Gästblogg: Anders Villumsen

03 april 2012, av Gästblogg

Biolog, gymnasielärare i naturvetenskapliga ämnen och författare till Uteliv med barn. 70-talist som föredrar logik, argument och dialog framför pajkastning med invektiv.

Ett vetenskapligt synsätt på individen är viktigt, med hänsyn till både arv och miljö. Varje människa ska få hitta sig själv utifrån sina personliga förutsättningar och välja sina uttryck. Avskyr oseriösa generaliseringar och kollektivt skuldbeläggande oavsett om det gäller kön, etnicitet eller sexuell läggning.

Uppfostran bortom genusfixering

Med jämna mellanrum kommer diskussionen om genusförskolor och genusuppfostran upp. Den beskrivs ofta som en sorts social ingenjörskonst där man ska kompensera för samhällets stereotypa skadeverkningar genom att vända på roller och göra barnen könlösa. Här vill jag beskriva en mer individualiserad uppfostran där man inte fixerar så mycket på barnets kön eller genus i en grupp, utan uppfostrar till en hel människa.

Det första man ska vara medveten om, när man står med sitt nyfödda barn i famnen, är att detta barn inte är en spegling av föräldrarna. Det är en egen individ, som ska gå sina egna vägar i livet. Och gå själv. Vi är guider i början, men släpper gradvis taget. Barnet är inte ett oskrivet blad där vi kan skriva vad som helst och det blir därefter.

Barnet föds med en oskriven livsbok och en penna. I boken står det redan en del stödord. Hur många de är kan vi diskutera, men de står där. Det är vårt biologiska arv och vår biologiska miljö, som sätter en ram runt vem vi är. Inom denna vida ram kan vi utvecklas. På gruppnivå kan vi se vissa skillnader på pojkars och flickors biologi, men det säger inget om individen du håller i handen. I början skriver vi vuxna friskt i barnets bok, men för att barnet ska må bra måste det vi skriver passa med det som redan finns skrivet. Vi måste vara lyhörda för barnets personlighet och lära dem skriva sådant som känns bra.

– Jamen, genom att inte skriva barnen deras kön på näsan, utan att använda ”hen” ger vi barnen förutsättningar att skriva själva, säger då genuspedagogerna. Men då blandar man ihop könsidentitet med könsroll. Att barnet är medvetet om sitt kön betyder inte att man är låst i en könsroll. Könsidentiteten är biologisk och ska varken överdrivas eller förnekas. Den bara är och ibland följer den inte det genetiska könet helt. Vissa flickor är mer maskulina och vissa pojkar mer feminina. Allt på normalfördelade skalor. Det beror på hormoner. Att vidga ett barns könsroll är något helt annat.

Jag är lycklig pappa till två barn med tydlig könsidentitet, en flicka och en pojke. Målet med min uppfostran är att de ska bli självständiga vuxna med verktyg att klara livet. Att bli hela människor. Med en självklarhet att alla kan prova allt försöker jag ge dem så mycket olika erfarenheter som möjligt, av både ”manlig” och ”kvinnlig” karaktär. Båda får byta däck på cykeln och sy gardiner. Båda fick LEGO och lekspis. Ett aktivt friluftsliv är ett bra verktyg. Båda får en kram, ett plåster och ett ”upp igen” när de ramlat och slagit knät. Från denna buffé av uttryck får de välja själva vem de är, utan att någon styr deras genus i endera riktning. Inga val är finare än andra.

Hur har de då valt? Dottern visade tidigt att några stillasittande ”tjejlekar” inte var hennes melodi. Hon tog plats i pojkgruppen och fick den. Pang pang, pang. Visst hade hon en rosa period, och fick både de tiaror och trollspön hon ville ha, men den var snabbt övergående. Hon har berättat om hur vissa förskolepersonal och flickgrupper velat få henne in på den ”kvinnliga” vägen, men det kändes inte rätt. Det är en inre drivkraft, som vi föräldrar varken har pushat fram eller pressat tillbaka. Vi har bara skrivit varsamt i hennes bok så det passar med vem hon är. Idag satsar hon mot ett fysiskt yrke som domineras av män. Ändå är det ingen tvekan om att hon är en ung kvinna med sådana intressen också. Hon vet att oavsett vad hon väljer har hon vårt stöd.

Sonen blandar även han friskt uttryckssätt. Det är både bandy och matlagning. Får man valmöjligheterna utan pekpinnar väljer de flesta blandat och blir en hel människa i fas med sin livsbok. Barnen blir både könsstereotypa och könsöverskridande på olika fronter.

Vad behöver då förskolan göra? Först och främst bli mindre könsfixerade och strunta i att forma barnen som lerklumpar. Det är dömt att misslyckas. Sen ska personalen leva som de lär. Helst både män och kvinnor, som med en självklarhet gör både ”manliga” och ”kvinnliga” aktiviteter. Männen ska inte in i förskolan för att hålla i snickarvrån och bollspelet. Visst kan man lägga till barnböcker med prinsessor som dödar drakar, men ta inte bort de gamla sagorna eller leksaker vi vuxna könskodat. Med genuspedagogernas livliga fantasi blir inte mycket kvar då. Vilket genus har byggklossar och grytslevar? Istället för att förbjuda och styra kan man skapa nyfikenhet och inspirera. Med några ledda aktiviteter för alla på förmiddagen och fritt val på eftermiddagen kommer aktiviteterna bli mer blandade.

Men tro inte att hälften av flickorna vill spela bandy och hälften av pojkarna vill ”pärla” för det. Vi är lite olika på gruppnivå, men den som vill göra något ska få göra det. Endast om det förekommer attityder om vad pojkar och flickor får och inte får göra behöver lärarna gripa in. Det behövs inga specialutbildade genuspedagoger runt barnen. Bara hela, trygga vuxna som med en självklarhet kan delta i de flesta aktiviteter och förväntar att barnen också kan det. Svårare än så är det inte, så krångla inte till det i onödan.

Etiketter:  

71 kommentarer på “Gästblogg: Anders Villumsen”

  1. Medborgare X skriver:

    Anders!

    Mycket bra skrivet. Instämmer till fullo.

    Vill man att barnen ska få tillgång till ”hundra möjligheter” eller ännu fler så räcker det med att se till att barnen träffar hundra eller fler varierade människor under sin uppväxt. Just därför är det viktigare med en stor variation bland de anställda förskolelärarna än att ägna sig åt politiskt influerad pedagogik, utförd av en ytterst homogen förskollärarkår bestående av till 97 procent kvinnor som alla gjort ett väldigt könsrollskonservativt yrkesval. En sådan förskollärarkår ger tyvärr inte någon stor variation och därmed heller inte influenser till speciellt många möjligheter för barnen.

  2. Mariel Asklund skriver:

    Anders, vad himla bra skrivet!

    Jag har länge velat läsa ett inlägg här som innehåller lite åsikter kring genuspedagogiken utan att bara vara anklagande :) Det här var precis ett sådant.

    Jag är jättemycket För ett genusperspektiv i förskolan. Jag tycker att sementerande av könsroller i förskolan minskar barnens frihet att välja. Men jag är som du, mot det här kompensatoriska. Och att man tar bort leksaker. Och att man ser ner på den fria leken. Jag håller med dig i princip allt du skrev helt enkelt :)

    Men jag undrar lite vad du menar med det här: ”– Jamen, genom att inte skriva barnen deras kön på näsan, utan att använda ”hen” ger vi barnen förutsättningar att skriva själva, säger då genuspedagogerna. Men då blandar man ihop könsidentitet med könsroll.”

    Jag tror ingen hade tänkt säga hen om Alla barn? Däremot ha hen i språket. Iaf… Det här med könsidentitet. När barnet föds, så finns egentligen inget behov väl för att säga ”du är en pojke!” bara för att barnet har en snopp. Barnet kan ju själv säga det att det är en pojke, när det blir några år? Tänker på det här med transsexuella som finner sin könsidentitet trots att de har ett annat kön mellan benen. Dbs. könsidentitet är något som man inte behöver ”lära” in från start.

    Och så undrar jag om du skulle köpa en klänning till sin son om han ville ha, och en finkostym till din dotter om hon bad?

  3. Anders V skriver:

    @Mariel Asklund: Man kan inte lära sig en könsidentitet, den hittar man i sig själv. Det är hur man känner sig. Om det vore inlärt beteende skulle man ju kunna ”bota” transsexuella, eller skapa valfri flicka/pojke av de som föds mellan könen. Och det är varken etiskt eller ens möjligt. Ett försök skulle bara göra barnet förvirrat.

    Du kan klä ditt barn i rosa pluffs eller Batmandräkt från födseln. Könsidentiteten är orubbad. Och det påverkar inte sexualiteten heller. Hur du beter dig (Åhh nuttinitti eller Upp och hoppa) styr betydligt mer var inom ramen barnet hamnar. Viktigaste är att vara lyhörd för barnets uttryck.

    Klart jag skulle köpa de kläder barnen vill ha. Min dotter började sno mina skjortor, då fick hon egna.

  4. Mariel Asklund skriver:

    @Anders V: Ang. könsidentitet så var det ju exakt det jag sa (iaf menade).

    Okej då tänker vi väldigt lika ang. det också! Kul!

  5. Rutger Stjernström skriver:

    Mycket Bra skrivet Anders! Min syn precis.

