I dag rapporterar DN om en ny forskningsrapport från Nationalekonomiska institutionen i Uppsala. Forskarna har studerat om ”kvinnor och barn först” är en princip som varit dominerande i 18 utvalda katastrofer där fartyg sjunkit.
Som bekant är Titanic ett vanligt exempel på principen om kvinnor och barn först. Där var kvinnors och barns överlevnad starkt överrepresenterad, efter kaptenens order om att livbåtarna först skulle fyllas med dessa grupper.
Möjligen har exemplet Titanic gjort att det antagits att evakueringen av fartyg alltid varit ordnad, samt att kaptenen och manliga passagerare alltid varit disciplinerade. Det Uppsala-forskarna nu visar är att så inte är fallet. I flertalet olyckor förefaller överlevnadstalen tyda på att det varit ”varje individ för sig själv” eller ”rädde sig den som rädda sig kan”.
I ett scenario där varje individ på egen hand får försöka rädda sig efter bästa förmåga kan man förvänta sig att män överlever oftast, följt av kvinnor, och sist barnen. Detta på grund av de skillnader i styrka och kroppsmassa som finns mellan dessa tre kategorier. Forskarna finner även att det är just detta som skett (allt enligt diagrammet nedan). Män har överlevt i högst grad, följt av kvinnor, och sist barnen.
Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Betyder det att männen övergett sina hustrur och systrar när olyckan varit framme? Det låter onekligen som ett sluskigt och osympatiskt beteende.
Innan vi drar en slutsats med den typen av misandrisk klang, bör vi fundera på barnens överlevnad. De överlever sämst av alla. Betyder detta i så fall att kvinnorna slängt sina barn åt sidan för att rädda sitt eget skinn? Med all sannolikhet inte! Men om mammornas (och pappornas) kamp för att rädda sina barn inte varit till någon större nytta i en överväldigande katastrofsituation, kan vi rimligen anta att männens försök att rädda sina kvinnor också fått svårt att ge resultat.
Det överlevnadssiffrorna visar är att biologin slår igenom. Barns biologiska känslighet gör att de dör först, trots föräldrarnas strävan att rädda dem. På samma vis gör kvinnors lägre kroppsstyrka och mindre kroppsmassa att deras dödstal blir högre än männens (även om deras makar försökt assistera dem).
Den kritiska slutsats man trots allt kan dra av forskningen är att det i ytterst få olyckor gått att få till stånd ett lugn och ordning vad gäller evakuering. Vare sig det beror på kaptenens bristande ledarskap, eller situationens kaos och panik, så förefaller det ha varit ”varje familj eller varje sällskap för sig”. Att dra slutsatsen att det varit varje individ för sig själv låter sig dock inte göras, vilket är en viktig distinktion.
Slutligen – vad gäller kaptenens och besättningens tendens att vara bäst på att överleva – så kan det självfallet bero på att de missbrukat sin ställning till att först lämna skeppet. Men man kan även förvänta sig att en besättning av unga, friska män är de som överlever oftast av rent biologiska skäl, och även att en hyggligt frisk kapten som är något äldre får ett något bättre överlevnadstal än andra män. En viss nyansering är således önskvärd även i detta fall.
Uppdatering: Tack till alla er som sände in tipset! (ni var många…)
Lyssnade nyss på kulturprogrammet Nya vågen i P1. De diskuterade opera och sexism, och det bjöds på följande lärdomar:
- De fyra viktigaste cheferna på svenska operahus är kvinnor, men det är ändå männen som har makten.
- En man som ”sätter på” (deras uttryck) en kvinna bakifrån innebär med nödvändighet sex på mannens villkor.
- Om våldsamt sex porträtteras är det en form av förtryck, inte ett konstnärligt sätt att förhålla sig till och/eller åskådliggöra förtryck.
Av någon anledning kommer jag att tänka på uttrycket ”när fan läser bibeln…”. Allting tolkas så negativt det bara går. Fråga mig inte varför, för själv hade jag kunnat tänka mig att lyfta fram de kvinnliga cheferna som ett närmast monumentalt trendbrott jämfört med historisk tid.
Något som däremot inte tolkades negativt i programmet var genusverksamhet. Den behövs tydligen alltid överallt. En medverkande genusvetare hävdade att genuspekpinnar inte kan hämma den konstnärliga friheten, utan ökar istället friheten.
