Min kvinna – Min man

02 april 2012, av Rutger Stjernström

Krönika av Rutger Stjernström.

Jag var på sjukhusets akutmottagning häromdagen med min sambo. Hon var patienten och jag anhörig. Efter att vi anmält oss i luckan fick vi först träffa sköterskan i den så kallade triagering där man inhämtar grundläggande uppgifter samt tar en del prover och kontroller.

Förutom att sköterskan kontrollerade namn och personnummer efterfrågades också närmaste anhörig. Min sambo tyckte att frågan var lite oklar och frågade:
–Menar ni någon annan än min man?

Detta fick mig att fundera lite över just uttrycket ”min man” och dess motsvarighet ”min kvinna”.  ”Min man”…  Jag har hört det många gånger förut, av både gifta och ogifta kvinnor.  Jag har hört det av prästen – Att leva som man och hustru… ”Min man” kan betyda ”min make” men inte helt entydigt.

I dag lever många i decennier enbart som sambo utan att man blandar in vare sig kyrkan eller rådhuset. 53 procent av barnen som föds i Sverige föds utanför äktenskapet. Allt oftare tycker jag mig höra kvinnor referera till mannen hon är intim med som just ”min man” utan att man för den sakens skull är gifta.

Var gränsen går för att få säga ”min man” har jag inte riktigt kommit underfund med ännu. Kanske ska man bo under samma tak, eller ska man även ha barn ihop? Oavsett kan man som kvinna referera till både sin make eller sambo  som ”min man” i alla möjliga sammanhang utom möjligen juridiska. Någon gång har jag hört förtydligandet  ”han är min man men vi är inte gifta”. På något sätt använder kvinnor ”min man” för att signalera exklusivitet och samhörighet, att hon lever under äktenskapsliknande former och vill bli behandlad därefter.

Önskan att sända ut detta budskap, samhörigheten och exklusiviteten, dyker förr eller senare upp allt eftersom relationen fördjupas. Ofta långt innan både förlovning och giftermål. Själva känslan är en förutsättning för de mer officiella tecknen. Jag har känt det själv. Jag tycker om att säga ”min kvinna” till min sambo och hon tycker om att höra det och svara ”min man” tillbaka.

Men detta är innanför hemmets väggar. I soffan, i sängen. Vi vet kontexten. Utanför denna inramning är ”min man” och ”min kvinna” inte utbytbara. De sänder inte riktigt samma budskap. Om jag vill sända budskapet om exklusivitet och låna status från äktenskapet får jag kalla henne för frugan, älskling, gumman eller regeringen.

”Min kvinna” ger helt andra associationer. ”Min kvinna” är inte samma  som ”min maka”, ”min fru” eller ”min hustru”. Av någon oklar anledning blir ”min”  ett mycket mer possessivt pronomen när det åtföljs av ”kvinna”, än när det åtföljs av ”man”. Ett lite fulare ägande på något sätt. Jag känner mig som en hallick, en krigsherre på Balkan eller en knarkkung. En tydligt klingande ton av dominans finns där hela tiden. Är det verkligen så eller är det bara min högst subjektiva upplevelse? Om detta är mer allmänt, hur blev det som det är? Jag kan tänka mig två förklaringar till betydelseskillnaden mellan ”min man” och ”min kvinna”.

Den första förklaringen skulle vara vårt historiska arv där kvinnor och män har haft olika förutsättningar. Mannen mindre trygghet men högre grad av frihet och kvinna mindre autonomi men mer trygghet. ”Hon är min kvinna” skulle ge uttryck för mannens frihet och rätt att äga medan ”Han är min man” snarare signalerar trygghet.

Den andra förklaringen innebär att jag trots allt gått på myten om att dagens Sverige är ett patriakat och gjort mig mottaglig för den kollektiva skulden. Att använda ”Hon är min kvinna” signalerar att jag kontrollerar och kanske till och med förtrycker. Det tycker inte samhället om. Däremot tycker samhället om när min sambo tar för sig och säger ”Han är min man”. Att ta för sig är bra, särskilt om man är kvinna.

Vad tror du? Hur upplever du dessa uttryck som kvinna eller man? Personligen tror jag tyvärr att det är den ensidga jämställdhetsivern som lett oss hit. Skulle den mer historiska förklaringen hålla skulle det i så fall också finnas kollektiv skuld.