  6. per hagman skriver:

    Anders Villumsen” skriver :

    ”blandar man ihop könsidentitet med könsroll.”

    ”Det behövs inga specialutbildade genuspedagoger runt barnen”

    — Bra uttryckt!

    — Mitt tillægg blir : Førbannade genuspedagoger …mina barn uppføstrar jag sjælv , vilket ær min rættighet och skyldighet , førsøk inte politiskt påverka mina barn.

    Per Hagman

  7. Matte Matik skriver:

    Anders, jag är helt med. Svårare än så här är det inte. Har också barn av båda sorter, som uppvisar rätt typiska drag vad gäller deras kön – i vissa sammanhang, och i andra sammanhang är det tvärtom. De är olika individer och kön är bara en variabel av många. Det är viktigare att se varje människa som en unik individ istället för att fokusera överdrivet på kön och bemöta pojkar och flickor på exakt samma sätt.

    Nu väntar jag bara på att du ska få mothugg av typen ”ja men du har ju missförstått genuspedagogik – det är ju det här genuspedagogerna vill!” men läser man i utbildningsmaterial och styrdokument ser man att det faktiskt i många fall varit just så här illa när det gäller på politisk nivå. Min upplevelse har varit att förskolepersonalen klarar det här alldeles utmärkt utan någon inblandning av genuspedagoger. Det är inte svårare än så här.

  8. barfota skriver:

    @Anders Villumsen
    Kan bara instämma i hyllningskören. Bra skrivet!

  9. Björn 2 skriver:

    Väl skrivet, som vanligt.

  10. per hagman skriver:

    @Mariel Asklund:

    ”När barnet föds, så finns egentligen inget behov väl för att säga “du är en pojke!” bara för att barnet har en snopp. Barnet kan ju själv säga det att det är en pojke, när det blir några år?”

    ?????????? och vad vill du ha sagt med detta Mariel?

    Per Hagman

  11. [...] läste jag ett helt fantastiskt skrivet gästblogginlägg hos PB som handlade just om det här med genus i livet och i förskolan. Han kritiserade kompensatorisk [...]

  12. Mariel Asklund skriver:

    @per hagman: Bara att man måste inte lära barnet könsidentiteten. Min tanke är att det kommer naturligt. Men med det sagt, så säger jag till mina söner att de är pojkar, ifall någon undrar.

  13. Charlotte skriver:

    Det här är något av det bästa jag läst på mycket, mycket länge. Särskilt håller jag med om det där med att man inte ska krångla till det. Varför i hela friden ska man utbilda extra genuspedagoger om man inte ska ha klasskampspedagoger eller mångkulturspedagoger? Alla som jobbar med barn ska se till att alla barn får vara sig själva och bidra till att barnen får växa upp till vuxna med en hälsosam tilltro på sitt eget värde.

  14. Taste in men skriver:

    Mariel:

    Är det verkligen så viktigt? Vad är problemet? Det måste väl finnas 1000 viktigare saker att tänka på om man har barn.

    Jag säger som Tanja Bergkvist: genusvetenskapen är en fördumningsindustri som göder och föder sig själva.

    Dom blir nog inte så långvariga, max 5-10 bast till sen har nog majoriteten även i media fått nog.

  15. per hagman skriver:

    @Mariel Asklund:

    Ok …då førstår jag vad du tænkte på.

    Per Hagman

  16. per hagman skriver:

    @Charlotte:

    ”klasskampspedagoger eller mångkulturspedagoger”

    Jaaa…kul sagt.

    Føljdfrågan blir Hur mycket skall aktuellt sittande ledande politiker på lokal regional o central nivå få påverka / ”samhællsuppfostra” , Mina barn på dagis, skola etc?

    Eller , har akt politiker egentligen Rætt att uppfostra Mina barn , i vad barnet skall tycka o ha før meningar?

    Ær det ok att jag går in o samhællsuppfostrar… Dina barn.

    Skall våra kroppar , som våra sinnen , ægas av politikerna …oxo?

    Per Hagman

  17. Nils Jungenäs skriver:

    Jag mår dåligt av det svenska genusvansinnet. Jag blir politiskt deprimerad av att öppna morgontidningen. Jag vill inte leva i det här samhället. Och jag vill definitivt inte avla en avkomma som ska behöva leva här. Antingen får vi bukt med det här skiten eller så gör jag som TV3 och kanal5 och flyttar utomlands, kanske till och med som flashbackforum och mina släktingar, och flyttar till USA.

  18. Törnrosa skriver:

    Nils Junäng: Min erfarenhet är att Sverige är ett fantastiskt land att bo i. Allt går inte på räls. Ska man hårddra det så är det ”lyxproblem” som avhandlas här jämfört med hur det går till i världen i övrigt.

    Och så den gamla klyschan. Varje generation måste själv uppfinna hjulet. Om du funderar på det så visst USA är ett kanonland också – om du har mycket pengar och dessutom kan försäkra dig mot det mesta. Skulle kunna skriva hur långt som helst om detta, men lugn det ska jag inte.

    Anders V har rätt. Varför konstra till saker. Två pojkar i min omedelbara närhet fick en bra skolgång, tack vare två mycket kloka föräldrar som, på 90-talet, höll ögonen på hur småskollärarinnan agerade. I det fallet brast det ordentligt i hur hon behandlade pojkarna, som ansågs vara stökiga – när de i själva verket var hur normala som helst. Ha det bra. mvh

  19. Per skriver:

    Förvirringen kring distinktionen mellan könsroll och könsidentitet har jag aldrig reflekterat över förut, men jag tror att du är något mycket viktigt på spåren där!

  20. Johan Grå skriver:

    Jag instämmer i lovorden. Ska jag problematisera tycker jag dock att du glider undan lite från hur vi ändå replikerar normer, kultur om man så vill. Barns genetiska arv är tendenser, inte färdigformulerade värderingar.

    Om din lilla flicka exempelvis tycker det är roligare att leka med pojkarna än flickorna så är det förmodligen snarare så att hon exempelvis har en medfödd tendens att gilla fysisk aktivitet och att mäta sig mot andra än att hon har en medfödd tendens att gilla något specifikt som fotboll. Vad jag menar är att även om vi inte föds som oskrivna blad så föds vi inte heller med personligheter. Det finns mycket utrymme att forma individen för att exempelvis passa in i sin kultur. Jag tror inte att man ska underskatta vikten av att göra det.

    Här tänker jag att både den teori du presenterar och den genusvetarna presenterar saknar något. Deras för att de underskattar den oerhörda komplexitet det innebär att skapa en ny kultur, nya normer. Det är helt enkelt omöjligt att resonera sig fram till. Därför blir deras barnförsök så otäcka. De chansat vilt med barn som inte kan försvara sig och försöker förbereda barnen på vad de tycker är ett idealsamhälle trots att deras idealsamhälle inte existerar och förmodligen aldrig kommer göra det. Det är som att bara lära ett barn att klara sig ensam i skogen när man vet att de ska leva med andra i stadsmiljö, elakt.

    Jag vill inte övertolka din text men det jag saknar där är att barn formas i samspelet med andra och de är vår förbannade plikt som vuxna att forma dem på ett bra sätt. Det tycker jag för all del du verkar göra, jag kritiserar inte det, men jag tänker att vi inte bara kan tänka att vi bejakar någon sorts medfödd personlighet, vi hjälper de medfödda tendenserna hitta en plats i samhället så som vi förstår det.

  21. Sandra skriver:

    @Johan Grå: ”Det är som att bara lära ett barn att klara sig ensam i skogen när man vet att de ska leva med andra i stadsmiljö, elakt.”

    Bra exempel!! Håller verkligen med om detta!! :)

  22. Jocke skriver:

    Jättebra det här. Kan inte annat än hålla med.

    Själv var jag väldigt lugn som barn. Jag gillade att teckna, läsa och fnula med mitt lego. Jag avskydde oftast alla ”pojklekar” och idrott där man skulle tävla och mäta sig fysiskt.

    Det blev ett problem eftersom jag inte riktigt hörde hemma varken bland pojkarna eller flickorna enligt 70- och 80-talets tänk. Jag hamnade emellan och blev oftast ensam.

    Detta är nog i grunden varför jag som vuxen inte kan acceptera feminismen. Den generaliserar hårt och krigar mot pojkar och män som inte förtjänar det. Ett allt för vanligt misstag när man kollektivt buntar ihop och skuldbelägger människor.

  23. Kristian skriver:

    Tack Anders! Välskrivet och sunt! Bra att du skiljer på könsidentitet och könsroll, många genusvetare skulle säkert hävda att endast den senare existerar (och konstrueras).

    Jag har två pojkar i en förskola som fungerar väldigt bra. När vi har utvecklingssamtal, vilket vi hade igår med specialpedagog, så var samtalet präglat av ömsesidig omsorg för hur vår pojke fungerar och hur han ska få bästa möjliga hjälp och stöd i sin utveckling av oss föräldrar och av lärarna. Det känns som vi har fått en relation till förskollärarna som präglas av tillit, precis som våra barns relation till lärarna och förstås oss. Det här känns förstås fantastiskt bra, men nödvändigt – det är så det ska fungera.

    I diskussionen om genuspedagogiken så har som bekant en politisk agenda smugit sig in. Det heter att man ska bredda möjligheterna för barnen och inte stänga in dem i traditionella föreställningar om könsroller. Och det låter bra om det görs på bra sätt och kan säkert fungera helt ok på många håll. Men samtidigt så vet vi att det brukar ingå ett st könsmaktsordning i paketet. Ur det perspektivet ska pojkar lära sig bejaka känslor osv av anledningen att de inte ska förtrycka kvinnor när de blir stora.

