Sedan tidigare är det relativt väletablerat i anglosaxisk forskning att växelvis boende är det som barn tenderar att må bäst av efter en skilsmässa. Professor emeritus Lars Tornstam har till exempel sammanfattat denna forskning i sin skrift Separationsbarns boende (numera finner jag den online endast på engelska).
För några dagar sedan rapporterade DN att svenska forskare nu reproducerat detta fynd:
Socialstyrelsen har i samarbete med Chess skrivit en rapport utifrån en undersökning som genomfördes 2009 bland Sveriges alla barn i årskurs 6 och 9 om levnadsförhållanden och psykiskt mående. 172 000 barn deltog. En fråga gällde hur barnen mådde relaterat till hur de bodde. Undersökningen visar att bäst mår barn till föräldrar som bor tillsammans. Bra, men något sämre, mår barn som bor växelvis hos sina föräldrar. Sämre mådde barn som bodde mest hos en förälder. Allra sämst mådde barn som bodde enbart hos en förälder.
Föga förvånande mår barn bäst när de får bo med båda sina föräldrar. Men om föräldrarna inte kan bo ihop längre, utan måste separera, är den bästa lösningen att ha växelvis boende. På så vis säkerställs ju att barnet kan ha en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Forskningen visar även på en tydlig trend: Ju mindre ett barn får träffa någon av sina föräldrar efter en skilsmässa, desto sämre mår det. Många av oss känner nog intuitivt att det borde vara på det viset, men det är alltid bra att få forskning som bekräftar det.
Dessutom visar det sig att föräldrarna mår bättre av växelvis boende:
Om man tittar på den forskning som finns om helt ensamstående föräldrar ser man hur enormt slitigt det är för ensamstående mammor, och hur psykiskt påfrestande det är för pappor som inte får träffa sina barn, säger Malin Bergström.
Snacka om win-win. Alla inblandade tenderar att må bättre av växelvis boende. Det borde ju innebära att samhället och familjerätter anammar och förespråkar denna boendeform efter en separation. Men tyvärr är vi ännu inte framme vid en sådan inställning:
I dag brukar man avråda föräldrar till barn under fyra år att bo växelvis. På många familjerätters hemsidor står det uttryckligen att rätten inte rekommenderar det. Det tycker Malin Bergström delvis bygger på en gammaldags uppfattning om att små barn främst knyter an till mamman, och att de därför har svårt med separationer från henne.
– Vi vet i dag att barnet kan knyta an till båda sina föräldrar och att pappor numera oftast är väldigt närvarande.
De rapporter jag fått från föräldrar som varit indragna i vårdnadstvister – och mitt eget intryck när jag föreläst – är att familjerätter är gammeldags på detta område. Man tror fortfarande på en gammal variant av anknytningsteorin som säger att barn bara kan knyta an till en vuxen (läs: mamman) de första åren. Det vi vet i dag tyder på att barnet kan knyta an till mer än en förälder, och samma forskningsteam ska nu undersöka hur de små barnen mår i olika boendeformer.
Det som inte tas upp i artikeln är att en lagändring 2006 gjorde det lättare att få enskild vårdnad och huvudsakligt boende för ena föräldern (oftast mamman). Begreppet ”samarbetssvårigheter” har gjorts till en legitim anledning att mer eller mindre plocka bort ena föräldern ur barnets liv. Istället för att främja att föräldrarna hittar en mogen lösning är systemet nu sådant att det kan löna sig att inte komma överens – för då kanske man slipper ”dela med sig” av barnet till den andra föräldern.
Förhoppningsvis kan denna nya forskning och dess uppmärksammande i DN bli en blåslampa där bak för såväl politiker som familjerätter. Vi kan alla enas om att vi ska göra det som är bäst för barnen, och om det bästa tenderar att vara växelvis boende kan vi inte ha ett system som främjar motsatsen.
Tipstack: Går till Andreas!
Från GP i går:
Som varm anhängare av forskningens autonomi har jag inget att invända mot att forskare väljer att arbeta utifrån genusteorins premisser. Men det är något helt annat som nu skett att statsmakterna i praktiken tagit ställning för och starkt stött ett särskilt teoretiskt perspektiv på frågan om jämställdhet.
Man kan jämföra detta med att staten skulle ta ställning för en särskild teori inom matematik, nationalekonomi eller statsvetenskap. Detta är vanskligt, inte minst för att teorier kommer och går.