Möjligen låter allt detta deprimerande för den som är intresserad av att tänka brett och progressivt kring könsfrågor. Men jag vill betona att det även fanns ett par kloka kommentarer. Till exempel sades det att istället för att stirra sig blind på kön kan man faktiskt tänka i termer av subjekt och objekt (det vill säga att vi alla identifierar oss med föreställningens huvudperson – oberoende av kön). Således kan en kvinna som lider på scen göra att vi alla tränas i empati för kvinnan, inte att vi själva vill plåga en kvinna.
Sammantaget var dock lärdomen att allt kan alltid problematiseras från ett genusperspektiv. Det är en perpetuum mobile.
Nyligen kunde man läsa en intressant nyhet i svenska och norska tidningar. Snygga kvinnor har svårare att bli kallade till anställningsintervjuer, allt enligt ny forskning:
Snygga kvinnor som skickade med ett foto i sin ansökan hade sämre möjligheter att få komma på intervju än sina mindre attraktiva konkurrenter. Det blev särskilt tydligt när det handlade om ansökningar som skickades direkt till den arbetsplats där man sökte jobb, jämfört med om man skickade sin ansökan till en rekryteringsbyrå. En snygg kvinna fick napp först efter i snitt elva skickade CV:n medan en mindre snygg fick komma på intervju med i genomsnitt 7 skickade CV:n.
Hur kan detta komma sig? Normalt förutsätter nog de flesta av oss att det är en fördel att se bra ut. Forskarnas förklaring är följande:
Orsaken måste vara en annan. Personalavdelningar, med ansvar för rekrytering, brukar ofta vara kvinnodominerade, löd forskarnas hypotes. Och mycket riktigt. Det visade sig att 93 procent av dem som gjorde urvalet av vilka som skulle få komma på intervju var kvinnor.
Forskarnas slutsats var att avundsjuka låg bakom tendensen att kvinnor väljer bort snygga kvinnliga kandidater.
Vad kan vi då lära oss av detta? Till att börja med ska man inte dra alltför stora slutsatser av en enskild studie. Resultaten måste kunna upprepas för att anses vara etablerad.
Trots allt väcker forskningen ett par tankar hos mig:
- Om det är kvinnor som väljer bort kvinnor, endast på grundval av utseende, är det då så att könen egentligen konkurrerar mer inom sin grupp än mellan grupperna? Det är allmänt känt att män konkurrerar på alla möjliga vis, och uppenbarligen gör kvinnor det också.
- Vad innebär det att det nästan alltid är kvinnor som väljer vilka som ska få komma till intervju? Det förefaller vara en stark kvinnlig maktpost i samhället. Att kvinnor har makten här ser jag inte som ett problem, det är bara intressant att samhället mest verkar bry sig om manliga maktsfärer och inte kvinnliga.
Tipstack: Går till Petter, Andreas, Johannes och Sara!
Uppdatering: Ser att jag tidigare bloggat om denna forskning. Av någon anledning har samma forskningsrapport kommit i ropet igen, från en något annorlunda vinkling.
Tack Pelle för inbjudan att gästblogga. Och tack för tankeväckande och läsvärda artiklar om män. Det behövs.
Jag heter Sofie och är ursprungligen från Västerås, men har nu bott fjorton år i São Paulo, Brasilien, där jag arbetar som psykosocioterapeut och kursledare inom Analytisk trilogi (Integral psykoanalys). Analytisk trilogi är en tvärvetenskaplig skola utvecklad av den brasilianske psykoanalytikern, filosofen och samhällsvetaren Norberto Keppe. Som psykoanalytiker grundade han Integral psykoanalys, baserad på sin långa erfarenhet av att behandla människors inre liv och problem. Denna metod kom att uppmärksammas för sin helhetssyn på människan och samhället.
Jag har länge förundrats över hur starkt den så kallade genusforskningen har slagit igenom i svensk media, och även från myndighetshåll. Förmodligen är det omärkligt för den som bor i landet, men som utlandssvensk ser jag att censuren i Sverige har hårdnat oerhört. Klimatet är så intolerant mot oliktänkande att många inte vågar säga rakt ut vad de egentligen tycker och tänker. Det är en mycket allvarlig utveckling.
Därför blev jag väldigt lättad när jag häromveckan hamnade på bloggen Genusnytt och plötsligt fann ett helt nätverk av svenskar som fortfarande vågar stå för ”andra” åsikter i jämställdhetsfrågan.
