Sedan tidigare är det relativt väletablerat i anglosaxisk forskning att växelvis boende är det som barn tenderar att må bäst av efter en skilsmässa. Professor emeritus Lars Tornstam har till exempel sammanfattat denna forskning i sin skrift Separationsbarns boende (numera finner jag den online endast på engelska).

För några dagar sedan rapporterade DN att svenska forskare nu reproducerat detta fynd:

Socialstyrelsen har i samarbete med Chess skrivit en rapport ut­ifrån en undersökning som genomfördes 2009 bland Sveriges alla barn i årskurs 6 och 9 om levnadsförhållanden och psykiskt mående. 172 000 barn deltog. En fråga gällde hur barnen mådde relaterat till hur de bodde. Undersökningen visar att bäst mår barn till föräldrar som bor tillsammans. Bra, men något sämre, mår barn som bor växelvis hos sina föräldrar. Sämre mådde barn som bodde mest hos en förälder. Allra sämst mådde barn som bodde enbart hos en förälder.

Föga förvånande mår barn bäst när de får bo med båda sina föräldrar. Men om föräldrarna inte kan bo ihop längre, utan måste separera, är den bästa lösningen att ha växelvis boende. På så vis säkerställs ju att barnet kan ha en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

Forskningen visar även på en tydlig trend: Ju mindre ett barn får träffa någon av sina föräldrar efter en skilsmässa, desto sämre mår det. Många av oss känner nog intuitivt att det borde vara på det viset, men det är alltid bra att få forskning som bekräftar det.

Dessutom visar det sig att föräldrarna mår bättre av växelvis boende:

Om man tittar på den forskning som finns om helt ensamstående föräldrar ser man hur enormt slitigt det är för ensamstående mammor, och hur psykiskt påfrestande det är för pappor som inte får träffa sina barn, säger Malin Bergström.

Snacka om win-win. Alla inblandade tenderar att må bättre av växelvis boende. Det borde ju innebära att samhället och familjerätter anammar och förespråkar denna boendeform efter en separation. Men tyvärr är vi ännu inte framme vid en sådan inställning:

I dag brukar man avråda föräldrar till barn under fyra år att bo växelvis. På många familjerätters hemsidor står det uttryckligen att rätten inte rekommenderar det. Det tycker Malin Bergström delvis bygger på en gammaldags uppfattning om att små barn främst knyter an till mamman, och att de därför har svårt med separationer från henne.

– Vi vet i dag att barnet kan knyta an till båda sina föräldrar och att pappor numera oftast är väldigt närvarande.

De rapporter jag fått från föräldrar som varit indragna i vårdnadstvister – och mitt eget intryck när jag föreläst – är att familjerätter är gammeldags på detta område. Man tror fortfarande på en gammal variant av anknytningsteorin som säger att barn bara kan knyta an till en vuxen (läs: mamman) de första åren. Det vi vet i dag tyder på att barnet kan knyta an till mer än en förälder, och samma forskningsteam ska nu undersöka hur de små barnen mår i olika boendeformer.

Det som inte tas upp i artikeln är att en lagändring 2006 gjorde det lättare att få enskild vårdnad och huvudsakligt boende för ena föräldern (oftast mamman). Begreppet ”samarbetssvårigheter” har gjorts till en legitim anledning att mer eller mindre plocka bort ena föräldern ur barnets liv. Istället för att främja att föräldrarna hittar en mogen lösning är systemet nu sådant att det kan löna sig att inte komma överens – för då kanske man slipper ”dela med sig” av barnet till den andra föräldern.

Förhoppningsvis kan denna nya forskning och dess uppmärksammande i DN bli en blåslampa där bak för såväl politiker som familjerätter. Vi kan alla enas om att vi ska göra det som är bäst för barnen, och om det bästa tenderar att vara växelvis boende kan vi inte ha ett system som främjar motsatsen.

Tipstack: Går till Andreas!

Etiketter:  

31 kommentarer på “Nu visar även svensk forskning att växelvis boende är bäst för barnen”

  1. Gunnar D.U. skriver:

    Bra att detta kommer fram mer och mer!
    Att pappan är en (minst) fullvärdig förälder och mycket viktigt i ett barns liv!
    Man har redan för ganska länge sedan kunnat visa på en positiv association mellan pappa-relationer och barns kognitiva utveckling

    Läs även patersemperest väldigt intressanta förtydligande av DN-artikeln, med många bra källhänvisningar till forskningen:
    http://patersemperest.blogspot.se/2012/04/barnen-behover-bada-sina-foraldrar.html

    Han skriver bl.a. denna intressanta passus där:
    ”Det finns dock en grej som Bergström inte berättar, nämligen att barn som lever med bara pappa mår rätt så bra (det finns inga betydande skillnader mellan att bo med båda föräldrarna och med pappa). Givetvis är det bättre att ha tillgång även till mamma, men om man måste välja är det alltså bättre att satsa på pappa.
    På riktig är det dessvärre så att i de flesta fall där barn bara lever med en förälder så bor de med mamma, ofta på premissen att de inte får träffa pappa vilket är en indikation på relationsaggressivitet från kvinnansa sida. Här är är domstolspersonalen med och normaliserar umgängessabotaget.”