När jag var ung forskare stod marxismen högt i kurs inom exempelvis sociologi och historia men så är knappast längre fallet. Till bara för några år sedan var neoklassisk teori gängse inom nationalekonomin men denna har nu fallit i vanrykte och kommit att ersättas av dels teorier som betonar de politiskt-administrativa institutionernas betydelse, dels av mera beteendevetenskapliga angreppssätt.
Precis så. Olika teorier kan komma och gå, beroende på vad forskningen kommer fram till och vilka hypoteser som bäst förklarar forskningsresultaten.
Vi kan alla hålla på ett och samma fotbollslag hela livet, men att staten tar ställning för en specifik forskningsinriktning inom ett visst fält är inte att rekommendera, åtminstone om vi vill undvika en bananrepublik-stämpel.
Det är skillnad på att staten stödjer ett visst forskningsfält som anses viktigt, och att staten detaljreglerar vilken typ av forskning som ska göras:
Statsmakterna har, inom vissa gränser, rätt att bestämma vilka problemområden som skall erhålla finansiering men frågor om val av teorier och metoder skall enbart vara en angelägenhet för forskarsamhället. Tanken att skillnader mellan könen skall ses som ”sociala konstruktioner” kan säkert ha fog för sig, men det kan också teorier som bygger på psykologiska, biologiska, ekonomiska och många andra idéer.
Det är naturligtvis bisarrt att vi har en statlig myndighet som inom ett forskningsområde tar ställning för just en särskild teori. Man kan knappast föreställa sig hur detta skulle sett ut inom till exempel klimatforskningen eller forskningen om stamceller.
Lysande uttryckt av Rothstein, och jag har egentligen inte så mycket mer att tillägga. Genusvetenskapen har rätt att existera, men den måste bevisa sitt värde genom sina forskningsresultat – inte genom godtycklig politisk omhuldning.
Jag håller inte med allt som Rothstein skriver i artikeln i övrigt, men de utklippta citaten sammanfattar kärnproblemet med svensk forskning på kön och jämställdhet.
Tipstack: Går till Mats och Mars!
I gårdagens Aftonbladet skrev jag en debattartikel om hur det inte räcker att prata om ”normer” för att förstå sig på varför vissa unga män tar till våld i sin vardag. Artikeln finns ännu inte online, men det går bra att läsa den genom att klicka här eller genom att klicka på bilden ovan.
Texten är en replik på Klas Hyllanders (Män för jämställdhet) artikel om våldskulturen bland unga män.
Min tes i artikeln är att om vi förväntar oss att unga män ska vara redo att utföra farliga jobb – och därmed kunna stålsätta sig mot skada eller död – så är det inte särskilt konstigt att det skapas en viss grogrund för våld. Självfallet finns det massa andra faktorer som främjar våld (arbetslöshet, steroider, depression, alkohol, sexuell konkurrens), men poängen är att normerna för unga män inte skapas godtyckligt, vilket man ofta får intrycket av i debatten.
Märk väl att jag inte säger att mansrollen uppmuntrar våld. För det gör den inte. Däremot kan tuffa förväntningarna på unga män (prestera på arbete och socialt utan att visa svaghet) bli så tuffa att det hos vissa rinner över i våld – trots att de då bryter mot ett samhälleligt tabu. Om vi inte förstår detta djupare samband blir det av begränsat värde att prata om normer eller värdegrund.
För ett par veckor sedan blev jag intervjuad av Radiofontänen, som är ett närradioprogram från Fontänhuset i Malmö. Fontänhuset är en verksamhet för människor som har, eller har haft, kontakt med psykiatrin.
Den som intervjuade mig var Pär Träff, och han gjorde ett mycket bra jobb. Tack vare varierade frågor fick jag i slutändan möjlighet att måla upp en ganska bra bild av Jämställdhet 2.0.
Min målgrupp när jag pratade var de som aldrig hört talas om dessa idéer. Således lotsar jag varsamt in lyssnarna i ett nytt sätt att se på jämställdhet (eller möjligen överraskar dem med att Jämställdhet 2.0 inte redan är standard i jämställdhetspolitiken).
Du kan lyssna på intervjun i sin helhet här (och en klippt version finns en bit in i detta program).