Jag skrev därför ett inlägg på min blogg Djupsnack, där jag tog upp några av de främsta psykopatologiska aspekterna hos kvinnor som skuldlägger män för sina egna problem. Det var flera kommentarer som påpekade att jag var ”modig” som skrev om detta – så helt onekligen kan yppandet av sanningen leda till mycket obehagliga följder.
Flera kommentarer hänvisade också till Pelles blogg och på den vägen är det.
Många kvinnor projicerar sina egna problem på män
Jag kommer att ge mig in på minerat område: Dagens svenska feminism och dess bakomliggande patologier.
Jag förtydligar att jag hänvisar till 2000-talets Sverige, inte något annat land eller århundrade.
Jag råkade nyligen se en debatt mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson på SVT, som ni hemma i Sverige säkert sett och kommenterat för länge sen. Jag såg två extremer, skruvad statistik för och emot, retorisk propaganda, förvirring, men ur psykologisk synvinkel en ganska allvarlig situation.
Schyman säger ett flertal gånger att män är fast i en stereotyp könsroll där de ”tror sig ha rätt till kvinnors kroppar”. Den kvinnliga journalisten ställer inte en enda motfråga mot Schyman under hela debatten, så tydligen uppfattas hennes åsikter som helt korrekta av SVT.
Trots att Fi är ett litet parti, är det helt tydligt att deras åsikter dominerar den offentliga debatten. De lutar sig ju numera tillbaka på så kallad genusforskning, som trots att den är högst ifrågasatt på ett flertal vetenskapliga punkter har fått expertstatus både hos massmedia och hos myndigheter.
Efter att i 14 år jobbat med Integral psykoanalys som psykosocioterapeut har jag haft chansen att studera motsatsen – vad som ligger bakom vissa kvinnors bitterhet mot män. Jag ska väldigt kortfattat ta upp några av dessa punkter.
Mänskliga konflikter grundar sig nästan alltid på antingen projektion eller avundsjuka. Vi tar exemplet med Andersson som så starkt ogillar grannens skrytsamhet att han blir upprörd bara över att tänka på det. Förmodligen finns det något i grannens attityd som Andersson identifierar sig med men absolut inte vill se hos sig själv, så kallad spegeleffekt eller projektion. Grannen påminner om något obehagligt och omedvetet hos Andersson, som gör att denne helst vill slippa se grannen framför sig.
Det är helt klart att många av dagens feminster projicerar sin egen aggressivitet och dominanta attityd på män.
Schyman kritiserar Sverigedemokraternas stereotypa, generaliserade och negativa bild av invandrare. Men i samma debatt poängterar hon flera gånger att exempelvis våldtäkter – jag citerar – ”är ett uttryck för en föreställning som finns inbakad i en mansroll som handlar om att män ska ha tillgång till kvinnors kroppar”. Är inte det exakt samma sak som Åkesson beskylls för – fast riktat mot en annan målgrupp?
Eller så kan det ju vara så att Andersson i exemplet ovan är avundsjuk på grannens framgång, och avreagerar sig genom att kritisera en av hans negativa sidor. ”Avundsjuka personer letar ofta efter defekter hos andra, som kan rättfärdiga deras negativa känslor”, skriver psykoanalytikern Norberto Keppe i sin bok Alla sjukdomars ursprung, som handlar just om avunden och dess yttringar. Boken baserar sig på över 40 år av klinisk erfarenhet i både USA och Europa.
Det latinska ordet för avund är invidere, som betyder att inte se. En avundsjuk person vill med andra ord inte se det som är bra hos andra. I stället är han kritisk och negativ, missnöjd med det mesta. Motsatsen till avund är tacksamhet, enligt psykoanalytikern Melanie Klein som länge studerade det här fenomenet hos barn. Keppe tillägger att en avundsjuk person ”inte accepterar att känna tacksamhet, för då skulle han behöva erkänna den andres godhet”. Han påpekar att vi därmed hamnar i en knivig situation, för ju snällare vi försöker vara mot den avundsjuke personen, desto ilsknare blir dennes angrepp.