    Det måste inte vara på det sättet, det skulle kunna finnas en genuin vilja att ge barnet bredare möjligheter och finns säkert i många fall. Men eftersom det inte tydliggörs från förespråkare av genuspedagogik i diskussionerna så utgår jag från att man inte reflekterat över hur man gör politik i förskolan och vilken hårfin gräns det finns mellan ”ge barnen 100 möjligheter” och ”lär pojkarna att manlighet = förtryck”.

    Så, för att över huvud taget diskutera och förespråka genuspedagogik så tycker jag att man först ska avkrävas ett aktivt ställningstagande gentemot könsmaktsordningsideologin. Så länge man inte gör det har i alla fall jag absolut inget som helst förtroende för genuspedagogiken. Och givetvis inte heller om man ansluter sig till könsmaktsordningsideologin.

    Går jag tillbaka till utvecklingssamtalet så hade jag nog tolkat allt som sagts på ett annat sätt om det funnits en uttalad genuspedagogik i botten. Då hade nog min tillit till barnomsorgen inte funnits där eftersom jag nog sett mitt barn som en del av någon annas politiska agenda – som jag dessutom inte delar och tycker är skadlig för pojkar och män.

    Fast först och främst hade jag inte haft mina barn där…

  24. Nils Jungenäs skriver:

    @Törnrosa:

    https://www.flashback.org/kontakt

    Läs vänstra spalten. När du är klar, titta på postadressen i högra spalten. Det är tydligen där man hamnar till slut om man är alltför tjurskallig, principfast och nitisk med sin yttrandefrihet.

    Du ska inte tro allt som visas på SVT och skrivs i DN och Aftonbladet. Sedan jag började besöka usa igen som vuxen har jag insett att den bild svensk media förmedlar av det landet är väldigt skev. 9ggr/10 som vi ser något om usa på tv så handlar det ju om att de inte verkar vilja ha samma system för allmänn sjukvård på federal nivå som oss (det förekommer däremot på delstatsnivå vilket hånskrattande svenskar inte begriper) religiösa fundamentalister eller hur nån guvernör försöker införa något konstigt religiöst förbud eller dyligt. Det faktum att det i princip aldrig lyckas, och vilka demokratiska mekanismer som låg till grund för dessa ständiga misslyckanden, hör man ju aldrig om. Ej heller hur enormt mycket högre nivå samhällsdebatterna i NY Times och Washington Post håller jämfört med DN och Aftonbladet.

    Svenskar gillar att håna amerikanerna för att de tror att de är såååå himla bra, underförstått: det är ju vi svenskar som är. *facepalm*

    Jag tror inte att USA är på det hela taget ett mycket bättre land än något annat. Däremot har jag ju äldre jag har blivit börjat inse att Sverige inte passar mig. Jag frågar mig om jag tar en massa bra saker i Sverige för givet eller om något annat land faktiskt kanske passar mig, mina värderingar och min attityd bättre.

  25. per hagman skriver:

    @Nils Jungenäs:

    Håller ej med om att , svensken generellt ”hånar amerikanarna”.
    Du har i svergie en kulturvænster vars kæpphæst ær USA… i tid o otid.

    Samma kultur vænster vægrar ex att diskutera varfør vi har så många aborter i svergie ( EU,s størsta antal aborter ).

    Man skulle kunna tro att Sverige har Europas sämsta sexualupplysning.

    —- Eller ær aborterna ett uttryck och en symbol för kvinnors frigörelse på feministisk grund med parollen ”jag æger minnsann min egen kropp” och får dærmed ej ifrågasættas.

    Med tanke på den høga frekvensen av aborter kan kvinnornas feministinspirerade sjælvbestæmmande… ifrågasættas.

    — Eller skall æven mannen kunna kræva att kvinnan tar abort. Vi ær ju 2 om ”saken”.

    Nix ; du ær gravid , jag førstår att du vill føda ; men du får ej føda fram vårt barn eftersom ;
    Jag kænner mig ej mogen som man att ta ansvaret før ett barn. Gør en abort!

    Per Hagman

  26. NinniTokan skriver:

    Tack Anders! Otroligt väl skrivet!

    Jag ser det som att barnen är födda med en egen inre personlig kompass som vi inte ser. De dom saknar är kartan och förståelse för faror och konsekvenser. Som vuxen bör man, tycker jag, gå liksom ett steg bakom sitt barn i dess utveckling. Observera vad barnet väljer och hjälpa dom att utföra dessa val på ett sätt som är bra för dom själva och omgivningen.

    Ibland hör man ”hur lätt är det för barn att välja?” som argument för genuspedagogik.
    Mitt svar är ”jätteenkelt”, så länge vi diskuterar småbarn. Barnen saknar förförståelse för vad som ingår i ”pojke/flicka” osv. osv. Dom har inte en susning om att dom bryter normer, dom har ingen förförståelse för konsekvenser. Dom gör helt enkelt det som ”är kul”. Det är VI som har den kunskapen. Förhåller vi oss bara neutralt och stöttande i de valen barnen gör kommer individen fortsätta välja. Då kan vi också vara redo att stötta den individ vars val är verkligt avvikande, så att denna klarar sig bra i en fördömande värld.

    Det fina är att ingen kompass är omöjlig eller o-bra. Det finna alltid alternativ, konstruktiva sätt, att leva med sin egen kompass. Det är vi som ska vaska fram ”konstruktiva sätt”, det är vår skyldighet.

    De gånger man ska påverka barnens riktning på kartan ska det vara ytterst starka argument för den påverkan. Tex. Vi behöver alla kunna tillräckligt med matte och svenska för att klara ett vuxenliv. Där kan man behöva manipulera in barnen på delar av kartan dom annars inte hade valt att beträda. (Vilket vi gör i skolplikten)

  27. per hagman skriver:

    @Per:

    Jo..kan du tænka dig att , vissa vill bryta ned individernas kønsindentitet till førmån før …vad?

    Fler skall bli kvinnor ?

    Per Hagman

  28. BekeZeke skriver:

    Bra inlägg!!

  29. Anna W skriver:

    @Johan Grå: Hur kan du hävda att vi inte föds med en personlighet? De flesta som har mer än ett barn skulle nog inte hålla med dig. Själv har jag en dotter och två söner. Ingen av de har varit den andra lik. Inte ens som nyfödda.

    Personlighet definieras ju dessutom som just de personliga karakteristika som skiljer mellan individer och som är bestående över tiden.
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighet

  30. per hagman skriver:

    @NinniTokan:

    Som førælder anser jag att jag har en vuxenrætt och ansvar att leda mitt barn i rætt riktning hær i livet.
    Alltså …jag leder , tar ut kompasskursen , sætter målen , stæller krav.

    Før min egen del hoppas jag innerligen att andra førældrar ej , som du skriver , ”manipulerar” sina barn.

    Per Hagman

  31. Johan Grå skriver:

    @Anna W Jag tror det är en begreppsförvirring, eventuellt mitt fel.

    Om du läser länken till Wikipedia som du själv länkade till så står det att ca. 40-50% av vår personlighet är genetisk, dvs. det vi föds med.

    Jag menar inte att vi föds utan personlighet utan att hela personligheten inte är formad vid födseln. Men personlighet som teoretiskt begrepp är inte heller en särskilt bra beskrivning av det vi talar om för den teoretiska konstruktionen beskriver framförallt karaktärsdrag inte exempelvis individuella preferenser. Så ett barns personlighet, i vardagligt språk, är så mycket mer än vad som ryms inom den teoretiska ramen. Eller så är det jag som saknar ett begrepp för den mycket mer avancerade informationen som jag skulle kunna ge om mitt barn, som att han är framåt i vissa specifika situationer men drar sig undan i vissa andra, gillar makaroner men inte potatis och dylikt. Detaljerad information som inte fångas av teoretiska konstruktioner av typen personlighetsdrag och IQ.

    Jag tycker alltså precis som du att barn föds med en personlighet men jag tror också att vi formar våra barns personlighet i ett samspel. Min grabb gillar exempelvis att brottas med mig. Det är möjligtvis genetiskt eftersom det är vanligare bland pojkar än flickor. När vi brottas lär jag honom förhoppningsvis reglerna för att brottas som att inte klösas, bara göra det när den andra är med på det, kunna lugna sig om det blir för upphetsat. Hans förmåga att ta till sig den kunskapen påverkas av andra egenskaper som är genetiska exempelvis empati och impulskontroll.

    Sammantaget påverkas förmodligen hans personlighet av både en medfödd tendens och hur den bemöts av hans yttre miljö.

    Min poäng är att jag tycker Anders som författade texten tryckte lite väl mycket på barnets medfödda personlighet.

  32. Anders V skriver:

    Hej allihopa!

    Tack för alla vänliga ord. Nästan som man blir lite tårögd av allt ”näthat” som ju frodas på denna sida.

    Egentligen tror jag inte det är så kontroversiellt för de flesta.

    MX: Ja om man ska utmana andra att se utanför boxen, måste man kunna göra det själv.