    Samt även passusen:
    ”Min egen kartläggning från Svea hovrätt för åren 1990-2001 indikerade att domstolspersonalen där dömer bort papparelationen i drygt 75 % av fallen (Österberg, 2004). Den siffran validerades av feministen och professorn i juridik, Johanna Schiratzki (2008). Tack Johanna!”

  2. Johan Grå skriver:

    Så man gör en undersökning om vad som är bäst för barn i 6:an till 9:an (dvs. ca 12-15 år) och så använder man det för att ha åsikter om vad som är bäst för barn under 4 år?

    Det är ju helt befängt!

    Läser man artikeln framgår dock att de undersöker situationen för barn under 4-år med en intervjustudie. Jag är säker på att de får bra och genomtänkta svar från 4-åringarna.

    Jag tycker det här ett lika bra exempel på ideologisk forskning som det vi brukar kritisera.

    Visst, det nämns att man numera vet att barn kan anknyta till mer än en person. Vad som inte nämns men också är vetenskapligt bevisat är att det är bra med flera anknytningspersoner. Vad man däremot inte vet, är om det är bra för barnen att inte få tillgång till en stabil anknytningsperson. Med andra ord man vet inte hur viktigt det är för så små barn att ha en person som är närvarande kontinuerligt.

    Personligen har jag hört så många fruktansvärda skildringar av små barn som forslats runt mellan föräldrar så jag tycker nog att man ska vara riktigt jäkla säker på att man gör det som är bäst för barnet innan man ändrar på rutiner.

    Därmed inte sagt att det som är bäst för barnet i många fall kan vara att växa upp hos pappan. Kvinnor har ofta ett försprång i anknytningen för att de ammar och är hemma med barnen första perioden men särskilt med mammor som av olika skäl är dåliga på att ta hand om barnen tycker jag småbarn i högre grad borde få växa upp med sina pappor.

  3. AV skriver:

    Vad som är hönan eller ägget kan vara svårt att veta. Barn mår bra av att vuxna håller sams och lägger eget groll åt sidan. Sådana vuxna tenderar i högre utsträckning att ordna växelvist boende långt bort från familjerätten. De föräldrar som inte kan samsas ordnar boendet enskillt. Med eller utan familjerätten. Är det pga växelvist boende barnen mår bra, eller pga att goda föräldrar ordnar växelvist boende? Kan tänka mig flera orsakssamband och synnergieffekter.

    Det är iaf intressant att det offentliga å ena sidan säger att riktigt små barn endast kan knyta bra till en förälder och å andra sidan kampanjar för 50/50 utag av föräldraförsäkring. Någonstanns måste man bestämma sig om pappa är en likvärdig förälder och barnen kan knyta an till båda. Om mamman enligt familjerätten är primus förälder är det ju barnmisshandel att tvinga bort mamman på jobb efter 6 månader. Så hur ska de ha det?

  4. Johan Grå skriver:

    @AV

    Nu tycker jag inte samhället ska styra hur föräldrar tar ut föräldraledigheten eftersom jag tycker de är kompetenta att hantera det själv men det är ändå inte riktigt samma sak.

    När min son var liten reagerade han påtagligt när min fru var bortrest en dag eller två i jobbet. När hon kom tillbaka agerade han alltid ut, var frustrerad och upprörd. Om hon en kväll kom hem sent och bara träffade honom en timme eller så var det inget problem. Det är förstås bara ett exempel och ingen studie men det är i linje med vad anknytningsteorin säger.

    Resultat från anknytningsteorin tyder dessutom på att det verkar vara viktigare för barn vem de sover med än vem de träffar på dagarna.

    Det finns alltså ingen anledning till att barn inte skulle anknyta till pappor bara för att de inte är hemma med barnen på dagarna. Om man kan spåra någon anknytningsrelaterad effekt av att pappor är hemma så är det nog snarare att chansen ökar för att deras omsorgssystem väcks. Rent teoretiskt är det mycket viktigare att papporna är en trygg figur som bryr sig om barnens behov när de är närvarande, vill man förbättra chansen för att barnen ska knyta an till pappan är det nog bättre att de tar hand om barnet på nätterna.