Etiketter:  

32 kommentarer på “Min kvinna – Min man”

  1. Taste in men skriver:

    På ett sätt kanske det är bra att man analyserar och är medveten om sånt där men jag tror det begränsar ytterligare. Genusvetenskap och feminism begränsar nog människor tror jag. Det enda sättet nu att bryta sig fri blir att skita i allt sånt där och försöka nå en annan utgångspunkt. I mitt fall, zen-buddhism.
    Jag har blivit matad med genusvinklar i hela mitt liv och blivit lite förstörd av det.

  2. Nils Jungenäs skriver:

    1. Däremot blir inte ”min tjej” om en flickvän inte heller samma possessiva klang. Hur påverkar det din tes om att graden av ägande i yttrycket är ett resultat av feministisk prägling?

    2. På engelska blir effekten ju densamma som på svenska men hur ser det ut på andra språk?

  3. NinniTokan skriver:

    En tydligt klingande ton av dominans finns där hela tiden. Är det verkligen så eller är det bara min högst subjektiva upplevelse?

    Jag har samma upplevelse av detta.
    Jag tror det grundar sig i historiskt arv till följd av ägande och processen att frigöra sig från det ägandet.

  4. Lavazza skriver:

    ”Önskan att sända ut detta budskap, samhörigheten och exklusiviteten, dyker förr eller senare upp allt eftersom relationen fördjupas.”

    Mannens föredragna form av promiskuitet är ett harem.

    Kvinnans föredragna form av promiskuitet är seriell monogami.

    Ett äktenskap är att avstå från denna valfrihet, men sedan några decennier tillbaka har vi inga äktenskap längre utan endast kvinnans föredragna form av promiskuitet. Ett äktenskap innebär att både man och kvinna avstår från möjligheten till promiskuitet, helst utan att ha använt sig av denna möjlighet innan. Maken/makan är deras sista (och helst första) sexpartner till dess att döden skiljer dem åt.

    Äktenskap är slutligen inte till för att göra människor lyckliga, utan de är till för att hålla riskerna för skadliga beteenden och skador nere. Äktenskap är till för att ge barn en stabil uppväxt och för att makarna ska fungera som så produktiva samhällsmedborgare som möjligt. Personlig lycka är en vanlig biverkan men inget överordnat mål eller krav.

  5. Statistikern skriver:

    Jag är rädd att du försöker skapa den berömda hönan av en fjäder, så här i påsktider. Jag tror att tolkningsskillnaden mellan ”min man” och ”min kvinna” är rent språklig, vilket du själv berör till viss del.

    Uttrycket ”en man” kan betyda antingen en människa av manligt kön eller en make. Då känns uttrycket ”min man” inte särskilt possessivt, eftersom möjligheten att denne man tillhör någon redan är antydd.

    Uttrycket ”en kvinna” leder över huvud taget inte tankarna till att hon är någons utan markerar tvärtemot en självständig individ. Att höra uttrycket ”min kvinna” upplevs därför som mer ägande och laddat.

    Varför ”min man” har blivit synonymt till ”min make” medan ”min kvinna” inte har blivit det till ”min maka” kan man förvisso diskutera. Men å andra sidan används ordet ”man” även som opersonligt pronomen i svenskan.

  6. Rutger Stjernström skriver:

    @Lavazza
    Angående manligt och kvinnligt, polygami och seriell monogami rekommenderar jag denna artikel:

    http://jech.bmj.com/content/58/1/53.full

    Ur abstract:
    ”Main results: Enduring first partnerships were associated with good mental health. Partnership splits were associated with poorer mental health, although the reformation of partnerships partially reversed this. Cohabiting was more beneficial to men’s mental health, whereas marriage was more beneficial to women’s mental health. The more recently a partnership split had occurred the greater the negative outcome for mental health. Women seemed more adversely affected by multiple partnership transitions and to take longer to recover from partnership splits than men. Single women had good mental health relative to other women but the same was not true for single men relative to other male partnership groups.”

  7. Lavazza skriver:

    Rutger: Ja, det är väl ungefär samma saker som mansrättsaktivister brukar säga: Feminismen skadar både män och kvinnor.

  8. Magnus Hansson skriver:

    Well….tror väl ändå Pelle har en poäng.

    Det är okej i Sverige med kvinnlig dominans och manlig underordning…det är någonting fint och t.o.m ngnting gulligt. Men inte tvärtom. Flera av mina manliga bekanta har t.ex uttryckt de skulle vilja ha en stark (”trygg”) kvinna som kan hålla reda på dom.