    Matte matik: Det är nog väldigt olika hur bra förskolepersonalen ser varje individ och inte klumpar ihop dem som en grupp. Jag har bra erfarenheter av Montessoriförskolan här, men har också sett andra tendenser på förskolor. I en nyligen gjord undersökning i Danmark anser många förskollärare att pojkar är mer utagerande och störande. De missade lite att det ofta är några få pojkar som är störande, medan andra är tysta. Och att det kan bero på förskolan att de är ”störande”.

    Jocke: Ja, det är vanligt att pojkar ses som störande och vilda. Och då missar man de lugna eftertänksamma pojkarna (Pelle i Saltkråkan). Samma med tjejer. De är per definition duktiga och tysta. De mer utagerande eller störande i det tysta missar man.

    Johan Grå: Den personlighet man föds med är givetvis inte bestämd. Man föds inte med en fotbollsgen. Men att man är mer framåt/försiktig, gillar/inte gillar tävla osv ser man tidiga tendenser till. Hur den personligheten sedan kanaliseras är kulturellt. Till det kommer ett socialt lager. Vi styrs av hur vi blir belönade i våra roller (Läs Elisabeth Schönbecks Äldst, yngst eller mittemellan) och andra erfarenheter. Vi vuxna är ju ciceroner på barnens väg och som sådana är det vår uppgift att utmana och bredda barnens syn på världen och sig själv. Samtidigt måste man vara lyhörd och acceptera barnens val. Hur mycket man utmanar, accepterar och styr är en fingertoppskänsla.
    Som jag skrev: Om det förekommer tendenser till att barn retas för de val de gör, måste personal gripa in, men man ska inte vara så fixerad vid utfallet när barnen väljer själva. När man låter barnen själva hitta sin väg kommer de att falla bildligt och bokstavligen. Skrubbsår lär oss livet. Den som är normbrytare kommer att få kämpa vissa strider de andra slipper. Lika bra att lära sig det direkt och komma stärkt vidare.

    Kristian: Nu har jag ju en flicka som drar åt det manliga hållet. Det är mer accepterat, eftersom t o m den feministiska diskursen värderar manliga val högre än kvinnliga. You go girl! Man kan undra vem som skapar en könsmaktsordning då.

  33. Johan Grå skriver:

    @Anders V

    Kanske tänker vi på olika barn? När du skriver om barn som lär sig av skrubbsår, vilket jag håller med om att många gör, tänker jag på alla de som inte gör det. Vi har exempelvis, vet inte om det fortfarande är så i skolan, haft en tendens att försvara mobbade barns egna val. Som om inte de mobbade barnen i många fall skulle må bättre om någon lärde dem passa in. För mig är det en missriktad övertro på barns förmåga att göra egna val. En del barn, liksom vuxna, gör kassa val helt enkelt för att ingen vuxen är där och hjälper dem hitta bättre vägar. Delvis, skulle jag säga, för att vår kultur präglas av en bild av barn som de ädla vildarna med små personligheter som vuxna bara kan hindra och sabotera.

    Jag har i mitt arbete träffat många vuxna som i vuxen ålder försöker lära sig hitta en fungerande roll i samhället. Pojkar som lärt sig att de ska vara försiktiga och snälla exempelvis, vilket inte alltid fungerar så bra i ett samhälle som han andra förväntningar på dem. Eller barn som helt enkelt inte haft tillräckligt mycket god social interaktion för att förstå hur man ska fungera i gruppen och som fått lida för det samtidigt som ingen vuxen förmår plocka upp att deras utanförskap inte beror på att deras personlighet får dem att bete sig udda. De har bara inte fått chansen att lära sig annat.

    Men det är som du säger, en fingertoppskänsla. Jag skulle betonat annorlunda bara.

  34. NinniTokan skriver:

    @per hagman:

    Som førælder anser jag att jag har en vuxenrætt och ansvar att leda mitt barn i rætt riktning hær i livet.
    Alltså …jag leder , tar ut kompasskursen , sætter målen , stæller krav.

    Vad är ”rætt riktning hær i livet”? Det som är rätt för dig eller för ditt barn?

    Jag ska ta ett konkret ex. blir lättare så.
    Som barn till mig skulle man inte få lov att välja bort fysisk aktivitet. Argument: Fysisk aktivitet är investering i hälsa. Det har konsekvenser mitt barn inte förstår. Alltså är det mitt beslut att mitt barn ska ha god fysik.

    Men vad är barnets beslut.

    Min son visade oss tidigt att ”slåss och bottas-lekar” det är kul. Då visade han mig riktningen.. och jag presenterade olika alternativ. Idag tränar han kampsport.

    Hade han varit en annan individ hade han kanske simmat, dansat eller spelat fotboll.

    Jag vet inte om min son(eller idag vet jag, men när han var liten) vill bli byggjobbare, astronaut, frisör, arkeolog, ingenjör… Det finns så många ”rætt riktning hær i livet”. Bara han har kompassen.

    Det innebär inte att man inte ställer krav och gränser med målet ”fungerande individ i samhället”

  35. Törnrosa skriver:

    Nils Jungenäs: Nu ska jag villigt erkänna att jag läser inte just Aftonbladet och DN så särskilt noga numera. Och ju äldre jag blir tackar jag olika Play-funktioner så jag slipper att kolla så mycket på TV, utan kan titta i efterhand på det som diskuteras.

    Jag har också både släkt och mycket nära vänner som bor i USA, men i mina ögon så befinner de sig klart på solskenssidan. Jag kan dock tänka mig att en hel del ändrats sedan jag reste runt där sist, men jag är en sådan som föredrar Sverige med dess fel och brister.

    Sedan är ju människan sådan att när man löst t ex det här problemet så letar man snabbt upp något nytt. Det är bara som det ska vara tycker jag. Är man inte nöjd måste man jobba på en förändring. Och här kommer, i mina ögon, nätet in. Med en bra dialog utan en massa ”hat-låsningar” så har den vanliga människan fått ytterlígare ett utmärkt verktyg att göra sig hörd med. Se bara hur Pelles sajt vuxit det sista året.

    Nu tackar jag för mig och önskar dig Nils all lycka var du än beslutar dig för att hamna. mvh

    PS. Flashback är sk*t. För att man kan säga allt innebär det inte att man ska göra det. Andra lagar som träder in. Har jag skrivit om tidigare.

  36. Pelle Billing skriver:

    Jag instämmer i att detta är en riktigt bra gästblogg, och jag tycker även att många av kommentarerna håller en bra nivå.

  37. per hagman skriver:

    @NinniTokan:

    ”Vad är “rætt riktning hær i livet”? Det som är rätt för dig eller för ditt barn?”
    Undrar Ninni T.

    —- Min mening och vilja går definitivt føre… barnets meningar och vilja.

    Som 18 åring vuxen och myndig har det tidigare barnet både rætt och skyldighet mot sig sjælv , till att sætta kompassriktning mål krav etc… på sig sjælv.

    Intill dess ær det en dialog , vilken ger møjligheter , utifrån barnets væxande erfarenheter och insikt.

    Per Hagman

  38. Jenny Kristiansson skriver:

    @Nils Jungenäs:

    Jag tror inte heller amerikanarna är så korkade som vi svenskar verkar tro. De som har råd och bakgrunden till det studerar under väldigt många år och lägger mycket pengar och omsorg på sin utbildning. Enligt Wikipedia utbildar sig en stor procent av befolkningen i USA. Och visst många är överdrivet religiösa och krigsromantiker, men på något vis gillar jag det virrvarret. Det skulle minst sagt vara spännande att tillbringa några år där.

    Och om jag inte minns helt fel är de över 300 miljoner invånare och USA är världens 3:e största land. Så naturligtvis har du större chans och frihet att hitta din nisch där. The american dream ger jag inte mycket för, jag tror det är lättare att lyckas i Europa än i USA. Men har man ett jäkla driv (inte bara ekonomiskt sådant) kan man nog uppnå stor personlig frihet.

    Vart tredje år lottar https://www.dvlottery.state.gov/ ut 55 000 ”green cards”. Till medborgare i länder varifrån invandringen till USA inte är så stor. Så till exempel mexicaner, pakistanier, indier mfl. får inte ansöka. Medan till exempel svenskar, tyskar, britter, australiensare får ansöka. Den 1:a maj får jag reda på om jag gått vidare i processen för 2013 års utlottning. Om jag går vidare och lyckas så är planen att resa runt i Alaska, hur länge vet jag inte, men med ett ”green card” är det inga problem eftersom jag då kan söka vilka jobb jag vill.

    Så om du inte redan har gjort det, kolla upp det här. Annars är det ingen lätt sak att få permanent uppehållstillstånd i USA. Och eftersom det bara är vart tredje år så är det god idé att vara ute i god tid.

    Om du nu inte tillhör en efterfrågad yrkeskategori, då är det mycket enklare, då kan du skita i lotteriet.