Ibland är det nyttigt att läsa lite om hur omvärlden ser på svensk jämställdhetspolitik. Så här skriver det prisbelönade amerikanska magasinet Slate:
Ironically, in the effort to free Swedish children from so-called normative behavior, gender-neutral proponents are also subjecting them to a whole set of new rules and new norms as certain forms of play become taboo, language becomes regulated, and children’s interactions and attitudes are closely observed by teachers. One Swedish school got rid of its toy cars because boys ”gender-coded” them and ascribed the cars higher status than other toys. Another preschool removed ”free playtime” from its schedule because, as a pedagogue at the school put it, when children play freely ”stereotypical gender patterns are born and cemented. In free play there is hierarchy, exclusion, and the seed to bullying.” And so every detail of children’s interactions gets micromanaged by concerned adults, who end up problematizing minute aspects of children’s lives, from how they form friendships to what games they play and what songs they sing. [min markering]
Slates slutsats är att i frihetens och möjligheternas namn, upprättas en skog av begränsningar och detaljreglering.
Slutsatsen stämmer väl med det jag fick höra av en utlandssvensk häromdagen, nämligen att det inte går att förklara svensk jämställdhetsdebatt utomlands. Folk förstår helt enkelt inte.
Tipstack: Går till Hamstrn!
UNT:s kultursida i går:
Männen på ena sidan av salongen, kvinnorna (i klar majoritet) på den andra, i mitten en fullkomligt briljant Andrea Edwards som formligen spyr hat över oss ”vandrande dildos”. Och sanningen slår en rätt så snabbt; den störtflod av förakt som här sköljer över det manliga könet är egentligen inte mycket värre än det hat och förtryck som kvinnor tvingats utstå i århundraden. Men när det här riktas mot det kön vi inte är vana vid blir det plötsligt så obehagligt synligt. Jag har nog aldrig, där jag sitter bländad och fångad i strålkastarljuset på de anklagades sida, känt mig så välbehövligt utsatt på en teater tidigare.
Öga för öga, tand för tand? Är det den principen vi återgått till nu, efter den gyllene regeln?
Skribenten blandar även ihop begrepp. Han skriver att SCUM innebär förakt mot män, och det som drabbat kvinnor genom århundraden är hat. Sanningen är den omvända. SCUM är koncentrerat hat mot män (så kallad misandri) medan det som drabbat kvinnor genom historien är förakt från en del filosofer, vetenskapsmän och präster. Däremot har det aldrig skrivits eller uppförts någon motsvarighet till SCUM som riktar sig mot kvinnor. En sådan kvinnosyn har inte varit gångbar genom historien och är det inte i dag heller.
Ordet är fritt i kommentarerna, och tänk på att hålla en hög nivå och god ton. Allt annat raderas.
Tipstack: Går till Erik!
För ett par dagar sedan hade Sverige idag ett inslag om den nya jämställdhetsrörelsen (börja titta vid 7:40). Begreppet Jämställdhet 2.0 nämndes vid ett par tillfällen och syntes i bild, så det börjar få fäste.
Inslaget gav en relativt fragmentarisk bild av vad Jämställdhet 2.0 handlar om – med ett par felaktigheter – men trots allt var det ingen total svartmålning (som till exempel i den nyliga kulturdebatten i DN).
Det positiva är att det blir allt mer omöjligt att ignorera att många svenskar vill se en ny typ av jämställdhetspolitik.
Tipstack: Går till Mattias, Joakim och Thomas!
Uppdatering: Se även ett längre inslag i Östnytt där Correns ledarskribent Marika Formgren intervjuas. Hon säger korrekta fakta om vad den nya jämställdhetsrörelsen handlar om! (länk från MX i kommentarerna)
Gästkrönika av Hannah Lemoine.
Ibland undrar jag verkligen vad människor vill när de publicerar texter, både på nätet och på diverse mediala plattformar.
Precis som jag redan i februari ifrågasatte om Svelands beryktade text Hatet som gör mig politiskt deprimerad överhuvudtaget var ett led i att motverka det hon själv uppmärksammade, nämligen hatet mot oliktänkande, eller om den i själva verket bara grävde djupare skyttegravar i det krig mellan feminister och antifeminister som hon själv målar upp, måste jag nu verkligen med djupaste förundring fråga: Vad vill Sophie Gunnarsson när hon väljer att skicka sin text Patriarkatet gör mig upprörd varje dag till publicering i NSD? [Se även gårdagens inlägg – red. anm.]
Vad vill hon uppnå?
Jag tror att hon eventuellt vill förklara någonting om varför hon är upprörd. Hon vill förklara något om sina känslor, om hur det hon ser varje dag påverkar hennes sinnesstämning. Hon vill bli hörd. Hon vill bli förstådd. Precis som alla andra.
Men problemet är att hon, när hon blir publicerad i ett etablerat medium, inte har möjligheten att utgå ifrån att människor ska läsa henne som en människa. De kommer läsa henne som en representant för en ideologi, i det här fallet feminismen. Ingen bryr sig om att hon försöker sätta ord på sina personliga känslor, för hon skriver inte ett brev till en nära vän eller på en personlig blogg.