Ett annat feministiskt argument är att nästan alla brottslingar är män. Psykoananlytikern Cláudia Pacheco har skrivit den i stort sett enda seriösa bok som finns om kvinnors patologier, Women on the Couch. Hon är glasklar på punkten att kvinnor har exakt samma patologier som män, fast mer dolt, för kvinnors destruktivitet går oftast ut över de närmaste.
Finns det någon statistik på hur många kvinnor som genom psykologisk tortyr får sina män att ständigt känna sig otillräckliga? Eller hur många mammor som får barnen på sin sida mot både pappan och män i allmänhet (”Typiskt män”; ”Ja, det är så typiskt er pappa att göra så”; ”Ja, ni ser hur pappa är”). Finns det någon statistik på hur många kvinnor som egentligen bestämmer hemma?
Kriminella män har många kvinnor omkring sig. Det finns med andra ord minst lika många kvinnor som män som dras till ett brottsligt liv, och vi vet dessutom att det många gånger är kvinnliga intriger som ligger bakom mäns bråk och våldsdåd. Pacheco förklarar att dessa kvinnor lever ut sina brottsligheter genom männen, och njuter av erövringarna, men att de aldrig själva behöver hamna i fängelse. Samhället ser inte ens dessa kvinnor som medbrottslingar. Har inte diktatorer både fruar och döttrar och älskarinnor som stöttar dem?
Sist av allt vill jag framföra en helt personlig åsikt. Dagens svenska feminister och genusvetare borde resa runt lite i världen och se hur den ser ut utanför Södermalm. Att hålla på och peta i barnböcker för att finna genusfel, eller att tjafsa om chefspositioner och lika löner, tyder på total egocentrism och brist på perspektiv. Vår planet mår inte bra, det är krig och hemskheter runt om i världen, ett ofattbart antal barn försvinner spårlöst varje dag, miljontals barn dör fortfarande av hunger och brist på dricksvatten. Hur känns det för deras mammor och pappor?
Om världen ser ut som den gör så är vi kvinnor medskyldiga.
Hälsningar från Sofie
Den 79-åriga urfeministen Birgitta Stenberg tar i Aftonbladet upp sitt missnöje med hemmafrudebatten. Hon vill istället se en fortsatt trend mot att kvinnor förvärvsarbetar mer.
Åsikten är i sig helt och hållet legitim. Varje medborgare kan ha sin egen åsikt om hur samhället bör utveckla sig och sedan arbeta för sin sak. Däremot avslöjar Stenberg i sitt resonemang hur enögt hon – och många andra jämställdhetsdebattörer – resonerar kring könsfrågor.
Låt oss titta på ett par exempel. Följande passage slår an tonen för texten:
Plötsligt presenteras unga tjejer i teve och press som om de längtade efter att få leva likadant som sina mormödrar, sysselsatta med tidskrävande långkok och kakbak – ja, vad det än beror på, inte är det en spontan önskan som fått dem att vända sig från sin rättmätiga plats på arbetsmarknaden.
Det är något mycket värre än så. Märker inte flickorna att de hålls kvar i en omvårdande och pysslande roll i hemmet medan de förlorar möjligheten att utvecklas på andra områden? Och inte får de heller uppleva omvärldens alla spännande kulturer. Patriarkatet försöker knuffa tillbaka kvinnorna flera steg i frigörelseprocessen.
Enögdheten här handlar om att Stenberg till fullo tror sig att själv kunna genomskåda samhällets mönster och så kallade kvinnofällor. Men uppenbarligen kan inte de kvinnor som väljer ”fel” göra det.
Stenberg – som väljer ”rätt” – ska vi alltså se som en trovärdig individ. Eller åtminstone en individ som är vuxen nog att få göra sina egna val och sina egna misstag, efter att hon tagit intryck av samhällets olika valmöjligheter. Kvinnan som vill vara hemmafru eller arbeta deltid ska däremot ses som en bricka i patriarkatets spel. Hörde jag någon säga självmotsägelse?
Självfallet kan situationen vara den att Stenberg genomskådat mer av samhället än de flesta andra. Situation kan också vara den att olika kvinnor helt enkelt har olika preferenser, på riktigt. Eller möjligen kan en och samma kvinna vilja olika saker i olika faser av livet. Det enda vi med säkerhet kan säga är att i den verklighet vi lever i är det helt orealistiskt att tro att alla kvinnor vill dra åt samma håll eller leva samma liv. Om systerskap innebär att alla ska inrätta sig i ledet tror jag många kvinnor avstår från att delta. Gissningsvis vill fler kvinnor ha ett systerskap som stödjer och inte ett som kräver och fördömer.