  5. NinniTokan skriver:

    @Johan Grå:

    Samma erfarenhet här. Min man är mycket engagerad pappa och har så varit sen graviditeten. Under småbarnsåren var jag första-förälder ändå, trots vi båda gjorde ”allt för ungen”. Pappa var bra men, mamma var bäst. (Det är väl inte så konstigt eg.? Jag var ju förälder PLUS ”matförrådet” ur hans perspektiv.)

    Sen, när han var runt tre år, då blev pappa IDOL! och jag fick nöja mig med andra plats.

    Sen länge nu, kanske sen han var runt 5-6 år är vi lika viktiga, men fyller helt olika funktioner. Grabben väljer mig när han vill ha hjälp med skolan, diskutera/debattera politik/samhälle(förvånande va?;P) eller råd av privata slag(sexfrågor tex. ställer man helst till mamma, även om pappa funkar), medan pappa har mer en ”kompis-stötta-roll” och ett är helt uppenbart ett mansideal för honom.

  6. Gunnar D.U. skriver:

    @Johan Grå:
    Det säger kanske mer om hur du och din fru hanterade familjelivet med barnen mellan er!
    Jag var väldigt engagerad och aktiv med mina barn ända från första dagen i deras liv och de var precis lika trygga och lugna med mig som med sin mamma , när de var små. Inget problem eller reaktion av ”frustration och upprördhet” hos min barn när deras mamma var borta en vecka som små! För den ena var jag som pappa t.o.m. mer av typ ”första förälder” vad det gällde anknytning/närhet…
    Allt typ matning, badning och nattning gick precis lika bra när jag var ensam med dem några dygn…
    Jag upplever att de hade lika bra anknytning till mig som till sin mamma och de kände sig precis lika trygga och lugna med bara mig hemma några dagar, som de gjorde annars!

  7. Aktivarum skriver:

    Gunnar D.U:

    ”Det finns dock en grej som Bergström inte berättar, nämligen att barn som lever med bara pappa mår rätt så bra (det finns inga betydande skillnader mellan att bo med båda föräldrarna och med pappa)”

    Beror inte den skillnaden mest på att en man måste vara så mycket bättre lämpad än en kvinna för att få ensam vårdnad om barnet? Alltså gruppen ensamma pappor är selekterad av domstolar och mindre än gruppen ensamma mammor.

  8. Johan Grå skriver:

    @Gunnar D.U.

    Jag menade inte att min son var otrygg med mig utan att han visade sorg när hans mamma var borta. Eftersom barn inte är så bra på att differentiera sina känslor blir det lätt frustration och utagerande. Inte så konstigt. Poängen är att den primära anknytningspersonens närvaro är viktigt. Man vet inte vad det gör med små barn om den primära anknytningspersonen (och även om man kan ha flera anknytningspersoner tycks det alltid finnas en primär, dina barn valde säkert en förälder före en annan om de fick välja vem som skulle trösta dem, även om ni båda kunde trösta barnen) är borta varannan vecka.

    Eftersom vi inte vet, är det möjligt att det fungerar utmärkt med varannan vecka så länge det finns en annan viktig anknytningsperson närvarande. Tills vi vet det och vet vilka krav det ställer på den andra anknytningspersonen (oftast pappan) tycker jag inte vi, som samhälle, ska chansa.

  9. Gunnar D.U. skriver:

    @Aktivarum:
    Jag har läst detta om fördelen att bo hos ensam pappa vs ensam mamma avseende barnens välmående från flera olika källor de senaste åren! (Och då inte bara i fall där domstol, dömt till ensam vårdnad.)
    Visst kan det ligga en del i det du skriver om selektering kanske.

    En annan orsak jag sett som kommit fram är att pappor som barnen bor heltid hos (och övriga pappor också) generellt anser det är väldigt viktigt att barnen har en bra kontakt med båda sina föräldrar, vilket skiljer sig tydligt från den generella åsikt många mammor har som barnen bor heltid hos!
    Pappor har en signifikant större ambition att uppmuntra barnens umgänge med sin mamma, än mammor har att uppmuntra barnens umgänge med sin pappa sett som ett generellt beteende, vad jag kunnat läsa mig till från flera olika utredningar och undersökningar!

  10. Gunnar D.U. skriver:

    @Johan Grå:

    Jo för mina barn var det en som var ”mammas pojke” och en som var ”pappas pojke” när de hade fri möjlighet att välja vid tröstande när vi båda var hemma…
    Men det var inge jättemarkant skillnad och inget som blev tydligt när jag var själv hemma med dem ett tag ibland.

