om vi gör på ett annat sätt som passar oss bättre. Det är tvång. De ”tar” våra pengar och ger oss tillbaka dem om vi gör som de säger, vad är det annars?

    Dessutom bygger hela systemet på att staten fördelar pengar. Det tycker jag generellt är bra eftersom vi ibland behöver fördela pengar mellan de som har mer och de som har mindre. Jag tycker inte det är bra när pengarna fördelas från människor som gör det som är bäst för deras familj till människor som gör det som politiker vill.

    Individualiserad föräldraförsäkring är att var och en får sina dagar och kan göra vad de vill med dem. Oavsett om de vill ta ut dem själva, ge dem till sin partner, till en dagmamma, mormor, granne, eller den som är bäst lämpad att ta hand om deras barn.

    Vad som kallas individualiserad föräldraförsäkring är ett statligt styrt föräldraskap med minskad frihet för individen och ökad frihet för politiker. Det är inte alls samma sak.

    @John Nilsson
    Alla egna företagare är förstås inte i samma situation men många är i situationen att de inte kan ta ledigt, nästan oavsett om det är för att de behöver ledigt, vill vara med sina barn eller är sjuka.

    För att ta mig som exempel, och jag tillhör inte de som är i svårast situation. Om jag ska vara hemma får jag avveckla mitt klientel. Vilket bl.a. betyder att det tar upp till ett halvår efter att jag börjar arbeta innan jag är uppe i normal lön igen. Medan jag är hemma så har jag löpande fasta kostnader som måste betalas på företaget. Alternativt får jag även avveckla sådant som kontor, utrustning och diverse kringtjänster jag behöver o.s.v. Om jag är sjuk tror jag förövrigt att jag har sju karensdagar, men det vet jag inte, min möjlighet att vara sjukskriven är låg. Poängen är inte att det är synd om egenföretagare utan att systemet inte är byggt för oss, men vi tvingas med politikernas ekonomiska styrning ändå leva i det. Det ställer till problem.

    Och som någon annan sa. Man kan ta ut föräldradagarna senare i livet men svenska dagis (som också är subventionerade så att det saknas alternativ) är inte anpassade för barn som är under ett och ett halvt. Så med individualiserad föräldraförsäkring hade jag fått välja mellan att lägga ner mitt företag eller utsätta mitt barn för en miljö som är skadlig. Det är inget svårt val men det är inte ett särskilt ekonomiskt eller mänskligt val politikerna vill utsätta oss för.

  39. Ulf Andersson skriver:

    @Anti Feministic Action:

    ”Jag som antifeminist [.....]” Eller hur?

    Anti-feminister står för de traditionella värderingarna
    av kärnfamiljen och speciellt betydelsen av en närvarande pappa.
    Du räknas inte som anti-feminist av oss som är anti-feminister.

    Jag känner igen din retorik från tiden då du var ett feminist-troll
    på bland annat denna bloggen.

  40. Emma skriver:

    @ Eva: Uppfattade att du var för ökat kvoteringstvång, inte för status quo, därav min kommentar. 60 dagar kan tyckas lite att bråka om men håller med Pelle av ren princip där, de bör kunna fördelas av föräldrarna själva. Sedan bör man alls icke sammanblanda uttag av föräldrapenning och faktisk föräldraledighet med barnet, det är inte med nödvändighet samma sak.

  41. Ulf Andersson skriver:

    @ Alla som har välkomnat ”Anti Feministic Action” =
    AFA, det vill säga Anti Fascistisk Aktion

    Både den 1 April och ”Maj Måne” har passerat rent kalendariskt,
    men ingen höjer på ögonbrynen när ett nick som förkortas AFA
    kommer in som kommentator? Känn er blåsta.

    De flesta av oss hatar fascister, även om vi inte är medlemmar i AFA.

  42. John Nilsson skriver:

    @Emma:

    ”@ John Nilsson: ”Det finns väl inte något, ur försäkringens synvinkel, som säger att man måste ta ut föräldraförsäkringen när barnet är väldigt litet?”
    Eh, jo det finns, för de olyckliga satar som nödgas lönearbeta för sitt uppehälle något som kallas ekonomisk verklighet. Dvs väldigt många människor är de facto beroende av någon form av ekonomisk ersättning under den tid de inte kan vara på sitt arbete därför att de är fullt upptagna med att ta hand om ett mycket litet barn.”

    Det jag sade handlade ju om hur läget är för egenföretagare, inte för ”lönearbetare”. Jag reagerade också på en av Johan Grå:s formuleringar, där jag fick intrycket att han trodde att man var tvungen att ta ut föräldradagarna från barnets födelsedag och ett och ett halvt år framåt, utan uppehåll.

    Jag är inte så insatt i de olika villkor egenföretagare och lönearbetare lever under, men rent allmänt verkar det ju som egenföretagare får ta ett mycket större eget ansvar för sitt försäkringsskydd, vilket verkar kunna betyda en hel del även i detta sammanhang.