Stenberg tar vidare upp ett resonemang som är vanligt när historisk jämställdhet kommer på tal. Männen må ha varit förtryckta av andra män ute i samhället, men åtminstone kunde de senare på kvällen komma hem och förtrycka sin fru (och frun kunde i sin tur förtrycka sitt husdjur? osv). Stenberg uttrycker det hela på följande vis:
Men de hårt utnyttjade männen överlevde genom en minimal fristad i sina hem där de i sin tur utnyttjade sina hustrur till att ge dem mat, värme och omsorg.
Chockerande nog håller jag med om detta påstående (om än inte ordvalet). Männen använde sina hustrur till att få mat, värme och omsorg när de kom hem från åkern eller från fabriken. Och – hör och häpna – detta förtjänade de.
Om en man arbetar på åkern för att producera mat till sin familj, eller i fabriken för att tjäna familjens uppehälle, varför skulle hans hustru då inte ta hand om hemmet på ett bra vis? Detta var en typ av arbetsfördelning, nödvändig för överlevnaden, varken mer eller mindre.
I dag är samhället så pass rikt och utvecklat att vi inte längre är beroende av en stel arbetsfördelning för vår överlevnad, och då kan kvinnor och män göra andra val. Vi kan dela på förvärvsarbetet (om vi så önskar), vi kan dela på omvårdnaden om barnen (om vi så önskar). Vi kan helt enkelt gå utanför vår traditionella könsroll och själva fundera på vilka val och trade-offs vi vill göra.
Det finns ingen anledning att sticka under stol med kvinnors bristande autonomi i jordbrukssamhället (vilket det fanns potential att missbruka, som ibland även gjordes). Men att måla upp männen som en typ av patriarkala vinnare är lika bedrägligt, när de flesta slet dagligen för att försörja sin familj. Respektive kön hade sitt ok att bära – och att de faktiskt bar dessa ok är något vi borde vara djupt tacksamma över. Utan dem hade vi inte funnits.
Krönika av Johan Franson.
Sifo har på senaste tiden visat mig en alldeles speciell uppmärksamhet. De skickar brev efter brev. I det senaste som är nummer fyra skriver de:
Vi vet på Sifo att de som dröjer med att skicka in sitt svar ofta har andra åsikter och erfarenheter än de som svarar snabbt. Vi är därför mycket angelägna om att få in just ditt svar.
Dessutom slänger de in en extra hundralapp, jag ska nu få lotter värda 200 kr om jag går dem till mötes, och på det sättet dubbla min chans att bli rik! (I brev nummer ett var budskapet att jag skulle bli rik!)
Vad vill de då, Sifo? Jo, de har skickat mig en enkät på över 60 sidor där de i detalj vill kartlägga min mediakonsumtion. Exakt vilka sajter jag besöker, hur mycket tid jag lägger på vilken typ av media. I detalj vilka tidningar jag läser. De vill kartlägga mina vanor. Informationen jag ska ge är så omfattande att de rekommenderar att jag sätter mig ner vid två separata tillfällen för att fylla i allt.
I det tredje brevet så försökte Sifo få mig att fylla i formuläret genom att slutligen tala om vem som skulle få resultaten. Och det är de idag dominerande mediaaktörerna. Alltså Bonnier, Schibstedt, public service, etc. De talade också om för mig hur viktigt det är att de aktörerna får möjligheten till denna kartläggning.
Så vad vill då etablerad media göra med denna kunskap? Det är väl rimligt att anta att de vill veta var mediakonsumtionen är på väg, och de har ju sina intressen att skydda. Ska jag hjälpa dem med det?
Jag tror inte Sifo är färdig med mig än, vi får se vad de kommer med i brev nummer fem.
I september förra året publicerade regeringen en stor tidsanvändningsundersökning från SCB. 2000 personer hade fått föra dagbok under några dagar där de i detalj i 10-minutersintervaller fått tala om vad de gjorde. Pelle Billing skriver om den här. Avsikten med denna undersökning framgår klart i regeringens dokument Jämställdhetspolitikens inriktning 2011-2114. På sidan 22 och 23 kan vi läsa att regeringen är bekymrade över att kvinnor och män inte exakt lägger lika mycket tid på samma arbetsuppgifter.