Om man ska publicera texter i tidningar, och om man har en ideologisk tanke med sin text, måste man iallafall tänka bara ett ögonblick på vilken publik man egentligen riktar sig till. Vilka det är man vill slå an en sträng hos. Och sedan måste man tänka på alla andra. De som ändå kommer vara publik, de man ändå kommer nå, trots att man inte riktar sig till dem. Och hur ens text kommer tas emot av dem.
Och då går det inte an att tänka i extrema termer. Då duger det inte att dela upp människor i “de som håller med” och “de som är emot mig oavsett”. Det gäller att tänka på alla de andra. De som inte är speciellt engagerade i, i detta fallet, jämställdhetsfrågor eller feminism. De som kan komma att känna sig påhoppade ändå, trots att det inte var menat till dem.
Fokus nu. Igen, igen, igen: vad är målet? Vad är drömscenariot? Och hur når vi dit på bästa sätt? Kommer mitt inlägg i debatten vara ett litet litet steg i den riktningen, eller kommer det tvärtom vara ett steg därifrån? Vill jag arbeta mot en förståelse mellan människor av olika kön, etnicitet, sexualitet, ålder, osv? Eller vill jag tvärtom bygga murar mellan dessa?
Jag såg någon Batman-film precis häromdagen. “Some men just want to see the world burn”, sa de. Och jag tänker utgå ifrån att de i just den här meningen inte syftar på “män” utan på “människor”. Vissa kanske bara vill ha krig. Vissa kanske faktiskt inte alls är kapabla att önska sig ett samhälle där vi lyssnar på varandra, trots att det väl är det allra mest grundläggande behovet hos oss allihop: att någon lyssnar.
Och för att någon ska lyssna krävs det att man talar deras språk. Inte att man talar om dem, inte att man talar över deras huvuden, inte att man berättar hur andra ska vara. Att man talar med dem.
Så, Sophie. Jag förstår din upprördhet. Jag blir också kladdad på på krogen, jag irriterar mig också på när någon har försökt stå upp och pissa på en toalett och misslyckats, jag blir också arg över att kvinnor våldtas och misshandlas.
Men jag blir också irriterad på tjejer som kladdar på mina killkompisar när vi är på krogen, jag irriterar mig något så gruvligt på brudar som tror att det är okey att applicera nagellack inne i en buss (vad i helvete alltså?), och jag blir arg över alla barn som blir misshandlade av sina mammor och över alla män som faller offer för andras, både mäns och kvinnors, våld.
Det är svårt att se saker och ting ur andras perspektiv, jag vet. Men om vi ska förvänta oss att andra ska förstå vårt perspektiv är det i allra högsta grad nödvändigt att vi försöker förstå andras också. I detta fallet männens perspektiv. Och vi måste verkligen börja göra skillnad på människor och människor. Göra skillnad mellan de som mår bra och de som inte gör det.
För de som våldtar, de som slåss, de som kladdar på krogen alldeles för fulla, de som utför destruktiva handlingar… Det är personer som inte mår okey. För en människa som mår bra, en människa som känner att den har ett värde i livet, som tycker om sig själv och som har empati och förståelse för andra människor, gör inte sådana saker.
Det är inte kön vi ska fokusera på när vi snackar om destruktiva handlingar. För könet är enbart relevant i förhållande till hur vi blivit upplärda att hantera vår frustration, vilka vägar vi lärt oss att gå, vilka kommunikationsbanor vi fått veta existerar. Könet är enbart relevant till hur människor väljer att uttrycka sin frustration.
Män som mår bra är inte elaka mot andra. Det samma gäller kvinnor, men konsekvenserna och symptomen på det psykiska illamåendet skiljer sig åt. Vill vi komma till rätta med mäns våld, exempelvis, så borde vi inte fokusera enbart på de vis som män uttrycker sina problem. Vi borde fokusera på problemen i sig. Varför? Visa mig gärna en enda man som utövat våld utan att ha en fruktansvärt problematisk bakgrund eller en psykisk problematik av något slag. Visa mig den personen.
Människor som mår bra och känner sig trygga har inget behov av att hävda sig, av att trycka ner andra, av att utöva varken fysiskt eller verbalt våld och/eller makt mot andra. Människor som mår bra vill att andra ska må bra.
Så då är frågan: vill vi att män ska sluta utöva våld? Eller vill vi att män ska må bra?
Ja, det var en ledande fråga. Och ni vet alla vad mitt svar kommer vara. Och följdfrågan är således: Hur fan arbetar vi med det?