    Mother issues? :D

    Och sedan skulle jag väl tro att kvinnan är den i förhållandet som har starkare äganderätt, det är oftast svårare för mannen att hitta ny kvinna än tvärtom.

    Med detta sagt så finns det givetvis förhållanden där mannen är den (känslomässigt) starkare parten….inte alls säkert min bekantskapskrets är representativ :)

  9. Pelle Billing skriver:

    @Magnus Hansson: Du menar att Rutger har en poäng? ;)

  10. Sandra skriver:

    @Taste in men: Ja all den här överanalyseringen gör ju människor galna :)

  11. Mariel Asklund skriver:

    Just ”min man” och ”min kvinna” har jag inte tänkt så mycket på… hur det eventuellt kan tolkas av någon. Jag brukar säga ”min man” om min man. Just för att det signalerar tillhörighet.

    Men jag håller med om att det är snäppet fulare att säga ”min kvinna” än ”min man”. Fast jag blir glad ändå över att min man säger ”min kvinna” om mig. Även om det låter lite väl som ”jag äger henne”. Han Äger förstås inte mig, men jag är hans.

    Om han sa ”jag ska höra med regeringen” när han pratar med någon annan om mig, om något han ska höra med mig om, så skulle jag tycka det lät lite konstigt. Som om att jag bestämmer över honom. OM han ens skulle säga så, så skulle det vara något som har med familjeplanering att göra. Om vi ska åka iväg och hälsa på någon en vecka eller inte. För att jag har sista ordet där eller nått? Jag skulle inte gilla i alla fall att han gav mig den rollen som ”regeringen” i hemmet.

    ”frugan” och ”älskling” blir jag glad av att höra också.

    ”gumman”… ja det har man ju fått höra mycket om! Förr blev jag glad. Nu upplever jag det nedvärderande. Som om att jag skulle säga ”lilla gubben”. Men inte ”gubben”. Förstår inte varför en del säger ”gubben” om de män som är unga!

    Rutger, du skriver så bra förresten! Gillar!

  12. Tanja skriver:

    Alltså, detta med att folk som lever i äktenskap är lyckligare och så. Det är ju inte så att man randomiserar folk till att skilja sig eller inte. De som inte skiljer sig har nog generellt fungerande äktenskap, de som separerar gör det av en anledning.

    Lavazza, visst är seriell monogami sanktionerad av samhället, i och med hur äktenskapet är konstruerat. Men det är egentligen ganska lite som praktiskt hindrar en från att leva flersamt om man vill, det finns föreningar och ett visst community för personer som känner sig behöva stöd i det. Könsfördelningen bland personer som rä organiserade i polyrörelsen är rätt fifty-fifty, förresten.

  13. lars skriver:

    ”min kvinna” har jag aldrig hört men ”min man” har jag hört några gånger varav jag kommer ihåg den ena bra då det var om en arbets kamrat vi var på stan i jobb och han kom i tal med 2 kvinnliga parkerings vakter när vi stått och pratat ett tag dyker hans fru upp och med snabba steg kommer hon fram och nästan fräser han är ”min man” riktat till dom 2 kvinnorna det var framfört så aggresivt så man nästan trodde att hon skulle flyga på dom och slåss .och diskutionen rörde sig egentligen bara om parkeringstillståndet för firmabilen.

  14. Lavazza skriver:

    Min poäng är att det är lagligen förbjudet för två personer att ingå ett verkligt avtal om att evigt samtycka till sex med varandra och att evigt avstå från att ha sex med andra, förenat med hårda sanktioner mot avtalsbrott. Att använda ord som ”min”, ”exklusivitet” och ”samhörighet”, trots att förhållandet inte bygger på ett sådant avtal, går förstås, men det är inte särskilt upplysande, utan helt förvillande. Ett ONS innebär samma exklusivitet och samhörighet så länge det varar.

  15. Rutger Stjernström skriver:

    @Mariel: Tack! Visst är det något skumt med ”fulheten” i ”min kvinna” eller det helt schitzofrena i hur det uppfattas innan och utanför förhållandet. Just den där fulheten ger samtidigt den lilla extra dynamiken i relationen.

    @Tanja: Nä visst finns det oändligt med invändningar mot denna typ av studier.
    Med anledning av fulheten, dynamiken och dominansen i en relation kan inte du, eller Mariel, skriva på ämnet här eller på egen blogg?
    Gillade verkligen ditt inlägg, Tanja, om svårigheten för män att vara mottagare av njutning.