När jag läser om den undersökningen så funderar jag över vilka människor som deltar. Hittar de bara på och fyller i någon form av väntad idealbild, eller tar de verkligen uppgiften på allvar?
Det är mäktiga institutioner som samlar in denna data. Institutioner som staten och de tongivande mediaföretagen. De är de som styr vad som släpps fram på dagordningen för diskussion. Och de har också starkt inflytande över ekonomisk fördelning, lagar och opinionsbildning. Hur mycket vill jag egentligen att de ska veta om mig? Tänk om de upptäcker att jag, eller snarare jag som en del av en statistisk grupp, inte tillbringar tiden på ett för dem önskvärt sätt? Kommer de då försöka reglera min statistiska grupps tillvaro mot vår egen uttryckliga önskan?
Någonstans skulle jag vilja vända på rollerna. Jag som medborgare skulle vilja säga ”de här funktionerna förväntar jag mig av er”. Om staten via SCB frågade mig om jag tyckte att man skulle använda kvotering som en del av statens verktygslåda, eller om man mera skulle fokusera på merit och lämplighet, skulle jag bli mer intresserad. Ett sådant formulär kan jag tänka mig att fylla i utan löften att bli rik via lotter.
Det finns en intressant skiljelinje här, mellan att efterfråga människors åsikter och att kartlägga människors vanor. Det första är en fundamental del av en demokrati, det andra är något som får mig att vilja undersöka de verkliga motiven, som i tidsanvändningsundersökningen exempelvis.
Ibland tillfrågas vi medborgare i stor skala om vad vi tycker, det kallas allmänna val. Det är en genuint bra process, och man märker hur olika maktintressenter får slita för att få folkets stöd. Men de flesta politiska frågor kommer inte i närheten av allmänna val, inte ens som en bisats i en valdebatt (och det inkluderar stora delar av jämställdhetspolitiken).
Det intressanta med att bli tillfrågad om sin åsikt är att man då måste tänka igenom och formulera den. Och att man sen måste stå för den. Det här skulle kunna förankra riktlinjerna i de politiska besluten bland oss som lever här i landet. Det finns flera infekterade inrikespolitiska frågor idag, som inte alls är förankrade. Hur hade det sett ut om vi i ett tidigare skede fått säga vad vi tyckte? Om folket väljer en ”felaktig” riktning, så är det samma folk som får stå för konsekvenserna. Om en mindre grupp väljer en ”felaktig” riktning för folket, så kommer det aldrig finnas sätt att utkräva ansvar för det beslutet.
2003 röstade vi om införande av Euro i Sverige. Riksdagen hade en klar majoritet för införande av Euron, men folket sa nej. I dag kan man se det som ett bra beslut. Men oberoende av utfall är det vettigt att låta de som ska leva med beslutet få vara med om att ta det.
Jag vill passa på att önska hela blogg-communityn en riktigt glad påsk!
Själv firar jag i Malmö med släkt, vänner och lite tango. Hur firar du påsken? Stillsamt eller aktivt? Låt oss veta i kommentarsfältet.
Bloggen tar paus ett par dagar nu. Vi glömmer alla könsfrågor ett tag och fokuserar på att ha en trevlig helg 
Både i går och i förrgår lyfte bloggen den trend som så sakteliga växer sig starkare i media. Nämligen att allt fler kvinnor ifrågasätter traditionella feministiska sanningar, eller det man skulle kunna kalla vår tids politiska feminism.
Ytterligare en kvinna som sällar sig till dessa rebeller är SvD:s näringslivsreporter Therese Larsson. Hon tar tjuren vid hornen och sätter ett frågetecken efter begreppet glastak. Enligt Larsson finns det även andra faktorer som behöver övervägas:
Är det verkligen bara männens fel som inte släpper fram alla duktiga damer till ledande positioner, eller är det dags att vi tar på oss del av skulden? Själv känner jag till en rad svenska tjejer som efter Handels och toppjobb i London valt att bli hemmafruar eller jobba halvtid. Undersökningar visar dessutom att tjejer i familjebildande ålder ofta tycker att det räcker med en mellanchefsposition eller ett jobb som tillåter fokus på barnen, medan papporna fortsätter att sträva uppåt. Samma kvinnor som sedan klagar på kvinnolöner och glastak och att männens arbete syns mer.