    (Kanske håller dessa skillnader på att minska dock, när flera människor mer eller mindre ”tvingas” att bli egna företagare (också ett slags ”tvång” för övrigt…), som P1:s Kaliber-redaktion tog upp i flera program i början av året:

    http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=1316&date=2012-01-01
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=5044436 )

    Jag vidhåller ändå att det ur försäkringens synvinkel inte spelar någon roll när man tar ut dagarna (vad jag hittills har förstått), men självklart spelar det roll både ur barnets och föräldrarnas perspektiv.

    Emma:
    …”Hur hade du annars tänkt att vi skulle lösa det hela? Börja slänga in barn under ett år i de redan för stora dagisgrupperna? På vilket sätt skulle det vara bättre för barnen?”

    Det verkar ju inte så bra, det kan jag hålla med dig om. Jag har inte heller funderat så mycket över föräldraförsäkringen tidigare, och det finns säkert många olika aspekter att ta hänsyn till i detta sammanhang. I princip tycker jag ändå att en individuell föräldraförsäkring, där dagarna inte kan överlåtas mellan föräldrarna, tydligast uttrycker en syn från samhället att båda föräldrarnas medverkan i omsorgen om barnen är viktig. Jag uppfattar också att en sådan ”signal” från samhället i dagens läge i första hand skulle innebära en uppvärdering av mäns betydelse för barn, och uttrycka en positiv förväntan på mäns bidrag till barnens uppväxt och fostran. Jag tänker alltså rent principiellt på detta, utan egentliga hänsyn taget till hur detta skulle fungera praktiskt – vilket förstås kan ha sina brister. :-s

  43. Eva skriver:

    @Johan Grå:

    ”Staten samlar in pengar jag och andra människor har tjänat ihop. Sedan delar de ut dem om vi gör som de vill men inte om vi gör på ett annat sätt som passar oss bättre. Det är tvång. De ”tar” våra pengar och ger oss tillbaka dem om vi gör som de säger, vad är det annars?”

    Är inte hela föräldraförsäkringen ett politiskt instrument som belönar ”rätt beteende”, dvs skaffa (fler) barn. Med ditt resonemang borde vi väl i så fall montera ned hela föräldraförsäkringen och minska skattetrycket för att ge alla individer full frihet (och ansvar) att sköta familjefrågan efter eget huvud.

    Ps. Jag håller dock med dig att situationen för egna företagare är eftersatt och behöver ses över.

  44. Camilla skriver:

    Jag tycker att föräldraförsäkringen bör utformas så att hälften är vikta åt vardera föräldern MEN med möjligheten att överföra sina dagar till varandra. Att lämna över _sina_ dagar måste vara en aktiv handling, detta för att man genom 50/50 fördelningen ska signalera att bägge föräldrarna har lika stora rättigheter och är lika viktiga, samt hjälpa de pappor som inte får ta del av föräldradagarna för mamman.

  45. Magnus Karlsson skriver:

    @Camilla:
    Nästan så som det är i dag då, där hälften är vikta åt vardera föräldern, men alla utom 60 går att överlåta.
    Det är en aktiv handling att överlåta dagar och det är den som kan tänka sig att avstå som måste göra själva handlingen.

  46. Camilla skriver:

    @Magnus Karlsson: Men dåså. Problem solved. Feministerna kan gå och lägga sig.

  47. Emma skriver:

    @ John Nilsson: Ok, då förstår jag hur du tänker. Jo, med egenföretagare funkar det ju lite annorlunda. Kan också tycka att det är rätt naivt att myndigheter ska försöka få allt och alla som kanske inte passar att köra eget att göra det. Håller med dig ang att småföretagares situation, inte minst som småbarnsföräldrar kunde ses över.

    ”Jag vidhåller ändå att det ur försäkringens synvinkel inte spelar någon roll när man tar ut dagarna (vad jag hittills har förstått), men självklart spelar det roll både ur barnets och föräldrarnas perspektiv.”

    Undantaget är de 30 dagar vardera föräldrarna kan ta ut samtidig FP föräldrapenning för samma barn, de kan bara tas ut under det första levnadsår. Efter första året måste man ta ut ”full” FP med för att behålla sitt SGI, dvs man kan inte snåla hur mycket som helst på dagarna efter det första året. Sedan har det också diskuterats hurvida man ska vara tvungen att ta ut ett visst antar dagar när barnet nyfött för att de inte ska anses förbrukade, inte minst med tanke på större barn som födda utomlands som ju mao har sina dagar kvar i sin helhet. Inget är dock ändrat i den frågan än.

  48. Emma skriver:

    @ Joakim: ”Skillnaden är väl att där är det upp till papporna själva att avsätta tid åt sina barn, åtminstone efter jobbet, om de vill få samma auktoritet medan de som jobbar med vårdnadstvister ofta utgår på förhand från att tvisten beror på att någon av föräldrarna är olämplig.”

    Visst är det så. Även för de där en person behöver jobba mycket mer kan man göra mycket för nära kontakt även utan FP. Allt som krävs är lite god vilja och föräldrasamarbete. Mamman måste backa och släppa kontrollen ibland, pappan måste ta för sig och erbjuda sig.

    Pappan är viktig. Inte som en någon sorts b-lags mamma. Utan i sin alldelles egna papproll.

Google