    Men ingen av dem visade upp någon sorgeliknande reaktion när jag var själv hemma med dem några dygn eller någon form av ”separationsångest” när deras mamma var den som lämnade bostade och jag var kvar hemma själv med dem! Ingen frustration eller upprördhet eller så, utan det fungerade i stort som vanligt…

    Vad jag kan se så vet vi väl lika lite hur det påverkar små barn som inte får bo växelvis med sina föräldrar och inte får chans att knyta an till båda föräldrarna ända sedan de är riktigt små!
    Jag ser det som en minst lika stor chansning från samhällets sida att inte stödja barnens självklara rätt till att få utveckla en närhet till båda sina föräldrar från första dagen i sitt liv.

    Däremot vad jag har läst så är en vecka (7 dygn) för lång tid mellan skiftena för barn under fyra år och jag har sett en rekommendation att för så unga barn skifta boendet var tredje dygn istället, vid växelvis boende.

  11. Nils Jungenäs skriver:

    @AV:

    AV slår huvudet på spiken. Det går inte att utifrån den information som här ges vid handen att veta det exakta orsak-verkan-förhållandet. Det är möjligt att slutsatsen är korrekt. Det finns dock anledning att ifrågasätta slutsatsen då den inte har stöd i det som här läggs fram.

    En välkänd ishockeyförening byggde för några år sedan om och moderniserade sin arena. Man hade tittat på de andra lagen i elitserien och konstaterade att alla som hade byggt om sin arena hade mycket bättre ekonomi. Sagt och gjort. Efter ombyggnaden som kostade 120miljoner visade det sig att man fick sämre ekonomi. Man var bland annat 120 miljoner fattigare.

    Många rika människor har en Mercedes. Om jag köper en mercedes – blir jag rik då?

  12. Mia. skriver:

    De som kan samarbeta gör det oftast också efter separation och i de fallen kommer man fram till vv eller inte (vv behöver inte innebära varannan vecka, och tror t ex inte det är det bästa för de allra minsta men att man då som Tornstam förspråkar kan ha kortare separationer och täta byten). Men de som inte kan samarbeta tenderar att ha ännu svårare att göra det efter en separation. Och det är ju de fallen som är föremål för tvister (och denna diskussion, dvs undantagen som bekräftar regeln och som behöver regleras i lag sas).

    I en del fall är det mammor som samarbetssaboterar och i en del fall papporna (och i vissa fall är båda lika goda kålsupare). Visst är det så att vissa ser ett incitament till att samarbetssabotera om de tror sig kunna ‘vinna’ på det. Men vad gör man om en förälder faktiskt är ovillig/oförmögen att samarbeta? Jag har ställt fråga flera gånger nu men får inga svar från de som kritiserar ‘samarbetsklausulen’. Vad gör man i de fall där det faktiskt förekommer oförmåga att samarbeta?

  13. Jo skriver:

    Har jag läst slarvigt, eller finns det ingen länk till själva studien? För mig verkar det vara en ren korrelationsstudie, och då kan man inte säga NÅGONTING om orsak och verkan. Inte alls osannolikt att det snarare är att barnen har föräldrar som kommer rimligt överens som gör att de mår bättre, som AV säger. Den variabeln borde vara möjlig att kartlägga och kontrollera för innan man uttalar sig om orsakssamband.

    Inte alls orimligt heller att det statistiskt sett finns ett samband mellan att inte komma överens och psykisk ohälsa hos en eller bägge föräldrarna, som i sig rimligtvis har viss negativ inverkan på hur barnet mår. Och (eftersom psykisk ohälsa statistiskt sett även har en ärftlighetskomponent) att barnet till föräldrar som mår psykiskt dåligt (och därför har svårare att komma överens) själv har en större psykologisk sårbarhet. Är man barnpsykolog så bör man rimligtvis ta med de aspekterna i bedömningen också.

  14. Mia. skriver:

    Intämmer med alla som påpekar problem med kausalitet sas.

  15. per hagman skriver:

    ”…..är den bästa lösningen att ha växelvis boende. På så vis säkerställs ju att barnet kan ha en nära och god kontakt med båda föräldrarna.”

    — Tvekløst skall barnet ha kontakt med två ansvarsfulla biologiska førældrar efter en skiljsmæssa.
    Men , vad menas med væxelvis boende? Ær det barnet eller førældrarna som væxlar boeende?