  39. Gunnar D.U. skriver:

    @Johan Grå:
    Lite av det du är inne på är ju testat och finns facit på inom den Iraeliska kibbutzrörelsen, där barnen skulle uppfostras som ett kollektiv i en sorts storfamilj.
    Men erfarenheter de barnen gjorde som uppfostrades så var inte alls positiva och de har som vuxna drivit igenom så kärnfamiljskonceptet numera präglar den moderna kibbutzen:

    http://www.bjorn-lieden.se/blog/?p=5552
    ”Många unga människor rekryterades till kibbutzerna och påståendet om den kollektiva barnuppfostrans absoluta överlägsenhet predikades länge av denna extrema barnuppfostrans förespråkare. Det var för oss som genomskådade den utopiska bilden förfärligt att se att närstående fångades av propagandisternas påståenden.
    Men som så ofta hann med tiden sanningen ifatt verkligheten och när barnen som vuxit upp med denna kollektiva uppfostran blev vuxna kunde de i sin tur berätta och ge en helt annan bild än den som fanns i propagandan. De kunde berätta om att hur illa till mods de känt sig av att i stor utsträckning tappa kontakten med föräldrarna.”
    Citat ur neurovetenskapsmannen Sam Harris bok ”Moralens landskap”:
    ”Till exempel tycks kollektiva experiment som bortser från föräldrars särskilda band till sina egna barn inte fungera särskilt väl. I de israeliska kibbutzerna lärde man sig det av erfarenhet: efter att man upptäckte att både föräldrar och barn blev olyckligare när man uppfostrade barnen gemensamt återinförde man kärnfamiljen”.
    (Jag tycker det är något som låter bekant här gentemot hur genusvetenskapen vill införa sin ideer här i Sverige!)

    Även lite här:
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Kibbutz

    En viktig del med historiekunskap är att ta lärdom av den…

  40. Nils Jungenäs skriver:

    @Jenny Kristiansson:

    Ja, jag har faktiskt funderat på det. Det var iofs ett par år sedan, innan jag kvaddade motorcykeln och hamnade i rullstol. Nu är ju USA som tur är extremt handikappanpassat. Varenda hiss har t.ex blindskrift på knapparna och det finns inte en enda bar eller frisersalong som inte är tillgänglig att bara rulla rakt in osv. När jag var i Florida förra våren träffade jag en svensk som också satt i rullstol. Han berättade att det levde ett helt gäng andra svenska rullstolsinvalider i borta Arizona. En del jobbade och en del var sjukpensionerade eller levde på livränta.

    Alaska!?! Varför då? Du vet att det finns varmare ställen i USA… ;-) Om man ska ta sig omaket att dra härifrån, inte f@n åker man till ett nytt ställe där det OCKSÅ är vinter?!? Jenny…

    Edit:
    Jag har kollat upp alternativ till green card-grejen. Man kan ”köpa” uppehållstillstånd, arbetstillstånd och till och med fullt medborgarskap. Det finns advokatfirmor som är specialiserade på att fixa sånt. Det dyraste är förståss amerikanskt medborgarskap. Det finns olika varianter. Om man vänder sig till en seriös advokatfirma (som INTE opererar i gråzonen till vad som är olagligt) för att få medborgarskap så får man räkna med att slutnotan blir $30.000-$50.000.

  41. Johan Grå skriver:

    @Gunnar D.U.

    Var i min text läser du in att jag förordar sociala experiment alla Kibbutzer? Ger jag det intrycket formulerar jag mig otydligt.

  42. Gunnar D.U. skriver:

    @Johan Grå:
    Du skrev i ditt inlägg jag länkade till bl.a.:

    ”Här tänker jag att både den teori du [Anders Villumsen] presenterar och den genusvetarna presenterar saknar något. Deras för att de underskattar den oerhörda komplexitet det innebär att skapa en ny kultur, nya normer. Det är helt enkelt omöjligt att resonera sig fram till. Därför blir deras barnförsök så otäcka. De chansat vilt med barn som inte kan försvara sig och försöker förbereda barnen på vad de tycker är ett idealsamhälle trots att deras idealsamhälle inte existerar och förmodligen aldrig kommer göra det. Det är som att bara lära ett barn att klara sig ensam i skogen när man vet att de ska leva med andra i stadsmiljö, elakt.”

    Det experimentet jag hänvisar till på Kibbutzer tycker jag stämmer väldigt väl in på en typ av ett sådan vilt socialt experiment med barn, med ett sorts tänkt nytt idealsamhälle i deras ögon, som du pratar om i det jag citerar här från dig!!! (Även om du inte just tänker på Kibbutzer där.)
    Och ifrån det ganska extrema sociala experimentet med barnen på Kibbutzer har vi idag facit att det inte alls blev bra!
    Kan du inte alls se den kopplingen till det du skrev???
    Att jag tycker den erfarenheten från Kibbutzerna är en sorts kvittens på att det ligger mycket i de farhågor du målar upp med otäcka sociala barnförsök och komplexiteten att förutse resultatet!

    Det här med kommunikation är inte lätt…

  43. Jenny Kristiansson skriver:

    @Nils Jungenäs:

    ”Alaska!?! Varför då? Du vet att det finns varmare ställen i USA… ;-) Om man ska ta sig omaket att dra härifrån, inte f@n åker man till ett nytt ställe där det OCKSÅ är vinter?!? Jenny…”

    Hahaha det har också ALLTID varit min inställning. Men Alaska är speciellt för mig, jag har alltid beundrat naturen där. Och blir vintern förjävlig vilket den säkert kommer att bli för en sydskåning som mig så drar jag bara därifrån. Har alltid velat lära mig surfa så Kalifornien är också ett hett alternativ för mig.

    Tack för tipsen om ”alternativen” till lotteriet :-) Får se om det blir aktuellt för mig.

    Jag tror också att allt är grymt handikappanpassat i USA. Jag såg en dokumentär på SVT play om en kille som varit i Irak och blivit skadad och pga. det blivit mer eller mindre rullstolsburen. Han och hans tjej körde till en livsmedelsaffär, den såg ut som vilken som helst. Utanför stod elrullstolar. Jag blev aldrig klok på om det var för att många amerikaner är så feta att de inte orkar gå i affären eller om det verkligen var för handikappade. De var nog för alla. Han hoppade upp på en i alla fall.

    ”Helvetet tur och retur” heter dokumentären och den var riktigt bra.

  44. Mia. skriver:

    Lysande sammandrag!

    Som sagt fortsätta lägga krutet på ökad toleransen för normbrytare, inte ‘fabricera’ dem.

  45. Joakim skriver:

    Det här blogginlägget får likhetsfeministerna, eller henfeministerna, att framstå som transfoberna av oss. Briljant!

  46. AV skriver:

    @Joakim: Det finns ett klart samband mellan acceptans för transsexuella och homosexuella och insikten att det finns genetiska och andra biologiska faktorer. Då är man som man är och kan inte ”botas”. Om man ser det som en social produkt ger det vatten på kvarnen för de som vill omvända homosexuella.

    Men kängan ges lika väl till särartsfeminister som anser att det finns något unikt kvinnligt som alla kvinnor har och som skiljer sig från alla män. En insikt om att det är normalfördelningar som går in i varandra, vilket inte beskriver varje individ, gör att inte heller deras idéer håller. En kvinna i en styrelse kommer inte automatiskt att tillföra en massa nya smarta idéer för att hon är kvinna. Hon kan vara precis lika i sitt tänk som gubbarna som sitter där redan. Enda skillnaden är att det kommer en färgklick på gruppfotot av bolagsstyrelsen.

  47. sam skriver:

    @kristian ”Ur det perspektivet ska pojkar lära sig bejaka känslor osv av anledningen att de inte ska förtrycka kvinnor när de blir stora.”
    Skulle det vara ett problem om pojkar fick lära sig detta? Att förknippas med ”tjejigt” är än i dag en av de värsta sakerna en grabb kan drabbas av. Hade ”kvinnligt” och ”manligt” värderats lika hade inget av det som diskuteras här varit ett problem, och inte heller hade feminismen funnits och det faktum att kvinnor och män kan vara både lika och olika hade inte behövt bevisas genom genusvetenskap. Allt detta har kommit till pga att män som har fått makt och samhällsresurser ofta har använt sin position till att främja manliga intressen och undervärdera de områden där kvinnor verkat. Den nivå av jämställdhet vi har idag är trots dessa män och tack vare andra män och kvinnor som sett värdet av förändringar. Förändringar som aldrig kommit genom ”live and let live”. Det har krävts påtryckningar av många olika slag. Att uppmuntra normbrytare och normbrytande borde inte vara särskilt hotfullt för var och en som inser att det finns biologiska könsskillnader eftersom dessa knappast påverkas av ”ombytta roller” av vilket slag det må vara. Det enda som är hotfullt med det är ju om man inser att det pojkar gör värderas högre och därför är rädd att han ska påverkas till ”tjejighet” och därmed tappa status. Det är ju knappast en slump att föräldrar pratar stolt om när flickor vill vara med och som pojkarna, men att det omvända knappast gäller. Dvs det finns en könsmaktsordning.

  48. Matte Matik skriver:

    @sam: Min upplevelse stämmer inte med det du skriver om att förknippas med tjejigt är bland det värsta en grabb kan drabbas av. I vissa kretsar är det tvärtom det bästa man kan göra. Jag var en ”tjej-kille” under min ungdomstid och att jag blev en sådan har definitivt samband med att jag fick lära mig att män och manlighet var dåligt (läs: feministiska idéer). Jag önskar att jag hade kunnat läsa Pelles manifest under den perioden – istället för att höra att det var något fint att vara ”normbrytande” och att syndernas förlåtelse fanns genom att förneka mina ”manliga” sidor.

    Här drar jag också paralleller till det du säger om att ”det existerar en könsmaktsordning” genom att hänvisa till att föräldrar skulle bli glada om tjejer antar pojkaktigt beteende. Min upplevelse är att det är
    motsvarande för kvinnor. Kvinnor får höra (av feminister) att manligt beteende är mer värdefullt medan män i allmänhet föredrar kvinnor som är trygga i sin kvinnlighet och inte skäms över sig själva för det.