  16. an@n.ym skriver:

    Har inte tänkt på just detta tidigare, men det stämmer nog som Rutger Stjernström skriver att det ses annorlunda på att som man referera till ”min kvinna” än vad det gör att som kvinna referera till ”min man”.

    Något jag dock tänkt på är hur mammor och pappor refererar till sina barn. Jag tycker att det är väldigt mycket vanligare att kvinnor talar om ”min barn” än att män gör det. Män talar istället om ”våra barn”. Är det fler än jag som tänkt på det?

  17. Pauli Sumanen skriver:

    Samma problem har du i Facebook. Jag är inte där, men jag läste, att en ung kvinna (11 år) hade kryssat dit att hon lever i ”parförhållande”. När hennes far såg detta, var har häpnad. Vad betyder det, att kvinna och man är tillsammans utan att leva tillsammans?

  18. Torstensson skriver:

    Tanja

    ”Alltså, detta med att folk som lever i äktenskap är lyckligare och så. Det är ju inte så att man randomiserar folk till att skilja sig eller inte. De som inte skiljer sig har nog generellt fungerande äktenskap, de som separerar gör det av en anledning.”

    Det finns vissa anledningar som bör problematiseras eftersom det säkerligen är fler barn som tar illa vid sig av skilsmässor än vad föräldrarna gör.
    Om det finns forskning som säger att kvinnor lyssnar på vad media tycker och om media då förkunnar enbart positiva sidor med skilsmässor, hur påverkar det kvinnornas vilja att stanna kvar i ett förhållande. Dvs hur påverkar övriga samhället kvinnors känsla av att deras beslut var deras eget ? Att skilja sig i en situation som är extrem är det ingen som ser som ett problem och naturligtvis inte jag heller. Men jag ställer mig frågan hur pass extrema situationerna verkligen är i Sverige. Hur kommer det sig att svenskar skiljer sig så mycket i situationer som egentligen inte är extrema. Är verkligen priset som barnen får betala motiverat? En provokativ fråga för många .

  19. Tanja skriver:

    Jamen, oavsett vad media förkunnar påverkar det väl dem som läser, oavsett om det är att skilsmässa är bra eller dåligt. Och än så länge är det ju så att media mest förkunnar att en avslutad/förändrad relation är en misslyckad relation.

    Jag är lite av den tankeskolan att så länge allmänna bilden är att äktenskap är att man bor ihop, driver familjeprojektet, är kär i varann och ligger med varann så kommer väldigt många uppleva att deras äktenskap efter ett tag inte är tillfredställande. Om man däremot säger att äktenskap är ett långsiktigt trygghetsprojekt som i längden kan klara sig gott utan förälskelse och sex (vilka man då får skaffa på andra håll) så kommer färre förmodligen misslyckas. Hur tänker du?

  20. Torstensson skriver:

    Tanja

    Jag håller helt med det du säger i andra stycket. Mycket bra formulerat.

  21. Torstensson skriver:

    Oj missade din parantes. Det väcker mycket frågor.

    En av dom är. Vad händer om kvinnan som har äktenskapet som trygghetsprojekt råkar bli kär i den mannen hon har sex med vid sidan om. Riskerar man då inte en skilsmässa då trots allt?

  22. Torstensson skriver:

    Tittar du på syrianer så ser dom äktenskapet som det stora i livet. Allt kraftsamlas till ett påkostat bröllop och man lever sedan livet ut med varandra utan att blanda in sex med andra. Hur lyckas syrianerna och varför misslyckas svenskarna? Jag pratar nu om etniska svenskar mot personer av syriansk bakgrund som lever i Sverige.

  23. H skriver:

    Man har två betydelser, en där motsatsen är fru, och en där den är kvinna. Man säger ”min fru” därfär säger man också ”min man”. Har inte med det ”ensidiga” jämställdhetsarbetet att göra. Se ”min tjej”.

  24. Tanja skriver:

    Torstensson:
    Jadu, vad händer då? Om man tänker att man har maken till trygghetsprojektet och andra till vara kär i, så riskerar man väl inte äktenskapet? Om man faktiskt ser förälskelse som en hyfsat övergående fas, då.
    Men ja, vad tänker du händer om t ex kvinnan blir t ex kär i en annan man?

    Lyckas syrianerna? Har de samma all inclusive-bild av äktenskapet? Har de inte sex vid sidan om? Har de sex och pirrig förälskelse med varandra livet ut, eller tänker man att sånt hör ungdomen till? Jag har ingen aning. Men jag har svårt att tänka mig att det på en generell nivå går at gifta sig ung och sen ha trygghet, pirr, barn och sex livet ut. Det är få förunnat.