    Per Hagman

  16. Jax skriver:

    Pelle, det går inte att lita på undersökningar som denna. I princip allt i detta område som rör ”genus” och jämställdhet har en ideologisk/politisk grund. Vad är det som säger att mamman inte är viktigast för barnet under de första åren? Om det inte finns adekvat forskning så stöder all mänsklig erfarenhet detta antagande. Om man då skall hävda motsatsen bör bevisbördan vara tung.

    För min son har mamma varit viktigast fram till ungefär 1,5 år, sedan har han börjat intressera sig allt mer för mig och söka tröst och trygghet även när mamma finns i närheten. När inte mamma var närvarande gick det bra med mig men annars sökte han henne först.

    Jag anser att vi skall utgå från att ett barn de första 2 åren behöver en anknytningsperson och att den personen är mamma. Detta bör vi utgå från tills något annat bevisas. Även här bör försiktighetsprincipen gälla före genuspolitiska ställningstaganden.

    I vårt arbete för lika rättigheter för män / pappor får vi inte göra samma fel som feministerna och glömma bort barnet och den biologiska faktorn. Vi är däggdjur och primater. Ingen annan däggdjursart har ”växelvis boende”.

  17. Lavazza skriver:

    Även i undersökningar där det kompenseras för föräldrarnas utbildning, inkomster, hälsa etc. framgår klart att barn mår bäst om föräldrarna fortsätter att vara tillsammans (växelvis boende är inte tillräckligt vanligt världen över för att det ska finnas internationell forskning på det). Föräldrar behöver inte älska varndra eller ens dra jämnt för att en skilsmässa ska vara sämre för barnen än att de stannar tillsammans.

  18. Lavazza skriver:

    Jag pratar nu inte om enskilda familjer (i det enskilda fallet kan det gå hursomhelst), utan jag syftar på liknande familjer som kollektiv och korrelationen mellan barnens hälsa/anpassning och om föräldrarna är tillsammans eller inte.

  19. Henrik skriver:

    Jag ser att många redan har sagt det, men jag måste ändå få säga att denna typ av forskning inte visar något överhuvudtaget alls. Därmed inte sagt att det är dålig forskning eller att det är resultaten är ”fel”. Men om vi (med vi menar jag den generella grupp som läser och uppskattar bloggen utan nödvändigtvis en politisk övertygelse) grundar ett så pass konkret och slutgiltigt argument i frågan så mister vi alla möjligheter att kritisera samma typ av argument från andra håll.
    Det är mycket enkelt att se brister i forskningen som du (Pelle) har framställt (jag kritiserar alltså inte forskningen i sig, utan hur den framställs i inlägget) och det är inte positivt att det resultaten framträder som bevisade eller grundligt genomgångna.
    Jag läser allt som kommer upp på bloggen och det är synd att jag bara kommenterar när jag tycker det blev fel.

  20. Jo skriver:

    Utan något som helst vetenskapligt underlag att hänvisa till håller jag med Jax om att det i genomsnitt nog är rätt naturligt och sunt att det är mamman som är ”första instans” de första åren. Och att man kan göra sig skyldig till lika destruktiva saker som genusdagis på radikalfeministisk grund om man går in och försöker styra upp det till att mamma och pappa ska ha lika mycket tid med barnet under den perioden.

    Men jag tror inte man ska underskatta att det är rätt rejäl spridning både inom gruppen män och inom gruppen kvinnor i hur inkännande, empatisk och varm man är. Har sett rätt många föräldrapar där pappan uppenbart varit den förälder som hade bäst förmåga att uppnå en nära, trygg och varm relation med barnet. Där kan det nog ibland vara värt att prioritera detta framför vad som är ”mest naturligt” enligt någon förenklad modell.

    Och så har man ju den svårdefinierbara ”personkemin” mellan föräldrar och barn precis som mellan alla andra människor. Somliga funkar bättre ihop, andra funkar sämre.

    Och så är ju barn väldigt olika känsliga för obehag och påfrestningar överhuvud taget. Somliga tål nästan vad som helst (inom rimliga gränser) utan att ta någon större skada. Andra kan fara jätteilla om det blir bara lite fel. Och allt därimellan. Jag tror att det allra viktigaste är att ha stor variationsmöjlighet i hur man lägger upp det, från barn till barn, från familj till familj. Och att göra sina val från fall till fall utifrån vilka signaler barnet sänder om vad hen vill och inte vill, om vad hen mår bra och dåligt av.