    Idéerna om att normbrytande i sig är ett självändamål har definitivt påverkat mig negativt. Det ska vara okej för människor att accepteras som de är även om de inte passar in i mallen för vad som är typiskt kvinnligt och manligt, men att tro att man löser problemet genom att försöka att avskaffa alla mallar överhuvudtaget kommer inte att lösa problemet. Det innebär istället att man skapar nya mallar (mallen ”normbrytande/gränsöverskridande” osv), och har i mitt, och säkert för många andra också, varit rent destruktivt. Befrielsen jag känt när jag genomskådat bluffen har varit fantastiskt skön. Det påverkar mig rent konkret i min vardag. Jag önskar att fler kunde få uppleva detta.

  49. NinniTokan skriver:

    @Matte Matik:

    Det du skriver så här:
    ”Jag var en “tjej-kille” under min ungdomstid och att jag blev en sådan har definitivt samband med att jag fick lära mig att män och manlighet var dåligt (läs: feministiska idéer). Jag önskar att jag hade kunnat läsa Pelles manifest under den perioden – istället för att höra att det var något fint att vara “normbrytande” och att syndernas förlåtelse fanns genom att förneka mina “manliga” sidor.”

    … låter som ett eko för mig. Min vän vars sms jag fick tillstånd att publicera är dom samma.

    Och även för honom har detta varit rent destruktivt.

    Under barn och ungdomslivet premieras ”flickigt beteende” medan ”pojkigt” förtrycks(om inte det är en flicka, dom ska ju lära sig ”ta plats”). Under vuxenlivet är det ”traditionellt manliga” fint, hedersvärt och ”status”. Och där ska männen maka på sig och ”duktiga kvinnor”(dvs dom som valt den ”rätta vägen – statuskariärr”) lyftas fram.

    Jag tycker detta samhälle är så fruktansvärt inhumant….

  50. sam skriver:

    @Matte Matik och @Ninnitokan

    Jag tror att den missuppfattning som får er att slå bakut handlar om det MM skriver, att avsikten skulle vara att avskaffa alla mönster, när det i själva verket handlar om att bli medveten om dem för att kunna känna sig fri att följa eller bryta utifrån individuell läggning, förutsättningar och preferenser istället för att förväntas vara kvinnlig, manlig eller normbrytare.

    För det ni mellan raderna förespråkar är ju att sluta prata om normbrytande som något positivt, och vad är då er lösning för de som faktiskt upplever en positiv bild av normbrytande som en befrielse och inte ett tvång? Trots allt är det normbrytare som fortfarande mördas av hatare i vårt samhälle, inte jämställdister.

    Det måste vara tillåtet att verka för en förändring.

  51. Matte Matik skriver:

    Att normbrytande i sig ses som något positivt (vilket jag uppfattar det som att du tycker?) är definitivt ett problem. Att ingen ska vara begränsad på grund av det kön man är född till, sexuell läggning osv är jag helt med på, men det är inte det normbrytande handlar om idag.

    Det som jag upplevde i min ungdom var att det s.k. ”normbrytandet” bara var en annan norm man skulle leva upp till. Det är fint om killar antar det som traditionellt ansetts vara kvinnligt beteende (och tvärtom för tjejer förstås). Om en kille erkänner att han gråtit när han sett en lämplig film gör han rätt enligt ”de som tycker rätt”, han överöses med positiva kommentarer och killar som pratar ”känslor” (på kvinnligt vis) får beröm och beundran, män som är pappalediga är såååå duktiga osv. Naturligtvis inte i alla kretsar, men enligt media och hans lärare t.ex. och bland de som har makt inom politik och kultur.

    Min poäng är att det man i allmänhet avser när man talar om normbrytande inte handlar om normbrytande alls, utan att skapa nya normer. Låt det vara okej att gråta om du är kille, men skapa inte nya tvång, något som jag, NT:s vän och andra män jag mött har upplevt och försökt leva upp till. Detta s.k. ”normbrytande” har varit destruktivt för oss medan det kanske för andra varit positivt. Det ska vara okej vilket val man än väljer – men idag är det alltid någon annan som ska tala om för en, både män och kvinnor, vad man egentligen skulle gjort om man varit fri.

    Och vad gäller måttet på normbrytande utifrån vem som blir mest utsatt utifrån är Sverigedemokrater fantastiska normbrytare. De utsätts för mordhot och våld från åsiktsmotståndare, precis som unga invandrartjejer i hederskulturer – och även om man inte blir mördad för att vara jämställdist är det mer normbrytande att vara jämställdist än feminist i många kretsar idag. Det är inget självändamål att bryta normer. Det som kallas för normbrytande idag och ses som positivt är att bryta mot rätt normer – dvs att anta de åsikter som en viss grupp framhåller som önskvärda. Visst går det att kalla förändring, men folk som utövar politiskt våld arbetar för förändring de också. Det intressanta är att det handlar om att en viss grupp vill förändra hur en annan grupp ska bete sig, anpassa sig efter deras värderingar, inte tvärtom. Förändring låter förstås positivare än tvång/styrning, men det jag och andra upplevt är att det är just det senare det handlar om.

    Det vore bättre om man öppet diskuterade vilka normer det är man tycker ska gälla – problemet är att man förlorar möjligheten att verka ”snäll” då.

  52. Matte Matik skriver:

    @NinniTokan: Apropå din vän så läste jag ditt inlägg och kände igen mig. Hälsa honom att det går att ta sig ur det och att det finns en väldigt skön värld på andra sidan.

  53. Sam skriver:

    På samma sätt går det att resonera kring att det är problematiskt när det normbundna i sig framställs som positivt. Det jag har svårt att förstå med jämställdismen är varför det måste vara antingen eller.

    Självklart måste alla människor oavsett kön få vara med och forma normerna i samhället, och ju fler som strävar efter ett samhälle som erkänner människors lika värde desto bättre. Det optimala vore om var och en dessutom kunde framföra sitt perspektiv utan att döma, fördöma eller avfärda det andra har kunskap och erfarenheter av, och till och med vara beredd att ta till sig av sådant som en själv saknar kunskap om.

    När rådande normer ifrågasätts betyder inte det alls att de ska ersättas av andra, och det har ingenting med snällhet att göra, utan insikten att ju större öppenhet och erkännande av allas lika värde, desto fler kan må bra och utvecklas positivt som människor.

    Om fler män inte kände sig hotade när problemet med att kvinnor utsätts för våld av män påtalas, kunde reaktionen istället bli att vad bra, i ett jämställt samhälle, vilket fortfarande är en utopi, ska varken män eller kvinnor behöva utstå våld. Låt oss hjälpas åt att bekämpa våldet från alla fronter.

    Men nej, då ska de som påtalar problemet trakasseras för att de inte förstår att sådan är nu en gång mansrollen och alla former av kritik krymper mannen till ett intet. Som om de egenskaper män har inte fanns hos kvinnor och tvärtom, vilket snabbt påtalas när det är omvända läget, att män döms hårdare och kvinnor kommer undan lättare i domstol.

    Jämställdister vrider och vänder på allt tills det stämmer med den egna teorin, trots att många av argumenten mot feminism bygger på att män också missgynnas av de fördomar som upprätthåller det ojämställda samhället.

    Många stämmer in på stereotyper kring kön, det är därför de finns. Normbrytande kommer inte att ändra på det, bara göra det lättare att andas även för dem som – till skillnad från dig – inte ryms inom traditionellt definierade könsmönster. Frågan är hur många som skulle göra det om valet verkligen var fritt. Det är väldigt lätt att följa med strömmen. Om strömmen gick åt flera håll skulle människor tvingas göra egna val. Klart det är jobbigare än att bara flyta med, men knappast värre än att gå emot strömmen när den är starkt riktad åt ett enda håll och det hållet strider mot allt vad du är.

  54. Matte Matik skriver:

    @Sam: Du känner inte mig så vad ger dig rätt att uttala dig om huruvida jag passar in i typiska normer eller inte? Vad vet du om ifall jag är en typisk man och någon som följer strömmen? Undrar vem det är som vänder och vrider för att saker och ting ska passa in.

  55. Sam skriver:

    @Matte Matik, Oj, det var inte meningen att gissa, men jag kanske drog för snabba slutsatser av det du skrev om att du tvingats förneka dina manliga sidor. Det var därför jag tänkte att du kunde ha förståelse för att andra befinner sig i rakt motsatt position.

    Men min poäng blir ju än mer tydlig, vi kan inte dra några slutsatser vare sig om varandra eller hur andra påverkas av att visa normer blir alllenarådande, annat än att det är obehagligt att befinna sig utanför, och att det vore bra om så många som möjligt kunde rymmas innanför. Alltså precis i linje med den genuspedagogik jag känner – den har som ambition att bredda och öppna upp.

  56. NinniTokan skriver:

    @ Sam:
    Jag respekterar dina åsikter, men ber dig att lyssna och ge det vi har att säg en chans.

    Jag (liksom många andra här) är före detta feminist. Jag har inte ändrat åsikter. Jag pratar ofta om könsrollsproblematik, men jag är jämställdist absolut inte feminist. Mitt avståndstagande mot nutidsfeministen är så fullständig att jag kallar mig antifeminist utan att rygga när folk försöker göra det till ett skällsord.