Det här stämmer väl med min egen erfarenhet. Många kvinnor vill slippa en stressig toppkarriär när barnen kommer, och kliver helt frivilligt av ekorrhjulet. Med detta inte sagt att kvinnor inte är intresserade av företagande, men inte sällan föredras livsstilsföretag som man delvis kan driva från hemmet.
Samtidigt gäller det att komma ihåg att vissa kvinnor faktiskt siktar på en toppkarriär i näringslivet, så vi bör ständigt se individen och inte tro oss veta vem det är vi har framför sig på basen av kön. Enligt Larssons artikel gäller det även för dessa karriärssugna kvinnor att börja tro mer på sin egen förmåga:
Muriel Niederle, professor i experimentell ekonomi på Stanforduniversitetet i USA, har tillsammans med kollegan Lise Vesterlund gjort en serie experiment där kvinnor och män under fem minuter fick addera en serie av fem tvåsiffriga tal. Enkel matematik utan könsskillnader. Deltagarna placerades i grupper om fyra och fick sedan välja om de ville få 50 cent var för varje rätt svar, eller om de hellre ville ha en turnering där den med flest rätt fick två dollar svaret, och där de andra gick lottlösa. En klar majoritet av männen, 73 procent, föredrog att vinnaren fick allt, medan en majoritet av kvinnorna ville bli belönad för varje rätt svar. Bara 35 procent föredrog turneringen. Forskarna konstaterade att lågpresterande män ofta hade en övertro på sig själva, samtidigt som högpresterande kvinnor inte vågade tro att de skulle vinna. Slutsatserna blev att män inte bara har bättre självförtroende, de uppskattar även själva tävlingsmomentet och risktagandet mer. En förklaring till att de oftare söker sig till chefspositioner.
Alla människor jag träffat i toppositioner har en god tro på sin egen förmåga, oavsett kön. De har även en förmåga att vara hårda när det behövs. Mjuka egenskaper i all ära (de behövs verkligen!) men på toppen behövs även hårda nypor ibland.
Hur ska kvinnor förbättra sitt självförtroende i arbetslivet? Gissningsvis uppfostras tjejer i dag väldigt annorlunda jämfört med för några decennier sedan. De får lära sig att de kan göra precis vad de vill. De har även massa kvinnliga förebilder som tidigare inte fanns. Rimligen kommer självförtroendet i arbetslivet att förbättras hos kommande generationer kvinnor – och personligen tror jag att vi redan är på god väg i Sverige.
Sammantaget är det befriande att läsa Larssons analys. Kvinnor och män skapar tillsammans det samhälle vi har. Antingen kan man välja att vara nöjd med hur samhället ser ut – och om man vill ifrågasätta något gäller det att se hur båda könen bidrar till att skapa den aktuella situationen.
Det känns helt enkelt lite omodernt att ensidigt lägga ansvaret på männens axlar. Att se kvinnor som vuxna, medskapande aktörer borde vara en självklarhet för alla som ser kvinnan som jämbördig mannen.
Lästips: I dag rekommenderar jag även varmt att läsa Johan Lundbergs exposé över Sveland, nyttiga idioter, politiskt våld och hat.
I går eftermiddag skrev jag om den växande kritik mot vår tids feminism som kommer från kvinnor. Det faktum att kvinnor står för en betydande del av kritiken är besvärande för de som gjort karriär på denna ideologi. Det är svårt att måla upp en könskamp om kvinnor och män står sida vid sida och kräver förändring.
Inte nog med att kritik kommer från kvinnligt håll, utan det är till och med så att ett flertal kvinnor som själva kallar sig feminister sågar den mediefeminism som råder. Ett exempel på en sådan feminist är journalisten Anna Ekelund. För ett par dagar sedan skrev hon en debattartikel på SVT Debatt:
Det existerar inte en feminism, utan många olika ”feminismer”. Det Linda Skugge ser är rutin-feminismen, den som förut företräddes av Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Idag lever den sorten mest kvar på DN:s kultursidor, bland annat i form av den politiskt deprimerade Maria Svelands ständiga malande – hon som står kvar på bitterfittestadiet och mest bråkar om den enorma strukturella orättvisan i att pojkvännen inte sätter igång diskmaskinen så ofta som tjejen vill.