  21. Mats Lind skriver:

    Ok, forskningen kanske inte är optimal och kanske det ej heller finns stark korrelation (kausalitet) mellan barns hälsa och pappors närvaro men det finns ju en hel del filosofiska och juridiska spörsmål i detta. Exempelvis filosofiskt om hur vi som individer/föräldrar samt barn kan bli utdömda från en relation till varandra på socionomers och rådmäns råd. Om du stjäl en bil blir du dömd alternativt får betala böter dvs man kan sona sitt brott, denna tro på människors inneboende föränderlighet finns inte i vårdnadstvister. Är du en gång dömd så finns det knappast någon väg in, för att inte tala om de premisser varpå man döms ut i första hand.

    Sen skulle jag väldigt gärna vilja se forskning som tyder på motsatsen, dvs att pappor skulle vara generellt farliga för sina barn. Där kan man inte bara prata om korrelationsreduktans ;-) Skämt åsido, där har vi ideologi på riktigt och det eviga mantrat från auktoritära feminister; män är onda. Det är lätt att följa en röd tråd i det nuvarande svenska dilemmat kring barn och vårdnadstvister utan att vara alltför konspiratorisk. Det började med att riksdagsledamöter fick läsa en skönlitterär bok (fiction?) ”När blodsbanden brister” och dessutom fick alla riksdagsledamöter ett vykort med ett omslag där en pappa slår sitt barn och pojken i en pratbubbla säger: ” Mamma, måste jag åka till pappa igen?”.

    Sedan satt där 17 representanter för riksdagen, mestadels kvinnor, och beslutade om att gemensam vårdnad skall utgå i fall pappan är dum. Som alla vet är bevisbördan mycket mycket lägre i tvistemål. Summa summarum: Vårdnadstvister ökar, fler barn lever nästan helt utan sin far och det sociala kapitalet och rättsäkerheten utarmas. Allt för att skydda kvinnor och faktiskt rätt så ofta till barns nackdel.

    Det finns en önskan om dessa frågor hos mig och det är att jag inte visste så mycket om detta så att det gick att avfärda som svammel eller konspirationer men tyvärr så har jag sett detta ske både i teori och praktik.

    När det finns incitament att bråka så kommer människor att bråka, när de dessutom ofta har en medfödd benägenhet att bråka så kommer det att drabba barnen. Min förhoppning är att psykologer hade hand om vårdnadsutredningar och att socionomer fick handlägga de enkla ärendena som ju passar för fyrkantighet.

  22. [...] Nu visar även svensk forskning att växelvis boende är bäst för barnen  (Pelle Billing) [...]

  23. barfota skriver:

    Konstig rubrik.

    Barn mår bäst i kärnfamiljen. ”Barn som bor växelvis mår bra, men något sämre än barn som bor i kärnfamiljer”, om olyckan skulle vara framme och familjen splittras. Då och först då stämmer rubriken på detta inlägg som jag upplever ha samma mål som feminister, nämligen att splittra kärnfamiljen.

  24. Mia. skriver:

    Ytterligare artikel i ‘serien’

    ”Emma – en av de första att bo växelvis”

    ”– Jag tror att det är av stor vikt att ha en nära relation till båda föräldrarna. Men även om man kommer fram till att det är det bästa sättet för de flesta så går det inte att säga att det är det för alla. Jag tror att det är viktigt att vi får studera det växel- visa boendet närmare, det kan ge ett bättre underlag för föräldrar som separerar. Om man som förälder vet hur det verkar vara för andra så kan det vara lättare att välja.”

    http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/emma–en-av-de-forsta-att-bo-vaxelvis

  25. Mia. skriver:

    Har tidigare hänvisat till denna skrift i ämnet. Där förekommer Tornstam sid 19 bl a.

    http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/10343/2004-110-14_200411014.pdf

    Den ‘klassas’ dock nu som inaktuell och när jag ringde och frågade så hänvisar man istället till denna.

    http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/10571/2003-101-1_20031012.pdf

    Där kan man läsa om växelvis boende från sidan 40. Känner igen detta sen tidigare:

    ”När det gäller anknytning mellan barn och föräldrar finns det inte särskilt
    mycket forskning som är tillämplig på frågan om växelvis boende. Det
    mesta pekar dock på att mycket små barn (under det första levnadsåret) i
    regel mår bäst av att ha en någorlunda kontinuerlig kontakt, utan längre
    avbrott, med åtminstone en vårdande vuxen. Det finns också goda skäl att
    tro att anknytningen till den andra föräldern inte behöver ta skada av att hans
    eller hennes samvarotid med barnet inte är lika stor från början, utan ökar
    successivt.

    När det gäller små barn är det också rimligt att anta att korta och täta
    byten är bättre än att barnet växlar mellan föräldrarna under längre perioder.
    Förhoppningsvis ökar möjligheten att föräldrarna kan komma fram till en
    god lösning för barnet om de kan känna sig trygga med att chansen till en
    djup och nära relation med barnet på sikt inte är beroende av att de delar
    allting lika från första början.”