  25. Trollan skriver:

    Själv känner jag det lite löjligt att säga ”min man” och rättar gärna folk som förutsätter att vi är gifta. För mig signalerar din/min man make – och därför känns det väl inte rätt att kallas det när vi inte är gifta.

    Min/din kvinna däremot signalerar inte hustru för mig, utan mer som du säger ägande och jag skulle nog inte riktigt gilla den benämningen. Enda gången jag hört det var i Egypten när en säljare tyckte att sambon skulle säga åt ”your woman” när vi inte riktigt var överens om priset och jag tyckte att det var bättre att gå då än att fortsätta dividera.

    Så i mitt fall har jag inget problem att benämna honom som ”min” eller att han konstaterar att jag är hans. Men jag slopar nog gärna man/kvinna i meningen.

  26. Nils D skriver:

    Det vore trevligt om vi kunde inkorporera danskans ”min kæresta” i svenskan.

  27. Törnrosa skriver:

    Rutger: Jag tycker att det redan finns ett bra ord att använda som ovanligt snabbt gled in i svenska språket – och som du själv använder. Föredömligt (?) okönat är det också – nämligen sambo.

    Håller på det hela taget med statistikern i dennes ordanalys också.

    Och så får jag säga att hemma i sängen skulle jag inte ha något emot att bli kallad för mans kvinna – tvärtom. Men det är en annan femma. Ha det bra.

  28. Joakim skriver:

    Ett modernfeministiskt samhälle (som med andra ord inte erkänner feminismens mer liberala inriktningar) bygger ju i princip på den påstådda avsaknaden av feminismen. I ett jämställdistiskt samhälle tror jag inte att folk skulle reagera lika starkt på ”min kvinna” eftersom vi snarare anser att det är fult och förnedrande att utmåla kvinnor som hjälplösa offer som ständigt måste skyddas från patriarkatet. Den gamla feministiska sloganen ”We can do it!” stämmer ärligt talat bättre in på ”våra kvinnor” än på statsfeministernas som snarare verkar ha bytt ut den mot ”They can do it for us!”.

  29. Torstensson skriver:

    Tanja

    Tackar för att du är bollplank åt mig och mina tankar. Funderar mycket på det här med skilsmässa eftersom jag vet hur det är att förlora sin familj.

    Jag tror nog att det förekommer otrohet i alla grupper i samhället. Sen tror jag också att det har med familjevärderingar att göra och människor ser mamma och papparollen som en rättighet istället för att se de skyldigheter som det medför. Man vet helt enkelt för lite om den man skaffar barn med. Kanske. Hur får vi stopp på de instabila förhållanden som idag finns? Det finns ett mer individualiserat förhållningssätt där individen går före familjen i Norden.

    Så här säger en forskare.

    ”I länder med en individbaserad familjepolitik, alltså dagis och föräldraförsäkring, lever fler personer i parförhållanden. Däremot är det så att de par som bildas är mindre stabila. Min hypotes är att kvinnor i Norden ingår instabila förhållanden just för att det är ekonomiskt möjligt att få barn i dem, även om de slutar i skilsmässa eller separation. En familjepolitik som gynnar individen mer än familjen som helhet, ökar alltså benägenheten hos dagens europeiska kvinnor att bilda par och skaffa barn, visar avhandlingen. En utgångspunkt är att det i samtliga länder i Europa är kvinnan som mer eller mindre har reproduktiv kontroll.”

    Intressant forskning. Han visade på att en individualiserad familjepolitik faktiskt gör att vi skaffar barn. Fler dagis bättre föräldraförsäkringar etc. Han nämner då också att det ofta är instabila förhållanden vilket skapar fler skilsmässor.

    Jag vill veta varför förhållanden i Sverige är så instabila. Kort sagt alltså nordisk familje politik innebär fler barn men fler skilsmässor. Tittade på annan forskning som säger att när reallöner för kvinnor ökar så ökar skilsmässorna. Dvs i mer jämställda länder är benägenheten att investera i familjen för kvinnor mindre. Då kan man ställa sig frågan, ska inte män också investera i familjen?

    Självklart. Men vilka förutsättningar har män för det?