Maria Sveland försöker med näbbar och klor hålla fast vid att världen är en plats där kvinnor i grunden är goda medan män är onda. Hon är så förtjust i sin dystopi att hon inte låter någon närma sig den med kritiska frågor och motbevis. Och är man så paniskt rädd för mothugg är det ofrånkomligt att hindra utvecklingen och i stället stå och stampa på samma fläck.
Beskrivningen är träffande. Hårda ord måhända, men knappast värre än de giftpilar Sveland själv delar ut med jämna mellanrum i Sveriges största morgontidning. Den som ger sig in i leken…
Ekelund fortsätter med sin tuffa kritik:
Rutinfeminismen är en slags stalinism, den har auktoritära drag och förutsätter låsta förhållanden och tydliga fiender. En rutinfeminist vägrar förstå att människan är fri att ställa sig utanför strukturerna och betrakta dem på avstånd för att hitta nya angreppssätt. Hen finner i stället trygghet i att leva i en värld där det inte finns några nyanser, bara svart och vitt, gott och ont.
Det är paradoxalt att feminismen, som ursprungligen var en frihetsrörelse och en kamp för lika rättigheter, i dag hamnat i ett läge där dess dominerande variant minskar människors frihet. Det som Ekelund kallar rutinfeminismen (och som jag skulle kalla mediefeminismen) har hamnat så snett att den syr tvångströjor åt människor istället för att spräcka dem.
Jag har stor förståelse för att feminister som valt sitt epitet utifrån den ursprungliga feminismens ethos, känner behov av att kritisera denna rutinfeminism. Den har nämligen varit så framgångsrik att den i många svenskars ögon numera är feminismen. Inom affärsvärlden skulle man troligen kalla det för en varumärkes-katastrof.
Anna Ekelund sällar sig till den växande skara kvinnor som är tydliga med att rutinfeminismen inte duger längre. Gott så.
De senaste åren har kritiken mot vår tids politiska feminism växt sig allt starkare. Bland de som helst vill vara utan denna kritik, har strategin varit att utmåla de nya åsikterna som ”näthat” eller ”kränkta män”. Allt för att inte behöva diskutera sakfrågorna.
Enda problemet är att många som vill se nytänkande i jämställdhetspolitiken är kvinnor. Ja, det kan till och med vara så att det finns fler kvinnliga än manliga debattörer som ifrågasätter status quo.
Att erkänna kvinnornas krav på förändring låter sig dock inte göras. Varför då? Jo, till en kvinna kan man nämligen inte säga:
- Du förstår inte en kvinnas perspektiv.
- Du är en bitter, kränkt man.
- Du ser inte dina egna privilegier.
En kvinna som vill förändra jämställdhetspolitiken är helt enkelt livsfarlig för sina meningsmotståndare. Kanske är det därför man försöker låtsas som att dessa kvinnor inte existerar.
Under rubriken Var e brudarna? lyfter Correns ledarskibent Marika Formgren just detta fenomen:
Min kollega Maria Björk Hummelgren och jag har många gånger kritiserat feminismen. Bloggaren Tanja Bergkvist kritiserar genusvetenskapen hårdare än Pär Ström och Pelle Billing gör. Axess temanummer om feminism innehöll inte bara texter av Johan Lundberg och Roland Poirer Martinsson, som man kan tro när man läser Sveland och hennes anhängare, utan även kritiska texter av Maria Eriksson och Maria Ludvigsson.
Och det finns många fler kvinnor som kritiserar feminismen, men vi nämns aldrig av feministerna. De håller krampaktigt fast vid bilden av ett ”feministhat” som uteslutande kommer från män. Vore jag feminist skulle jag kalla detta osynliggörande en härskarteknik.
Precis så är det. När Maria Sveland, Natalia Kazmierska, Ann Heberlein och Anna-Klara Bratt vill försvara sin egen ideologi, gör de det genom att måla upp alternativet som kvinnoförakt.
Frågan är då om kvinnorna som kritiserar rådande jämställdhetspolitik föraktar sig själva? Hypotesen känns något långsökt eftersom kvinnor som Maria Ludvigsson, Alice Teodorescu, Susanna Popova, Tanja Bergkvist, Marika Formgren, Carina Glenning, Maria Eriksson och Maria Björk Hummelgren inte kan beskrivas som annat än självständiga och med god självkänsla.
Vad händer med dagens politiska feminism när kvinnorna inte längre vill ha den?