    Men detta var nytt. Och det ställer jag mig ‘frågande’ till sas:

    ”Ytterligare förutsättningar för växelvis boende är att föräldrarna själva
    kommit fram till denna lösning – inte att den har valts efter andras ingripanden
    eller påtryckningar – samt att de ekonomiska frågorna som följer med
    denna boendeform inte skapar konflikter.”

  26. michael skriver:

    Staten ska inte lägga sig i hur familjer vill dela på föräldraförsäkringen den har medborgarna betalat inte politiker.Men staten ska lägga sig i om en förälder saboterar en annans förälders samvaro med sitt barn.

  27. Ariel skriver:

    Nej, nu blev jag lite besviken Pelle. Att du sväljer den här forskningen med hull och hår. Du brukar alltid annars vara så kritisk och nyanserad.

    Vad man har visat här är korrelation och inte kausalitet. Varför har de äldre barn som bor hos endast den ena föräldern inte växelvis boende kan man fråga sig? De allra flesta väljer växelvis boende idag eftersom det utan tvekan är normen vid en separation. Om man inte väljer detta kan det tänkas bero på att den ena föräldern är ovillig eller olämplig att ta hand om barnen. Jag har sett flera exempel på detta. Och då är det väl snarare detta som gör att barnen mår sämre?

    Om forskningen ska vara trovärdig måste man kontrollera för olika faktorer. Hur skulle det tex se ut om två likvärdiga föräldrapar separerar när barnet är ett år gammalt och det ena väljer växelvis och det andra inte. Vilken unge kommer må bäst?

    Om visst kan barnet knyta an till flera MEN det har son regel en primär anknytningsperson, en favorit. Och att separera från denne en vecka i stöten är helt enkelt inte bra. Och nu pratar jag om yngre barn.

    Detta märker de föräldrar som tex lämnar barnet hos mormor och morfar en helg. Reaktionen hos barnet när föräldrarna återkommer och en tid efter kan vara ganska kraftig. Och det beror inte på att barnet inte knutit an till morföräldrarna utan på att de primära anknytningspersonerna varit frånvarande.

    Det samma kan hända om tex mamma ensam åker bort några dagar.

  28. Mats Lind skriver:

    @Ariel

    ”Nej, nu blev jag lite besviken Pelle. Att du sväljer den här forskningen med hull och hår. Du brukar alltid annars vara så kritisk och nyanserad.”

    Det finns ingen forskning som visar det är skadligt för barn att se båda sina föräldar om de anses vara just sunda föräldrar, inget alternativ finns. Möjligen kan man anse att det finns föräldrar som är direkt skadliga för sina barn men denna fråga handlar inte om detta då det magiskt skulle innebära en fördubbling av skadliga fäder från 2006-års nya vårdnadslag då det innan var 2400 fall per år medan det nu handlar om ca 5000 fall efter den nya vårdnadslagen.

    ”Vad man har visat här är korrelation och inte kausalitet. Varför har de äldre barn som bor hos endast den ena föräldern inte växelvis boende kan man fråga sig? De allra flesta väljer växelvis boende idag eftersom det utan tvekan är normen vid en separation. Om man inte väljer detta kan det tänkas bero på att den ena föräldern är ovillig eller olämplig att ta hand om barnen. Jag har sett flera exempel på detta. Och då är det väl snarare detta som gör att barnen mår sämre?”

    Härligt när man bara belyser korrelation vs kausalitet i en högst existentiell fråga nämligen att få ta hand om sin egen avkomma. Man kan påstå att det finns tusen faktorer som inverkar men man kommer inte ifrån att det finns stark korrelation mellan missbruk, våldshandlingar och att vara intern på en anstalt och faderslöshet. Redan Ann-Britt Grunewald såg detta på 70-talet. Jag kan intyga att det finns fäder som anses lämpliga som föräldrar men ändå inte har vårdnaden om sina barn, dessa övertrumfar de ”onda” fäderna i mängd. Sen ska vi inte tala om att när vi har den skeva fördelningen med fler mödrar som primärvårdare så kommer sannolikheten att barnen lever med en förälder som är direkt skadlig för dem att öka. Detta om vi ska utgå från en nollhypotes beträffande kön och skadlighet och varför ska vi inte det?

    ”Om forskningen ska vara trovärdig måste man kontrollera för olika faktorer. Hur skulle det tex se ut om två likvärdiga föräldrapar separerar när barnet är ett år gammalt och det ena väljer växelvis och det andra inte. Vilken unge kommer må bäst?”