    Kvinnor blir kräsnare alternativt mindre intresserade av att investera i familjen . Samtidigt så kan inte män ta den rollen eftersom kvinnor tenderar att vilja gifta sig med en man som är produktiv och dessutom ofta 4 år äldre. Detta är faktorer som är svåra att komma åt och ändra tror jag, däremot tror jag på att man kan förbättra oddsen för att förhindra skilsmässor genom att se lite lättare på otrohet när det väl inträffar, för lets face it, det kommer inträffa. Eftersom svenskar trots sin separation från staten fortfarande har en kristen attityd kring otrohet så är det som själva Hades knackar på dörren när otrohet upptäcks. Då ska man skiljas.

    Sen tror jag också att det är viktigt att informera unga människor om att det kan vara svårt att komma från ett vidlyftigt sexliv som ungdomar uppmuntras till idag och sen kastas in i ett parförhållande, snabbt skaffa 2 knoddar och sen hantera situationen. Jag tror inte riktigt på din tanke att man ska hantera detta genom att man har sex med andra eftersom helt enkelt alla män och kvinnor inte känner att de kan lita på sådana lösningar. Det funkar för många men det hade nog inte fungerat för alla eftersom man har olika personligheter.

    De flesta relationsterapeuter vet att otroheten många gånger speglar andra problem i relationen: längtan efter vänskap, stöd, förståelse, respekt, uppmärksamhet och omtanke. Saker som bra relationer och äktenskap bör innehålla. Vid skilsmässor och längre relationer som avbryts uppger 80 % av män och kvinnor att de gått skilda vägar för att de vuxit ifrån varandra och förlorat känslan av närhet, eller att de inte kände sig älskade eller uppskattade.

    Kanske är förklaringen till syrianers mindre benägenhet för skilsmässor att de har en familj som helt sluter upp, en kultur där man står bakom varandra, tar hand om varandra om umgås på helt andra sätt än när den etniskt svenska familjen ringer till faster Klara 2 ggr om året. Dvs vägarna till en uppskattning för man och kvinna kan komma från andra håll än genom att ha sex med andra människor.

    Är svenskar, som kulturellt sett värdesätter jobb för familj verkligen rustade för långvariga förhållanden? Är skilsmässor överhuvudtaget ett viktigt politiskt område? Jag har inbillat mig att det bör vara det men inser att det inte är det.

    Livet har betydligt mer smaker att ge än det som moderaterna visar i sin a-la carte meny.

  30. Tobias skriver:

    an@n.ym – Jag känner precis igen mig i att tjejer ofta säger ”mina barn” och killar säger ”våra barn”. Mitt ex sa så om våra två barn. Nu vet jag varför. Efter en jävligt jobbig vårdnadstvist har jag insett att hon verkligen tror att det är hennes barn och inte våra gemensamma barn.

  31. Douken skriver:

    Som någon nämnde ovan så har ordet man flera betydelser. ”Man” kan vara synonymt med ”make”, men ”kvinna” är inte synonymt med ”maka”.

    man – kvinna
    man/make – hustru/maka.

    Uttrycken min man, min hustru, min make, min maka uttrycker ”personen jag är gift med”, men i uttrycket ”min kvinna” är förhållandet inte lika tydligt och därför blir känslan av ägande starkare. Ägande är ju genitivformens standardbetydelse.

  32. TERESA skriver:

    Fantastiskt? Jag vet inte hur man ska tacka Sacerdote som gjorde en stavning det.
    Gör min man för att komma tillbaka till mig. Han lämnade mig de senaste fem åren och.
    Under de senaste fem åren har jag haft ont, sorg, bitterhet och.
    avtorkning. Innan jag läser en tidning om den här mannen som heter Socerdote, vem.
    Hjälp människor att förena sina förhållanden inom två dagar ”tror aldrig på.
    Stava eller magi, så jag bestämde mig för att prova. Kontaktade honom. Han berättade för mig.
    Att han kommer tillbaka till mig enligt min tro. Han lovar mig också.
    Att han ska återvända till mig inom två dagar, tvivlade jag fortfarande om han kunde.
    Verkligen göra enligt vad han säger, tyvärr den tredje dagen han ringer.
    Jag på telefon säger att jag ska glömma och förlåta honom. Att han är nu.
    Klar att älska och vårda mig, på den fjärde dagen köpte han en bil för att jag skulle säga han.
    Är väldigt, väldigt, mycket, ledsen, stort tack till Sacerdote du hjälper mig att ta med.
    Tillbaka min vackra man, någon agerar där, med liknande problem som.
    Detta, tänk på vad du ska göra, maila honom på poderoso1sacerdotetemplo@gmail.com

Google