    Varför detta avståndstagande när man pratar mycket om könsrollsproblematiken?

    1) Du ser här två män (Matte matik och min vän) som mår/mått dåligt av den könssocialisering som utförs i dagens nutidsfeminism. Vill du ha fler så säg bara till. Massor, massor med män mår dåligt av det feministerna i nutid håller på med.

    2) Jag är pojkflicka, läs gärna min gästblogg. Att bryta normer är min vardag. Jag är alltså precis den typ av människa som feminister vill hjälpa. Hjälper nutidsfeminismen såna som mig?
    Ungefär lika mycket hjälp som att peta tånaglarna för att bli av med cancer.

    Intentionen är god, bredda könsrollerna är viktigt. Men hur god intention man än har så kommer man aldrig rätt om man går i fel riktning.

    Varför går man i fel riktning då?
    Någonstans i mitten av 80-talet kapades feminismen av statsapparaten. ”Urfeministen” Helene Bergman gästbloggar om detta i två delar här och här.

    Statens mål är att tvinga ut kvinnor i beskattat heltidsarbete. Med sin förlängda arm, statsfinansierad genus”vetenskap”, så styr man sina marionettdockor, feministerna, så att dessa inte ska upptäcka kapningen.

    Hur går denna styrning till?
    Det görs genom att utmåla männen/manligheten/mansrollen som ”det onda” resp. kvinnor/kvinnligheten/kvinnorollen som ”det goda offret”. Det görs på många sätt tex. ”kvinnofällor” och könsmaktordningen.
    Jag ska ge dig ett färskt konkret ex. hur detta går till. Man ska göra en större utredning om partnervåldets utbredning. I denna utredning ingår:
    * våld i samkönade relationer
    * mäns våld mot kvinnor
    * hur barnen drabbas.
    (Jag hittar inte utredningsdirektiven just nu. Jämställdister hjälp mig med detta?)
    Ser du att en grupp saknas? Var är ”Kvinnors våld mot män”?

    Denna grupp utesluts medvetet, för man vet av forskning att tar man med den gruppen så kommer följande citat att falla som en sten.

    ”Mäns våld mot kvinnor har sin grund i maktojämlikheten mellan könen. Maktrelationen mellan kvinnor och män är den samhälleliga ”ram” i vilken övergrepp mot kvinnor utförs. Våldets uttryck återskapas på olika sätt och i olika former överallt i vårt samhälle. /../ Med en könsmaktsförståelse av våldet riktas fokus i stället på allas ansvar att ifrågasätta, utmana och bryta de strukturer och de föreställningar som grundar sig på mäns makt och kontroll över kvinnor.”
    Länk

    Slutsats: Din intention delar vi. Jag brinner lika mycket som du för könsrollsfrågor och vill se en breddning. Jag menar att din ideologi grundar sig på myter styrda av staten och att den gör människor illa utan att medföra något gott. Jag ber dig(och alla andra goda feminister) lägg er kunskap på hyllan ett tag och använd en tid till att lyssna på vad vi har att säga, läsa Pärs , böcker, följ denna blogg, läs andra feministkritiska röster tex. min blogg, tanjas blogg, aktivarium, matte matik osv.
    Sen, när du lyssnat låt säg tre månader? väg din egen övertygelse mot den vi står för. Ifrågasätt dina egna åsikter. Jag är övertygad om att du liksom jag(och många andra jämställdister) och Jonna kommer fram till en annan åsiktspunkt än den du har idag.

    Vad har du att förlora på det?

  57. NinniTokan skriver:

    @ sam igen:
    Missade länkar till feministkritiska bloggar
    Tanjas blogg Har en lång ”blogroll” där du hittar vidare. En hon missat som jag personligen gillar är Ann-Mari’s blogg.

    Vi feministkritiska bloggare har olika personlighet och skrivstil och därför kompletterar vi varandra. Leta upp några som skriver på ett sätt som tilltalar dig och följ dom i tre månader**

    ** Väljer du min, ge det mer tid då jag inte är så snabb. Jag har en ”viss mängd information” i mitt huvud jag vill försöka förklara. Jag har målet att ha gjort detta under 2012. Tyvärr kan jag inte jobba snabbare än så här med bloggen.

  58. Nils Jungenäs skriver:

    @Sam:

    NinniTokan beskriver det bra.

    Om du verkligen är intresserad av varför så många är kritiska mot feminismen så skulle rekomendera att du tar dig 20minuter och lyssnar på den här kvinnan också.
    http://www.youtube.com/watch?v=7sAomeiTOKI

    Om du har adhd eller ont om tid kan du hoppa fram tiden 5:30 och börja titta där. Där börjar det intressanta

  59. NinniTokan skriver:

    @Nils Jungenäs:

    Hon är så j*vla bra! Hennes kroppsspråk… hela hon.. beskriver just den frustration jag upplever… som får mig att vilja klättra upp på ett berg och bara vråla ut ”Vakna snälla ni!”

  60. Matte Matik skriver:

    @NinniTokan: Apropå att en feminist inte har något att förlora på att ifrågasätta sina utgångspunkter håller jag inte med. Snarare kan det handla om att förlora väldigt mycket på det personliga planet. Det är på kort sikt skönt att kunna skylla personliga tillkortakommanden på omvärlden. Man köper ett helt paket och genom att blunda för vissa saker kan blir man helt ansvarsbefriad. Allt är männens fel och själv är man både förfördelad och har man sen ett unikt värde enbart på grund av någon medfödd egenskap blir det ännu mer attraktivt. Istället för män kan man förstås skylla allt på invandrare, kvinnor eller någon etnisk grupp. På lång sikt blir det förstås svårare och svårare att upprätthålla den här bilden för sig själv, men vissa människor lever hela sina liv i sådana här världsbilder, men alla har ansvar för sitt eget liv och sina val – och man kan faktiskt välja att bryta sådana här mönster.

    Det är ytterligare en anledning till att jag har svårt för genuspedagogik och annat – man tittar bara på hur föreställningar om kön påverkar oss (sen anser jag att man har en felaktig utgångspunkt, men det är en annan fråga) medan det finns så mycket annat som stoppar oss i fack. Klass, religiösa föreställningar vi växer upp med, de värderingar som finns omkring oss i skola, media, unika värderingar på orten vi växer upp osv. Detta glömmer man helt bort och fixerar enbart på kön. För att kunna växa som människa måste man kunna ifrågasätta sina egna värderingar – vilket inte betyder att man ska byta ut dom bara för att – bara fundera över dom – och kunna byta dom om man ser att de inte fungerar. Jag har gjort ett par dramatiska sådana byten – och det har varit allt annat än enkelt och tagit lång tid.

    Min personliga övertygelse är att det är för jobbigt för vissa människor. Istället tar man den lätta vägen, och då jag inte vet hur det är att vara dom kanske det är ”rätt” att göra det – då alternativet kanske blir alltför jobbigt. Jag kanske skulle ha gjort samma sak om jag var i den människans situation.

  61. Sam skriver:

    @ninnitokan m fl

    Ledsen men jag är allergisk mot konspirationsteoretiker.

    Ska feminister inte kunna jobba mot nedvärdering av kvinnor och sådant som får många kvinnor att må dåligt för att män som identifierar sig med machomannarollen – inkl våldsamhet – kan bli förvirrade eller ledsna då? Höj era röster för sjutton. Könsrollerna är kanske som mest negativa för männen idag. Och när män börjar tala om det välkomnas de varmt överallt, precis som när pappor fyller sin roll som föräldrar – de hyllas som bara den. Med rätta.

    Rekommenderar att blicka utanför den egna gruppens verklighetsbeskrivning då och då.

  62. NinniTokan skriver:

    @Matte Matik:

    Absolut! När jag skrev ”förlora” så tänkte jag mer på hårda värden, så som lön. Vi har ju ett antal feminister som lever på detta. Dom har ju en mycket i potten att kämpa med näbbar och klor för.

    Det du kallar ”byten” kallar jag ”resor”. Jag har gjort för många, typ. Och varje gång är det psykiskt påfrestande. Om man ser till just denna resa, det var pestigt att inse att ”jag hade fel” och det var inte utan stor personlig sorg jag såg mina feminist-vänner vända mig ryggen när jag långt senare ställde mig upp bakom Pär Ström.
    Men är vänner som inte kan respektera ens åsikter något att hänga i granen?

    En(1!) av dessa feminist-vänner ”stod kvar hos mig”. Vid ett tillfälle då vi satt och diskutera över en öl på en pub så kastade han skit på Pär Ström inför mig.

    Jag sa:
    ”Har du läst hans bok? Har du lyssnat på något han själv säger? Eller du lyssnar bara på dina feminist-vänners skitsnack om honom?”
    Han hade inte läst en stavelse av honom själv. Så jag fortsatte med:
    ”Då tycker jag du ska det och sen bilda dig en egen uppfattning. Det kostar dig inte ett dugg, boken finns som pdf-fil. Dina åsikter respekterar jag, men jag har inte mycket till övers för att man dömer en individ efter vad dennas motståndare påstår om honom.”

    Ett tag senare sa han: ”Du hade rätt om Pär Ström. Jag kallar mig inte längre feminist.”

    Han berättade att han valde att inte gå ut med sin ”omvändning”, för han orkar inte med att förlora vänner. Det är ett val jag fullt förstår och självklart helt respekterar.