Och där har jag inga övergripande och orakelmässiga svar. Jag vet bara att jag tror att om vi slutar fokusera på symptomen och sätter in vår kraft där den verkligen behövs, det vill säga på människors psykiska välbefinnande, så kommer vi bli av med en väldig massa problem i vårt samhälle.
För problemet är inte enbart, som jag läste tidigare idag, att män har sociala normer kring våld som gör dem mer benägna att ta till våld där inga andra kommunikationsmedel presenterats för dem – problemet ligger till största delen i den psykiska ohälsa som tvingar dem ut i det beteendet från början.
Människor som mår bra utövar inte våld. Varken mot andra eller mot sig själva. Så enkelt tror jag att det är.
Men rätta mig för guds skull om jag har fel.
Blev tipsad om en nöjeskrönika i NSD som är något utöver det vanliga. Här är ett par citat:
Jag är arg. Jag är så jäkla arg. På patriarkatet. På detta system, skapat av oss människor, som låter personer födda med kuk växa upp till ibland väldigt obehagliga och för den delen även farliga människor. Till någon sorts norm som vi andra (lika många är vi, men ändå är vi kvinnor/tjejer/transpersoner ”de andra”) måste anpassa oss till.
Jag blir så jäkla arg när män tar sig rätten att börja kladda på kvinnor på nattklubbar utan att veta om det är okej eller inte. Jag blir arg för att män tar sig rätten att våldta, mörda och slå kvinnor. Dagligen. I Sverige och i världen.
Jag är arg för att män krigar, pucklar på andra män och ger varandra kompislöner. Män gör mig fett irriterad när de alltid tror att de vet bäst, när de tar sin hand om sin fru/flickvän som om de ägde henne. Jag blir arg på män för att de inte själva ser de patriarkala strukturerna, för att de inte ger ifrån sig makten de besitter, för att de löjligförklarar kvinnor i maktpositioner och för att de tror att de kan döma/kommentera/utöva/skriva om sport bättre än vad kvinnor kan.
Jag blir äcklad och arg på män som åker österut enbart för att köpa sig en fru, blir arg på män som tror att sex är en mänsklig (läs manlig) rättighet. Jag blir arg på män som låter högljutt offentligt och på de män som inte kan pricka rätt i toastolen när de står upp och kissar.
Den här artikeln – i sin helhet eller med ett specifikt utdrag – tigger om att transgenusfieras. Vad händer om vi byter kön i texten? Vad händer om vi sätter in en annan samhällsgrupp?
Publicera era alster i kommentarerna!
Tipstack: Går till S och Erik!
Unga män är överrepresenterade både som utövare och offer för våld. Detta konstateras i en debattartikel av Klas Hyllander från Män för jämställdhet, samtidigt som han uppmanar till ett mer aktivt våldsförebyggande arbete. Problembeskrivningen är korrekt – likaså behovet av insatser – men om vi inte förstår oss på själva mansrollen kommer vi inte att komma närmare en lösning.
Vårt samhälle har länge fostrat män in i en roll där de ska vara mer eller mindre stoiska, tåliga och inte visa för mycket svaghet. Varför då? Är det en godtycklig tradition? Nej, de normer samhället har för män är kopplat till de arbetsuppgifter som behöver utföras av män. Vi behöver män för att hålla igång infrastrukturen, vilket innebär yrken som vägarbetare, byggnadsarbetare, skogsarbetare och brandman. Sammanlagt dör en man i veckan på sin arbetsplats för att samhällets hjul ska snurra.
Hur övertygar vi unga män att utföra alla de farliga jobb som samhället behöver? Ja, inte är det genom att uppfostra dem till att vara försiktiga, känslosamma och att ständigt prioritera sin egen hälsa. Vi skapar istället de stoiska och starka män vi upplever oss behöva. Samtidigt är just denna mansroll grogrunden för våld mellan unga män. Ju mer avskuren man är från sin sårbarhet, desto större risk att det i vissa fall leder till våldsamheter.
Budskapet kan inte bli annat än att vi alla – som tillsammans utgör samhället – granskar oss själva. Vilken typ av män vill vi ha? Är det förvånande att vissa män spårar ur om de fostras in i en smal roll? Har vi egentligen rätt att vara upprörda över unga mäns våld om vi samtidigt uppskattar att de utför “våldsamma” jobb åt samhället? Om vi menar allvar med att ge dessa unga män ett alternativ till våld måste vi våga se de djupare sambanden, och vi måste alla ta vår del av ansvaret.