    Om du ska studera ett fenomen så kan du inte utgå från det som är ytterligheter och har liten eller ingen bäring på tesen från början dvs att många barn lider av att inte se sin ena förälder. Det spelar ingen roll om ett barn väljs bort av någon förälder för att kunna konstatera barn mår dåligt av att inte se båda sina föräldrar, att bli vårdade av dem.

    ”Om visst kan barnet knyta an till flera MEN det har son regel en primär anknytningsperson, en favorit. Och att separera från denne en vecka i stöten är helt enkelt inte bra. Och nu pratar jag om yngre barn.”

    Det där är gammal skåpmat och härstammar från en anknytningsteoretiker som hette Bowlby och som drev tesen om den dyadiska (Läs; bara modern och barnet kan knyta an till varandra) modellen emedan modern anknytningsteori anammat den triadiska modellen där barn kan vårdas utanför någon i skalan moder-barn. I vårt moderna samhälle ser vi exempel på att den teorin stämmer bättre då vi vet att de barn som har andra föräldrar än de biologiska klarar sig galant i livet i jämförelse med ”vanliga” barn.

    ”Detta märker de föräldrar som tex lämnar barnet hos mormor och morfar en helg. Reaktionen hos barnet när föräldrarna återkommer och en tid efter kan vara ganska kraftig. Och det beror inte på att barnet inte knutit an till morföräldrarna utan på att de primära anknytningspersonerna varit frånvarande.”

    Du svävar mellan anekdotisk bevisföring och krav på kausalitet, kan du bestämma dig tack!

    ”Det samma kan hända om tex mamma ensam åker bort några dagar.”

    Eller pappa, eller annan primärförälder enligt den triadiska modellen.

  29. Jo skriver:

    Mats Lind:

    ”emedan modern anknytningsteori anammat den triadiska modellen där barn kan vårdas utanför någon i skalan moder-barn.”

    Allmänt problem inom beteendevetenskap (och många andra vetenskaper) är att man dels vill göra det lätt för sig och vill ha EN huvudsaklig förklaringsmodell, plus att nästan alla studier görs med primitiv medelvärdesjämförelse. Kör man med primitiv medelvärdesjämförelse är det fullt möjligt att en verklighet där (typ) 5 av 10 barn funkar triadiskt, 3 av 10 funkar dyadiskt och 2 av 10 funkar på blandade andra sätt leder till en förenklad uppfattning att barn överlag funkar triadiskt eftersom medelvärdet stödjer triadiskt mer än det stödjer något annat. Och så börjar man behandla ungar som om alla funkade triadiskt. Personlighetsforskningen visar stabilt att det är ganska stor diff mellan individer vad gäller hur många nära relationer man föredrar och vad gäller hur viktigt nära relationer är öht. Också rejäl skillnad mellan individer vad gäller behovet av fast, trygg bas i tillvaron och kontinuitet. Barn är olika och behöver olika saker för att må bra.

    Tacka vet jag klusteranalys, då får man bl.a. fram (om de finns) olika grupperingar i underlaget, och deras relativa storlek och homogenitet i de mätta dimensionerna.

  30. AV skriver:

    Ser att min kommentar kan tolkas som att staten ska styra föräldraförsäkringen. Nej. Det ska familjen diskutera själva. Kvinnors makt över dagarnas fördelning kan dock problematiseras.

    Jag ville visa på de paradoxa budskap man kommer med. Om man uppmuntrar kvinnor att börja jobba efter sex månader och gärna i ”manliga” jobb med resdagar veckopendling etc kan man inte samtidigt utmåla mamman som primus förälder och jätteviktig för anknytning.

    Om man kör tre dagars växelvis går det nog aldeles utmärkt. Barnet får nära kontakt med båda föräldrar. Annars skulle småbarnsmammor inte vara utesäljare. Ja med tiden får mamma o pappa lite olika roller och betydelse, men grunden är samma. Ovilkorlig kärlek, omvårdnad och genomtänkt uppfostran. Klart barnen klarar av att vara ett par dagar med den ena föräldern.

  31. Jenny Kristiansson skriver:

    http://svt.se/2.108068/1.2531492/pappor_ar_programmerade_for_barnomsorg

    Jag tror ändå att män blir bra pappor om förutsättningarna är rätt. Och jag tror inte att det är någon skillnad på en pappa eller mamma. Jag tror barn är lite som katter. Bara de får trygghet, mat och värme så gillar de en. Oavsett om det är en biologisk mamma eller biologisk pappa. Eller män och kvinnor som adopterar osv.

Google