    Jag förstår och respekterar också om människor inte orkar ”resa” alls. Därför var det formulerat som en fråga.:)

    Men vinsten, på ett personligt plan, när ”resan” är över, har vid alla tillfällen gjort det väl värt besväret… för mig.

  63. NinniTokan skriver:

    @Sam:

    Rekommenderar att blicka utanför den egna gruppens verklighetsbeskrivning då och då.

    Jag kommer från ”din” verklighetsbeskrivning, som sagt. Att ”blicka utanför den” var den rekommendation jag gav dig..

    Jag respekterar ditt val att fortsätta din väg. Då får vi enas om att vi är och förblir oense. Inte mer med det:)

  64. sam skriver:

    @NinniTokan

    Med all respekt, du kommer inte från min verklighetsbeskrivning, utan en förvrängd egen tolkning utifrån erfarenheter som verkar smärtsamma och tråkiga.

    Synd med det där antingen-eller-tänkandet för två fel kan aldrig bli ett rätt. Jag finner både igenkänning och mytbildning hos dig och andra jämställdister.

    Jag tror att det där svartvita tänkandet bidrar till att ni känner er så ifrågasatta. Tanken att allt som kan förknippas med feminism är värdelöst kan lätt förväxlas med den nedvärdering av vad kvinnor är och gör som så många i de nordiska länderna faktiskt befriats ifrån.

    Låt oss förbli oense, men gärna hitta vägar att mötas också. :)

  65. Nils Jungenäs skriver:

    @sam:

    Har du käkat flugsvamp?!?

  66. Nils Jungenäs skriver:

    @sam:

    Förlåt om jag uttryckte mig knapphändigt.

    Jag menade att jag tycker att ditt svar verkar lite förvirrat.

    ”Jag tror att det där svartvita tänkandet bidrar till att ni känner er så ifrågasatta. Tanken att allt som kan förknippas med feminism är värdelöst kan lätt förväxlas med den nedvärdering av vad kvinnor är och gör som så många i de nordiska länderna faktiskt befriats ifrån.”

    Vad exakt är det som ger dig en bild av svartvitt tänkande?
    Vem har uttryckt att allt som feminism kan förknippas med är värdelöst?
    Osv…

  67. NinniTokan skriver:

    @Sam:

    män som identifierar sig med machomannarollen – inkl våldsamhet – kan bli förvirrade eller ledsna då?

    Du avfärdar mäns ord om att dom mår dåligt med att vifta bort dom som irriterande flugor som ”identifierar sig med machomannarollen – inkl våldsamhet” och så kallar du min verklighetsbeskrivning förvrängd?
    Jag finner det beteendet osmakligt. (Utan att döma dig det minsta för det. Du är, anser jag, förblindad av din samtid och ser därför inte hur du hanterar dina medmänniskor.)

    När du ”ser” Matte Matik, är ”macho” ett ord du tänker då? Det gör verkligen inte jag. Jag ser en helt reko vanlig man.
    Skulle jag beskriva min vän så blir det ”nörd”(jaja, du vet att jag älskar dig ändå:P). Han är så långt från macho man kan komma.
    Detta beteendet är faktiskt typiskt för vår tid, män ska ta skit och tiga, för vi måste rulla ut röda mattan åt de stackars kvinnorna.(Sorry, men jag är ingen ”stackars kvinna”. Och andra kvinnor är fullt kapabla dom med.)

    Så nej du, det är vanliga (främst: unga) män som mår dåligt av nutidsfeminismens demonisering av man/manlighet.

    MEN, om vi ska diskutera ”män som identifierar sig med machomannarollen – inkl våldsamhet” så i den värld jag önskar så får alla plats, även ”machomän”. Det finns en rad sätt att leva med ”machomannarollen – inkl våldsamhet” som håller sig inom lagens gränser, tex. kickboxning, muskelbygge osv. osv. Lagen är den enda gränsen för mig.

    Höj era röster för sjutton.
    :O Tycker du jag tiger? ;D
    Eller jag ska höja min röst på ”rätt” sätt? Sorry, men nej tack.

    @sam:
    Jag har gett dig massor att läsa, jag har gett dig konkret ex.
    Vad ger du mig att ”jobba med” för att sätta mina åsikter på prov?
    En massa svepande påståenden är allt jag får av dig som tex:
    Jag finner både igenkänning och mytbildning hos dig och andra jämställdister
    Ge mig ett ex på mytbildningen, så diskuterar vi den. Om du skulle visa mig genom bärande argumentering att jag har fel, att jag bidrar till en mytbildning, så kommer jag ändra åsikt. Men inte för att du bara påstår saker.

    Att avfärda mina åsikter med ”konspirationsteorier” och andra svepande påståenden, det faller alltså platt. Det är inte lönt du försöker, det funkar inte heller med ”strukturer”, ”könsmaktordning”, ”glastak”, ”dubbelarbetande kvinnor” och andra svepande påstående som aldrig någonsin visas belägg för. (Jag kan avslöja en sak. Studerar du dessa många feministiska axiom så visar det sig vara just myter. Kolla tex efter ”dubbelarbetande kvinnor” här, tabell B:7a.)

    Tanken att allt som kan förknippas med feminism är värdelöst
    Vad grundar du det påståendet på?
    Jag använder ibland ordet ”hen”. Det är absolut en skapelse från feministiskt håll. Jag är kritisk mot debatten, för jag anser det är en skendebatt för att vi ska vara upptagna så vi inte diskuterar verkliga problem. Ordet däremot anser jag fyller en funktion som ersättning för han/hon, han eller henne samt för personer som så önskar om sig själv. Det som är bra är bra oavsett vem det kommer från.

    Låt oss förbli oense, men gärna hitta vägar att mötas också.
    Så nej, vi kommer inte kunna hitta vägar att mötas. Men jag önskar dig allt väl i livet.:)

  68. Matte Matik skriver:

    @sam:
    Jag får svårt att ta dig på allvar när du anklagar jämställdister för att måla allt svart-vitt och sedan kommer med anklagelser om att de som kritiserar feminism för att identifiera sig med machomannarollen. Och nej, jag kallar mig inte jämställdist.

    Du känner inte mig. Jag är nog vad man skulle kalla för nörd, bor i en stad där det typiska mansintresset är hockey men har själv aldrig någonsin varit på en match, har svårt att förstå det stora i att stå i en folkmassa och skrika. Jag jobbar deltid för att ha tid att vara med barnen och är den som står för städningen. Det bästa jag vet är att sjunga (typiskt machomän att sjunga!). Snarare är det så att jag var en känslig kille som ung, och det är dom som tar åt sig och tar skada när de får höra hur dåligt det är med manlighet – vilket de får idag. För guess what – det är inte machomannaidealet som problematiseras – det manlighet, maskulinitet, vi får höra att vi är dåliga enbart på grund av det kön vi är födda till. Det heter kritisk maskulinitetsforskning, inte kritisk machomannaforskning. Det verkar snarare vara så att killar som är hårda nog för att strunta i detta eller t.o.m. dra nytta av det premieras istället. Dagens feminism sållar på det här viset ut de känsliga killarna, och bidrar på det viset aktivt till det feminister kallar för ”patriarkatet” – ett fåtal män på toppen som har makten. De män som finns i botten på samhället, där män är överrepresenterade, ser man inte.

  69. NinniTokan skriver:

    @Matte Matik:

    Snarare är det så att jag var en känslig kille som ung, och det är dom som tar åt sig och tar skada när de får höra hur dåligt det är med manlighet – vilket de får idag.

    Stämmer precis in på min vän med. Han var den som ville vara ”snäll”… o det ingår ju inte i manlighet i en feminists värld.

  70. an@n.ym skriver:

    Bra skrivet där Matte Matik. Det är antagligen väldigt få feminister som reflekterat över att det faktiskt är machokillarna som gynnas av feminismens misandri, de som är hårda nog för att strunta i den eller t.o.m. kan dra nytta av den. Att det faktiskt är machokillarna som premieras. De känsliga killarna blir nedtryckta och utslagna i spåren av den ökande feministiska misandrin.

    Se bara på de män som finns i kretsen kring feministerna. Ofta är det framgångsrika högstatusmän som Bodström och Borgström, eller våldsbejakande machomän som de AFA-män som eskorterade Sveland till pubträffen. Samma typ av patriarkala män som feministerna själva säger sig vara motståndare till.

  71. NinniTokan skriver:

    Jag skrev tidigare :

    Jag ska ge dig ett färskt konkret ex. hur detta går till. Man ska göra en större utredning om partnervåldets utbredning. I denna utredning ingår:
    * våld i samkönade relationer
    * mäns våld mot kvinnor
    * hur barnen drabbas.

    Här finner ni en väg till källan för mitt påstående.

    Vad vill jag som jämställdist? Varför är jag kritiks mot denna kartläggning?
    I vårt feminism-frälsta samhälle mörkar man allt som inte styrker ens religiösa övertygelse. Därför utesluts medvetet en typ av partnervåld, ”kvinnors våld mot män”. Varför utesluts annars denna möjlighet till kunskapsuppbyggnad trots att flera riksdagsledamöter erkänner att detta är en kunskapsbrist i Sverige?
    Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att man inte vill se något som hotar ens religiösa övertygelse.

    Ge mig ett enda argument för att denna grupp inte skall ingå i en kartläggning och jag ska lyssna.

Google